Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande ordning för behandling av ärenden om folkpension och barnbidrag.

1938-02-11 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:10, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande ordning för behandling av ärenden om folkpension och barnbidrag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1938 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar

i gällande ordning för behandling av ärenden om folkpension

och barnbidrag.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

181, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Bäcklund och

Bergström hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla om utredning och förslag till åtgärder åsyftande att den kommunala

förskotteringen av folkpensionerna och barnbidragen blir obligatorisk

och ej handhavd av fattigvårdsstyrelserna utan av andra kommunala

organ, t. ex. pensionsnämnderna, samt att folkpensions- och barnbidragsansökningarna

hos pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna måtte vinna

en hastigare behandling.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

I 11 § första stycket lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering föreskrives,

att örn kommun, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat

pension åt honom, kommunen äger uppbära det först till betalning förfallande

pensionsbeloppet, i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits,

och därav tillgodogöra sig förskottet.

I fråga örn barnbidrag finnes ett stadgande med i sak överensstämmande

innehåll i 11 § lagen den 18 juni 1937 örn barnbidrag.

Beträffande handläggningen av ärende, som för prövning eller yttrande

av pensionsnämnd inkommit till nämndens ordförande, gäller jämlikt 5 §

i instruktionen den 13 mars 1937 för pensionsnämnderna (S. F. S. nr 69),

sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 5 november 1937

(S. F. S. nr 921), att sådant ärende skall av nämnden handläggas snarast

möjligt och, där fråga är örn sökt barnbidrag, senast inom en månad samt

eljest inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen för visst fall annorlunda

förordnar. Vidare stadgas i 30 § lagen örn folkpensionering, att ändring

i pensionsnämnds beslut må sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, vilka

skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda

sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 10.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

da sådant skedde. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att

åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen. Enligt 9 § 1 mom. lagen om

barnbidrag skall sistnämnda stadgande i tillämpliga delar gälla om behandlingen

av ansökning örn sådant bidrag.

Statens besparingskommitté framhöll i sitt betänkande angående socialförsäkringens

organisation (stat. off. utr. 1925:8), att det icke sällan klagades

över den langa tid, som i regel förflöte från sökandet av pension till

dess pension första gången utbetalades, och att dröjsmålet vållade betydliga

svårigheter för de sökande, som ofta tvingades att under tiden vända sig till

fattigvaiden, vilken de just med pensionens tillhjälp hoppats undslippa. Besparingskommittén

förordade därför, att, då pension beviljades av pensionsnämnd,

den sökande skulle vara berättigad att av kommunens medel hos

pensionsnämndens ordförande lyfta det av nämnden beräknade pensionsbelopp,

som vid nämndens beslut förfallit till betalning, dock med rätt för

kommunen att, örn beslutet att bevilja sökanden pension fastställdes av pensionsstyrelsen,

återfå det förskotterade beloppet.

Statens fattigvårdsinspektör förklarade i yttrande över kommittéförslaget,

att han ansåge den föreslagna anordningen ur flera synpunkter olämplig

samt att den ej stöde i överensstämmelse med fattigvårdslagens bestämmelser,

enligt vilka behovet skulle prövas av fattigvårdsstyrelsen. Även Svenska

landstingsförbundets styrelse, Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska

fattigvårdsförbundet ställde sig avvisande mot det framförda förslaget.

Pensionsstyrelsen framhöll i anledning av kommittéförslaget, att styrelsen

hade under övervägande ett förslag till en lagändring, som skulle i huvudsak

innebära, att varje ansökning omedelbart efter det pensionsnämnden

fattat beslut skulle insändas till styrelsen, där ärendet skulle förberedas men

icke företagas till slutligt avgörande förrän besvärstiden utgått. Besvär kunde

i vanlig ordning ingivas till pensionsnämndens ordförande, som i dylika fall

skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas återsändande.

I motionen 11:69 till 1927 års riksdag yrkade herr Holmström i Gävle —

i syfte att förkorta väntetiden för pensionssökande — att pensionsnämndens

oi dförande skulle aläggas att snarast möjligt och således utan att avvakta

besvärstidens utgång insända pensionsnämndens beslut i ärendena jämte

tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen samt att besvär skulle av ordföranden

omedelbart insändas till pensionsstyrelsen.

Pensionsstyrelsen, vars yttrande i ärendet inhämtades, avstyrkte av flera

skäl motionen.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 16) anförde andra lagutskottet,

att utskottet ansåge de i motionen uttryckta önskemålen örn nedbringande

av den tid, som förflöte mellan pensionsansökningens ingivande och pensionsbrevets

utfärdande, värda allt beaktande. Då emellertid de av motio
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

3

närén i sådant syfte föreslagna åtgärderna skulle medföra vissa praktiska

olägenheter och icke vara så effektiva, att de skulle på ett avsevärt sätt

förkorta väntetiden, samt frågan om åtgärder för väntetidens nedbringande

torde komma att upptagas till övervägande i samband med den väntade allmänna

revisionen av pensionsförsäkringslagen, ansåge sig utskottet icke

kunna tillstyrka bifall till motionen och ej heller föreslå riksdagen att påkalla

särskild utredning i ärendet.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslog (stat. off. utr. 1934: 18) i

syfte att i någon mån förkorta väntetiden, att ansökningarna skulle av pensionsnämndsordföranden

insändas till pensionsstyrelsen snarast möjligt efter

det sammanträde, vid vilket de blivit av nämnden slutligt behandlade. För

att pensionsstyrelsen icke skulle sakna kännedom om besvär i de ärenden,

som sålunda liänskötes till styrelsen redan före besvärstidens utgång, föreslog

kommittén, att besvär över pensionsnämnds beslut skulle ingivas eller insändas

direkt till pensionsstyrelsen. Det skulle därjämte åligga pensionsstyrelsen

att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden över besvären.

3 ledamöter av kommittén reserverade sig emellertid på denna punkt, och

pensionsstyrelsen anslöt sig av arbetstekniska skäl till reservanternas uppfattning.

Pensionsförsäkringskommittén uttalade vidare, att missförhållandet i fråga

om väntetiden knappast torde kunna effektivt avhjälpas på annat sätt än

genom en anordning i huvudsaklig överensstämmelse med besparingskommitténs

ovan omnämnda förslag. Det oaktat hade pensionsförsäkringskommittén,

med hänsyn bland annat till de vägande erinringar mot detta förslag,

som tidigare framförts från statens fattigvårdsinspektör m. fl., funnit sig

icke kunna tillstyrka en obligatorisk föreskrift örn utgivande i förekommande

fall av kommunala pensionsförskott. Däremot skulle det vara synnerligen

önskvärt om kommunerna, såsom redan på en del håll skett, mera allmänt

ville frivilligt införa en sådan anordning. I syfte att befordra en utveckling

i önskvärd riktning på ifrågavarande område hade kommittén i sitt förslag

intagit en bestämmelse örn rätt för kommun, som förskotterat av pensionsnämnd

beviljad pension, att av det till betalning först förfallande pensionsbeloppet

tillgodogöra sig förskottet.

Med anledning av detta stadgande anförde Svenska fattigvårds- och barnavårds

förb lindet i yttrande över sistnämnda förslag, att det funné själva

lanken örn förskottering av pension tilltalande men önskade rikta uppmärksamheten

på vissa svårigheter, som syntes kunna uppstå, särskilt i sådana

fall, där pensionsansökningen avsloges och kommunen därför komme att

sakna möjlighet att återfå det utgivna beloppet. Förbundet syftade bär på

den rättsliga ställning, som kunde anses tillkomma den hjälp åt behövande,

som faktiskt utgivits av kommunala medel. I saknad av andra bestämmelser

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

än de av kommittén föreslagna syntes det kunna göras gällande, att detta

belopp vore att anse såsom fattigvård. För undvikande av svårigheter av

angivet slag ville förbundet förorda, att det i lagtexten infördes ett direkt

medgivande för kommunerna att, sedan pension av pensionsnämnd beviljats,

av kommunala medel lämna förskott å pensionen, med särskild föreskrift,

att vad som sålunda utgivits icke finge betraktas såsom fattigvård.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag med förslag till

lag örn folkpensionering m. m. yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, att han icke kunde tillstyrka pensionsförsäkringskommitténs

förslag rörande åtgärder i syfte att förkorta väntetiden. Departementschefen

erinrade vidare, att i vissa yttranden över kommittéförslaget

anvisats som en utväg till minskande av väntetiden, att besvärstiden skulle

förkortas. Han framhöll emellertid, att det knappast syntes möjligt att

åstadkomma någon mera väsentlig förkortning av besvärstiden utan att

giva upphov till besvärande olägenheter. Detta sammanhängde med det sätt,

på vilket pensionsförsäkringsverksamheten vore organiserad, nämligen med

lokala organ, vilka merendels sammanträdde med långa mellanrum och vilkas

beslut för att bliva gällande måste fastställas av pensionsstyrelsen. Beträffande

fragan örn förskottering av folkpension anförde departementschefen,

att det torde vara uppenbart, att förskott av folkpension icke finge medgivas

utan prövning av den pensionssökandes behov. Denna prövning syntes

i intet vara artskild fran den, som förekomme i vanliga fattigvårdsärenden,

och örn pensionsansökningen avsloges, syntes förskottet böra kunna fortsätta

att utgå såsom vanlig fattigvård. Tydligt vore även, att i så fall kommunen

ägde återkräva förskottet av pensionssökanden. I betraktande av det

anförda kunde departementschefen icke biträda fattigvårds- och barnavårdsförbundets

förslag om en bestämmelse, att pensionsförskott aldrig skulle vara

att anse såsom fattigvård. Förskottet syntes böra vara bundet vid de förutsättningar

och former, som vore stadgade för utgivande av fattigvård, och

om pensionsansökningen avsloges, jämväl vara att anse såsom sådant

understöd.

Varken särskilda utskottet (utlåtande nr 1) eller riksdagen gjorde någon

erinran mot dessa uttalanden.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 276 till 1937 års riksdag med förslag till

lag om barnbidrag, m. m. har omnämnts, att i några yttranden över 1934 års

barnpensioneringssakkunnigas förslag rörande barnbidrag efterlysts bestämmelser

örn vilket kommunalt organ, som skulle handhava förskottering

av sådana bidrag. I ett yttrande hade därjämte ifrågasatts, huruvida

de kommunala organen ägde tillgång till erforderliga medel för en dylik

förskottering. Departementschefen uttalade i anledning härav, att den

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

kommunala förskotteringen av barnbidragen motsvarades av förskotteringen

av folkpensioner och liksom denna torde få handhavas av det organ varje

kommun funne lämpligt härför.

Någon erinran mot detta departementschefens uttalande gjordes icke vare

sig av sammansatta stats- och andra lagutskottet (utlåtande nr 1) eller av

riksdagen.

I förevarande sammanhang må uppmärksamheten fästas på en uppsats

av t. f. generaldirektören i pensionsstyrelsen Konrad Persson i tidskriften

»Folkpensioneringen» 1937 (sid. 156). I uppsatsen, som berör framställda

klagomål över dröjsmål med pensionsärendenas behandling, uppgives sammanlagda

tiden för ett pensionsärendes handläggning kunna som regel och

under normala förhållanden skattas till omkring 5 manader. Till jämförelse

må nämnas, att enligt tidigare verkställda utredningar den genomsnittliga

väntetiden år 1925 utgjorde något mera än 8 månader och år 1928 omkring

6 månader (stat. off. utr. 1934: 18 sid. 231). I uppsatsen påvisas också den

betydande ökning av antalet till pensionsstyrelsen inkomna ärenden, som

på senaste tiden inträtt. Så t. ex. uppgick antalet under tiden den 1 januari

—den 1 september 1936 inkomna ansökningar örn tilläggspension till något

över 30 000, medan antalet dylika ansökningar för samma tid under 1937

utgjorde nära 60 000. En betydande arbetsbelastning hade vidare vållats

av att ett stort antal ansökningar till följd av dyrortsgraderingen inkommit

från pensionstagare i dyrorterna. Enligt vad utskottet inhämtat utgjorde

antalet intill 1937 års utgång inkomna ärenden av detta slag något över

100 000. Av dessa torde hittills omkring 90 000 hava avgjorts. I uppsatsen

behandlas även de särskilda organisatoriska åtgärder, som inom pensionsstyrelsen

vidtagits för att möta de ökade arbetsuppgifterna.

I direktiven för den av chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938

utsedda kommittén med uppdrag att verkställa en översyn av socialvården

hava fyra huvuduppgifter för utredningen angivits: 1) revision av fattigvårdslagen,

vilken revision i vissa delar kunde antagas komma att beröra

även barnavårdslagen, 2) granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen

som övriga socialpolitiska stödåtgärder, framför allt ur synpunkten

av dess effektivitet och tillräcklighet, 3) samordnande i görlig mån

av socialvårdens olika grenar samt 4) omprövning av socialvårdsutgifternas

fördelning mellan stat och kommun. Enligt departementschefens mening

torde det med hänsyn till det synnerligen omfattande komplex av problem,

som utredningsuppdraget berörde, komma att visa sig, att arbetet lämpligen

kunde fördelas på delegationer och bedrivas etappvis. Att så skedde vore

önskvärt jämväl ur den synpunkten, att vissa angelägna jämkningar i gällande

lagstiftning, vilka kunde ske utan att förrycka utredningsarbetets all
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

männa planläggning, icke borde undanskjutas, till dess resultatet av detta

arbete i dess helhet förelåge.

I motionen har gjorts gällande, att den långa tid, som förflöte från sökandet

av pension till dess pension första gången utbetalades, vållade svåra

olägenheter. Spörsmålet om åtgärder till förkortande av denna tid har länge

tilldragit sig uppmärksamhet. Av det ovan anförda framgår, att väntetiden

så småningom nedbringats i ej oväsentlig grad. Alltjämt uppgår dock sammanlagda

tiden för ett ärendes handläggning såsom regel och under normala

förhållanden till omkring fem månader, i åtskilliga fall till avsevärt

mera. Givet är, att den nya lagstiftningen om folkpensionering och barnbidrag

ställt och även någon tid framåt kommer att ställa stora anspråk såväl

på pensionsnämnderna som på pensionsstyrelsen och dess ombud i dc olika

distrikten. Även bortsett härifrån torde det möta svårigheter att nu åstadkomma

någon mera väsentlig förkortning av väntetiden. De utvägar till

minskande av denna, som från olika håll anvisats, hava i allmänhet mötts

av starka betänkligheter. Pensionsstyrelsen har emellertid verkat för åstadkommande

av en jämnare fördelning på olika tider av året av pensionsärendenas

insändande till styrelsen. En snabbare handläggning av ärendena

örn barnbidrag torde även komma att vinnas genom den nyligen i

instruktionen för pensionsnämnderna intagna bestämmelsen, att ärende av

sadan art skall handläggas senast inom en månad, såvida icke pensionsstyrelsen

för visst fall annorlunda förordnar.

En utväg att minska olägenheterna av en längre väntetid i förevarande

hänseenden föreligger redan nu. Stadgandena i 11 § första stycket lagen

om folkpensionering och 11 § lagen om barnbidrag förutsätta möjlighet

för kommunerna att förskottera folkpension resp. barnbidrag, sedan ansökning

därom gjorts. Utskottet finner det önskvärt, att möjligheten av frivillig

förskottering i allt större utsträckning beaktas.

Såväl frågan om åtgärder för åstadkommande av snabbare handläggning

av ifrågavarande ärenden som spörsmålen örn förskottering sammanhänga

givetvis nära med de frågor av organisatorisk och annan art, vilkas utredning

överlämnats at kommittén för verkställande av översyn av socialvården.

Med hänsyn härtill har utskottet icke funnit sådana skäl vara för

handen, som böra föranleda riksdagen att i anledning av motionen göra

någon framställning till Kungl. Majit.

Utskottet får därför hemställa,

1) att förevarande motion, i vad den avser åtgärder för

åstadkommande av snabbare handläggning av ärenden rörande

folkpension och barnbidrag, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd; samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

7

2) att förevarande motion, i vad den avser förskottering

av folkpension och barnbidrag, icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Heiding, Olof Carlssom,

Elon Andersson, Sten och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund*, Molander* och

Sandström i Härnösand*, fru Nordgren*, herr Gardell och fröken Hesselgren*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.