Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2
1937-03-06 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1937:2, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2
Dokumentets text
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 19.17 kl. 3 e. m.
Första kammarens f ö r s t a tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,
i anledning av väckt motion örn revision av gällande
handbok för svenska kyrkan.
I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott
för behandling hänvisad motion, nr 139, hava herrar Sandegård och Lindström
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn
en grundlig revision av nu gällande handbok för svenska kyrkan samt att
Kungl. Majit måtte — i den ordning ske kan — dels medgiva frihet för prästerskapet
att åtminstone en gång i månaden förrätta högmässa efter fritt
ritual, dels ock medgiva, att gällande ritual i fråga om dop, konfirmation
och andra kyrkliga handlingar skola tjäna till allenast huvudsaklig ledning
och efterrättelse.
I avseende å motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Vid 1930 års riksdag förelåg en i första kammaren väckt motion om
åtgärder »i syfte att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kan
komma till stånd, möjlighet beredes varje församlings prästerskap att ett
begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter
fritt valt ritual».
Motionärerna framhöllo i sin motivering, att på de flesta håll, där något
djupare intresse förefunnes för kyrkans uppgift och gärning, meningarna
knappast vore delade därom, att nya ritual för kyrkans gudstjänst och heliga
handlingar vore önskvärda. Vid så gott som varje kyrkomöte förelåge någon
framställning i sådan riktning. Men meningarna vore, helt naturligt, mycket
delade om, vad som skulle sättas i stället för gamla former och uttryck.
Med hänsyn till det å ena sidan mycket ovissa läge, vari frågan örn handboksrevisionen
befunne sig, och å andra sidan det tämligen allmänt erkända
behovet av en revision, särskilt av högmässans ordning, ville motionärerna
framföra en tanke, vars realiserande på intet sätt torde kunna anses föregripa
denna revision men däremot vara ägnat att stimulera till ett allmännare
deltagande, ej minst från prästerskapets sida, i strävandena att efterhand
finna nya former för högmässan. Det syntes icke ur någon avgörande
synpunkt vara något att erinra mot en sådan modifikation av gällande bestämmelser
för kyrkans högmässogudstjänst, att det tills vidare och i avvaktan
på en kommande revision medgåves rätt för varje församlings präs
Ilihang
lill riksdagens protokoll 7.937. 72 sami. 1 aud. Nr 2. 1
Historik.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
terskap att exempelvis 12 söndagar under året, en gång i månaden, utbyta
nuvarande ordning för högmässan mot annan med friare ritual. Man ville
därvid gärna förutsätta, att denna rätt medgåves församlingens kyrkoherde,
resp. vice pastor, utan åliggande av särskild framställning till domkapitlet.
Motionen bifölls av första kammaren med 62 röster mot 52, men avslogs
av andra kammaren, vars första tillfälliga utskott avstyrkt utan att taga
saklig ställning till motionens framställning, då ärendet kommit utskottet
till handa »vid en så sen tidpunkt av riksdagens arbete, att utskottet icke
kunnat få erforderlig tid för den utförliga behandling, som denna fråga förtjänar».
,
Frågan återupptogs i motion vid 1932 års riksdag (I: 19), i vilken motion
hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder
i syfte, att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kunde
komma till stånd, möjlighet bereddes varje församlings prästerskap att ett
begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter
fritt, av vederbörande domkapitel godkänt ritual.
Motionärerna framhöllo, bland annat, att de betänkligheter, som yppat
sig mot ett förverkligande av ifrågavarande förslag, gällde väsentligen föreliggande
risker, att högmässans helgd och skönhet skulle äventyras genom
ett oskickligt och omdömeslöst bruk av medgiven frihet. Då det läge även
motionärerna örn hjärtat, att varje sådan risk i möjligaste mån förebyggdes,
törutsatte de, att det skulle åligga vederbörande prästerskap att hos resp.
domkapitel söka och erhålla godkännande av utarbetat ritual, innan det
bomme till användning i församlingen.
Det syntes motionärerna för övrigt av betydelse, att den förnyelse av högmässans
yttre ordning, som från skilda läger önskades och påyrkades,
bomme till stånd efter en tid av praktiska försök ute i församlingarna.
Över motionen inhämtade första kammarens första tillfälliga utskott yttranden
från allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse och styrelsen
för Sveriges religiösa reformförbund.
Centralstyrelsen lann icke den väg nämnda motionärer i riksdagen ville
ga vara tillrådlig. Först erinrades örn att kyrkohandbokens gestaltning tillhörde
kyrkans interna angelägenheter, som så väl enligt kyrkolag som praxis
tillhörde kyrkomötets och icke riksdagens område.
Frånsett denna kyrkorättsliga synpunkt kunde centralstyrelsen icke biträda
motionärernas hemställan i själva sakfrågan. Redan det sakförhållandet,
att de ändringar, man genom en friare ställning i rituellt hänseende ville
hava till stånd, plägade motiveras med rent liturgiska eller rent dogmatiska
synpunkter, eller allmänt estetiska, stundom var för sig och stundom alla
tre i förening, visade hur grannlaga och svårlöst denna fråga vore.
Centralstyrelsen vore övertygad örn att kravet på en de enskilda prästernas
rätt att etter subjektiv åskådning och individuell liturgisk uppfattning —
alt skriva liturgi vore icke heller var mans sak — få införa ny gudstjänst
-
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
3
ordning icke hade något stöd i församlingarna hos det kyrkans folk, som
vore trogna gudstjänstbesökare. Det torde vara lika främmande för det stora
flertalet av kyrkans präster.
Den svenska kyrkans högmässoritual vore ett väl förvaltat arv från fädernas
kyrka genom tiderna, vars erkända enhetlighet och skönhet vore högt
uppskattad inom den evangeliska kristenheten. I alla kyrkosamfund vore
gudstjänstordningen det fasta och bestående, under det att tidsströmningarna
växlade.
Vidare framhöll centralstyrelsen, att församlingarna ville känna igen sig
i sin kyrka. Till gudstjänstens andakt hörde en viss förtrogenhet med gudstjänstordningen.
Varhelst i riket nu någon »går i kyrkan», kände han sambandet
med sin hembygds gudstjänst. Församlingarnas rätt tillgodosåges
genom att de icke bleve föremål för det subjektiva, kanske godtyckliga, experimentet
i fråga örn en så ömtålig sak som liögmässoritualen. Det kunde
komma att medföra känslan av andlig hemlöshet. Motionärerna talade
t. o. m. själva om risken, att »högmässans helgd och skönhet kunde äventyras
genom ett oskickligt och omdömeslöst bruk av medgiven frihet».
Motionärerna föresloge visserligen till förekommande härav i årets motion,
vilket vore ett avsevärt framsteg, att »det skall åligga vederbörande
prästerskap att hos resp. domkapitel söka och erhålla godkännande av utarbetat
ritual, innan det kommer till användning i församlingen». Domkapitlen
skulle därigenom övertaga kyrkomötets prövning av ändring i kyrkohandboken.
Frånsett det från kyrkorättslig synpunkt högst märkliga häri,
torde man lia rätt att fråga, om domkapitlen i sin nuvarande sammansättning
verkligen ägde förutsättningar för en sådan uppgift. Det hittills utförda
handboksrevisionsarbetet och svårigheten att på detta område vinna
fullgoda resultat torde i sin mån vittna om innebörden av den granskningsuppgift,
som motionärerna tillämnade domkapitlen.
Skulle en verklig realprövning av ingivna förslag vara möjlig, finge väl
den bördan i huvudsak komma på biskopens lott. Hade motionärerna rätt
uti att någon allmän önskan förelåge hos prästerna om denna ritualfrihet,
skulle biskopen åsamkas en mycket dryg arbetsbörda med mångskriveri i
oändlighet. Och när biskop och domkapitel nödgades tillbakavisa en del
välmenta men omogna förslag, bleve det allehanda missnöje.
Centralstyrelsen framhöll vidare, att redan nu i sista handboksupplagan
ett icke ringa antal alternativ, t. ex. i fråga örn syndabekännelsen och allmänna
kyrkobönen, ehuru på sina håll icke vederbörligen utnyttjade, förelåge.
Dessutom förelåge den väl i de flesta församlingar redan införda seden
med särskilda gudstjänster med rik liturgisk utformning, t. ex. vespergudstjänst.
matutin, barn- och ungdomsgudstjänst o. s. v., där vederbörande
präst ägde möjlighet att begagna helt fria liturgiska former och därmed finge
utrymme för sin individuella uppfattning. Dessa »försök» kunde hava sitt
värde såsom material för den fortsatta handboksrovisionen, men någon ut
-
4
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
vidgning av denna ritualfrihet till församlingens högmässogudstjänster vore
varken nödig eller nyttig.
Motionen avstyrktes alltså av centralstyrelsen.
Styrelsen för Sveriges religiösa reformförbund uttalade, att kyrkans fastställda
gudstjänstformer icke längre gåve människorna vad de behövde, vare
sig i fråga örn formen eller innehållet.
Vad först formen anginge, så vore visserligen svenska kyrkans högmässori
Inål rikare än i grannländernas och kontinentens protestantiska kyrkor.
Men dessvärre sade detta icke så mycket och kunde icke upphäva det faktum,
att det hade starka brister i liturgiskt hänseende, brister, som icke
kunde avhjälpas blott med de musikaliska tillsatser, som nu med prisvärt
intresse gjordes i de större kyrkorna.
Menigheterna hade tröttnat på detta i decennier upprepade ritual, som
nu kändes såsom ett evigt enahanda. Så mycket mera som högmässans
språk, med sin korrekta kanslistil och sina torra, dogmatiskt korrekta vändningar,
saknade den uttrycksfullhet, den innerlighet och skönhet, den prägel
av religiös poesi och den lyftning, som nu med rätta begärdes av en kristen
gudstjänst.
Vad vidare anginge själva innehållet eller åskådningen, så präglades gudstjänsten
liksom kyrkans alla handlingar helt och hållet av den gamla strängt
ortodoxa kyrkoläran, utan den minsta hänsyn till den både fördjupade och
förenklade religiösa åskådning, som under senare tider växt fram överallt
inom den protestantiska världen genom kännedomen om Jesu eget evangelium
och en fortgående självbesinning på den nedärvda religiösa trons innehåll.
Det kunde icke lända vårt folks religiösa och etiska liv till välsignelse,
att allt detta nya vore uteslutet från kyrkans gudstjänstritual.
Ingen av den fria evangeliska åskådningen ville sätta i fråga de gammaltroendes
rätt att få höra den gamla läran ifrån altaret. Men det vore ett billigt
och rättfärdigt krav, att även de kyrkomedlemmar, som hade en friare
åskådning, finge rätt till högmässa efter ett alternativ, som gåve uttryck åt
deras tro i anslutning till Jesu eget evangelium.
Vad anginge sakens praktiska sida vore styrelsen inte säker om att domkapitlens
godkännande av ett utarbetat ritual vore ett lämpligt villkor. Skulle
vederbörande domkapitel skriva örn eller ändra ett ingivet alternativ till
överensstämmelse med den korrekt kyrkliga läran och den kyrkliga kanslistilen
i handboken, så vore med alternativen intet vunnet för dem, som
verkligen behövde det. Vidare skulle, örn domkapitlen finge avgörandet,
komma att uppstå en högst olika praxis. I ett eller annat stift skulle kanske
alternativ medges, i andra icke. Vad som vore rätt och tillåtet i det ena stiftet,
skulle vara orätt och förbjudet i det andra. Detta vore knappast lämpligt i
en rikskyrka.
Den enda riktiga vägen syntes vara, att ansökan om rätt att bruka ett i
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5
tryck ingivet och motiverat alternativ, ställdes till Kungl. Majit, som efter
hörande av vederbörande myndigheter hade att pröva ett sådant ritual och
eventuellt förklara det tillåtet åtminstone i den av motionärerna avsedda
omfattningen. Det bleve då tillåtet i hela svenska kyrkan, och de enskilda
prästerna och församlingarna behövde då icke ständigt inkomma med nya
ansökningar. Det kunde på delta sätt bli en fri utveckling efter olika orters
och församlingars behov, utan onödiga strider och kättarmakeri.
Slutligen gör styrelsen det uttalandet, att kyrkomötet saknade rätt att
på egen hand genomföra liturgiska förändringar och hade allenast rätt att
till Kungl. Majit uttala sig och inkomma med underdåniga skrivelser rörande
sina önskemål. Även örn ett kyrkomöte skulle lägga sig emot den begärda
friheten, skulle detta hindra förfarandet lika litet som i psalmboksfrågan
1921, där Kungl. Majit i strid mot kyrkomötets beslut följde riksdagens
skrivelse.
Utskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 13, bland annat följande.
Nu gällande handbok, som efterträdde 1811 års, utkom 1894. Den hade
emellertid därefter vid upprepade tillfällen varit föremål för detaljändring.
Knappast ett kyrkomöte hade gått utan nya försök att på olika punkter
åstadkomma förbättringar, ej minst i fråga örn ritualet för högmässogudstjänsten.
Sålunda infördes efter beslut av 1915 års kyrkomöte en rad förändringar
i högmässoritualet, och den sista handboksupplagan upptoge ett
flertal alternativ till syndabekännelsen och allmänna kyrkobönen. Betänkligheter
mot att på denna väg åstadkomma önsldig revision hade yppats
även inom kyrkomötet. Erinringar hade även framställts med häsyn till
den omständigheten, att det stora flertalet präster ute i församlingarna och
församlingarna själva icke beretts tillfälle att giva sin mening tillkänna.
Utskottet underskattade för sin del ingalunda värdet av en fast gudstjänstordning
vid högmässan, som skyddade för gudstjänstens utlämnande åt
personligt godtycke, ej heller förbisåge utskottet betydelsen av gudstjänstordningens
traditionella samband med tider och generationer, som varit.
Varje tid hade emellertid på detta område sina krav och i den mån de i
och för sig vore berättigade, kunde det vara en brist att ej gå dem till mötes.
Redan ur nu berörda synpunkt syntes det uppslag, som mötte i motionen,
förtjäna beaktande. Även åtskilliga andra skäl syntes emellertid motivera,
att detta uppslag prövades. Sålunda ville utskottet framhålla, alt särskilt
på landsbygden, där högmässan i regel vore den enda formen för kyrkans
gudstjänst, ett legitimt behov av omväxling syntes motivera lämpliga alternativ
till den hävdvunna gudstjänstordningen. Såväl ur församlingarnas
som prästerskapetes synpunkt skulle möjligheten till en sådan omväxling
helt visst vara av godo genom att öka intresset för den allmänna gudstjänsten
och motverka den känsla av olust, som slentrian på detta område
kunde framkalla.
6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Beträffande yrkandet i motionen, att det fria ritualet skulle underställas
vederbörande domkapitel för granskning och godkännande föreslog utskottet
med hänsyn till de principiella och praktiska betänkligheter, som
i förevarande avseende från olika håll inom kyrkan gjorts gällande, en
sådan begränsning av den i motionen äskade friheten, att endast av Kungl.
Maj:! godkända ritual skulle få komma till användning.
För vissa sön- och helgdagar, exempelvis midsommardagen och de stora
högtidernas annandagar, borde kunna medgivas användandet av ett kortare
ritual.
Utskottet förutsatte därjämte, att vederbörlig framställning örn rätt att
använda alternativ till högmässan borde ske med tillstyrkande av vederbörande
församlings kyrkoråd.
Utskottet hemställde, alt första kammaren måtte i anledning av motionen
för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn åtgärder i syfte, att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken
kunde komma till stånd, möjlighet bereddes varje församlings prästerskap
att, efter tillstyrkande av församlingens kyrkoråd, på ett begränsat antal av
domkapitlet årligen bestämda sön- och helgdagar förrätta högmässa efter
fritt, av Kungl. Majit godkänt ritual.
Reservation häremot anfördes av två av utskottets ledamöter, vilka yttrade
bland annat.
Så vitt de hade sig bekant, hade från församlingarna ej försports någon
allmännare önskan om förändringar uti högmässans ritual, utan torde det
tvärtom förhålla sig så, att den menighet, som efter en ofta strävsam arbetsvecka
samlades till gudstjänst i sin kyrka, kände sig mera hemma och funno
mera vila och andakt vid en sedan barndomen invand gudstjänstordning
med välkända ord och toner. Varje revision av kyrkans ritual borde göras
synnerligen varsamt och pietetsfullt, så att den traditionella vördnad och
andakt, som vilade över nuvarande ritual, icke äventyrades.
Frågan örn revision av kyrkohandboken med dess gudstjänstordning hade
emellertid redan upptagits till behandling av kyrkomötet. Då sålunda en
revision av högmässoritualet påginge i samband med revidering av kyrkohandboken,
syntes det, att denna utredning borde få ostört fortgå. Vidare
uttalades, att denna enbart kyrkliga angelägenhet läge närmare kyrkomötets
än riksdagens arbetsområde och att en sådan revision stöde uti ett så intimt
samband med kyrkohandbokens omarbetning, att densamma ej därifrån
kunde utbrytas.
Att under den tid, som förflyter intill dess denna allmänna revision av
kyrkohandboken kunde komma till stånd, införa helt nya alternativa ritual
såsom under vissa betingelser medgivna, syntes ej heller önskvärt och ännu
mindre behövligt, då enligt nu gällande kyrkohandbok möjlighet redan funnes
att i ganska stor utsträckning använda olika alternativ.
Utskottets hemställan bifölls med 49 röster mot 42, varefter ärendet över
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första hammarens förslå tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
/
lämnades till andra kammaren, som hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga
utskott, som i avgivet utlåtande, nr 6, avstyrkte biträdande av första
kammarens beslut samt därvid anförde bland annat.
Utskottet underskattade ingalunda betydelsen av ett fortgående revisionsarbete
av kyrkohandboken, varigenom en rikare omväxling kunde givas åt
högmässogudstjänsten, exempelvis genom fastställande av bestämda alternativ
för kyrkorådets olika tider, utöver de möjligheter i dylikt avseende,
vilka redan nu vore för handen. Men utskottet hyste den bestämda uppfattningen,
att med hänsyn till den svenska kyrkans ålder samt ställning
såväl gentemot samhället som de enskilda, en fast tradition i fråga örn högmässogudstjänsten
vore en tillgång av synnerligen stor betydelse. Såsom
centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen anfört hörde till gudstjänstens
andakt en viss förtrogenhet med gudstjänstordningen. Även örn
högmässans helgd och skönhet genom olika föreskrifter kunde garanteras,
ifall den av motionärerna begärda friheten medgåves, bomme tvivelsutan
en känsla av osäkerhet och hemlöshet hos mången kyrkobesökare att inställa
sig. Utskottet kunde så mycket starkare understryka betydelsen av
denna synpunkt, som de berättigade krav på möjlighet att vid olika tillfällen
och för skilda ändamål anordna gudstjänster i friare former redan
vore tillgodosett. Barngudstjänster, särskilda vespergudstjänster m. fl. erbjöde
härpå exempel. I likhet med vad reservanterna i första kammarens
första tillfälliga utskott anfört, hade utskottet sig ej bekant, att någon allmännare
önskan försports från församlingarnas sida örn förändringar i högmässans
ritual.
Frågan örn revision av kyrkohandboken med dess gudstjänstordning hade
redan upptagits av kyrkomötet. Att föregripa det sålunda redan pågående
utredningsarbetet inom förevarande område syntes icke utskottet motiverat
eller lämpligt.
Häremot anförde en av utskottets ledamöter reservation utan motivering.
Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan den 10 juni utan elisiv
ussion.
Ar 1933 väcktes i första kammaren motion, nr 194, däri hemställdes, alt
första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder i syfte att till dess en allmän revision
av kyrkohandboken kunde komma lill stånd, möjlighet bereddes varje församlings
prästerskap all efter tillstyrkande av församlingens kyrkoråd Iva
söndagar i månaden förrätta högmässa efter nytt, av Kungl. Majit godkänt
ritual.
I över motionen avgivet utlåtande, nr 1. åberopade första kammarens
lörsta tillfälliga utskott vad utskottet år 1932 anfört. Därjämte ville utskottet
hava uttalat, all rätten alt förrätta högmässa elter nytt ritual lämpligen
borde begränsas till exempelvis cn högmässa i månaden, dock att det jämväl
8
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Utskottet.
för vissa helgdagar exempelvis midsommardagen och de stora högtidernas
annandagar borde kunna medgivas användandet av ett kortare ritual. Det
syntes utskottet lämpligt, att domkapitlen årligen, efter vederbörlig framställning,
fastställde de dagar, på vilka det nya ritualet finge komma till
användning. Vidare ville utskottet förutsätta, att framställning örn rätt att
använda alternativ till högmässan skedde efter tillstyrkande av vederbörande
församlings kyrkoråd.
Utskottet hemställde, att första kammaren måtte i anledning av förevarande
motion för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn åtgärder i syfte att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken
kunde komma till stånd, möjlighet bereddes varje församlings
prästerskap att, efter tillstyrkande av församlingens kyrkoråd, på ett begränsat
antal av domkapitlet årligen bestämda sön- och helgdagar förrätta
högmässa efter nytt, av Kungl. Majit godkänt ritual.
Reservation i huvudsaklig överensstämmelse med den inom utskottet år
1932 avgivna avgavs av två av utskottets ledamöter.
Första kammaren biföll med 39 röster mot 30 sitt utskotts hemställan
med den ändring, att näst efter orden »församlingens kyrkoråd» tillädes »och
vederbörande domkapitel», varefter ärendet överlämnades till andra kammaren,
som hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga utskott.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 3, åberopade sistnämnda utskott sitt
år 1932 avgivna utlåtande samt anförde vidare, att ehuru den anbefallda
utredningen om revision av kyrkohandboken enligt vad utskottet erfarit av
vissa skäl blivit fördröjd, resultatet av densamma borde avvaktas.
Häremot anförde en av utskottets ledamöter reservation.
Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan med tillämpning av uppresningsförfarandet.
Såsom av historiken framgår har frågan örn förändring beträffande högmässoritualet
upprepade gånger varit föremål för omprövning inom riksdagen.
I nu förevarande motion yrkas emellertid en grundlig revision av
samtliga ritual för kyrkans gudstjänster och heliga handlingar. Därjämte
yrkas dels frihet för prästerskapet att åtminstone en gång i månaden förrätta
högmässa efter fritt ritual, dels ock alt gällande ritual i fråga om dop, konfirmation
och andra kyrkliga handlingar skulle få tjäna till allenast huvudsaklig
ledning och efterrättelse. Icke ens en grundligt reviderad handbok
skulle alltså enligt motionärerna alltid behöva följas.
Utskottet vill till en början erinra därom, att en revision av gällande hand
hök för svenska kyrkan pågår. Enligt Kungl. Majlis beslut den 15 augusti
1933 åvilar numera detta uppdrag ärkebiskopen Erling Eidem. Efter vad
utskottet inhämtat lärer berörda uppdrag inom kort vara slutfört.
Vid behandling inom riksdagen av frågan örn förändring beträffande
högmässoritualet har tidigare framhållits, att det sålunda pågående utred
-
9
Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
ningsarbetet icke borde föregripas. Av samma skäl synes det utskottet varken
lämpligt eller motiverat, att nu, då förslag till ny handbok inom kort
kan förväntas föreligga, ifrågasätta ändrade direktiv för utredningsarbetet.
Enligt utskottets mening bör därför resultatet av den nu pågående utredningen
avvaktas.
Att riksdagen skulle ifrågasätta en omläggning av planen för utredningsarbetet
synes ock mindre lämpligt med hänsyn till att den förevarande frågan
uppenbarligen ligger närmare kyrkomötets än riksdagens arbets- och kompetensområde.
Det torde i stort sett ankomma på det svenska kyrkofolkets
representation i statslivet att behandla denna fråga. Ett ingripande från
riksdagens sida synes utskottet böra föranledas endast av extraordinära skäl,
som emellertid i detta sammanhang icke kommit till synes.
Detsamma gäller även övriga av motionären framställda yrkanden, vilka
även i dessa delar sträcka sig längre än tidigare motioner i ämnet.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 6 mars 1937.
På utskottets vägnar:
KARL WISTRAND.
Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Wistrand,
Per Andersson, Johan Larsson, Bodin, Härdin, Nils Andersson, Ericsson och
Danielsson.
Reservation
av herrar Härdin, Nils Andersson och Ericsson, vilka ansett att utskottets
utlåtande bort hava följande lydelse:
»Första kammaren har tre olika gånger, 1930, 1932 och 1933, uttalat sig
för att kyrkans präster måtte beredas möjlighet att ett begränsat antal söndagar
årligen förrätta högmässa efter fritt ritual. Andra kammaren har däremot
värjo gång avvisat denna tanke. Detta har de två senaste gångerna
skott under hänvisning till att en revision av kyrkohandboken är under förberedelse,
varvid kunde väntas, att det framförda önskemålet skulle bli be
Bihang
till riksdagens protokoll 1037. 12 sami. 1 avd. Nr 2. 2
10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
aktat. Den revision av kyrkohandboken, som uppdragits åt ärkebiskop
Eidem, avser emellertid endast en formell översyn. En sådan varsam revision
är enligt motionärernas mening icke tillräcklig. Utskottet delar denna
uppfattning. Åtskilliga händelser inom kyrkan under senare tid ha aktualiserat
kravet på en genomgripande revision av samtliga ritual för kyrkans
gudstjänster och heliga handlingar. Att av pietetsskäl motsätta sig en reform
i föreslagen riktning skulle enligt utskottets mening icke gagna kyrkan.
Det kan heller icke anses ligga utom riksdagens kompetensområde att
påkalla en sådan revision, och att helt överlämna åt det s. k. kyrkofolket att
ensamt bestämma över kyrkans ritual är icke förenligt med kyrkans karaktär
av statskyrka. Den ökade förståelse för de religiösa värdena, som är att
iakttaga — icke minst inom arbetarvärlden — bör tillvaratagas bland annat
genom lämpliga ändringar av kyrkans ritual, så att dessa vid sidan av förkunnelsen
bättre än nu motsvara nutida krav. Kyrkohandbokens ritual höra
väsentligen till en föreställnings- och dogmvärld, som är sluten för flertalet
av dem, vilka eljest icke äro fientligt stämda mot kyrkan utan kanske ofta
tvärtom äro mycket tillgängliga för den evangeliska förkunnelsen och uppskatta
kyrkans arbete, icke minst på det sociala området. Utskottet ger sin
anslutning till de i motionen anförda synpunkterna rörande behovet av en
nyordning för konfirmationen, som bättre svarar mot de ungas förutsättningar
och behov, och i samband därmed skriftermålets ersättande med en
för barnaåldern lämpligare akt. Särskilt betydelsefullt finner utskottet motionärernas
yrkande, att fastställda ritual och formulär skola tjäna till allenast
huvudsaklig ledning och efterrättelse.
I likhet med motionärerna finner utskottet, att det ligger i kyrkans intresse,
att en grundlig revision av nu gällande handbok snarast kommer till
stånd och att i avbidan på denna revision prästerskapet erhåller rättighet
att exempelvis en gång i månaden få förrätta högmässa efter fritt ritual samt
att vid dop, konfirmation och andra kyrkliga handlingar gällande ritual
skola tjäna till allenast huvudsaklig efterrättelse.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla ej mindre örn
en grundlig revision av nu gällande handbok för svenska
kyrkan än även att Kungl. Majit måtte -— i den ordning ske
kan — medgiva dels frihet för prästerskapet att åtminstone
en gång i månaden förrätta högmässa efter fritt ritual, dels
ock att gällande ritual i fråga örn dop, konfirmation och
andra kyrkliga handlingar må tjäna till allenast huvudsaklig
ledning och efterrättelse.»
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1937
716380
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.