Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv jämte en i ämnet väckt motion.
1937-05-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1937:68, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 68.
1
Nr 68.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1937 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv jämte en i ämnet väckt motion.
I en till riksdagen avlåten, den 30 april 1937 dagtecknad proposition nr
304, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.
Berörda förslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
Härigenom förordnas som följer:
Örn sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bankoch
fondinspektionens hörande, beträffande samtliga bankaktiebolag eller
sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp, förordna, att kassareserv,
som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr
74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa
skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran
eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån de icke
hänföra sig till tillgodohavanden å sparkasseräkning.
Därest förordnande jämlikt första stycket meddelas, skall tillika föreskrivas,
att kassareserven skall utgöras av medel inncstående i riksbanken
Bil äng till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 68—69- 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 68-
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir.
Därjämte må stadgas, att viss bestämd kvotdel av summan av kassareserven
och den inneliggande kassan skall utgöras av medel innestående i riksbanken,
samt att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel icke
uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget skall till riksbanken gälda ränta
å underskottet, beräknat enligt av Konungen angivna grunder, efter en räntesats,
som fastställes av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens
lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst tre månader.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 28 februari 1938. Av Konungen jämlikt denna lag meddelade
bestämmelser må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda dag.
Beträffande motiveringen för Kungl. Maj:ts förevarande förslag hänvisas,
i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, till propositionen.
I en till Kungl. Majit ställd, den 27 februari 1937 dagtecknad skrivelse
hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att ett av fullmäktige upprättat,
skrivelsen bifogat förslag till lag om rätt för Konungen att meddela särskilda
föreskrifter angående bankaktiebolags kassareserv m. in. måtte läggas till
grund för proposition till riksdagen.
över fullmäktiges framställning har utlåtande avgivits av bank- och fondinspektionen,
som därvid bifogat yttrande från styrelsen för svenska bankföreningen.
Föredragande departementschefen har för egen del till en början anfört
följande allmänna motivering för det i propositionen innefattade
förslaget:
»Utvecklingen på den svenska penningmarknaden under de senaste åren
har på ett avgörande sätt ändrat förutsättningarna för riksbankens valutavårdande
verksamhet. Under tidigare såsom normala betraktade förhållanden
voro affärsbankerna för sin försörjning med betalningsmedel beroende
av upplåning i riksbanken. Affärsbankernas likviditet har numera förbättrats
till den grad, att de i stället förfoga över i vissa fall mycket avsevärda,
i riksbanken innestående reserver. Riksbankens möjligheter att med
hittills gängse medel, främst växeldiskontot samt köp och försäljningar av
obligationer, påverka utvecklingen på kreditmarknaden ha därigenom starkt
begränsats.
Förklaringen till denna betydelsefulla omsvängning i förhållandet mellan
riksbanken och affärsbankerna får sökas i utvecklingen av Sveriges betalningsförhållande
till utlandet och dess återverkningar på den inhemska penningmarknaden.
Det är en känd sak att utrikeshandeln och den utrikes fraktfarten
under tiden efter konjunkturomslaget år 1933 tillfört Sverige ett ständigt
stigande inkomstöverskott. Häri ligger i och för sig ingenting anmärkningsvärt,
då Sveriges handelsbalans redan under 1920-talet tillät en betydande
kapitalexport. Som ett nytt drag i betalningssituationen har emeller
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 68.
3
lid under uppsvingsåren tillkommit, att den gynnsamma handelsbalansen ej
bildat underlag för en kapitalexport på längre sikt som bringat betalningsbalansen
i jämvikt. Orsaken därtill torde vara att söka i föreliggande
valutarisker såväl som i de ovissa politiska och ekonomiska förhållandena
på de främmande marknader där kapitalplaceringar närmast kunnat komma
i fråga. När landets inkomstöverskott av utrikeshandeln av dessa skäl ej
disponerats för investeringar i utlandet, ha avsevärda kassabehållningar i
utländsk valuta uppstått, vilka icke givit innehavarna någon nämnvärd inkomst
men väl vid eventuella växelkursförändringar kunnat leda till förluster
och därför i regel omvandlats i svenska kronor. Då riksbanken i enlighet
med givna direktiv och i syfte att främja näringslivets återhämtning
eftersträvat att hålla en fast växelkurs på den viktigaste exportvalutan, pund
sterling, har banken varit nödsakad att övertaga de utbjudna valutatillgodohavandena.
Genom valutaköpen ha betalningsmedel ställts till marknadens
förfogande på samma sätt som vid växeldiskontering med den oundvikliga
konsekvensen, att affärsbankerna från att lia varit låntagare i riksbanken förvandlats
till insättare. En annan följd av denna utveckling har blivit att
räntenivån pressats ned till en icke endast för svenska förhållanden utan även
internationellt sett anmärkningsvärt låg nivå. Medan den effektiva avkastningen
på 1888 års räntelån vid det senaste årsskiftet upngick till 3.03 procent.
var motsvarande räntesats i genomsnitt för åren 1925—1929 4.62 procent.
I det kapitalstarka och traditionellt kapitalexporterande England torde
räntan på exempelvis botteninteckningar för närvarande ligaa ej obetydligt
över den svenska nivån.
De uppenbara fördelar som äro förbundna med en lätt penningmarknad
få ej fördölja de allvarliga risker som en betydande likviditet och ett mycket
lågt ränteläge erbjuda, för den händelse den ekonomiska utvecklingen
skulle ge en kraftig stimulans till spekulativ verksamhet inom varuproduktionen
och handeln eller på fondbörsen. 1 Sverige föreligger för närvarande
otvivelaktigt ett underlag för en mycket betydande investeringsverksamhet
och för en kreditexpansion utan den automatiska hämning som en åtstramning
av kreditvillkoren utgör. På de utländska varumarknaderna
framträder sedan någon tid en stark prisstegring som över export- och irnportprisutvecklingen
sprider sig även till den svenska marknaden. Denna
spridning kan motverkas blott genom valuta- och handelspolitiska åtgärder.
vilka jag i ett senare sammanhang torde få upptaga till diskussion. Av
antydda skäl kunna emellertid på basis av det lätta läget på penningmarknaden
och under stimulansen av den internationella prisrörelsen uppkomma
självständiga prisstegringstendenser på den svenska marknaden, som medföra
risk för att den inhemska prisnivån höjes mera än som direkt betingas
av den internationella prisstegringen. En sådan utveckling, vilken enligt
allas mening torde framstå såsom olycklig, mötes icke i första hand med
åtgärder av nyss antytt slag utan hör motverkas genom en sådan anpassning
av penningmarknaden efter nu föreliggande förhållanden, att riksbankens
möjligheter till kontroll av den inhemska kreditutvecklingen återställas.
1 bankofullmäktiges nu föreliggande skrivelse med förslag till lag om rätt
för Konungen att meddela särskilda föreskrifter örn bankaktiebolags kassareserv
har erinrats örn tre olika anpassningsåtgärder med angivet syfte,
nämligen rätt för riksbanken att bevilja ränta å insättningar, rätt för riksbanken
att av riksgäldskontoret erhålla statsskuldbevis förr försäljning på
marknaden samt rätt för Kungl. Majit att till viss del spärra affärsbankernas
kassareserver.
Riksbanken förfogar redan (iver rätten att bevilja ränta å insättningar.
Vid innevarande års riksdag har möjlighet temporärt beretts riksbanken att
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 68.
jämväl genom disposition över statsskuldbevis motverka en starkare kreditexpansion.
Dessa i det förändrade läget på penningmarknaden naturliga
komplement till växeldiskontot som regulator av kreditutvecklingen lida ur
statsfinansiell synpunkt av den svagheten, att de icke ensamma kunna leda
till åsyftat resultat utan avsevärd kostnad för statsverket. Örn man utan att
vidtaga ytterligare åtgärder skulle söka påverka marknaden med hjälp av
exempelvis försäljning av skattkammarväxlar, bleve det omedelbara resultatet
endast att de betydande räntelösa reserverna omplacerades i räntebärande
statspapper. Även örn därvid risken för en inflatoriskt verkande kreditutvidgning
skulle minskas, kan en praktiskt mera betydelsefull åtstramning
på penningmarknaden väntas först sedan överloppsreserverna på detta sätt
absorberats.
Mot ingripanden på marknaden genom försäljning av skattkammarväxlar
som ställts till riksbankens förfogande av riksgäldskontoret har riktats även
den invändningen, att åtgärden hade karaktären av en artificiell och opåkallad
upplåning av medel från statens sida och därutinnan väsentligt skilde sig
från de likartade försäljningar av statsskuldbevis som skett i utlandet i liknande
syfte. Detta är icke riktigt. De omfattande valutaköp som utvecklingen
nödvändiggjort måste finansieras på ett eller annat sätt. I Sverige
har finansieringen skett genom att riksbanken begagnat sin möjlighet att direkt
ställa betalningsmedel till marknadens förfogande. I exempelvis England,
där Bank of England icke är statsbank, lia valutaköpen skett genom
en särskild fond och finansierats genom upplåning; till fondens förfogande
har sålunda ställts en mycket betydande reserv i skattkammarväxlar, som
av fonden realiserats i den mån behov av likvida medel gjort sig gällande.
Skulle riksbanken begagna sig av rätten att sälja av riksgäldskontoret utställda
växlar, skulle detta icke betyda annat än att banken av penningpolitiska
skiil överginge från det svenska, inflatoriskt verkande sättet att
finansiera valutaköpen till den engelska tekniken. All penningpolitik —
även den till synes helt passiva — har karaktären av en intervention i kreditutvecklingen.
Av vad jag förut anfört torde framgå, att detta gäller icke
minst den valutapolitik som hittills förts av riksbanken. På grund av sammanhanget
mellan det hittills tillämpade finansieringssättet och en eventuellt
därpå följande absorption av överskottsreserverna på marknaden
genom försäljning av växlar kan det icke med fog hävdas, att de av bankofullmäktige
ifrågasatta och av riksdagen redan temporärt godkända medlen
att påverka kreditutvecklingen framstå som en ny och godtycklig, av den
tidigare utvecklingen eller det nuvarande läget ej påkallad form för intervention
på marknaden.
I de yttranden över bankofullmäktiges förslag som avgivits av bank- och
fondinspektionen och svenska bankföreningen har betonats angelägenheten
av att riksbanken äger möjlighet att genom positiva åtgärder påverka penningmarknaden.
Därvid ha såsom det i rådande läge smidigaste vapnet
angivits operationer i den öppna marknaden, alltså här diskuterade försäljningar
av skattkammarväxlar eller obligationer. ''Örn detta medel att reglera
penningtillgången’, anför bankföreningen, ''tidigare funnits till riksbankens
förfogande och i mån av behov använts, skulle därigenom betydande belopp,
som skapats genom exportindustriernas valutaförsäljningar, kunnat efter
hand indragas från penningmarknaden. I England har i själva verket valutastabiliseringsfonden
fyllt en alldeles likartad funktion.’
De hörda institutionerna ansluta sig sålunda till den nyss utvecklade uppfattningen
om betydelsen av operationer i öppna marknaden som penningpolitiskt
hjälpmedel i nuvarande läge. I anslutning därtill angives den av
bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen vara helt obehövlig. Mot den
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 68.
5
na uppfattning kan, i anslutning till vad som i det föregående framhållits,
invändas att operationer i öppna marknaden av sådan omfattning att de
effektivt påverka kreditläget äro förenade med avsevärda räntekostnader
för statsverket. Dessa kunna minskas genom en spärrning av de lösa medlen.
Det får ej heller förbises, att en skärpning av kraven på bankernas
reserver i vissa avseenden når längre än obligationsförsäljningar och likartade
marknadsoperationer, i det att man med reservlagstiftningen kan direkt
påverka kreditpolitiken även i exempelvis de fall, då bankerna föredraga
en mera räntabel kreditgivning på basis av oförändrade reserver framför en
omplacering av reserverna i kortfristiga och därför med lägre ränta löpande
statspapper.
Den av bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen erfordras sålunda såsom
komplement till de av de hörda institutionerna rekommenderade åtgärderna,
om man önskar att dessa skola verka snabbt samt kunna tillgripas
i tämligen begränsad omfattning och utan alltför stor kostnad för statsverket.
Ostridigt är att en skärpning av kraven på bankaktiebolagens reserver
skulle ställa bankerna i ett ogynnsammare läge än om kreditkontrollen utövades
genom operationer i öppna marknaden. Denna konsekvens bör dock
ej utesluta ett utnyttjande av de i lagförslaget angivna befogenheterna, om
en utveckling inträder, vilken ger grundad anledning att frukta en efterföljande
kris med stark reduktion av uppdrivna kapital- och jordvärden.
Eftersom den ifrågasatta lagstiftningen även enligt bankofullmäktiges mening
är avsedd att utnyttjas blott i lägen, då så temporärt kräves för att riksbanken
skall kunna fullgöra sin valutavårdande verksamhet, och då de angivna
olägenheterna träda i bakgrunden, och eftersom vidare lagstiftningens
tekniska ändamålsenlighet synes mig obestridlig, vill jag förorda att bankolullmäktiges
förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet.
Att en spärrning till viss del av bankernas reserver med stöd av lagen ej
bör ifrågakomma, i den mån det därmed åsyftade målet kan nås genom underhandsöverenskommelser
mellan riksbanken och affärsbankerna är givet.
Erfarenheten visar, att möjligheter till fruktbringande samverkan på ifrågavarande
område finnas. Såväl från riksbankens som från affärsbankernas
sida har även givits uttryck åt beredvillighet till samarbete i syfte att motverka
en ogynnsam konjunkturutveckling.»
Bankofullmäktiges förslag har inom finansdepartementet överarbetats i
viss anslutning till vad som anförts i däröver avgivna utlåtanden. Departementschefen
har vidare till komplettering av den föregående allmänna motiveringen
till sitt ståndpunktstagande berört vissa erinringar som i utlåtandena
riktats mot en lagstiftning av ifrågavarande karaktär och därvid anfört
följande:
»Av .styrelsen för svenska bankföreningen har erinrats, att affärsbankernas
verksamhet, sådan den kommer till uttryck i deras omslutningssiffror, praktiskt
taget icke företer någon utvidgning sedan år 1931 ävensom att ökningen
av affärsbankernas lösa medel sedan sistnämnda år är i hög grad betingad
av insättningar från utländska bankinstitut. Bankerna finge därför
i sitt eget intresse antagas låta sig angeläget vara att icke binda dessa medel
genom sin kreditgivning. Samma synpunkter lia framhållits av bank- och
fondinspektionen.
.lag vill i anledning härav beträffande omfattningen av affärsbankernas
verksamhet framhålla, att affärsbankernas utlåning (inklusive beviljade krediter]
under loppet av år 1936 ökats med över 200 miljoner kronor, varav
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 68
drygt hälften faller på lån mot säkerhet av inteckning och över 30 miljoner
kronor på lån mot säkerhet av aktier, men även att det icke är denna
dock ej obetydliga expansion utan den möjliga framtida utvecklingen som
nu ansetts motivera en beredskapslag. I detta sammanhang må erinras
örn att för affärsbankernas räkning i riksbanken vid utgången av februari
1937 innestodo 570 miljoner kronor samtidigt som bankerna redovisade en
kontant kassa å 82.3 miljoner kronor. Under tiden från utgången av februari
1936 till utgången av februari 1937 ha riksbanksinsättningarna ökats med
333 miljoner kronor och bankernas kassahållning med 7.7 miljoner kronor.
Jämföras dessa siffror med tillgängliga uppgifter rörande bankernas utlåning
är det tydligt, att mycket avsevärda möjligheter till vidgad kreditgivning
föreligga.
Av uppgifter rörande utländska bankinstituts och andra utländska insättares
tillgodohavanden i svenska kronor i affärsbankerna, varav jag under
band erhållit tillfälle att taga del, framgår, att ökningen av dessa tillgodohavanden
sedan 1931 först under åren 1936 och 1937 kan sägas vara av
någon betydenhet. Större delen av den på senare tid inträdda ökningen torde
förklaras av valutasäkringar som gjorts av svenska exportörer och redare
eller av utländska importörer av svenska varor. En jämförelse med utvecklingen
av bankernas behållningar i riksbanken ger vid handen, att denna
endast till en mindre del är betingad av utländska insättningar. Den ojämförligt
största delen beror på de insättningar som exportindustrierna under
de senaste åren gjort av medel som erhållits vid försäljning av influtna
exportvalutor.
I anslutning till det anförda må slutligen framhållas, att även de lösa
medel, vilka bankerna ej anse sig kunna utnyttja såsom kreditunderlag,
emedan de motsvaras av kortfristiga tillgodohavanden i främsta rummet för
exportindustrien, representera en betalningsmedelsreserv. som, örn den bleve
fullt utnyttjad av vederbörande industrier, skulle göra restriktiva motåtgärder
påkallade. En expansion baserad på sådana medel skulle kunna motvägas
blott genom en begränsning av den direkta kreditgivningen.»
Beträffande lagförslagets utformning bar departementschefen
anfört följande:
»Av bankföreningen har föreslagits, att i lagtexten gives bestämt uttryck åt
dess karaktär att vara ett uteslutande för osedvanliga situationer avsett
medel för valutavårdens handhavande. Häremot synes intet vara att erinra,
och en omformulering av ingressen i anslutning till förslaget har därför vidtagits.
Invändningar lia i remissutlåtandena riktats mot lagens tillämpningsområde.
Sålunda bar hävdats å ena sidan att under densamma borde föras
jämväl sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit, å andra sidan att
lagen borde vinna tillämpning blott å de större affärsbankerna. En utvidgning
av bestämmelserna till att avse jämväl centralkassor för jordbrukskredit
torde för lagstiftningens syfte vara mindre väsentlig. Ej heller torde
någon utvidgning till sparbankerna böra ske. Affärsbankernas sparkasseräkningar
utgöra den närmaste motsvarigheten till sparbankernas insättningsräkningar,
ehuru de förra i väsentligt större utsträckning än sparbankernas
motsvarande räkningar utnyttjas för korta placeringar. För att likartade
medel skola erhålla enahanda behandling lia sparkasseräkningarna
redan i bankofullmäktiges förslag icke sammanförts med medel på checkeller
uppsägningsräkning. Skulle lagen medföra, att vissa krediter överflyttas
från affärsbankerna till sparbankerna, så torde detta närmast komma
att ske beträffande lån mot botteninteckningar. Sådana lån lia emellertid
Bankoutskottets utlåtande Nr 6S
-
7
under de senaste åren i viss utsträckning överflyttats från sparbankerna till
affärsbankerna.
Huruvida reservbestämmelserna på i remissyttrandena föreslaget sätt skola
begränsas att gälla blott vissa större affärsbanker torde böra bli beroende
på situationen i de fall då lagen kan komma att tillämpas. Lagtexten
har därför givits en utformning, som möjliggör för Kungl. Majit att vid tilllämpning
av lagen iakttaga den föreslagna begränsningen, örn så skulle
visa sig möjligt och lämpligt. Det har redan framhållits, att här ifrågavarande
lagstiftning är förenad med olägenheter för bankerna utan att detta
synes böra föranleda att man avstår därifrån. Lika litet synes det motiverat
att av i remissyttrandena angivna skäl begränsa tillämpningsområdet för
den händelse man därigenom minskar lagstiftningens effektivitet. Vid bedömningen
av förevarande spörsmål bör uppmärksammas, att möjligheterna att
fylla de uppställda reservkraven icke äro utan sammanhang nied den grad,
vari olika banker iakttagit försiktighet i sin tidigare politik.
I ytterligare ett par avseenden lia de föreslagna bestämmelserna uppmjukats.
Bankföreningens förslag att jämväl medel som innestå i utländsk bank
skola få inräknas i kassareserven synes 111ig sålunda förtjänt av beaktande.
Eftersom det av riksbanken åsyftade målet nied lagstiftningen vid bifall till
förslaget icke skulle nås i samma utsträckning som eljest, torde någon bindande
föreskrift av det innehåll som förordats av bankföreningen emellertid
ej böra införas. Frågan, huruvida sådana tillgodohavanden skola få inräknas
i reserven eller ej, bör få bli föremål för prövning mot bakgrunden av
det läge på penningmarknaden som kan föreligga då föreskrifter med stöd av
lagen anses böra meddelas. Bankofullmäktiges förslag har därför modifierats
så att Kungl. Majit skall erhålla möjlighet att lätta reservbestämmelserna
i angivet avseende.
I bankofullmäktiges lagförslag stadgas att, med viss begränsning, minst
tre fjärdedelar av sammanlagda beloppet av kassareserven och den inneliggande
kassan skall innestå å räkning i riksbanken. Av bankföreningen
har av praktiska skäl föreslagits en uppmjukning av denna regel; närmast
åsyftas en reduktion av den angivna kvotdelen. Samtidigt har påpekats
önskvärdheten av att Kungl. Majit herodes tillfälle att laga efter lägligheten.
Denna speciella del av bestämmelserna är av mindre vikt ur penningpolitik
synpunkt. Hänsyn bör vid tillämpningen tagas till å ena sidan vad som
för affärsbankerna tor sig praktiskt, å andra sidan önskvärdheten ur riksbankssynpunkt
av att bankerna icke ligga inne med alltför stora kontanta
kassor. Det torde därför vara lämpligt att någon bindande regel ej införes
i lagen.
Av bankinspektionen har riktats kritik mot det av bankofullmäktige framlagda
förslaget till förfaringssätt vid beräkningen av bankernas i riksbanken
innestående tillgodohavanden, nämligen att såsom bankaktiebolags förbindelser
under en viss månad skulle räknas bankens vid samma månads slut
redovisade förbindelser, att såsom bankaktiebolags tillgodohavande i riksbanken
skulle räknas medeltalet av bankens tillgodohavanden de fyra dagar
i månaden, då riksbankens rapport uppgöres, samt att underskott skulle
anses lia förelegat under hel månad, när nämnda medeltal av bankaktiebolags
tillgodohavanden i riksbanken understigit det belopp, till vilket sådant
tillgodohavande minst skolat uppgå vid samma månads utgång. Ehuru givetvis
det fall, varpå inspektionens kritik närmast bygger, nämligen att en bank
vid månadsultimo får en stor tillfällig insättning pä avesta räkning, kan inträffa,
torde uttag vid denna tidpunkt få anses vara det normala. Den
schematiska regel som bankofullmäktige föreslagit torde under dessa för
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 68.
Utskottet.
hållanden i de flesta fall framstå såsom den för bankerna gynnsammaste.
Jag ansluter mig med hänsyn härtill till bankofullmäktiges ståndpunkt. Att
i lagtexten närmare angivna den föreslagna regelns innebörd synes mig emellertid
obehövligt. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att meddela
närmare bestämmelser i förevarande avseende torde vara tillfyllest.»
Lagrådet har lämnat förslaget utan anmärkning.
I en inom andra kammaren under nr 593 väckt motion har herr Åqvist
hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majits ifrågavarande proposition
nr 304.
Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen.
Det föreliggande lagförslaget ingår såsom ött led i den beredskapsorganisation,
som, på sätt närmare framgår av utskottets denna dag avgivna utlåtande
nr 67, ansetts erforderlig för mötande av en inflationistisk utveckling
på penningmarknaden. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit, örn så med
hänsyn till den penningpolitiska situationen prövas nödigt, under tiden till
och med utgången av februari 1938 erhålla rätt att i viss utsträckning spärra
affärsbankernas kassareserver genom att ålägga bankerna att hålla visst
tillgodohavande innestående på räkning i riksbanken. Förslaget åsyftar att
öka riksbankens möjligheter att påverka penningmarknaden i restriktiv riktning.
Den avfattning, som givits lagförslaget, ävensom dess begränsade giltighet
framhäver tydligt den ifrågasatta lagstiftningens karaktär av beredskapsåtgärd.
Såsom departementschefen anfört, har lagförslaget tillkommit med
tanke på den möjliga framtida utvecklingen på kreditgivningens område.
Även örn något omedelbart behov av den begärda fullmakten icke föreligger,
finner utskottet, i motsats till vad som gjorts gällande i den i ämnet väckta
motionen, försiktigheten bjuda, att ifrågavarande penningpolitiska medel redan
nu ställes till förfogande. Uppenbart är emellertid, att -— såsom departementschefen
jämväl betonat — en spärrning till viss del av bankernas
reserver med stöd av lagen ej bör ifrågakomma, i den mån det därmed åsyftade
målet kan nås genom underhandsöverenskommelser mellan riksbanken
och affärsbankerna.
De skäl, som av fullmäktige i riksbanken och departementschefen anförts
till stöd för det föreliggande förslaget, hava bibragt utskottet den uppfattningen,
att den begärda fullmakten kan bliva till gagn för riksbanken i dess
valutavårdande verksamhet. Med hänsyn härtill och då utskottet icke funnit
anledning till erinran mot utformningen av lagförslaget, får utskottet tillstyrka,
att riksdagen lämnar Kungl. Majit de befogenheter, som angivas i förslaget.
I detta sammanhang vill utskottet med tillfredsställelse konstatera, att
lagtexten givits en avfattning, som möjliggör för Kungl. Majit att vid tillämpning
av lagen, örn så skulle visa sig möjligt och lämpligt, begränsa reservbestämmelserna
att gälla allenast större affärsbanker.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
Bankoutskottets utlåtande Nr 68. 9
att riksdagen, med avslag å motionen II: 593, må bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 21 maj 1937.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Leffler, Johansson i Friggeråker, Ström i
Lidköping, Bjurström, Berling, Nilsson i Mölndal och von Horn;
från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Åqvist och Lundberg.
Reservation
av herrar Holmgren och Åqvist.
Bihang till riksdagens protokoll 1937. S sami. Nr 6S—69.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1937:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser a1 i texten