Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av representation dt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 110 i första kammaren av herr Gärde och nr 202 i andra kammaren av herr Bergvall m. fl.

1938-03-29 · 24 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av representation dt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 110 i första kammaren av herr Gärde och nr 202 i andra kammaren av herr Bergvall m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1938 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av representation

dt de privatanställda i arbetsdomstolen

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 110 i första

kammaren av herr Gärde och nr 202 i andra kammaren av herr Bergvall m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville

hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande lämpligheten av och sättet

att bereda representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed

sammanhängande spörsmål samt om de förslag, vartill denna utredning

kan föranleda.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet,

i den mån redogörelse för desamma icke lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av arbetsdomstolens ordförande, varjämte utskottet

lämnat de anställdas centralorganisation (Daco), landsorganisationen i Sverige

och svenska arbetsgivareföreningen tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttranden

hava inkommit och finnas såsom bilagor A—D fogade vid detta utlåtande.

Utskottet får hänvisa till yttrandenas innehåll.

Till ledning vid bedömandet av de i motionerna behandlade frågorna anser

sig utskottet böra lämna följande redogörelse.

Enligt 2 § i lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol skall denna domstol,

vilken har att avgöra mål rörande kollektivavtal samt vissa andra tvister,

bestå av ordförande och sex ledamöter.

I 3 § föreskrives, att ordföranden och två ledamöter skola förordnas av

Konungen för viss tid bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar-

eller arbetarintressen. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken skall

förordnas alt vara vice ordförande, skola vara lagkunniga och i domarvärv

erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden

och därmed förbundna avtalsfrågor. För vardera lcdamo
Bihang

till riksdagens protokoll 19,18. 9 saini. 2 avd. Nr 29. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ten skall Konungen förordna två ersättare, som uppfylla de för ledamoten

stadgade behörighetsvillkoren.

Beträffande arbetsdomstolens övriga fyra ledamöter föreskrives i 4 §, att

de skola förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag avsvenska

arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag avlandsorganisationen.

För vardera sidan skola enligt samma regler förordnas

fyra ersättare. Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt

så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Enligt 10 § är arbetsdomstolen domför med ordförande och fyra ledamöter.

Av ledamöter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera

sidan.

Slutligen må nämnas, att, om ledamot vid något rättegångstillfälle skulle

utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare ej kan

tillkallas, ordföranden enligt 7 § äger kalla annan lämplig person i stället.

Frågan om arbetsdomstolens sammansättning har under förarbetena till

1928 års lagstiftning varit föremål för synnerlig uppmärksamhet. Att vissa

ledamöter av arbetsdomstolen skulle tillsättas efter förslag av föreningar avarbetsgivare

och arbetare förutsattes allmänt. Däremot voro meningarna

delade, vem förslagsrätt i dylikt hänseende skulle tillkomma.

Enligt det för 1910 års riksdag (proposition nr 96) framlagda förslaget

till lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. skulle rätt

att föreslå ledamot i arbetsdomstolen tillkomma arbetsgivarförening, som

omfattade minst 100 arbetsgivare, samt fackförening, fackförbund eller annan

dylik förening av arbetare, som omfattade minst 5 000 arbetare.

I två inom andra kammaren väckta motioner gjordes gällande, att förslagsrätt

borde tillkomma allenast huvudorganisationerna å ömse sidor. För

uppnående härav föreslogs i den ena motionen, att beträffande arbetarorganisationer

förslagsrätten borde begränsas till sådana, som räknade minst

15 000 arbetare.

I en inom andra kammaren väckt motion förordades ett system med rörliga

bisittare i arbetsdomstolen. Dessa skulle till visst antal utses efter förslag,

avgivna av de större organisationerna på vardera sidan, och av de

sålunda utsedda skulle såsom bisittare vid avdömande av tvist rörande kollektivavtal,

slutet av en viss organisation, tillkallas de, som utsetts efter förslag

av nämnda organisation. Alternativt föreslogs, i syfte att bereda möjlighet

till bättre proportionell fördelning av platserna mellan olika organisationer,

att för vardera sidan skulle utses tre, av vilka en vid varje session

skulle utträda efter lottning eller i enlighet med förut uppgjord ordning.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll såsom uppenbart,

att Kungl. Majit vid bisittarnas utväljande måste taga största hänsyn

därtill, att de utsedda komme att representera åskådningarna hos majoriteten

på vardera sidan, och att alltså de mindre föreningarna i realiteten,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

3

därest de skulle avgiva särskilda förslag, näppeligen kunde komma att

utöva något egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Att tydligt

fastslå berörda princip genom valet av den siffra för medlemmarnas antal,

som skulle vara avgörande, läte sig med hänsyn till möjligheten av omkastningar

i de bestående förhållandena knappast göra. En antydan därom

i själva lagen kunde dock enligt utskottets mening måhända givas genom

att bestämma minimiantalet av medlemmar för arbetarförening till 10 000 i

stället för 5 000.

Systemet med rörliga bisittare syntes knappast, enligt särskilda utskottets

uppfattning, vara det lämpligaste. En var av bisittarna skulle i allt för

ringa grad bliva i tillfälle att förvärva den erfarenhet och vana, som för

domarvärvets rätta fullgörande vore av väsentlig betydelse. Även med berörda

system skulle den speciella sakkunskapen för varje särskilt mål icke

kunna ernås. Därjämte borde bemärkas, att bisittare, utsedda på det angivna

sättet, komme att mera representera vissa intressen än de fasta bisittarna.

Men vad man ville vinna med ifrågavarande bisittare vore att tillföra

domstolen representanter icke för intressen utan för sakkunskap och olika

rättsåskådningar. Beträffande åtgärder för att betrygga förtroendet för domstolen

genom en bättre fördelning av platserna mellan de olika organisationer,

som kunde finnas på vardera sidan, syntes med hänsyn till det stora

antalet, särskilt på arbetarsidan, av fristående sådana föga vara vunnet

genom vare sig den ena eller den andra av de i motionen ifrågasatta anordningarna.

Fem ledamöter av utskottet framhöllo i reservation, att det av utskottet

föreslagna minimiantalet medlemmar i förslagsberättigad arbetarförening

vore för lågt, och att utskottets motivering närmast talade för en högre medlemssiffra.

För sin del ansågo reservanterna, att siffran borde bestämmas

till 30 000. Två andra ledamöter av utskottet ansågo, att antalet borde fixeras

på sådant sätt, att förslagsrätt tilldelades endast landsorganisationen.

Detta mål skulle enligt nämnda reservanters mening ernås genom att bestämma

medlemssiffran hos förslagsgivande arbetarorganisation till 50 000.

Frågan örn lagstiftning förföll emellertid vid denna riksdag.

I det för 1911 års riksdag (proposition nr 43) framlagda förslaget till lagstiftning

om kollektivavtal och om arbetsdomstol m. m. upptogs den av särskilda

utskottet förordade bestämmelsen, att förslagsrätt skulle tillkomma

på arbetsgivarsidan förening omfattande minst 100 arbetsgivare och på arbetarsidan

förening med minst 10 000 medlemmar.

Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att rättigheten att avgiva förslag å

arbetarsidan borde begränsas till förening, som omfattade minst 50 000

arbetare.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll, att visserligen

vore det tydligt, att Kungl. Majit vid bisittarnas utväljande med nöd
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

vändighet måste taga största hänsyn till majoritetens åsikter, så att de mindre

föreningarna icke i allmänhet skulle komma att i realiteten utöva något

egentligt inflytande på domstolens sammansättning. Men det borde icke

förbises, att det med upptagande i lagen av det ifrågasatta högre talet skulle

kunna på grund av minskad centralisation eller eljest inträffa, att ingen

törening vore tillräckligt stor för att fylla betingelserna för förslagsrätt. Även

en annan omständighet syntes böra beaktas. Möjligheten för flera föreningar

att uppställa förslag å bisittare i domstolen måste anses för den förening,

s°m enligt sakens natur på grund av sin storlek borde främst vinna gehör

för sin genom förslaget uttryckta mening, innebära en maning att med

omsorg tillse, att förslaget omfattade personer, vilka vore i alla avseenden

för uppdraget fullt lämpliga. Bestämmelsen borde med hänsyn till det anförda

bibehållas oförändrad.

Frågan örn lagstiftning förföll emellertid även vid 1911 års riksdag.

I proposition nr 39 till 1928 års riksdag med förslag till lagar örn kollektivavtal

och örn arbetsdomstol framlades det förslag rörande arbetsdomstolens

sammansättning, som sedermera genom 1928 års lagstiftning upphöjdes

till lag, vilken, såvitt angår de efter förslag förordnade ledamöterna, därefter

icke blivit ändrad. I nämnda proposition yttrade föredragande departementschefen,

statsrådet Pettersson, i förevarande ämne i anslutning till vissa i

propositionen redovisade framställningar bland annat:

De framställda ändringsförslagen åsyfta att i arbetsdomstolen bereda plats

för representanter för sådana arbetsgivare, som icke kunna anses företrädas

av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Ett tillgodoseende av

detta önskemål torde ej kunna ske på annat sätt än att rätt att föreslå ledamöter

tillerkännes arbetsgivarsammanslutningar, som nått en viss storlek.

Storleken kan därvid bestämmas med hänsyn till antingen antalet medlemmar

i sammanslutningen eller antalet arbetare, som sysselsättas av medlemmarna,

eller med beaktande av båda dessa beräkningsgrunder. Därest dylika bestämmelser

införas för arbetsgivarsidan, torde likartade föreskrifter böra

gälla för arbetarsidan. Fördelen av en dylik anordning, vilken skulle betyda

en återgång till de äldre förslagen, skulle i första hand vara, att förslagsrätten

icke bleve på samma sätt beroende av ändringar i organisationsförhållandena.

Även om förtroenderådet eller landsorganisationen skulle

försvinna eller upphöra att företräda flertalet av landets organiserade arbetsgivare

och arbetare, skulle dock förslag kunna erhållas å personer, som

representerade båda sidorna. Den ifrågasatta anordningen skulle även medföra,

att förslag erhölles på ett stort antal personer, och att bland ledamöterna

eller åtminstone bland suppleanterna kunde insättas personer, som representerade

olika intressen. Måhända skulle även en sådan anordning innebära

en sporre för organisationerna att vid avgivande av förslag söka finna de mest

lämpliga personerna. Emellertid anser jag mig icke böra föreslå en dylik

anordning. Densamma skulle förmodligen komma att bliva av ringa praktiskt

värde. Därest förslag avgåves av huvudorganisationerna å ömse sidor,

komme Kungl. Majlis valrätt praktiskt taget att bliva begränsad till de personer,

som föreslogos av nämnda organisationer. Även örn bland supplean
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

5

terna .skulle kunna insättas någon, som föreslagits av annan sammanslutning,

torde detta komma att sakna betydelse,'' då domstolens sammansättning såvitt

möjligt bör hållas konstant oell de ordinarie ledamöterna därför i regel böra

tjänstgöra. Svårighet möter även, då det gäller att bestämma vilket medlcmseller

arbetarantal, som skall medföra rätt att avgiva förslag. Därest förslagsrätt

å arbetsgivarsidan tillädes exempelvis förening, som hade minst tvåhundra

medlemmar eller vars medlemmar sysselsatte minst tiotusen arbetare,

skulle dylik rätt tillkomma bland andra svenska frisörföreningen, trots att

dess medlemmar enligt uppgifterna för år 1925 sysselsätta endast ettusen

arbetare liksom även Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,

ehuru densamma enligt nämnda uppgifter har blott tjugu medlemmar.

Osäkert är även, huruvida förslagsrätt skulle tillkomma svenska städernas

förhandlingsorganisation, vilken intager en i viss mån annan ställning

än andra arbetsgivarsammanslutningar. Skulle å arbetarsidan förslagsrätt

tilläggas exempelvis förening med minst tiotusen arbetare, skulle sådan rätt

enligt 1925 års siffror tillkomma förutom landsorganisationen och elva till

densamma anslutna förbund allenast en utom landsorganisationen stående

sammanslutning, svenska textilarbetareförbundet. Det viktigaste skälet mot

den ifrågasatta anordningen är emellertid, att densamma synes utgå från den

uppfattningen, att parterna skola erhålla ett slags intresserepresentation i

domstolen. Detta är ingalunda avsikten. De efter förslag utsedda domstolsledamöterna

skola företräda de å ömse sidor rådande åskådningarna i arbets-

och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra såsom talesmän för dc

i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn härtill synes det lämpligast,

att förslagsrätt tillerkännes endast de å ömse sidor befintliga huvudorganisationerna.

Rörande systemet med rörliga bisittare anförde departementschefen:

Såsom jag tidigare framhållit, är det av vikt, att i arbetsdomstolen beredes

plats för erforderlig sakkunskap. Med hänsyn härtill kunde det måhända

synas tilltalande att låta någon eller några av bisittarna växla allt efter

målens beskaffenhet. Härigenom skulle man i varje mål kunna erhålla representanter

för det verksamhetsområde, å vilket tvisten rör sig. Emellertid

synes mig nämnda förslag förenat med så allvarliga olägenheter, att det icke

kan tillstyrkas. Till en början bör erinras, att den sakkunskap man i främsta

rummet vill finna företrädd inom domstolen är kunskap och erfarenhet rörande

avtals- och arbetsförhållanden i allmänhet. Däremot är det mindre

nödvändigt att inom domstolen hava tillgång till sakkunskap rörande de

särskilda tekniska förhållandena inom det fack, som beröres av tvisten. Kännedom

härom kan domstolen i regel skaffa sig genom hörande av vittnen

eller sakkunniga. Tydligt är också, att dylika speciellt sakkunniga personer

ofta hava svårt att bortse från sina rena fackintressen och att opartiskt bedöma

en uppkommen tvist inom sitt verksamhetsområde. Det synes mig

även olämpligt att genom sättet för ledamöternas utväljande giva stöd åt den

uppfattningen, att desamma skulle tjänstgöra såsom representanter för de

tvistande parterna. Mot den föreslagna anordningen talar vidare, afl densamma

erbjuder åtskilliga tekniska svårigheter. Den kan icke — särskilt

örn det skulle ankomma på parterna att avgöra, vilka personer i varje mål

skulle hava säte i rätten — genomföras utan ett invecklat system av bestämmelser.

Den skulle vidare medföra ökade kostnader och i viss grad försvåra

domstolens verksamhet. Det oaktat skulle garanti icke vinnas, att den spe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

cielia sakkunskapen städse bleve företrädd inför domstolen. Det avgörande

skälet mot den ifrågasatta anordningen är emellertid, att densamma skulle

förhindra nödig kontinuitet i domstolens arbete. För en domstol av den

art, varom här är fråga, är det av särskild vikt, att domstolens sammansättning,

såvitt möjligt, bibehålies oförändrad. På detta område, där rättsuppfattningen

ännu icke vunnit stadga, kommer utvecklingen att i hög grad

bliva beroende av domstolens avgöranden. Det är därför nödvändigt, att

domstolen i sin rättstillämpning fullföljer en gång antagna principer, och

detta torde försvåras, därest domstolens ledamöter växla i så gott som

varje mål.

Riksdagen lämnade förslaget örn arbetsdomstolens sammansättning utan

erinran.

Enligt 29 § i lagen den 11 september 1936 om förenings- och förhandliirgsrätt

skola mål, som avse tillämpning av lagen, med visst undantag upptagas

och avgöras av arbetsdomstolen. Till närmare belysning av detta

stadgande vill utskottet i korthet erinra om vissa andra bestämmelser i

lagen. Denna äger tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

dock icke beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som äro underkastade ämbetsmannaansvar (1 §). Enligt

lagen skall föreningsrätten lämnas okränkt (3 §). Med förhandlingsrätt förstås

rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren

ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av

arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare,

vari de ifrågavarande arbetstagarna äro medlemmar (4 § första

stycket). Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet för andra parten

att träda i förhandling. Nämnda skyldighet innebär åliggande att, själv eller

genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde samt att, där så

erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag till lösning av fråga,

varom förhandling påkallats (4 § andra stycket). Huvudorganisation av

arbetstagare äger genom anmälan hos socialstyrelsen påkalla tillämpning

av vissa särskilda regler om förhandlingsrättens utövande. Dylik anmälan

skall göras av organisationens styrelse och innefatta förklaring, att organisationen

underkastar sig i 16 § angiven fredsförpliktelse (8 §). Envar, som

vidtagit åtgärd, vilken enligt 3 § (kränkning av föreningsrätten) eller 16 §

första stycket (förbud mot stridsåtgärd i visst fall) ej må äga rum, är pliktig

att ersätta skada, som kommit av förfarandet (20 §). Om de, som äga företräda

förening, å föreningens vägnar behörigen besluta åtgärd, vilken enligt

3 § eller 16 § första stycket ej må äga rum, är föreningen pliktig ersätta

därav föranledd skada (21 §). Försummar part att hörsamma kallelse eller

anmaning enligt 12 § första och andra styckena (kallelse av opartisk ordförande

att sammankomma eller anmaning av honom att framlägga förslag

till förhandlingsfrågans lösning) må ordföranden på hemställan av andra

parten anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, och äger arbetsdomstolen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. "

att genom vile tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan

av ordföranden utdöma vitet.

I detta sammanhang må även erinras örn 6 § i lagen den 28 maj 1920

örn medling i arbetstvister, vari stadgas, att om någon av de tvistande parterna

vid förhandling, som anordnats av förlikningsman, försummar att

fullgöra vad enligt 4 § andra stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt

åligger honom, må förlikningsmannen på hemställan av andra parten

anmäla försummelsen hos arbetsdomstolen, som har rätt att genom vite

tillhålla parten att fullgöra sitt åliggande ävensom på anmälan av förlikningsmannen

utdöma vitet.

Vid sin granskning av förslaget till lag örn förenings- och förhandlingsrätt

anförde lagrådet bl. a.:

Av synnerlig betydelse är frågan örn den ordning, som skall gälla för

prövning av mål rörande tillämpningen av den lagstiftning, som nu föreslås.

Till den under utredningen ganska enstämmigt uttalade uppfattningen att

denna prövning åtminstone i allmänhet lämpligen bör anförtros at arbetsdomstolen

vill lagrådet ansluta sig. Ett ändamålsenligt ordnande av denna angelägenhet

erbjuder dock organisatoriska svårigheter. Departementschefen har

ansett hinder ej möta för att arbetsdomstolen med nuvarande sammansättning

handlägger jämväl mål om föreningsrätt enligt den nu föreslagna lagen, och

han har icke berört samma spörsmål i avseende å den befogenhet att avgöra

även vissa frågor rörande förhandlingsrätten, vilken jämlikt föreliggande förslag

till ändring i lagen om medling i arbetstvister skall tillkomma arbetsdomstolen.

Denna ståndpunkt, som torde överensstämma med förevarande

förslags allmänna tendens att även i fråga om privatanställda låta lagstiftningens

innehåll följa de för kollektivavtal gällande reglerna,^ kan lagrådet

icke biträda. Såväl från principiella som från praktiska utgångspunkter

synes det vara uteslutet, att den representation för intressegrupper,

vilken tillkommit för arbetsdomstolens handläggning av nuvarande mål om

kollektivavtal, kan i allt få vara densamma vid behandling av frågor, vilka

i och med att de avse de privatanställdas rättsställning uppenbarligen beröra

intressen av ofta väsentligen annat slag. I detta viktiga avseende föreligger

icke något förslag eller ens någon utredning, och även i denna omständighet

finner lagrådet ett hinder för att till genomförande förorda de remitterade

förslagen.

I proposition nr 240 till 1936 års riksdag med förslag till lag örn föreningsoch

förhandlingsrätt yttrade föredragande departementschefen, statsrådet

Möller, i anledning av vad lagrådet sålunda anfört:

Den av lagrådet berörda frågan örn ändring i arbetsdomstolens sammansättning

synes i och för sig värd beaktande. Emellertid har arbetsdomstolen

redan för närvarande att handlägga mål berörande intressegrupper, som icke

äro representerade i arbetsdomstolen, och de nya mal, som nu skulle förläggas

dit, torde åtminstone till en början knappast kunna förväntas bliva

särskilt talrika eller krävande till sin beskaffenhet. Det synes mig därför

icke erforderligt att uppskjuta den nu föreslagna lagstiftningen i avbidan

på lösningen av frågan örn arbetsdomstolens sammansättning, vilken givetvis

kräver en närmare utredning. Snarare torde det vara en fördel att vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

en sådan utredning kunna taga hänsyn till någon tids erfarenhet rörande

tillämpningen av bestämmelserna örn förenings- och förhandlingsrätt.

I likalydande motioner 1:428 av herr Hamrin m. fl. och 11:820 av herr

Andersson i Rasjön m. fl. hemställdes bl. a. dels om sådan ändring i 10 §

lagen örn arbetsdomstol, att arbetsdomstolen skulle i mål, som ej rörde

kollektivavtal, vara domför med ordförande och två ledamöter, varvid ledamot,

som avsåges i 4 §, ej skulle få deltaga i handläggning av sådant mål,

dels ock att riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära skyndsam utredning

och förslag angående ändring av arbetsdomstolens sammansättning vid

handläggning av mål rörande privatanställda och andra utanför landsorganisationen

stående arbetstagare.

I likalydande motioner 1:429 av herr Bagge m. fl. och 11:823 av herr

Skoglund m. fl. föreslogs, att i lagen örn förenings- och ''förhandlingsrätt

skulle upptagas en bestämmelse av innehåll, att Kungl. Majit för behandlingen

av sådana mål, som skulle upptagas och avgöras av arbetsdomstolen,

skulle utöver de ledamöter jämte ersättare, som förordnades enligt lagen

om arbetsdomstol, för en tid av två år i sänder utse två ledamöter med

särskild insikt i industri och handel, två ledamöter med särskild insikt i

jordbruk samt fyra ledamöter, som kunde anses företräda olika grupper

av arbetstagare, jämte ersättare för dem. I mål som avsåge tillämpningen

av lagen örn förenings- och förhandlingsrätt skulle domstolen vara domför

med ordförande och fyra ledamöter. Bland ledamöter och ersättare, som

företrädde särskilda intressen, skulle ordföranden tillkalla dem som i det

särskilda fallet ägde största sakkunskap, därvid dock .skulle iakttagas, att

motsatta intressen örn möjligt bleve i lika mån företrädda.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, anslöt sig i sitt utlåtande

nr 58 till den uppfattningen, att mål, som avsåge tillämpningen

av lagen, borde upptagas och avgöras av arbetsdomstolen. Utskottet ansåg

emellertid, att tillräcklig utredning icke förelåge för att utskottet skulle

kunna föreslå någon ändring av denna domstols sammansättning för behandlingen

av sådana mål. Utskottet förutsatte emellertid, att Kungl. Majit

med uppmärksamhet följde arbetsdomstolens verksamhet samt, örn anledning

därtill visade sig föreligga, toge under övervägande, huruvida domstolen

genom ändrad sammansättning vid behandling av mål på förevarande

rättsområde borde göras mera representativ för de intressen, som i fråga

örn dessa mål gjorde sig särskilt gällande.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande i denna del.

I proposition nr 31 till 1935 års riksdag med förslag till lag örn vissa

ekonomiska stridsåtgärder föreslogs, att mål, som avsåge tillämpning av

lagen, skulle upptagas och avgöras av en för hela riket gemensam domstol,

benämnd domstolen för ekonomiska stridsåtgärder. Domstolen skulle bestå

av ordförande och åtta ledamöter, vilka skulle förordnas av Konungen för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

9

viss tid. Ordföranden och en ledamot, vilken skulle förordnas att vara vice

ordförande, skulle vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. En ledamot

skulle äga särskild insikt och erfarenhet i såväl arbetsförhållanden som

ekonomiska förhållanden i allmänhet. Bland övriga ledamöter skulle finnas

företrädare för de viktigaste närings- eller yrkesintressen, som berördes

av lagen. Domstolen skulle vara domför med ordförande och fyra ledamöter.

Bland ledamöter och ersättare, som företrädde särskilda intressen, skulle

ordföranden tillkalla dem som i det särskilda fallet ägde största sakkunskap,

därvid skulle iakttagas, att motsatta intressen örn möjligt bleve i lika mån

företrädda.

I motioner (I: 283 och II: 489) föreslogs, att arbetsdomstolen skulle i stället

upptaga och avgöra ifrågavarande mål, varvid domstolen skulle få en i

viss mån ändrad sammansättning.

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande (nr 29) Kungl. Maj:ts förslag

i denna del.

Propositionen blev emellertid av riksdagen avslagen.

Arbetstidsutrednincjen angående affärs- och kontorsanställda har i sitt

den 31 december 1937 avgivna betänkande med förslag till arbetstidslag

för detaljhandeln och butikstängningslag (stat. off. utr. 1937:55) lämnat

vissa uppgifter om organisationsväsendet på det område, utredningsarbetet

avsåg. Uppgifterna lia inhämtats från resp. organisationer i december 1937.

Arbetstidsutredningen anför i detta ämne bl. a.:

Bland arbetsgivarsammanslutningarna må i främsta rummet nämnas

Svenska arbetsgivareföreningen (bortåt 5 000 delägare), som särskilt företräder

industrien gentemot kroppsarbetarna,----------

Vad handeln beträffar, må såsom den enda utpräglade och generella arbetsgivareföreningen

nämnas den 1936 tillkomna Köpmännens garantiförening

med ungefär 1 200 delägare, som inneha omkring 2 500 affärer och

sysselsätta ungefär 12 000 anställda över 18 år.

Den största köpmannasammanslutningen på detaljhandelns område är dock

Sveriges köpmannaförbund, till vilken föreningar med sammanlagt bortåt

16 000 medlemmar äro anslutna. Inom detaljhandeln finnas även åtskilliga

andra kommersiella sammanslutningar av mer branschbetonad eller lokal

karaktär. För partihandeln är den ledande organisationen Sveriges grossistförbund

(cirka 550 medlemmar).

Inom handeln äro två personalorganisationer särskilt framträdande. Den

största är Svenska handelsarbetareförbundet med drygt 31 000 medlemmar,

varav cirka 18 000 butiksbiträden och kontorsanställda (av dessa omkring

7 000 anställda i kooperativ handel). Därnäst kommer Svenska handelstjänstemannaförbundet,

som 1937 uppkommit genom sammanslutning av

Svenska kontoristförbundet och Svenska affärsmedhjälpareförbundet. Detta

förbund har omkring 9 000 medlemmar, övervägande kontorsanställda. Såsom

en rikssammanslutning av mer generell karaktär må vidare nämnas

Riksförbundet för affärsanställda (ungefär 3 000 medlemmar). Ytterligare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

finnas inom detaljhandeln många sammanslutningar, som dock gälla viss

bransch eller viss ort.

Inom industrien företrädas de kontorsanställda och den tekniska personalen

främst av Sveriges industritjänstemannaförbund (cirka 11000 medlemmar)

och arbetsbefälet av Sveriges arbetsledareförbund (över 10 000 medlemmar)

.

Svenska bankmannaföreningen har över 6 000 medlemmar och är dominerande

på sitt område.

Av de här berörda riksorganisationerna är Svenska handelsarbetareförbundet

anslutet till Landsorganisationen i Sverige. Flertalet av de övriga

tillhöra och utgöra sammanlagt den alldeles övervägande majoriteten i De

anställdas centralorganisation (Daco), som räknar över 45 000 medlemmar.

I fråga om kollektivavtalens utbredning bland de arbetstagaregrupper,

som de sakkunnigas uppdrag gällt, anför utredningen bl. a.:

Socialstyrelsens statistik visar, att kollektivavtalet vunnit snabb utbredning

inom gruppen handel och varulager under senare år. Vid utgången av

1936 gällde här ungefär 1 250 avtal, berörande nära 2 000 arbetsgivare och

över 21 500 arbetstagare.----------------

De nu nämnda kollektivavtalen gälla dock till stor del de egentliga handelsarbetarna,

för vilka kollektivavtalsformen länge varit tämligen vanlig.

Men inom gruppen butiksanställda (inbegripet de tämligen fåtaliga fall, när

avtalen avsett kontorsanställda) voro redan vid utgången av 1934 nära 11 500

arbetstagare berörda av kollektivavtal; motsvarande siffra för 1936 är cirka

12 500.

Svenska handelsarbetareförbundet och dess avdelningar ha i alldeles övervägande

grad varit avtalsslutande part på arbetstagarsidan. Enligt uppgift

från förbundet gällde för över 12 000 av dess medlemmar inom gruppen

butiksanställda (inbegripet kontorsanställda) vid utgången av 1935 kollektivavtal.

De nyssnämnda avtalen inom handeln gälla endast i ringa utsträckning

kontorister (ungefär 1 300—1 400 vid utgången av 1936), och även för de kontorsanställda

utanför handeln har kollektivavtalet i allmänhet liten utbredning.

Undantag utgör kontorspersonalen vid de enskilda järnvägarna (avtal

för omkring 3 000 anställda vid slutet av 1936) och i viss mån fackföreningsexpeditioner

och andra byråer (ungefär 300). Kollektivavtal finns vidare för

vissa försäkringstjänsteman, men det gäller här endast i ringa utsträckning

kontorsanställda.

I nu förevarande motioner har lämnats en kortfattad historisk redogörelse

för frågan om arbetsdomstolens sammansättning. I motionerna anföres därutöver

bland annat:

Enligt 4 § av 1928 års lag örn arbetsdomstolen ingå i denna domstol

fyra ledamöter utsedda på förslag av arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd

respektive landsorganisationen. Efter 1936 års lagstiftning örn förenings-

och förhandlingsrätt komma frågor rörande de s. k. privatanställda

eller privattjänstemännen att i större utsträckning än förut dragas inför

arbetsdomstolens prövning. Därför finnes anledning att överväga, huru
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

11

vida en representation för de privatanställda av liknande typ som för arbetsgivare

och arbetare vore befogad.

Under den långa reformdiskussion, som föregick 1928 års lagstiftning

örn arbetsdomstolen, utbildades en bestämd uppfattning örn förutsättningarna

för att bereda särskild representation åt en social grupp eller klass.

Dels borde ifrågavarande grupp eller klass vara av sådan omfattning och

betydelse samt hava sådana särpräglade villkor, att dess inställning icke

lämpligen kan företrädas av representanter för någon mer eller mindre närstående

grupp eller klass. Dels borde dithörande personer redan ha skapat

en organisation av sådan storlek och auktoritet, att denna lämpligen kan

anförtros uppdraget att föreslå eller utse representanter. Nu ha under det

sista decenniet allmänna opinionen och statsmakterna alltmer bestämt erkänt,

att de s. k. privatanställda utgöra en särskild klass av stor betydelse

med egenartade levnadsvillkor och en egen berättigad syn på sitt arbete.

Under förarbetena till och diskussionen om 1936 års lagstiftning örn förenings-

och förhandlingsrätt kom detta förhållande till sitt hittills tydligaste

uttryck.

Efter mitt sätt att se torde nu tillräcklig tid Ira förflutit för att samla

den erfarenhet, som enligt departementschefens mening år 1936 borde föregå

en utredning av frågan. Det synes icke föreligga något behov att skissera

denna utrednings föremål närmare än som redan skett genom de uttalanden

1927—1928 och 1936, vilka ovan i korthet refererats. Emellertid torde det

vara anledning att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid det faktum,

att flera institutioner än arbetsdomstolen innehålla representanter för

intressegrupper. Såsom exempel kunna nämnas försäkringsrådet, arbetsrådet

och sociala rådet. En blivande utredning torde även böra omfatta lämpligheten

av att i dylika fall bereda representation åt privatanställda. I enlighet

med departementschefens uttalande 1936 synes det också finnas anledning

att undersöka, huruvida möjligen andra intresseorganisationer än de

privatanställdas nu eller i framtiden böra beredas rum i arbetsdomstolen och

andra institutioner med liknande sammansättningsgrund.

I anledning av de i motionerna gjorda uttalandena örn arbetsrådet och

försäkringsrådet vill utskottet i korthet redogöra för dessa organs sammansättning.

Enligt 9 § i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning skall arbetsrådet

bestå av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av

två år i sänder. Av ledamöterna skola två utses bland personer, föreslagna av

sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar sysselsätta

tillhopa minst 50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana

rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. För

nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning utses minst dubbelt så

många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende,

upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av

förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgivits,

skall förordnande ändock av Konungen meddelas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda

arbetsgivar- eller arbetarintressen, oph förordnar Konungen en av dessa

ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för

denne.

Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så

ock av fyra, där de äro örn beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter deltaga

i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och arbetare

närvara.

Enligt 9 § lantarbetstidslagen den 26 juni 1936 skall arbetsrådet lia en i

viss man ändrad sammansättning vid handläggning av ärenden som avses i

denna lag. Konungen skall nämligen för tjänstgöring i arbetsrådet för viss tid

utse två med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses

bland personer, föreslagna av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd,

och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter,

som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar. En ledamot skall

utses bland personer, föreslagna av landsorganisationen, samt vid tjänstgöring

i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av

arbetarsammanslutningar. För var och en av de sålunda utsedda ledamöterna

skola i enahanda ordning utses minst två suppleanter, av vilka en bör vara

förtrogen med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Från den allmänna arbetstidslagens tillämpning har undantagits bl. a.

arbete, som åligger biträde i handelsbod. Såsom arbetare skall ej räknas

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare,

bokhållare eller därmed jämställd person samt ej heller kontorsvaktmästare

eller annat underordnat kontorsbiträde.

I detta sammanhang bör nämnas, alt arbetstidsutredningen angående

affärs- och kontorsanställda i sitt förslag till arbetstidslag för detaljhandeln

i 10 § upptagit en bestämmelse, att Konungen skall för tjänstgöring i arbetsrådet

vid handläggning av ärenden, som avses i lagen, utse två med detaljhandelns

förhållanden förtrogna ledamöter, av vilka den ene skall väljas

bland personer, som kunna anses företräda arbetsgivarna, och den andre

bland personer, som kunna anses representera arbetstagarna inom detaljhandeln.

För var och en av dessa ledamöter skola minst två suppleanter

utses, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet,

som avses i lagen.

I motiveringen till detta stadgande framhålla de sakkunniga, att det säkerligen

skulle vara en fördel, örn det vid behandlingen av frågor enligt den föreslagna

lagen i arbetsrådet funnes direkta representanter för detaljhandlarna

och de hos dem anställda, då de direkt berörda parterna skulle känna detta

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

13

som en trygghet. Inom detaljhandeln funnes ett flertal riksorganisationer

bland de anställda, och sammanlagt vore de organiserade blott en minoritet

bland arbetstagarna. Även på arbetsgivaresidan torde gälla, att det icke funnes

någon organisation, som ensam omslöte flertalet företag, ehuru organisationsväsendet

vore mera utbrett än bland arbetstagarna. De sakkunniga hade

därför icke funnit lämpligt att begränsa valet till vissa av organisationerna

föreslagna personer. En annan sak vore, att det dock kunde befinnas lämpligt

att låta de större organisationerna inkomma med förslag, innan valet

ägde rum.

Enligt lagen den 29 juni 1917 örn försåkringsrådet skall detta råd bestå

av minst sju ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna

och två arbetarna. Dessa ledamöter jämte tre suppleanter för en var av dem

förordnas av Konungen för två år i sänder efter förslag, som avgivas på sätt

nedan närmare anges.

Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämnas omedelbart

av Konungen. Minst två av dem skola vara lagkunniga män.

Förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetsgivarna,

må avgivas av förening av arbetsgivare nied minst 100 medlemmar och

förslag till ledamöter och suppleanter, som skola representera arbetarna, av

förening av arbetare med minst 10 000 medlemmar. Därjämte må förslag till

representanter för arbetsgivarna eller för arbetarna avgivas av det eller de

landsting, som Konungen bestämmer, ävensom av korporation eller förening,

vilken Konungen, efter därom av försåkringsrådet gjord framställning, finner

böra tillerkännas rätt att avgiva sådant förslag.

Ärenden, som enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete skola behandlas

av försåkringsrådet, prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av

fyra ledamöter, örn de äro ense om beslutet. Av dessa ledamöter skall en vara

representant för arbetsgivarna och en för arbetarna. I behandling av viktigare

ärende enligt olycksfallsförsäkringslagen eller av ärende av allmän betydelse

skola minst sju ledamöter deltaga, av vilka två skola vara representanter

för arbetsgivarna och två för arbetarna.

I anledning av det i motionerna fällda yttrandet om det sociala rådet får

utskottet erinra därom, att detta råd enligt en kungl, kungörelse den 31

december 1912 haft till uppgift att avgiva yttranden och förslag i ärenden,

som av socialstyrelsen hänskjutits till dess prövning, ävensom att i övrigt

tillhandagå styrelsen med upplysningar och praktiska uppslag. Genom en

kungl, kungörelse den 23 december 1937 bar emellertid förordnats, att 1912

års kungörelse skall upphöra att gälla med utgången av 1937. Det sociala

rådet existerar följaktligen icke längre.

Såsom framgår av utskottets ovan lämnade redogörelse har frågan om Utskottet.

arbetsdomstolens sammansättning varit föremål för synnerlig uppmärksam
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

het under förarbetena till 1928 års lagar om kollektivavtal och örn arbetsdomstol.

Frågan fick förnyad aktualitet i samband med 1936 års lagstiftning örn

förenings- och förhandlingsrätt. Vid granskning av förslag i detta ämne

uttalade lagrådet, att det såväl från principiella som från praktiska utgångspunkter

syntes vara uteslutet, att den representation för intressegrupper,

vilken tillkommit för arbetsdomstolens handläggning av nuvarande mål örn

kollektivavtal, kunde i allt få vara densamma vid behandlingen av frågor,

vilka i och med att de avsåge de privatanställdas rättsställning uppenbarligen

berörde intressen av ofta väsentligen annat slag. I anledning av detta

yttrande framhöll föredragande departementschefen, att den av lagrådet

berörda frågan örn ändring i arbetsdomstolens sammansättning syntes i och

för sig värd beaktande men att det icke syntes erforderligt att uppskjuta

den föreslagna lagstiftningen i avbidan på lösningen av frågan om arbetsdomstolens

sammansättning, vilken enligt departementschefens mening givetvis

krävde en närmare utredning. Andra lagutskottet uttalade i sitt utlåtande

över propositionen att tillräcklig utredning icke förelåge för att utskottet

skulle kunna föreslå någon ändring av arbetsdomstolens sammansättning

för behandlingen av mål enligt den nya lagen. Utskottet förutsatte emellertid,

att Kungl. Majit med uppmärksamhet följde arbetsdomstolens verksamhet

samt, örn anledning därtill visade sig föreligga, toge under övervägande,

huruvida domstolen genom ändrad sammansättning vid behandling av mål

på förevarande rättsområde borde göras mera representativ för de intressen,

som i fråga örn dessa mål gjorde sig särskilt gällande.

De nu föreliggande motionerna hava tillstyrkts av de anställdas centralorganisation.

Arbetsgivareföreningen har i princip anslutit sig till tanken,

att de anställdas önskemål om en representation i arbetsdomstolen tillgodoses

i någon därför lämplig form. Landsorganisationen har förklarat sig

sakna anledning att motsätta sig den begärda utredningen, varvid emellertid

framhållits, att en ändring i arbetsdomstolens sammansättning syntes med

hänsyn till vikten av största möjliga kontinuitet böra ifrågakomma endast

därest ett verkligt behov av ändring ådagalades.

Arbetsdomstolens ordförande har förklarat sig vara i princip ense med

motionärerna. Enligt hans mening kunde det omöjligen förnekas, att tjänstemännen

både socialt och i fråga om arbetsförhållanden representerade en

annan miljö än kroppsarbetarna. Det vore ett konsekvent fullföljande av

grunderna för domstolens sammansättning, att representanter för tjänstemännen

inträdde i domstolen vid handläggningen av mål, som rörde tjänstemannaförhållanden.

Denna representation borde icke vara motiverad av

tjänstemännens intressen i och för sig utan därav, att det vore en fördel för

rättskipningen, att den högre sakkunskap, som tjänstemännen ägde i fråga

örn sina egna problem, tillfördes domstolen på samma sätt, som nu skedde

i fråga örn kroppsarbetarna. Arbetsdomstolens ordförande har emellertid

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

15

ändock ställt sig tveksam med hänsyn till ovissheten, huruvida särskilda

tjänstemannarepresentanter komme att erhålla tillräckliga arbetsuppgifter

för att kunna växa in i ställningen som ledamöter i domstolen. Det vore

enligt hans mening dessutom förenat med icke obetydliga tekniska svårigheter

att skapa en särskild tjänstemannarepresentation vid domstolen. Arbetsdomstolens

ordförande har slutligen erinrat därom, att det vid övervägandet

av frågan, om en lagändring i motionernas syfte borde genomföras,

också måste undersökas, huruvida i mål rörande tjänstemäns förhållanden

en särskild sammansättning av domstolen vore påkallad jämväl på

arbetsgivaresidan.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten på att olika uppfattningar råda

beträffande uttrycket »privatanställda». I förevarande motioner har detta

uttryck använts i en tämligen snäv bemärkelse för att beteckna de s. k.

privattjänstemännen, under det att utskottet för sin del i tidigare sammanhang

med uttrycket åsyftat alla i enskild tjänst anställda personer.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad arbetsdomstolens ordförande

i förevarande ärende anfört. Enligt utskottets uppfattning tala emellertid

övervägande skäl för att frågan om arbetsdomstolens sammansättning

göres till föremål för en ingående omprövning. Denna undersökning bör

enligt utskottets mening läggas på en bredare grund än vad motionärerna väl

åsyftat och avse möjligheten och lämpligheten att bereda representation i

arbetsdomstolen för sådana grupper av arbetstagare och arbetsgivare över

huvud taget, vilkas arbetsområden icke anses kunna på ett fullt tillfredsställande

sätt företrädas av de ledamöter i domstolen, vilka tillsatts efter förslag

av landsorganisationen och arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Det är

givetvis av synnerlig vikt, att arbetsdomstolen har en sådan sammansättning,

att den omfattas med förtroende av de berörda parterna. Men det är också

ett allmänt intresse av stor betydelse, att arbetsdomstolens sammansättning

icke växlar i sådan utsträckning, att kontinuiteten i dess arbete äventyras.

Enligt utskottets mening torde det möta betydande svårigheter att nå fram

till en tillfredsställande lösning, och utskottet vill framhålla, att en ändring

i reglerna rörande arbetsdomstolens sammansättning givetvis ej bör komma

till stånd med mindre påtagliga fördelar ur det allmännas synpunkt därigenom

kunna förväntas.

Vad slutligen angår frågan örn ändrad sammansättning av arbetsrådet

och försäkringsrådet vill utskottet endast uttala, att, ehuru behovet av ändring

i förevarande hänseende torde vara mindre än i fråga om arbetsdomstolen,

skäl dock tala för att jämväl detta spörsmål ägnas uppmärksamhet

i samband med den av utskottet ovan förordade utredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

bestämmelserna rörande arbetsdomstolens, arbetsrådets och

försäkringsrådets sammansättning samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan föranleda;

2) att förevarande motioner måtte anses besvarade genom

vad utskottet sålunda hemställt.

Stockholm den 29 mars 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Hagman, P. Sandström, Knut Petersson,

Västberg*, Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund*, Molander*, Hermansson*,

Gardell* och Hansson i Örebro, fröken Hesselgren och fröken Andersson.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

17

Arbetsdomstolens

ordförande.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 4 februari 1938 har Kungl. Maj:t anbefallt arbetsdomstolens

ordförande att avgiva yttrande till utskottet i anledning av

en vid innevarande års riksdag inom första kammaren av herr Gärde väckt

motion nr 110 om beredande av representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen

m. m. I anledning härav får jag anföra följande.

Motionären synes utgå från att 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt

särskilt aktualiserat frågan om en speciell representation i arbetsdomstolen

för de privatanställda tjänstemännen. I detta avseende anser jag

ett förtydligande böra göras. Sedan nämnda lag trädde i kraft, hava vid

arbetsdomstolen handlagts 10 mål, däri tvisten hänfört sig till lagens föreningsrättsbestämmelser,

och icke något mål rörande lagens förhandlingsrättsbestämmelser.

Av nämnda 10 mål berörde endast ett tjänstemännens

särskilda förhållanden. Alla de andra gällde kroppsarbetare i egentlig mening,

och i huvudsak avsåg tvisten i dessa mål ett och samma spörsmål,

nämligen huru lagens föreningsrättsbestämmelser äro att förstå för sådana

fall, då konkurrens örn arbetstillfällena råder mellan arbetare tillhörande

skilda organisationer. Även örn tvister på grundval av 1936 års lag i vad

angår tjänstemän kunna antagas bliva något vanligare i framtiden, har jag

den uppfattningen, att sådana tvister dock under alla förhållanden torde

bliva jämförelsevis fåtaliga. I den mån i framtiden allt flera kollektivavtal

slutas för tjänstemän, kunna emellertid också tvister om dessa avtal beräknas

uppkomma, och jämlikt lagen om arbetsdomstol har då arbetsdomstolen

exklusiv behörighet att upptaga dessa tvister. Det av motionären upptagna

spörsmålet bör därför bedömas icke blott med hänsyn till tvister, som skola

avgöras enligt 1936 års lag, utan även — och detta enligt min mening i

främsta rummet -— med hänsyn till de egentliga kollektivavtalstvisterna.

När lagstiftaren såsom domare i arbetsdomstolen insatt representanter för

de stridande lägren på arbetsmarknaden, har detta naturligen skett med

full insikt om att dessa personer självfallet icke kunna helt frigöra sig från

de intressesynpunkter, som de eljest i sin dagliga gärning hava att företräda.

Men det måste strängt fasthållas, att de icke erhållit sitt uppdrag i ändamål

att de skola i arbetsdomstolen driva dessa intressen utan hänsyn till det objektivt

rätta. Lagstiftaren har pålagt dem den utomordentligt vanskliga uppgiften

att på en gång vara verkliga domare och genom sin intima kännedom

örn arbetsförhållanden och arbetsstrider tillföra domstolen såsom helhet en

levande sakkunskap. Den ensidighet, som intressegemenskapen med den ena

sidan kan vålla, uppväges genom att också den andra sidan har sina representanter

i domstolen. Men den sakkunskap, varom här är fråga, är icke

en teknisk sakkunskap för varje speciellt fall. Lagstiftaren har icke velat

riskera den fara för mera utpräglad ensidighet och för bristande kontinuitet

inom domstolen, som kunde bliva följden, om domstolen för varje särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 and. Nr 29. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

fall sammansattes med ledamöter, som hade teknisk sakkunskap just i det

fack, om vilket den föreliggande tvisten rörde sig. Ledamöterna skola icke

växla alltför mycket, och deras sakkunskap skall i första hand ligga på det

allmänna planet, i det att den skall bestå i en djupgående kännedom om

strömningarna, rättsuppfattningen och förhållandena inom den miljö de representera.

Detta är såvitt jag fattat de tankar, som ligga till grund för de gällande

reglerna om arbetsdomstolens sammansättning. Och erfarenheten visar enligt

min mening, att lagstiftarens intentioner varit riktiga. Det goda resultatet

torde tydligast framgå därav, att denna domstol med sin intresserepresentation

dock meddelar enhälliga domslut i cirka två tredjedelar av alla fall.

I den mån tjänstemännens organisationer bliva fastare och sluta kollektivavtal,

kommer arbetsdomstolen att få behandla tvister, som röra sig på

ett helt nytt område. Det kan omöjligen förnekas, att tjänstemännen både

socialt och i fråga örn arbetsförhållandena representera en annan miljö

än kroppsarbetarna, en miljö som erbjuder problem av annat slag. Därför

synes det mig vara ett konsekvent fullföljande av de ovan angivna grunderna

för domstolens sammansättning, att representanter för tjänstemännen

inträda i domstolen vid handläggningen av mål, som röra tjänstemannaförhållanden.

Denna representation bör alltså icke vara motiverad av tjänstemännens

intressen i och för sig utan av att det är till fördel för rättsskipningen,

att den högre sakkunskap, som tjänstemännen äga i fråga om sina

egna problem, tillföres domstolen på samma sätt som nu sker i fråga om

kroppsarbetarna. Jag är sålunda i princip ense med motionären.

Om jag ändock ställer mig tveksam, beror det på ovissheten, huruvida särskilda

tjänstemannarepresentanter komma att erhålla tillräckliga arbetsuppgifter

för att kunna växa in i ställningen som ledamöter i domstolen.

Det fordras icke obetydlig erfarenhet om arbetsdomstolens verksamhet för

att såsom ledamot kunna göra en gagnande insats. Om endast ett eller annat

mål skulle årligen förekomma rörande tjänstemäns förhållanden, vore den

särskilda representationen utan nytta och snarare till hinder.

Att skapa en särskild tjänstemannarepresentation i domstolen är också

förenat med icke obetydliga tekniska svårigheter. Till en början gäller det

att finna en formel för utskiljande av de mål, där domstolen skall hava

annan sammansättning än vanligt. I detta avseende anser jag, att det skulle

vara särskilt olämpligt att bygga på organisationsförhållandena, exempelvis

så att domstolen hade speciell sammansättning i mål rörande en fristående

tjänstemannaorganisation men vanlig sammansättning i mål rörande en till

landsorganisationen ansluten tjänstemannaorganisation. Såsom ovan anförts

äro särskilda tjänstemannaledamöter motiverade uteslutande med hänsyn

till deras större sakkunskap i vissa slags mål, men då måste också samma

sakkunniga representation förekomma i alla mål av likartat slag. Man bör

sålunda försöka karakterisera målen genom att hänvisa till ett tjänstemannabegrepp,

vilket icke är någon lätt sak. En utväg ur svårigheterna — vilken

jag dock anser betänklig — vore att överlämna åt domstolens ordförande

att efter hörande av parterna bestämma, i vilka mål domstolen skulle hava

särskild sammansättning.

En annan svårighet är att finna ett lämpligt organ för avgivande av förslag

till ledamöter. Enligt nu gällande regler är förslagsrätten begränsad

till ett centralorgan på vardera sidan, vilket innebär en mycket stor fördel.

Inom tjänstemannaorganisationerna torde icke för närvarande något mot
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

19

svarande organ finnas, och det synes därför bliva nödvändigt att för deras

del återfalla på äldre förslag angående arbetsdomstolens sammansättning,

enligt vilka förslagsrätt skulle tillkomma organisationer med visst antal

medlemmar. Man kan också tänka sig möjligbeten av att Kungl. Maj:t utser

dessa särskilda ledamöter utan förslag bland personer, som företräda de

yrkesintressen, varom fråga är. Efter denna linje hade frågan lösts i propositionen

nr 31 till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska

stridsåtgärder, i vad angick sammansättningen av den då tilltänkta specialdomstolen.

Slutligen må erinras, att det vid övervägandet av om en lagändring i motionens

syfte bör genomföras också måste undersökas, huruvida i mål rörande

tjänstemäns förhållanden en särskild sammansättning av domstolen

är påkallad jämväl på arbetsgivarsidan.

Stockholm den 26 februari 1938.

Arthur Lindhagen.

De anställdas

centralorganisation.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

De anställdas centralorganisation (Daco), som erhållit på remiss motion

nr 110 i första kammaren och motion nr 202 i andra kammaren örn beredande

av representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m., får

i anledning härav anföra följande:

I likhet med motionärerna anser Daco att en omedelbar utredning om

lämpligheten av att de privatanställda beredas representation i arbetsdomstolen

är motiverad. För de privatanställdas del sker nämligen utvecklingen

på avtalsväsendets område mycket snabbt. Flera omständigheter ha gjort

att arbetsdomstolen fått en betydelse för tjänstemannagrupperna som ännu

för några år sedan icke kunde förutses.

Genom 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt ha hänförts till

arbetsdomstolens avgörande mål i anledning av denna lag, varför domstolens

verksamhet sålunda blivit av omedelbart intresse även för sådana arbetstagare

som icke ha sina anställningsvillkor fastställda i kollektivavtal. Denna

omständighet är enligt vår mening och såsom med skärpa framhållits av

bl. a. lagrådet anledning nog för en ändring i arbetsdomstolens sammansättning.

En annan omständighet synes oss det oaktat än viktigare, nämligen

att kollektivavtalsformen är på väg att bli den normala avtalsformen

för stora grupper av privatanställda. De organiserade tjänstemännen utgöra

redan en fjärdedel av hela antalet yrkesutövare på deras arbetsområde, och

organisationernas medlemssiffror befinna sig i ständig och hastig stegring.

Flertalet till Daco anslutna organisationer, vilka omfatta den långt övervägande

delen av de organiserade privatanställda, lia numera träffat kollektivavtal,

och deras förhandlingsverksamhet inriktas målmedvetet på en

reglering av arbetsvillkoren i största möjliga utsträckning genom denna

avtalsform.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

Den omständigheten att de privatanställda i ökad utsträckning få tvister

om förenings- och förhandlingsrätt och kollektivavtal avgjorda av arbetsdomstolen

motiverar kanske icke i och för sig ett anspråk på ändrad sammansättning

av domstolen. Detta anspråk är i stället motiverat därav att

de privatanställdas arbetsuppgifter och anställningsvillkor i väsentliga avseenden

skilja sig från övriga arbetstagares och därmed ge upphov till delvis

andra problem än de för arbetarnas avtalsväsen karakteristiska. Det är

måhända tillräckligt att i detta sammanhang erinra örn att i avseende på

arbetsuppgifter och anställningsvillkor så heterogena och från de stora arbetargrupperna

så klart avgränsade kategorier av arbetstagare som bank- och

försäkringstjänstemän, kontorister på industri- och handelskontor, affärsbiträden,

teknici, arbetsledare, fartygs- och maskinbefäl, hovmästare, kökschefer,

kondi donerande trädgårdsmästare, mejeriföreståndare, farmacevter,

journalister etc. innefattas under den av motionärerna valda beteckningen

privatanställda. Arbetsrätten för dessa arbetstagare är en specialfråga inom

det stora arbetsrättskomplexet. Detta har också beaktats exempelvis inom

internationella arbetsorganisationen, där man tillsatt ett särskilt utskott för

behandling av frågor rörande anställda. Det är uppenbart att här antydda,

för de privatanställda speciella förhållanden också komma att återspeglas

i de kollektivavtal varigenom förhållandet till arbetsgivaren i större eller

mindre utsträckning regleras.

Det innebär intet underkännande av den kompetens varöver arbetsdomstolen

i dag förfogar, om man uttalar den förmodan, att för behandling av

tvister föranledda av dylika av de anställdas organisationer träffade avtal

domstolens nuvarande partsrepresentation icke är den ändamålsenligaste.

Med den av motionärerna föreslagna ändrade sammansättningen av arbetsdomstolen

synes denna beredas ökade möjligheter att intränga i sådana

tvister och att bedöma de särskilda omständigheter som kunna influera

härpå. Måhända kan också en förändrad partsrepresentation åstadkomma

att det för domstolen erbjuder mindre vanskligheter att komma till rätta

med sådana psykologiska moment i förhållandet mellan arbetsgivare och

tjänstemän, som icke lia direkt motsvarighet på den storn arbetsmarknaden.

En synpunkt som i detta sammanhang icke kan förbigås är den betydelse

det har att arbetsdomstolen redan genom sin sammansättning erhåller en

fast förankring bland de privatanställda. En sådan utbyggnad av arbetsdomstolen,

som av motionärerna föreslagits, vore ägnad att befästa respekten

och förtroendet för domstolen hos dem som komma att beröras av dess

verksamhet. För en domstol av arbetsdomstolens karaktär utgöra väl denna

respekt och detta förtroende synnerligen värdefulla tillgångar.

De omständigheter som här ovan anförts till stöd för motionärernas uppfattning

att en komplettering av arbetsdomstolens partsrepresentation är

önskvärd lia också giltighet vid bedömandet av frågan huruvida de anställda

böra bli representerade även i vissa andra statliga institutioner såsom

försäkringsrådet, arbetsrådet, delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet etc. Daco vill därför understödja den i motionerna framförda

tanken att den föreslagna utredningen skulle omfatta även lämpligheten

av att i dylika fall bereda representation åt privatanställda.

Då Daco i detta sammanhang avstått från att framföra sina synpunkter

på huru de privatanställdas representation i arbetsdomstolen bör regleras,

har förutsatts att Daco blir representerat vid den utredning statsmakterna

kunna komma att besluta i anledning av motionerna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor. 21

Med stöd av vad ovan anförts tillstyrker alltså Daco motionärernas yrkande,

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning

rörande lämpligheten av och sättet att bereda representation

åt de privatanställda i arbetsdomstolen jämte därmed sammanhängande

spörsmål samt om de förslag, vartill denna

utredning kan föranleda.

Stockholm den 4 mars 1938.

De anställdas centralorganisation.

ERNST AHLBERG.

/ Gösta Malmström

Landsorganisationen

i Sverige.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan landsorganisationen i Sverige bereus tillfälle att avgiva yttrande

över av herr Gärde i ''första kammaren och herr Bergvall m. fl. i andra kammaren

väckta motioner örn beredande av representation åt de privatanställda

i arbetsdomstolen m. m. får landssekretariatet å landsorganisationens vägnar

anföra.

Sekretariatet har ingen anledning att motsätta sig den begärda utredningen.

Med hänsyn till betydelsen för en enhetlig praxis av största möjliga kontinuitet

i domstolens sammansättning synes emellertid en ändring av denna

böra ifrågakomma endast därest verkligt behov därav ådagalägges. Sekretariatet

kan icke biträda motionärernas mening, att tillräcklig erfarenhet

rörande tillämpningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt föreligger

för ett bedömande i vad mån en specialrepresentation för de privatanställda

i arbetsdomstolen är av behovet påkallad. Efter lagens ikraftträdande

har veterligen endast ett mål rörande kränkning av privatanställdas

föreningsrätt handlagts av domstolen. I detta mål ogillades kärandenas (arbetstagarnas)

talan på den grund att svaranden (arbetsgivaren) ansågs hava

förebragt laga bevisning därom att de avskedanden, varom var fråga, varit

sakligt grundade. Arbetarrepresentanterna i domstolen voro av skiljaktig

mening och avgåvo en kraftig reservation för bifall till käromålet, innefattande

bifall även till arbetstagareorganisalionens yrkande om ideellt skadestånd

för intrång i dess organisationsverksamhet. Det finnes ingen som

helst anledning till antagande, att utgången av målet blivit en annan, därest

i dessa arbetarrepresentanters ställe fungerat representanter för privatanställda.

Vad nu sagts beträffande arbetsdomstolen äger enligt sekretariatets mening

tillämpning även i fråga örn övriga i motionerna omnämnda institutioner.

Stockholm den 28 februari 1938.

Landsorganisationen i Sverige.

GUNNAR ANDERSSON.

/ Arnold Sölvén

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andia lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

Svenska

arbetsgivareföreningen.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 1 februari 1938 har utskottet berett föreningen tillfälle

att avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande motioner

angående beredande av representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen

m. m. Föreningen får med anledning härav anföra följande.

Såsom framgår av förarbetena till lagen örn arbetsdomstol har det vid behandlingen

av frågan om arbetsgivar- och arbetstagarrepresentationen i arbetsdomstolen

i stort sett rått enighet om att ifrågavarande representanter

skola utses efter förslag av fackliga organisationer. Däremot lia delade meningar

rått örn i vilken omfattning olika organisationer skulle tillerkännas

förslagsrätt. Enligt en åsikt borde rätten att föreslå representanter tillkomma

alla större fackliga organisationer på båda sidor. I samband med detta förslag

ifrågasattes ett system med rörliga bisittare i domstolen. Vid behandling

av mål, som rörde en viss organisation, skulle därvid den eller de av

bisittarna tillkallas, som utsetts efter förslag av nämnda organisation. Enligt

en annan mening, vilken omfattades av såväl de sakkunniga som departementschefen,

skulle förslagsrätten endast tillkomma huvudorganisationerna

å ömse sidor. Som det förnämsta skälet mot det förstnämnda alternativet

nied förslagsrätt tillkommande ett flertal organisationer framhölls, att ifrågavarande

ledamöter i domstolen genom en dylik anordning skulle få karaktären

av partsrepresentanter. Meningen vore icke att ledamöterna skulle tillgodose

envar sin organisations intressen, utan att de inom domstolen skulle

företräda de å ömse sidor rådande åskådningarna i arbets- och avtalsfrågor

i allmänhet. Så skedde bäst enligt det senare alternativet, då huvudorganisationerna

kunde få fram de till befattningarna bäst kvalificerade. Mot systemet

med rörliga bisittare anfördes dessutom, att anordningen skulle medföra

betydande tekniska svårigheter samt en betänklig brist i domstolsarbetets

kontinuitet. Systemet skulle försvåra utbildandet av en enhetlig rättspraxis

och det skulle bli svårt för ledamöterna att vinna för värvet erforderlig

erfarenhet och vana.

Det här ovan angivna senare alternativet blev bestämmande för den slutliga

utformningen av lagen. Enligt 4 § lagen om arbetsdomstol är det endast

de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen

i Sverige, som föreslå domstolsledamöter.

Ehuru lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol omfatta även andra

arbetstagargrupper än kroppsarbetarna, torde man vid lagarnas tillkomst

haft i tankarna huvudsakligen endast kroppsarbetarnas organisationer på

arbetstagarsidan. Diskussionen om en mera utbredd förslagsrätt och en

mångsidigare representation genom rörliga bisittare fördes vid angivna tidpunkt

huvudsakligen med tanke på vissa ensamstående organisationer på

arbetsgivarsidan.

Motionärerna anse nu, att arbetstagargrupperingen inom landet särskilt

ifråga örn de privatanställda så förändrats sedan 1928, att en revision av

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

23

arbetsdomstolens sammansättning vore motiverad. Särskilt två förhållanden

böra därvid framhållas. Dels lia de privatanställdas organisationer under de

senaste åren vuxit ut väsentligt och samordnats, dels ha under arbetsdomstolens

behörighet genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt förts rättsfrågor,

som beröra de privatanställda kanske mer än några andra arbetstagargrupper.

Vid tillkomsten av sistnämnda lag framhölls från flera håll

önskvärdheten av att de privatanställda erhölle representation inom arbetsdomstolen.

I sådan riktning gick icke blott lagrådets uttalande. Tvenne borgerliga

partimotioner gåvo utskottet under 1936 års riksdag anledning att

beröra förevarande fråga. Utskottet ansåg visserligen i likhet med departementschefen,

att tillräcklig utredning icke förelåge för att utskottet skulle

kunna föreslå någon ändring av arbetsdomstolens sammansättning. Utskottet

förutsatte emellertid, att Kungl. Majit med uppmärksamhet följde arbetsdomstolens

verksamhet samt, örn anledning därtill visade sig föreligga, toge

under övervägande huruvida domstolen genom ändrad sammansättning vid

behandling av förenings- och förhandlingsrättsmål borde göras mera representativ

för intressen, som ifråga om dessa mål gjorde sig särskilt gällande.

I överensstämmelse med vad departementschefen förebådade bar arbetsdomstolen

hittills i endast mycket ringa omfattning behandlat mål, som röra

de privatanställdas lagskyddade förenings- och förhandlingsrätt. Det kunde

därav förefalla, som om denna arbetstagargrupps särintressen i förevarande

fråga icke vore av den storleksordning, att de påkallade ändring i domstolens

sammansättning. Man måste dock beakta att de anställda såväl i enskild som

offentlig tjänst under de senare åren alltmer trätt fram såsom en arbetstagargrupp,

vars fackliga intressen icke kunna samordnas med andra kategorier

arbetstagare. Denna gruppbildning har accentuerats genom framväxandet

av för dessa arbetstagare tämligen representativa organisationer,

samlade inom De Anställdas Centralorganisation (Daco) för privattjänsten

och inom Tjänstemännens Centralorganisation för de statliga tjänstemännen.

Dessa båda huvudorganisationer hava sinsemellan etablerat samarbete i

gemensamma frågor. Uppgörelser örn arbetsvillkorens reglering ha i allt

större omfattning träffats under organisationernas medverkan. På vissa därför

lämpade områden har den kollektiva uppgörelseformen sålunda vunnit

insteg.

1 den mån de anställdas fackliga frågor i princip genom formen för deras

reglering i större omfattning föras in under arbetsdomstolens domviirjo är

det ett allmänt intresse, att denna domstol vinner de berörda parternas förtroende.

Det måste konstateras, att de anställda i mycket stor omfattning sökt att

genom uppgörelser om anlitande av särskilda skiljemannainstitut undvika

arbetsdomstolen såsom forum för rättstvisternas lösande. Föreningen kan

icke fria sig från den tanken, alt brist på särskild representation i arbetsdomstolen

för de anställdas organisationer medverkat till denna utveckling.

Med hänsyn till deras särpräglade karaktär måste de anställdas intressen

ofta komma i motsatsställning till ej blott arbetsgivarnas utan även kroppsarbetarnas

ståndpunkter i fackliga frågor. Alldeles särskilt tillspetsad kan en

sådan motsättning vara, då en rättstvist framföres till ett avgörande. Man kan

därför förstå, att de anställda i ett sådant läge finna det vara rimligt, att i

arbetsdomstolen bar slite någon, som kan fram föra och klarlägga de synpunkter

och den åskådning, som är förhärskande inom de anställdas leder.

Föreningen vill därför i princip ansluta sig till tanken, att de anställdas

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29; bilagor.

önskemål om en representation i arbetsdomstolen tillgodoses i någon därför

lämplig form.

Då motionerna icke utmynna i annat än en begäran om utredning, anser

sig föreningen icke i detta sammanhang böra närmare gå in på frågan hur

denna de anställdas representation skall ordnas.

Föreningen anser sig heller icke ha anledning att i detta sammanhang närmare

behandla frågan om de anställdas representation inom andra paritetiskt

sammansatta institutioner såsom försäkringsrådet och arbetsrådet. Det

förefaller dock föreningen, som om frågan om en representation för denna

arbetstagargrupp i försäkringsrådet icke vore lika motiverad och aktuell som

den här ovan berörda frågan. Vad angår arbetsrådet torde väl frågan om

de anställdas representation därstädes komma upp till behandling i samband

med förestående arbetstidslag för detaljhandeln.

Slutligen finner föreningen ej behövligt, att en sådan utredning, som avses

i motionerna, omfattar även andra intresseorganisationer än de anställdas.

Stockholm den 5 mars 1938.

Svenska Arbetsgivareföreningen

GUSTAF SÖDERLUND.

Iduns tryckeri, Esselte, Stockholm 1938

816357

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:166 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner örn beredande av Representation åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. a1 i texten