Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv jämte en i ämnet väckt motion.

1937-05-21 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1937:68, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags kassareserv jämte en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 68.

1

Nr 68.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1937 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall

meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags

kassareserv jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 30 april 1937 dagtecknad proposition nr

304, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen

att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv.

Berörda förslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas som följer:

Örn sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bankoch

fondinspektionens hörande, beträffande samtliga bankaktiebolag eller

sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp, förordna, att kassareserv,

som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22 juni 1911 (nr

74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa

skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran

eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån de icke

hänföra sig till tillgodohavanden å sparkasseräkning.

Därest förordnande jämlikt första stycket meddelas, skall tillika föreskrivas,

att kassareserven skall utgöras av medel inncstående i riksbanken

Bil äng till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 68—69- 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 68-

och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden

hos utländsk bank eller bankir.

Därjämte må stadgas, att viss bestämd kvotdel av summan av kassareserven

och den inneliggande kassan skall utgöras av medel innestående i riksbanken,

samt att, om bankaktiebolags i riksbanken innestående medel icke

uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget skall till riksbanken gälda ränta

å underskottet, beräknat enligt av Konungen angivna grunder, efter en räntesats,

som fastställes av riksbanken, dock högst en procent över riksbankens

lägsta diskonto vid diskontering av växlar på högst tre månader.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 28 februari 1938. Av Konungen jämlikt denna lag meddelade

bestämmelser må ej äga tillämpning längre än till och med sistnämnda dag.

Beträffande motiveringen för Kungl. Maj:ts förevarande förslag hänvisas,

i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, till propositionen.

I en till Kungl. Majit ställd, den 27 februari 1937 dagtecknad skrivelse

hava fullmäktige i riksbanken hemställt, att ett av fullmäktige upprättat,

skrivelsen bifogat förslag till lag om rätt för Konungen att meddela särskilda

föreskrifter angående bankaktiebolags kassareserv m. in. måtte läggas till

grund för proposition till riksdagen.

över fullmäktiges framställning har utlåtande avgivits av bank- och fondinspektionen,

som därvid bifogat yttrande från styrelsen för svenska bankföreningen.

Föredragande departementschefen har för egen del till en början anfört

följande allmänna motivering för det i propositionen innefattade

förslaget:

»Utvecklingen på den svenska penningmarknaden under de senaste åren

har på ett avgörande sätt ändrat förutsättningarna för riksbankens valutavårdande

verksamhet. Under tidigare såsom normala betraktade förhållanden

voro affärsbankerna för sin försörjning med betalningsmedel beroende

av upplåning i riksbanken. Affärsbankernas likviditet har numera förbättrats

till den grad, att de i stället förfoga över i vissa fall mycket avsevärda,

i riksbanken innestående reserver. Riksbankens möjligheter att med

hittills gängse medel, främst växeldiskontot samt köp och försäljningar av

obligationer, påverka utvecklingen på kreditmarknaden ha därigenom starkt

begränsats.

Förklaringen till denna betydelsefulla omsvängning i förhållandet mellan

riksbanken och affärsbankerna får sökas i utvecklingen av Sveriges betalningsförhållande

till utlandet och dess återverkningar på den inhemska penningmarknaden.

Det är en känd sak att utrikeshandeln och den utrikes fraktfarten

under tiden efter konjunkturomslaget år 1933 tillfört Sverige ett ständigt

stigande inkomstöverskott. Häri ligger i och för sig ingenting anmärkningsvärt,

då Sveriges handelsbalans redan under 1920-talet tillät en betydande

kapitalexport. Som ett nytt drag i betalningssituationen har emeller
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 68.

3

lid under uppsvingsåren tillkommit, att den gynnsamma handelsbalansen ej

bildat underlag för en kapitalexport på längre sikt som bringat betalningsbalansen

i jämvikt. Orsaken därtill torde vara att söka i föreliggande

valutarisker såväl som i de ovissa politiska och ekonomiska förhållandena

på de främmande marknader där kapitalplaceringar närmast kunnat komma

i fråga. När landets inkomstöverskott av utrikeshandeln av dessa skäl ej

disponerats för investeringar i utlandet, ha avsevärda kassabehållningar i

utländsk valuta uppstått, vilka icke givit innehavarna någon nämnvärd inkomst

men väl vid eventuella växelkursförändringar kunnat leda till förluster

och därför i regel omvandlats i svenska kronor. Då riksbanken i enlighet

med givna direktiv och i syfte att främja näringslivets återhämtning

eftersträvat att hålla en fast växelkurs på den viktigaste exportvalutan, pund

sterling, har banken varit nödsakad att övertaga de utbjudna valutatillgodohavandena.

Genom valutaköpen ha betalningsmedel ställts till marknadens

förfogande på samma sätt som vid växeldiskontering med den oundvikliga

konsekvensen, att affärsbankerna från att lia varit låntagare i riksbanken förvandlats

till insättare. En annan följd av denna utveckling har blivit att

räntenivån pressats ned till en icke endast för svenska förhållanden utan även

internationellt sett anmärkningsvärt låg nivå. Medan den effektiva avkastningen

på 1888 års räntelån vid det senaste årsskiftet upngick till 3.03 procent.

var motsvarande räntesats i genomsnitt för åren 1925—1929 4.62 procent.

I det kapitalstarka och traditionellt kapitalexporterande England torde

räntan på exempelvis botteninteckningar för närvarande ligaa ej obetydligt

över den svenska nivån.

De uppenbara fördelar som äro förbundna med en lätt penningmarknad

få ej fördölja de allvarliga risker som en betydande likviditet och ett mycket

lågt ränteläge erbjuda, för den händelse den ekonomiska utvecklingen

skulle ge en kraftig stimulans till spekulativ verksamhet inom varuproduktionen

och handeln eller på fondbörsen. 1 Sverige föreligger för närvarande

otvivelaktigt ett underlag för en mycket betydande investeringsverksamhet

och för en kreditexpansion utan den automatiska hämning som en åtstramning

av kreditvillkoren utgör. På de utländska varumarknaderna

framträder sedan någon tid en stark prisstegring som över export- och irnportprisutvecklingen

sprider sig även till den svenska marknaden. Denna

spridning kan motverkas blott genom valuta- och handelspolitiska åtgärder.

vilka jag i ett senare sammanhang torde få upptaga till diskussion. Av

antydda skäl kunna emellertid på basis av det lätta läget på penningmarknaden

och under stimulansen av den internationella prisrörelsen uppkomma

självständiga prisstegringstendenser på den svenska marknaden, som medföra

risk för att den inhemska prisnivån höjes mera än som direkt betingas

av den internationella prisstegringen. En sådan utveckling, vilken enligt

allas mening torde framstå såsom olycklig, mötes icke i första hand med

åtgärder av nyss antytt slag utan hör motverkas genom en sådan anpassning

av penningmarknaden efter nu föreliggande förhållanden, att riksbankens

möjligheter till kontroll av den inhemska kreditutvecklingen återställas.

1 bankofullmäktiges nu föreliggande skrivelse med förslag till lag om rätt

för Konungen att meddela särskilda föreskrifter örn bankaktiebolags kassareserv

har erinrats örn tre olika anpassningsåtgärder med angivet syfte,

nämligen rätt för riksbanken att bevilja ränta å insättningar, rätt för riksbanken

att av riksgäldskontoret erhålla statsskuldbevis förr försäljning på

marknaden samt rätt för Kungl. Majit att till viss del spärra affärsbankernas

kassareserver.

Riksbanken förfogar redan (iver rätten att bevilja ränta å insättningar.

Vid innevarande års riksdag har möjlighet temporärt beretts riksbanken att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 68.

jämväl genom disposition över statsskuldbevis motverka en starkare kreditexpansion.

Dessa i det förändrade läget på penningmarknaden naturliga

komplement till växeldiskontot som regulator av kreditutvecklingen lida ur

statsfinansiell synpunkt av den svagheten, att de icke ensamma kunna leda

till åsyftat resultat utan avsevärd kostnad för statsverket. Örn man utan att

vidtaga ytterligare åtgärder skulle söka påverka marknaden med hjälp av

exempelvis försäljning av skattkammarväxlar, bleve det omedelbara resultatet

endast att de betydande räntelösa reserverna omplacerades i räntebärande

statspapper. Även örn därvid risken för en inflatoriskt verkande kreditutvidgning

skulle minskas, kan en praktiskt mera betydelsefull åtstramning

på penningmarknaden väntas först sedan överloppsreserverna på detta sätt

absorberats.

Mot ingripanden på marknaden genom försäljning av skattkammarväxlar

som ställts till riksbankens förfogande av riksgäldskontoret har riktats även

den invändningen, att åtgärden hade karaktären av en artificiell och opåkallad

upplåning av medel från statens sida och därutinnan väsentligt skilde sig

från de likartade försäljningar av statsskuldbevis som skett i utlandet i liknande

syfte. Detta är icke riktigt. De omfattande valutaköp som utvecklingen

nödvändiggjort måste finansieras på ett eller annat sätt. I Sverige

har finansieringen skett genom att riksbanken begagnat sin möjlighet att direkt

ställa betalningsmedel till marknadens förfogande. I exempelvis England,

där Bank of England icke är statsbank, lia valutaköpen skett genom

en särskild fond och finansierats genom upplåning; till fondens förfogande

har sålunda ställts en mycket betydande reserv i skattkammarväxlar, som

av fonden realiserats i den mån behov av likvida medel gjort sig gällande.

Skulle riksbanken begagna sig av rätten att sälja av riksgäldskontoret utställda

växlar, skulle detta icke betyda annat än att banken av penningpolitiska

skiil överginge från det svenska, inflatoriskt verkande sättet att

finansiera valutaköpen till den engelska tekniken. All penningpolitik —

även den till synes helt passiva — har karaktären av en intervention i kreditutvecklingen.

Av vad jag förut anfört torde framgå, att detta gäller icke

minst den valutapolitik som hittills förts av riksbanken. På grund av sammanhanget

mellan det hittills tillämpade finansieringssättet och en eventuellt

därpå följande absorption av överskottsreserverna på marknaden

genom försäljning av växlar kan det icke med fog hävdas, att de av bankofullmäktige

ifrågasatta och av riksdagen redan temporärt godkända medlen

att påverka kreditutvecklingen framstå som en ny och godtycklig, av den

tidigare utvecklingen eller det nuvarande läget ej påkallad form för intervention

på marknaden.

I de yttranden över bankofullmäktiges förslag som avgivits av bank- och

fondinspektionen och svenska bankföreningen har betonats angelägenheten

av att riksbanken äger möjlighet att genom positiva åtgärder påverka penningmarknaden.

Därvid ha såsom det i rådande läge smidigaste vapnet

angivits operationer i den öppna marknaden, alltså här diskuterade försäljningar

av skattkammarväxlar eller obligationer. ''Örn detta medel att reglera

penningtillgången’, anför bankföreningen, ''tidigare funnits till riksbankens

förfogande och i mån av behov använts, skulle därigenom betydande belopp,

som skapats genom exportindustriernas valutaförsäljningar, kunnat efter

hand indragas från penningmarknaden. I England har i själva verket valutastabiliseringsfonden

fyllt en alldeles likartad funktion.’

De hörda institutionerna ansluta sig sålunda till den nyss utvecklade uppfattningen

om betydelsen av operationer i öppna marknaden som penningpolitiskt

hjälpmedel i nuvarande läge. I anslutning därtill angives den av

bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen vara helt obehövlig. Mot den
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 68.

5

na uppfattning kan, i anslutning till vad som i det föregående framhållits,

invändas att operationer i öppna marknaden av sådan omfattning att de

effektivt påverka kreditläget äro förenade med avsevärda räntekostnader

för statsverket. Dessa kunna minskas genom en spärrning av de lösa medlen.

Det får ej heller förbises, att en skärpning av kraven på bankernas

reserver i vissa avseenden når längre än obligationsförsäljningar och likartade

marknadsoperationer, i det att man med reservlagstiftningen kan direkt

påverka kreditpolitiken även i exempelvis de fall, då bankerna föredraga

en mera räntabel kreditgivning på basis av oförändrade reserver framför en

omplacering av reserverna i kortfristiga och därför med lägre ränta löpande

statspapper.

Den av bankofullmäktige föreslagna lagstiftningen erfordras sålunda såsom

komplement till de av de hörda institutionerna rekommenderade åtgärderna,

om man önskar att dessa skola verka snabbt samt kunna tillgripas

i tämligen begränsad omfattning och utan alltför stor kostnad för statsverket.

Ostridigt är att en skärpning av kraven på bankaktiebolagens reserver

skulle ställa bankerna i ett ogynnsammare läge än om kreditkontrollen utövades

genom operationer i öppna marknaden. Denna konsekvens bör dock

ej utesluta ett utnyttjande av de i lagförslaget angivna befogenheterna, om

en utveckling inträder, vilken ger grundad anledning att frukta en efterföljande

kris med stark reduktion av uppdrivna kapital- och jordvärden.

Eftersom den ifrågasatta lagstiftningen även enligt bankofullmäktiges mening

är avsedd att utnyttjas blott i lägen, då så temporärt kräves för att riksbanken

skall kunna fullgöra sin valutavårdande verksamhet, och då de angivna

olägenheterna träda i bakgrunden, och eftersom vidare lagstiftningens

tekniska ändamålsenlighet synes mig obestridlig, vill jag förorda att bankolullmäktiges

förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Att en spärrning till viss del av bankernas reserver med stöd av lagen ej

bör ifrågakomma, i den mån det därmed åsyftade målet kan nås genom underhandsöverenskommelser

mellan riksbanken och affärsbankerna är givet.

Erfarenheten visar, att möjligheter till fruktbringande samverkan på ifrågavarande

område finnas. Såväl från riksbankens som från affärsbankernas

sida har även givits uttryck åt beredvillighet till samarbete i syfte att motverka

en ogynnsam konjunkturutveckling.»

Bankofullmäktiges förslag har inom finansdepartementet överarbetats i

viss anslutning till vad som anförts i däröver avgivna utlåtanden. Departementschefen

har vidare till komplettering av den föregående allmänna motiveringen

till sitt ståndpunktstagande berört vissa erinringar som i utlåtandena

riktats mot en lagstiftning av ifrågavarande karaktär och därvid anfört

följande:

»Av .styrelsen för svenska bankföreningen har erinrats, att affärsbankernas

verksamhet, sådan den kommer till uttryck i deras omslutningssiffror, praktiskt

taget icke företer någon utvidgning sedan år 1931 ävensom att ökningen

av affärsbankernas lösa medel sedan sistnämnda år är i hög grad betingad

av insättningar från utländska bankinstitut. Bankerna finge därför

i sitt eget intresse antagas låta sig angeläget vara att icke binda dessa medel

genom sin kreditgivning. Samma synpunkter lia framhållits av bank- och

fondinspektionen.

.lag vill i anledning härav beträffande omfattningen av affärsbankernas

verksamhet framhålla, att affärsbankernas utlåning (inklusive beviljade krediter]

under loppet av år 1936 ökats med över 200 miljoner kronor, varav

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 68

drygt hälften faller på lån mot säkerhet av inteckning och över 30 miljoner

kronor på lån mot säkerhet av aktier, men även att det icke är denna

dock ej obetydliga expansion utan den möjliga framtida utvecklingen som

nu ansetts motivera en beredskapslag. I detta sammanhang må erinras

örn att för affärsbankernas räkning i riksbanken vid utgången av februari

1937 innestodo 570 miljoner kronor samtidigt som bankerna redovisade en

kontant kassa å 82.3 miljoner kronor. Under tiden från utgången av februari

1936 till utgången av februari 1937 ha riksbanksinsättningarna ökats med

333 miljoner kronor och bankernas kassahållning med 7.7 miljoner kronor.

Jämföras dessa siffror med tillgängliga uppgifter rörande bankernas utlåning

är det tydligt, att mycket avsevärda möjligheter till vidgad kreditgivning

föreligga.

Av uppgifter rörande utländska bankinstituts och andra utländska insättares

tillgodohavanden i svenska kronor i affärsbankerna, varav jag under

band erhållit tillfälle att taga del, framgår, att ökningen av dessa tillgodohavanden

sedan 1931 först under åren 1936 och 1937 kan sägas vara av

någon betydenhet. Större delen av den på senare tid inträdda ökningen torde

förklaras av valutasäkringar som gjorts av svenska exportörer och redare

eller av utländska importörer av svenska varor. En jämförelse med utvecklingen

av bankernas behållningar i riksbanken ger vid handen, att denna

endast till en mindre del är betingad av utländska insättningar. Den ojämförligt

största delen beror på de insättningar som exportindustrierna under

de senaste åren gjort av medel som erhållits vid försäljning av influtna

exportvalutor.

I anslutning till det anförda må slutligen framhållas, att även de lösa

medel, vilka bankerna ej anse sig kunna utnyttja såsom kreditunderlag,

emedan de motsvaras av kortfristiga tillgodohavanden i främsta rummet för

exportindustrien, representera en betalningsmedelsreserv. som, örn den bleve

fullt utnyttjad av vederbörande industrier, skulle göra restriktiva motåtgärder

påkallade. En expansion baserad på sådana medel skulle kunna motvägas

blott genom en begränsning av den direkta kreditgivningen.»

Beträffande lagförslagets utformning bar departementschefen

anfört följande:

»Av bankföreningen har föreslagits, att i lagtexten gives bestämt uttryck åt

dess karaktär att vara ett uteslutande för osedvanliga situationer avsett

medel för valutavårdens handhavande. Häremot synes intet vara att erinra,

och en omformulering av ingressen i anslutning till förslaget har därför vidtagits.

Invändningar lia i remissutlåtandena riktats mot lagens tillämpningsområde.

Sålunda bar hävdats å ena sidan att under densamma borde föras

jämväl sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit, å andra sidan att

lagen borde vinna tillämpning blott å de större affärsbankerna. En utvidgning

av bestämmelserna till att avse jämväl centralkassor för jordbrukskredit

torde för lagstiftningens syfte vara mindre väsentlig. Ej heller torde

någon utvidgning till sparbankerna böra ske. Affärsbankernas sparkasseräkningar

utgöra den närmaste motsvarigheten till sparbankernas insättningsräkningar,

ehuru de förra i väsentligt större utsträckning än sparbankernas

motsvarande räkningar utnyttjas för korta placeringar. För att likartade

medel skola erhålla enahanda behandling lia sparkasseräkningarna

redan i bankofullmäktiges förslag icke sammanförts med medel på checkeller

uppsägningsräkning. Skulle lagen medföra, att vissa krediter överflyttas

från affärsbankerna till sparbankerna, så torde detta närmast komma

att ske beträffande lån mot botteninteckningar. Sådana lån lia emellertid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 6S
-

7

under de senaste åren i viss utsträckning överflyttats från sparbankerna till

affärsbankerna.

Huruvida reservbestämmelserna på i remissyttrandena föreslaget sätt skola

begränsas att gälla blott vissa större affärsbanker torde böra bli beroende

på situationen i de fall då lagen kan komma att tillämpas. Lagtexten

har därför givits en utformning, som möjliggör för Kungl. Majit att vid tilllämpning

av lagen iakttaga den föreslagna begränsningen, örn så skulle

visa sig möjligt och lämpligt. Det har redan framhållits, att här ifrågavarande

lagstiftning är förenad med olägenheter för bankerna utan att detta

synes böra föranleda att man avstår därifrån. Lika litet synes det motiverat

att av i remissyttrandena angivna skäl begränsa tillämpningsområdet för

den händelse man därigenom minskar lagstiftningens effektivitet. Vid bedömningen

av förevarande spörsmål bör uppmärksammas, att möjligheterna att

fylla de uppställda reservkraven icke äro utan sammanhang nied den grad,

vari olika banker iakttagit försiktighet i sin tidigare politik.

I ytterligare ett par avseenden lia de föreslagna bestämmelserna uppmjukats.

Bankföreningens förslag att jämväl medel som innestå i utländsk bank

skola få inräknas i kassareserven synes 111ig sålunda förtjänt av beaktande.

Eftersom det av riksbanken åsyftade målet nied lagstiftningen vid bifall till

förslaget icke skulle nås i samma utsträckning som eljest, torde någon bindande

föreskrift av det innehåll som förordats av bankföreningen emellertid

ej böra införas. Frågan, huruvida sådana tillgodohavanden skola få inräknas

i reserven eller ej, bör få bli föremål för prövning mot bakgrunden av

det läge på penningmarknaden som kan föreligga då föreskrifter med stöd av

lagen anses böra meddelas. Bankofullmäktiges förslag har därför modifierats

så att Kungl. Majit skall erhålla möjlighet att lätta reservbestämmelserna

i angivet avseende.

I bankofullmäktiges lagförslag stadgas att, med viss begränsning, minst

tre fjärdedelar av sammanlagda beloppet av kassareserven och den inneliggande

kassan skall innestå å räkning i riksbanken. Av bankföreningen

har av praktiska skäl föreslagits en uppmjukning av denna regel; närmast

åsyftas en reduktion av den angivna kvotdelen. Samtidigt har påpekats

önskvärdheten av att Kungl. Majit herodes tillfälle att laga efter lägligheten.

Denna speciella del av bestämmelserna är av mindre vikt ur penningpolitik

synpunkt. Hänsyn bör vid tillämpningen tagas till å ena sidan vad som

för affärsbankerna tor sig praktiskt, å andra sidan önskvärdheten ur riksbankssynpunkt

av att bankerna icke ligga inne med alltför stora kontanta

kassor. Det torde därför vara lämpligt att någon bindande regel ej införes

i lagen.

Av bankinspektionen har riktats kritik mot det av bankofullmäktige framlagda

förslaget till förfaringssätt vid beräkningen av bankernas i riksbanken

innestående tillgodohavanden, nämligen att såsom bankaktiebolags förbindelser

under en viss månad skulle räknas bankens vid samma månads slut

redovisade förbindelser, att såsom bankaktiebolags tillgodohavande i riksbanken

skulle räknas medeltalet av bankens tillgodohavanden de fyra dagar

i månaden, då riksbankens rapport uppgöres, samt att underskott skulle

anses lia förelegat under hel månad, när nämnda medeltal av bankaktiebolags

tillgodohavanden i riksbanken understigit det belopp, till vilket sådant

tillgodohavande minst skolat uppgå vid samma månads utgång. Ehuru givetvis

det fall, varpå inspektionens kritik närmast bygger, nämligen att en bank

vid månadsultimo får en stor tillfällig insättning pä avesta räkning, kan inträffa,

torde uttag vid denna tidpunkt få anses vara det normala. Den

schematiska regel som bankofullmäktige föreslagit torde under dessa för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 68.

Utskottet.

hållanden i de flesta fall framstå såsom den för bankerna gynnsammaste.

Jag ansluter mig med hänsyn härtill till bankofullmäktiges ståndpunkt. Att

i lagtexten närmare angivna den föreslagna regelns innebörd synes mig emellertid

obehövligt. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att meddela

närmare bestämmelser i förevarande avseende torde vara tillfyllest.»

Lagrådet har lämnat förslaget utan anmärkning.

I en inom andra kammaren under nr 593 väckt motion har herr Åqvist

hemställt, att riksdagen måtte avslå Kungl. Majits ifrågavarande proposition

nr 304.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen.

Det föreliggande lagförslaget ingår såsom ött led i den beredskapsorganisation,

som, på sätt närmare framgår av utskottets denna dag avgivna utlåtande

nr 67, ansetts erforderlig för mötande av en inflationistisk utveckling

på penningmarknaden. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit, örn så med

hänsyn till den penningpolitiska situationen prövas nödigt, under tiden till

och med utgången av februari 1938 erhålla rätt att i viss utsträckning spärra

affärsbankernas kassareserver genom att ålägga bankerna att hålla visst

tillgodohavande innestående på räkning i riksbanken. Förslaget åsyftar att

öka riksbankens möjligheter att påverka penningmarknaden i restriktiv riktning.

Den avfattning, som givits lagförslaget, ävensom dess begränsade giltighet

framhäver tydligt den ifrågasatta lagstiftningens karaktär av beredskapsåtgärd.

Såsom departementschefen anfört, har lagförslaget tillkommit med

tanke på den möjliga framtida utvecklingen på kreditgivningens område.

Även örn något omedelbart behov av den begärda fullmakten icke föreligger,

finner utskottet, i motsats till vad som gjorts gällande i den i ämnet väckta

motionen, försiktigheten bjuda, att ifrågavarande penningpolitiska medel redan

nu ställes till förfogande. Uppenbart är emellertid, att -— såsom departementschefen

jämväl betonat — en spärrning till viss del av bankernas

reserver med stöd av lagen ej bör ifrågakomma, i den mån det därmed åsyftade

målet kan nås genom underhandsöverenskommelser mellan riksbanken

och affärsbankerna.

De skäl, som av fullmäktige i riksbanken och departementschefen anförts

till stöd för det föreliggande förslaget, hava bibragt utskottet den uppfattningen,

att den begärda fullmakten kan bliva till gagn för riksbanken i dess

valutavårdande verksamhet. Med hänsyn härtill och då utskottet icke funnit

anledning till erinran mot utformningen av lagförslaget, får utskottet tillstyrka,

att riksdagen lämnar Kungl. Majit de befogenheter, som angivas i förslaget.

I detta sammanhang vill utskottet med tillfredsställelse konstatera, att

lagtexten givits en avfattning, som möjliggör för Kungl. Majit att vid tillämpning

av lagen, örn så skulle visa sig möjligt och lämpligt, begränsa reservbestämmelserna

att gälla allenast större affärsbanker.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 68. 9

att riksdagen, med avslag å motionen II: 593, må bifalla

Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 21 maj 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Leffler, Johansson i Friggeråker, Ström i

Lidköping, Bjurström, Berling, Nilsson i Mölndal och von Horn;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,

K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Åqvist och Lundberg.

Reservation

av herrar Holmgren och Åqvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. S sami. Nr 6S—69.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1937:329 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser a1 i texten