Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första kammaren nr 16 av herr Robert Berg m. fl. och nr 177 av herr Bergman m. fl. samt från andra kammaren nr 23 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. och nr 329 av herr Dahlbäck.

1938-02-25 · 36 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första kammaren nr 16 av herr Robert Berg m. fl. och nr 177 av herr Bergman m. fl. samt från andra kammaren nr 23 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. och nr 329 av herr Dahlbäck.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1938 kl. 9 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning

rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen från första

kammaren nr 16 av herr Robert Berg m. fl. och nr 177 av herr Bergman

m. fl. samt från andra kammaren nr 23 av herr Nilsson i Göteborg m. fl. och

nr 329 av herr Dahlbäck.

I motionerna 1:16 och 11:23, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om följande ändrade lydelse av

21 § 1 mom. i motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936:

Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg varit så påverkad av

starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina

handlingar eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom, skall länsstyrelse ..............

............................ må ej överklagas.

I motionen I: 177 har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Majit täcktes låta till förnyad utredning upptaga

frågan om alkohol och motortrafik i syfte att förbereda mer betryggande och

mer preciserad lagstiftning och i varje fall enhetligare lagskipningspraxis i

detta avseende.

Motionen 11:329 utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om en översyn snarast möjligt

av bestämmelserna rörande ansvar och andra påföljder för framförande av

motorfordon i av starka drycker påverkat tillstånd jämte övriga hithörande

stadganden samt örn framläggande för riksdagen av förslag till bestämmelser,

ägnade att i högre grad än de nu gällande befordra ökad trafiksäkerhet

och nykterhet.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna gjorda yrkandena,

får utskottet, i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan,

hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 17.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet kommer att behandla de föreliggande spörsmålen i olika avdelningar

enligt följande disposition:

A. Alkoholförtäring före eller i samband med färd med annat motorfordon

än lättviktsmotorcykel.

B. Onykterhet vid förande av lättviktsmotorcykel.

C. Omständigheter, som kunna föranleda återkallelse av körkort.

D. Betydelsen av laga kraft ägande utslag rörande straffbelagd förseelse

vid prövning av fråga örn återkallelse av körkort på grund av förseelsen.

E. Den tid, för vilken körkort kan indragas.

F. Vissa underrättelser från polismyndighet och nykterhetsnämnd till

körkortsprövande myndighet.

G. Vissa underrättelser från länsstyrelse till polismyndighet och nykterhetsnåmnd.

H. Ifrågasatta ändringar i lagen den 20 juni 1924 angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin.

I. Åtgärder till motverkande av motorfordonsförares förplägande med

rusdrycker.

J. övriga med motionerna 1: lil och II: 329 möjligen avsedda spörsmål.

A. Alkoliolförtäring före eller i samband med färd med annat motorfordon

än lättviktsmotorcykel.

I motionen 1:177 anföres:

Trots de bestämmelser, som för några år sedan lagfästes i syfte att i möjligaste

mån främja absolut nykterhet vid ratten, har det visat sig att talrika

olycksfall alltjämt äga rum i samband med motortrafiken, varvid alkoholförtäring

spelat en ödesdiger roll. Det har visat sig att tillämpningen av gällande

lag varit ganska olika på olika ställen, vilket synes visa att lagens bestämmelser

ej äro tillräckligt preciserade. Mången gång vittnas det att en

person varit »fullt nykter», utan att man besinnar att den påverkan på hjärnan

och nervsystemet, som även en av mången som måttlig ansedd alkoholdos

åstadkommer, kan ödesdigert minska både den skarpa iakttagelseförmågan

och den snabbhet i uppfattning och handling som kräves av motorförare

då vid hotande kollisioner och i andra farliga lägen undvikandet av ett

olycksfall kan bero på bråkdelen av en sekund. Denna fara har från läkarhåll

så allmänt och så kraftigt påvisats, att det är oförsvarligt om ej lagstiftning

och lagskipning drager konsekvenserna av dessa erinringar och av dagligen

och stundligen upprepade erfarenheter. I Norge är lagstiftningen

strängare än hos oss: där kräves fullständig avhållsamhet från alkohol ej

blott under motorfärd utan även under åtskilliga timmar före dess anträdande.

Man har, såvitt bekant är, goda erfarenheter av detta system.

I motionen II: 329 (sid. 10) uttalas, att även om man i allmänhet ej vill gå

så långt, att, vad en motorfordonsförare beträffar, själva alkoholförtärandet

under eller viss tid före en färd med motorfordon straffbelägges, synes dock

en dylik åtgärd vara väl försvarad, därest föraren med sitt fordon befordrar

passagerare mot betalning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

3

Till ledning för bedömandet av förevarande spörsmål anser sig utskottet

böra lämna följande redogörelse.

Motorfordonsförares förhållande till alkoholhaltiga drycker behandlas i

åtskilliga stadganden i svensk trafiklagstiftning.

Enligt 1 § lagen den 7 juni 193A om straff för vissa brott vid förande av

motorfordon skall den, som vid framförande av automobil, motorcykel eller

traktortåg är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga

nödigt herravälde över sina handlingar, straffas med fängelse i högst ett år

eller vid förmildrande omständigheter med dagsböter, dock ej under tio.

Har någon framfört dylika fordon i sådant tillstånd, som nyss sagts, eller

överskridit medgiven hastighet, och har han därvid ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall

han enligt 2 § i lagen dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år. Med

motorcykel avses i lagen icke lättviktsmotorcykel.

Till frågan örn straff för förande i onyktert tillstånd av lättviktsmotorcykel

återkommer utskottet nedan under avdelningen B.

Enligt 19 § 3 mom. i gällande motor fordonsförordning skall besiktningsman

underkasta den, som önskar erhålla körkort, förhör för att utröna

bl. a., om sökanden äger nödig kännedom om alkoholhaltiga dryckers inverkan

ur trafiksäkerhetssynpunkt å den mänskliga organismen.

Vid ansökan örn körkort skall sökanden enligt 20 § 1 mom. c) förete intyg,

utfärdat inom två månader före ansökningen, av polismyndigheten å

den eller de orter inom riket, varest sökanden under de senaste två åren

varit mantalsskriven, att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt

och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses

olämplig såsom förare av motorfordon.

Rörande bestämningen »så påverkad av starka drycker att han kan antagas

icke äga nödigt herravälde över sina handlingar», vilken förekommer

i 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon samt med

en mindre, formell olikhet i 21 § i 1936 års motorfordonsförordning och i

lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål, torde följande uppgifter

böra lämnas.

Enligt 41 § första stycket av 1923 års motor fordonsförordning i dess ursprungliga

lydelse straffades den, som vid framförande av motorfordon överskred

gällande hastighetsbestämmelser, med böter från och med 10 till och

med 1,000 kronor. Hade förare vid sådan förseelse ådagalagt grov vårdslöshet

eller varit berusad eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller

egendom, kunde enligt andra stycket samma paragraf till fängelse i högst

tre månader dömas.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 114 förslag

till ändrad lydelse av 41 § i motorfordonsförordningen. I förslaget, som godkändes

av riksdagen, upptogs såsom mom. 1 förutvarande första stycket med

oförändrad lydelse. I mom. 2 stadgades, att den, som vid förande av motor
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fordon vore synbarligen berörd av starka drycker, skulle straffas med böter

från och med 25 till och med 1,000 kronor. Förutvarande andra stycket ingick

som mom. 3 i paragrafen, dock med den jämkning att dels orden »eller

varit berusad» utgått och dels i stadgandet angivna omständigheter föreskrivits

skola verka straffskärpande även vid förseelse jämlikt mom. 2.

I det förslag till lag om fylleri m. m., som genom proposition nr 32 förelädes

1928 års riksdag, upptogs i 2 § en bestämmelse örn straff för den, som vid

utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller

besinning fara lätteligen uppstode för människors liv eller hälsa, vore av starka

drycker så påverkad, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över

sina handlingar. I fråga om detta stadgande yttrade vederbörande departementschef

i vid propositionen fogat statsrådsprotokoll, bland annat, att vid

införande av ett stadgande med samma syfte som straff budet i 41 § motorfordonsförordningen

men av mera generell innebörd uttrycket »synbarligen

berörd av starka drycker» knappast torde kunna oförändrat upptagas.

Då under det föreslagna stadgandet skulle komma att inbegripas jämväl

förseelse, som vore straffbar enligt 41 § 2 mom. i motorfordonsförordningen,

föreslogs i proposition nr 33, att straffbudet i detta moment skulle utgå.

Propositionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

1927 års motorfordonssakkunniga hade i sitt år 1929 avgivna betänkande

med förslag till ny motorfordonsförordning m. m. (stat. off. utr. 1929: 16)

för att karakterisera den grad av alkoholpåverkan, som borde fordras för

straffbarhet, använt sig av bestämningen i 1928 års proposition. I motiveringen

framhölls, att straff borde drabba ej blott den av starka drycker synbart

berörde föraren utan jämväl den som — ehuru detta ej förmärktes i det

yttre -—• genom alkoholförtäring ej längre ägde nödigt herravälde över sina

handlingar. De sakkunniga föreslogo en väsentlig straffskärpning. Förseelse

mot 41 § 2 mom. skulle straffas med böter från 50 till 1,000 kronor eller

fängelse i högst tre månader och i 3 mom. skulle straffmaximum höjas till

fängelse i sex månader.

I vissa yttranden över de sakkunnigas förslag framhölls, att absolut avhållsamhet

från rusdrycker borde fordras av motorfordonsförare såväl under

som avsevärd tid före körning.

I propositionen nr 121 till 1930 års riksdag uppställdes i 41 § 2 mom. i

förslaget till motorfordonsförordning den fordran i fråga örn straffbar alkoholpåverkan,

att föraren varit synbarligen berörd av starka drycker eller

eljest så påverkad därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra

fordonet. De av de sakkunniga föreslagna strafflatituderna hade upptagits

med den ändring, att såsom straffmaximum i 3 mom. föreslagits fängelse i

högst ett år. Motsvarande bestämning föreslogs i 15 § 3 mom. såsom förutsättning

för återkallelse av körkort.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

5

I anslutning till sistnämnda stadgande anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Borell, bl. a.:

Kravet på att förare skulle åläggas fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga

drycker viss tid före och under körning kan jag icke tillmötesgå.

Utgående från att erfarenheten ådagalagt, att även en mindre alkoholförtäring

än den, vilken medför berusning eller tager sig uttryck i synbara, i

förarens åthävor m. m. framträdande symptom, kan medföra fara för trafiken,

hava de sakkunniga föreslagit, att varje alkoholförtäring, som kan

innebära sådan fara, skall åtföljas av straffpåföljd och återkallelse av körkort.

För att karakterisera den grad av påverkan av alkohol, som bör fordras

för staffbarhet etc., hava de sakkunniga använt sig av det i 1928 års

förslag till lag angående fylleri m. m. använda uttrycket »varit så påverkad

av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över

sina handlingar».

Mot de sakkunnigas förslag är väl rent teoretiskt sett intet att erinra. Förslagets

praktiska tillämpning mötes dock av stora svårigheter, främst svårigheten

att kunna konstatera en alkoholpåverkan, som icke behöver hava

tagit sig något som helst uttryck. — ---

Vad angår det av de sakkunniga använda uttryckssättet för karakteriserande

av den grad av påverkan av alkohol, som bör fordras för straffbarhet,

synes mot detsamma kunna göras befogade erinringar. Härutinnan inskränker

jag mig att hänvisa till första lagutskottets utlåtande (nr 24, år

1928) i anledning av förut berörda förslag till lag örn fylleri m. m.

Vid nu angivna förhållanden kan jag icke tillstyrka de sakkunnigas förslag.

För min del anser jag mig icke böra gå längre än att för tillämplighet

av lagrummen uppställa den fordran, att föraren varit antingen synbarligen

berörd av starka drycker eller ock eljest så påverkad därav, att han icke

kunnat på tillfredsställande sätt föra automobil.

Ifrågavarande bestämning i 15 § 3 mom. berördes i flera av de i anledning

av propositionen nr 121 väckta motionerna. Sålunda föreslogs i stället,

i motionerna 1:257 av herr Bergman m fl. och 11:429 av herr Sandberg

m. fl. lydelsen »under färden eller de senast före färdens anträdande förflutna

sex timmarna förtärt starka drycker eller annan stimulans, som kan

försvaga hans normala förmåga av iakttagelse, uppfattning eller handling»,

i motionerna 1:262 av herr Bärg m. fl. och 11:430 av herr Bengtsson i

Norup m. fl. »av starka drycker så påverkad att han kan antagas ej äga

nödigt herravälde över sina handlingar» samt i motionerna I: 255 av herr

Schlyter m. fl. och II: 425 av herr Lindqvist i Halmstad »så påverkad av

starka drycker, att han måste antagas ej hava ägt nödigt herravälde över

sina handlingar».

I sistnämnda båda motioner hemställdes, att straffminimum för spritmissbruk

i samband med förande av motorfordon måtte höjas till 100 kronors

böter.

Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande, nr 34, i anslutning till 15 §

3 mom. bl. a.:

Numera torde allmänt råda enighet därom, att kraftiga åtgärder måste

vidtagas för att i görligaste mån borteliminera de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som orsakas av motorförares användande av starka drycker.

Det är endast i fråga örn det sätt, på vilket de erforderliga bestämmelserna

böra avfattas, som olika meningar yppat sig.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Huru önskvärt det i och för sig än vore, att bestämmelser infördes i lagstiftningen

örn skyldighet för motorförare att fullständigt avhålla sig från

bruk av alkoholhaltiga drycker under körning och viss tid dessförinnan,

kan utskottet emellertid icke biträda det motionsvis härom framställda förslaget,

då utskottet icke anser, att en så utformad lagregel skulle erbjuda

,bästa medlet att ernå det avsedda syftet.

Vid övervägande av de övriga förslag till frågans lösning, som innehållas

i propositionen och motionerna, anser utskottet det förslag, som framlagts

i motionerna I: 262 och II: 430 vara det, som kan antagas bliva mest verkningsfullt.

Detta förslag överensstämmer i huvudsak med det av de sakkunninga

framförda och ansluter sig nära till det vid 1928 års riksdag framlagda

förslaget till lag angående fylleri m. m. De föreslagna bestämmelserna

avse att drabba ej blott den förare, som under en färd med motorfordon

befinnes vara av starka drycker synbart berörd, utan jämväl den förare,

som — ehuru detta ej förmärkes genom det sätt, på vilket motorfordonet

framföres —- genom alkoholförtäring förlorat nödigt herravälde över sina

handlingar.

Utskottet föreslog i fråga om 15 § 3 mom. bestämningen »sd påverkad av

starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina

handlingar» samt motsvarande ändring i 41 § 2 mom. 8 reservanter (vid

15 § 3 mom.) förordade formuleringen »synbarligen berörd av starka drycker

eller eljest så påverkad därav, att han icke ägt det herravälde över sina

handlingar, att han kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen».

Utskottet ansåg i likhet med motionärerna, att straffminimum i 41 § 2 mom.

borde sättas till 100 kronors böter.

Riksdagen gillade utskottets förslag.

I 1930 års motorfordonsförordning upptogs i huvudsaklig anslutning till

utskottets förslag i 15 § 3 mom. bestämningen »sd påverkad av starka drycker

att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar».

Motsvarande definition användes i 41 § 2 mom. och bestämdes tillika bötesminimum

i sistnämnda stadgande till 100 kronor.

Vid 1934 års riksdag framlades i proposition nr 208 förslag till den ovan

omförmälda lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. I

förslaget förekom i 1 § den gällande brottsbestämningen »sd påverkad av

starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina

handlingar».

Föredragande departementschefen, statsrådet Leo, yttrade i fråga om

brottsbestämningen i denna proposition:

I fråga örn brottsbestämningen i 1 § har i några yttranden anmärkts, att

den icke skulle giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mellan

straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon. Tilllika

har anförts att den anmärkta otydligheten skulle bliva mera betänklig i

mån som straffet höjdes. Det torde visserligen icke kunna bestridas att den

ifrågavarande brottsbestämningen är i någon mån svävande. Emellertid ligger

det i sakens natur att en fullt klar brottsbeskrivning icke står att erhålla.

De farhågor, som vid tillkomsten av nu gällande motorfordonsförordning

uttalades därom, att förevarande brottsbestämning skulle leda till godtycke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. *

vid tillämpningen, torde ej heller hava i någon avsevärd grad vunnit bekräftelse

under den tid, förordningen varit gällande. I varje fall har icke tillräcklig

erfarenhet under denna tid erhållits för att motivera en revision av bestämmelsen.

I de likalydande motionerna I: 324 av herr Bergman m. fl. och II: 574 av

herr Johanson i Huskvarna m. fl. hemställdes, att riksdagen måtte besluta

att i stället för denna bestämning godkänna uttrycket »påverkad av starka

drycker eller som eljest förtärt sådana drycker på sådan tid att han därav

kan vara påverkad».

I sitt utlåtande, nr 35, över propositionen anslöt sig andra lagutskottet i

fråga örn 1 och 2 §§ i lagförslaget till deparementschefens uppfattning. En

reservant yrkade bifall till nyssnämnda båda motioner och en annan reservant

ville bestämma straffet i 1 § i lagen till »fängelse i högst ett år eller

dagsböter, dock ej under tio».

Riksdagen antog det av Kungl. Majit framlagda lagförslaget.

För närmare upplysningar angående blodundersökningarnas stora betydelse

vid utredning rörande förhandenvaron av alkoholpåverkan får utskottet

hänvisa till propositionen nr 10 till 1934 års riksdag med förslag till lag

örn blodundersökning i brottmål.

I detta sammanhang torde följande uppgifter vara av intresse. Statistiken

omfattar endast olyckor, som blivit föremål för polisundersökning.

Vid trafik med motorfordon under åren 1935 och 1936 inträffade olyckor,

Förares pers. förh.:

Drucken .........

Eljest påverkad av s

Annat ...........

Fordons beskaffenhet

Annat

1935

1936

.. . 6,303

7,490

104

106

440

432

62

114

349

352

.. . 1,063

1,122

642

736

193

147

796

927

560

597

S:a 10,512

12,023.

Vid trafik med motorfordon under åren 1935 och 1936 inträffade olyckor,

fördelade efter påföljden.

1935

................. 300

1936

385

................. 3,859

4,405

Endast egendomsskada..............

FVj angiven skada .................

................. 6,165

................. 188

7,060

173

S:a 10,512

12,023.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

I anslutning till denna tabell bör nämnas, att antalet automobiler i Sverige

var vid 1935 års slut 159,083 och vid utgången av 1936 173,294. Antalet

motorcyklar var vid motsvarande tidpunkter resp. 45,950 och 44,359.

Enligt vad utskottet inhämtat från fångvårdsstyrelsen äro de i motionen

II: 329 å första sidan lämnade statistiska uppgifterna riktiga med den jämkning,

att antalet »vanliga» fängelsefångar under år 1935 var 1,052 i stället

för i motionen angivna 1,053. Den kraftiga stegringen av antalet till frihetsstraff

dömda rattfyllerister under åren 1935 och 1936 torde i väsentlig mån

förklaras därav, att verkningarna av 1934 års ovan omförmälda lag, varigenom

frihetsstraff infördes såsom normalstraff för rattfylleri, i stort sett

först under nämnda år återspeglas i fångvårdsstatistiken.

I en uppsats i Svensk Juristtidning för år 1938 (häfte 1, sid. 68) har uppgivits,

att Högsta domstolen år 1936 i lil fall tillämpat fängelselatituden

i 1 § i 1934 års ovannämnda lag samt att straffet blev en månads fängelse

i 88 fall, två månaders fängelse i 22 fall och tre månaders fängelse i ett fall.

Normalstraffet har sålunda kommit att sammanfalla med minimum i normallatituden

(en månads fängelse).

Slutligen torde böra nämnas, att åt särskilda sakkunniga, vilka antagit

benämningen 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, uppdragits att

verkställa utredning rörande trafikolyckornas orsaker samt avgiva de förslag,

vartill utredningen kan föranleda. Uppdraget beräknas bliva slutfört

under år 1938.

I den norska lagen den 16 juli 1936 om skyldighet för personer i viss ställning

att avhålla sig från alkoholförtäring stadgas förbud för bl. a. den som

tjänstgör som förare av motorfordon i befattning eller yrke (stilling eller

yrke), som medför befordran av personer eller gods, att under tjänstetiden

bruka alkoholhaltiga drycker med undantag för öl, som icke innehåller melån

2.5 volymprocent alkohol. Förbudet gäller även för en tid av 8 timmar

före tjänstgöringens början, såvida det ej blir nödvändigt att använda vikarie

och det icke kan lämnas denne så långt varsel. Överträdelse av förbudet

med uppsåt eller genom ovarsamhet bestraffas med böter eller fängelse i

högst ett år. Lika med överträdelse anses, om föraren under tjänstetiden

har större alkoholkoncentration i blodet än 0.5 promille, även om alkoholförtäringen

ägt rum mer än 8 timmar före tjänstgöringens början. Villfarelse

i fråga om koncentrationens storlek utesluter icke från straff. Vid

upprepad förseelse kan den skyldige fråndömas rätten att för viss tid eller för

alltid innehava sådan befattning, som han hade vid förseelsens begående.

Enligt den norska lagen den 20 februari 1926 om motorfordon må ingen

köra eller försöka köra motorfordon, när han är påverkad av alkohol. Härvidlag

anses en alkoholkoncentration, som överstiger 0.5 promille, alltid innebära,

att vederbörande är påverkad, och villfarelse beträffande alkoholkoncentrationens

storlek fritager ej från straff. Har någon i av alkohol påver
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

kat tillstånd kört motorfordon, skall fängelsestraff ådömas, såvitt ej särskilt

förmildrande omständigheter föreligga.

Enligt den danska lagen den 1 juli 1927 om motorfordon må ingen föra

eller försöka föra motorfordon, örn lian på grund av spritförtäring ej är i

stånd att göra detta på ett betryggande sätt. Straffet för överträdelse är

fängelse eller, vid särskilt förmildrande omständigheter, böter.

Frågan örn motorfordonsförares förhållande till alkoholhaltiga drycker är

ett spörsmål, som under det senaste decenniet vid upprepade tillfällen

varit föremål för statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Förekomsten

av spritpåverkade motorfordonsförare utgör en så allvarlig fara för eventuella

medpassagerare och andra trafikanter, att samhället måste vidtaga

kraftiga åtgärder för att avlägsna denna fara.

Genom 1934 års lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon

har en väsentlig straffskärpning genomförts för det s. k. rattfylleriet, d. v. s.

för det fall, att någon, som är så påverkad av starka drycker, att han kan

antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, för automobil,

motorcykel eller traktortåg. För sådant brott har genom den nya lagstiftningen

föreskrivits fängelse upp till ett år såsom normalstraff. Har föraren

under färden tillika ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom, kan han dömas till straffarbete.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen uttalade andra lagutskottet

vid 1930 års riksdag i sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande

nr 34, att numera torde allmänt råda enighet därom, att kraftiga åtgärder

måste vidtagas för att i görligaste mån borteliminera de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som orsakades av motorfordonsförares användande av

starka drycker. Det vöre enligt utskottets mening endast i fråga om det sätt,

på vilket de erforderliga bestämmelserna borde avfattas, som olika meningar

yppat sig. Huru önskvärt det än i och för sig vore, att bestämmelser infördes

i lagstiftningen om skyldighet för motorfordonsförare att fullständigt

avhålla sig från bruk av alkoholhaltiga drycker under körning och

viss tid dessförinnan, kunde utskottet emellertid icke biträda ett motionsvis

därom framställt förslag, då utskottet icke ansåge, att en sådan utformad

lagregel skulle erbjuda bästa medlet att ernå det avsedda syftet.

Till vad utskottet sålunda anfört vid 1930 års riksdag vill utskottet nu uttala

sin fulla anslutning.

Genom 1934 års lag hava statsmakterna uttryckt sin bestämda vilja att

komma till rätta med de av motionärerna påtalade missförhållandena. Denna

lagstiftning, som redan för det okvalificerade rattfylleriet, såvitt ej omständigheterna

äro mildrande, stadgar fängelsestraff upp till ett år, lämnar följaktligen

möjlighet till en kraftig reaktion från samhällets sida. Enligt utskottets

mening skulle för närvarande föga vara att vinna av en ytterligare straffskärpning.

Den i lagen använda bestämningen av graden av alkoholpåver
-

Utskottel.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

kan har, såsom framgår av redogörelsen ovan, varit föremål för delade meningar.

Utskottet finner icke för närvarande skäl föreligga att ifrågasätta

någon annan lydelse.

Utskottet anser sig sålunda icke kunna tillstyrka någon framställning til!

Kungl. Maj:t i förevarande ämne.

Statsmakterna måste givetvis ägna hithörande spörsmål den allra största

uppmärksamhet. Enligt utskottets mening har det mer och mer börjat

ingå i det allmänna medvetandet, att det icke kan anses tillständigt att i av

starka drycker påverkat tillstånd föra motorfordon. Det torde finnas skäl

att antaga, att en dylik uppfattning på upplysningens väg skall bliva allt

mer allmän till otvivelaktig båtnad för trafiksäkerheten. Därest emellertid

utvecklingen ger vid handen, att det med 1934 års lag avsedda syftet

icke kunnat uppnås, måste statsmakterna givetvis överväga ytterligare åtgärder

för att skapa respekt för lagstiftningen.

B, Onykterhet vid förande av lättviktsmotorcykel.

I motionen II: 329 uttalas (sid. 8), att det synes vara tillbörligt att jämväl

berusad förare av lättviktsmotorcykel dels underkastas ansvar redan vid en

lindrigare berusningsgrad än 18 kap. 15 § strafflagen förutsätter och dels

drabbas av strängare straff än i detta lagrum stadgas.

Enligt 1 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning förstås med lättviktsmotorcykel

ett tvåhjuligt motorfordon, bestående av en för framdrivande uteslutande

medelst trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor,

med fullständig utrustning vägande högst 20 kilogram, och vars tjänstevikt,

så beräknad som i 2 § 2 mom. sägs, icke överstiger 45 kilogram.

Enligt Kungl, kungörelsen den 18 december 1936 med vissa bestämmelser

angående lättviktsmotorcyklar skola vissa fordon av annan beskaffenhet för

tiden t. o. m. den 30 juni 1942 anses som lättviktsmotorcyklar.

Enligt 18 § 3 mom. i 1936 års motorfordonsförordning får lättviktsmotorcykel

föras allenast av den som fyllt 16 år. Bestämmelserna i förordningen

örn besiktning, registrering och körkort äro ej tillämpliga å sådant fordon

eller dess förare. Ej heller föreligger försäkringsplikt.

Såsom framgår av redogörelsen under avdelningen A har förandet av lättviktsmotorcykel

undantagits från tillämpningen av 1934 års lag om straff för

vissa brott vid förande av motorfordon.

Enligt 18 kap. 15 § strafflagen straffas den för fylleri med böter högst 100

kronor, som överlastar sig så av starka drycker, att av hans åtbörder eller

orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken, och

som anträffas å allmän plats. Vid försvårande omständigheter är straffet

böter 25—500 kronor.

En av starka drycker påverkad förare av lättviktsmotorcykel kan härför

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

dömas till ansvar endast om de i 18 kap. 15 § strafflagen angivna förutsättningarna

föreligga

1934 års vägtrafiksakkunniga uttalade i sitt betänkande med förslag till

motorfordonsförordning m. m. (stat. off. utr. 1935: 23), att det syntes försvarligt,

att lättviktsmotorcyklar icke underkastades besiktnings- och registreringsskyldighet

och att förare av desamma icke behövde inneha körkort.

I yttrande över betänkandet påpekade statspolisintendenten, att exempelvis

en notorisk drinkare, vars körkort indragits, kunde undvika de av indragningen

för honom föranledda olägenheterna genom att framföra lättviktsmotorcykel

i stället för annat motorfordon, ett förhållande som givetvis

vore till stor fara för trafiksäkerheten.

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

m. m. framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Leo,

att det åtminstone tills vidare icke syntes lämpligt att för dessa fordon stadga

besiktnings-, registrerings- och försäkringsplikt, samt att det ej heller finge

anses påkallat, att särskilt tillstånd till förande av sådant fordon skulle erfordras.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 55 över propositionen i detta

ämne:

Ifrågavarande fordon hava en ingalunda oväsentlig uppgift att fylla såsom

ett billigt och lättskött fortskaffningsmedel, i synnerhet å landsbygden. ^ De

lära i stor utsträckning begagnas av arbetare, som hava sina bostäder långt

från arbetsplatserna, men även av lantbrevbärare m. fl. Utskottet har ansett

befogat att såvitt möjligt söka undvika åtgärder, som ^ skulle kunna

motverka bruket av desamma. Utskottet vill emellertid framhålla, att därest

genom teknikens utveckling dylika fordon skulle kunna uppdrivas till mera

avsevärda hastigheter och med hänsyn härtill bliva mera farliga för trafiksäkerheten,

statsmakterna böra taga under övervägande, huruvida tillräckliga

skäl förefinnas att låta dylika cyklar intaga en gynnad särställning i olika

hänseenden i förhållande till andra motorcyklar.

Riksdagen godkände utskottets uttalande. ^

I skrivelse till Kungl. Majit den 30 oktober 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hemställt om vidtagande av vissa åtgärder för minskandet av

de av lättviktsmotorcyklarna föranledda trafikriskerna och därvid anfört

bl. a.:

Det starkt ökade intresset för lättviktsmotorcyklar under de senare åren

har---medfört, att motorerna för lättviktsmotorcyklar väsentligt för
bättrats,

varigenom deras effekt och den därmed sammanhängande största

hastigheten hos fordonet avsevärt stegrats. Det är sålunda numera möjligt,

att med en lättviktsmotorcykel, som i viktshänseende håller sig inom ramen

av motorfordonsförordningens föreskrifter i avseende på vikt, under normala

förhållanden uppnå hastigheter av 70 km. i timmen och däröver. —

På grund av den stora hastighet, som lättviktsmotorcyklar numera kunna

uppnå, samt med hänsyn till den .snabba utveckling lättviktsmotorcyklarna

genomgått, kunna numera knappast anses råda samma förhallanden som då

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottet.

gällande bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar fastställdes. Då dessutom

användandet av lättviktsmotorcyklar nått en icke tidigare beräknad

omfattning och deras antal alltjämt ökas, synes det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

motiverat, att åtgärder vidtagas i avsikt att nedbringa de med

deras användande förenade trafikriskerna. I sådant syfte får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i underdånighet förorda, att frågorna rörande införande

av besiktnings- och körkortstvång samt rörande skärpta bestämmelser

för fordonens konstruktion och utförande upptagas till ny prövning.

Kungl. Majit har genom beslut den 19 november 1937 överlämnat denna

skrivelse till bl. a. 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten samt de

sakkunniga för utredning angående en reform av gällande rättsregler rörande

trafikförsäkring m. m. (trafikförsäkringssakkunniga) för att tagas i övervägande

vid fullgörandet av deras uppdrag.

Frågan huruvida lättviktsmotorcyklar skola i olika hänseenden intaga en

i förhållande till andra motorfordon gynnad ställning har, såsom framgår

av utskottets redogörelse, senast vid 1936 års riksdag varit föremål för övervägande.

Andra lagutskottet framhöll vid nämnda riksdag, att därest

genom teknikens utveckling lättviktsmotorcyklarna skulle kunna uppdrivas

till mera avsevärda hastigheter och med hänsyn därtill bliva mera farliga för

trafiksäkerheten, borde statsmakterna taga under övervägande, huruvida

tillräckliga skäl förefunnes att låta dylika cyklar behålla sin särställning.

Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrat i sin ovan återgivna framställning,

vari styrelsen hemställt om åtgärder för att minska de av lättviktsmotorcyklarna

föranledda trafikriskerna, torde numera knappast samma

förhallanden kunna anses råda, som då gällande bestämmelser rörande

dessa motorcyklar fastställts. Denna framställning har överlämnats till

1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten, vilka hava i uppdrag att

verkställa en undersökning rörande trafikolyckornas orsaker samt framlägga

av undersökningen föranledda förslag.

Enligt utskottets uppfattning synas starka skäl tala för att en av sprit

påverkad förare av lättviktsmotorcykel skall kunna straffas redan vid en

lindrigare berusningsgrad samt i varje fall på ett kännbarare sätt än vad

för närvarande är möjligt. Då utskottet emellertid har anledning antaga,

att frågan om skärpt bestraffning för spritpåverkade förare av lättviktsmotorcyklar

är föremål för övervägande hos 1937 års sakkunniga för trafiksäkerheten,

vilkas betänkande torde komma att avgivas under innevarande

år, har utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att hos Kungl.

Majit göra någon framställning rörande förevarande spörsmål.

C. Omständigheter, som kunna föranleda återkallelse av körkort.

I motionerna 1:16 och 11:23 har, såsom i inledningen av detta utlåtande

framhållits, hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om

följande ändrade lydelse av 21 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

13

1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg varit så påverkad

av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde

över sina handlingar eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet eller

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall länsstyrelse

---må ej överklagas.

Gällande bestämmelser örn återkallelse av körkort återfinnas i 21 § i 1936

års motorfordonsförordning, av vars första moment följande delar torde

vara av särskilt intresse i förevarande sammanhang:

21 §. 1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i

något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom

såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker,

att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar,

eller har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör

betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet,

efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må avseende

icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 § 3 mom. omnämnda

körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som

giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning.

Är fråga örn straffbelagd förseelse, må återkallelse av körkort på

grund av denna förseelse icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen

blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord, där länsstyrelsen

ej finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon. Äro

omständigheterna av den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren

skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och är ej

fråga om förare, som vid färd med motorfordon varit så påverkad av starka

drycker som ovan angives, må varning i stället meddelas. —---

Om förares förmåga att föra motorfordon blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare

bör betros med att föra motorfordon, skall körkortet återkallas. Finnes

grundad anledning till antagande att förhållande, som nyss sagts, föreligger,

äger länsstyrelsen tillhålla föraren att inom viss tid förete nytt läkarintyg

vid äventyr att körkortet eljest återkallas.

Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana omständigheter,

att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra motorfordon,

må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelse fattas,

återkalla körkortet i avvaktan på nämnda beslut. Vid frågans slutliga prövning

skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat. -—--

Där återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslutet om återkallelsen upphävt, skall körkortet

återställas till föraren.

Varning må ej överklagas.

Det i motionerna I: 16 och 11:23 framlagda förslaget skiljer sig från gällande

stadgande därutinnan, att texten i 1936 års förordning »i något för

trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligt åsidosatt honom såsom förare

åliggande förpliktelser eller» samt »eller har förare eljest ådagalagt sådana

egenskaper, att han icke vidare bör betros med att innehava körkort»

utbytts mot texten »eller eljest ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom».

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Till belysning av förutsättningarna för återkallelse torde följande redogörelse

böra lämnas.

Enligt § 15 moni. 3 i 1923 års motorfordonsförordning skulle körkort

återkallas, om förare vid färd med automobil gjort sig skyldig till grov vårdslöshet

eller varit berusad eller eljest sådana förhållanden förelåge, att förararen

måste anses olämplig att föra automobil.

1927 års motorfordonssakkunniga yttrade i sitt betänkande med förslag till

förordning om motorfordon m. m. om återkallande av körkort bl. a. följande,

varom delvis erinrats i nu ifrågavarande motionerna I: 16 och II: 23:

Enligt svensk lagstiftning är återkallelse av körkort icke att betrakta som

ett straff, utan som en preventivåtgärd som vidtages för att skydda medborgarna

emot den som visat sig farlig för den allmänna säkerheten. Indragning

av körkort innebär för den, som drabbas därav, ett allvarligt intrång

i hans medborgerliga rättigheter och — när det gäller en yrkeschaufför

— ett avsevärt försämrande av hans förvärvsmöjligheter. Under dylika

förhållanden bör uppenbarligen återkallelse av körkort icke verkställas utan

noggrann prövning från myndigheternas sida och endast då en persons »farlighet»

som förare blivit till fullo ådagalagd.

Att den förare, som vid färd med automobil befinnes så påverkad av

starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över

sina handlingar, måste anses farlig för andras säkerhet och förty bör berövas

rätten att föra automobil är redan sagt.

Trafiken med motorfordon är numera omgärdad med åtskilliga säkerhetsoch

ordningsföreskrifter, vilkas överträdande torde innebära ringa eller

ingen fara för det allmänna. Å vissa håll synes emellertid utvecklingen

gå i den riktning, att även överträdelse av sådana mindre viktiga trafikföreskrifter

och ordningsbestämmelser, åtminstone vid upprepad förseelse, kan

för den felande medföra återkallelse av körkort. Dylika förseelser böra givetvis

åtföljas av bestraffning, men någon anledning att därjämte vidtaga den

skyddsåtgärd, som indragning av körkort avser att utgöra, torde ej föreligga,

eller med andra ord förseelserna ådagalägga ej, att vederbörande

saknar de egenskaper, som måste förefinnas för att samhället skall kunna

betro honom att föra automobil. Endast när förare i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser

synes körkortsindragning böra ifrågakomma. Ej heller då bör

återkallelse vara obligatorisk. En ytterligare förutsättning härför bör enligt

de sakkunnigas mening vara, att förseelsen är av allvarligare karaktär.--

Att uttömmande ange i vilka fall körkortsindragning bör ifrågakomma,

torde ej vara möjligt. Givetvis bör återkallelse kunna ifrågakomma, då

t. ex. förare gjort sig skyldig till upprepade fylleriförseelser utan att dessa

skett i samband med färd med motorfordon.

I anslutning till vad de sakkunniga föreslagit utformades i 15 § 3 mom. i

1930 års motorfordonsförordning återkallelseinstitutet — i vad detsamma i

detta sammanhang är av intresse — på det sätt, att körkort skulle återkallas,

örn förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende

allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller

varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej hava ägt nödigt

herravälde över sina handlingar, eller örn förare eljest ådagalagt sådana

egenskaper, att han icke borde betros att föra automobil. Varning kunde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

15

emellertid meddelas i stället för återkallelse, om det fanns anledning antaga,

att föraren skulle låta sig rättas utan att återkallelse av körkortet skedde.

Dock kunde varning i stället för återkallelse ej meddelas den, som vid färd

med automobil varit så påverkad av starka drycker som ovan sagts.

Såsom framgår av den å sid. 13 i detta utlåtande återgivna författningstexten

ha i 1936 års motorfordonsförordning förutsättningarna för återkallelse

av körkort utformats i nära anslutning till motsvarande stadganden i 1930

års förordning.

I fråga om den gällande motorfordonsförordningens närmaste förhistoria

skola i detta sammanhang några upplysningar lämnas.

193A års vägtrafiksakkunniga, vars betänkande med förslag till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga m. m. legat till grund för 1936 års trafiklagstiftning

i dessa ämnen, hade förordat, att bestämmelsen i 1930 års förordning,

enligt vilken körkort skulle indragas, då förare ådagalagt sådana egenskaper,

att han icke borde betros med att föra automobil, skulle kompletteras

sålunda, att dylika egenskaper skulle hava ådagalagts genom allvarlig förseelse.

De sakkunniga anförde, att förseelser mot mindre viktiga trafikföreskrifter

och ordningsbestämmelser, vilkas överträdande icke innebure någon fara

för det allmänna, icke borde föranleda indragning av körkort. Sådana förseelser

borde, sade de sakkunniga, uppenbarligen beläggas med straffansvar, men

däremot syntes i regel icke finnas skäl att tillgripa en skyddsåtgärd av den

vittgående art, som en körkortsindragning innebure.

De sakkunniga förklarade, att de icke kunde ansluta sig till de synpunkter,

varåt Överståthållarämbetet givit uttryck i en skrivelse den 2 januari

1935 till Kungl. Majit med hemställan om sådan ändrad avfattning av bestämmelserna

angående körkort, att ett effektivt ingripande mot olämpliga

motorfordonsförare genom återkallande av körkort eller förvägrande av nytt

körkort icke omöjliggjordes för vederbörande myndigheter. Överståthållarämbetet

hade i nämnda skrivelse, bland annat, hänvisat till ett fall, där en

person under de senaste åtta åren gjort sig skyldig till ett tjugufemtal förseelser,

huvudsakligen mot parkeringsföreskrifterna, och enligt polismyndigheternas

uppfattning därigenom klart ådagalagt sin avsikt att i berörda hänseenden

icke ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Det för personen

i fråga utfärdade körkortet hade därför återkallats. Emellertid hade

beslutet därom blivit upphävt av Kungl. Majit i regeringsrätten.

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Leo:

De sakkunnigas förslag, att för återkallelse av körkort icke skall kunna

åberopas körkortshavarens olämpliga egenskaper, därest ej dessa ådagalagts

genom allvarlig förseelse, har mött invändningar från många håll. För min

del kan jag ej heller ansluta mig till detta förslag. Enligt min mening bör

en person, som genom upprepade förseelser klart ådagalägger sin bristande

vilja att ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i trafikens eller

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej få innehava körkort,

även om icke förseelserna var för sig kunna betecknas såsom allvarliga. För

att trygga en dylik tolkning av de nuvarande bestämmelserna har jag låtit

vidtaga en mindre jämkning av desamma.

Den åsyftade jämkningen innebar, att den då gällande texten »icke bör

betros att föra automobil» utbytts mot texten »icke vidare bör betros med

att innehava körkort».

Departementschefen yttrade vidare bl. a.:

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra örn att enligt nuvarande

bestämmelser, vilka i denna del föreslagits bibehållna i oförändrad lydelse,

varning må äga rum i stället för återkallelse av körkort, i de fall, då försumlig

förare kan antagas låta sig därav rättas och förseelsen ej avser onykterhet

vid ratten. Med hänsyn till de svåra ekonomiska konsekvenser, som körkortsindragning

kan medföra för särskilt en yrkeschaufför, synes ur humanitär

synpunkt varning böra komma till användning i stället för körkortsindragning

i alla de fall, då vederbörande myndighet finner författningens

syftemål kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.

I motionerna I: 361 av herr Nylander m. fl., II: 696 av herr Aronson m. fl.

och II: 723 av herr Jeppsson m. fl. förordades de sakkunnigas förslag i förevarande

hänseende.

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 55 över propositionen

till departementschefens uppfattning. Fyra reservanter ansågo emellertid,

att i den av Kungl. Maj:t föreslagna texten »eller har förare eljest ådagalagt

sådana egenskaper» borde efter ordet »eljest» inskjutas orden »genom

allvarlig förseelse». Riksdagen biträdde utskottets mening.

I 1936 års motorfordonsförordning upptogs ett av 1934 års vägtrafiksakkunniga

i 21 § 1 mom. föreslaget stadgande, att vid utredning angående återkallelse

av körkort avseende icke finge fästas vid förseelse, vilken antecknats

i körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som givit

anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptagits till prövning.

Vid 1936 års riksdag hemställdes i motionen II: 722 av herrar Andersson

i Igelboda och Andersson i Rasjön, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen

anhålla, att i förordningen icke måtte stadgas någon preskriptionstid

i fråga om förseelser, vilka berörde motorfordonsförares nykterhetsförhållanden.

Andra lagutskottet, vars yttrande i denna del godkändes av riksdagen, anförde

i denna fråga:

Enligt utskottets mening är det av synnerlig betydelse, att länsstyrelse

vid fråga örn återkallelse av körkort särskilt beaktar, om vederbörande på

grund av alkoholmissbruk kan anses olämplig att föra motorfordon. Tillräcklig

ledning vid länsstyrelsernas överväganden av dylika spörsmål torde

kunna hämtas ur uppgifter om förarens uppträdande under de senast förflutna

åren. Det torde vara obilligt, att förhållanden, som ligga längre tillbaka

i tiden, även skola få inverka på bedömandet. Det måste därför anses skäligt,

att, såsom föreslagits i propositionen, avseende icke må fästas vid förseelse,

vilken antecknats i registret mer än två år före begåendet av den förse
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

17

else, som giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages

till prövning. Utskottet kan således icke förorda det i motionen II: 722

framställda yrkandet.

I motionerna I: 16 och 11:23 framhålles bl. a.:

Därest rätten till körkortsindragning varit begränsad till de fall, då förare

i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt sina

förpliktelser, hade däremot från förarekårens sida icke varit något att erinra.

Lagstiftaren torde icke heller ha åsyftat att medgiva något undantag

från ifrågavarande förutsättning för det fall att indragningen sker på grund

av att förare »eljest ådagalagt sådana egenskaper att han icke bör betros

med att innehava körkort». I varje fall finns i de sakkunnigas betänkande

intet som helst stöd för en sådan tolkning av bestämmelsen. Emellertid

har länsstyrelsernas praxis i fråga om körkortsindragningar icke fasthållit

vid ifrågavarande av de sakkunniga angivna principer utan ansluter tvärtom

nära till den tidigare praxis, vilken av de sakkunniga påtalades. Att

körkortsindragning sker i sådana fall, då föraren varit så påverkad av starka

drycker, att han kan antagas ej ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,

är helt naturligt, och däremot ha vi givetvis intet att erinra. Icke

heller kan rimligen något vara att invända mot körkortsindragning i andra

fall, där förarens farlighet för den allmänna säkerheten, såsom av de sakkunniga

förutsattes skola ske, blivit till fullo ådagalagd. Såväl för den tjänsteanställde

chauffören som för yrkesutövare, som i sin verksamhet är hänvisad

till att föra bil, måste det emellertid framstå såsom i hög grad orimligt

och obilligt att återkallelse av körkort vidtages redan på grund av rena

ordningsförseelser eller andra bagatellförseelser, såsom lindrigare kollisioner,

parkeringsförseelser, underlåtenhet att giva körriktningstecken, försummelse

i fråga om skatte- eller premiebetalning, försummelse av anmälningsskyldighet

o. d. Emellertid synes praxis, i varje fall vid upprepande eller

sammanträffande av dylika förseelser, anse förutsättningar föreligga för återkallelse.

Enligt vår mening bör det icke ifrågakomma, att körkort indrages i andra

fall än då föraren ådagalagt grov vårdslöshet vid framförandet av motorfordon,

med därmed förbunden risk för andras liv eller egendom.

I det nyligen utkomna första häftet av »Förvaltningsrättslig tidskrift»

återfinnes en uppsats om nyare praxis i regeringsrätten i fråga örn indragning

av körkort. Till vissa uppgifter i denna uppsats återkommer utskottet

i sitt yttrande nedan.

I fråga om den omfattning, i vilken återkallelser av körkort äga rum,

samt orsakerna till körkortsindragningarna får utskottet hänvisa till nedanstående

tabell. Uppgifterna äro hämtade, beträffande åren 1924—1928 från

en av 1927 års motorfordonssakkunniga gjord utredning och beträffande

åren 1929—1936 från av Motorförarnas helnykterhetsförbund verkställda

undersökningar.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 17.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Antalet av länsstyrelserna och Överståthållarämbetet under nedanstående år fattade

beslut, varigenom meddelade körkort återkallats.

På grund av

På grund av

onykterhet vid

onykterhet utan

Av annan

färd med motor-

samband med

anledning

fordon

sådan färd

Summa

Förare i

Förare i

Förare i

yrkes-

Andra

yrkes-

Andra

yrkes-

Andra

mässig

förare

mässig

förare

mässig

förare

trafik

trafik

trafik

1924......................

113

296

8

25

53

161

656

1925......................

192

476

8

26

81

204

987

1926......................

193

643

8

20

117

246

1,227

1927..................

249

787

7

44

77

272

1,436

1928......................

238

886

33

91

60

181

1,489

1929......................

319

1,146

32

132

62

226

1,917

1930......................

382

1,303

27

169

100

277

2,258

1931......................

354

1.182

30

138

125

310

2,139

1932......................

414

1.172

37

155

112

342

2,232

1933......................

363

1,063

50

207

137

264

2,084

1934......................

359

1,016

54

156

162

349

2,096

1935......................

288

720

38

179

169

323

1,717

1936......................

275

718

40

157

156

308

1,654

Av denna tabell framgår, att under tioårsperioden 1924—1933 hade av

16,425 indragna körkort 13,018 eller omkring 79 % av hela antalet återkallats

på grund av förarens onykterhet. Beträffande de under treårsperioden

1934—1936 verkställda körkortsindragningama, sammanlagt utgörande

5,467, var onykterhet den påtagliga anledningen till sammanlagt 4,000 indragningar

eller omkring 73 % av samtliga.

Enligt den danska lagen den 1 juli 1927 örn motorfordon skall rätten att

vara eller bliva förare för viss tid, dock ej under 6 män., eller för alltid

fråntagas en person, som fört motorfordon och därvid på grund av förtäring

av spritdrycker varit ur stånd att föra fordonet på ett betryggande

sätt. Vid särskilt förmildrande omständigheter kan emellertid ett dylikt

fråntagande underlåtas, såframt vederbörande icke tidigare blivit dömd för

enahanda förseelse eller eljest för grövre åsidosättande av honom i egenskap

av förare åliggande förpliktelser. Fråntagande av rätten att vara eller

bliva förare kan även äga rum, när en person vid förande av motorfordon

gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller örn det eljest på grund av beskaffenheten

av en förseelse samt vad i övrigt blivit upplyst örn den tilltalades

egenskaper såsom förare av motorfordon befinnes olämpligt ur

trafiksäkerhetssynpunkt, att han anförtros rätt att föra motorfordon.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

19

Enligt den norska lagen den 20 februari 1926 om motorfordon kan den

som under de tre senaste åren straffats för fylleri icke erhålla körkort.

Polismyndighet äger för viss tid eller för alltid indraga en förares körkort,

om denne blivit ådömd straff för överträdelse av motorfordons- eller rusdryckslagstiftningen,

strafflagen eller annan lag eller föreskrift som utfärdats

nied stöd av lag. Dylik indragning må ske även när föraren av andra

orsaker kan antagas vara olämplig att föra motorfordon, i synnerhet när

det kan antagas, att han icke längre är pålitlig och nykter eller eljest saknar

de egenskaper, som äro nödvändiga för en förare.

I den finska förordningen den 30 december 1937 örn trafik med motorfordon

anges som villkor för körkorts erhållande bl. a., att sökanden är

känd som nykter och ordentlig samt att han icke dömts till straff för förande

av automobil i berusat eller av starka drycker påverkat tillstånd. Körkort

skall helt och hållet återkallas bl. a., om förare genom lagakraftvunnet utslag

dömts till ansvar för framförande av motorfordon i sådant tillstånd. Har

förare annorledes än vad nu sagts överträtt lagstiftningen om trafik med

motorfordon eller med stöd därav meddelade föreskrifter eller bestämmelser

i den allmänna trafikstadgan, kan hans körkort återkallas för viss tid eller

helt och hållet. Körkortet skall vidare återkallas, örn mot föraren yppats

vissa omständigheter, som utgöra hinder för erhållande av körkort såsom

exempelvis onyktert leverne.

Såsom framgår av utskottets redogörelse kan ett körkort återkallas, bland

annat, då förare i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen

åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller eljest ådagalagt

sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att inneliava

körkort. Återkallelse av körkort på grund av en straffbelagd förseelse må

icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom

domstols laga kraft ägande utslag, såvitt ej länsstyrelsen finner uppenbart,

att föraren är olämplig att föra motorfordon. Varning må användas i stället

för återkallelse, då det finnes anledning antaga, att föraren skall låta sig

rättas utan indragning av körkort, dock ej i fråga om förare, som vid färd

med motorfordon varit påverkad av starka drycker.

Återkallelse av körkort är enligt svensk rätt icke att betrakta som ett

straff utan som en preventiv åtgärd för att skydda allmänheten mot olämpliga

förare. Under sådana omständigheter bör givetvis ej en körkortsindragning

ifrågakomma, förrän förarens olämplighet blivit till fullo konstaterad.

Såsom framgår av redogörelsen ovan uttalade vederbörande departementschef

i proposition till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

m. m., ali en person, sorn genom upprepade förseelser klart ådagalagt

sin bristande vilja alt ställa sig till efterrättelse för motorfordonsförare i

trafikens eller trafiksäkerhetens intresse utfärdade bestämmelser, ej borde

få innehava körkort, även örn förseelserna var för sig icke kunde betecknas

såsom allvarliga. Riksdagen anslöt sig lill denna departementschefens lipp
-

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fattning. Mindre allvarliga trafikförseelser böra följaktligen icke annat än

i rena undantagsfall föranleda återkallelse av körkort. Varken motorfordonsförordningen

eller dess förarbeten giva något stöd för uppfattningen,

att körkort skulle kunna indragas på grund av enstaka, ur trafiksäkerhetssynpunkt

obetydliga överträdelser av trafikföreskrifter.

Utskottet vill vidare erinra om departementschefens uttalande i nämnda

proposition, att med hänsyn till de svåra konsekvenser, som en körkortsindragning

kunde medföra för särskilt en yrkeschaufför, syntes ur humanitär

synpunkt varning böra komma till användning i stället för körkortsindragning

i alla de fall, då vederbörande myndighet funne författningens syftemål

kunna uppnås även med dylik disciplinär åtgärd.

Enligt utskottets mening kunna icke befogade erinringar göras mot den

utformning, återkallelseinstitutet sålunda erhållit i 1936 års motorfordonsförordning.

De i motionerna I: 16 och II: 23 påtalade förhållandena hänföra

sig mera till författningens tillämpning än till dess ordalydelse.

En viss ojämnhet torde utmärka de särskilda länsstyrelsernas praxis i fråga

om återkallelse av körkort, ehuru bristen på en offentlig statistik rörande

orsakerna till körkortsindragningarna icke gör det möjligt att närmare belysa

detta förhållande.

En i görligaste mån enhetlig rättstillämpning från länsstyrelsernas sida

är givetvis i hög grad önskvärd. I den i redogörelsen omnämnda uppsatsen

i »Förvaltningsrättslig tidskrift» örn nyare praxis i regeringsrätten i fråga

örn indragning av körkort ha på tal örn annan trafikförseelse än bilfylleri

understrukits svårigheterna att angiva några regler för indragning av körkort

på grund av dessa slag av förseelser. I uppsatsen framhålles, att bilovarsamhet

torde i allmänhet medföra 2 a 4 man. indragning. Ett lindrigt

fall av ovarsamhet brukade endast i förening med andra förseelser föranleda

körkortsindragning. Mera sällan föranledde rena ordningsförseelser

återkallelse. Så hade regeringsrätten exempelvis under 1934 i ett fall upphävt

en körkortsindragning på 4 mån., vilken förorsakats av 4 parkeringsförseelser

efter erhållen varning. Genom sina beslut, vilka bringas till vederbörande

länsstyrelses kännedom, främjar regeringsrätten givetvis likformighet

i rättstillämpningen. Det torde finnas anledning förvänta, att genom

regeringsrättens prejudicerande verksamhet större enhetlighet i länsstvrelsernas

avgöranden skall komma till stand.

Utskottet vill i detta sammanhang i anslutning till departementschefens

ovan återgivna yttranden såsom sin uppfattning uttala, att vamingsinstitutet

bör i görligaste mån komma till användning i stället för återkallelse med

hänsyn till körkortsindragningens många gånger förödande ekonomiska konsekvenser.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då utskottet förutsätter, att

Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer länsstyrelsernas handhavande av

återkallelse- och varningsinstituten, har utskottet icke funnit tillräckliga skäl

föreligga att i anledning av motionerna I: 16 och II: 23 göra någon framställning

till Kungl. Majit.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

21

I den mån motionerna I: 177 och II: 329 få anses röra de förhållanden, som

kunna föranleda återkallelse av körkort, har utskottet funnit motionerna icke

böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.

D. Betydelsen av laga kraft ägande utslag rörande straffbelagd förseelse

vid prövning av fråga örn återkallelse av körkort på grund av

förseelsen.

Såsom framgår av den å sid. 13 återgivna lagtexten må enligt gällande

motorfordonsförordning återkallelse av körkort på grund av straffbelagd

förseelse icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit genom

domstols laga kraft ägande utslag avgjord, såvitt länsstyrelsen ej finner uppenbart,

att föraren är olämplig att föra motorfordon.

I motionen II: 329 uttalas (sid. 6):

Som en svaghet i den svenska lagstiftningen torde man få beteckna den

allmänna bestämmelsen i fråga om indragning av körkort, som stadgar:

Är fråga om straffbelagd förseelse, må återkallelse av körkort på grund av

denna förseelse icke äga rum, förrän frågan örn straff för förseelsen blivit

genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord.

1934 års vägtrafiksakkunniga ansågo, att körkort icke skulle kunna återkallas

med anledning av en förares förseelse, innan domstol meddelat utslag

rörande straff för förseelsen och utslaget vunnit laga kraft. De sakkunniga

hava till stöd härför anfört:

Örn en länsstyrelse erhållit kännedom om att en förare gjort sig skyldig

till viss förseelse och på grund härav beslutat att indraga förarens körkort

men domstolen sedermera fritager föraren från ansvar, kan det, på sätt

även påpekats från olika håll, ofta vara för sent för föraren att ernå ändring

i körkortsindragningen, och kan föraren sålunda utan skuld bliva underkastad

återkallelse av körkortet med ty åtföljande ekonomiska eller andra

konsekvenser. Det synes lämpligare, att länsstyrelsen avvaktar, att domstols

lagakraftägande utslag föreligger, innan länsstyrelsen meddelar slutligt

beslut örn indragning av körkortet. Däremot bör länsstyrelsen kunna i

avbidan på domstolens lagakraftägande utslag indraga körkortet tills vidare.

De sakkunniga hade i sitt författningsförslag i 21 § 1 mom. andra punkten

upptagit texten: »ej heller må därvid hänsyn tagas till förseelse, innan

domstols utslag rörande straff för förseelsen vunnit laga kraft».

Föredragande departementschefen anförde i propositionen nr 55 till 1936

års riksdag:

Jag anser mig kunna giva min anslutning till den princip, som ligger bakom

de sakkunnigas förslag, att vid utredning för ifrågasatt återkallelse av

körkort avseende ej skall fästas vid förseelse, innan domstols utslag rörande

straff för förseelsen vunnit laga kraft. I syfte att undvika de i några

yttranden påpekade olägenheter, som den av de sakkunniga föreslagna formuleringen

under vissa förhållanden kan medföra, har jag likväl låtit

avfatta bestämmelsen så, att hänsyn till förseelse, som är belagd med straff,

icke skall tagas, innan straff ådömts genom lagakraftvunnet utslag, där ej

länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfor
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Vt sköttel.

don. I sist angivna fall skall länsstyrelsen äga rätt att även slutligt återkalla

vederbörandes körkort, oavsett att lagakraftvunnet utslag rörande förseelsen

ej föreligger. Mot detta förslag kan invändas, att en person sålunda

kan få sitt körkort återkallat på grund av förment förseelse, från vilken

han sedermera av domstol frikännes. Då det för återkallelse av körkort i

förevarande fall erfordras, att sådana omständigheter föreligga, att föraren

uppenbarligen måste anses olämplig att föra motorfordon, torde emellertid

nämnda invändning icke behöva tillmätas avgörande betydelse.

I motionen 11:723 av herr Jeppsson m. fl. föreslogs under hänvisning till

de sakkunnigas motiv, att stadgandet måtte avfattas i enlighet med de sakkunnigas

förslag.

Riksdagen följde emellertid andra lagutskottets förslag att lämna det av

Kungl. Majit föreslagna stadgandet utan erinran.

Genom 1936 års motorfordonsförordning infördes i den svenska trafiklagstiftningen

den bestämmelsen, att återkallelse av körkort icke må äga rum

för en straffbelagd förseelse, innan domstols laga kraft ägande utslag rörande

förseelsen föreligger, såvitt länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren

är olämplig att föra motorfordon. De skäl, som enligt den ovan lämnade

redogörelsen ligga till grund för denna bestämmelse, anser utskottet fortfarande

vara bärande. Enligt utskottets uppfattning har det icke visats, att

detta stadgande medfört några olägenheter ur trafiksäkerhetssynpunkt. Under

sådana förhållanden kan utskottet icke tillstyrka någon ändring i detsamma.

E. Den tid, för vilken körkort kan indragas.

I motionen II: 329 framhålles (sid. 8) behovet av skärpta bestämmelser i

fråga örn den tid, för vilken körkort kan indragas. I motionen ifrågasättes sådan

ändring, att rattfylleri har till påföljd redan första gången indragning

av körkort för minst ett år och vid upprepad förseelse under de närmaste

fem åren indragning av körkortet för alltid.

Frågan om återkallelsetidens längd behandlas i 21 § 1 mom. i 1936 års

motor fordonsförordning, vilket stadgande i förevarande del är av följande

lydelse:

Återkallas körkort, skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid,

minst två månader och högst två år, gått till ända, på ansökan hos länsstyrelsen

i det län, som i 20 § 1 mom. sägs, äger få, om tiden angivits till ett

år eller därunder, frågan om körkortets återbekommande och, om tiden

angivits till över ett år, frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till

prövning; dock skall beträffande förare, som vid färd med motorfordon

varit så påverkad av starka drycker, som nyss sagts, tiden, efter vilken dylik

prövning först må ske, bestämmas till minst sex månader.

Spörsmålet örn återkallelsetidens längd har vid många tillfällen varit föremål

för uppmärksamhet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

23

Enligt 1916 års automobilförordning kunde körkort återkallas för alltid,

varemot sådan möjlighet saknades enligt 1923 och 1930 års motorfordonsförordningar

och ej heller finnes enligt nu gällande motorfordonsförordning.

Såväl 1920 års automobilsakkunniga, 1927 års motorfordonssakkunniga

och 1934 års vägtrafiksakkunniga som föredragande departementscheferna

i propositionerna till 1923, 1930 och 1936 års riksdagar med förslag till

motorfordonsförordning lia ställt sig avvisande till tanken att tillåta indragning

av körkort för alltid.

I fråga örn återkallelsetidens längd stadgades i § 15 mom. 3 i 1923 års motorfordonsförordning,

att länsstyrelsen skulle vid återkallelse av körkort förklara,

att länsstyrelsen ville, sedan viss tid, minst två månader och högst två

år, gått till ända, på ansökan upptaga till prövning frågan om utfärdande av

nytt körkort.

Vid 1930 års riksdag föreslog herr Albert Bergström i motionen I: 265, att

förare vid vissa svårare förseelser skulle kunna fråndömas sitt körkort för

alltid. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 34), vars utlåtande

godkändes av riksdagen.

I 1930 års motorfordonsförordning bibehölls bestämmelsen, att föraren

skulle, sedan minst två månader och högst två år gått till ända efter körkorts

återkallande, få frågan om utfärdande av nytt körkort upptagen till prövning,

dock skulle beträffande förare, som vid färd med automobil varit så

påverkad av alkohol, att han kunde antagas ej hava ägt nödigt herravälde

över sina handlingar, tiden, efter vilken dylik prövning först kunde ske, bestämmas

till minst sex månader.

Vid 1934 års riksdag aktualiserades detta spörsmål på nytt.

I proposition nr 208 yttrade föredragande departementschefen i sammanhang

med frågan örn strängare straffbestämmelser för vissa förseelser vid

förande av motorfordon:

Jag vill beröra av flera myndigheter väckta förslag, att, i stället för eller

jämsides med straffskärpning, tiden för körkortsindragningen måtte beträffande

den, som gjort sig skyldig till onykterhet vid framförande av motorfordon,

avsevärt utsträckas. Ehuru jag delar den uppfattningen att berövandet

av körkort är en naturlig reaktion mot en dylik förseelse, anser jag

mig likväl icke för närvarande böra biträda förenämnda förslag. Det råder

nämligen i fråga om tiden för körkortsindragningarna en viss ojämnhet i den

praxis som tillämpas av de olika länsstyrelserna, och en ändring i föreslagen

riktning skulle måhända i ändå högre grad komma att giva anledning till en

icke önskvärd olikhet i tillämpningen av 15 § 3 mom. första stycket motorfordonsförordningen.

Då innehavet av körkort därjämte är en förutsättning

för stora grupper yrkesmän att vinna försörjning, anser jag, att den nu stadgade

maximitiden för prövning av körkortsindragning, två år, icke bör utsträckas.

Länsstyrelse bör givetvis vid prövningstidens utgång icke utfärda

nytt körkort med mindre det av omständigheterna tydligt framgår, att sökanden

finnes utan fara för trafiksäkerheten eller eljest åter kunna anförtros

rätten att föra motorfordon.

I en motion, I: 320, av herr Bergström hemställdes, alt riksdagen måtte

föreslå sådan ändring i nämnda proposition, att för motorfordonsförare, som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

U tskottet.

gjort sig skyldig till brott mot 2 § i den föreslagna lagen om straff för vissa

brott vid förande av motorfordon, körkort kunde återkallas för alltid.

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 35 över propositionen till

departementschefens uttalande. Tre reservanter förordade emellertid, att bestämmelsen

om en maximitid av två år för indragning av körkort skulle utgå

samt att minimitiden för indragning av körkort på grund av onykterhet vid

ratten borde utsträckas från sex månader till ett år.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I 1936 års motorfordonsförordning hava bestämmelserna om återkallelsetiderna

upptagits från 1930 års förordning med oförändrat innehåll.

Enligt norsk, dansk och finsk trafiklagstiftning kan körkort återkallas för

viss tid eller för alltid.

Den norska lagen om motorfordon föreskriver, att körkort skall indragas

på minst ett år, om föraren ådömts straff för förande av motorfordon i av

starka drycker påverkat tillstånd. Har föraren tidigare under de sistförflutna

fem åren blivit dömd för förseelse av samma art, skall körkortet indragas

för alltid.

Den danska lagen om motorfordon stadgar, att körkortet skall återkallas

för minst sex månader, örn föraren av ett motorfordon på grund av spritförtäring

icke varit i stånd att föra fordonet på ett betryggande sätt.

Enligt den finska förordningen örn trafik med motorfordon skall körkortet

återkallas för alltid, örn föraren genom lagakraftvunnet utslag dömts

till ansvar för framförande av motorfordon i berusat eller av starka drycker

påverkat tillstånd.

De i motionen framförda synpunkterna hava vid åtskilliga tillfällen varit

föremål för statsmakternas övervägande. Utskottet anser, att det ej heller

för närvarande föreligger skäl till ändring. Ifrågavarande spörsmål torde

för övrigt icke äga den stora betydelse, som ofta synes tillerkännas detsamma.

Såsom föredragande departementschefen uttalat i sitt ovan återgivna

yttrande i proposition till 1934 års riksdag bör en länsstyrelse givetvis

vid prövningstidens utgång icke återlämna körkort eller utfärda nytt körkort

med mindre det av omständigheterna tydligt framgår, att sökanden finnes

utan fara för trafiksäkerheten åter kunna anförtros rätten att föra motorfordon.

F. Vissa underrättelser från polismyndighet oell nykterhetsnämnd

till körkortsprövande myndighet.

Enligt 21 § 1 mom. i 1936 års motorfordonsförordning äger polismyndighet

under vissa förutsättningar rätt att omhändertaga förares körkort i avbidan

på beslut av länsstyrelse, huru med körkortet skall förfaras. Förutsätt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

ningarna för eif dylikt ingripande äro, att förare vid färd med motorfordon

ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors

liv eller egendom eller varit synbarligen överlastad av starka drycker

eller till följd av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan

att föra motorfordon utan risk för liv eller egendom. Körkort, som sålunda

omhändertagits, skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,

inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan

om körkortets återkallande ankommer. Det åligger länsstyrelsen att

skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tillsvidare återkallas eller till

föraren återställas. I avbidan på dylikt förordnande är föraren icke berättigad

att föra motorfordon.

Med polismyndighet förstås i detta sammanhang, för Stockholm vederbörande

poliskommissarie, för annan stad, där polismästare finnes, denne, för

övriga städer stadsfiskal eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning

med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende

över polisväsendet samt för landet polischefen i orten.

Denna bestämmelse infördes i 1930 års motorfordonsförordning genom en

kungl, förordning den 7 juni 1934, sedan 1934 års riksdag lämnat ett i proposition

nr 208 framfört förslag i ämnet utan erinran (se andra lagutskottets

utlåtande nr 35).

I nämnda proposition anförde föredragande departementschefen, statsrådet

Leo, till närmare belysning av stadgandet bl. a.:

Gentemot en begränsning av ifrågavarande befogenhet till visst högre polisbefäl

kan måhända anföras, att då det direkta ingripandet mot förare, varom

här är fråga, oftast företages av underordnade polismän, skulle möjligheten

att omedelbart fråntaga föraren hans körkort kunna bli skäligen illusorisk.

Det är emellertid att antaga att i de flesta fall, då ett ingripande av ifrågavarande

art sker, vederbörande förare av polismannen omedelbart mställes

till förhör å polisstation eller landsfiskalskontor, varigenom polismannen erhåller

möjlighet att komma i förbindelse med den som är behörig att förordna

örn körkortets omhändertagande.

Den tid inom vilken det skall åligga polismyndigheten att underställa vederbörande

länsstyrelse den företagna åtgärden har föreslagits till 48 timmar.

Mot förslaget i denna del har icke någon av de i ärendet hörda myndigheterna

haft något att erinra och finner jag mig böra förorda detsamma. Bestämmelsen

bör givetvis tolkas så att det skall åligga polismyndigheten att

inom 48 timmar från det föraren fråntogs körkortet hava till länsstyrelsen

avsänt de föreskrivna handlingarna, d. v. s. körkortet jämte redogörelse för

den vidtagna åtgärden. Denna redogörelse torde böra innefatta alla för sakens

bedömande erforderliga upplysningar.

Enligt 21 § i 1936 års vägtrafikstadga äger polisman förbjuda den, som

kan antagas vara så påverkad av starka drycker, att han icke äger nödigt

herravälde över sina handlingar, alt föra automobil, så ock, där förbudet

icke efterkoinmes, hindra honom alt föra automobilen. Det åligger polismannen

att så snart ske kan om åtgärden underrätta sin närmaste överordnade.

Detta stadgande har nied i huvudsak oförändrat innehåll hämtats från

1930 års motorfordonsförordning, där bestämmelsen infördes genom en för
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

ordning av den 7 juni 1934 (proposition nr 208, andra lagutskottets utlåtande

nr 35).

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den uppgiftsskyldighet, som

enligt 21 § 4 mom. i 1936 motorfordonsförordning åligger domstol. Har nämligen

en körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse, begången vid förande

av motorfordon eller traktor tåg, eller för förseelse mot 18 kap. 15 § strafflagen,

eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt ådömt

sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända avskrift av

utslaget jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse,

som utfärdat detsamma.

I motionen II: 329 uttalas (sid. 7), att rationella åtgärder synas böra vidtagas

dels för att polismyndighet inom 48 timmar rapporterar ej blott förare

i överlastat tillstånd utan jämväl övriga i 21 § motorfordonsförordningen avsedda

rattfyllerister, dels ock för att en snabbare rapportering i allmänhet än

vad nu sker från polismyndighet till den körkortsprövande myndigheten

kommer till stånd.

I motionen anföres bl. a.:

I fråga om indragning av körkort för förare av motorfordon och särskilt

för sådan förare, som varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas

ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, föreligga i allmänhet

icke några rationella bestämmelser till garanterande av den snabbhet, varmed

vederbörandes förseelse med hänsyn till sakens natur bör inrapporteras till

körkortsmyndigheten. Endast i 21 § 4 stycket motorfordonsförordningen

stadgas, vad polisen beträffar, att, om förare ådagalagt grov vårdslöshet eller

visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit

synbarligen överlastad av starka drycker eller örn förare till följd av sjukdom,

skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon

utan risk för liv eller egendom, polismyndighet äger omhändertaga körkortet

i avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras.

I sådant fall skall körkortet jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet,

inom 48 timmar insändas till den länsstyrelse, på vars prövning

frågan örn körkortets indragande ankommer.

Vidare gäller enligt 21 § vägtrafikstadgan, att polisman äger förbjuda den,

som kan antagas vara påverkad av starka drycker, att föra automobil och

motorcykel, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra

fordonet. I sådant fall åligger det polismannen att så snart ske kan örn

åtgärden underrätta sin närmaste överordnade.

Däremot saknas det, som sagt, varje bestämmelse, inom vilken tid denne

har att rapportera saken till länsstyrelsen.

Avsaknaden av en dylik bestämmelse kunde visserligen anses vara utan

större betydelse, då det nämligen borde ligga i sakens natur, att vederbörande

polisbefäl skall finna sig uppfordrad att icke dröja med anmälan allt för

länge.

Ty en anmälan till länsstyrelsen, som nämligen kan finna provisorisk indragning

påkallad, vilken kommer flera månader efter förseelsens begående,

gor en indragningsåtgärd, ju senare den inkommer, illusorisk.

Erfarenheten giver också vid banden, att det allt emellanåt förekommer,

att rattfylleri icke snabbt och rationellt avrapporteras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

I motionen II: 329 uttalas vidare (sid. 7), att åtgärder synas böra vidtagas

för en snabbare rapportering från nykterhetsnämnd till kör kortsprövande

myndighet.

Enligt alkoholistlagen den 12 juni 1931 åligger det polis- och åklagarmyndighet

att, när den erhållit kännedom örn förhållande, som bör föranleda

nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom hos

nämnden (10 §). Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått

grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där

äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk, varom talas i § 1 i lagen,

skall nämnden skyndsamt föranstalta om undersökning samt söka inhämta

noggrann kännedom örn hans levnadsförhållanden och andra på fallets bedömande

inverkande omständigheter (11 §). Framgår av nykterhetsnämndens

undersökning, att den, örn vilken är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk,

skall nämnden, där ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra

honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade

hjälpåtgärder (13 §). Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

icke genom hjälpåtgärd kunnat aterföras till ett nyktert och ordentligt

liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill,

äger nykterhetsnämnden hos länsstyrelsen ansöka om förordnande, att

han må intagas å allmän alkoholistanstalt (15 §). Även polismyndighet och

enskilda kunna i vissa fall ansöka örn dylikt förordnande (16 o. 17 §§).. Göres

ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den innehålla

fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och

för de övriga åtgärder, som vidtagas (18 §). Länsstyrelsen äger förordna om

intagande å alkoholistanstalt (24 o. 25 §§).

Av återkallelseinstitutets preventiva karaktär följer, att det är av stor vikt,

att länsstyrelserna snarast erhålla kännedom om sådana förhållanden, vilka

böra föranleda övervägande från länsstyrelsernas sida att återkalla körkort.

Enligt gällande motorfordonsförordning föreligger skyldighet för polismyndighet,

som omhändertagit körkort, att inom viss tid avge rapport härom till

länsstyrelse. Förutsättningarna för omhändertagandet äro, såsom framgår

av redogörelsen ovan, att föraren vid sin färd visat grov vårdslöshet eller

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen

överlastad av starka drycker eller till följd av sjukdom, skada eller

dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motoriordon utan risk för

liv eller egendom. I övrigt har ej i motorfordonsförordningen föreskrivits

skyldighet för polismyndighet att till körkortsprövande myndighet inrapportera

trafikförseelser. Åtskilliga polismyndigheter torde emellertid fästa länsstyrelsernas

uppmärksamhet jämväl på andra förseelser än de ovan omförmälda.

En mera omfattande uppgiftsskyldighet har däremot ålagts domstolarna.

Sålunda är domstol, som ådömt en körkortsinnehavare straff för förseelse,

begången vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för fylleri, pliktig

att ofördröjligen översända avskrift av utslaget lill den länsstyrelse, sorn

Ut skölt el.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

uttal dat körkortet. Det torde ej sällan inträffa, att länsstyrelserna först genom

domstolsutslag fa kännedom örn förhållanden, som långt tidigare i

trafiksäkerhetens intresse bort föranleda en provisorisk eller definitiv inslagning

av körkort. Enligt utskottets mening synes här föreligga en brist

i trafiklagstiftningen, och åtgärder torde böra övervägas i syfte att befordra

en bättre kontakt mellan polismyndigheter och länsstyrelser. Omfattningen

av den ifrågasatta ökade rapporteringsskyldigheten kan givetvis bliva föremål

för delade meningar. Enligt utskottets uppfattning kan möjligen den

lösningen tänkas, att åklagare, som beslutat åtal mot körkortsinnehavare

för förseelse vid förande av motorfordon eller traktortåg eller för fylleri,

skall vara pliktig att skicka rapport örn förseelsen till den länsstyrelse, som

utfärdat körkortet. Såsom ovan erinrats föreligger i motsvarande fall skyldighet

för domstol att översända fällande utslag till vederbörande länsstyrelse.

Det torde vara en allmän uppfattning, att motorfordonsförares förhållande

till alkoholhaltiga drycker är en central fråga i trafiksäkerhetsproblemet.

Det är därför av stor betydelse, att länsstyrelserna snarast erhålla

kännedom om de fall, då körkortsinnehavare äro hemfallna åt alkoholmissbruk.

Det föreligger för närvarande icke någon skyldighet för nykterhetsnämnd,

vilken vidtagit åtgärder i anledning av körkortsinnehavares missbruk

av alkoholhaltiga drycker, att rapportera fallet till den länsstyrelse,

som utfärdat körkortet. Enligt utskottets mening tala starka skäl för införandet

av en dylik anmälningsplikt åtminstone för det fall, att nykterhetsnämnden

ansett sig böra vidtaga särskilda hjälpåtgärder för körkortsinnehavarens

rättelse eller påkalla hans intagning å alkoholistanstalt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet föreslå riksdagen att hos

Kungl. Majit hemställa om utredning av frågan, huruvida ytterligare åtgärder

böra vidtagas i syfte att snabbt bringa en körkortsinnehavares trafikförseelser

och alkoholmissbruk till den körkortsprövande myndighetens kännedom.

G. Vissa underrättelser från länsstyrelser till polismyndighet och

nykterhetsnämnd.

I motionen II: 329 uttalas (sid. 7), att genom uttryckligt stadgande synes

böra föreskrivas, att länsstyrelses beslut örn varning, om indragning av körkort

etc. skola utan uppskov delgivas underordnad polismyndighet ävensom,

när det gäller rattfyllerister, vederbörande nykterhetsnämnd.

I anledning av detta uttalande torde böra erinras, att varning icke kan

meddelas i stället för återkallelse, då förare gjort sig skyldig till rattfylleri.

Enligt 21 § 3 mom. i 1936 års motorfordonsförordning skall genom länsstyrelsens

försorg, på sätt Konungen förordnar, för rikets polismyndigheter

kungöras beslut örn återkallelse av körkort. Beslut, varigenom återkallelse

av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats eller varigenom, efter

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

29

återkallelse, förare återbekommit sitt körkort eller nytt körkort utfärdats för

honom, skall på enahanda sätt kungöras.

Enligt kungl, kungörelsen den 19 februari 1937 angående körkort och trafikkort

skall kungörandet ske i tidningen »Polisunderrättelser».

Enligt 1930 års motorfordonsförordning skulle meddelande om de i nyssnämnda

moment angivna besluten tillika intagas i tidning i orten.

I proposition nr 213 till 1936 års riksdag med förslag till motorfordonsförordning

m. m. anförde föredragande departementschefen, att han ansett sig

kunna utesluta stadgandet, att meddelande skulle intagas i ortstidning, enär

detta förfarande icke syntes hava ett mot kostnaderna därför svarande värde.

Det syntes departementschefen fullt tillräckligt, att besluten kungöras

rikets polismyndigheter.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Däremot hemställdes i en motion, II: 722, av herrar Andersson i Igelboda

och Andersson i Rasjön, att riksdagen ville i sitt yttrande över propositionen

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte i motorfordonsförordningen intaga stadgande

därom, att länsstyrelse skall till kommunernas nykterhetsnämnder lämna

underrättelse om beslut angående utfärdande av körkort samt återkallelse,

återbekommande eller utfärdande av nytt körkort för inom respektive kommuner

bosatta personer.

I motionen anfördes:

Ett mycket viktigt led i strävandena att förebygga trafikolyckor, orsakade

av alkoholförtäring, är en fortlöpande kontroll av körkortsinnehavares nykterhetsförhållanden.

Den kontroll av sådan art, som hittills förekommit, synes

huvudsakligen hava grundats på till länsstyrelsernas körkortsregister av

domstolarna inrapporterade fylleriförseelser. Denna kontroll torde emellertid

hava en alltför begränsad räckvidd för att vara effektiv. Det synes därför

vara naturligt, att den mera ingående kännedom om körkortsinnehavarnas

nykterhetsförhållanden, som kommunernas nykterhetsnämnder kunna

förvärva, tages i anspråk för denna kontroll. Det förekommer redan nu i

viss utsträckning, att nykterhetsnämnderna till länsstyrelserna lämna underrättelse

örn fall av sådant alkoholmissbruk hos motorfordonsförare, som

kan utgöra en fara ur trafiksäkerhetssynpunkt. Då det för sådant ändamål

måste anses angeläget, att nykterhetsnämnderna äga kännedom örn vilka

personer inom kommunen som innehava körkort, synes det vara befogat,

att åt länsstyrelserna uppdrages att lämna nykterhetsnämnderna uppgift

om för vilka personer inom respektive kommuner körkort utfärdas, liksom

uppgift örn återkallelse, återbekommande eller utfärdande av nytt körkort.

Andra lagutskottet ansåg icke tillräckliga skäl hava förebragts för den ifrågasatta

författningsändringen. Utskottets avstyrkande yttrande godkändes

av riksdagen.

Enligt 37 § i kungl, förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning

av rusdrycker, vilken förordning upphör att gälla den 1 oktober 1938, skall

underrätt, örn någon genom utslag blivit sakfälld för fylleri eller för viss olov
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskotta.

lig försäljning av rusdrycker eller för olovligt tillhandagående med anskaffande

av rusdrycker, inom en vecka efter utslagets meddelande insända uppgift

därom till hemortsbolaget för den som uppgiften avser. Örn den tilltalade

sakfällts först i högre instans, skall överrätt insända sådan uppgift.

Motsvarande skyldighet för domstolarna att lämna meddelande till systembolagen

föreligger även då fråga är om brott, som i allmänna strafflagen är

belagt med straff, då domstolen funnit att brottet begåtts under inflytande

av starka drycker.

I kungl, förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker,

vilken träder i kraft den 1 oktober 1938, har icke upptagits någon motsvarande

bestämmelse.

I det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen den 23 oktober 1934

avgivna »Betänkande med förslag till spritdrycksförordning m. m.» (stat. off.

utr. 1934: 39), vilket förslag ligger till grund för nyssnämnda förordning,

hade föreslagits en »kungörelse angående meddelande av vissa uppgifter för

utminuteringskontrollen». Enligt detta förslag skulle underrätt, som sakfällt

någon för bl. a. fylleri, framförande av motorfordon under påverkan av alkoholhaltiga

drycker eller annan straffbelagd handling begången medan den

sakfällde varit påverkad av dylika drycker, vara pliktig att inom en vecka

efter utslagets meddelande insända uppgift därom till den sakfälldes hemortsbolag.

Uppgiftsskyldighet hade även i viss utsträckning föreslagits för

överrätt.

Det torde finnas anledning förvänta, att 1937 års rusdryckslagstiftning

kommer att kompletteras med en kungörelse örn viss uppgiftsskyldighet för

domstolarna.

Beslut om återkallelse av körkort skola enligt gällande motorfordonsförordning

kungöras för rikets polismyndigheter. Kungörandet sker genom tidningen

»Polisunderrättelser». Att därutöver ålägga länsstyrelse att underrätta

polismyndighet om meddelade varningar och örn körkortsindragningar synes

ej vara av behovet påkallat.

Frågan om skyldighet för länsstyrelse att lämna nykterhetsnämnd underrättelse

om bl. a. återkallelse av körkort var föremål för övervägande vid

1936 års riksdag i anledning av en i ämnet väckt motion. Andra lagutskottet,

vars yttrande i denna del godkändes av riksdagen, ansåg icke tillräckliga

skäl hava förebragts för den då ifrågasatta författningsändringen.

Såsom framgår av utskottets redogörelse ovan å sid. 27 åligger det enligt

10 § alkoholistlagen polis- och åklagarmyndighet att, när den erhållit

kännedom om förhållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden. Härigenom torde

vara tillfredsställande sörjt för att nykterhetsnämnderna erhålla kunskap

örn alkoholmissbruk hos motorfordonsförare av sådan omfattning, att ett ingripande

från nämndens sida kan anses påkallat. Enligt utskottets uppfattning

torde ett stadgande om skyldighet för länsstyrelse att delgiva nykter
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

31

hetsnämnd beslut om indragning av körkort på grund av rattfylleri icke vare

sig ur trafiksäkerhets- eller nykterhetssynpunkt innebära några påtagliga

fördelar. Utskottet kan därför icke tillstyrka motionen i förevarande del.

H. Ifrågasatta ändringar i lagen den 20 juni 1924 angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin.

I nämnda lag stadgas, att om spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel

därför påträffas hos person, som anhålles för fylleri, skall vad

sålunda påträffats tagas i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes

för fylleriförseelsen, dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter

föranleda till annat.

I motionen 11: 329 uttalas (sid. 8), dels att det synes välmotiverat, att lagen

utsträckes att gälla jämväl berusad förare av lättviktsmotorcykel, och

dels att anledning synes föreligga att låta lagen gälla även förare av motorfordon

i egentlig bemärkelse, vilka äro till den grad påverkade av rusdrycker,

att de kunna antagas sakna nödigt herravälde över sina handlingar.

I anledning av första delen i detta yttrande torde böra påpekas, att lagen

är tillämplig å en av starka drycker överlastad förare av lättviktsmotorcykel.

I skrivelse till Kungl. Majit den 10 november 1937 har Motorförarnas helnykterhetsförbund

hemställt om sådan ändring av 1924 års lag, att den måtte

kunna vinna tillämpning jämväl i fråga örn den som bryter mot 1934 års

lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller som av polisman

med stöd av 21 § i 1936 års vägtrafikstadga förbjudes att föra automobil.

Sedermera har Föreningen Sveriges stadsfiskare i skrivelse den 6 december

1937 till Kungl. Majit hemställt om åtgärder i samma riktning.

Ärendena äro beroende på Kungl. Majits prövning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är 1924 års lag tillämplig

allenast å den som anhålles för »fylleri». I anledning härav torde böra

nämnas, att Högsta domstolen i ett den 12 september 1936 meddelat utslag

(se N. J. A. 1936: 417) enhälligt ansett, att den, som under förande av bil

varit överlastad av starka drycker, skall dömas till straff jämlikt 1 § i 1934

års lag utan åberopande tillika av 18 kap. 15 § strafflagen.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för alt 1924 års lag angående förverkande

i visst fall av spritdrycker och vin göres tillämplig jämväl å den

som framfört motorfordon under det han varit så påverkad av starka drycker,

att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava Motorförarnas helnyklerhctsförbund

och Föreningen Sveriges stadsfiskaler i slutet av föregående

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

år gjort framställningar till Kungl. Majit i detta ämne. Enligt vad utskottet

inhämtat har inom justitiedepartementet i anledning härav påbörjats vissa

utredningsarbeten. Då sålunda förevarande spörsmål är föremål för Kungl.

Majits uppmärksamhet, har utskottet icke funnit anledning föreslå riksdagen

att hos Kungl. Majit göra någon framställning i denna fråga. Utskottet

kan därför icke tillstyrka motionen lii 329 i nu behandlad del.

I. Åtgärder till motverkande av motorfordonsförares förplägande nied

rusdrycker.

I motionen II: 329 uttalas (sid. 9 och 10), att även om man icke sträcker

sig så långt, att man rent av vid straffansvar förpliktar föreståndare för utskänkningsställe

till åtgärder, ägnade att förhindra berusad person att föra

motorfordon, torde man med skäl kunna ifrågasätta förbud för betjäningen

såväl att utskänka rusdrycker som att erbjuda utskänkning till den, om vilken

betjäningen vet eller på goda grunder kan antaga, att han är i färd med

att föra motorfordon. I motionen framhålles, att på sina håll ifrågasatts förbud

även för enskilda personer att bjuda yrkeschaufförer på rusdrycker under

eller inför en förestående färd med motorfordon.

Utskottet vill erinra om vissa stadganden i svensk lagstiftning av intresse

i förevarande sammanhang.

Enligt 22 § i kungl, förordningen den 11 juli 1919 ang. försäljning av pilsnerdricka

må pilsnerdricka icke försäljas eller utlämnas till den som synbarligen

är berörd av alkoholhaltiga drycker. Ej heller må försäljning eller

utlämning av pilsnerdricka äga rum, då det är uppenbart, att varan helt

eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte, överlastad person får

ej utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt pilsnerdricka, eller lämnas

utan vård.

I 59 § i kungl, förordningen den 14 juni 1917 ang. försäljning av rusdrycker,

vilken förordning upphör att gälla den 1 oktober 1938, stadgas, att

rusdrycker må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som synbarligen

är berörd av starka drycker. Ej heller må å utskänkningsställe rusdrycker

utlämnas till den, som veterligen gjort sig känd för att missbruka sådana,

eller till någon, som skäligen kan antagas ej hava fyllt 18 år. överlastad

person får ej utdrivas från utskänkningsställe, där han förtärt rusdrycker,

eller lämnas utan vård.

Enligt 5 kap. 7 och 8 §§ i kungl, förordningen den 18 juni 1937 ang. försäljning

av rusdrycker, vilken träder i kraft den 1 oktober 1938, får ej den

som handhar utskänkning eller någon hos honom anställd söka förmå gäst

att å utskänkningsstället inköpa rusdrycker. Utskänkning må ej äga rum

till den som kan antagas ej hava fyllt aderton år. Ej heller må utskänkning

äga rum till den som veterligen missbrukar starka drycker eller därav

synbarligen är berörd.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 33

Norsk och dansk lagstiftning innehålla vissa bestämmelser i förevarande

ämne.

I den norska lagen den 16 juli 1936 örn skyldighet för personer i viss ställning

att avhålla sig från alkoholförtäring stadgas, att om någon, som har

till yrke att driva hotell, gästgiveri, pensionatsverksamhet eller annan uthyrning

av rum eller servering av mat och dryck, eller någon som är i

tjänst hos sådan person medverkar till att det i lagen stadgade förbudet att

använda alkohol (se ovan sid. 8) överträdes, skall han, därest medverkan

sker under utövandet av sådan verksamhet, straffas med böter eller vid

upprepade förseelser med böter eller fängelse i högst tre månader. Har den

skyldige rätt till försäljning eller utskänkning av rusdrycker, skall han efter

ett visst antal förseelser fråndömas denna rätt. På samma sätt straffas

den som medverkar till överträdelse av ifrågavarande förbud att använda

alkohol, såframt medverkan består i överlåtelse (utskänkning) av rusdrycker

mot eller utan vederlag.

Enligt den danska lagen om motorfordon gäller, att när en person på ett

offentligt utskänkningsställe förtärt spritdrycker, och värden eller hans ställföreträdare

vet eller med fog kan antaga, att han är förare av motorfordon,

samt personen på grund av spritförtäringen icke är i stånd att föra sådant

fordon på betryggande sätt, skall värden eller ställföreträdaren försöka att,

eventuellt genom tillkallande av polis, förhindra, att personen i sådant tillstånd

för eller försöker föra motorfordon. Underlåtenhet straffas med böter

eller vid försvårande omständigheter med fängelse.

Såsom framgår av redogörelsen ovan hava i den svenska rusdryckslagstiftningen

vissa bestämmelser meddelats i syfte att förebygga missbruk av spritdrycker.

Sålunda stadgas i 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker,

vilken förordning träder i kraft den 1 oktober 1938, att utskänkning

icke må äga rum till den som veterligen missbrukar starka drycker

eller är synbarligen berörd därav.

. Utskottet anser det givetvis vara ett samhällsintresse av synnerlig vikt att

främja nykterhet vid ratten. Utskottet är emellertid av den uppfattningen, att

den av motionären ifrågasatta lagstiftningen knappast skulle vara ett lämpligt

medel för att nå det avsedda syftet. Utskottet har icke funnit skäl föreligga

för riksdagen att i förevarande ämne göra någon framställning till

Kungl. Maj:t.

J. Övriga nied motionerna 1:177 och 11:329 möjligen avsedda

spörsmål.

I den mån motionerna I: 177 och II: 329 kunna anses röra andra spörsmål

än dem, som behandlats under de föregående avdelningarna, har utskottet

funnit motionerna icke böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 17.

Utskottet.

Utskottet.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Utskottets hemställan.

Sid. 9‘.

Sid. 12.

Sid. 19.

Sid. 22.

Sid. 24.

Sid. 27.

Sid. 30.

Under åberopande av vad utskottet ovan anfört får utskottet hemställa,

A. beträffande frågan om alkoholförtäring före eller i

samband med färd med annat motorfordon än lättviktsmotorcykel:
att

motionerna I: 177 och II: 329 i nu ifrågavarande del

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

B. beträffande frågan om onykterhet vid förande av lättviktsmotorcykel

:

att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd;

C. beträffande frågan örn de omständigheter, som kunna

föranleda återkallelse av körkort:

1. att motionerna I: 16 och 11:23 icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd; samt

2. att motionerna 1:177 och 11:329 i nu ifrågavarande

del icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

D. beträffande frågan örn betydelsen av laga kraft ägande

utslag rörande straffbelagd förseelse vid prövning av

fråga örn återkallelse av körkort på grund av förseelsen:

att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd;

E. beträffande frågan örn den tid, för vilken körkort kan

indragas:

att motionen 11:329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd:

F. beträffande frågan örn vissa underrättelser från polismyndighet

och nykterhetsnämnd till körkortsprövande myn-*

dighet:

1. att riksdagen, i anledning av motionen 11:329, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville

låta verkställa utredning rörande lämpligheten att vidtaga ytterligare

åtgärder med syfte att snabbt bringa en körkortsinnehavares

trafikföreseelser och alkoholmissbruk till den

körkortsprövande myndighetens kännedom; samt

2. att motionen 11:329 i nu ifrågavarande del, i den mån

den icke blivit beaktad genom vad utskottet ovan hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd;

G. beträffande frågan om vissa underrättelser från länsstyrelse

till polismyndighet och nykterhetsnämnd:

1 Hänvisning till den sida i detta utlåtande, där utskottets motivering återfinnes.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

35

att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd;

H. beträffande frågan om ändringar i lagen den 20 juni Sid. 31.

1924 angående förverkande i visst fall av spritdrycker och

vin:

att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd;

I. beträffande frågan om åtgärder till motverkande av Sid. 33.

mo torf or donsför ares förplägande med rusdrycker:

att motionen II: 329 i nu ifrågavarande del icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd; samt

J. beträffande övriga med motionerna 1:177 och II: 329 Sid. 33.

möjligen avsedda spörsmål:

att motionerna 1:177 och 11:329 i nu ifrågavarande del

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder1, Tamm, Hagman-*, P. Sandström,

Heiding, Knut Petersson, Olof Carlsson* och Sten3;

från andra kammaren: herrar Österström4* Skoglund3, Pettersson i Hällbacken och

Sandström i Härnösand, fru Nordgren*, herrar Hermansson, Thorell5 och Gardell*, fröken

Hesselgren6 samt herr Holm*.

1 Ej närvarande vid behandlingen av punkten E.

2 Närvarande endast vid behandlingen av punkterna A, B. och G.—J.

3 i > > » » > C.—F. » >

4 > j > > » > A.—E.

6 > »> > >>A. och B.

6 > > > > > > F.—J.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Norman och Linder samt fru Nordgren och fröken Hesselgren

i anslutning till utskottets uttalande (sid. 30 och 31) under avdelningen G

beträffande frågan örn vissa underrättelser från länsstyrelse till polismyndighet

och nykterhctsnämnd.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Enligt vår uppfattning tala beaktansvärda skäl för att länsstyrelse skall

vara pliktig att underrätta vederbörande nykterhetsnämnd örn återkallelser

av körkort på grund av rattfylleri. En person, vilken fått sitt körkort indraget

av dylik anledning, torde i vanliga fall komma att efter indragningstidens

utgång ansöka örn körkortets återbekommande, respektive utfärdande

av nytt körkort. Då indragningstiden alltid måste utgöra minst sex månader,

skall vid dylik ansökan företes av polismyndighet efter nykterhetsnämndens

hörande utfärdat nykterhetsintyg. Med hänsyn härtill torde starka skäl tala

för att nykterhetsnämnden redan från indragningstidens början har sin uppmärksamhet

riktad på ifrågavarande person. — För en uppgiftsskyldighet

från länsstyrelse till nykterhetsnämnd talar även en annan omständighet.

Utskottet har under avdelningen F i sitt utlåtande ifrågasatt, att nykterhetsnämnd

skall vara pliktig att till körkortsprövande länsstyrelse anmäla åtminstone

de fall, då nämnden ansett sig böra vidtaga särskilda hjälpåtgärder

för en åt alkoholmissbruk hemfallen körkortsinnehavares rättelse eller

påkalla hans intagning å alkoholistanstalt. Enligt vår uppfattning synes

det rimligt och riktigt, att nykterhetsnämnd, som gjort dylik anmälan, erhåller

besked från länsstyrelsen om de åtgärder, vartill denna anmälan föranlett.

Då vi emellertid hava tagit för givet, att Kungl. Maj:t vid den av utskottet

under avdelningen F förordade utredningen beaktar de av oss här ovan berörda

frågorna, ha vi icke ansett erforderligt att reservationsvis hemställa,

att riksdagen matte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning jämväl rörande

dessa spörsmål.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

380448

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:99 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn skärpt lagstiftning rörande alkoholpåverkan under färd med motorfordon m. m. a1 i texten