Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande ordning för behandling av ärenden om folkpension och barnbidrag.
1938-02-11 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1938:10, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande ordning för behandling av ärenden om folkpension och barnbidrag.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1938 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i gällande ordning för behandling av ärenden om folkpension
och barnbidrag.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
181, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Bäcklund och
Bergström hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning och förslag till åtgärder åsyftande att den kommunala
förskotteringen av folkpensionerna och barnbidragen blir obligatorisk
och ej handhavd av fattigvårdsstyrelserna utan av andra kommunala
organ, t. ex. pensionsnämnderna, samt att folkpensions- och barnbidragsansökningarna
hos pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna måtte vinna
en hastigare behandling.
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
I 11 § första stycket lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering föreskrives,
att örn kommun, sedan någon ansökt örn folkpension, förskotterat
pension åt honom, kommunen äger uppbära det först till betalning förfallande
pensionsbeloppet, i vad det hänför sig till tid för vilken förskott utgivits,
och därav tillgodogöra sig förskottet.
I fråga örn barnbidrag finnes ett stadgande med i sak överensstämmande
innehåll i 11 § lagen den 18 juni 1937 örn barnbidrag.
Beträffande handläggningen av ärende, som för prövning eller yttrande
av pensionsnämnd inkommit till nämndens ordförande, gäller jämlikt 5 §
i instruktionen den 13 mars 1937 för pensionsnämnderna (S. F. S. nr 69),
sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 5 november 1937
(S. F. S. nr 921), att sådant ärende skall av nämnden handläggas snarast
möjligt och, där fråga är örn sökt barnbidrag, senast inom en månad samt
eljest inom tre månader, såvida icke pensionsstyrelsen för visst fall annorlunda
förordnar. Vidare stadgas i 30 § lagen örn folkpensionering, att ändring
i pensionsnämnds beslut må sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, vilka
skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda
sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen oräknad
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 10.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
da sådant skedde. Över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att
åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen. Enligt 9 § 1 mom. lagen om
barnbidrag skall sistnämnda stadgande i tillämpliga delar gälla om behandlingen
av ansökning örn sådant bidrag.
Statens besparingskommitté framhöll i sitt betänkande angående socialförsäkringens
organisation (stat. off. utr. 1925:8), att det icke sällan klagades
över den langa tid, som i regel förflöte från sökandet av pension till
dess pension första gången utbetalades, och att dröjsmålet vållade betydliga
svårigheter för de sökande, som ofta tvingades att under tiden vända sig till
fattigvaiden, vilken de just med pensionens tillhjälp hoppats undslippa. Besparingskommittén
förordade därför, att, då pension beviljades av pensionsnämnd,
den sökande skulle vara berättigad att av kommunens medel hos
pensionsnämndens ordförande lyfta det av nämnden beräknade pensionsbelopp,
som vid nämndens beslut förfallit till betalning, dock med rätt för
kommunen att, örn beslutet att bevilja sökanden pension fastställdes av pensionsstyrelsen,
återfå det förskotterade beloppet.
Statens fattigvårdsinspektör förklarade i yttrande över kommittéförslaget,
att han ansåge den föreslagna anordningen ur flera synpunkter olämplig
samt att den ej stöde i överensstämmelse med fattigvårdslagens bestämmelser,
enligt vilka behovet skulle prövas av fattigvårdsstyrelsen. Även Svenska
landstingsförbundets styrelse, Svenska stadsförbundets styrelse och Svenska
fattigvårdsförbundet ställde sig avvisande mot det framförda förslaget.
Pensionsstyrelsen framhöll i anledning av kommittéförslaget, att styrelsen
hade under övervägande ett förslag till en lagändring, som skulle i huvudsak
innebära, att varje ansökning omedelbart efter det pensionsnämnden
fattat beslut skulle insändas till styrelsen, där ärendet skulle förberedas men
icke företagas till slutligt avgörande förrän besvärstiden utgått. Besvär kunde
i vanlig ordning ingivas till pensionsnämndens ordförande, som i dylika fall
skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas återsändande.
I motionen 11:69 till 1927 års riksdag yrkade herr Holmström i Gävle —
i syfte att förkorta väntetiden för pensionssökande — att pensionsnämndens
oi dförande skulle aläggas att snarast möjligt och således utan att avvakta
besvärstidens utgång insända pensionsnämndens beslut i ärendena jämte
tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen samt att besvär skulle av ordföranden
omedelbart insändas till pensionsstyrelsen.
Pensionsstyrelsen, vars yttrande i ärendet inhämtades, avstyrkte av flera
skäl motionen.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 16) anförde andra lagutskottet,
att utskottet ansåge de i motionen uttryckta önskemålen örn nedbringande
av den tid, som förflöte mellan pensionsansökningens ingivande och pensionsbrevets
utfärdande, värda allt beaktande. Då emellertid de av motio
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
3
närén i sådant syfte föreslagna åtgärderna skulle medföra vissa praktiska
olägenheter och icke vara så effektiva, att de skulle på ett avsevärt sätt
förkorta väntetiden, samt frågan om åtgärder för väntetidens nedbringande
torde komma att upptagas till övervägande i samband med den väntade allmänna
revisionen av pensionsförsäkringslagen, ansåge sig utskottet icke
kunna tillstyrka bifall till motionen och ej heller föreslå riksdagen att påkalla
särskild utredning i ärendet.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
1928 års pensionsförsäkringskommitté föreslog (stat. off. utr. 1934: 18) i
syfte att i någon mån förkorta väntetiden, att ansökningarna skulle av pensionsnämndsordföranden
insändas till pensionsstyrelsen snarast möjligt efter
det sammanträde, vid vilket de blivit av nämnden slutligt behandlade. För
att pensionsstyrelsen icke skulle sakna kännedom om besvär i de ärenden,
som sålunda liänskötes till styrelsen redan före besvärstidens utgång, föreslog
kommittén, att besvär över pensionsnämnds beslut skulle ingivas eller insändas
direkt till pensionsstyrelsen. Det skulle därjämte åligga pensionsstyrelsen
att före ärendets avgörande höra pensionsnämnden över besvären.
3 ledamöter av kommittén reserverade sig emellertid på denna punkt, och
pensionsstyrelsen anslöt sig av arbetstekniska skäl till reservanternas uppfattning.
Pensionsförsäkringskommittén uttalade vidare, att missförhållandet i fråga
om väntetiden knappast torde kunna effektivt avhjälpas på annat sätt än
genom en anordning i huvudsaklig överensstämmelse med besparingskommitténs
ovan omnämnda förslag. Det oaktat hade pensionsförsäkringskommittén,
med hänsyn bland annat till de vägande erinringar mot detta förslag,
som tidigare framförts från statens fattigvårdsinspektör m. fl., funnit sig
icke kunna tillstyrka en obligatorisk föreskrift örn utgivande i förekommande
fall av kommunala pensionsförskott. Däremot skulle det vara synnerligen
önskvärt om kommunerna, såsom redan på en del håll skett, mera allmänt
ville frivilligt införa en sådan anordning. I syfte att befordra en utveckling
i önskvärd riktning på ifrågavarande område hade kommittén i sitt förslag
intagit en bestämmelse örn rätt för kommun, som förskotterat av pensionsnämnd
beviljad pension, att av det till betalning först förfallande pensionsbeloppet
tillgodogöra sig förskottet.
Med anledning av detta stadgande anförde Svenska fattigvårds- och barnavårds
förb lindet i yttrande över sistnämnda förslag, att det funné själva
lanken örn förskottering av pension tilltalande men önskade rikta uppmärksamheten
på vissa svårigheter, som syntes kunna uppstå, särskilt i sådana
fall, där pensionsansökningen avsloges och kommunen därför komme att
sakna möjlighet att återfå det utgivna beloppet. Förbundet syftade bär på
den rättsliga ställning, som kunde anses tillkomma den hjälp åt behövande,
som faktiskt utgivits av kommunala medel. I saknad av andra bestämmelser
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
än de av kommittén föreslagna syntes det kunna göras gällande, att detta
belopp vore att anse såsom fattigvård. För undvikande av svårigheter av
angivet slag ville förbundet förorda, att det i lagtexten infördes ett direkt
medgivande för kommunerna att, sedan pension av pensionsnämnd beviljats,
av kommunala medel lämna förskott å pensionen, med särskild föreskrift,
att vad som sålunda utgivits icke finge betraktas såsom fattigvård.
I Kungl. Maj :ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag med förslag till
lag örn folkpensionering m. m. yttrade föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, att han icke kunde tillstyrka pensionsförsäkringskommitténs
förslag rörande åtgärder i syfte att förkorta väntetiden. Departementschefen
erinrade vidare, att i vissa yttranden över kommittéförslaget
anvisats som en utväg till minskande av väntetiden, att besvärstiden skulle
förkortas. Han framhöll emellertid, att det knappast syntes möjligt att
åstadkomma någon mera väsentlig förkortning av besvärstiden utan att
giva upphov till besvärande olägenheter. Detta sammanhängde med det sätt,
på vilket pensionsförsäkringsverksamheten vore organiserad, nämligen med
lokala organ, vilka merendels sammanträdde med långa mellanrum och vilkas
beslut för att bliva gällande måste fastställas av pensionsstyrelsen. Beträffande
fragan örn förskottering av folkpension anförde departementschefen,
att det torde vara uppenbart, att förskott av folkpension icke finge medgivas
utan prövning av den pensionssökandes behov. Denna prövning syntes
i intet vara artskild fran den, som förekomme i vanliga fattigvårdsärenden,
och örn pensionsansökningen avsloges, syntes förskottet böra kunna fortsätta
att utgå såsom vanlig fattigvård. Tydligt vore även, att i så fall kommunen
ägde återkräva förskottet av pensionssökanden. I betraktande av det
anförda kunde departementschefen icke biträda fattigvårds- och barnavårdsförbundets
förslag om en bestämmelse, att pensionsförskott aldrig skulle vara
att anse såsom fattigvård. Förskottet syntes böra vara bundet vid de förutsättningar
och former, som vore stadgade för utgivande av fattigvård, och
om pensionsansökningen avsloges, jämväl vara att anse såsom sådant
understöd.
Varken särskilda utskottet (utlåtande nr 1) eller riksdagen gjorde någon
erinran mot dessa uttalanden.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 276 till 1937 års riksdag med förslag till
lag om barnbidrag, m. m. har omnämnts, att i några yttranden över 1934 års
barnpensioneringssakkunnigas förslag rörande barnbidrag efterlysts bestämmelser
örn vilket kommunalt organ, som skulle handhava förskottering
av sådana bidrag. I ett yttrande hade därjämte ifrågasatts, huruvida
de kommunala organen ägde tillgång till erforderliga medel för en dylik
förskottering. Departementschefen uttalade i anledning härav, att den
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
kommunala förskotteringen av barnbidragen motsvarades av förskotteringen
av folkpensioner och liksom denna torde få handhavas av det organ varje
kommun funne lämpligt härför.
Någon erinran mot detta departementschefens uttalande gjordes icke vare
sig av sammansatta stats- och andra lagutskottet (utlåtande nr 1) eller av
riksdagen.
I förevarande sammanhang må uppmärksamheten fästas på en uppsats
av t. f. generaldirektören i pensionsstyrelsen Konrad Persson i tidskriften
»Folkpensioneringen» 1937 (sid. 156). I uppsatsen, som berör framställda
klagomål över dröjsmål med pensionsärendenas behandling, uppgives sammanlagda
tiden för ett pensionsärendes handläggning kunna som regel och
under normala förhållanden skattas till omkring 5 manader. Till jämförelse
må nämnas, att enligt tidigare verkställda utredningar den genomsnittliga
väntetiden år 1925 utgjorde något mera än 8 månader och år 1928 omkring
6 månader (stat. off. utr. 1934: 18 sid. 231). I uppsatsen påvisas också den
betydande ökning av antalet till pensionsstyrelsen inkomna ärenden, som
på senaste tiden inträtt. Så t. ex. uppgick antalet under tiden den 1 januari
—den 1 september 1936 inkomna ansökningar örn tilläggspension till något
över 30 000, medan antalet dylika ansökningar för samma tid under 1937
utgjorde nära 60 000. En betydande arbetsbelastning hade vidare vållats
av att ett stort antal ansökningar till följd av dyrortsgraderingen inkommit
från pensionstagare i dyrorterna. Enligt vad utskottet inhämtat utgjorde
antalet intill 1937 års utgång inkomna ärenden av detta slag något över
100 000. Av dessa torde hittills omkring 90 000 hava avgjorts. I uppsatsen
behandlas även de särskilda organisatoriska åtgärder, som inom pensionsstyrelsen
vidtagits för att möta de ökade arbetsuppgifterna.
I direktiven för den av chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938
utsedda kommittén med uppdrag att verkställa en översyn av socialvården
hava fyra huvuduppgifter för utredningen angivits: 1) revision av fattigvårdslagen,
vilken revision i vissa delar kunde antagas komma att beröra
även barnavårdslagen, 2) granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen
som övriga socialpolitiska stödåtgärder, framför allt ur synpunkten
av dess effektivitet och tillräcklighet, 3) samordnande i görlig mån
av socialvårdens olika grenar samt 4) omprövning av socialvårdsutgifternas
fördelning mellan stat och kommun. Enligt departementschefens mening
torde det med hänsyn till det synnerligen omfattande komplex av problem,
som utredningsuppdraget berörde, komma att visa sig, att arbetet lämpligen
kunde fördelas på delegationer och bedrivas etappvis. Att så skedde vore
önskvärt jämväl ur den synpunkten, att vissa angelägna jämkningar i gällande
lagstiftning, vilka kunde ske utan att förrycka utredningsarbetets all
-
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
männa planläggning, icke borde undanskjutas, till dess resultatet av detta
arbete i dess helhet förelåge.
I motionen har gjorts gällande, att den långa tid, som förflöte från sökandet
av pension till dess pension första gången utbetalades, vållade svåra
olägenheter. Spörsmålet om åtgärder till förkortande av denna tid har länge
tilldragit sig uppmärksamhet. Av det ovan anförda framgår, att väntetiden
så småningom nedbringats i ej oväsentlig grad. Alltjämt uppgår dock sammanlagda
tiden för ett ärendes handläggning såsom regel och under normala
förhållanden till omkring fem månader, i åtskilliga fall till avsevärt
mera. Givet är, att den nya lagstiftningen om folkpensionering och barnbidrag
ställt och även någon tid framåt kommer att ställa stora anspråk såväl
på pensionsnämnderna som på pensionsstyrelsen och dess ombud i dc olika
distrikten. Även bortsett härifrån torde det möta svårigheter att nu åstadkomma
någon mera väsentlig förkortning av väntetiden. De utvägar till
minskande av denna, som från olika håll anvisats, hava i allmänhet mötts
av starka betänkligheter. Pensionsstyrelsen har emellertid verkat för åstadkommande
av en jämnare fördelning på olika tider av året av pensionsärendenas
insändande till styrelsen. En snabbare handläggning av ärendena
örn barnbidrag torde även komma att vinnas genom den nyligen i
instruktionen för pensionsnämnderna intagna bestämmelsen, att ärende av
sadan art skall handläggas senast inom en månad, såvida icke pensionsstyrelsen
för visst fall annorlunda förordnar.
En utväg att minska olägenheterna av en längre väntetid i förevarande
hänseenden föreligger redan nu. Stadgandena i 11 § första stycket lagen
om folkpensionering och 11 § lagen om barnbidrag förutsätta möjlighet
för kommunerna att förskottera folkpension resp. barnbidrag, sedan ansökning
därom gjorts. Utskottet finner det önskvärt, att möjligheten av frivillig
förskottering i allt större utsträckning beaktas.
Såväl frågan om åtgärder för åstadkommande av snabbare handläggning
av ifrågavarande ärenden som spörsmålen örn förskottering sammanhänga
givetvis nära med de frågor av organisatorisk och annan art, vilkas utredning
överlämnats at kommittén för verkställande av översyn av socialvården.
Med hänsyn härtill har utskottet icke funnit sådana skäl vara för
handen, som böra föranleda riksdagen att i anledning av motionen göra
någon framställning till Kungl. Majit.
Utskottet får därför hemställa,
1) att förevarande motion, i vad den avser åtgärder för
åstadkommande av snabbare handläggning av ärenden rörande
folkpension och barnbidrag, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd; samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
7
2) att förevarande motion, i vad den avser förskottering
av folkpension och barnbidrag, icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 11 februari 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Heiding, Olof Carlssom,
Elon Andersson, Sten och Ekströmer;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund*, Molander* och
Sandström i Härnösand*, fru Nordgren*, herr Gardell och fröken Hesselgren*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.