Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24

1938-03-11 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:24, Andra lagutskottets utlåtande Nr 24

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1938 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition angående

utsträckt tillämpning i visst avseende beträffande statens

arbetare av lagen den 26 juni 1936 (nr 3S3) angående

ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916

(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, dels

ock motion örn viss ändring av nämnda lag.

Genom en den 28 januari 1938 dagtecknad proposition, nr 78, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, föreslagit

riksdagen medgiva, att beträffande livräntor, som tillerkänts eller

kunna komma att tillerkännas före år 1937 i arbete för statens räkning skadade

arbetare, 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete må för tid

efter den 30 juni 1938 tillämpas i enlighet med sin lydelse enligt lagen den

26 juni 1936, nr 383.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft

en före propositionens avlämnande inom andra kammaren väckt motion,

nr 75, i vilken herr Brådefors m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta,

»att stycket ''ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilket inträffat

före lagens ikraftträdande, skall bedömas enligt äldre lag’, i den av

1936 års riksdag ändrade lagen örn försäkring för olycksfall i arbete må utgå

och att alla tidigare inträffade olycksfall skall behandlas efter den sålunda

ändrade lagen».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit till

stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

En arbetsgivare kan enligt 11 § och 15 § andra stycket lagen den 17 juni

1916 örn försäkring för olycksfall i arbete stå s. k. självrisk. Detta innebär,

att arbetsgivaren själv utger understöd enligt lagen och på grund därav är

helt eller delvis befriad från erläggande av försäkringsavgift. Sådan befrielse

erhålles endast på uttrycklig begäran av arbetsgivaren, dock att jämlikt

15 § andra stycket i lagen samt kungörelsen den 30 november 1917 angående

särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning av lagen d arbetare,

som användas till arbete för statens räkning, staten utan särskild begäran

därom står självrisk för sina arbetare. År 1935 stodo, förutom staten, 56

arbetsgivare s. k. total självrisk, därav 15 städer, 11 banker, 4 försäkringsbolag,

22 industriföretag och 4 diverse företag.

Bihang tilt riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

^ Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Om en annan arbetsgivare än staten, utan att ha erhållit lindring i försäkringsavgiften,

själv utger understöd vid olycksfall i arbetet, så föranleder

detta icke nedsättning av understödet från vederbörande försäkringsinrättning.

En arbetsgivare, som star självrisk, äger givetvis lämna sina olycksfallsskadade

arbetare eller deras efterlevande högre ersättning än lagen föreskriver.

Före den 1 januari 1937 gällde enligt 11 § olycksfallsförsäkringslagen, bland

annat, att om arbetsgivaren vore skyldig att vid skada till följd av olycksfall

i arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll, samt

han, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i

försäkringsavgiften, sa skulle fran sjukpenning, livränta, begravningshjälp

eller annan ersättning enligt lagen avdragas vad arbetsgivaren i anledning av

olycksfallet för motsvarande ändamål utgåve för tid, under vilken ersättningen

utginge. I enlighet med motiven till lagen tillämpades denna bestämmelse

sa, att även s. k. ålderspension, d. v. s. en på grund av viss tjänstgöringstid

intjänad förmån, ansågs kunna utgöra understöd i anledning av

olycksfall i arbete. Detta innebar exempelvis, att om en pensionsberättigad

arbetare strax före uppnåendet av pensionsåldern genom olycksfall i arbete

ådrog sig svår invaliditet, så erhöll han endast den ålderspension, som han i

varje fall skulle erhållit och som även kom hans jämnåriga men av olycksfall

icke drabbade arbetskamrater till del.

Härutinnan och i en del andra hänseenden, bland annat i fråga örn förhållandet

mellan livränta och avlöning, har genom en den 26 juni 1936 (nr 383)

utfärdad lag olycksfallsförsäkringslagen reformerats. Lagtexten har sålunda

förtydligats i syfte att förebygga, att från ersättning enligt lagen avdragas

andra förmåner än sådana, som verkligen kunna sägas utgöra understöd i

anledning av olycksfallet. Bland annat har uttryckligen stadgats, att ålderspension

icke skall anses såsom sadant understöd. Lagändringarna ha trätt

i kraft den 1 januari 1937, men enligt meddelad övergångsbestämmelse skall

ersättningsanspråk, som grundas på dessförinnan inträffat olycksfall, bedömas

enligt äldre lag.

Jämsides med dessa lagändringar genomfördes genom en förordning den

5 juni 1936 (nr 239) motsvarande ändringar i 11 § förordningen den 18 juni

1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring.

I skrivelse den 8 juli 1937 har telegrafstyrelsen på skäl, för vilka redogöres

å sid. 4 i propositionen, föreslagit sådan ändring av övergångsbestämmelsen

till den år 1936 gjorda ändringen av olycksfallsförsäkringslagen, att

vid bedömandet av förhållandet mellan livränta och pension de ändrade bestämmelserna

skulle, från den 1 januari 1937 räknat, få tillämpas även vid

sådana före den 1 januari 1937 inträffade olycksfall, där vederbörande haft

pensionsrätt.

I anledning av denna skrivelse upprättades inom socialdepartementet en

promemoria, vari anfördes bland annat följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

Förevarande övergångsbestämmelse till 1936 års lagändringar torde ha

varit nödvändig. Före lagändringarna kunde en arbetsgivare få lindring i

försäkringsavgiften därest han ordnat ålderdomspensionering för sina arbetare

och således, enligt dåvarande tolkning av lagen, själv i form av ålderspension

beredde understöd motsvarande lagens fordringar på livränta vid

invaliditet i följd av olycksfall i arbetet. En lagändring, enligt vilken ålderspension

icke längre skulle anses som understöd av nyss angivet slag, kunde

icke rimligtvis givas tillbakaverkande kraft, vare sig mot arbetsgivaren,

så att denne skulle påläggas ökade skyldigheter gent emot sina redan före

lagändringens ikraftträdande olycksfallsskadade arbetare, eller mot vederbörande

försäkringsinrättning, så att denna skulle nödgas utgiva understöd

i anledning av olycksfallsskador, för vilkas inträffande icke erlagts

några försäkringsavgifter.

Emellertid lägger sagda övergångsbestämmelse givetvis icke hinder i vägen

för en viss arbetsgivare, t. ex. staten, att till arbetare, som före den 1 januari

1937 drabbats av olycksfall i arbetet, frivilligt utgiva ersättning i överensstämmelse

med lagens fr. o. m. nämnda dag gällande lydelse.

Därest ett dylikt åtagande från statens sida anses böra ske, torde lämpligaste

formen härför vara utfärdande av en särskild kungörelse om tilllämpningen

i vissa fall av 1 § kungörelsen den 30 november 1917, nr 832,

vilken paragraf erhållit sin nuvarande lydelse genom en den 31 januari 1919,

nr 99, utfärdad kungörelse. Den i nämnda paragraf förekommande hänvisningen

till 11 § olycksfallsförsäkringslagen lärer, då fråga är örn ersättning

för ett olycksfall, som inträffat före den 1 januari 1937, jämlikt

förut omförmälda övergångsbestämmelse till lagen den 26 juni 1936 (nr

383) avse sistnämnda paragraf i dess äldre lydelse. För vinnande av det

avsedda syftet borde därför i den särskilda kungörelsen stadgas, att vid

tillämpning av 1 § kungörelsen den 30 november 1917 den i sagda paragraf

gjorda hänvisningen till 11 § olycksfallsförsäkringslagen skall, även då fråga

är om arbetare, som skadats före ingången av år 1937, utan hinder av

övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1936, avse sistnämnda paragraf

i dess lydelse enligt lagen den 26 juni 1936. Ett dylikt stadgande borde

lända till efterrättelse redan från och med ikraftträdandet av lagen den 26

juni 1936 eller således från och med ingången av år 1937.

Över telegrafstyrelsens skrivelse och den inom socialdepartementet upprättade

promemorian hava efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter

samt av landsorganisationen i Sverige. Beträffande innehållet i

dessa yttranden får utskottet hänvisa till den redogörelse, som lämnats å

sid. 5—8 i propositionen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, Ilar i propositionen

under hänvisning till de år 1936 vidtagna ändringarna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen

anfört hl. a. följande:

Även örn------— angelägenheten av en lagändring var uppenbar,

kunde dock denna, såsom berörande enskildas inbördes förhållanden, enligt

vedertagna rättsgrundsatser näppeligen göras tillämplig jämväl å sådana

rättsförhållanden, som uppkommit och kanske också genom vederbörligt beslut

slutgiltigt reglerats medan äldre lag ännu var gällande.---• —■ ■—

Såsom framhållits i den inom socialdepartementet upprättade promemorian

var därför den i ärendet avsedda övergångsbestämmelsen lill 1936 års lagändring

nödvändig. .lag finner mig därför icke kunna biträda telegrafstyrelsens

av landsorganisationen lill styrk la förslag.-----------

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Den omständigheten, att man icke anser sig böra genom en lagändring

förplikta vederbörande arbetsgivare eller försäkringsinrättning att även för

redan inträffat försäkringsfall utgiva ersättning enligt strängare grunder än

som tidigare varit gällande, utesluter emellertid icke, att i dylikt fall den

försäkrade kan genom någons frivilliga åtagande beredas viss gottgörelse för

de förmåner, som han på grund av tidigare rättstillämpning gått miste örn.

Härutinnan finner jag det ligga nära till hands, att arbetsgivaren såsom

den genom äldre rättstillämpning otillbörligt gynnade parten bereder den

försäkrade dylik gottgörelse. Under remissbehandlingen har också från de

hörda myndigheterna den tanken vunnit allmän anslutning, att staten i sin

egenskap av arbetsgivare skulle gent emot sina arbetare tillämpa de nya bestämmelserna

även om olycksfallet inträffat medan äldre bestämmelser ännu

voro gällande. Vad angår formen för ett dylikt åtagande från statens sida

har det förslag, som härutinnan angivits i den remitterade promemorian, i

princip biträtts eller lämnats utan erinran av myndigheterna. Jag finner

mig också kunna i huvudsak förorda detsamma. Dock torde, såsom från

ett par håll erinrats, de ökade förmånerna icke böra beräknas redan från

och med ingången av år 1937, utan finner jag den 1 juli 1938 vara den härutinnan

lämpligaste begynnelseterminen.

Då vad jag nyss föreslagit skulle få betydelse endast för statens arbetare,

inställer sig spörsmålet, om även åt kommuners och enskilda arbetsgivares

arbetare bör av statsmedel beredas den motsvarande gottgörelse, som enligt

vad jag nyss anfört icke ansetts kunna utkrävas från vederbörande arbetsgivare

eller försäkringsinrättning. Enär emellertid i fall, varom nu är fråga,

de till den skadade utgående förmånerna alltid minst uppgå till beloppet

av den livränta, vartill han, därest förmånerna icke utgått, skulle varit berättigad

enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde här icke kunna sägas föreligga

några sådana särskilt ömmande omständigheter, som påkalla åtgärder

från det allmännas sida. Icke heller förefinnes någon utredning om storleken

av de kostnader, som ett dylikt åtagande skulle förorsaka statsverket.

Vid sådant förhållande finner jag mig icke böra tillråda någon åtgärd i nu

angivet syfte.

Departementschefen har vidare uttalat, att de ökade kostnader för nästkommande

budgetår, som det av honom framlagda förslaget skulle medföra,

torde bliva jämförelsevis obetydliga och väsentligen komma att belasta

allenast telegraf- och järnvägsstyrelsernas driftkostnadsstater samt förslagsanslaget

till bestridande av statsverket åliggande, av andra medel ej utgående

ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. Nämnda anslag har

i årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkt 10) upptagits med ett

belopp av 480,000 kronor. Vad detta anslag beträffar kunde ökningen enligt

departementschefens mening beräknas uppgå till omkring 8,000 kronor. Tillräcklig

anledning att med hänsyn härtill föreslå höjning av det äskade anslagsbeloppet

syntes honom emellertid icke förefinnas.

På hemställan av bankoutskottet (utlåtande nr 11) har riksdagen anvisat

det begärda anslagsbeloppet.

Här må även erinras, att Kungl. Maj:t genom propositionen nr 79, som

hänvisats till bankoutskottet, föreslagit riksdagen att lämna motsvarande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

5

medgivande beträffande sådan ersättning enligt förordningen den 18 juni

1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

som utgives på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom som

yppats före den 1 januari 1937.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har genom de år 1936

vidtagna ändringarna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen fastslagits, att ålderspension

i sin egenskap av en genom utfört arbete intjänad förmån icke

bör, såsom dittills kunnat ske, räknas som ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete. Enligt meddelad övergångsbestämmelse skall emellertid

ersättningsanspråk, som grundats på ett före den 1 januari 1937 inträffat

olycksfall, bedömas enligt äldre lag.

Utskottet finner sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, varigenom arbetare,

som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning, för tiden efter

den 30 juni 1938 kan beredas gottgörelse för förmåner, som han med den

tidigare tillämpningen av 11 § olycksfallsförsäkringslagen skulle gå miste

örn.

I den föreliggande motionen har yrkats sådan ändring av ovannämnda

övergångsbestämmelse, att den genom reformen avsedda rättvisare avvägningen

skulle komma alla dem till godo, som redan före 1937 års ingång

drabbats av olycksfall i arbete. Detta förslag överensstämmer i huvudsak med

det av telegrafstyrelsen framlagda förslaget, i vilket dock utsagts, att de på så

sätt ändrade bestämmelserna skulle tillämpas först från den 1 januari 1937.

På de av föredragande departementschefen anförda skälen kan utskottet icke

tillstyrka yrkandet, att de år 1936 genomförda lagändringarna skall givas

tillbakaverkande kraft.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med bifall till förevarande proposition,

måtte medgiva, att beträffande livräntor, som tillerkänts eller

kunna komma att tillerkännas före år 1937 i arbete för

statens räkning skadade arbetare, 11 § lagen om försäkring

för olycksfall i arbete må för tid efter den 30 juni 1938 tilllämpas

i enlighet med sin lydelse enligt lagen den 26 juni

1936, nr 383; samt

B) att motionen II: 75, i den mån den icke blivit beaktad

genom vad utskottet ovan under A) hemställt, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 24.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, P. Sandström, Västberg, Olof Carlsson,

Elon Andersson, Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Hallagård, Molander, Sandström i

Härnösand*, Thorell* och Hansson i Örebro samt fröken Hesselgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

381112

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:133 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckt tillämpning i visst avseende beträffande statens arbetare av lagen den 26 ju s. 1 i texten