Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 70 i första kammaren av herr Torsten Ström m. fl. och nr 140 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

1938-03-15 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg till lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 70 i första kammaren av herr Torsten Ström m. fl. och nr 140 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1938 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående visst tillägg

till lagen den 22 juni 1928 om vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 70 i första

kammaren av herr Torsten Ström m. fl. och nr 140 i andra kammaren av herr

Nilsson i Göteborg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

för sin del antaga följande tillägg till ovannämnda lag:

Landsting äger att genom förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest

finnes lämpligt samt med iakttagande av bestämmelserna i denna lag och

av Konungen med stöd av 20 § i lagen eller eljest meddelade föreskrifter

enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal vid sjukhus, för

vilkas driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar.

Har sådan reglering skett, vare sig genom avlönings- och tjänstgöringsreglementen

eller genom avtal med personalen eller på annat sätt, skola de

givna bestämmelserna lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och

befattningshavare.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Till grund för bedömande av det i motionerna väckta förslaget anser sig

utskottet böra förutskicka följande redogörelse.

Enligt 1 § 1 stycket av lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting eller

kommun drivna sjukhus (S. F. S. 302/1928, ändr. 13/1929, 114/1932, 256/1936

och 321/1937), nedan kallad sjukhuslagen, vilken trädde i kraft den 1 januari

1929, åligger det landsting och stad, som ej deltager i landsting, att för dem,

som hava sin vistelseort eller hemort inom landstingsområdet eller staden,

ombesörja anstaltsvård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den mån icke annan

drager försorg om sådan vård. I enahanda ordning bör anstaltsvård vid

barnsbörd ombesörjas. I tredje stycket av 1 § göres från huvudregeln det

undantag, att vad i lagen stadgas icke skall gälla anstaltsvård, varom föreskrifter

finnas meddelade i epidemilagen, samt ej heller anstaltsvård för sinnessjuka,

sinnesslöa, fallandesjuka, kroniskt kroppssjuka eller konvalescenter.

Sjukhus anses drivet av landsting eller kommun, därest landstinget eller

kommunen eller sammanslutning, vari landsting eller kommun deltager, helt

eller till vis kvotdel i sista hand ansvarar för driftkostnaden. Med sjukhus

förstås i lagen sjukvårdsanstalt, som drives av landsting eller kommun och

Biliana till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 25. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

som ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt eller lyder under militär myndighet.

Sjukhus, som ej är inrättat uteslutande för vård av tuberkulossjuka,

benämnes i lagen lasarett, örn det är avsett för vårdbehövande oberoende av

fallets svårare eller lindrigare art, och eljest sjukstuga. Sjukhus, som inrättats

uteslutande för vård av tuberkulossjuka, benämnes sanatorium, örn det

är avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och eljest tuberkulossjukstuga.

Den beslutande och den kontrollerande myndigheten beträffande förevarande

sjukvårdsanstalter är fördelad på ett flertal händer. Enligt 39 § i lagen

den 20 juni 1925 om landsting åligger det landstings förvaltningsutskott,

bland annat, att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr

utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte

utöva den befattning med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar,

som enligt lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet.

Enligt 3 § i sjukhuslagen tillkommer det landstings förvaltningsutskott i

egenskap av sjukhusberedning att med uppmärksamhet följa sjukhusväsendets

behov och utveckling inom landstingsområdet, att till styrelse för sjukhus,

för vars driftkostnad landstinget i sista hand helt ansvarar, göra de

framställningar och erinringar rörande sjukhusets ekonomiska förvaltning,

som av omständigheterna må påkallas, samt att därutinnan meddela sådan

styrelse erforderliga råd och anvisningar. Förvaltningsutskottets befattning

med ifrågavarande sjukhus är sålunda av beredande och rådgivande karaktär.

I 4 § sjukhuslagen stadgas, att kommun, som driver sjukhus, är pliktig

att åt lämplig kommunal nämnd eller annat kommunalt organ uppdraga att

vara sjukhusberedning med skyldighet att i fråga örn kommunens sjukhusväsende

fullgöra den verksamhet, som i avseende å landstings sjukhusväsende

åligger dess sjukhusberedning. Vad i sjukhuslagen finnes föreskrivet

om landsting, skall i fråga om sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,

vari kommun eller landsting deltager, tillämpas, såvitt angår landstinget

som beslutande myndighet, å den myndighet, som äger att besluta för

kommunen eller sammanslutningen, och eljest i avseende å kommunen eller

sammanslutningen. Högsta tillsynen över ifrågavarande sjukvårdsanstalter

utövas enligt 5 § i sjukhuslagen av medicinalstyrelsen, som särskilt har att

ägna uppmärksamhet åt sjukvården och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Enligt 8 § skall sjukhuset förvaltas av en direktion, vilken utses av

den, som driver sjukhuset. Mellan direktionens sammanträden skall viss läkare

vara sjukhusets inför direktionen ansvarige styresman. Lasaretts- och

sanatorieläkare utnämnas enligt 11 § av Konungen.

I kungl, sjukhusstadgan den 22 juni 1928 (S. F. S. 303/1928, ände. 475/1928,

189/1931, 594/1936 samt 426, 865 och 981/1937) ha meddelats vissa närmare

bestämmelser för de olika slagen av ifrågavarande sjukhus. Beträffande

lasarett föreskrives sålunda i 6 §, att direktionen skall handhava lasarettets

förvaltning samt för sådant ändamål meddela de särskilda föreskrifter, som

må finnas nödiga för tryggande av god ordning vid lasarettet, samt för dettas

ändamålsenliga skötsel. Enligt 3 § skall jämte direktion och läkare vid

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

3

varje lasarett finnas syssloman, prästman samt sjukvårds- och ekonomipersonal,

varjämte husmoder och särskild kontorspersonal kunna anställas.

Syssloman tillsättes och entledigas enligt 30 § av direktionen och är enligt

37 § pliktig att ställa sig till efterrättelse vad direktionen jämlikt stadgan

anbefaller honom i tjänsten. Enligt 39 § antages och entledigas ordinarie

sjukvårdspersonal av direktionen, sedan vederbörande lasarettsläkare erhållit

tillfälle att yttra sig. Extra sjukvårdspersonal antages och entledigas av

styresmannen efter samråd med vederbörande lasarettsläkare. Enligt 41 §

antages kontors- och ekonomipersonal av direktionen med rätt för direktionen

att åt annan överlämna befogenhet att antaga och att på egen begäran

entlediga till nämnda personal hörande befattningshavare. I 40—42 §§ föreskrives

skyldighet för all personal att ställa sig till efterrättelse de instruktioner,

direktionen jämlikt stadgan finner skäl utfärda, ävensom att visa

styresmannen och sysslomannen —- sjukvårdspersonalen jämväl vederbörande

läkare — hörsamhet i allt varl till tjänsten hör. 1 fråga om sjukstugor,

sanatorier och tuberkulossjukstugor gälla i stort sett likartade bestämmelser.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är decentralisationsprincipen

starkt utmärkande för ifrågavarande sjukhusförvaltning.

Det i motionerna framlagda lagförslaget innebär, att landstinget tillerkännes

befogenhet att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren för personal

vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista hand helt ansvarar.

Enligt lagförslaget äger landstinget rätt att verkställa denna reglering genom

förvaltningsutskottet eller i den ordning eljest finnes lämpligt, och de givna

bestämmelserna skola lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och

befattningshavare.

Förslag till gällande lag om landsting utarbetades av de s. k. kommunalförfattningssakkunniga,

som avgåvo betänkande i detta ämne den 31 januari

1923 (S. O. U. 1923: 18). I detta betänkande framhöllo de sakkunniga, att

decentralisationsprincipen hade djupa rötter i vår samhällsåskådning, samt

anförde bland annat följande:

Vad särskilt angår förhållandet mellan länsrepresentationen och dess särskilda

förvaltningsorgan torde man kunna säga, att den vidsträckta frihet,

som lämnats dessa, varit till stort gagn särskilt för utvecklingen av vårt

sjukvårdsväsen. Den drivande kraften har åstadkommits av det personliga

intresset hos medlemmar i dessa lokala styrelser. Man har tagit vara på

en viktig psykologisk faktor, då man låtit dessa personers handlingskraft i

jämförelsevis stor grad lämnas ohämmad av yttre tryck. — —• •—-

Möjligheten för inblandning (från förvaltningsutskottets sida) får icke

sträckas så långt, att den speciella sakkunskap, som enligt lag eller landstingets

beslut beretts utrymme vid en inrättnings skötsel eller ett uppdrags

utförande, skjutes åt sidan, eller att de personer, åt vilka överlämnats inrättningens

eller uppdragets omedelbara handhavande, förlora känslan av ansvar

för sitt arbete. Och för undvikande av konflikter är det därjämte oundgängligt,

att tydliga gränser uppdragas för den rätt till ingripande på eget

initiativ, som tillerkännes utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

I enlighet härmed har i lagtexten markerats, att denna rätt skall inskränkas

till den ekonomiska förvaltningen.

I detta sammanhang torde följande avgöranden av regeringsrätten vara av

intresse.

I ett i regeringsrättens årsbok för år 1931 under nr 26 närmare refererat

rättsfall hade regeringsrätten att pröva befogenheten att ett av Västernorrlands

läns landsting fattat beslut örn bemyndigande för dess förvaltningsutskott

att utöva landstingets befogenhet vid förhandlingar med personalen

vid landstingets sjukvårdsinrättningar angående anställningsvillkor. Regeringsätten

upphävde det överklagade beslutet, enär landstinget saknat befogenhet

att lämna ifrågavarande bemyndigande. I ett annat i regeringsrättens

årsbok för år 1932 under nr 14 behandlat fall hade regeringsrätten i

anledning av anförda besvär att pröva lagligheten av ett av Stockholms läns

landsting fattat beslut om godkännande av upprättat förslag till kollektivavtal

med ekonomipersonal och viss lägre sjukvårdspersonal vid landstingets

inrättningar. Förslaget innehöll, bland annat, vissa bestämmelser örn antagande

och entledigande av befattningshavare, om befattningshavares skyldigheter,

örn arbetstid, semester och tjänstledighet samt örn avlöning. I besvären

anfördes mot det överklagade beslutet, att i det av landstinget antagna

förslaget till kollektivavtal intagits föreskrifter, som inkräktade på

sjukhusmyndigheterna i sjukhuslagen och sjukhusstadgan tillerkända befogenheter,

samt att det i varje fall icke vore möjligt att genom civilrättsliga

avtal reglera sjukhuspersonalens förhållanden i annat hänseende än beträffande

personalens ekonomiska förmåner. Regeringsrätten upphävde det

överklagade beslutet, enär i det upprättade förslaget till kollektivavtal intagits

bestämmelser rörande förhållanden, beträffande vilka beslutanderätten

icke tillkomme landstinget eller förvaltningsutskottet, samt landstinget

således genom avtalets godkännande överskridit sin befogenhet.

Vid 1935 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 66 riksdagen

att antaga ett förslag till lag om ändring av sjukhuslagen, varigenom i lagen

skulle införas en ny paragraf, betecknad 8 a §, av samma lydelse som det

i nu förevarande motioner framlagda förslaget.

I anledning av propositionen väcktes två motioner, I: 293 och II: 526, i

vilka yrkades avslag å propositionen.

Såsom motivering till lagförslaget anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Möller, bl. a.:

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att det enligt gällande

lagstiftning föreligger vissa hinder för en enhetlig reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och lönevillkor inom ett landstingsområde eller en

kommun. Enligt ett av regeringsrätten givet utslag kan sålunda ett landsting

ej delegera beslutanderätten i fråga örn träffande av kollektivavtal till

något sitt organ. Erfarenheten har ådagalagt behovet av en ändring härutinnan

i syfte att möjlighet beredes landsting att åt underordnat organ —- förvaltningsutskott, nämnd eller styrelse — uppdraga att träffa avtal med

personalen eller att annorledes fastställa enhetliga löne- och arbetsvillkor

för ett flertal av landstinget drivna sjukhus. För ett landsting med dess i

allmänhet endast en gång om året återkommande sammanträden måste svårigheter

tydligen uppstå att själv t. ex. träffa det slutgiltiga avtalet med personalen.

Genomföres en delegationsrätt, synas några begränsningar i den
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

5

samma ej behöva föreskrivas, utan rätten torde få utövas i den utsträckning

så finnes lämpligt och på de villkor, landstinget äger bestämma.

Även i ett annat avseende har gällande lagstiftning ansetts lägga hinder i

vägen för kollektivavtal med sjukhuspersonal vid sjukhus, som äro underkastade

sjukhuslagens bestämmelser. Enär sjukhuslagen och sjukhusstadgan

i viss utsträckning direkt reglera frågor örn personalens antagande och entledigande

samt dess arbetsvillkor, har det ansetts, att sjukhusdirektionens

eller vederbörande förvaltningsorgans handlingsfrihet i dessa avseenden icke

kunde bindas genom föreskrifter i kollektivavtal. Enligt denna ståndpunkt,

som vunnit visst stöd i ett utslag av regeringsrätten, skulle därför endast personalens

rent ekonomiska förmåner kunna göras lill föremål för bestämmelser

i kollektivavtal.

De skäl, som huvudsakligen anförts mot användningen av kollektivavtal

inom sjukhusväsendet hava varit, att behov av arbetsförhållandenas reglering

genom kollektivavtal ej yppat sig, att dylik reglering ej vore lämplig

med hänsyn till sjukvårdsarbetets art och de olika förhållanden, som rådde

såväl olika anstalter som olika anstallsavdelningar emellan, att möjligheten

av arbetsinställelse från personalens sida vid avtalstidens slut ur sjukvårdens

synpunkt ej kunde godtagas, att en dylik möjlighet med nuvarande lagstiftning

ej förelåge, då en befattningshavare vid utgången av giltighetstiden för

ett kollektivavtal, som rörde personalens ekonomiska men ej dess anställningsförhållanden,

måste anses bibehållen vid sin tjänstemannaställning och

sitt tjänstemananansvar tills han av vederbörande anstaltsledning erhållit

entledigande från sin befattning samt att vid ett bifall till framställningarna

ökade utgifter vore att befara för sjukhusens huvudmän.----

Vad härefter angår frågan örn arbetsinställelse torde det icke råda det

nödvändiga sammanhang mellan avtalsformen och risken för arbetsinställelser,

som i vissa yttranden antagits. Det förhållandet att ett kollektivavtal

reglerar personalens arbetsvillkor för den fastställda avtalstiden innebär icke

med nödvändighet, att de anställda bliva lösta från alla förpliktelser vid

kollektivavtalets utgång. Därest befattningshavare innehar tjänstemannaställning,

är han oavsett befintligheten av kollektivavtal underkastad tjänstemannaansvar.

---—

I det föregående har jag upptagit till behandling de skäl, som anförts mot

en utsträckning av kollektivavtalets användning inom sjukhus- och anstaltsväsendet.

I yttrandena hava emellertid också framhållits åtskilliga skäl, som

tala för en dylik utsträckning. Sålunda hava påpekats de fördelar, som stöde

att vinna genom kollektivavtalet, därigenom att det möjliggjorde likformiga

arbets- och löneförhållanden på ifrågavarande område, där enhetlighet i dessa

hänseenden ansetts vara av största betydelse. Från svenska landstingsförbundets

sida har i detta sammanhang betonats svårigheten, för att icke säga

omöjligheten, att med nuvarande lagbestämmelser åt ett landsting och dess

förvaltningsutskott inrymma något inflytande vid gestaltandet av sjukhuspersonalens

anställningsvillkor utom i vad avsåge rent ekonomiska förhållanden;

och har förbundet ansett, att ett dylikt inflytande vore i högsta grad

önskvärt för att en rationell och likformig behandling inom ett landstingsområde

av sjukhuspersonalens anställningsfrågor skulle kunna genomföras.

Då jag förordar en lagstiftning, som bereder möjlighet för enhetlig reglering

av personalens anställningsvillkor genom avtal eller i annan form, är för

mig ytterligare den viktiga synpunkten bestämmande, att sjukhuspersonalen

rimligen bör erhålla tillfälle alt deltaga i förhandlingar örn arbetsvillkorens

utformande och därviel bevaka sina legitima intressen. —• — —-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Då det gäller att undanröja de rättsliga hinder, som föreligga i lagstiftningen

mot enhetligt reglerande av sjukhuspersonalens löne- och arbetsvillkor,

genom kollektivavtal eller annorledes, synes den enklaste utvägen vara

att genom ett stadgande i sjukhuslagen medgiva landsting de ökade befogenheter,

som påkallas. Landsting hör såsom huvudman för sjukhusen i fråga

tillerkännas rätt att, om det så önskar, genomföra en enhetlig reglering av

arbets- och avlöningsvillkor vid samtliga eller ett flertal landstingssjukhus

inom länet ävensom medgivas befogenhet att delegera sin bestämmanderätt

lill förvaltningsutskottet elier annat sitt organ. Ett stadgande i detta syfte

torde lämpligen kunna införas såsom ny paragraf 8 a i sjukhuslagen, vilken

lag redan för närvarande tillägger landstinget, dess förvaltningsutskott eller

annat organ särskilda uppgifter beträffande de i lagen behandlade sjukhusen.

Någon ändring i landstingslagen synes icke erforderlig.

Genom införande i en ny paragraf 8 a av ett tillägg av detta innehåll undanröjes

även varje tvivel rörande kommuns rätt att företaga motsvarande

reglering av sjukhuspersonalens arbets- och lönevillkor i kollektivavtalets

form genom något sitt organ. Vad som gäller beträffande landstingssjukhus

i förevarande avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen, tillämpligt även

för sjukhus, som drivas av kommun eller sammanslutning, vari landsting

eller kommun deltager.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, yttrade i sitt utlåtande,

nr 13, över densamma:

Såsom de kommunalförfattningssakkunniga i sitt ovannämnda betänkande

framhållit har den vidsträckta frihet, som lämnats landstingens sjukhusförvaltande

organ, varit till stort gagn för utvecklingen av vårt sjukvårdsväsen.

Spörsmålen rörande personalens antagande och avskedande, arbetets ledning

och fördelning med mera, i vilka frågor beslutanderätt för närvarande ej tillkommer

landsting, beröra förhållanden av fundamental betydelse för sjukvårdsarbetets

rationella bedrivande. Med hänsyn till sjukhuspersonalens i

stort sett särartade arbetsuppgifter och arbetsförhållanden synes ett flertal

skäl tala för att de sjukhusorgan, vilka lia en mera omedelbar kontakt med

berörda personal än landsting eller dess förvaltningsutskott, bibehållas vid

sin nuvarande befogenhet att besluta i frågor rörande personalens arbetsförhållanden.

Utskottet finner ej tillräckliga skäl hava förebragts för den centralisering

av bestämmanderätten rörande sjukhuspersonalens arbetsvillkor,

vartill det förevarande lagförslaget vill skapa möjlighet. Under alla förhållanden

måste en sådan centralisering föregås av en mera ingående utredning än

den hittills verkställda. Enligt utskottets förmenande kan lagförslagets lämplighet

ifrågasättas jämväl i andra hänseenden. Den övervägande delen av den

vid ifrågavarande sjukhus anställda personalen torde vara att anse som tjänstemän

och förty underkastad de i 25 kap. 22 § strafflagen givna bestämmelserna

rörande tjänstemäns ansvar. Enligt nu gällande rätt torde kollektivavtal

kunna träffas endast i fråga om personalens ekonomiska förhållanden.

Lämpligheten av att genom lagändring skapa möjlighet att ingå kollektivavtal,

som omfatta sjukhuspersonalens arbetsvillkor överhuvud taget, torde

starkt kunna ifrågasättas. En lagstiftning, som möjliggjorde kollektivavtal

av sistnämnda innehåll, skulle innebära, att myndigheten skulle sättas i tillfälle

att binda sin från staten härledda offentligrättsliga makt genom ett civilrättsligt

avtal. Om här ifrågavarande befattningshavares avlönings- och arbetsvillkor

i deras helhet reglerades genom ett kollektivavtal, skulle faran

för en kollision mellan deras offentligrättsliga och privaträttsliga ställning i

icke oväsentlig mån ökas. Utskottet vill i detta sammanhang, i likhet med

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

7

vad medicinalstyrelsen jämte flera hörda myndigheter anfört, framhålla, att

sjukhuspersonalen måste anses ha en vida bättre tryggad ställning än arbetare

på den enskilda lönemarknaden, vilkas arbetsförhållanden regleras av kollektivavtal.

Sjukhuspersonalens anställningsförhållanden äro ju i allmänhet bestämda

av korporationer, inom vilka olika samhällsåskådningar äro representerade,

varjämte driftsinställelser i stort sett äro uteslutna inom sjukhusväsendet.

Utskottet anser emellertid vissa skäl tala för att till utredning upptaga

frågan, huruvida berörda personal bör tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingar

rörande utformandet av personalens arbetsvillkor samt huruvida

kontors- och ekonomipersonal bör beredas möjlighet att i samma utsträckning

som sjukvårdspersonal — men möjligen i annan ordning —- överklaga

av sjukhusdirektion meddelade beslut.

Utskottet hemställde, att propositionen icke måtte bifallas.

Reservation avgavs av herr Sigfrid Hansson jämte ytterligare sex av utskottets

ledamöter till förmån för bifall till propositionen.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och avslog följaktligen propositionen.

Beträffande den i utskottets utlåtande berörda frågan om förhandlingsrätt

för sjukhuspersonal må erinras örn lagen den 11 september 1936 om förenings-

och förhandlingsrätt. Från tillämpningen av denna lag äro undantagna

sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar. Sedermera har den 4 juni 1937 utfärdats en

kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän. Efter bemyndigande

av Kungl. Maj:t har chefen för socialdepartementet därefter den 3

januari 1938 tillkallat tre personer för att biträda med utredning rörande frågan

örn tillskapandet av en förhandlingsordning för sådana arbetstagare i

kommunernas tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar.

I detta sammanhang är givetvis frågan, vilka arbetstagare vid sjukhusen

som äro underkastade ämbetsmannaansvar, förtjänt av uppmärksamhet.

Enligt en inom socialstyrelsen utarbetad statistisk redogörelse, vilken år

1931 utgivits i serien »Socialstatistik» under titeln »Anställnings- och avlöningsförhållandena

för lägre personal i allmän tjänst», utgjorde antalet »tjänstemän»

av lägre grad vid landstingens samtliga sjukvårdsanstalter den 1

januari 1928 5,761. Av de ordinarie manliga, till antalet utgörande 730 personer,

voro 36 sjukvårdare, 28 syssloman vid mindre anstalter, 10 till kontorspersonal

hörande befattningshavare, 145 maskinister, verkstadsförman m. fl.

och 511 eldare, vaktmästare m. fl. Den icke ordinarie manliga personalen

omfattade 19 personer och utgjordes av eldare, vaktmästare m. fl. Den ordinarie

kvinnliga personalen, omfattande 4,716 personer, utgjordes av 1,143

sköterskor, 1,714 sköterskebiträden och städerskor, 179 husmödrar och föreståndarinnor,

1,636 kvinnor tillhörande köks- och tvättpersonalen m. m. samt

44 till kontorspersonalen hörande befattningshavare. Den icke ordinarie

kvinliga personalen omfattade 296 personer, varav 264 voro sköterskebiträden

och städerskor samt 26 tillhörde köks- och tvättpersonalen m. m.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

I denna statistiska redogörelse heter det, bland annat, örn begreppen

tjänsteman och arbetare:

Medan man i allmänt språkbruk såsom arbetare plägar beteckna löntagare,

som i huvudsak utför kroppsarbete, gäller detta knappast i fråga örn statens

och kommunernas befattningshavare, där en stor del av kroppsarbetet utföres

av personer i tjänstemannaställning. Vad som i detta fall förnämligast

åtskiljer arbetarna från andra anställningshavare skulle vara, att, medan för

de senare arbets- och löneförhållandena äro fastställda i allmän författning,

bestämmas de för den förra genom avtalsuppgörelser, träffade antingen med

enskilda arbetare eller med grupper av sådana (kollektivavtal). I samband

härmed står, såsom bland annat framhållits i ett betänkande av 1921 års

pensionskommitté (S. O. U. 1925:42 s. 21), att tjänstemännen — frånsett

viss rekryteringspersonal med icke ordinarie anställning — merendels kunna

påräkna fast anställning och en avlöning, som i allt högre grad tenderat att

växla allenast efter placeringen på en och samma löneskala, varemot arbetarnas

anställningsförhållanden påverkas av driftens växlande omfattning,

liksom deras löneinkomster ställa sig i hög grad skiftande allt efter yrke

och sysselsättning samt löneuppgörelsens art. Härtill må dock erinras om,

att stats- och kommunalarbetare med stadigvarande anställning i praktiken

torde sitta lika säkert som många befattningshavare med lön på stat. Överhuvud

måste man säga, att gränsen mellan tjänstemän och arbetare i det

allmännas tjänst är skäligen godtycklig och flytande. Som ytterligare belägg

härför kan man å ena sidan, såsom framhållits i socialstyrelsens år 1925

publicerade utredning rörande befattningshavare i statens och de större städernas

tjänst, peka på en tendens att successivt överföra mera kvalificerade

arbetarkategorier till tjänstemannagruppen. Å andra sidan bör ej förbises,

att jämsides med arbetarorganisationernas ökade styrka framträtt en i viss

mån motsatt tendens, nämligen att utsträcka kollektivavtalens tillämpningsområde

jämväl till personalgrupper sådana som vaktmästare, sjukhuspersonal

m. fl., vilka med hänsyn till anställnings- och avlöningsförhållandena

(månadslön etc.) ansetts närmast vara att räkna till tjänstemannakategorien.

Avlöningsreglementet den 22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement

och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,

skall jämlikt kungl, kungörelsen den 15 juni 1922 äga tillämpning å befattningshavare

vid statens sinnessjukhus. I deli tjänsteförteckning, angivande

ordinarie befattningar vid vederbörande verk, som finnes fogad vid berörda

reglemente, har beträffande statens sinnessjukhus såsom lägsta befattningshavare

upptagits, under rubriken »Kontorspersonal» kameral-, kansli- och

kontorsbiträden, under »Sjukvårdspersonal» skötare, Översköterska och sköterska

samt under »Ekonomipersonal» t. ex. chaufför, eldare, hantverkare,

köks-, bageri- och tvättförestånderskor jämte deras närmaste biträden ävensom

sömmerska.

I de tjänsteförteckningar, som intagits i eller fogats vid av landstingen

antagna avlöningsreglementen, hava i ett flertal fall såsom lägsta tjänsteinnehavare

upptagits, bland andra, städerskor samt bad-, köks- och bageribiträden.

I rättspraxis hava såsom tjänstemän i straffrättslig bemärkelse (strafflagen

25 kap. 22 §) ansetts, bland andra, syssloman vid länssanatorium

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

(N. J. A. 1928: 233), sjuksköterska vid sjukhuset »Eira» i Stockholm (N. J. A.

1931:377) samt stationskarlsaspiranter och stationskarlar vid statens järnvägar

(N. J. A. 1918:334).

Följande innehavare av kommunal tjänst lia icke ansetts hänförliga under

25 kap. strafflagen nämligen vaktmästare vid folkskola (R. Å. 1929:

93), sjuksköterskebiträde (i ovannämnda rättsfall N. J. A. 1931:377; talan

dock ej fullföljd till överrätt) samt kyrkvaktmästare (N. J. A. 1936: 55).

I en uppsats i Svenska stadsförbundets tidskrift för år 1937 (sid. 171 181)

har professorn i straffrätt vid Uppsala universitet F. G. P:son Wetter behandlat

frågan örn ämbetsmannaansvar för kommunala arbetstagare.

Enligt Wetter gällde detta ansvar i princip innehavare eller utövare av

t jänst i mening av varje befattning, som infogats i den kommunala tjänsteorganisationen.

Med stöd av vissa hallpunkter i rättsregler och rättspraxis

måste emellertid den principiella omfattningen av ämbetsmannaansvaret underkastas

en modifikation i begränsande riktning, vilken ägde stor praktisk

räckvidd på grund av det betydande antal tjänsteinnehavare, som därigenom

uteslötes från ansvar. Man vore enligt Wetters mening hänvisad att bestämma

begränsningen efter den allmänna kriminalpolitiska synpunkten,

huruvida med hänsyn till en tjänsts osjälvständighet ämbetsmannaansvar

vid densamma hade någon funktion att fylla för att upprätthålla den ifrågavarande

verksamhetens effektivitet. Det lage i sakens natui'', att tillämpningen

av denna synpunkt aldrig kunde leda till en fullt skarp gräns för

ämbetsmannaansvaret. Örn en tjänst organisatoriskt betecknats såsom biträdesbefattning,

såsom i fråga örn skrivbiträde, kontorsbiträde, sjuksköterskebiträde

o. s. v. utgjorde detta givetvis ett indicium på dess osjälvständiga

karaktär. Emellertid måste avgörandet oberoende därav träffas efter

en undersökning av de göromål och det lydnadsföihällande som enligt instruktion,

lönestat eller andra organisatoriska föreskrifter inginge i tjänsten.

Det osjälvständiga kroppsarbetet vid kommunala verk och företag hade vanligen

icke givit upphov till någon tjänsteorganisation. I åtskilliga fall hade

dock även för sådant arbete inrättats tjänster, såsom i fråga om vaktmästare,

bilförare, maskinister, städerskor, köks- eller tvättbiträden m. fl. Dessa

sysslor vore i och för sig av den osjälvständiga beskaffenhet, att de borde

undantagas från ämbetsmannaansvar. Ansvaret för verksamheten inom

dessa tjänster riktade sig i stället mot de tjänsteinnehavare inom organisationen,

vilka det ålåge att leda, fördela eller kontrollera de underordnades

arbete. Ämbetsmannaansvar gällde sålunda vid ålderdomshem och sjukvårdsinrättningar

för föreståndare, husmoder, föreståndarinna för kök eller

tvätt, vidare i allmänhet för förmän i förhållande till vaktmästare, bilförare

eller maskinister o. s. v. Emellertid funnes en grupp av undeiordnande

tjänster, vid vilka göromålen gåve utrymme för en organisation med större

eller mindre grad av självständighet vid tjänsteutövningen. Wetter nämner

i detta sammanhang bl. a. sjukvård. Inom denna grupp befunne sig de

egentliga gränsfallen, där ämbetsmannaansvaret finge avgöras efter tjänstens

faktiska organistion i fråga om tjänsteutövningens självständighet. I samma

mån som självständighet förekomme i en grad, att tjänstens innehavare

kunde själv bestämma karaktären av den ifrågavarande kommunala verksamheten,

hade ämbetsmannaansvaret en funktion att fylla till upprätthållande

av effektiviteten av denna verksamhet och borde därför komma

lill tillämpning.

Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 0 sami. 2 avd. Nr 25.

‘2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet vill erinra om vissa under år 1937 lill socialdepartementet inkomna

framställningar rörande det i motionerna behandlade spörsmålet eller

närliggande frågor.

I skrivelser till chefen för socialdepartementet den 14 januari 1937 hava

landsorganisationen i Sverige och svenska kommunalarbetarförbundet hemställt

dels örn sådana åtgärder, som lämpligen kunde hefinnas påkallade för

undanröjande av i nuvarande lagstiftning förefintliga hinder för slutande

ay kollektivavtal för landets anstalts- och sjukhuspersonal, dels ock om

sådana åtgärder, att landets anstalts- och sjukhuspersonal genom lagstiftning

måtte få sin arbetstid reglerad i överensstämmelse med gällande arbetstidslagstiftning.

Slutligen har i skrivelse i februari 1937 till chefen för socialdepartementet

från vissa ledamöter av styrelsen för svenska sjukhuspersonalförbundet

gjorts hemställan, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen ej mindre sådana

ändringar av gällande lagstiftning, att all sjukhuspersonal erhölle förhandlings-

och avtalsrätt ävensom att möjlighet vunnes till prövning och

ändring av beslut rörande personalens tjänste- och avlöningsförhållanden,

än även sådana ändringar av lagen örn arbetstidens begränsning, att föreskrifterna

däri komme att omfatta även arbete, som har till ändamål att bereda

sjukvård.

Över dessa framställningar hava utlåtanden infordrats från medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen, varjämte svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet samt stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg och Gävle ävensom landstingens förvaltningsutskott i

samtliga län bereus tillfälle att yttra sig.

I kollektivavtalsfrågan yttrade sig ett stort antal myndigheter samt styrelsen

för landstingsförbundet i direkt tillstyrkande riktning. Landstingens

förvaltningsutskott i tre län avstyrkte emellertid.

För närmare utredning uttalade sig socialstyrelsen, som därvid erinrade örn

frågans behandling vid 1934 års riksdag samt anförde bl. a.:

Sedan den lid, då statsmakterna således senast togo ställning till ifrågavarande

spörsmål, torde med avseende å detsamma någon ändrad rättspraxis

icke ha inträtt.

Emelltid har ett antal kollektivavtal träffats för sjukhus- och annan anstaltspersonal.

Enligt till socialstyrelsens kollektivavtalssamling inkomna

avtal gälla för närvarande ett 30-tal sådana kollektivavtal, träffade mellan

kommunala myndigheter och arbetstagarorganisationer. Dessa avtal beröra

sammanlagt cirka 5,450 arbetstagare, anställda vid kommunala sjukvårdsoch

fattigvårdsanstalten---

Vid sidan av sålunda träffade formliga kollektivavtal ha i åtskilliga fall

vidtagits anordningar till tryggande av personalens medinflytande i frågor

rörande anställnings- och arbetsvillkor, exempelvis i form av avlöningsreglementen

eller instruktioner, innefattande bestämmelser om rätt för ombud

för befattningshavarna att närvara vid överläggningar inom respektive lönenämnder

angående frågor, som beröra befattningshavarna i allmänhet eller

viss grupp.

Av det ovan anförda lärer framgå, att arbetstagarna vid sjukhus och andra

anstalter redan nu äga åtskilliga möjligheter att medverka vid regleringen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 11

av för dem gällande arbetsvillkor. Det lärer kunna vara att förvänta, att

den utveckling mot ett ökat deltagande i sådant avseende från arbetstagarnas

sida, som kunnat iakttagas under senare tid, skall fortsätta bland annat

i följd av nyligen antagna eller förestående författningsföreskrifter angående

förhandlingsrätt.

Det lärer vara att förvänta, att åtskilliga av de förhållanden, som i remitterade

framställningarna påtalats, skola bliva tillrättalagda genom den emotsedda

utvecklingen dels med avseende å ökad medverkan vid arbetsvillkorens

reglering från personalens sida genom lagligt tryggad förhandlingsrätt för

ytterligare personal och dels i fråga om arbetstidens förkortning. Styrelsen

föreställer sig också, att man vid den utredning, som lärer vara förestående

beträffande frågan om lagligt tryggad förhandlingsrätt för kommunernas

tjänstemän, icke kan undgå att till ingående undersökning upptaga gällande

förhållanden med avseende å kommunala myndigheters befogenhet att träffa

kollektivavtal för under dem lydande personal. Anledning torde därför

vara att förvänta, att i sådant sammanhang också framkomma de förslag

till ändrad lagstiftning, som vid frågans bedömande i sådant större sammanhang

må befinnas lämpliga och påkallade.

I detta sammanhang torde jämväl följande uppgifter vara av intresse.

Enligt kungörelsen den 28 juni 1935 angående statsbidrag till distriktsvård

äger landsting efter medgivande av medicinalstyrelsen besluta, att

distriktsvårdsstyrelsen skall utgöras av förvaltningsutskottet eller avdelning

därav, därest utskottet eller avdelningen är i huvudsak sammansatt efter de

grunder, som gälla distriktsvårdsstyrelse.

Enligt lagen den 4 juni 1937 om anställande av distriktsbarnmorskor

m. m. samt epidemilagen den 19 juni 1919 äger landsting, då det finnes

lämpligt, besluta, att barnmorskestyrelsen resp. epideminämnden skall utgöras

av landstingets förvaltningsutskott eller viss avdelning därav.

Frågan örn överflyttning av barnmorskestyrelse och epideminämnd åliggande

uppgifter å landstings förvaltningsutskott framlades för 1937 års riksdag

jämte åtskilliga andra barnmorskeväsendet rörande spörsmål i proposition

nr 40. Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, yttrade

i anslutning till förslaget örn nämnda överflyttning, att även örn han kommit

till den övertygelsen, att en mera genomgripande centralisering av ledningen

för landstingets mycket omfattande verksamhet på hälso- och sjukvårdens

områden vore starkt motiverad och inom en näraliggande framtid

torde böra genomföras, kunde han icke häri se något skäl för att medverka

till ett uppskov med den ifrågasatta, utan större svårigheter genomförbara

reformen. 1 vissa hänseenden syntes det för övrigt snarast vara en fördel,

örn en dylik centralisering skedde i etapper.

Förslaget örn beredande av möjlighet att överflytta barnmorskestyrelses

och epideminämnds uppgifter lämnades såväl av andra lagutskottet, som

behandlade propositionen (uti. nr 41), som av riksdagen utan erinran.

Det i motionerna intagna lagförslaget, vilket helt överensstämmer med det

för 1934 års riksdag genom proposition nr 66 framlagda, innebär, att lands
-

Utskotlet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

ting uttryckligen tillerkännes rätt att enhetligt reglera avlönings- och arbetsvillkoren

för personal vid sjukhus, för vilkas driftkostnad landsting i sista

hand svarar, samt att verkställa denna reglering genom förvaltningsutskottet

eller i den ordning eljest finnes lämpligt. De givna bestämmelserna skola

lända till efterrättelse för vederbörande direktioner och befattningshavare.

Såsom framgår av utskottets redogörelse hava i förevarande hänseenden

vissa rättsliga hinder ansetts föreligga, vilka genom den ifrågasatta lagstiftningen

skulle undanröjas.

Genom ett dylikt tillägg till sjukhuslagen skulle, såsom föredragande departementschefen

erinrat i ovannämnda proposition, även hävas varje tvivel

rörande kommuns rätt att företaga motsvarande reglering av sjukhuspersonalens

arbets- och lönevillkor genom något sitt organ. Vad som gäller beträffande

landstingssjukhus i detta avseende blir nämligen, enligt 4 § sjukhuslagen,

tillämpligt även för sjukhus, som drives av kommun eller sammanslutning,

vari kommun deltager.

För en sådan förändring i gällande sjukhuslagstiftning, att möjlighet beredes

landsting och kommun att enhetligt reglera sjukhuspersonalens anställningsförhållanden

genom reglementen eller kollektivavtal, finnas enligt

utskottets mening bärande skäl. Farhågorna för att en sådan central reglering

icke skulle kunna förenas med sjukvårdens speciella krav synas utskottet

överdrivna. Den ifrågasatta reformen står också i överensstämmelse

med de önskemål, som uttalats såväl av de största personalsammanslutningarna

på området som av landstingsförbundets styrelse. Även den ifrågasatta

delegationsrätten synes utskottet motiverad med hänsyn främst till

det praktiska behov, som härutinnan föreligger.

Enligt utskottets uppfattning tala sålunda övervägande skäl för att genom

vissa författningsändringar öppna möjlighet för en smidig anpassning till

utvecklingen och önskemålen på detta område.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse hava landsorganisationen

och kommunalarbetarförbundet i skrivelse den 14 januari 1937 till

chefen för socialdepartementet hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas,

som lämpligen kunde befinnas påkallade för undanröjande av i nuvarande

lagstiftning förefintliga hinder för slutande av kollektivavtal för landets

anstalts- och sjukhuspersonal. Denna framställning samt däröver avgivna

yttranden äro ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det i förevarande båda motioner framlagda förslaget sammanhänger givetvis

intimt med det i nyssnämnda framställning av den 14 januari 1937

behandlade spörsmålet. Då Kungl. Majit synes ägna hithörande frågor stor

uppmärksamhet, har utskottet tagit för givet, att Kungl. Majit har för avsikt

att utan dröjsmål för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningsmaterialet

föranleder. Utskottet förutsätter, att vid beredningen av ärendet

uppmärksamhet ägnas jämväl frågan, i vilken utsträckning ifrågavarande

personal kan anses underkastad ämbetsmannaansvar samt därmed sammanhängande

spörsmål.

Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit tillräckliga skäl fö
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

13

religga för riksdagen att för närvarande vare sig besluta någon författningsändring

eller hos Kungl. Maj:t göra någon framställning i anledning av

motionerna.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, i den mån de icke blivit beaktade

genom vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman, P. Sandström, Västberg, Wistrand,

Elon Andersson, Sten och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage*, Olovson, Pettersson i Hällbacken*, Molander,

Sandström i Härnösand, Thorell, Gardell och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar P. Sandström, Wistrand, Sandström i Härnösand och Thorell;
2)

av herr Olovson, vilken under hänvisning till vad utskottet i sitt utlåtande

anfört som skäl för ändrad lagstiftning på i motionerna berörda område

hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit snarast möjligt ville för riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring av lagen den 22 juni 1928 om

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, att möjlighet

beredes landsting och kommun att enhetligt ordna sjukhuspersonalens

anställningsförhållanden genom reglementen

eller kollektivavtal.

Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 9 sami. 2 avd. Nr 25.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.