Sök i Ratio Lex

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2

1937-03-06 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1937:2, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 19.17 kl. 3 e. m.

Första kammarens f ö r s t a tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,

i anledning av väckt motion örn revision av gällande

handbok för svenska kyrkan.

I en inom första kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott

för behandling hänvisad motion, nr 139, hava herrar Sandegård och Lindström

hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn

en grundlig revision av nu gällande handbok för svenska kyrkan samt att

Kungl. Majit måtte — i den ordning ske kan — dels medgiva frihet för prästerskapet

att åtminstone en gång i månaden förrätta högmässa efter fritt

ritual, dels ock medgiva, att gällande ritual i fråga om dop, konfirmation

och andra kyrkliga handlingar skola tjäna till allenast huvudsaklig ledning

och efterrättelse.

I avseende å motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Vid 1930 års riksdag förelåg en i första kammaren väckt motion om

åtgärder »i syfte att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kan

komma till stånd, möjlighet beredes varje församlings prästerskap att ett

begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter

fritt valt ritual».

Motionärerna framhöllo i sin motivering, att på de flesta håll, där något

djupare intresse förefunnes för kyrkans uppgift och gärning, meningarna

knappast vore delade därom, att nya ritual för kyrkans gudstjänst och heliga

handlingar vore önskvärda. Vid så gott som varje kyrkomöte förelåge någon

framställning i sådan riktning. Men meningarna vore, helt naturligt, mycket

delade om, vad som skulle sättas i stället för gamla former och uttryck.

Med hänsyn till det å ena sidan mycket ovissa läge, vari frågan örn handboksrevisionen

befunne sig, och å andra sidan det tämligen allmänt erkända

behovet av en revision, särskilt av högmässans ordning, ville motionärerna

framföra en tanke, vars realiserande på intet sätt torde kunna anses föregripa

denna revision men däremot vara ägnat att stimulera till ett allmännare

deltagande, ej minst från prästerskapets sida, i strävandena att efterhand

finna nya former för högmässan. Det syntes icke ur någon avgörande

synpunkt vara något att erinra mot en sådan modifikation av gällande bestämmelser

för kyrkans högmässogudstjänst, att det tills vidare och i avvaktan

på en kommande revision medgåves rätt för varje församlings präs
Ilihang

lill riksdagens protokoll 7.937. 72 sami. 1 aud. Nr 2. 1

Historik.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

terskap att exempelvis 12 söndagar under året, en gång i månaden, utbyta

nuvarande ordning för högmässan mot annan med friare ritual. Man ville

därvid gärna förutsätta, att denna rätt medgåves församlingens kyrkoherde,

resp. vice pastor, utan åliggande av särskild framställning till domkapitlet.

Motionen bifölls av första kammaren med 62 röster mot 52, men avslogs

av andra kammaren, vars första tillfälliga utskott avstyrkt utan att taga

saklig ställning till motionens framställning, då ärendet kommit utskottet

till handa »vid en så sen tidpunkt av riksdagens arbete, att utskottet icke

kunnat få erforderlig tid för den utförliga behandling, som denna fråga förtjänar».

,

Frågan återupptogs i motion vid 1932 års riksdag (I: 19), i vilken motion

hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder

i syfte, att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken kunde

komma till stånd, möjlighet bereddes varje församlings prästerskap att ett

begränsat antal söndagar under året, exempelvis 12, förrätta högmässa efter

fritt, av vederbörande domkapitel godkänt ritual.

Motionärerna framhöllo, bland annat, att de betänkligheter, som yppat

sig mot ett förverkligande av ifrågavarande förslag, gällde väsentligen föreliggande

risker, att högmässans helgd och skönhet skulle äventyras genom

ett oskickligt och omdömeslöst bruk av medgiven frihet. Då det läge även

motionärerna örn hjärtat, att varje sådan risk i möjligaste mån förebyggdes,

törutsatte de, att det skulle åligga vederbörande prästerskap att hos resp.

domkapitel söka och erhålla godkännande av utarbetat ritual, innan det

bomme till användning i församlingen.

Det syntes motionärerna för övrigt av betydelse, att den förnyelse av högmässans

yttre ordning, som från skilda läger önskades och påyrkades,

bomme till stånd efter en tid av praktiska försök ute i församlingarna.

Över motionen inhämtade första kammarens första tillfälliga utskott yttranden

från allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse och styrelsen

för Sveriges religiösa reformförbund.

Centralstyrelsen lann icke den väg nämnda motionärer i riksdagen ville

ga vara tillrådlig. Först erinrades örn att kyrkohandbokens gestaltning tillhörde

kyrkans interna angelägenheter, som så väl enligt kyrkolag som praxis

tillhörde kyrkomötets och icke riksdagens område.

Frånsett denna kyrkorättsliga synpunkt kunde centralstyrelsen icke biträda

motionärernas hemställan i själva sakfrågan. Redan det sakförhållandet,

att de ändringar, man genom en friare ställning i rituellt hänseende ville

hava till stånd, plägade motiveras med rent liturgiska eller rent dogmatiska

synpunkter, eller allmänt estetiska, stundom var för sig och stundom alla

tre i förening, visade hur grannlaga och svårlöst denna fråga vore.

Centralstyrelsen vore övertygad örn att kravet på en de enskilda prästernas

rätt att etter subjektiv åskådning och individuell liturgisk uppfattning —

alt skriva liturgi vore icke heller var mans sak — få införa ny gudstjänst
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

3

ordning icke hade något stöd i församlingarna hos det kyrkans folk, som

vore trogna gudstjänstbesökare. Det torde vara lika främmande för det stora

flertalet av kyrkans präster.

Den svenska kyrkans högmässoritual vore ett väl förvaltat arv från fädernas

kyrka genom tiderna, vars erkända enhetlighet och skönhet vore högt

uppskattad inom den evangeliska kristenheten. I alla kyrkosamfund vore

gudstjänstordningen det fasta och bestående, under det att tidsströmningarna

växlade.

Vidare framhöll centralstyrelsen, att församlingarna ville känna igen sig

i sin kyrka. Till gudstjänstens andakt hörde en viss förtrogenhet med gudstjänstordningen.

Varhelst i riket nu någon »går i kyrkan», kände han sambandet

med sin hembygds gudstjänst. Församlingarnas rätt tillgodosåges

genom att de icke bleve föremål för det subjektiva, kanske godtyckliga, experimentet

i fråga örn en så ömtålig sak som liögmässoritualen. Det kunde

komma att medföra känslan av andlig hemlöshet. Motionärerna talade

t. o. m. själva om risken, att »högmässans helgd och skönhet kunde äventyras

genom ett oskickligt och omdömeslöst bruk av medgiven frihet».

Motionärerna föresloge visserligen till förekommande härav i årets motion,

vilket vore ett avsevärt framsteg, att »det skall åligga vederbörande

prästerskap att hos resp. domkapitel söka och erhålla godkännande av utarbetat

ritual, innan det kommer till användning i församlingen». Domkapitlen

skulle därigenom övertaga kyrkomötets prövning av ändring i kyrkohandboken.

Frånsett det från kyrkorättslig synpunkt högst märkliga häri,

torde man lia rätt att fråga, om domkapitlen i sin nuvarande sammansättning

verkligen ägde förutsättningar för en sådan uppgift. Det hittills utförda

handboksrevisionsarbetet och svårigheten att på detta område vinna

fullgoda resultat torde i sin mån vittna om innebörden av den granskningsuppgift,

som motionärerna tillämnade domkapitlen.

Skulle en verklig realprövning av ingivna förslag vara möjlig, finge väl

den bördan i huvudsak komma på biskopens lott. Hade motionärerna rätt

uti att någon allmän önskan förelåge hos prästerna om denna ritualfrihet,

skulle biskopen åsamkas en mycket dryg arbetsbörda med mångskriveri i

oändlighet. Och när biskop och domkapitel nödgades tillbakavisa en del

välmenta men omogna förslag, bleve det allehanda missnöje.

Centralstyrelsen framhöll vidare, att redan nu i sista handboksupplagan

ett icke ringa antal alternativ, t. ex. i fråga örn syndabekännelsen och allmänna

kyrkobönen, ehuru på sina håll icke vederbörligen utnyttjade, förelåge.

Dessutom förelåge den väl i de flesta församlingar redan införda seden

med särskilda gudstjänster med rik liturgisk utformning, t. ex. vespergudstjänst.

matutin, barn- och ungdomsgudstjänst o. s. v., där vederbörande

präst ägde möjlighet att begagna helt fria liturgiska former och därmed finge

utrymme för sin individuella uppfattning. Dessa »försök» kunde hava sitt

värde såsom material för den fortsatta handboksrovisionen, men någon ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

vidgning av denna ritualfrihet till församlingens högmässogudstjänster vore

varken nödig eller nyttig.

Motionen avstyrktes alltså av centralstyrelsen.

Styrelsen för Sveriges religiösa reformförbund uttalade, att kyrkans fastställda

gudstjänstformer icke längre gåve människorna vad de behövde, vare

sig i fråga örn formen eller innehållet.

Vad först formen anginge, så vore visserligen svenska kyrkans högmässori

Inål rikare än i grannländernas och kontinentens protestantiska kyrkor.

Men dessvärre sade detta icke så mycket och kunde icke upphäva det faktum,

att det hade starka brister i liturgiskt hänseende, brister, som icke

kunde avhjälpas blott med de musikaliska tillsatser, som nu med prisvärt

intresse gjordes i de större kyrkorna.

Menigheterna hade tröttnat på detta i decennier upprepade ritual, som

nu kändes såsom ett evigt enahanda. Så mycket mera som högmässans

språk, med sin korrekta kanslistil och sina torra, dogmatiskt korrekta vändningar,

saknade den uttrycksfullhet, den innerlighet och skönhet, den prägel

av religiös poesi och den lyftning, som nu med rätta begärdes av en kristen

gudstjänst.

Vad vidare anginge själva innehållet eller åskådningen, så präglades gudstjänsten

liksom kyrkans alla handlingar helt och hållet av den gamla strängt

ortodoxa kyrkoläran, utan den minsta hänsyn till den både fördjupade och

förenklade religiösa åskådning, som under senare tider växt fram överallt

inom den protestantiska världen genom kännedomen om Jesu eget evangelium

och en fortgående självbesinning på den nedärvda religiösa trons innehåll.

Det kunde icke lända vårt folks religiösa och etiska liv till välsignelse,

att allt detta nya vore uteslutet från kyrkans gudstjänstritual.

Ingen av den fria evangeliska åskådningen ville sätta i fråga de gammaltroendes

rätt att få höra den gamla läran ifrån altaret. Men det vore ett billigt

och rättfärdigt krav, att även de kyrkomedlemmar, som hade en friare

åskådning, finge rätt till högmässa efter ett alternativ, som gåve uttryck åt

deras tro i anslutning till Jesu eget evangelium.

Vad anginge sakens praktiska sida vore styrelsen inte säker om att domkapitlens

godkännande av ett utarbetat ritual vore ett lämpligt villkor. Skulle

vederbörande domkapitel skriva örn eller ändra ett ingivet alternativ till

överensstämmelse med den korrekt kyrkliga läran och den kyrkliga kanslistilen

i handboken, så vore med alternativen intet vunnet för dem, som

verkligen behövde det. Vidare skulle, örn domkapitlen finge avgörandet,

komma att uppstå en högst olika praxis. I ett eller annat stift skulle kanske

alternativ medges, i andra icke. Vad som vore rätt och tillåtet i det ena stiftet,

skulle vara orätt och förbjudet i det andra. Detta vore knappast lämpligt i

en rikskyrka.

Den enda riktiga vägen syntes vara, att ansökan om rätt att bruka ett i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5

tryck ingivet och motiverat alternativ, ställdes till Kungl. Majit, som efter

hörande av vederbörande myndigheter hade att pröva ett sådant ritual och

eventuellt förklara det tillåtet åtminstone i den av motionärerna avsedda

omfattningen. Det bleve då tillåtet i hela svenska kyrkan, och de enskilda

prästerna och församlingarna behövde då icke ständigt inkomma med nya

ansökningar. Det kunde på delta sätt bli en fri utveckling efter olika orters

och församlingars behov, utan onödiga strider och kättarmakeri.

Slutligen gör styrelsen det uttalandet, att kyrkomötet saknade rätt att

på egen hand genomföra liturgiska förändringar och hade allenast rätt att

till Kungl. Majit uttala sig och inkomma med underdåniga skrivelser rörande

sina önskemål. Även örn ett kyrkomöte skulle lägga sig emot den begärda

friheten, skulle detta hindra förfarandet lika litet som i psalmboksfrågan

1921, där Kungl. Majit i strid mot kyrkomötets beslut följde riksdagens

skrivelse.

Utskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 13, bland annat följande.

Nu gällande handbok, som efterträdde 1811 års, utkom 1894. Den hade

emellertid därefter vid upprepade tillfällen varit föremål för detaljändring.

Knappast ett kyrkomöte hade gått utan nya försök att på olika punkter

åstadkomma förbättringar, ej minst i fråga örn ritualet för högmässogudstjänsten.

Sålunda infördes efter beslut av 1915 års kyrkomöte en rad förändringar

i högmässoritualet, och den sista handboksupplagan upptoge ett

flertal alternativ till syndabekännelsen och allmänna kyrkobönen. Betänkligheter

mot att på denna väg åstadkomma önsldig revision hade yppats

även inom kyrkomötet. Erinringar hade även framställts med häsyn till

den omständigheten, att det stora flertalet präster ute i församlingarna och

församlingarna själva icke beretts tillfälle att giva sin mening tillkänna.

Utskottet underskattade för sin del ingalunda värdet av en fast gudstjänstordning

vid högmässan, som skyddade för gudstjänstens utlämnande åt

personligt godtycke, ej heller förbisåge utskottet betydelsen av gudstjänstordningens

traditionella samband med tider och generationer, som varit.

Varje tid hade emellertid på detta område sina krav och i den mån de i

och för sig vore berättigade, kunde det vara en brist att ej gå dem till mötes.

Redan ur nu berörda synpunkt syntes det uppslag, som mötte i motionen,

förtjäna beaktande. Även åtskilliga andra skäl syntes emellertid motivera,

att detta uppslag prövades. Sålunda ville utskottet framhålla, alt särskilt

på landsbygden, där högmässan i regel vore den enda formen för kyrkans

gudstjänst, ett legitimt behov av omväxling syntes motivera lämpliga alternativ

till den hävdvunna gudstjänstordningen. Såväl ur församlingarnas

som prästerskapetes synpunkt skulle möjligheten till en sådan omväxling

helt visst vara av godo genom att öka intresset för den allmänna gudstjänsten

och motverka den känsla av olust, som slentrian på detta område

kunde framkalla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Beträffande yrkandet i motionen, att det fria ritualet skulle underställas

vederbörande domkapitel för granskning och godkännande föreslog utskottet

med hänsyn till de principiella och praktiska betänkligheter, som

i förevarande avseende från olika håll inom kyrkan gjorts gällande, en

sådan begränsning av den i motionen äskade friheten, att endast av Kungl.

Maj:! godkända ritual skulle få komma till användning.

För vissa sön- och helgdagar, exempelvis midsommardagen och de stora

högtidernas annandagar, borde kunna medgivas användandet av ett kortare

ritual.

Utskottet förutsatte därjämte, att vederbörlig framställning örn rätt att

använda alternativ till högmässan borde ske med tillstyrkande av vederbörande

församlings kyrkoråd.

Utskottet hemställde, alt första kammaren måtte i anledning av motionen

för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

örn åtgärder i syfte, att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken

kunde komma till stånd, möjlighet bereddes varje församlings prästerskap

att, efter tillstyrkande av församlingens kyrkoråd, på ett begränsat antal av

domkapitlet årligen bestämda sön- och helgdagar förrätta högmässa efter

fritt, av Kungl. Majit godkänt ritual.

Reservation häremot anfördes av två av utskottets ledamöter, vilka yttrade

bland annat.

Så vitt de hade sig bekant, hade från församlingarna ej försports någon

allmännare önskan om förändringar uti högmässans ritual, utan torde det

tvärtom förhålla sig så, att den menighet, som efter en ofta strävsam arbetsvecka

samlades till gudstjänst i sin kyrka, kände sig mera hemma och funno

mera vila och andakt vid en sedan barndomen invand gudstjänstordning

med välkända ord och toner. Varje revision av kyrkans ritual borde göras

synnerligen varsamt och pietetsfullt, så att den traditionella vördnad och

andakt, som vilade över nuvarande ritual, icke äventyrades.

Frågan örn revision av kyrkohandboken med dess gudstjänstordning hade

emellertid redan upptagits till behandling av kyrkomötet. Då sålunda en

revision av högmässoritualet påginge i samband med revidering av kyrkohandboken,

syntes det, att denna utredning borde få ostört fortgå. Vidare

uttalades, att denna enbart kyrkliga angelägenhet läge närmare kyrkomötets

än riksdagens arbetsområde och att en sådan revision stöde uti ett så intimt

samband med kyrkohandbokens omarbetning, att densamma ej därifrån

kunde utbrytas.

Att under den tid, som förflyter intill dess denna allmänna revision av

kyrkohandboken kunde komma till stånd, införa helt nya alternativa ritual

såsom under vissa betingelser medgivna, syntes ej heller önskvärt och ännu

mindre behövligt, då enligt nu gällande kyrkohandbok möjlighet redan funnes

att i ganska stor utsträckning använda olika alternativ.

Utskottets hemställan bifölls med 49 röster mot 42, varefter ärendet över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första hammarens förslå tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

/

lämnades till andra kammaren, som hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga

utskott, som i avgivet utlåtande, nr 6, avstyrkte biträdande av första

kammarens beslut samt därvid anförde bland annat.

Utskottet underskattade ingalunda betydelsen av ett fortgående revisionsarbete

av kyrkohandboken, varigenom en rikare omväxling kunde givas åt

högmässogudstjänsten, exempelvis genom fastställande av bestämda alternativ

för kyrkorådets olika tider, utöver de möjligheter i dylikt avseende,

vilka redan nu vore för handen. Men utskottet hyste den bestämda uppfattningen,

att med hänsyn till den svenska kyrkans ålder samt ställning

såväl gentemot samhället som de enskilda, en fast tradition i fråga örn högmässogudstjänsten

vore en tillgång av synnerligen stor betydelse. Såsom

centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen anfört hörde till gudstjänstens

andakt en viss förtrogenhet med gudstjänstordningen. Även örn

högmässans helgd och skönhet genom olika föreskrifter kunde garanteras,

ifall den av motionärerna begärda friheten medgåves, bomme tvivelsutan

en känsla av osäkerhet och hemlöshet hos mången kyrkobesökare att inställa

sig. Utskottet kunde så mycket starkare understryka betydelsen av

denna synpunkt, som de berättigade krav på möjlighet att vid olika tillfällen

och för skilda ändamål anordna gudstjänster i friare former redan

vore tillgodosett. Barngudstjänster, särskilda vespergudstjänster m. fl. erbjöde

härpå exempel. I likhet med vad reservanterna i första kammarens

första tillfälliga utskott anfört, hade utskottet sig ej bekant, att någon allmännare

önskan försports från församlingarnas sida örn förändringar i högmässans

ritual.

Frågan örn revision av kyrkohandboken med dess gudstjänstordning hade

redan upptagits av kyrkomötet. Att föregripa det sålunda redan pågående

utredningsarbetet inom förevarande område syntes icke utskottet motiverat

eller lämpligt.

Häremot anförde en av utskottets ledamöter reservation utan motivering.

Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan den 10 juni utan elisiv

ussion.

Ar 1933 väcktes i första kammaren motion, nr 194, däri hemställdes, alt

första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn åtgärder i syfte att till dess en allmän revision

av kyrkohandboken kunde komma lill stånd, möjlighet bereddes varje församlings

prästerskap all efter tillstyrkande av församlingens kyrkoråd Iva

söndagar i månaden förrätta högmässa efter nytt, av Kungl. Majit godkänt

ritual.

I över motionen avgivet utlåtande, nr 1. åberopade första kammarens

lörsta tillfälliga utskott vad utskottet år 1932 anfört. Därjämte ville utskottet

hava uttalat, all rätten alt förrätta högmässa elter nytt ritual lämpligen

borde begränsas till exempelvis cn högmässa i månaden, dock att det jämväl

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Utskottet.

för vissa helgdagar exempelvis midsommardagen och de stora högtidernas

annandagar borde kunna medgivas användandet av ett kortare ritual. Det

syntes utskottet lämpligt, att domkapitlen årligen, efter vederbörlig framställning,

fastställde de dagar, på vilka det nya ritualet finge komma till

användning. Vidare ville utskottet förutsätta, att framställning örn rätt att

använda alternativ till högmässan skedde efter tillstyrkande av vederbörande

församlings kyrkoråd.

Utskottet hemställde, att första kammaren måtte i anledning av förevarande

motion för sin del besluta, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla örn åtgärder i syfte att, till dess en allmän revision av kyrkohandboken

kunde komma till stånd, möjlighet bereddes varje församlings

prästerskap att, efter tillstyrkande av församlingens kyrkoråd, på ett begränsat

antal av domkapitlet årligen bestämda sön- och helgdagar förrätta

högmässa efter nytt, av Kungl. Majit godkänt ritual.

Reservation i huvudsaklig överensstämmelse med den inom utskottet år

1932 avgivna avgavs av två av utskottets ledamöter.

Första kammaren biföll med 39 röster mot 30 sitt utskotts hemställan

med den ändring, att näst efter orden »församlingens kyrkoråd» tillädes »och

vederbörande domkapitel», varefter ärendet överlämnades till andra kammaren,

som hänvisade detsamma till sitt första tillfälliga utskott.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 3, åberopade sistnämnda utskott sitt

år 1932 avgivna utlåtande samt anförde vidare, att ehuru den anbefallda

utredningen om revision av kyrkohandboken enligt vad utskottet erfarit av

vissa skäl blivit fördröjd, resultatet av densamma borde avvaktas.

Häremot anförde en av utskottets ledamöter reservation.

Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan med tillämpning av uppresningsförfarandet.

Såsom av historiken framgår har frågan örn förändring beträffande högmässoritualet

upprepade gånger varit föremål för omprövning inom riksdagen.

I nu förevarande motion yrkas emellertid en grundlig revision av

samtliga ritual för kyrkans gudstjänster och heliga handlingar. Därjämte

yrkas dels frihet för prästerskapet att åtminstone en gång i månaden förrätta

högmässa efter fritt ritual, dels ock alt gällande ritual i fråga om dop, konfirmation

och andra kyrkliga handlingar skulle få tjäna till allenast huvudsaklig

ledning och efterrättelse. Icke ens en grundligt reviderad handbok

skulle alltså enligt motionärerna alltid behöva följas.

Utskottet vill till en början erinra därom, att en revision av gällande hand

hök för svenska kyrkan pågår. Enligt Kungl. Majlis beslut den 15 augusti

1933 åvilar numera detta uppdrag ärkebiskopen Erling Eidem. Efter vad

utskottet inhämtat lärer berörda uppdrag inom kort vara slutfört.

Vid behandling inom riksdagen av frågan örn förändring beträffande

högmässoritualet har tidigare framhållits, att det sålunda pågående utred
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Forsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

ningsarbetet icke borde föregripas. Av samma skäl synes det utskottet varken

lämpligt eller motiverat, att nu, då förslag till ny handbok inom kort

kan förväntas föreligga, ifrågasätta ändrade direktiv för utredningsarbetet.

Enligt utskottets mening bör därför resultatet av den nu pågående utredningen

avvaktas.

Att riksdagen skulle ifrågasätta en omläggning av planen för utredningsarbetet

synes ock mindre lämpligt med hänsyn till att den förevarande frågan

uppenbarligen ligger närmare kyrkomötets än riksdagens arbets- och kompetensområde.

Det torde i stort sett ankomma på det svenska kyrkofolkets

representation i statslivet att behandla denna fråga. Ett ingripande från

riksdagens sida synes utskottet böra föranledas endast av extraordinära skäl,

som emellertid i detta sammanhang icke kommit till synes.

Detsamma gäller även övriga av motionären framställda yrkanden, vilka

även i dessa delar sträcka sig längre än tidigare motioner i ämnet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1937.

På utskottets vägnar:

KARL WISTRAND.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Wistrand,

Per Andersson, Johan Larsson, Bodin, Härdin, Nils Andersson, Ericsson och

Danielsson.

Reservation

av herrar Härdin, Nils Andersson och Ericsson, vilka ansett att utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

»Första kammaren har tre olika gånger, 1930, 1932 och 1933, uttalat sig

för att kyrkans präster måtte beredas möjlighet att ett begränsat antal söndagar

årligen förrätta högmässa efter fritt ritual. Andra kammaren har däremot

värjo gång avvisat denna tanke. Detta har de två senaste gångerna

skott under hänvisning till att en revision av kyrkohandboken är under förberedelse,

varvid kunde väntas, att det framförda önskemålet skulle bli be
Bihang

till riksdagens protokoll 1037. 12 sami. 1 avd. Nr 2. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

aktat. Den revision av kyrkohandboken, som uppdragits åt ärkebiskop

Eidem, avser emellertid endast en formell översyn. En sådan varsam revision

är enligt motionärernas mening icke tillräcklig. Utskottet delar denna

uppfattning. Åtskilliga händelser inom kyrkan under senare tid ha aktualiserat

kravet på en genomgripande revision av samtliga ritual för kyrkans

gudstjänster och heliga handlingar. Att av pietetsskäl motsätta sig en reform

i föreslagen riktning skulle enligt utskottets mening icke gagna kyrkan.

Det kan heller icke anses ligga utom riksdagens kompetensområde att

påkalla en sådan revision, och att helt överlämna åt det s. k. kyrkofolket att

ensamt bestämma över kyrkans ritual är icke förenligt med kyrkans karaktär

av statskyrka. Den ökade förståelse för de religiösa värdena, som är att

iakttaga — icke minst inom arbetarvärlden — bör tillvaratagas bland annat

genom lämpliga ändringar av kyrkans ritual, så att dessa vid sidan av förkunnelsen

bättre än nu motsvara nutida krav. Kyrkohandbokens ritual höra

väsentligen till en föreställnings- och dogmvärld, som är sluten för flertalet

av dem, vilka eljest icke äro fientligt stämda mot kyrkan utan kanske ofta

tvärtom äro mycket tillgängliga för den evangeliska förkunnelsen och uppskatta

kyrkans arbete, icke minst på det sociala området. Utskottet ger sin

anslutning till de i motionen anförda synpunkterna rörande behovet av en

nyordning för konfirmationen, som bättre svarar mot de ungas förutsättningar

och behov, och i samband därmed skriftermålets ersättande med en

för barnaåldern lämpligare akt. Särskilt betydelsefullt finner utskottet motionärernas

yrkande, att fastställda ritual och formulär skola tjäna till allenast

huvudsaklig ledning och efterrättelse.

I likhet med motionärerna finner utskottet, att det ligger i kyrkans intresse,

att en grundlig revision av nu gällande handbok snarast kommer till

stånd och att i avbidan på denna revision prästerskapet erhåller rättighet

att exempelvis en gång i månaden få förrätta högmässa efter fritt ritual samt

att vid dop, konfirmation och andra kyrkliga handlingar gällande ritual

skola tjäna till allenast huvudsaklig efterrättelse.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla ej mindre örn

en grundlig revision av nu gällande handbok för svenska

kyrkan än även att Kungl. Majit måtte -— i den ordning ske

kan — medgiva dels frihet för prästerskapet att åtminstone

en gång i månaden förrätta högmässa efter fritt ritual, dels

ock att gällande ritual i fråga örn dop, konfirmation och

andra kyrkliga handlingar må tjäna till allenast huvudsaklig

ledning och efterrättelse.»

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1937

716380

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.