Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld, m. m.

1937-05-21 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1937:67, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

1

Nr 67.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1937 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt

befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa

av banken utgivna sedlar med guld, m. m.

I en till riksdagen avlåten, den 7 maj 1937 dagtecknad proposition nr 318,

som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,

dels att riksbanken må för tiden från och med den 1 juni 1937 till och med

den 28 februari 1938 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa

av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken

att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda

tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar,

dels ock att riksgäldskontoret må förskottsvis, genom överlämnande av

statsskuldbevis med form och förfallotid bestämda i samråd med riksbanken,

ställa medel till förfogande för den myndighet, åt vilken kan komma att uppdragas

att enligt fastställda direktiv verkställa inköp för statens räkning från

utlandet, att av myndigheten användas för förvärv från riksbanken av för

myndighetens verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor intill ett

värde efter dagskurs av högst 100,000,000 kronor.

Beträffande motiveringen för Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag får utskottet,

i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa till

propositionen.

1 den föreliggande propositionen bär chefen för finansdepartementet i samband

med anmälan av en av fullmäktige i riksbanken ingiven, den 30 april

1937 dagtecknad skrivelse om fortsatt suspension av sedlarnas inlöslighet i

guld, i vilken fullmäktige berört även frågan om riktlinjerna för penningpolitiken,

upptagit konjunkturläget och de krav det ställer på den ekonomiska

politiken till närmare diskussion.

Till underlag för behandlingen av den ekonomiska politikens utformning

under rådande förhållanden har inom finansdepartementet utarbetats en promemoria

rörande det nuvarande prisläget. Beträffande innehållet i promemorian

får utskottet hänvisa till propositionen sid. 2—24.

Inom finansdepartementet hava vidare verkställts utredningar avseende

dels möjligheten till importfrämjande åtgärder — såsom direkt statlig upphandling

i utlandet och tullsänkningar — dels ock en anpassning av fondstämpeln

å aktier efter konjunkturlägets krav. Promemorior rörande dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 67. t

opaginerad Kontrollera mot PDF

•>

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

två huvudspörsmål, jämte däröver avgivna utlåtanden, finnas intagna å sid.

24—35 i propositionen, vartill här må hänvisas.

I ovanberörda skrivelse hava fullmäktige i riksbanken anfört följande:

1 överensstämmelse med beslut av årets riksdag medgav Kungl. Majit

genom kungörelse den 26 februari 1937 (nr 54), att riksbanken finge för

tiden från och med den 1 mars till och med den 31 maj 1937 vara fritagen

från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med

guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena

därtill gåve anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen

av bankens sedlar.

Då läget alltjämt är sådant, att fortsatt befrielse från skyldigheten att inlösa

av banken utgivna sedlar med guld är erforderlig, få fullmäktige i riksbanken

härmed hos Kungl. Majit göra framställning härom.

Därvid anse sig fullmäktige böra framhålla följande:

Det mål, som statsmakterna uppställt för riksbankens penningpolitiska

verksamhet, har av bankoutskottet i utlåtande nr 52 av år 1933 formulerats

så att en stegring av den inhemska partiprisnivån skulle eftersträvas. Denna

prisstegring borde begränsas så att stegringen ej finge mera kännbart

påverka levnadskostnaderna. Detta mål skulle lättast nås vid en stegring av

världsprisnivån, som i önskvärd omfattning bragtes att inverka på prisläget

i Sverige.

En ändring av dessa direktiv torde nu vara påkallad på grund av det i

olika avseenden förändrade läget.

En ytterligare stegring av den allmänna prisnivån i Sverige torde icke vara

eftersträvansvärd. Riksbankens politik, liksom den ekonomiska politiken

över huvud, synes därför böra inriktas på att söka hålla pristegringen tillbaka

och att i varje fall förhindra en inflationistisk prisutveckling. Enligt

fullmäktiges mening bör riksbanken söka bevara den svenska valutans stabilitet

i största möjliga utsträckning.

Med hänsyn till att den ekonomiska situationen snabbt kan förändras

och en ändring av programmet därför kan bliva erforderlig, vilja fullmäktige

framhålla önskvärdheten av att åt direktiven givas en allmän formulering

och en begränsad giltighetstid. I detta sammanhang bör vidare understrykas

vad bankoutskottet anförde i ovan nämnda utlåtande, nämligen att utskottet

ej åsyftade, att riksbankens handlingsfrihet skulle bindas i vidare mån

än som följer av fastställandet av målet för penningpolitiken. »Detta fastställande

åligger givetvis statsmakterna, vilka fattat beslut om upphävande

av riksbankens sedelinlösningsskyldighet. Bestämmandet och avgörandet

av medel, vilka under olika förhållanden lämpligen böra komma till användning

för att nå målet, ankommer däremot på riksbanksledningen, som

i detta avseende har att ensam bära ansvaret.»

Med åberopande av det anförda få fullmäktige således hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen, att riksbanken för tiden från och med den

1 juni 1937 till och med den 28 februari 1938 måtte fritagas från skyldigheten

att inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,

med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Vid fullmäktiges skrivelse var fogat utdrag av protokollet vid bankofulh

mäktiges sammanträde den 30 april 1937, innefattande en av riksbankschefen

Rooth lämnad ingående redogörelse för det allmänna ekonomiska läget.

Till denna redogörelse, som finnes intagen i propositionen å sid. 36—42,

hänvisas i detta sammanhang.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

3

Efter remiss hava fullmäktige i riksgäldskontoret förklarat sig icke hava

något att erinra mot bifall till bankofullmäktiges ifrågavarande framställning.

Riksgäldsfullmäktige anföra i samband därmed följande:

Vad direktiven rörande penningpolitiken angår vilja fullmäktige erinra

om att bankoutskottet vid 1933 års riksdag betonade nödvändigheten av en

samverkan mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Därtill anknöt bankoutskottet

följande uttalande örn riksgäldsfullmäktiges upplåningspolitik: »I

avseende härå vill utskottet icke underlåta att starkt framhålla vikten av att

riksgäldsfullmäktige vid upplåningens handhavande i möjligaste mån undvika

åtgärder som verka åtstramande på kapitalmarknaden eller eljest medföra

olägenheter för det enskilda näringslivet och alltså äro ägnade att motverka

syftet med den av statsmakterna anbefallda penningpolitiken.»

Enär detta uttalande ej synes lämpa sig för nuvarande situation, få fullmäktige

instämma med bankofullmäktige i deras uttalande, att en ändring

av direktiven för penningpolitiken är synnerligen önskvärd.

Fullmäktige finna för övrigt, att vad bankofullmäktige anfört om syftet

med riksbankens penningpolitik, nämligen att den bör inriktas på att söka

förhindra en inflationistisk prisutveckling och att söka bevara den svenska

valutans stabilitet i största möjliga utsträckning, är väl avvägt.

Departementschefen har beträffande de allmänna riktlinjerna för

den ekonomiska politiken anfört följande:

»Såsom bankofullmäktige i sin förut anförda skrivelse erinrat, ha betydelsefulla

förändringar i det världsekonomiska läget och i vårt eget lands ekonomiska

förhållanden ägt rum, sedan statsmakterna åren 1932 och 1933 drogo

upp de allmänna riktlinjerna för vår penningpolitik. Depressionen har avlösts

av en i vissa fall utpräglad högkonjunktur. Prisfallet har efterträtts

av en prisstegring, som under de första åren försiggått i långsam takt och

hållit sig inom snäva gränser, men som från och med sistlidne höst blivit

starkt påskyndad och fört upp partipriserna till en nivå, som ligger mycket

nära nivån före utbrottet av den senaste krisen. Det finnes sålunda anledning

att överväga, om det ännu gällande penningpolitiska programmet lämnar tillräcklig

vägledning för de valutavårdande instanserna, eller örn de ändrade

förhållandena göra modifikationer och närmare preciseringar nödvändiga.

Grundtanken i den penningpolitik som utformades under åren närmast

efter guldmyntfotens upphävande har varit, att en viss stabilitet hos prisnivån

bör eftersträvas. Den prisnivå man därvid baft i sikte, har varit den

i första hand för den köpande allmänheten betydelsefulla. Det har därför

hetat, att växlingarna i kronans köpkraft i konsumenternas hand skulle hållas

inom trånga gränser eller att en stegring av partipriserna icke finge mera

kännbart påverka levnadskostnaderna. Men man har icke varit böjd för att

binda denna strävan efter stabilitet vid några bestämda indextal. Andra

faktorer måste tillåtas att spela en roll, och då man uttryckt detta genom

att hänvisa till det ekonomiska livets behov, har uppmärksamheten säkerligen

främst varit riktad på att även penningpolitiken skall vara ett medel

att främja näringslivets jämna gång och bereda så fullständig sysselsättning

som möjligt åt landets produktiva krafter.

Inom ramen för en sålunda uppfattad stabilisering av kronans köpkraft

har utrymme ansetts kunna beredas för önskvärda förskjutningar i prisnivån.

Programmet formulerades vid en tidpunkt, då priserna fallit hastigt,

och till en nivå, som allmänt uppfattades såsom »för lag», d. v. s. såsom icke

svarande mot kostnadsnivån och icke gagnelig för näringslivets återhämtning.

Det närmast liggande målet för penningpolitiken — i samverkan med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 67-

andra former av den ekonomiska politiken — angavs sålunda böra vara

att åstadkomma en måttlig höjning av partipriserna. Gränserna för en dylik

prisstegring ansågos icke kunna mera bestämt fixeras än genom uttrycket,

att levnadskostnaderna icke skulle mera kännbart påverkas. Det är denna

»reflationspolitik» med uppgiften att i större eller mindre utsträckning

upphäva verkningarna av den föregående »deflationen», som får anses utgöra

det karakteristiska draget i de valutavårdande myndigheternas arbete

under de sistförflutna åren.

Vid programmets formulering avvisades tanken att knyta den svenska

valutans värde vid guldet eller vid någon främmande valuta, t. ex. det engelska

pundet. När sedermera, och tämligen snart, en pundkurs fastställdes,

som under de följande åren visade sig kunna bibehållas, innebar detta icke

något avsteg från de givna direktiven. Fördelarna av stabila växelkurser

äro uppenbara, och då den fasta pundkursen medförde, att den svenska prisnivån

kopplades samman med den långsamt stigande engelska, nåddes på

denna väg både en stabilitet i kronans värdeförhållande till den viktigaste utländska

valutan och en kraftig hjälp till förverkligande av »reflaponen».

Men i de årligen återkommande valutapropositionerna till riksdagen betonades

upprepade gånger den gällande pundkursens karaktär av medel att

vinna de för det penningpolitiska programmet uppställda målen.

Då det nu gäller att pröva frågan, huruvida ändringarna i konjunkturläget

och de världsekonomiska förhållandena överhuvud böra leda till modifikationer

i det för vår svenska penningpolitik gällande programmet, kan en

sådan prövning lättast ske i anslutning till de nu gjorda erinringarna örn

detta programs väsentliga innehåll. Grundtanken, att en viss stabilitet i

prisnivån är det i första hand eftersträvansvärda målet, får anses kvarstå

orubbad. Icke heller lia de hittills gjorda erfarenheterna givit anledning

att önska, att gränserna göras snävare än förut för de förskjutningar av

prisnivåerna, som skola anses förenliga med en i stort sett upprätthållen

stabilitet. Inför de svårigheter, med vilka stabiliseringssträvanden i ett enskilt

land lia att kämpa och till vilka jag senare måste återkomma, kan det

tvärtom finnas skäl att framhålla vikten av att formuleringar undvikas som

kunna hindra de valutavårdande myndigheterna att taga tillbörlig hänsyn

till förhållanden, som icke kunna vinna exakta uttryck i indextal för prisnivåer.

Däremot torde det vara klart, att förutsättningarna bortfallit för de formuleringar

som taga sikte på det önskvärda i en »reflation». Höjningen av

partiprisnivån torde redan ha gått längre än vad man ursprungligen åsyftade

med uttrycket örn en måttlig stegring, och även om levnadskostnaderna ännu

icke mera kännbart påverkats äro vi uppenbarligen framme vid en punkt,

där en fortsatt höjning av partipriserna måste komma att småningom taga

sig uttryck i en icke oväsentlig höjning av levnadskostnaderna. Vill man sålunda

såsom riktlinje bevara strävandet efter en så stor stabilitet i den inhemska

prisnivån, som det är möjligt att uppnå under vederbörligt hänsynstagande

till det ekonomiska livets behov, synes det i nuvarande läge vara

tydligt, att, såsom bankofullmäktige yttrat, både riksbankspolitiken och den

ekonomiska politiken överhuvud böra inriktas på att söka hålla prisstegringen

tillbaka och att i varje fall förhindra en inflationistisk prisutveckling.

Med denna uppfattning både örn den grundläggande riktlinjen för vår penningpolitik

och örn det för den närmare framtiden mest angelägna kan det

icke undvikas att frågan örn en stabilisering av vår valutas yttre värde fortfarande

får ställas i andra ledet. Att detta skedde vid den senaste fixeringen

av ett valutaprogram under depressionsåren, berodde på att vår kronas lösgörande

från guldmyntfoten var en förutsättning för att vårt näringsliv skid
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

le kunna hållas utanför den i guldländerna fortgående deflationen. Det nuvarande

läget erbjuder samma svårigheter för ett definitivt fastlåsande av

vår kronas yttre värde, fastän riskerna nu synas hota från en inflationsartad

prisstegring på världsmarknaden. Då en fast kurs på det engelska pundet

är den väg, varpå en dylik prisstegring överföres till vårt näringsliv, är

det uppenbart att en valutapolitik, som under alla förhållanden vill fasthålla

den nuvarande pundkursen, icke är förenlig med strävandet att hålla

prisstegringen tillbaka. Detta avvisande av en oförändrad pundkurs såsom

den främsta riktlinjen för vår penningpolitik är väl förenlig med en hög

uppskattning av fördelarna av en stabil kurs på det engelska pundet, fördelar

som äro särskilt påtagliga så länge de stora världsvalutoma inbördes

hållas i ett fast värdeförhållande till varandra. Men denna uppskattning utesluter

icke, att förhållandena kunna så utvecklas, att en förändring av kronans

yttre värde anses böra föredragas framför ett uppgivande av strävan

efter stabilitet i vår egen prisnivå och i vårt ekonomiska liv.»

Innan departementschefen med utgångspunkt från sålunda angivna allmänna

riktlinjer gått att bedöma det nuvarande läget med dess utvecklingstendenser

och de praktiska åtgärder, som under olika förutsättningar kunna

förordas, har han erinrat örn de medel som överhuvud taget stå eller kunna

ställas till förfogande för uppnående av de penningpolitiska

målen. Härom anför departementschefen följande:

»I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian angående det

nuvarande prisläget har en översikt lämnats över de teoretiska möjligheterna

att hejda en stark prisstegring. I promemorian har icke diskuterats huruvida

praktiska och administrativa förutsättningar nu föreligga för utnyttjande

av den ena eller den andra av dessa möjligheter. Framställningen har

icke heller gått in på en sådan avvägning av fördelar och nackdelar med

olika prisreglerande ingripanden, som måste föregå varje praktiskt avgörande.

Sistnämnda begränsning har i promemorian uttryckts så, att framställningen

vid karakteristiken av olika åtgärders effektivitet utformats under

uteslutande hänsynstagande till önskvärdheten av en kontroll över prisstegringen.

Vissa av de möjligheter, varom erinrats i nyssnämnda promemoria, stå redan

statsmakterna till buds. Riksbanken har i främsta rummet i sin hand

att höja växeldiskontot. Såsom närmare utvecklats i proposition med förslag

till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv (nr 304) kan en diskontohöjning

i rådande läge förväntas bli effektiv blott under förutsättning att den

underbygges med operationer i öppna marknaden samt — eventuellt — med

en sådan skärpning av kraven på affärsbankernas reserver, som avses i nyssnämnda

proposition. Operationer i öppna marknaden stå, som bekant, redan

till riksbankens förfogande. Den omfattning vari denna möjlighet kan

utnyttjas, blir beroende på storleken av riksbankens portfölj av statsskuldbevis.

Såsom en beredskapsåtgärd har av riksdagen temporärt medgivits,

att riksgäldsfullmäktige må till riksbankens förfogande ställa riksgäldskontorets

skattkammarväxlar eller andra skuldförbindelser. Förslag örn förnyelse

av detta medgivande i syfte att möjliggöra en förstärkning av riksbankens

för marknadsoperationer disponibla portfölj bar av riksgäldsfullmäktige

framställts.

På det finanspolitiska området är det vidare möjligt att nå en viss dämpande

effekt genom en övcrbalansering av budgeten, .lag saknar anledning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

att i detta sammanhang närmare utveckla de synpunkter som därvidlag göra

sig gällande, men vill erinra örn att 1935,1936, 1936 1937 och — enligt det

framlagda budgetförslaget — jämväl 1937/1938 års riksstater i detta avseende

ansluta sig till en konjunkturutjämnande politik.

På det handelspolitiska området slutligen synes grundlagsenlig rätt få

anses tillkomma Kungl. Maj:t att sänka och borttaga tullar. Riksdagens i

det föregående omnämnda ståndpunktstagande år 1933 avsåg visserligen ett

utnyttjande av denna rätt av handelspolitiska skäl och med viss begränsning.

Det torde emellertid få förutsättas att Kungl. Maj:t utan särskilt medgivande

av riksdagen skall äga temporärt utnyttja rätten att nedsätta tullavgifter

även i penningpolitiskt syfte och i den vidare omfattning som kan

komma att visa sig påkallad med hänsyn till konjunkturlägets utveckling.

Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla att blott relativt begränsade

resultat synas vara att vinna på denna väg och att icke minst med

hänsyn därtill föreliggande möjligheter till tullreduktioner torde böra utnyttjas

med försiktighet. Givet är för övrigt att ett utnyttjande av Kungl.

Maj:ts här ifrågavarande rätt måste föregås av ingående utredningar i syfte

främst att utröna de berörda tullsatsernas betydelse ur försörjningssynpunkt

för svenskt näringsliv.

De hjälpmedel vid utövandet av en konjunkturutjämnande politik, varom

jag här erinrat, kunna användas utan förändring av kronans värde i förhållande

till övriga valutor eller i kombination med en sänkning av kronkursen

på dessa valutor. Såsom i promemorian rörande det nuvarande prisläget

närmare utvecklats, medför en växelkursförändring vissa förskjutningar såväl

i behovet av åtgärder efter andra linjer som i dessa åtgärders inverkan

på det ekonomiska läget. Jag skall i det följande återkomma till betydelsen

härav för bestämmandet av penningpolitikens konkreta utformning.

I händelse av bifall till de i det föregående omnämnda förslagen om fortsatt

rätt för riksgäldskontoret att till riksbankens förfogande ställa statsskuldbevis

samt om rätt för Kungl. Majit att skärpa kraven på bankaktiebolagens

reserver, skulle en värdefull komplettering av den penningpolitiska

beredskapsorganisationen vinnas. En ytterligare utbyggnad därav bör emellertid

övervägas.»

Departementschefen ingår härefter på vissa åtgärder för utnyttja n d e

av riksbankens valutatillgångar för statlig upphandling

i utlandet. I avseende härå anföres:

»I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian om möjligheten

att utnyttja riksbankens förråd av guld och valutor för statlig upphandling

från utlandet har påpekats, att man genom disposition av

viss del av valutareserven för detta ändamål i de former, som förordats

i promemorian, vinner samma mål som genom att riksgäldskontoret i penningpolitiskt

syfte ställer statsskuldbevis till riksbankens förfogande, men

därjämte ernår, att reserven kommer till en nationalekonomiskt nyttig användning.

Denna ytterligare fördel synes vara så betydande, alt möjlighet

torde böra beredas Kungl. Majit att anlita denna utväg till förstärkning av

riksbankens ställning på penningmarknaden. Frågan om formerna för ifrågavarande

upphandling och om de behov, vilka den lämpligen bör inriktas

på att fylla, torde senare få anmälas av chefen för handelsdepartementet. I

detta sammanhang påkallar blott den finansiella sidan av de ifrågasatta åtgärderna

uppmärksamhet.

I de yttranden som av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret avgivits

över den inom finansdepartementet upprättade promemorian, har den

där föreslagna finansiella utformningen av en statlig upphandling från ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

7

landet lämnats utan erinran. Enligt promemorian skulle riksgäldskontoret

tillhandahålla den myndighet, åt vilken upphandlingen kan komma att uppdragas,

erforderliga medel genom överlämnande av skattkammarväxlar, vilka

av myndigheten skulle få disponeras för förvärv av valutor och guld från

riksbanken. Riksbanken åter skulle få rätt att i marknaden försälja de statspapper

banken erhållit. Bankofullmäktige ha härtill fogat önskemålet, att

formen och förfallotiden för ifrågavarande statsskuldbevis skola av riksgäldskontoret

bestämmas i samråd med riksbanken. Bankofullmäktige lia vidare

förklarat, att banken är beredd att vid försäljning av valutor och guld såsom

likvid mottaga statsskuldbevisen till de kurser, som vid inköpstillfället kunna

anses motsvara marknadsläget.

Den föreslagna finansieringsformen synes även mig lämplig ur de penningpolitiska

synpunkter, som motivera att här föreslagna möjligheter till utnyttjande

av riksbankens guld- och valutareserver öppnas.

I departementspromemorian har ifrågasatts, huruvida de medel, som disponeras

för en eventuell upphandling, böra upptagas å riksstaten eller av riksgäldskontoret

redovisas såsom förskott. Sistnämnda förfaringssätt har bland

riksgäldsfullmäktige framkallat vissa betänkligheter, i all synnerhet som den

av Kungl. Maj:t i proposition till årets riksdag framlagda nya uppställningen

av riksstaten borde, om den genomföres, leda till strängare krav på fullständighet

i fråga om statsutgifternas upptagande i riksstaten. Fullmäktige

tillfoga, att örn det ur någon synpunkt anses mindre lämpligt att i förväg i

riksstaten upptaga något belopp för här ifrågavarande uppköp, man kan

tänka sig, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att upptaga totalbeloppet

för verkställda utgifter å nästa års riksstat.

Medan detaljerna i fråga om finansieringens tekniska utformning torde

kunna skjutas på framtiden, är det nödvändigt att redan nu fatta ställning

till senast berörda budgettekniska problem. Ehuru jag i likhet med riksgäldsfullmäktige

finner det synnerligen angeläget att statens utgifter erhålla

en fullständig och korrekt redovisning i riksstaten, anser jag att ett förskottsförfarande

i detta fall bör komma till användning. Det gäller nämligen här

icke en förväntad utgift i samma mening som i övriga å riksstaten redovisade

fall, utan en fullmakt i någon mån jämförlig med den som nu föreligger

i de så kallade kreditiven, vilka ju icke redovisas såsom medelsanvisningar å

riksstaten. Huruvida och i vilken utsträckning fullmakten kommer till användning

är ovisst. Hänsyn måste även tagas till den speciella form, i vilken

medel i detta fall ansetts böra ställas till förfogande. Vid en medelsanvisning

över kapitalbudgeten ställas kontanta medel till förfogande av riksgäldskontoret,

som upplånar dem på fria marknaden. I detta fall åter skulle

riksgäldskontoret utlämna statsskuldbevis, som av upphandlingssmyndigheten

överlåtas å riksbanken, vilken eventuellt försäljer dem på marknaden.

Transaktionens karaktär framträder tydligast, om riksgäldskontoret tänkes

redovisa försträckningen till upphandlingsmyndigheten såsom en tillgång

exempelvis per den 1 juli 1938 och konstruerar de överlämnade statsskuldbevisen

såsom en skuld per samma dag, vilket framstår såsom lämpligt

med hänsyn till den regel för täckande av förskottet som jag i del följande

förordar. Den egentliga finanstransaktionen skulle då tillsvidare ligga

utom riksgäldskontoret och komma till stånd mellan riksbanken och upphandlingsmyndigheten,

medan den däremot vid medelsanvisning över riksstaten

skulle få karaktären i första hand av en transaktion mellan riksgäldskontoret

och enskilda.

örn jag än sålunda på antydda grunder finner ett förskottsförfarande bäst

motsvara den föreslagna transaktionens innebörd, så delar jag likväl riksgäldsfullmäktiges

uppfattning, att förskottet hör omedelbart täckas, genom att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

totalbeloppet för i angiven ordning verkställda utgifter upptages å nästföljande

riksstat. Därvid torde erforderliga medel närmast få tänkas anvisade å

fonden för förlag till statsverket. Örn så sker, inträder en fondering av den

svävande sladd, som uppkommit vid utnyttjande av fullmakten. Andra budgettekniska

former för täckande av förskottet stå givetvis till buds. Vilken

anordning, som bör väljas, torde få bli beroende på närmare utredning

Godtagas här föreslagna former för finansieringen av den ifrågasatta statliga

upphandlingen, torde nu böra utverkas bemyndigande av riksdagen för

riksgäldskontoret att förskottsvis, genom överlämnande av statsskuldbevis

av en typ bestämd i samråd med riksbanken, ställa medel till förfogande för

den myndighet, åt vilken den statliga upphandlingen kan komma att uppdragas,

att av myndigheten användas för inköp från riksbanken av för myndighetens

verksamhet erforderliga belopp i guld och valutor intill ett värde

efter dagskurs av, förslagsvis, högst 100 miljoner kronor.»

Efter behandling av förslaget örn höjning av fondstämpeln har departementschefen

slutligen upptagit frågan örn användningen av de penningpolitiska

medlen och härom anfört följande:

»Jag återgår härefter till frågan om konjunkturläget och avvägningen av

åtgärder mot en fortsatt prisstegring.

Såsom i departementspromemorian örn det nuvarande prisläget blivit framhållet,

har man vid förklaringen av prisrörelsen att taga hänsyn till tre olika

faktorer: jordbrukspolitiken, det direkta prisstegrande inflytandet från utlandet

samt prisstegringstendenser på grund av ökad inhemsk efterfrågan.

Av dessa tre faktorer intar den förstnämnda i nu förevarande sammanhang

en särställning. Jordbrukspolitiken har av statsmakterna medvetet utformats

i syfte att förbättra prisläget för jordbrukets produkter. Att en viss

höjning av levnadskostnaderna härigenom skulle förorsakas, har icke varit

förbisett. Någon avsikt att låta en höjning av livsmedelspriserna motvägas genom

nedpressning av prisnivån i övrigt, eventuellt genom penningpolitiska

hjälpmedel, har icke kommit till synes i av statsmakterna gjorda uttalanden

eller fattade beslut. Prishöjningar förorsakade av jordbrukspolitiken lia i

detta avseende ställts i linje med vissa andra avsiktliga prishöjningar, t. ex.

framkallade genom påläggande av nya konsumtionsskatter. Någon ändring

i den sålunda hittills intagna ståndpunkten synes icke vara påkallad, vilket

är av betydelse vid bedömandet av de penningpolitiska åtgärderna i nu föreliggande

situation. Den väsentliga delen av den stegring i levnadskostnaderna

över 1931 års nivå, som redan inträtt, faller nämligen på höjningen av livsmedelspriserna.

Härigenom understrykes ytterligare det faktum, att det som i nuvarande

prissituation väcker farhågor icke är höjden hos nuvarande indextal för levnadskostnaderna,

knappast ens den genomsnittliga höjden hos partipriserna,

utan den tendens till prishöjning, den hastigt stigande rörelseriktning

hos prisserierna, som under mer än ett halvt års tid och fram till början av

april månad kunnat iakttagas. Huruvida det bakslag, som inträffat under

allra senaste tiden, betyder något mera än ett tillfälligt avbrott i en prisstegring,

som snart kommer att börja på nytt, kan icke med någon visshet avgöras.

De i departementspromemorian anförda skälen för att anse den stigande

konjunkturutvecklingen vara uppburen av krafter, som ännu icke blivit

uttömda, synas mig alltjämt mest vägande. Därmed följer också sannolikheten

av att priserna, åtminstone till en viss grad, fortsiitta att stiga. Den

möjligheten kan naturligtvis inte heller uteslutas, att prisstegringen i de för

världsekonomien bestämmande länderna kommer att överskrida gränserna

för vad man kan betrakta såsom det för en högkonjunktur normala och att

därmed antaga en inflationsartad karaktär.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

9

Skulle dylika utsikter hota, råder väl knappast något tvivel om att den

gräns snart vöre uppnådd, vid vilken även djupt ingripande åtgärder skulle

framstå såsom befogade för att söka i möjligaste mån hålla vårt land utanför

en ödesdiger utveckling. De åtgärder som under sådana förhållanden måste

övervägas och för vilkas genomförande de nödvändiga medlen höra finnas i

de valutavårdande myndigheternas hand, kunna kortast sammanfattas under

de håda rubrikerna: en höjning av den svenska kronans värde i förhållande

till pund sterling och en åtstramning av den inhemska kreditgivningen.

Vid en grov uppdelning av prisstegringens orsaker i det inflytande, som

härrör från prisstegringen på världsmarknaden, och det som har till förutsättning

vårt eget penningöverflöd, är det naturligt att hänvisa till en sänkning

av pundkursen såsom medlet att hejda en utifrån kommande prisstegring,

medan kreditåtstramningen har till uppgift att hindra inflationsartade

rörelser på den inhemska marknaden. Huruvida ett dylikt särhållande av de

penningpolitiska medlen i verkligheten skulle visa sig möjligt eller lämpligt,

torde icke nu kunna med fördel diskuteras. Givet synes emellertid vara, att

örn man anser sig böra uthärda inflytandet från en prisstegring på världsmarknaden

genom bibehållandet av en fast pundkurs, det sålunda förmedlade

inflytandet inte rimligen kan anses böra motvägas genom starkt depressiva

åtgärder på den inhemska marknaden. Däremot synes det icke uteslutet, att

inhemska inflationstendenser skulle kunna mötas med mindre långtgående

ingripanden på den inhemska penningmarknaden, örn samtidigt det prisstegrande

inflytandet från utlandet försvagades genom höjning av kronans internationella

värde.

Då man går över från den sålunda skildrade möjligheten av en prisutveckling

med klart inflatonistisk karaktär, till vars motverkande även mycket

långt gående åtgärder torde under allmänt gillande kunna vidtagas, och

fästes uppmärksamheten vid de mindre extrema möjligheterna i fråga örn

prisutvecklingen, möter det betydande svårigheter att på förhand söka fastställa

förutsättningarna för de penningpolitiska medlens användning. Att

det icke är önskvärt, att den nu pågående prisstegringen fortsätter, torde vara

en lika allmänt rådande uppfattning, som att åtgärder att hejda den borde

omedelbart tillgripas, örn säkerhet funnes därför, att dessa åtgärder icke

medförde några ogynnsamma verkningar i övrigt. Men uppenbart är, att

de med all sannolikhet effektiva medlen att hålla tillbaka prisstegringen, alltså

höjning av kronans yttre värde och en kraftig åtstramning på penningmarknaden,

båda äro av den natur, att de i och för sig äro mycket litet önskvärda

och alltså endast böra komma till användning på grund av starkt talande

skäl. Ovissheten eller riskerna av dylika depressiva åtgärder måste vägas

mot skadorna, som förorsakas av en fortsatt prisstegring. Höjningen av levnadskostnaderna

innebär en sänkning av levnadsstandarden för de folkgrupper,

som icke i egenskap av producenter kunna få del av de genom varuprisernas

höjning ökade inkomsterna. Huruvida arbetslönerna komma att höjas

lika starkt som priserna är ovisst. Häremot får ställas risken av minskad sysselsättning

och minskad produktion vid tillgripandet av olika slag av restriktiva

åtgärder. För vinningen av dessa olika risker vore det av betydelse, örn

man kunde antaga, att en genom penningpolitiska åtgärder förhindrad anpassning

uppåt av det svenska prissystemet skulle vid en kommande kris göra

det lättare att undvika en lika stor anpassning nedåt. Denna i departementspromemorian

anförda möjlighet innebär icke, att fallets djup vid en ny kris

skulle växla allt efter den absoluta prisnivå, som i de olika länderna blivit

uppnådd. Örn den svenska prisnivån genom kursförändring förhindras att stiga

lika starkt som den engelska och den svenska kostnadsnivån likaledes hålles

lägre, vilket förhållande tagit sig uttryck i en sänkt pundkurs, finnes ingen

Bihang till riksdagens protokoll loit7. 8 sami Xr 67. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 67.

Utskottet.

anledning att antaga, att ett från världsmarknaden kommande krisartat prisfall

skulle drabba det svenska näringslivet mindre hårt, än örn prisnivå och

kostnadsnivå och pundkurs varit högre. Den möjlighet, som antydes, är i

stället att en frivillig höjning av kronans värde under prisstegringsperioden

skulle göra det psykologiskt och kanske politiskt lättare att möta prisfallet

under en ny kris genom att sänka kronans värde i förhållande till pundet.

Det förefaller som om något bestämt omdöme rörande dessa framtida förhållanden

nu icke skulle kunna fällas, och jag vågar alltså icke tillmäta den

antydda möjligheten någon verklig betydelse vid vägningen av argumenten

för eller emot tillgripandet av ett penningpolitiskt medel sådant som en ändring

av den svenska kronans yttre värde.

De svårigheter som sålunda möta att i nuvarande läge noggrant angiva de

förhållanden, under vilka det ena eller det andra penningpolitiska medlet

bör komma till användning, ha sin grund såväl i ovissheten örn den form

konjunkturförloppct under den närmaste framtiden kan komma att antaga i

de ekonomiskt ledande länderna, som i ovissheten örn de återverkningar som

kunna framkallas i vårt eget land. Det torde därför icke vara möjligt och

icke heller önskvärt att snävare begränsa de valutavårdande instansernas

handlingsfrihet än som sker genom en hänvisning till de allmänna riktlinjer,

som i det föregående uppdragits.

Såsom bankoutskottet vid 1933 års riksdag anförde, bör bestämmandet och

avgörandet av vilka medel som under olika förhållanden lämpligen böra komma

till användning för att nå det av statsmakterna fastställda målet för penningpolitiken

ankomma på riksbanksledningen, som i detta avseende har att

ensam bära ansvaret. Giltigheten av detta uttalande synes fortfarande kunna

upprätthållas under den självklara förutsättningen att alla statsmakternas

olika åtgöranden, som öva inflytande på det ekonomiska livet och därmed

på penningväsendet, samordnas, så att de stödja och icke motverka varandra.

Särskilt blir detta nödvändigt under förhållanden som de nuvarande,

då åtgärder som ligga helt utanför riksbankens verksamhetssfär framstå

såsom alternativ eller såsom komplement till ingripanden från riksbankens

sida, varför avvägningen endast kan ske under vederbörlig samverkan

mellan de instanser som bära ansvaret både för penningpolitiken och för den

ekonomiska politiken överhuvud.»

Utskottet ansluter sig till den i propositionen uttalade uppfattningen, att en

modifiering av de penningpolitiska direktiven nu torde vara påkallad. I likhet

med departementschefen anser utskottet, att grundtanken i det gällande programmet,

nämligen att en viss stabilitet i prisnivån är det i första hand eftersträvansvärda

målet, bör kvarstå orubbad. I anslutning härtill torde, såsom

fullmäktige i riksbanken och departementschefen framhållit, i det nuvarande

läget såväl riksbankens politik som den ekonomiska politiken överhuvud böra

inriktas på att söka hålla prisstegringen tillbaka och att i varje fall förhindra

en inflationistisk prisutveckling. I detta sammanhang må framhållas, att utskottet,

i likhet med departementschefen, icke anser sig böra förorda en inskränkning

i de valutavårdande myndigheternas handlingsfrihet genom att i

direktiven hänvisa till bestämda prisindextal.

Beträffande förhållandet mellan jordbrukspolitiken och penningpolitiken synes

det utskottet vidare angeläget att framhålla, att en sådan höjning av levnadskostnaderna,

som beror på ett genom jordbrukspolitiken åstadkommet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 67-

11

förbättrat prisläge för jordbrukets produkter, ej i och för sig bör föranleda

penningpolitiska åtgärder i syfte att nedpressa prisnivån i övrigt. Motsvarande

påpekande bör enligt utskottets mening äga giltighet jämväl beträffande andra

statsmakternas åtgärder, vilka äro avsedda att verka prisstegrande för vissa

bestämda varor.

Utskottet har, liksom departementschefen, en hög uppskattning av fördelarna

av en stabil kurs på det engelska pundet och anser även, att dessa fördelar

äro särskilt påtagliga så länge de stora världsvalutorna inbördes hållas

i ett fast värdeförhållande till varandra. Såsom departementschefen antytt,

kan emellertid vid en inflationsartad utveckling på världsmarknaden den situationen

uppstå, att upprätthållandet av den nuvarande pundkursen måste

eftergivas med hänsyn till prisutvecklingen på den inhemska marknaden.

De strävanden att söka åstadkomma en mera allmän valutastabilitet, som

för närvarande torde pågå, synas utskottet värda att beakta vid handhavandet

av den svenska valutapolitiken.

Vad beträffar de medel, som kunna användas för uppnående av ovan angivna

mål för penningpolitiken, vill utskottet till en början erinra örn de möjligheter,

som härutinnan redan stå statsmakterna till buds, nämligen diskontostegring,

riksbankens rätt att bevilja ränta å insättningar, operationer i öppna

marknaden genom anlitande av statspapper, som riksgäldskontoret enligt temporärt

lämnat bemyndigande må ställa till riksbankens förfogande, överbalansering

av budgeten och tullreduktioner. Vidare har i propositionen erinrats

därom, att Kungl. Maj:t i särskild proposition till riksdagen (nr 304),

framlagt förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, ävensom att fullmäktige

i riksgäldskontoret inkommit till bankoutskottet med en framställning

om fortsatt medgivande att tillhandahålla riksbanken statspapper för

marknadsoperationer. Med avseende å den närmare innebörden av ifrågavarande

två förslag, vilka åsyfta att öka riksbankens möjligheter att påverka

utvecklingen på penningmarknaden, får utskottet hänvisa till sina denna dag

avgivna utlåtanden nr 68 och 70.

I nu förevarande proposition ifrågasättas emellertid ytterligare åtgärder för

utbyggande av den penningpolitiska beredskapsorganisationen. Sålunda liemställes

i propositionen örn bemyndigande för riksgäldskontoret att genom

överlämnande av vissa slag av statspapper ställa medel till förfogande för att

möjliggöra ett utnyttjande av riksbankens föråd av guld och valutor för statlig

upphandling från utlandet. Under erinran att Kungl. Majit i propositionen

nr 323, vilken hänvisats till statsutskottet, framlagt förslag beträffande

formerna för ifrågavarande upphandling m. m., får bankoutskottet för sin del

tillstyrka det i förevarande proposition gjorda förslaget. Utskottet förutsätter

härvid, att den ifrågasatta upphandlingen sker på ett försiktigt sätt, så att

såvitt möjligt prisstegringar undvikas. Slutligen har i nu förevarande proposition

såsom ytterligare ett konjunkturpolitiskt hjälpmedel upptagits frågan

örn höjning av fondstämpeln å aktier. Förslag i sådant syfte har av

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 67-

Kungl. Maj:t förelagts riksdagen i propositionen nr 319, vilken proposition

hänvisats till bevillningsutskottet.

Huruvida och under vilka förhållanden de olika medlen böra begagnas

kan, såsom departementschefen framhållit, i nu rådande ovisshet örn bland

annat den framtida konjunkturutvecklingen icke närmare angivas. Två olika

fall torde dock kunna särskiljas, beträffande vilka de penningpolitiska åtgärderna

kunna i stora drag antydas. Därest prisstegringen på världsmarknaden

skulle bliva av utpräglat inflationistisk karaktär, torde sådana medel

som en sänkning av växelkurserna i förening med en kraftig åtstramning

av penningmarknaden kunna ifrågakomma. Skulle däremot priserna på

världsmarknaden i fortsättningen komma att variera mellan relativt trånga

gränser, böra enligt utskottets mening de penningpolitiska åtgärderna avpassas

med hänsyn till den svenska prissituationen och läget på den inhemska

penningmarknaden. Inflationistiska tendenser inom det svenska

näringslivet bör penningpolitiken i sådant fall söka hålla tillbaka genom

medel, som till sina verkningar ej äro så oberäkneliga och vittgående som

t. ex. en förändring av valutakurserna. Under hänvisning till det välgörande

inflytande, de låga räntesatserna under den gångna depressionsperioden haft

på näringslivet, vill utskottet — som väl inser, att lägen kunna uppkomma,

i vilka en åstramning av räntesatserna måste anses motiverad — uttrycka

det önskemålet, att räntorna inom landet hållas på den lägsta nivå, som i

varje situation är möjlig.

I likhet med departementschefen finner utskottet icke möjligt eller önskvärt

att snävare begränsa de valutavårdande instansernas handlingsfrihet än

som sker genom en hänvisning till de i det föregående uppdragna allmänna

riktlinjerna. Bestämmandet och avgörandet av vilka medel som under olika

förhållanden lämpligen böra komma till användning för att nå det för penningpolitiken

uppställda målet bör, såsom bankoutskottet vid 1933 års riksdag

i sitt utlåtande nr 52 uttalade, ankomma på riksbanksledningen, som i

detta avseende har att ensam bära ansvaret. Det är dock, såsom föredragande

departementschefen uttryckt sig, en självklar förutsättning, att alla statsmakternas

olika åtgärder, som ha inflytande på det ekonomiska livet och därmed

på penningväsendet, samordnas, så att de stödja och icke motverka varandra.

Avvägningen av åtgärderna bör sålunda ske under vederbörlig samverkan

mellan de instanser, som bära ansvaret både för penningpolitiken och för den

ekonomiska politiken överhuvud.

Den samverkan mellan riksbanken och riksgäldskontoret, som utskottet i

sitt ovanberörda utlåtande nr 52 till 1933 års riksdag ansåg vara av största

betydelse, finner utskottet fortfarande vara av samma vikt. Givetvis böra

riksgäldsfullmäktige vid upplåningens handhavande beakta de modifieringar

i de penningpolitiska direktiven, vilka statsmakterna företaga.

Mot vad i propositionen föreslagits i fråga om fortsatt befrielse för riksbanken

från sedelinlösningsskyldigheten har utskottet icke funnit anledning

till erinran.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 67-

13

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 21 maj 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Leffler, Johansson i Friggeråker, Ström i

Lidköping, Berling, Nilsson i Mölndal, von Horn och Boos*;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,

K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Åqvist och Lundberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1937,

8 sami.

Nr 67-

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:328 Skrivelse till Konungen angående användande av riksbankens vinst för år 1936. s. 2 i texten