Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

1938-02-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:12, Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1988 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande viss ändring i

lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall

i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

294, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Brädefors m. fl. hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om skyndsam

utredning och förslag angående ändring av lagen om försäkring för olycksfall

i arbete i viss av motionärerna antydd riktning.

I motiveringen till motionen har anförts bland annat:

Det synes oss vara berättigat att göra anspråk på lagens ändring dithän

att de fall, där något kroppsligt lyte konstaterats ha förefunnits före olycksfallet

men som dock inte har besvärat arbetaren i hans arbete eller när man

inte med bestämdhet kan fastslå sambandet mellan olycksfall och sjukdom

eller invaliditet, läkarens eller läkarnas mening, huruvida olycksfallet har

varit den omedelbara orsaken och det utlösandet momentet för den försäkrades

sjukdomstillstånd och invaliditet, skall vara avgörande för frågan om

ersättning för sjukdom och invaliditet.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen. Handlingarna i ett mål om ersättning

enligt nämnda lag, vilket i motionen särskilt omnämnts, hava varit tillgängliga

för utskottet vid dess behandling av det föreliggande ärendet.

I 1 § lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete fastslås,

att envar arbetare, där ej annorlunda stadgas i lagen, enligt denna är försäkrad

för skada till följd av olycksfall i arbetet. Såsom föranledd av olycksfall

skall även anses skada, som förorsakats genom inverkan under högst

några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår, blåsor

eller senskideinflammation (senknarr), eller av temperaturförhållandena under

arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller

av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes upptaget

i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I lagens 6 § lämnas

närmare bestämmelser örn ersättningen för de fall, att olycksfallet medfört

sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, eller

att olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört

Uihang lill riksdagens protokoll IDUS. 9 sami. 2 avd. Nr 12. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

under längre eller kortare lid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan.

7 § innehåller föreskrifter om den ersättning, som skall utgå,

därest olycksfallet medfört arbetarens död. Vid bedömandet, i vad mån viss

kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall enligt 8 §

hänsyn tagas till bland annat om den skadade redan vid olycksfallet var

behäftad med kroppsskada eller lyte.

I en vid 1932 års riksdag av herr Branting väckt motion, I: 251, yrkades,

att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning

i vissa i motionen angivna hänseenden samt örn möjligt till 1933 års riksdag

framlägga förslag till ändring i olycksfallsförsäkringslagen i dessa avseenden.

Motionären förklarade i motionen, bland annat, att han ville fästa

uppmärksamheten vid det krav på orsakssammanhang mellan å ena sidan

en skada genom olycksfall i arbete samt å andra sidan sjukdom, invaliditet

eller dödsfall, vilket lagen uppställde genom att för rätt till ersättning fordra,

att olycksfallet »medfört» sjukdom, invaliditet eller dödsfall. Enligt motionen

uppstode ofta svårigheter att avgöra, huruvida dylikt orsakssammanhang

vöre för handen. Motionären ifrågasatte, att ersättning skulle tillerkännas

av olycksfall drabbad person, så snart olycksfallet med viss grad

av sannolikhet varit en bidragande orsak till skadan.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, inhämtade yttranden från

riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen

och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Till

nämnda yttranden, vilka såsom bilagor fogats till utskottets över motionen

avgivna utlåtande, nr 37, anhåller utskottet att få hänvisa.

Utskottet anförde i sitt nämnda utlåtande bland annat:

Svårigheter att fastställa, huruvida orsakssammanhang förefinnes, göra

sig kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande olycksfallsförsäkringen.

Jämväl då fråga är om ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga

regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida orsakssammanhang

föreligger. Enligt rättspraxis torde emellertid kravet på dylikt sammanhang

i skadeståndsmål icke fattas så strängt, att ersättning skulle anses böra utgå

endast för sådan skada, som på bindande sätt kan bevisas vara orsakad av

en ifrågakommen handling. Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra

sig gällande, att allenast viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras.

Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava i sina i

ärendet avgivna yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område

icke böra uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang

än vad som följer av allmänna skadeståndsregler. Något krav på

en strängare rättstillämpning inom försäkringsrätten än inom skadeståndsrätten

har således icke ansetts följa av lagens uttryckssätt.

I utlåtandet hemställde utskottet med anledning av motionen allenast örn

skrivelse till Kungl. Maj:t i visst hänseende, varom nu icke är fråga.

Denna utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Inom riksdagen hava tidigare behandlats vissa andra spörsmål angående

ändring av olycksfallsförsäkringslagen, vilka äga visst samband med de frå
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

3

gor, som beröras i den föreliggande motionen. Utskottet avser härvid till att

börja med motionsvis framställda yrkanden vid 1928 och 1933 års riksdagar

rörande ersättning jämlikt olycksfallsförsäkringslagen till personer, som under

arbetet påtagligen ådragit sig skador genom muskelsträckningar och

muskelbristningar. Yrkandena i motionerna gingo ut på att muskelsträckningar

och muskelbristningar i ryggen i försäkringshänseende alltid skulle

anses såsom följder av olycksfall i arbete. Prövning av frågan om något

olycksfallsmoment i det enskilda fallet förelegat skulle sålunda icke förekomma.

På hemställan av andra lagutskottet (utlåtanden nr 32/1928 och

27/1933) beslöt riksdagen såväl 1928 som 1933, att motionerna icke skulle

föranleda till någon åtgärd.

I detta sammanhang må erinras om den ändring, som år 1936 vidtogs i

fråga om 1 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Därigenom hänfördes

under lagen även fall, i vilka den av arbetet härflytande skadeverkningen

gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än praxis dittills medgivit,

dock under högst några få dagar.

Vid 1937 års riksdag väcktes två motioner, nämligen II: 167 av herr Spångberg

m. fl. och II: 256 av herr Senander m. fl. angående vissa ändringar i

lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. Andra lagutskottet, som behandlade

motionerna, hemställde i sitt utlåtande över dem (nr 36), att riksdagen

i anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad

lagstiftning örn försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning vissa

i utskottets motivering närmare angivna synpunkter borde tagas under omprövning,

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde

föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Kungl. Majit har sedermera den 11 juni 1937 uppdragit åt riksförsäkringsanstalten

att verkställa den begärda utredningen och inkomma med de förslag,

till vilka utredningen kunde föranleda. Uppdraget är ännu icke

slutfört.

I det av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivna arbetet »Olycksfallsskada

och sjukdom» finnes intagen en av byråchefen i riksförsäkringsanstalten

H. von Schulzenheim författad redogörelse för erfarenheterna i förevarande

och vissa andra hänseenden från riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

I denna redogörelse (sid. 1095—1097) behandlas bland annat de fall,

där viss sjukdom uppträder såsom mer eller mindre indirekt följd av en genom

olycksfall orsakad kroppsskada, varvid i det ifrågavarande sammanhanget

förutsättes, alt sjukdomen icke funnits före olycksfallet. Likställda

med fall av föregående sjukdomstillstånd skulle enligt den i redogörelsen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

hävdade uppfattningen kunna synas vara alla de fall, där före olycksfallet

funnits ett latent sådant tillstånd eller särskilt sjukligt anlag, vars vidare utveckling

kunde vara oberoende av inträffat olycksfall. 1 praktiken hade

emellertid dessa fall, där den av olycksfall skadade ofta svävade i okunnighet

om den kanske redan begynta sjukliga processen, en karaktär, som

oftare jämställde dem med sådana sjukdomsfall, som i egentlig mening vore

följder av olycksfall. För den, som ställdes inför prövningen av ett fall av

olycksfallsskada och viss annan sjukdom, bleve med stöd av erfarenheten

ofta den första frågan, om de sjukliga anlagen funnits före olycksfallet, samt

hur i så fall sjukdomstillståndet sannolikt kommit alt utvecklas, örn olycksfallet

ej inträffat. Om det då befunnes, att den därav drabbade visserligen

haft sjukdomsfröet eller sjukdomsanlaget före olycksfallet och oberoende av

detsamma, men att han icke därav haft något symtom, utan kanske obehindrat

utfört sitt vanliga arbete, bleve det ofta en medicinskt mycket invecklad

fråga att söka bedöma eller beräkna det sannolika sjukdomsförloppet oberoende

av den inträffade skadan. I många fall bleve resultatet, att den medicinska

sakkunskapen ej kunde fastslå, att sjukdomen oberoende av skadan

skulle hava utvecklat sig såsom efter densamma varit förhållandet eller i

varje fall, att intet kunde sägas örn tidpunkten för en sådan utveckling. Den

sociala olycksfallsförsäkringen ville givetvis ställa sig och hade enligt redogörelsen

också ställt sig så förstående som möjligt med hänsyn till dylika

fall. Även i övrigt bleve frågan örn kausalsammanhanget mellan olycksfall

och sjukdom en uppgift i första hand för den alltjämt i utveckling stadda

medicinska sakkunskapen inom varje sjukdomsgrupp.

Utskottet. Att fastställa örn orsakssammanhang i visst fall föreligger mellan olycksfall

och sjukdom är ofta en uppgift av synnerligen ömtålig natur. Givetvis

måste det ankomma på den medicinska sakkunskapen att i det särskilda

fallet i första hand säga sin mening härom. De lagtillämpande myndigheterna

åligger det att noggrant pröva och värdera det förebragta materialet.

Enligt rådande praxis torde det för att rätt till ersättning skall anses

föreligga icke krävas mera än alt övervägande skäl tala för dylikt sammanhang.

De avgöranden i ersättningsfrågor, som i tveksamma fall träffas, kunna

otvivelaktigt stundom för en del av allmänheten synas svåra att förstå.

Utskottet beaktar lill fullo de skäl, som tala för en såvitt möjligt tillmötesgående

behandling av personer, som drabbats av olycksfall, men vill framhålla,

att gränsfall naturligen icke kunna undvikas.

Såsom i det föregående nämnts pågår för närvarande inom riksförsäki

ingsanstalten en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning örn

försäkring för olycksfall i arbete. Vid sådant förhållande finner utskottet

det icke påkallat att i vidare mån än som skett ingå på de av motionärerna

berörda spörsmålen eller att i anledning av motionen göra någon framställning

till Kungl. Majit.

Utskottet får därför hemställa,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

5

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Heiding, Olof Carlsson, Elon

Andersson*, Sten och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage*, Olovson*, Skoglund, Molander* och Sandström

i Härnösand, fru Nordgren, herr Gardell och fröken Hesselgren*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

lii hang till riksdagens protokoll 19.18.

0 sami. 2 avd.

Nr 12.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.