Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
1938-03-11 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1938:21, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1938 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående skyldighet för kommuner
och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov (rekvisitionslag), lag om skyldighet i vissa fall
att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för
krigsmaktens behov och lag örn förfogande över viss
egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).
Genom en den 19 november 1937 dagtecknad proposition, nr 3, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade,
här nedan införda förslag till lag angående skyldighet för kommuner och
enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag),
lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m.
för krigsmaktens behov samt lag örn förfogande över viss egendom för krigsmaktens
behov (militär förfogandelag).
Beträffande de skäl, som ligga till grund för de genom propositionen
framlagda förslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen.
De genom propositionen framlagda lagförslagen grunda sig i huvudsak på
förslag, som utarbetats av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
med biträde av en jämlikt Kungl. Majits uppdrag särskilt tillkallad sakkunnig
och under samverkan med sakkunniga, som utsetts av cheferna för
generalstaben, marinstaben och flygvapnet. I skrivelse den 2 november
1934, med vilken förslaget överlämnats, har rikskommissionen uttalat, att
lagstiftningen örn rätt för staten att under krig och andra utomordentliga
förhållanden tvångsvis förfoga över enskild egendom måste syfta till att tillgodose
två till arten ganska skilda ändamål. Dels gällde det att utrusta de
statliga organen med befogenheter att under tider av svåra ekonomiska rubbningar
kunna genomföra en sådan reglering av produktion, omsättning och
konsumtion, som krävdes i den allmänna folkförsörjningens intresse. Dels
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 21. 073 38 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
gällde det att skapa sådana rättsliga instrument, som möjliggjorde de militära
behovens täckande på ändamålsenligaste sätt under krig eller vid fara
för krigiska förvecklingar. Förstnämnda ändamål borde uppnås genom en
allmän förfogandelag efter mönstret av de under världskriget här gällande
provisoriska lagarna jämte därtill anslutande specialförfattningar. Det syntes
vara tillräckligt, att nu åsyftade författningar förelåge utarbetade för att, örn
förhållandena det påkallade, framläggas till antagande och utfärdande. För
planläggningen av den militära behovstäckningen krävdes däremot, att klarhet
funnes redan under fredstid angående rättsgrundvalen för krigstidsliushållningen.
klär fordrades alltså en permanent lagstiftning, som i förväg klart
utstakade gränserna för de i och för krigföringen behövliga tvångsförfogandena.
De tre nu framlagda lagförslagen hänföra sig samtliga, såsom framgår
av deras rubriker, uteslutande till reglerandet av den militära behovstäckningen.
Behovet av lagbestämmelser, som reglera de för tillgodoseende av de
militära behoven under krig erforderliga tvångsförfarandena, har längesedan
erkänts. Härpå syfta de i § 74 regeringsformen intagna föreskrifterna angående
militära rekvisitioner. I nämnda grundlagsbud stadgas, att från den
dag, då enligt beslut av Konungen i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse
rikets krigsmakt eller någon del därav ställes på krigsfot för upprätthållande
av rikets neutralitet eller för avvärjande av ett befarat eller börjat
angrepp, Konungen äger att i den ordning, på det sätt och på de villkor samt
med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmas i särskild av
Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller enskilda
utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och
som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka
icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses.
Med stöd härav hava utfärdats tre nu gällande lagar, nämligen lagen den
24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov (den s. k. rekvisitionslagen), lagen den 9
april 1926 angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot
(fartygsuttagningslagen) samt lagen den 27 april 1934 örn anskaffning av
hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaf
fningslagen).
Rekvisitionslagen reglerar rätten för militära myndigheter att efter mobilisering
tvångsvis taga i anspråk förnödenheter och tjänstbarheter av i lagen särskilt
angivna slag. Den grundläggande föreskriften örn tiden för rekvisitionsrättens
inträde ansluter sig till § 74 regeringsformen.
Häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen medgiva
rätt att — likaledes efter mobilisering — taga i anspråk de hästar, fordon och
fartyg, som erfordras för krigsmaktens mobiliseringsbehov, samt reglera tilllika
systemet för de under fredstid behövliga förberedelserna för nämnda behovs
tillgodoseende.
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Till samtliga dessa lagar hava tillämpningsförfattningar utfärdats.
Beträffande innehållet i gällande bestämmelser i övrigt, påtalade brister
i dessa, de föreliggande lagförslagens huvudgrunder samt innehållet i de
över förslagen avgivna yttrandena i allmänhet får utskottet hänvisa till den
redogörelse, som lämnats å sid. IG—22 i propositionen.
Tillförordnade chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Levinson, har i
propositionen (sid. 22 — 24) under hänvisning till nyssnämnda nu gällande
lagar, anfört bland annat följande:
Samtliga dessa lagar hava utfärdats med stöd av § 74 regeringsformen och
karakteriseras följaktligen därav, att de genom dem reglerade tvångsförfarandena
kunna äga rum först efter det krigsmakten ställts på krigsfot, d. v. s.
mobiliserats.
I vad avser krigsmaktens förseende med mobiliseringsbehovet av hästar,
fordon och fartyg, som regleras genom de två sistnämnda lagarna, synes
någon olägenhet därigenom icke vara att befara. Däremot synes stå klart,
att rekvisitionslagen icke kan, utan kompletterande lagbestämmelser, utgöra
tillräcklig rättslig grundval för de övriga tvångsförfoganden, som med hänsyn
till nutida förhållanden kunna påfordras. Såsom rikskommissionen anfört
synes det oundgängligen nödvändigt, att redan före mobilisering vissa förnödenheter
och tjänstbarheter, som av en eller annan anledning icke kunna
anskaffas på frivillighetens väg, kunna för krigsmaktens räkning tvångsvis
utkrävas, dag erinrar i detta sammanhang örn värnpliktslagens bestämmelser,
enligt vilka värnpliktiga utan mobilisering kunna inkallas till tjänstgöring,
då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver. Det inkallade manskapet
kan för bevakningsändamål eller dylikt sändas utanför de vanliga förläggningsorterna,
och det kräves då självfallet i lika hög grad som vid mobilisering
möjlighet att vid behov tvångsvis kunna anskaffa kvarter och annat,
som erfordras för tjänstens fullgörande. Härtill kommer, att det för utrustnings-
och första ersättningsbehovens fyllande är nödvändigt, att omfattande
upphandlingar äga rum omedelbart före eller i samband med mobilisering.
Även om dessa upphandlingar, i den mån de måste ske före mobilisering,
måhända kunna ordnas genom frivilliga köp eller avtal, vilket det nuvarande
systemet förutsätter, måste det dock framstå såsom nödvändigt att i fall av
behov hava tillgång till en lag, varigenom upphandlingarna kunna tvångsvis
genomföras. Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnos under världskriget,
och icke minst med tanke på flygvapnets utveckling under senare år måste det
vidare anses såsom en allvarlig brist i nu gällande bestämmelser, att möjlighet
saknas att redan på ett tidigt stadium kunna beslagtaga sådana för försvarsändamål
viktiga tillgångar, varpå brist kan förväntas uppstå, såsom brännoljor,
bensin och dylikt.
Yad sålunda anförts synes ådagalägga, att en komplettering av gällande
lagbestämmelser i förevarande hänseenden är av behovet påkallad. Do förslag,
som av rikskommissionen i sådant syfte framlagts, hava icke mött någon
erinran i huvudsak från de hörda myndigheternas sida. Förslagens huvudprinciper
synas vara väl ägnade att ligga till grund för en lagstiftning i ärendet.
Sålunda torde den nu gällande rekvisitionslagen allenast böra undergå
en i huvudsak formell omarbetning. Den föreslagna lagen örn skyldighet
i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för
krigsmaktens behov måste anses utgöra ett nödvändigt komplement till
rekvisitionslagen. Då enligt förslaget full ersättning alltid skall lämnas
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet.
för vad som enligt lagen kan utkrävas, synas några mera vägande betänkligheter
mot förslaget i princip knappast kunna anföras. Detsamma lärer få
anses gälla även i fråga örn den föreslagna militära förfogandelagen. Även
bortsett från att en sådan lag till skillnad från rekvisitionslagen kan träda i
tillämpning redan före en mobilisering, torde det ur flera synpunkter vara
lämpligast, att de omfattande upphandlingar, som erfordras för de stora förutsebara
behoven, ske centralt genom beslut av Kungl. Majit och icke genom
ett större antal sidoordnade militära myndigheter, vilka icke alltid kunna hava
den överblick över varumarknaden, som dräves i en sådan situation. Det
måste även för civilbefolkningen anses såsom en fördel, att behovet av rekvisitioner
genom militära myndigheter inskränkes icke bara till omfattningen
utan även till vissa begränsade områden, vilket otvivelaktigt kommer att
bliva fallet, därest en militär förfogandelag finnes tillgänglig. På grund härav
torde de betänkligheter, som man eljest måhända kunde hysa mot att antaga
en permanent militär förfogandelag, böra vika. Härvidlag bör ock bemärkas,
att de två sistnämnda lagarnas bestämmelser icke skola träda i tillämpning
annat än efter Kungl. Majits förordnande, vilket endast skall kunna givas
under särskilda i lagarna angivna betingelser.
Här må även erinras, att Kungl. Majit genom proposition, nr 4, till innevarande
års riksdag framlagt förslag till lag örn förfoganderätt för luftskyddets
behov. Nämnda proposition jämte en i anledning därav väckt motion hava
behandlats i utskottets denna dag avgivna utlåtande nr 22.
Såsom av den här ovan lämnade redogörelsen framgår gälla för närvarande
tre lagar, med stöd av vilka krigsmaktens behov av förnödenheter och tjänstbarheter
tvångsvis kan utkrävas, nämligen rekvisitionslagen, fartygsuttagningslagen
samt häst- och fordonsanskaffningslagen. De genom dessa lagar
reglerade förfarandena kunna komma till användning först efter det krigsmakten
mobiliserats. Gällande bestämmelser synas därför icke utgöra tillräcklig
rättslig grundval för de tvångsförfoganden, som kunna bliva nödvändiga
i samband med ett krig under moderna förhållanden. De nu föreliggande
förslagen till lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter
m. m. för krigsmaktens behov och militär förfogandelag syfta till
att fylla bristen på stadganden, som kunna säkerställa förnödenhetsanskaffningen
och utkrävandet av tjänstbarheter redan på ett tidigare stadium. Det
ligger i sakens natur, att de åtgärder, till vilka bemyndigande skulle lämnas
genom dessa båda lagar, må förekomma endast under särskilda i lagarna
angivna betingelser. Genom ifrågavarande proposition har vidare framlagts
förslag till ny rekvisitionslag. Detta förslag utgör resultatet av en huvudsakligen
formell omarbetning av den nu gällande lagen i ämnet.
De förhållanden, under vilka de föreslagna lagarna äro avsedda att tilllämpas,
äro enligt utskottets mening av den utomordentliga art, att de kräva
tillgång till säregna hjälpmedel. Örn syftet med lagstiftningen på förevarande
område skall kunna vinnas, torde det icke kunna undvikas, att den kommer
att delvis vila på andra grundsatser än de för normala fall gällande.
De framlagda förslagen äro enligt utskottets mening i stort sett ägnade att
läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Yid granskningen av desamma har
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 5
utskottet bemärkt, att förslaget till lag om skyldighet i vissa fall att i fredstid
tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov icke innehåller
någon motsvarighet till den i förslaget till rekvisitionslag gjorda uppräkningen
av de förnödenheter, som må utfordras. Då vissa skäl kunna anföras
till stöd för en sådan olikhet, bland annat den omständigheten, att full ersättning
alltid skall utgå för förfogande enligt förstnämnda lag men icke alltid
för rekvisition enligt den senare lagen, och det torde få förutsättas, att tilllämpningen
av båda lagarna kommer att ske med samma försiktighet, har
utskottet icke funnit anledning till erinran i nämnda hänseende.
Utskottet, som icke har något att erinra beträffande de särskilda bestämmelserna
i förslagen till rekvisitionslag och lag örn skyldighet i vissa fall
att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov,
övergår härefter till att under de olika paragraferna verkställa detaljgranskning
av förslaget till militär förfoganclelag. I den mån de särskilda bestämmelserna
icke i det följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan
erinran.
9§-
I andra stycket i förevarande paragraf stadgas, att om beslag häves eller
eljest upphör att gälla utan att förnödenheten avstås till kronan och förnödenheten
lidit skada till följd av beslaget, kronan skall gälda ersättning
för skadan. Detta stycke överensstämmer med 9 § andra stycket i 1918 års
förfoganderättslag.
Industriförbundet har i sitt yttrande framhållit, att i detta fall ersättning
borde utgå även för den direkta förlust i övrigt, som kunde hava tillfogats
förnödenhetens ägare genom beslaget, såsom prisfall, ränteförlust m. m.
Föredragande departementschefen har i propositionen (sid. 37) erinrat, att
föreskrift örn att vara kunde tagas i beslag för behov, som omförmäldes i
kristidens förfoganderättslagar, första gången''infördes i 1916 års förfoganderättslag,
varjämte föreskrevs, att ersättning skulle lämnas — utom för nödig
kostnad för varans uppläggning, förvaring och vård under beslagstiden —
jämväl, örn beslaget hävdes eller eljest upphörde att gälla, för skada, som
till följd av beslaget kunde hava uppkommit å varan. Bestämmelser av likartat
innehåll upptogos jämväl i de därefter under kristiden antagna förfoganderättslagarna.
Någon anledning att nu utvidga stadgandets innehåll
syntes icke föreligga.
Ej heller enligt utskottets mening föreligger anledning att giva ifrågavarande
stadgande ett mera vidsträckt innehåll än motsvarande bestämmelser
i de åren 1916, 1917 och 1918 antagna förfoganderättslagarna. Givetvis står
'' det ägare av en beslagtagen förnödenhet fritt att hos statsmakterna anhålla
om ersättning av statsmedel utöver vad som kan medgivas enligt förevarande
paragraf. Utskottet anser sig emellertid icke böra i förevarande sammanhang
taga ställning till frågan, huruvida i särskilda fall billighetsskäl skulle kunna
föranleda till utgivande av sådan ersättning.
Utskottet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Utskottet.
11 §•
I fråga om den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen
örn att ersättning för förnödenhet, vars avstående föregåtts av beslag,
skall bestämmas efter det pris, som gällde, då förordnande örn beslaget gavs,
har industriförbundet anmärkt, att i detta fall föreskrift saknades om att ersättning
skall lämnas även för den skada, som tillfogats ägaren genom att
han under beslagstiden varit berövad förfoganderätten över förnödenheten.
Det kunde här röra sig örn stora varupartier, representerande avsevärda
kapitalbelopp, som under beslagstiden läge räntelösa. Såsom erfarenheten
från senaste världskriget lärt kunde också penningvärdet under beslagstiden
ha försämrats, så att ersättningen i realiteten bleve betydligt lägre än örn den
utbekommits vid beslagstillfället. Den enskilde borde uppenbarligen hållas
skadelös för dylika förlustmoment.
Föredragande departementschefen har framhållit, att även nu ifrågavarande
bestämmelser i sak överensstämde med motsvarande i 1918 års förfoganderättslag,
vilka i sin tur hämtats ur 1917 års lag. Även örn vissa skäl kunde
tala för ett tillgodoseende av de av industriförbundet anförda synpunkterna,
syntes dock enligt departementschefens mening tillräcklig anledning icke
föreligga för en dylik utvidgning av bestämmelserna.
Även beträffande förslagets 11 §, mot vars lydelse utskottet icke har någon
erinran att göra, gäller vad utskottet i samband med 9 § anfört.
14 §.
I denna paragraf, som motsvarar 15 § i 1918 års förfoganderättslag, ha
utom vissa formella ändringar även föreslagits vissa av dagsbotssystemets införande
betingade jämkningar i straffsatserna.
I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas på straffbestämmelsen
i 16 § av det genom propositionen nr 4 framlagda förslaget till lag örn förfoganderätt
för luftskyddets behov. I motiveringen till sistnämnda stadgande
har tillförordnade chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund,
uttalat, att det med hänsyn till de delvis likartade förhållanden, som straffbestämmelserna
i de olika förslagen avsåge, ansetts riktigast att i vissa angivna
hänseenden åvägabringa överensstämmelse mellan nämnda bestämmelser.
Mellan straffskalorna i de båda ifrågavarande ansvarsbestämmelserna
kvarstår emellertid alltjämt en olikhet. 16 § andra stycket i förslaget till
lag örn förfoganderätt för luftskyddets behov har följande lydelse:
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för brott, som
i första stycket sägs, samma brott, skall han för varje gång åtal därför anhängiggjorts
fällas till det straff, som är bestämt för sådant brott; dock må
sammanlagt frihetsstraff icke överstiga två år.
Något motsvarande stadgande finnes icke intaget i 14 § förslaget till militär
förfogandelag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. <
Här må även erinras, att ett av Kungl. Majit den 17 december 1937 till
lagrådet remitterat förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen
innehåller ett övergångsstadgande, enligt vilket i stället för bestämmelse av
innebörd, att för brott tilltalad, som fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall
dömas till särskilt straff för varje gång åtal äger rum, skall gälla, att såsom
särskilt brott skall anses vad lian före varje åtal förbrutit. Särskild föreskrift
rörande högsta sammanlagda straff för sådana brott skall enligt förslaget
iakttagas vid bestämmande av gemensamt straff för brotten. Antalet dagsböter
skall enligt 2 kapitlet B § i förslaget liksom för närvarande bestämmas
till högst 120, enligt förslaget dock endast där ej annat följer av 4 kapitlet
2 §. I sistnämnda lagrum i dess föreslagna lydelse utsäges, bland annat,
att böter såsom gemensamt straff ej må överstiga 180 dagsböter eller, i fråga
örn böter omedelbart i penningar, 500 riksdaler.
Den nyss angivna skiljaktigheten mellan 14 § i förslaget till militär förfogandelag
och 16 § i förslaget till lag örn förfoganderätt för luftskyddets
behov torde stundom i likartade fall kunna medföra olika resultat vid bestämmandet
av straff. Örn ett visst förfarande, innefattande brott mot förstnämnda
lagrum, är att anse såsom ett brott eller fortsättning av samma
brott, skall det enligt Kungl. Maj:ts förslag beläggas med ett enda straff, låt
vara att, då fortsatt brott föreligger, detta skall anses såsom en försvårande
omständighet. Bötesmaximum blir i detta fall 120 dagsböter. För ett likartat
förfarande, innefattande brott mot sistberörda lagrum, skall särskilt straff utsättas
för varje gång åtal därför anhängiggjorts, varigenom den åtalade kan
bliva dömd till ett sammanlagt straff, som är högre än det i förra fallet utdömda
straffet. Därvid kan det nyss angivna bötesmaximum överskridas.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har vederbörande
departementschef i propositionen nr 4 uttalat, att han med hänsyn till de
delvis likartade förhållanden, som ifrågavarande straffbestämmelser avsåge,
ansett riktigast att i vissa hänseenden åvägabringa överensstämmelse mellan
bestämmelserna. Enligt utskottets mening bör även den nyss anmärkta olikheten
utjämnas. Detta torde lämpligast kunna ske genom att till 14 § i förslaget
till militär förfogandelag göres ett tillägg, motsvarande 16 § andra
stycket i förslaget till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov. Utskottet
vill därför föreslå ett sådant tillägg.
15 §.
Förevarande paragraf innehåller ett stadgande örn tystnadsplikt beträffande
vad som inhämtats vid undersökning eller granskning, som omförmäles
i 13 § andra stycket, jämte en därtill anknuten straffbestämmelse.
I 25 kapitlet 16 § strafflagen utsättes straff för ämbetsman, som uppsåtligen
på annat sätt än förut i kapitlet iir sagt begår förbrytelse i sitt ämbete
för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning
av allmän eller enskild rätt eller säkerhet eller som i sådan avsikt
underlåter sin ämbetsplikt. I 17 § av samma kapitel stadgas ansvar för
Utskottet.
Utskottet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
ämbetsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet
i sitt ämbete. I 18 § utsäges, att örn förbrytelse, som avses i 16 eller 17 §,
tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff
efter strafflagen bör följa, domstolen skall utsätta särskilda straff för varje
brott. I 22 § stadgas, att vad i 25 kapitlet strafflagen är stadgat örn statens
ämbetsmän även skall gälla örn dem, som äro satta att förvalta städers,
menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller
andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, örn de tjänstemän, som
lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och örn andra, som äro
förordnade att förrätta ämbete eller tjänsteärende.
Utskottet, som icke har något att anmärka mot förevarande paragraf, vill
allenast erinra, att ämbets- eller tjänsteman, som bryter mot den honom
därigenom ålagda tystnadsplikten, i vissa fall lärer komma att ådömas, förutom
straff enligt ifrågavarande lagrum, jämväl särskilt ansvar för tjänstefel.
Utskottets hemställan.
Under
ställa,
åberopande av vad i det föregående anförts’får utskottet hem
A.
att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen
framlagda, nedan intagna förslag till
i) Lia g
angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner
för krigsmaktens behov (rekvisitionslag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Sedan förordnande enligt § 74 regeringsformen meddelats, att krigsmakten
eller någon del därav skall ställas på krigsfot, må från och med den dag,
som av Konungen bestämmes, genom rekvisition av kommuner eller enskilda
utfordras förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att tillgå i orten
och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov,
vilka icke kunna på annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Vid
krigsmaktens återgång till fredsfot upphör rätten till rekvisition från och
med den dag, som av Konungen bestämmes.
Ställes endast en del av krigsmakten på krigsfot, omfattar rätten till
rekvisition allenast vad som erfordras för denna del.
Rätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt vilka
Konungen meddelar sådan rätt. Rekvisition skall ske genom skriftlig, av
rekvirenten undertecknad handling. Å förnödenhet eller tjänstbarhet, som
utgjorts efter rekvisition, skall lämnas kvitto.
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Yad enligt rekvisition utgjorts skall ersättas av statsmedel, där ej annorlunda
nedan stadgas.
2 §•
Genom rekvisition må anskaffas eller tagas i anspråk:
1. kvarter, stallrum oell plats under tak för materiel m. m.;
2. byggnad eller del därav jämte erforderlig inredning att användas till
expeditions-, sjukvårds- eller förrådslokal, verkstad eller annat dylikt;
3. markområden och byggnader för tillfälliga befästnings-, järnvägs-, flygplats-,
väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål;
4. mat i kvarteren, slaktdjur, proviant, foder och annat dylikt;
5. bränsle, lyse och lägerhalm, läkemedel och förbandsartiklar, för maskiner
erforderliga driftsförnödenheter, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle,
smörjmedel m. m., så ock andra för krigsmakten erforderliga förbrukningsartiklar;
6.
beväpnings- och utrustningspersedlar, ammunition och sprängämnen
ävensom verktyg, redskap och materialier för tillfälliga arbeten, som erfordras
för krigsändamål;
7. vägvisare, budbärare, arbetsmanskap samt personal för vård av späka
och sårade människor och djur;
8. rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och motorfordon,
motorredskap, lokomobiler, velocipeder, kälkar och skidor ävensom därmed
jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt tillbehör, ävensom
personal för skötsel och underhåll därav;
9. fartyg, båtar och andra farkoster med erforderlig utrustning och bemanning;
10.
luftfartyg av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning;
11. bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal;
12. järnvägar, kanaler, flygplatser, lastbryggor, kajer, lyftkranar och andra
dylika transportanordningar, allt med utrustning och förråd, ävensom personal
för skötsel och underhåll;
13. telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanläggningar,
skeppsvarv, kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska anstalter
samt andra industriella anläggningar och verkstäder, allt med utrustning
och förråd, ävensom personal för drift och underhåll; samt
14. förnödenheter för utrustning och underhåll av anläggningar, som avses
under 12 och 13.
Byggnader och anläggningar, som avses i föregående stycke under 1, 2,
12 och 13, så ock markområden, som avses i nämnda stycke under 3, må
tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt, övriga förnödenheter övertagas
med äganderätt, därest ej annat vid rekvisitionen bestämts eller får anses
överenskommet.
Itckvisition må icke omfatta annat än vad som finnes att tillgå hos den,
som skall fullgöra rekvisitionen, ej heller sådant, som är oundgängligen
nödvändigt för dennes behov och näring.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
3 §•
Kvarter lämnas i mån av utrymme i tillgängliga hus och byggnader. Invånarna
äro dock ej skyldiga att lämna de rum och sängar, där de vanligen
hava sitt nattläger, ej heller de stallrum, som oundgängligen erfordras för
egna djur.
Närmare föreskrifter i fråga örn kvarter, som lämnas efter rekvisition, meddelas
av Konungen.
Mat, som lämnas i kvarteren, skall vara efter ortens sed.
Ägare eller innehavare av byggnad, fordon, fartyg, luftfartyg eller anläggning,
som angives i 2 § första stycket under 1, 2, 8—10, 12 och 13, är skyldig
att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning
av dess inredning eller utrustning.
4§-
Rekvisition ställes till Konungens befallningshavande, landsfiskal, magistrat
eller kommunal myndighet eller ock, där så finnes lämpligt, omedelbart
till den, som har att fullgöra rekvisitionen.
Avser rekvisitionen förnödenhet eller tjänstbarhet, som omnämnes i 2 §
första stycket under 1—9, och har rekvisitionen icke ställts omedelbart till
den, som har att fullgöra densamma, ansvarar vederbörande kommun för
rekvisitionens utgörande. Därvid äger kommunen själv besluta rörande sättet
och ordningen för fördelningen av det rekvirerade. Å landet må i de fall,
då rekvisitionen ej skulle hinna fullgöras å bestämd tid därest sammanträde
av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige skulle avvaktas, kommunalnämnden
besluta i sagda frågor.
Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid fullgöra rekvisition,
äger administrativ eller kommunal myndighet att hos honom uttaga
det rekvirerade. Kan dröjsmålet medföra våda och är civil myndighet
icke att tillgå, må samma rätt tillkomma militär myndighet.
5 §•
Ersättning utgår icke för nyttjande av obegagnade byggnader, skogs- och
hagmarker samt obrukade fält, ej heller för kvarter, stallrum och plats under
tak för materiel m. m.
Pågår inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkas
särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med
skäligt belopp.
6 §•
För transport å järnväg utgår ersättning efter fastställd militärtaxa.
7 §•
Vid bestämmande av ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet i andra
fall än i 5 och 6 §§ avses skola följande grunder tillämpas:
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
1. För förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet
skall lämnas full ersättning.
Nödgas forman, förare av motorfordon eller motorredskap eller ock annan,
som efter rekvisition användes för krigsmaktens räkning, vara borta från
hemmet mer än tjugufyra timmar, äger han utan avdrag på honom tillkommande
ersättning tillgodonjuta enahanda rätt till inkvartering och föda för
sig och, i förekommande fall, för sina dragare, som örn han tillhörde krigsmakten.
2. För förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas
full ersättning för den för upplåtaren förlorade avkastning eller nytta.
Då anspann med eller utan fordon tages i anspråk, skall tillika iakttagas,
att ersättning skall lämnas efter kördag, beräknad till högst tio timmar.
Nyttjas anspann under högst fem timmar, skall ersättning lämnas för halv
kördag. För färden från bostaden till inställelseplatsen ävensom för hemfärden
lämnas ersättning med forlön för en fjärdedels kördag för varje full
mil av den tillryggalagda väglängden.
8 §•
I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning
bör utgå för fullgjord rekvisition, som avses i 7 §, skola taxor å
nämnda pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes
med tillämpning av de i 7 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande
och med hänsyn tagen till de vid tiden för taxornas upprättande
gängse pris å förnödenheter och tjänstbarheter.
Finnes i taxa upptaget pris för fullgjord rekvisition, skall ersättningen
därför utgå i enlighet med taxan; dock må, därest taxans tillämpning skulle
på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig obillighet, ersättningen
i den ordning, som i 14 § första stycket sägs, kunna bestämmas till
högre belopp.
Finnes pris icke upptaget i taxa för fullgjord rekvisition, som avses i
7 §, skall ersättning därför utgå med belopp, som bestämmes enligt förut
nämnda grunder och med hänsyn tagen till de vid tiden för rekvisitionens
utgörande gängse pris å förnödenheter och tjänstbarheter.
9 §•
Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning
av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, må ersättning lämnas
för den kostnad upplåtaren därigenom fått vidkännas.
Har skada eller avsevärd försämring utan upplåtarens förvållande uppkommit
å förnödenhet, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnas full
ersättning därför.
10 §.
För forsling av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplatsen samt för
återforsling av förnödenhet, som efter nyttjande återställes, lämnas full ersättning
i enlighet med bestämmelserna i 7 och 8 §§.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
11 §•
För upprättande av taxor, varom förmäles i 8 §, samt för handläggande
av övriga ärenden rörande ersättning enligt denna lag och ärenden, som
äga samband med sådan ersättning, skola i den ordning nedan stadgas tillsättas
dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden), dels
ock lokala värderingsnämnder, nämligen en för varje landstingsområde och
en för varje stad, som ej deltager i landsting, såframt ej annorlunda nedan
stadgas.
Riksvärderingsnämnden skall bestå av ordförande och fyra andra ledamöter.
Ordföranden och två andra ledamöter jämte ställföreträdare till
nödigt antal utses av Konungen för en tid av fyra år. Av dessa skola minst
en ledamot och en ställföreträdare hava utövat domarämbete. För utseende av
övriga ledamöter skola kommerskollegium och lantbruksstyrelsen var för sig
årligen upprätta förslag å personer med sakkunskap inom särskilda näringsområden.
Av de föreslagna utser ordföranden för varje ärende, som nämnden
skall handlägga, två ledamöter jämte ställföreträdare för dem, med iakttagande
av att den sakkunskap, som må för ärendet erfordras, varder tillgodosedd.
Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter, nämligen en ledamot,
tillika ordförande, vald av landstinget eller stadsfullmäktige, en ledamot,
utsedd av arméfördelningschefen (chefen för övre Norrlands trupper,
militärbefälhavaren på Gotland), samt en ledamot, utsedd av Konungens
befallningshavande. För varje ledamot skola utses två ställföreträdare. Såväl
ledamöter som ställföreträdare utses för en tid av fyra år.
Uppstår för visst landstingsområde eller för viss stad behov av mer än en
värderingsnämnd, äger Konungens befallningshavande förordna om tillsättande
av ytterligare en värderingsnämnd ävensom angiva verksamhetsområde
för densamma. Dylik värderingsnämnd sammansättes och utses i enlighet
med vad i föregående stycke sägs, dock att, i avvaktan på landstings eller
stadsfullmäktiges sammanträde till val, ordförande må förordnas av Konungens
befallningshavande bland de enligt föregående stycke valda ställföreträdarna
för ordföranden i där avsedd nämnd.
12 §.
Riksvärderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande de förnödenheter
och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt. Prissättningen
gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst landstingsområde
eller viss stad eller ort.
Riksvärderingsnämnden bestämmer tillika vilka förnödenheter och tjänstbarheter
skola av de lokala värderingsnämnderna, var för sitt område, i
taxa prissättas. I den mån förhållandena inom ett landstingsområde sådant
påkalla, skall den lokala värderingsnämnden verkställa särskild prissättning
för olika delar av området.
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Taxa, som upprättats av lokal värderingsnämnd, skall underställas riksvärderingsnämndens
prövning.
över riksvärderingsnämndens beslut i fråga om prissättning i taxa må
klagan ej föras.
13 §.
Ersättning, som skall utgå efter taxa, varom förmäles i 8 §, fastställes
till beloppet av den myndighet, som för kronans räkning mottagit det rekvirerade
eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.
Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av den lokala
värderingsnämnden, där ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas.
Ersättning för kvarter, som enligt 5 § må ifrågakomma, bestämmes av
riksvärderingsnämnden. Finner den lokala värderingsnämnden skälig anledning
antaga, att ersättning i annat fall bör skattas till högre belopp än
tjugutusen kronor, skall nämnden ofördröjligen hänskjuta frågan örn ersättning
till riksvärderingsnämndens omedelbara avgörande.
14 §.
Menar någon, att tillämpning av taxa, varom förmäles i 8 §, på grund av
särskilda omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga örn honom
tillerkänd ersättning, må ändring i myndighets beslut rörande ersättningen
sökas hos riksvärderingsnämnden.
Ändring i beslut, som av lokal värderingsnämnd meddelats i ersättningsfråga,
må sökas hos riksvärderingsnämnden genom besvär.
över beslut, som meddelats av riksvärderingsnämnden i ersättningsfråga,
må klagan ej föras.
15 §.
Likvid för fullgjord rekvisition skall, efter fordringsbeloppets prövning
och godkännande, erläggas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar
vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.
16 §.
De närmare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag bliva erforderliga,
meddelas av Konungen.
17 §.
Angående anskaffning av hästar och fordon samt intagning av fartyg för
krigsmaktens ställande på krigsfot är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag lagen
den 24 maj 1895 (nr 43 sid. 1) angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov upphör att gälla;
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
skolande, där i särskild författning eller eljest förekommer hänvisning till
1895 års lag, hänvisningen i stället avse den nya lagen. De ledamöter i
riksvärderingsnämnden och i lokal värderingsnämnd, som utsetts i enlighet
med bestämmelserna i 1895 års lag, så ock deras ställföreträdare skola fortfarande
tjänstgöra under den tid, för vilken de blivit utsedda.
2) Lagom
skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter
m. ni. för krigsmaktens behov.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Då militär personal, utan att vara ställd på krigsfot, för ändamål, som
omnämnes i § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen, beordras till
tjänstgöring å sådan plats, att dess förläggning icke lämpligen kan ske i
de av krigsmakten vanligen använda lokaler, eller ock till sjötjänstgöring
utom örlogsstation eller örlogsdepå, må Konungen, där så av särskilda skäl
finnes erforderligt, förordna, att ägare och innehavare av förnödenheter,
transportmedel, rum för personal, hästar och fordon ävensom materialier och
annat, som är oundgängligen erforderligt för tjänstens fullgörande och icke
med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga
att på anfordran av vederbörande militära befälhavare mot full ersättning
tillhandahålla vad sålunda erfordras.
Vid meddelande av sådant förordnande, som nu sagts, angives den tid,
för vilken förordnandet gäller.
2 §•
Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas .till
den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten
med vad som är i fråga.
Anfordran skall göras skriftligen samt kvitto lämnas å vad som mottages.
3 §■
Transportmedel och rum tillhandahållas med nyttjanderätt. I övrigt skall
tillhandahållande ske med äganderätt, därest ej annat vid anfordran bestämts
eller får anses överenskommet.
4 §•
I de fall, då begärd ersättning icke betalas av vederbörande militära befälhavare,
må ersättningsfrågan avgöras av den militära myndighet, som Konungen
bestämmer. Nämnda myndighet har att utbetala vad som finnes skäligt.
Erhåller sökanden icke den ersättning han begärt, må han inom tre månader
efter det han erhållit del av sistnämnda myndighets beslut draga frågan örn
ersättning under riksvärderingsnämndens prövning, över nämndens beslut
må klagan ej föras.
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
5 §•
Vägrar eller försummar någon att fullgöra anfordran enligt denna lag,
äger vederbörande militära befälhavare låta genom polismyndighetens försorg
uttaga det begärda.
Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts, dömes
till dagsböter.
6 §•
Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.
Böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böters gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän lag.
7 §•
Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
B. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen
framlagda förslaget till lag örn förfogande över viss egendom
för krigsmaktens behov (militär förfogandelag) icke kunnat i
oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lag
om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov
(militär förfogandelag).
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Bestämmelserna i 2—13 §§ i denna lag skola äga tillämpning allenast
när förordnande därom blivit meddelat. Sådant förordnande meddelas av
Konungen med riksdagens samtycke, då rikets försvar eller dess säkerhet
eljest det kräver, och må gälla för viss tid eller tillsvidare.
Under tid, då riksdagen icke är samlad, äge ock Konungen giva dylikt
förordnande, sedan, örn ej riksdagen ändå skall sammanträda inom trettio
dagar, riksdagskallelse utfärdats; dock må sålunda meddelat förordnande
ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt.
2 §■
Erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens behov, vilka icke kunna
med tillräcklig skyndsamhet eller för skälig kostnad tillgodoses genom uppköp
i allmänna marknaden eller på annat sätt, att förnödenhet, som är användbar
för krigsbruk, ställes till kronans förfogande, vare ägare eller inne
-
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
havare av sådan förnödenhet pliktig att, om Konungen så förordnar, mot
ersättning avstå förnödenheten till kronan. Vad nu är stadgat skall ock
gälla i fråga örn förnödenhet, som kan användas för tillverkning, beredning
eller iståndsättande av förut nämnd förnödenhet.
Utan hinder av förordnande, som nyss nämnts, må ägare eller innehavare
av förnödenhet behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen
överstiger oundgängligt behov för honom och den, som av honom njuter
kost eller stat.
3 §•
För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen förordna örn
beslag å där avsedd förnödenhet. Ägare eller innehavare av förnödenhet,
som tagits i beslag, må ej förfoga däröver i vidare mån än i 2 § andra stycket
stadgas.
Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller innehavaren
förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till
Konungens befallningshavande en till Konungen ställd ansökning örn beslagets
hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande
sker inom lika tid från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen
därefter ingavs.
4 §-
Där det för tillgodoseende av behov, som angives i 2 § första stycket,
finnes erforderligt, att kronan förfogar över fabrik eller annan dylik anläggning
utan att egendomen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av
anläggningen pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning
ej mindre till kronan upplåta anläggningen eller del därav jämte tillhörande
inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller
förflyttning av inredningen eller utrustningen.
5 §•
Där det för tillgodoseende av behov, som angives i 2 § första stycket,
finnes erforderligt, att vid fabrik eller annan dylik anläggning för kronans
räkning tillverkas, beredes eller iståndsättes viss förnödenhet utan att kronan
i övrigt förfogar över anläggningen, vare ägare eller innehavare av anläggningen
pliktig att, i den mån Konungen så förordnar, mot ersättning ombesörja
tillverkningen, beredningen eller iståndsättandet samt vidtaga härför
erforderliga åtgärder.
Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 2 § andra stycket stadgas
förfoga över förnödenhet, som enligt vad nu sagts tillverkas vid anläggningen.
6 §•
Förordnande enligt 2, 3, 4 eller 5 § må avse alla eller blott vissa ägare
eller innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare gällande
mot ägare eller innehavare, när han fått del därav.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
17
{Kungl. Majds förslag.) {Utskottets förslag.)
7 §•
Konungens befallningshavande äger bestämma, huru mycket ägare eller
innehavare av förnödenhet i fall, som avses i 2, 3 eller 5 §, må behålla
eller använda av förnödenheten. Konungens befallningshavandes beslut må
icke innefatta prövning av lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren
av förnödenheten dessförinnan vidtagit.
över Konungens befallningshavandes beslut må ägaren eller innehavaren
av förnödenheten sist å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet
anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär, örn ej Konungen annorlunda förordnar.
8 §•
Ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan eller
tagits i beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den mot ersättning
för nödig kostnad.
Förnödenhet, som avstås till kronan, skall av ägaren eller innehavaren
avlämnas inom tid och å ort inom länet, som bestämmas av Konungen eller
av den Konungen därtill bemyndigat. Skall förnödenheten avlämnas å annan
ort än den, där förnödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren åtnjuta
ersättning för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet.
9§-
Skall förnödenhet avstås till kronan, och möter ej genom ägarens eller
innehavarens förvållande hinder att förnödenheten tagea i besittning för
kronans räkning, stånde kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres,
försämras eller minskas.
Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten
avstås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget,
gälde kronan ersättning för skadan.
10 §.
Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnas eller eljest tages
i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.
11 §■
Anspråk på ersättning av kronan, som föranledas av denna lag, skola med
iakttagande av vad i andra stycket av denna paragraf sägs prövas enligt de
grunder, om vilka förmäles i rekvisitionslagen. Angående sätt och tid för
ersättningens bestämmande och erläggande skall gälla vad i samma lag
stadgas örn likvid för fullgjord rekvisition.
Förordnar Konungen om avstående av förnödenhet, skall den ägaren eller
innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättningen för förnödenheten bestämmas
efter det pris, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller,
Bihang till riksdagens protokoll 1.938. 9 sami. 2 avd. Nr 21. 678 38 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
(Kungl. Majis förslag.) (Utskottets förslag.)
om förnödenhetens avstående föregåtts av beslag, efter det pris, som gällde,
då förordnande örn beslaget gavs.
12 §.
Har till kronan avståtts förnödenhet, som borgenär hade såsom pant
eller eljest under panträtt i handom, skall ersättningen för förnödenheten
överlämnas till överexekutor i den ort, där förnödenheten avstods. Lag
samma vare, där borgenären hade panträtt i förnödenheten utan att hava
den under panträtt i handom eller ägde rätt att kvarhålla förnödenheten
till säkerhet för fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits,
yrkat utfå betalning därur hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.
I fråga örn överexekutors förfarande med ersättning, som avses i föregående
stycke, gälle vad örn fördelning hos utmätningsman av köpeskilling
för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat.
13 §.
Det åligger en var att vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller polismyndighet lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet
han innehar förnödenhet, som avses i 2 §.
Yägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda i fråga örn sitt innehav av förnödenheten,
må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och
affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta angående undersökning
eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må
äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan
äga tillämpning.
14 §.
Har någon med vetskap därom, att förordnande meddelats enligt 2, 3, 4
eller 5 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört förnödenhet
eller annan egendom, som förordnandet avser, eller underlåtit att
fullgöra honom enligt 8 § åliggande skyldighet att taga hand örn sådan förnödenhet
eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av
förordnandet eller av föreskrifter, som meddelats med stöd av denna lag,
straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må dömas till straffarbete i högst två år.
Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 13 § vägrat att lämna
upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning
eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda örn sitt
innehav av förnödenhet.
Fortsätter någon under tid, då han
är ställd under tilltal för brott, som i
första eller andra stycket sägs, samma
brott, skall han för varje gång åtal där
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
19
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
för anhängig gjorts fällas till det straff,
som är bestämt för sådant brott; dock
må sammanlagt frihetsstraff icke överstiga
två år.
15 §.
Vad som inhämtas vid undersökning eller granskning, som i 13 § andra
stycket omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande
av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter
någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
16 §.
Brott, som i 15 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.
17 §.
Har förordnande örn avstående av förnödenhet till kronan ännu icke blivit
gällande mot ägare eller innehavare vid tid, då tillämpning av bestämmelserna
i 2—13 §§ upphör, vare förordnandet utan verkan. Beslag enligt 3 §
och förfogande enligt 4 eller 5 § skola ej gälla längre än till nu angivna tid.
I fråga örn ersättning, vartill någon enligt denna lag är berättigad vid nämnda
tid, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
18 §.
Konungen äger meddela bestämmelser örn delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och örn verkställighet av förordnande, varom stadgas i 2, 3,
4 eller 5 §, samt örn användande för det avsedda behovet av vad enligt denna
lag tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de närmare föreskrifter, som må
erfordras för tillämpning av denna lag.
19 §.
Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition, som
enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
Stockholm den 11 mars 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, P. Sandström, Olof
Carlsson, Elon Andersson, Sten och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund,2 Hallagård* Molander,
Sandström i Härnösand,1 * Hansson i Örebro, fröken Andersson samt herr Barnekow.
1 Ej närvarande vid behandlingen av 14 g militära förfogandelagen.
2 Närvarande endast vid » » 14 § » »
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1938:109 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner f a1 i texten