Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov, dels ock en i ämnet väckt motion.
1938-03-11 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1938:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets behov, dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1938 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition
med förslag till lag om förfoganderätt för luftskyddets
behov, dels ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 19 november 1937 dagtecknad proposition, nr 4, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om förfoganderätt för luftskyddets behov.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Bestämmelserna i 2—15 §§ skola äga tillämpning allenast då luftskyddstillstånd,
varom förmäles i 13 § luftskyddslagen, är rådande.
2 §•
Konungen eller, efter Konungens förordnande, länsstyrelse eller annan
myndighet äger föreskriva, att invånare å ort, som hotas av anfall från luften,
skola taga uppehåll utom sin bostad eller bostadsort, ävensom, i den mån det
prövas nödvändigt, bestämma, varest uppehåll skall tagas.
3 §•
1 mom. Länsstyrelsen äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål,
taga i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,
materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves
av kommuner eller enskilda. Utrustningspersedlar eller materialier, som
någon innehar för beredande av luftskydd åt sig eller sin familj eller hos
honom anställda personer eller för skyddande av egendom, vilken av honom
innehaves, må dock icke tagas i anspråk i vidare mån än persedlarna eller
materialierna finnas vara obehövliga för sådant ändamål.
2 mom. Markområden, byggnader och utrymmen så ock transportmedel,
vilka icke stadigvarande erfordras för luftskyddsändamål, tagas i anspråk
med nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd
eller komma att väsentligt minska i värde, tagea i anspråk med äganderätt.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 22—23. 679 38 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke länsstyrelsen
finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt.
4 §•
1 mom. Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller
annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts eller luftskydd eljest
erfordras, är pliktig att tåla eller vidtaga de åtgärder med avseende å egendomen
ävensom dess inredning och utrustning, som av länsstyrelsen prövas
erforderliga för luftskyddets genomförande.
2 moni. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som i 1 mom. avses, äger
länsstyrelsen ombesörja denna, och må kostnaden härför, efter prövning av
domstolen i den ort, där åtgärden ägt rum, uttagas av den försumlige, i den
mån han icke på grund av stadgande i denna lag eller eljest är berättigad till
ersättning för åtgärden.
5 §•
1 morn. För åtgärd, som avses i 3 § 1 mom. eller 4 § 1 morn., är med
nedan i 2 och 3 mom. angivna undantag ägare eller innehavare av egendom,
som beröres av åtgärden, berättigad till ersättning av kronan.
För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas full ersättning. Då
egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lämnas full ersättning för avkastning
eller nytta, som ägaren eller innehavaren går förlustig, samt för skada
eller avsevärd försämring, som i följd av egendomens begagnande för luftskyddsändamål
uppkommer å egendomen. Kostnad eller skada i följd av åtgärd,
som avses i 4 § 1 morn., skall till fullo gottgöras.
2 mom. Ersättning utgår icke till kommun för materiell, som inom luftskyddsområde,
vartill kommunen hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst,
brandtjänst, indikerings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst,
sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad
avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som tages i
anspråk med nyttjanderätt.
3 mom. Avser åtgärden huvudsakligen beredande av skydd för viss egendom
eller dess ägare eller innehavare eller för personer, som vid den tid,
då luftskyddstillstånd inträdde, bodde eller vistades inom egendomen eller
eljest nyttjade denna, utgår ersättning allenast örn och i den mån det med
avseende å storleken av kostnad eller skada, som föranledes av åtgärden, samt
omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
6 §''
Anspråk på ersättning för åtgärd, som avses i 3 § 1 mom. eller 4 § 1 morn.,
skall, där ej 4 § 2 mom. är tillämpligt, prövas i den ordning, som är stadgad
beträffande rekvisition för krigsmaktens behov. Ändå att egendom, som
tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen,
må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning därigenom
icke sker i rätten till ersättning för skada, som ej förutsetts. Angående sätt
och tid för ersättningens erläggande skall gälla vad i rekvisitionslagen stadgas
örn likvid för fullgjord rekvisition.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
3
7 §■
Har med äganderätt tagits i anspråk egendom, som borgenär hade såsom
pant eller eljest under panträtt i handom, skall ersättningen för egendomen
överlämnas till överexekutor i den ort, där egendomen togs i anspråk. Lag
samma vare, där borgenären hade panträtt i egendomen utan att hava den
under panträtt i handom eller ägde rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet
för fordran samt borgenären tillika, innan ersättningen guldits, yrkat utfå
betalning därur hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.
I fråga örn överexekutors förfarande med ersättning, som avses i föregående
stycke, skall gälla vad örn fördelning hos utmätningsman av köpeskilling
för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat.
8§-
Länsstyrelsen äger ålägga envar att lämna upplysning huruvida och i
vilken myckenhet han innehar viss egendom, som kan behöva tagas i anspråk
för luftskyddsändamål.
Åsidosätter någon skyldighet att lämna upplysning, som i första stycket
avses, eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda i fråga
örn sitt innehav av egendom, som där sägs, må undersökning verkställas av
kontor, lagerlokal eller annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning
ske av hans handelsböcker och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet
att besluta angående undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande
tid, då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.
9 §■
Kommun är pliktig att i enlighet med planerna för luftskyddet på anfordran
av länsstyrelsen ställa kommunala kårer ävensom annan hos kommunen anställd
personal till förfogande för luftskyddstjänst; dock vare kommun icke
skyldig att för något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal
än som, då luftskyddstillstånd inträdde, var anställd inom vederbörande kår
eller annan mot luftskyddstjänsten svarande gren av kommunens förvaltning.
För fullgörande av vad enligt första stycket åligger kommun utgår icke
ersättning.
10 §.
Länsstyrelsen äger uttaga erforderlig personal för att fullgöra luftskyddstjänst.
Därvid må icke uttagas män under aderton eller över sextio år eller
kvinnor, såvida de icke frivilligt åtaga sig den tjänstgöring, varom är fråga,
eller ock behovet av personal icke annorledes kan på tillfredsställande sätt
fyllas.
11 §•
För tillfälligt utförande av arbete för luftskyddet, som är av synnerligen
brådskande art och ej är att hänföra till luftskyddstjänst, äger länsstyrelsen
uttaga varje för sådant arbete lämpad person.
Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, som upplåtits
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
till bostäder, samt personer, vilka i fråga om tillsyn å egendomen företräda
ägaren eller innehavaren, ävensom arbetsgivare äro skyldiga att lämna biträde
vid sådan uttagning av personal, som avses i denna paragraf.
12 §.
För uttagande av personal, som avses i 10 § och 11 § första stycket, äger
länsstyrelsen ålägga envar att inställa sig inför länsstyrelsen eller den, som
av länsstyrelsen förordnats att biträda med uttagningen. Den som uttagits
är skyldig att i avseende å tjänsten eller arbetet ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som meddelas av länsstyrelsen, vederbörande luftskyddschef eller
den eller de personer, som av länsstyrelsen förordnats att utöva befäl över
uttagen personal.
Om ersättning till uttagen personal gäller vad därom framdeles kan bliva
bestämt.
13 §.
Därest någon utebliver utan anmält laga förfall eller avviker från tjänstgöring
eller arbete, vartill han uttagits enligt 10 § eller 11 § första stycket,
eller från förrättning, vid vilken han jämlikt 12 § ålagts inställa sig, äger
länsstyrelsen förordna, att han omedelbart skall genom polismyndighetens
försorg hämtas.
14 §.
Länsstyrelsen må i den utsträckning, som finnes lämplig, uppdraga åt
luftskyddschef att inom luftskyddsområde utöva de befogenheter, som enligt
3 och 4 §§, 8 § första stycket samt 9—13 §§ tillkomma länsstyrelsen.
15 §.
1 mom. över luftskyddschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må
besvär anföras hos länsstyrelsen inom tjugu dagar från det klaganden erhållit
del av beslutet.
Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller annan
myndighet, varom förmäles i 2 §, må överklagas hos Konungen inom tid, som
i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.
2 mom. Myndighets beslut i fall, som avses i 2—4 och 8—14 §§, skall
lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
16 §.
Har någon åsidosatt föreskrift eller föreläggande, som meddelats med
stöd av denna lag eller enligt 22 § utfärdade bestämmelser, straffes med
dagsböter eller fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, där någon i fall, som
i 8 § första stycket sägs, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift örn förhållande,
som i sistnämnda lagrum avses.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för brott, som i
första stycket sägs, samma brott, skall han för varje gång åtal därför anhängig
-
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
gjorts fällas till det straff, som är bestämt för sådant brott; dock må sammanlagt
frihetsstraff icke överstiga två år.
17 §.
Vad som inhämtas vid undersökning eller granskning, som i 8 § andra
stycket omförmäles, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande
av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter
någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
18 §.
Brott, som i 17 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
deras gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.
19 §.
Beträffande ersättning, vartill någon enligt denna lag blivit berättigad
under luftskyddstillstånd, skola, ändå att luftskyddstillståndet upphört, lagens
bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
Anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas inom sex månader
efter det luftskyddstillståndet upphört eller, där förhållande, varå anspråket
grundas, yppats efter luftskyddstillståndets upphörande, inom sex månader
efter det förhållandet yppades, dock senast inom två år efter luftskyddstillståndets
upphörande.
20 §.
Ändå att luftskyddstillstånd icke är rådande, må Konungen ålägga ägare
eller innehavare av viss anläggning att med avseende å driften vid anläggningen
vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan
anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad.
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse åläggande, varom i första
stycket sägs, äger Konungen förelägga vite; Konungen må ock låta ombesörja
åtgärden, och skall för sådan händelse vad i 4 § 2 mom. är stadgat örn
uttagande av kostnad äga motsvarande tillämpning.
21 §.
Vad i denna lag är stadgat örn länsstyrelse gäller i fråga om Stockholm
Överståthållarämbetet.
22 §.
Konungen äger meddela närmare bestämmelser med avseende å tillämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren väckt motion, nr 167, i vilken
herr Reuterskiöld hemställt, att riksdagen ville, därest överhuvud propositionen
nr 4 skulle bifallas, dels avslå §§ 8, 9 och 12, dels på sätt i motionen
antytts omformulera §§ 2, 4 och 6, dels i övrigt härefter anpassa övriga stadganden
i den föreslagna lagen.
För de särskilda spörsmål, som avses i motionen, kommer närmare redogörelse
att lämnas i det följande. Beträffande de skäl, som anförts till stöd
för det i propositionen framlagda lagförslaget, ävensom i fråga om de skäl,
sorn motionären andragit till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån
redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.
Sedan 1937 års riksdag bifallit Kungl. Maj:ts propositioner nr 211 med
förslag till luftskyddslag och nr 212 angående anslag till civilt luftskydd,
hava den 11 juni 1937 utfärdats dels luftskyddslag, dels kungörelse med närmare
bestämmelser örn luftskyddslagens tillämpning (luftskyddskungörelse)
och dels instruktion för luftskyddsinspektionen (Sv. förf.-sami. nr 504—506).
Genom dessa författningar har frågan örn luftskyddets organisation och dess
planläggning i fredstid vunnit sin lösning. Frågan örn införande av lagbestämmelser
av beskaffenhet att innefatta starkare ingrepp i privaträttsliga förhållanden
— särskilt bestämmelser med avseende å luftskyddets genomförande
i händelse av krig eller krigsfara —- hava däremot lämnats utanför den genomförda
lagstiftningen.
Gällande bestämmelser angående behovstäckningen vid krig eller krigsfara
avse endast krigsmaktens behov och grunda sig på § 74 regeringsformen. Med
stöd av nämnda grundlagsbud hava utfärdats lagen den 24 maj 1895 angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov (den s. k. rekvisitionslagen), lagen den 9 april 1926 angående anskaffande
av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslagen)
samt lagen den 27 april 1934 örn anskaffning av hästar och fordon för
krigsmaktens ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslagen). Till
samtliga dessa lagar hava tillämpningsförfattningar utfärdats.
Genom propositionen nr 3 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t
framlagt, förutom förslag till ny rekvisitionslag, även förslag till lag örn skyldighet
i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för krigsmaktens
behov samt lag örn förfogande över viss egendom för krigsmaktens
behov (militär förfogandelag). Sistnämnda båda lagförslag grunda sig icke
å § 74 regeringsformen utan äro närmast att betrakta såsom en form av expropriationslagstiftning.
Sålunda förutsättes icke för de föreslagna lagarnas tilllämpning,
att beslut örn mobilisering meddelats. Utskottet har behandlat de
genom propositionen nr 3 framlagda förslagen i sitt denna dag avgivna utlåtande
nr 21.
Tillförordnade chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, har i
den föreliggande propositionen framhållit bland annat, att då luftskvddet er
-
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
hållit en från krigsmakten helt skild organisation, komplexet av militära krigshushållningsförfattningar
och förslag därtill icke kunde tillgodose luftskyddets
behov. Den allmänna förfogandelag, som vore avsedd att framläggas för riksdagen
först på ett senare stadium, lämpade sig icke som grundval för luftskyddets
krigsförberedelser, vilka kunde behöva hastigt sättas i verket utan
avvaktande av riksdagens sammanträdande. Sistnämnda lag kunde däremot
få stor betydelse i fråga om tillverkning och anskaffning av sådan luftskyddsmateriell
m. m., som senare kunde bliva erforderlig. För närvarande saknades
emellertid — frånsett vissa stadgande!! i luftskyddslagen — bestämmelser örn
tvångs- och förfoganderätt för luftskyddets genomförande.
Förslag till dylika bestämmelser framlades av luftförsvarsutredningen i
dess den 11 december 1931 dagtecknade betänkande (statens offentliga utredningar
1932:3), vilket bland annat innehöll förslag till lag örn luftförsvarstillstånd.
Enligt detta förslag skulle rekvisitionslagens bestämmelser
även äga tillämpning, då under luftförsvarstillstånd egendom behövde tagas
i anspråk för det civila luftskyddets behov. Några bestämmelser örn allmän
medborgerlig plikt att fullgöra luftskyddstjaust eller arbete för luftskyddets
genomförande upptogos icke i förslaget.
Civila luftskyddsutredningen framlade i sitt den 21 december 1936 dagtecknade
betänkande (statens offentliga utredningar 1936:57) förslag till
bland annat en luftskyddslag, vilken avsåg att meddela erforderliga lagbestämmelser
angående såväl luftskyddets organisation och förberedande i
fredstid som dess genomförande i händelse av krig eller krigsfara. Bland
stadgandena örn luftskyddets förberedande i fredstid upptog nämnda lagförslag
en bestämmelse (12 §) örn åläggande i vissa fall för kommuner eller
enskilda att vidtaga särskilda åtgärder med avseende å driften vid mera betydelsefulla
anläggningar eller inrättningar. Tillämpningen av bestämmelserna
med avseende å krig och krigsfara gjordes beroende av att Konungen anbefallt
»luftskyddstillstånd».
I samband med framläggandet för 1937 års riksdag av propositionen med
förslag till luftskyddslag framhöll chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, att det med hänsyn till det nära sambandet mellan de i civila luftskyddsutredningens
förslag intagna bestämmelserna med avseende å luftskyddstillstånd,
å ena, samt rekvisitions- och förfoganderättslagstiftningen,
å andra sidan, förelåge starka skäl att upptaga förslagen till samtidig
behandling. Det finge emellertid i följd av sistnämnda lagstiftnings
omfattande och invecklade beskaffenhet anses uteslutet att förelägga 1937
års riksdag förslag till rekvisitions- och förfogandelagar. Då det måste
anses synnerligen angeläget, att statsmakterna snarast möjligt toge ståndpunkt
till frågan om luftskyddets organisation, syntes det å andra sidan icke böra
ifrågakomma, att luftskyddslagstiftningen i sin helhet uppskötes. En möjlighet
att tillgodose de önskemål, som här gjorde sig gällande, kunde vinnas
genom att ur den av civila luftskyddsutredningen föreslagna luftskyddslagen
utbryta de bestämmelser, som ägde avseende å luftskyddstillstånd. Stadganden
i sistnämnda hänseende, sammanförda till en särskild lag, syntes lämpligen
Utskottet.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
kulina föreläggas riksdagen samtidigt med förslagen till rekvisitions- och förfogandelagar.
Ehuru det i 12 § av civila luftskyddsutredningens förslag upptagna
stadgandet örn åläggande för kommuner eller enskilda att vidtaga vissa
åtgärder icke direkt sammanhängde med bestämmelserna örn luftskyddstillstånd,
syntes det likväl lämpligt, att detta i den enskildes rättssfär mera
ingripande stadgande upptoges i samband med de bestämmelser, som hade
avseende å krig och krigsfara.
I enlighet med vad sålunda anförts uteslöts ur luftskyddslagen såväl
ifrågavarande 12 § som bestämmelserna med avseende å krig och krigsfara;
dock upptogs en hänvisning till de särskilda bestämmelser med avseende å
luftskyddstillstånd, som framdeles kunde komma att utfärdas. På grundval
av de ur civila luftskyddsutredningens lagförslag utbrutna stadgandena och
däröver avgivna remissutlåtanden har inom socialdepartementet utarbetats
det nu föreliggande förslaget till lag örn förfoganderätt för luftskyddets behov.
Utskottet har i sitt denna dag avgivna utlåtande nr 21 beträffande förslagen
till ny rekvisitionslag, lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla
förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov och militär förfogandelag
framhållit, att de förhållanden, under vilka dessa lagar äro avsedda att tilllämpas,
enligt utskottets mening äro av den utomordentliga art, att de kräva
tillgång till säregna hjälpmedel. Utskottet har vidare yttrat, att det, örn
syftet med en sådan lagstiftning skall kunna vinnas, icke torde kunna undvikas,
att den kommer att delvis vila på andra grundsatser än de för normala
fall gällande. Ett uttalande av denna innebörd kan enligt utskottets mening
med samma fog göras beträffande förslaget till lag örn förfoganderätt för luftskyddets
behov. Detta förslag synes utskottet ägnat att läggas till grund för
lagstiftning i ämnet.
Utskottet övergår härefter till att under de olika paragraferna verkställa
detaljgranskning av lagförslaget. Därvid kommer redogörelse att lämnas förde
särskilda spörsmål, som avses i motionen. I den mån förslagets bestämmelser
icke i det följande beröras, hava de av utskottet lämnats utan erinran.
2 §■
I förevarande paragraf meddelas de lagbestämmelser, som erfordras för en
tvångsvis genomförd utrymning av hotade orter.
Föredragande departementschefen har framhållit, att detta stadgande företrädesvis
avsåge den mera permanenta utrymningen, som bestode, så länge
fara för luftanfall förelåge. Påbud örn tillfällig utrymning i samband med
omedelbart hotande anfall syntes honom vara en åtgärd för upprätthållande av
allmän ordning och säkerhet, som folie under länsstyrelsens allmänna kompetens
och varom särskilt stadgande i den nu föreslagna lagen icke erfordrades.
En utomordentligt viktig uppgift för luftskyddet — örn icke den viktigaste —
vore att förebygga panik. Detta syfte främjades i särskilt hög grad genom att
från de mest hotade orterna undanfördes personer, vilkas närvaro där vore
obehövlig, framför allt barn och åldringar. Att man därvidlag icke helt kunde
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 9
åt vederbörande själva eller deras målsmän överlåta att avgöra, i vilken man
utrymning skulle komma till stånd, syntes uppenbart. Med hänsyn till utrymningens
djupt ingripande verkningar — måhända som regel berörande flera
län — syntes det emellertid välbetänkt, att Kungl. Majit förbehölles rätten att
besluta, huruvida utrymning skulle komma till stånd. Permanent utrymning
kunde ske även inom en kommuns område. Att, såsom föreslagits, i själva lagtexten
inrycka en erinran örn att utrymning icke tvångsvis borde genomföras,
med mindre utrymningen i olika hänseenden på ett tillfredsställande sätt organiserats,
syntes knappast vara erforderligt. Det syntes ligga i sakens natur, att
en person icke kunde fällas till straff för överträdelse av myndighets föreskrift
i sådant fall, då det erfordrats vissa resurser för att ställa sig föreskriften till
efterrättelse, men dessa saknats. Vidare syntes Konungen böra beredas möjlighet
att å länsstyrelse eller annan myndighet delegera sin beslutanderätt i
fråga örn utrymningens genomförande.
I motionen 1:167 har i förevarande del anförts bland annat följande:
Under erinran att regeringsformen i sin § 16 ålägger Konungen bland annat
att »ingen från ort till annan förvisa», vore man närmast benägen att anse
§ 2 i den föreslagna förfogandelagen omöjlig att förena med förbudet i grundlagen.
Och även örn man medger, att grundlagsstadgandet icke utgör hinder
för Kungl. Majit och riksdagen att genom lag föreskriva vissa begränsningar i
den medborgerliga friheten, kan detta medgivande icke sträckas ända därhän
att genom lag skulle kunna tilläggas Kungl. Majit makt att efter diskrett onär
prövning vidtaga administrativa åtgärder, dem grundlagen förbjudit. Det
högsta man här kan medgiva synes därför vara att civil utrymning må kunna
påbjudas å sådana orter, som äro så att säga reserverade för försvars- eller
krigsåtgärder, såsom fästningsområden, varvsanläggningar och dylikt, varemot
ett tvunget utrymmande av annan art icke lärer vara grundlagsenligt möjligt
annat än för det fall, att naturkatastrofer eller därmed likställbar tilldragelse
eljest icke kan avvärjas eller till sina verkningar neutraliseras, vilket för här
föreliggande fall innebär, att tillfällig utrymning bör kunna föreskrivas, örn
denna är nödig, men däremot icke den permanenta utrymning, som förslagets
§ 2 avser. Den, som vill stå riskerna av ett luftanfall, torde alltså ej kunna
därifrån hindras i annan mån än, såsom departementschefen uttalat, förebyggandet
av panik kräver ett undantag, som emellertid icke lärer få utsträckas
till den permanenta utvisning från orten, som departementschefen förordat.
Beträffande § 2 måste därför anses nödigt att ändra uttrycket »ort, som hotas
av anfall» t. ex. till »ort, som omedelbart hotas etc.» Likaså lärer slutbestämmelsen
i samma paragraf »ävensom, i den mån det prövas nödvändigt, bestämma,
varest uppehåll skall tagas» böra ändras exempelvis till »ävensom,
därest annan bostad ej annorledes ordnats, bestämma etc.».
§ 16 regeringsformen har följande lydelse:
Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt
hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig
frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända
eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom,
i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus
störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga
oller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så
vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.
Konungen läte en var bliva dömd av den domstol, varunder han rätte
ligen hörer och lyder.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
Till belysning av detta lagbuds innebörd må erinras om vissa uttalanden
i den vetenskapliga litteraturen. Professor C. A. Reuterskiöld, har i en
uppsats i Statsvetenskaplig Tidskrift år 1899 (sid. 281—296) framhållit,
att paragrafen icke stadgat några bestämda principer för lagstiftningen
eller utstakat några vissa gränser, över vilka denna icke finge gå vid
reglerandet av individens rättsställning i förhållande till andra individer
eller till samhället. Paragrafens grundsatser vore rättssatser blott för lagskipningen
och överhuvud för styrelsen under och enligt de gällande lagarna.
Med förvisningsförbudet i stadgandet kunde hava avsetts endast ett förbud
mot godtycklig förvisning in casu genom polismakt eller på annat sätt men icke
ett förbud mot begagnande av ett i lag möjligen medgivet förvisningsstraff
eller ens av förvisningsåtgärder i administrativ väg, därest sådana vore medgivna
i gällande lag. I samma författares kommentar till grundlagarna m. m.
(uppl. 1934, sid. 32) har uttalats, att § 16 regeringsformen icke avsåge att giva
riktlinjer för lagstiftningen utan blott att hindra godtycklighet i förvaltningen
till skydd för medborgerliga friheter, vilka ej finge utan stöd av lag eller laga
stadgar störas eller inskränkas. Vidare har professor Reuterskiöld i sitt arbete
:>Politiförvaltningsrätt» (sid. 17—18) yttrat, att politimakten vilade på grundprincipen,
att all den maktanvändning, som vore nödvändig för vinnande av
ändamålet med maktanvändningen, både vore tillåten och fordrad, men att
därutöver all maktanvändning vore förbjuden. Politimaktens utövning vore
emellertid reglerad genom begränsningsprincipen, som i fråga örn personlig
frihet och integritet innebure, dels att individens personliga rörelsefrihet icke
finge in casu hindras, varmed alltså ingalunda uteslötes, att vissa generella
rörelsehinder, gällande icke för viss individ utan för alla eller flera, politirättsligt
kunde uppställas, dels att individen icke heller finge politirättsligt
utsättas för fysiskt eller psykiskt tvång av något slag eller någon grad — allt
så vida ej annorlunda vore för visst fall särskilt tillåtet eller föreskrivet. Professo}.
’ R. Malmgren har i sin kommentar till grundlagarna m. m. (uppl. 1937,
sid. 29—30) såsom sin åsikt uttalat, att ingrepp i den personliga friheten tydligen
bleve berättigade, örn man därvid kunde beropa sig på lag —- vilken lag
då såsom skyddande den enskildes frihet borde vara stiftad av Konung och
riksdag samfällt — och laga former iakttoges. Det som § 16 regeringsformen
ville rikta sig emot vore nämligen det godtyckliga ingripandet från Konungens
och ämbetsmyndigheters sida. Författaren har vidare framhållit, att ingen
finge förmenas att fritt välja vistelseort, såvida icke av Konung och riksdag
gemensamt stiftad lag gjorde inskränkning i denna frihet, såsom förhållandet
vore med t. ex. lösdrivare. Även professor N. Herlitz har i sitt verk »Örn
lagstiftning» (sid. 423—424) uttalat, att paragrafen närmast framstode som ett
förbud mot det godtyckliga ingreppet i enskild frihet. Någon gränslinje, som
lagstiftningen ej skulle få överskrida, kunde paragrafen under inga omständigheter
anses hava uppställt. Filosofie doktor K. Hagman har i sin grundlagskommentar
(uppl. 1915, sid. 9) framhållit, att uppräkningen i § 16 regeringsformen
ej vore fullständig utan måste kompletteras med tillämpliga föreskrifter
i allmän lag och laga stadgar, som ock innehölle närmare bestämmelser
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
angående sättet för skyddets utövning i varje fall. Paragrafens betydelse vore
sålunda allenast att med hänvisning till dylika lagbud påpeka den grupp av
medborgerliga rättigheter, som kunde sammanfattas under begreppet rätt till
skydd. Vidare har professor H. L. Rydin i sitt arbete »Svenska riksdagen»
(senare delen: I, sid. 36 noten) uttalat, att ifrågavarande paragraf garanterade
den medborgerliga rättssäkerheten, sådan denna vore erkänd i gällande lag,
och utgjorde en maning för Konungen att ej stifta lagar, som strede däremot.
De av utomordentliga förhållanden framkallade lagbud, som innebure inskränkningar
däri, kunde ej anses såsom mera stridande mot samma grundlagsparagraf
än bestämmelserna i gällande lag örn häktning, husrannsakan och
särskilt forum.
I motionen I: 167 har med hänvisning till det i § 16 regeringsformen upptagna
förvisningsförbudet uttalats, att det icke vore förenligt med grundlagen
att genom lag tillägga Kungl. Majit makt att efter diskretionär prövning
vidtaga administrativa åtgärder, som grundlagen förbjudit. Enligt
motionärens mening kunde man icke sträcka sig längre än till ett medgivande,
att civil utrymning kunde få påbjudas beträffande sådana orter, som vore
så att säga reserverade för försvars- eller krigsåtgärder. En tvångsvis genomförd
utrymning i andra fall syntes motionären grundlagsenligt möjlig endast
under förutsättning, att naturkatastrofer eller därmed likställbara tilldragelser
eljest icke kunde avvärjas eller till sina verkningar neutraliseras. Tillämpat
på det nu föreliggande fallet skulle detta enligt motionärens mening innebära,
att tillfällig utrymning borde kunna föreskrivas, örn sådan vore nödig.
Däremot skulle den mera permanenta utrymning, som företrädesvis avses i
2 §, icke vara tillåtlig.
En tvångsvis genomförd utrymning av en ort innebär givetvis ett starkt
ingrepp i de enskildas självbestämmanderätt. Utskottet finner, i anslutning
till vad motionären uttalat, att ett sådant ingrepp är försvarligt endast i den
mån det framstår såsom ur allmänna synpunkter oundgängligen nödvändigt.
Såsom föredragande departementschefen framhållit är det en utomordentligt
viktig uppgift för luftskyddet att förebygga panik. Enligt utskottets mening
skulle detta syfte i många fall icke, såsom motionären synes anse, nås allenast
genom en sådan tillfällig utrymning, som sker på signalen flyglarm och
varar till dess den omedelbara faran är överstånden. Av stor betydelse såsom
skyddsmedel för civilbefolkningen och i hög grad ägnat att främja nyssnämnda
syfte synes även vara att från de av anfall från luften mest hotade
orterna undanföra personer, vilkas närvaro där är obehövlig, t. ex. barn och
åldringar. En utrymning av denna art, som sker vid krigsfara eller då krig
utbrutit och därefter består, så länge fara för luftanfall föreligger, har utomlands
på flera håll tillmätts synnerlig vikt. I likhet med departementschefen
anser utskottet uppenbart, att man icke helt kan överlåta åt vederbörande
själva eller deras målsmän att avgöra, i vilken mån utrymning skall komma
till stånd. Givetvis bör en sådan mera permanent utrymning såvitt möjligt
ske frivilligt. Örn samhällets intressen skulle göra det nödvändigt, måste
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
emellertid enligt utskottets mening en dylik utrymning kunna genomföras
tvångsvis. Det stadgande, varigenom möjlighet härtill öppnas, bör emellertid,
på sätt i Kungl. Maj:ts förslag skett, bindas vid förutsättningen, att fara
för luftanfall hotar. En med stöd av 2 § i den föreslagna lagen meddelad
föreskrift örn utrymning lärer ej få den karaktär av godtyckligt ingripande i
ett särskilt fall, som § 16 regeringsformen åtminstone närmast torde avse
att förebygga. För de flesta personer torde det snarast komma att framstå
såsom en förmån, att en mindre hotad uppehållsort anvisas dem samt att
— såsom jämväl lärer hava förutsatts -— myndigheterna i samband därmed i
olika hänseenden, t. ex. i fråga örn transport, förplägnad och inkvartering,
organisera utrymningen.
I motionen har vidare yrkats sådan ändring av paragrafen, att bestämmande,
var uppehåll skall tagas, må ske icke — såsom enligt Kungl. Maj:ts
förslag — i den mån det prövas nödvändigt utan därest annan bostad ej
annorledes ordnats. Den av motionären förordade formuleringen synes emellertid
mindre lämplig för det fall, att även den nya bostad, som av den enskilde
må hava ordnats, skulle vara belägen inom ett hotat område. Det synes
kunna förutsättas, att den uppfattning, som torde ligga till grund för ändringsförslaget,
skall röna tillbörligt beaktande, även örn paragrafen i denna del erhåller
den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.
4 §•
Enligt 1 mom. i denna paragraf erhåller länsstyrelse befogenhet att anbefalla
åtgärder för brandskydd, anordnande av skyddsrum m. m. Föredragande
departementschefen har framhållit, att denna befogenhet självfallet
icke finge användas på det sätt, att åtgärder påbjödes, vilka vore omöjliga
att genomföra, t. ex. vidtagande av byggnadstekniska anordningar i fall, då
materialier därför saknades. Därvidlag, liksom i fråga örn utrymning av
hotade orter, vore användningen av till buds stående maktmedel beroende
av det sätt, varpå luftskyddet planlagts och i övrigt förberetts. I 2 mom. har
utsagts, att därest någon underlåter att vidtaga åtgärd, som i 1 mom. avses,
länsstyrelsen äger ombesörja denna. Kostnaden härför må efter domstols
prövning uttagas av den försumlige, i den mån han icke på grund av stadgande
i den nu föreslagna lagen eller eljest är berättigad till ersättning för
åtgärden.
I motionen 1:167 har anförts, att orden »eller vidtaga» i 1 mom. gå ve anledning
till erinringar, då det syntes vara myndighets sak både att låta vidtaga
erforderliga åtgärder och att bekosta dem. I samband därmed syntes
2 mom. böra utgå. Skulle 1 mom. dock bibehållas oförändrat, syntes en omformulering
av 2 mom. bliva nödig därhän, att det klart utsädes, att kostnaden
skulle gäldas i princip av länsstyrelsen och endast i det fall uttagas
av den enskilde, att domstolen i orten funne vederbörande enskild hava genom
sitt förhållande fördyrat densamma.
I förevarande sammanhang må erinras, att bestämmelser likartade med den
i 1 mom. av förevarande paragraf givna finnas i 1895 års rekvisitionslag (§ 2
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
morn. 2, § 7 mom. 1). Ett sådant stadgande fanns även i 1918 års förfoganderättslag
(5 § 1 morn.). Liknande föreskrifter hava även upptagits i de genom
propositionen nr 3 till årets riksdag framlagda förslagen till ny rekvisitionslag
(3 § fjärde stycket) oell till militär förfogandelag (4 §).
Bestämmelsen i 4 § 1 morn., vilken har motsvarighet i annan, delvis ännu
gällande lagstiftning, är enligt utskottets mening jämväl i vad därigenom
stadgas skyldighet att vidtaga vissa åtgärder ett nödvändigt led i lagstiftningen
för säkerställande av luftskyddets behov. Det i 2 mom. givna stadgandet
örn uttagande av kostnad för åtgärd, som i där avsett fall ombesörjts
av länsstyrelse, synes utskottet näppeligen behöva föranleda missförstånd.
Den av motionären alternativt föreslagna ändrade formuleringen av detta
moment skulle därjämte — därest ersättningsbestämmelserna i 5 § bibehölles
oförändrade — för fall som avses i 5 § 3 mom. komma att bereda en förmånligare
ställning åt den försumlige än åt den, som ställde sig föreskrift om
vidtagande av åtgärd till efterrättelse.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan utskottet icke tillstyrka de i förevarande
del av motionen gjorda yrkandena.
6 §•
Såväl i nu gällande rekvisitionslag som i det genom propositionen nr 3
till årets riksdag framlagda förslaget till ny rekvisitionslag föreskrives, att i
den män priset på varor och tjänstbarheter kan på förhand bestämmas, taxor
däröver skola upprättas. För uppgörande av taxorna och för bestämmande
av sådan ersättning, som icke utgår efter taxa, tillsättas dels för varje landstingsområde
respektive stad, som ej deltager i landsting, som regel en lokal
värderingsnämnd och dels för hela riket en riksvärderingsnämnd. Enligt ett
av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap upprättat förslag till
allmän förfogandelag, skulle ersättning för egendom, som enligt sistnämnda
lag foges i anspråk, bestämmas av ett särskilt organ, statens värderingsnämnd.
Av hänsyn till nödvändigheten av enhetliga grunder för prisbildningen
skulle statens värderingsnämnd övertaga de funktioner, som enligt
rekvisitionslagen tillkomma riksvärderingsnämnden. För tillgodoseende av
detta syfte har rikskommissionen utarbetat ett särskilt lagförslag.
Även civila luftskyddsutredningen har erinrat, att luftskyddets försörjning
med förnödenheter av hänsyn till prisbildningen måste inordnas i det
allmänna krigshushållningssystemet. Detta syntes få ske på det sättet, att
rekvisitionslagens nämnder och taxor bleve normgivande även för anskaffning
av förnödenheter för luftskyddet.
Föredragande departementschefen har i propositionen uttalat, att det på
sätt utredningen anfört syntes lämpligt, att bestämmelserna örn ersättning
enligt förevarande lag nära anslötes till motsvarande bestämmelser i lagstiftningen
angående rekvisition för krigsmaktens behov. I 4 § 2 mom. har emellertid
stadgats ett undantag från huvudregeln, innebärande att kostnaden för
åtgärd, som vidtagits av myndighet, endast efter domstols prövning må ut
-
Utskottet.
Utskottet
14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
tågås av den, som försummat att verkställa åtgärden. En hänvisning till
nämnda stadgande har gjorts i 6 §.
I förevarande sammanhang må erinras, att lagrådet i anslutning till granskningen
av förslaget till lag örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla
förnödenheter m. m. för krigsmaktens behov erinrat, att enligt såväl
sistnämnda förslag som de samtidigt till granskning föreliggande förslagen
till militär förfogandelag och lag örn förfoganderätt för luftskyddets behov
ersättnings- och skadeståndsfrågor i stor utsträckning skola avgöras av riksvärderingsnämnden,
emot vars beslut talan ej skall få fullföljas. Lagrådet
har vidare framhållit, att dessa frågor otvivelaktigt i många fall bleve av beskaffenhet
att ställa stora krav på nämndens förmåga att så handlägga sin
uppgift, att avgörandet komme att grundas ej blott på praktisk insikt och
erfarenhet utan även på lagkunskap. Då nu åsyftades att genom lagstiftning
fullständigt reglera här avsedda förhållanden, syntes i fråga om nämndens
sammansättning och beslutförhet icke böra saknas uttrycklig bestämmelse
därom, att åtminstone en av nämndens ledamöter skall hava utövat domarämbete.
Med beaktande av vad lagrådet sålunda anfört har i 11 § andra stycket av
det nu föreliggande förslaget till rekvisitionslag införts en bestämmelse av
innehåll, att av de av Konungen utsedda ledamöterna i riksvärderingsnämnden
samt ställföreträdarna för dem minst en ledamot och en ställföreträdare
skola hava utövat domarämbete.
I motionen 1:167 har anförts, att bestämmelsen i 6 §, att ersättningsanspråk
skola prövas i den ordning rekvisitionslagen stadgar, förefölle så
mycket mindre lämplig, som grunden för förfogandet icke vore något militärt
behov och ersättningsfrågan i verkligheten vore en fråga örn ersättning för
skada eller för expropriation. Det enda riktiga vore att låta ersättningsfrågan
prövas av vanlig domstol.
Även enligt utskottets mening torde det med hänsyn till önskvärdheten av
enhetliga grunder för prisbildningen vara lämpligt att ansluta bestämmelserna
örn ersättning enligt förevarande lagförslag till motsvarande stadganden i den
föreslagna lagstiftningen örn rekvisition för krigsmaktens behov. På lagrådets
föranledande har i förslaget till rekvisitionslag införts bestämmelsen, att av
de av Konungen utsedda ledamöterna i riksvärderingsnämnden samt ställföreträdarna
för dem minst en ledamot och en ställföreträdare skola hava utövat
domarämbete. Denna bestämmelse torde vara ägnad att i viss mån tillgodose
det syfte, som skulle vinnas genom en överflyttning av ersättningsfrågornas
prövning till de allmänna domstolarna.
På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke böra tillstyrka
det i motionen framlagda yrkandet örn ändring av förevarande paragraf.
8 §•
Bestämmelser örn deklarationsplikt funnos upptagna i de år 1916 och
senare under världskriget antagna förfoganderättslagarna. I 1918 års lag
återfinnes stadgande därom i 14 §.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
15
Civila luftskyddsutredningen har anfört, att det för att bestämmelserna
örn rätt att taga i anspråk egendom för luftskyddet skulle erhålla full effektivitet
erfordrades, att vederbörande myndigheter ägde kännedom om förefintliga
tillgångar av för luftskyddet användbar materiell m. m. Möjlighet
att ålägga deklarationsplikt borde därför stå länsstyrelsen till buds.
Föredragande departementschefen har icke haft något att erinra mot förslaget
örn införande av deklarationsplikt. Han har emellertid ansett behövligt
att efter mönster av vissa bestämmelser i förslaget till militär förfogandelag
föreslå jämväl stadganden örn rätt till husundersökning och rätt
att taga del av handelsböcker m. m. för utrönande av örn deklarationsplikt
underkastade varor äro tillfinnandes.
I motionen 1:167 har gjorts gällande, att deklarationsplikten ur rättssynpunkt
saknade nödigt underlag, då det icke vore den enskilde utan myndigheten
som hade att anordna luftskyddet och det borde ankomma på myndigheten
att i tid anskaffa nödiga medel. Att sedermera, örn brister visade sig
vara för handen, visst tillfälligt förfogande över tillgänglig enskild egendom
kunde bliva erforderligt, vore ingalunda tillräcklig grund för ett sådant ingripande,
som karakteriserades genom deklaration, husundersökning o. s. v.
Ett dylikt ingripande skapade allenast irritation och undergrävde rättsrespekten
utan att någonting därigenom omedelbart vunnes, som uppvägde
rättsäkerhetens förlust. Därför borde hela 8 § utgå.
Med hänsyn till nödvändigheten av att såvitt möjligt säkerställa luftskyddets
behov torde införande av bestämmelser örn deklarationsplikt och lätt
till husundersökning m. m. icke kunna undvikas. Då vidare bestämmelserna
härom — som icke sakna motsvarighet i tidigare lagstiftning — endast
under särskilda undantagsförhållanden skola träda i tillämpning, lärer icke
med fog kunna göras gällande, att de skulle innefatta alltför långt gående ingrepp
i de enskildas självbestämmanderätt.
. 9 §.
I 2 § 6) luftskyddskungörelsen stadgas, att vid luftskyddets förberedande
bör övervägas, i vad män planläggningen bör omfatta organiserande av luftskyddstjänst,
såsom ordnings- och vakttjänst, brandtjänst, indikerings-, sanerings-
och röjningstjänst, reparationstjänst samt sjukvårdstjänst.
Beträffande kommunernas skyldighet att under krigsförhållanden medverka
vid luftskyddet har luftförsvar sutredningen anfört bland annat, att såsom
regel kunde uppställas, att kommunerna och de enskilda skulle ställa
sina organisationer och anstalter till luftskyddets disposition, men att staten
måste i största möjliga utsträckning bestrida de ökade kostnader, som föranleddes
av kriget.
Civila luftskyddsutredningen har i sitt förslag upptagit en bestämmelse,
motsvarande den nu ifrågavarande. I motiveringen har utredningen såsom
ett nödvändigt avsteg från principen att staten borde bestrida kostnaderna
Utskottet.
Utskott et.
16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.
för luftskyddet framhållit, att kommunerna borde under krig bekosta redan
befintliga kommunala organs och personalstyrkors verksamhet i luftskyddets
tjänst.
I yttrande till statsrådsprotokollet i samband med avlåtande till 1937 års
riksdag av propositionen nr 211 med förslag till luftskyddslag har föredragande
departementschefen, efter gemensam beredning med bland andra chefen för
finansdepartementet, givit sin principiella anslutning till civila luftskyddsutredningens
förslag såvitt angår kostnadernas fördelning. Departementschefen
har därvid framhållit bland annat, att vissa av praktiskt-organisatoriska
och statsfinansiella hänsyn föranledda modifikationer i den allmänna
regeln icke torde kunna undgås, i varje fall örn ett effektivt luftskydd skulle
kunna åstadkommas inom något så när rimlig tid.
I föreliggande proposition har föredragande departementschefen erinrat, att
civila luftskyddsutredningen, vad särskilt anginge förevarande paragraf, förutsatt,
att för åtgärder, som avsåges däri, icke skulle till vederbörande kommun
utgå någon ersättning. Departementschefen har förklarat, att han anslöte sig till
utredningens förslag att kommun skulle vara pliktig att utan ersättning ställa
till förfogande hos kommunen anställd personal. Begränsningen av kommunens
skyldighet att utan ersättning tillgodose luftskyddet i detta liksom
i övriga hänseenden läge i uttrycket »i enlighet med planerna för luftskyddet».
Kommun ägde enligt luftskyddslagen möjlighet att genom luftskyddsnämnd
i samband med planläggningen bevaka kommunens intresse i olika hänseenden.
I motionen 1:167 har i förevarande sammanhang anförts:
Beträffande §§ 9—12 göra sig starka betänkligheter gällande. Även örn
§§ 10 och 11 kunna anses befogade och kanske ofrånkomliga, måste bestämt
bestridas, att de »kommunala kårer» varom i § 9 talats, överhuvud
böra upprättas. Personlig tjänsteplikt i nödfall, såsom vid skogsbrand eller
då i stad brandkår saknas, är en sak, upprättandet av kårer, som måste få
mer eller mindre en militär karaktär, varken är eller bör vara en kommunal
angelägenhet. Snarare borde sådana kårer förbjudas och endast nödiga
tillfälliga övningar i luftskydd för dem, som må vara personligt tjänstpliktiga,
möjliggöras eller eventuellt till och med påbjudas. Och då det i § 12
givna stadgandet, sett mot bakgrunden av föreskrifterna örn »planer» för
luftskyddets effektuering, vilka måste bliva av administrativ natur, kan och
sannolikt kommer att tolkas såsom innebärande att vederbörande uttagna
personer skulle åläggas viss utbildning, vilken dessutom mycket väl kan
tänkas bli olika för olika personer och förty omfatta utbildning av olika
grader av befälspersoner, stegras betänkligheterna mot hela denna anordning
därhän, att det icke återstår annat än att yrka rent avslag å såväl § 9 som § 12.
Skulle i någon form bestämmelserna böra av andra ersättas, lärer dock riksdagen
icke vara i tillfälle att nu verkställa härför nödig utredning, utan böra
till Kungl. Majit hemställa örn framläggande i ty fall för nästa riksdag av
kompletterande stadganden.
Bestämmelsen i förevarande paragraf örn skyldighet för kommun att ställa
kommunala kårer och annan hos kommunen anställd personal till förfogande
för luftskyddstjänst tager närmast sikte på polis- och brandkårer, renhåll
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 22. 17
ningspersonal och viss personal vid andra tekniska verk samt i viss utsträckning
även på sjukvårdspersonal. Vidare torde avses personal, erforderlig
för övriga ändamål, som angivas i 2 § 6) luftskyddskungörelsen. Däremot
åsyftas enligt utskottets mening icke upprättande av kårer med militär karaktär.
Givet är, att förhållandena under krigstid kunna medföra betydande
krav på reservpersonal i de kårer, som i stadgandet avses. Utskottet vill emellertid
i detta sammanhang erinra örn den i paragrafen gjorda begränsningen
av nyssnämnda skyldighet, innebärande att kommun icke är skyldig att för
något slag av luftskyddstjänst tillhandahålla större personal än som, då luftskyddstillstånd
inträdde, var anställd inom vederbörande kår eller annan mot
luftskyddstjänsten svarande förvaltningsgren.
Utskottet finner ej anledning frångå Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande
hänseende.
12 §.
Civila luftskyddsutredningen har framhållit, att för luftskyddsåtgärdernas
genomförande vid luftskyddstillstånd erfordrades bland annat stadganden
dels örn allmän medborgerlig arbetsplikt och dels örn tjänsteplikt för
den för luftskyddstjänsten erforderliga personalen, och i samband därmed
framlagt vissa förslag.
Föredragande departementschefen har i propositionen erinrat, att behovet
av de av utredningen föreslagna, i den personliga självbestämmanderätten
djupt ingripande stadgandena örn tjänste- och arbetsplikt icke blivit
ifrågasatt i något av de över utredningens betänkande avgivna utlåtandena.
Dylika bestämmelser syntes även honom erforderliga, örn ett effektivt luftskydd
skulle kunna skapas. Endast de bestämmelser, som vore av väsentlig
betydelse för medborgarnas förpliktelser i samband med luftskyddstjänsten,
borde emellertid inflyta i lagen. De bestämmelser, som av hänsyn till krigsmaktens
eller folkhushållningens behov av personal inskränkte rätten att
uttaga för luftskyddsverksamheten lämpliga personer, syntes däremot höra
hemma i en tillämpningsförordning. I 12 § — vilken saknar motsvarighet i
utredningens förslag —- hade meddelats vissa ytterligare bestämmelser, som
synts nödvändiga såsom komplement till stadgandena i 10 och 11 §§.
I fråga örn de uttalanden och yrkanden, som i motionen 1:167 gjorts beträffande
förevarande paragraf, får utskottet hänvisa till den under 9 § lämnade
redogörelsen.
Såsom utskottet här ovan i olika sammanhang haft anledning framhålla
skola flertalet av bestämmelserna i förevarande lag, bland dem även stadgandena
i 12 §, tillämpas blott under de exceptionella förhållanden, som avses
i 2 §. Med hänsyn härtill och då, såsom föredragande departementschefen
anfört, stadgandena i 12 § torde vara nödvändiga som komplement till bestämmelserna
i de båda närmast föregående paragraferna, får utskottet tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande hänseende.
Utskottet.
Bihang till riksdagms protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 22—23.
079 88 2
TJtskottet.
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr. 22.
17 §.
Utskottet, som icke har något att anmärka mot förevarande paragraf, anhåller
att få hänvisa till vad utskottet i sitt denna dag avgivna utlåtande
nr 21 anfört beträffande 15 § i förslaget till militär förfogandelag.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A. att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
samt
B. att motionen 1:167 måtte anses besvarad genom utskottets
hemställan under A.
Stockholm den 11 mars 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid1 ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, P. Sandström, Olof
Carlsson, Elon Andersson, Sten och Holstenson;
från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund2, Hallagård2, Molander,
Sandström i Härnösand1*, Hansson i örebro, fröken Andersson samt herr
Barnekow.
1 Ej närvarande vid behandlingen av 16 §.
” Närvarande endast vid behandlingen av 16 §.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Molander, som ansett, att första stycket i utskottets motivering
beträffande 9 § (sid. 16—17) bort utgå.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.