Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i expropriationslag stift ningen m. m.

1938-04-06 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:41, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i expropriationslag stift ningen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr it.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 6 april 1938 kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i expropriationslag

stift ningen m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

282, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Senander m. fl. hemställt,

»att riksdagen i skrivelse till regeringen begär utredning och förslag

om förändrad expropriationslagstiftning, som omöjliggör nuvarande uppskörtning

av det allmänna och säkrar städernas rätt att expropriera bostadsområden,

samt örn en sådan effektiv fastighetsvärdestegringsskatt, som

berövar den privata spekulationen varje möjlighet att tillgodogöra sig en

värdestegring, till vilken de själva inte bidragit utan som väsentligen är en

följd av samhälleliga åtgärder; samt att statens och kommunernas markförsäljning

så begränsas, att tomter för bostadsändamål och liknande ej

försäljas utan upplåtas mot tomträtt, så att framtida markvärdestegring

kommer det allmänna till godo och möjligheterna till framtida stadsplaneförändringar

ej som nu hindras.»

I motionen har anförts bland annat följande:

De fabulöst höga priserna vid försäljningarna av gärdestomterna har åter

bringat i erinran vilken lukrativ affär som spekulationerna i bostadsmarknaden

är. Med statens och städernas hjälp som tomtmarksförsäljare fortsättes

en bostadspolitik, som, genom att blott tillgodose ett minimum av behovet,

håller hyrorna uppe, omöjliggör en verklig social bostadspolitik samt

försvårar en rationell bebyggelse och en rationell stadsplanering. I detta

fall har en tomtvärdestegring, vars förutsättning är det gynnsamma läget,

givit staten och staden oerhörda extraprofiter, i andra fall är det det privata

tomtjobberiet som riktar de enskilda. Det blir i sista hand hyresgästerna,

sorn få svida för jobberiet. Staten och staden medverka genom sin politik

till att befästa ett för samhället ödeläggande system.

Jordvärdestegringen genom bebyggelse, stadsplaneförändringar, trafik-,

gatu-, vattenanläggningar eller genom andra samhälleliga åtgärder betyder

en väldig brandskattning av allmänheten.--------- ----

Genom tomträttsförfarandet finnes en väg anvisad att åtminstone återföra

en del av den framtida markvärdestegringen till det allmänna. De stora

hyresprofiterna stanna ju dock i de privata fastighetsägarnas fickor. Ett

vidsträcktare tillämpande av tomträtten skulle dessutom medföra betydligt

större möjligheter för det allmänna att genomföra nya stadsplaner, saneringar

och trafikleder.---------------—- — ■—-

Sverige anses lia dyrare expropriationsersättningar än något annat land.

En undersökning av det allmännas förluster vid expropriationerna är därför

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr il. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

synnerligen nödvändig. Nuvarande bestämmelser gynnar uteslutande de enskilda

jordägarna.

Minimikravet i en ny expropriationslagstiftning bör vara, att den privata

jordägaren inte erhåller mer än vad han själv vid fastighetsdeklarationer

värderat sin mark till. Medlemmarna i expropriationsnämnderna måste

därjämte kunna offentligen kontrolleras genom att man i protokollen noga

anger hur var och en röstat och skälen till en dylik röstning.

Då de enskilda i allt väsentligt inte gjort något för en inträffad fastighetsvärdestegring

utan detta som regel är ett resultat av samhällets åtgärder, av

inflyttning, förändrad bebyggelse och samhällets utveckling — bör dylik

stegring av fastighetsvärdet tillkomma det allmänna genom en särskild beskattning

av fastighetsvärdestegringen.------- •—• -— ----

Den nuvarande markrätten som hinder eller som fördyrande faktor för

reglering av äldre stadsdelar liksom kommunala anläggningar måste bringas

ur världen.-------------------— —

Beträffande de skäl, som i övrigt anförts till stöd för de i motionen gjorda

yrkandena, får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet kommer i den följande redogörelsen att behandla de föreliggande

spörsmålen under särskilda avdelningar.

A. Ändringar i expropriationslagstiftningen.

Vissa bestämmelser om expropriation för åstadkommande

av tryggade bostadsförhållanden meddelas i lagen den 12

maj 1917 om expropriation. I 1 § 7 punkten av denna lag stadgas, att — om

Konungen prövar det nödigt — fastighet, som tillhör annan än kronan, må

genom expropriation tagas i anspråk för att inom bebyggt område vid järnvägsstation,

hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd

befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. I 99—101 §§

lämnas vissa särskilda bestämmelser örn expropriation för sådant ändamål.

Enligt dessa bestämmelser tillkommer denna expropriationsrätt förutom

kronan endast kommun eller municipalsamhälle, inom vars område den

mark, expropriationen skall avse, är belägen. Expropriationen må allenast

avse område, som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än markens

ägare. Vid uppskattning av det till boningshus hörande område må hänsyn

icke tagas till förbättring, vilken området vunnit genom arbete eller kostnad,

som husägaren eller föregående innehavare, vars rätt övergått å denne,

nedlagt å området utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats

eller uppenbarligen varit förutsatt. Har mark exproprierats för nu

ifrågavarande ändamål, är nye ägaren pliktig att till varje husägare, som

det begär, försälja eller upplåta det till hans hus hörande område med den

jämkning, som kan erfordras för genomförande av stadsplan och tomtindelning.

I 25 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 stadgas, att Konungen må medgiva

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

3

en stad rätt att lösa mark, som ingår i byggnadskvarter, om marken icke kan

på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt

hinder för stadens utveckling. I nämnda lags 56 och följande paragrafer

lämnas vissa bestämmelser, enligt vilka vad i lagen är stadgat för stad skall

äga motsvarande tillämpning även för vissa stadsliknande samhällen på

landet.

För upplysning rörande förhållandena på bostads- och hyresmarknaden

får utskottet hänvisa till dels Statistisk årsbok för 1937, vari å sid. 232—233

lämnas uppgifter örn bostadsstandarden i vissa städer och stadsliknande

samhällen hyresåren 1933/34 och 1934/35 samt åren 1912—1915, 1920/21

och 1924/25, dels Sociala meddelanden för år 1937, däri å sid. 756—760

lämnas en redogörelse för läget å bostadsmarknaden i rikets städer vid

oktoberflyttningen 1937, dels ock den av Stockholms stads statistiska kontor

utgivna »Statistisk månadsskrift» för år 1937, i vars häften för november

och december lämnas vissa uppgifter om bostadshyrorna i Stockholm vid

årsskiftet 1937/38.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1933 har chefen för

socialdepartementet tillkallat vissa personer för att såsom sakkunniga biträda

med utredning rörande omfattningen och beskaffenheten av städers

och stadsliknande samhällens slumbostadsbestånd ävensom rörande åtgärder

ägnade att undanröja missförhållanden i sådant hänseende. De sakkunniga

hava antagit benämningen bostadssociala utredningen. Utredningen är för

närvarande sysselsatt med spörsmålet om saneringen av det undermåliga

bostadsbeståndet i stadssamhällena i dess samband med sociala och ekonomiska

samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor. Dess uppdrag beräknas

bliva slutfört under första halvåret 1938.

1936 års egnahemsutredning, som tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts

den 30 december 1935 givna bemyndigande, bör enligt de för utredningen

givna direktiven överväga bland annat, örn icke det allmänna å olika områden

för statens understödjande verksamhet för jordanskaffning med socialt

syfte behöver hava till sitt förfogande en rätt till expropriation av

erforderlig mark.

Beträffande expropriation för genomförande av stadsplan

m. m. finnas bestämmelser i stadsplanelagen. Stad äger lösa till sig i

stadsplan eller stomplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan

allmän plats, när staden det äskar. Annan i sådan plan ingående mark till

den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande må staden lösa, där ej

markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt (21 §).

Nämnda lag innehåller vidare bestämmelser om stads rätt till vagmark (22

och 23 §§). Av särskilt intresse ur nu ifrågavarande synpunkter äro stad
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

gandena om rätt till s. k. zonexpropriation, d. v. s. expropriation av markområden

intill en viss anläggning men ej erforderliga för anläggningens

utförande (24 §). Om förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från

stadsplanen och stadsplanens ändamålsenliga genomförande ej utan stadens

ingripande kan äga rum eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva

staden rätt att lösa jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, i den

mån marken erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Kan det avsedda

syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad

för nedrivning, må Konungen lämna tillstånd härtill (24 § första stycket).

I 1931 års stadsplanelag hava därjämte för första gången i svensk lagstiftning

upptagits bestämmelser örn s. k. ekonomisk zonexpropriation, d. v. s.

zonexpropriation med huvudsakligen finansiellt ändamål (24 § andra

stycket). Bestämmelserna innebära, att om kostnaden för regleringens genomförande

antages skola väsentligen överstiga det bidrag till gatukostnad,

som staden äger uttaga av tomtägare, och det är uppenbart, att regleringen

medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark, så må Konungen

medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att den icke erfordras

för regleringens genomförande. Vill ägaren hellre än att marken

löses till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare han därtill berättigad.

I sådant fall bestämmer Konungen ett i förhållande till kostnaden

och värdestegringen skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den

ordning Konungen föreskriver erlägga, vid äventyr att staden eljest må lösa

marken.

I propositionen nr 79 till 1931 drs riksdag anförde föredragande departementschefen

rörande sistnämnda stadgande bland annat, att en gatureglering,

som krävde genombrytande av bebyggt område, givetvis droge betydande

kostnader, vilka i regel endast till ringa del torde bliva täckta av det

bidrag till gatukostnad, som staden ägde uttaga av tomtägarna. Å andra sidan

syntes regleringens genomförande mången gång hava till följd en väsentlig

ökning av värdet på kringliggande fastigheter. Där angivna förhållanden

inträffade, syntes det rimligt, att möjlighet bereddes staden att i större utsträckning

än eljest få sina kostnader för regleringens genomförande täckta.

Föremål för expropriationsrätt enligt de föreslagna bestämmelserna vore sådan

kvartersmark, som på grund av anläggningen uppenbarligen erhölle

väsentligt ökat värde. Varje värdeökning föranledde alltså icke expropriationsrätt.

Denna borde i första hand betraktas såsom ett medel för utkrävande

av bidrag till stadens kostnader för viss anläggning. Med hänsyn därtill

borde markägaren kunna fria sig från ett expropriationsanspråk genom att

ikläda sig skyldighet att gälda skäligt bidrag.

I motionen 1:236 vid samma riksdag hemställde herrar Lindhagen och

Fredrik Ström, att riksdagen måtte godkänna förslaget beträffande zonexpropriation

med tillägg emellertid av den hemställan, att riksdagen ville hos

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

5

Kungl. Maj:t anhålla, att såsom stöd för berörda lagstiftning måtte skyndsamt

föreläggas riksdagen förslag till revision av allmänna expropriationslagen

i syfte att förebygga ett fortsatt oskäligt betungande av samhällena —

eller åtminstone stadssamhällena — genom orimligt hög jordlösen och överdrivna

ersättningar till expropriationsnämnden. I motionen 11:398 av herr

Holmström hemställdes, att 24 § andra stycket måtte utgå.

Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27

bland annat, att utskottet icke kunde dela den i motionen II: 398 förfäktade

uppfattningen, att man åsyftade att på en omväg införa ett slag av värdestegringsskatt.

Med samma fog skulle enligt utskottets mening kunna påstås,

att även gällande lags bestämmelser örn skyldighet för tomtägare att gälda

gatumarksersättning innebure en förtäckt form av jordvärdestegringsbeskattning.

Det syntes nämligen vara uppenbart, att grunden för den tomtägare för

närvarande åliggande bidragsskyldigheten vore den särskilda nytta, som bereddes

honom genom att gata anlades eller vidgades framför hans tomt. De

föreslagna bestämmelserna innebure i realiteten endast en i försiktiga former

gjord utvidgning av denna redan lagfästa princip. Man syntes kunna förvänta,

att de föreslagna bestämmelserna skulle möjliggöra mera omfattande

gaturegleringar till nytta icke blott för staden i dess helhet utan även för

ägarna av kringliggande tomter.

Vad angår frågan örn begränsning av expropriationsersättningarna

hava motionärerna, såsom av den ovan lämnade redogörelsen

framgår, uttalat, att en undersökning av det allmännas förluster vid

expropriationerna vore synnerligen nödvändig. Enligt motionärernas mening

borde den privata jordägaren icke erhålla mera än vad han själv vid fastighetsdeklarationer

värderat sin mark till.

Enligt den tidigare gällande förordningen den 1A april 1866 angående

jords eller lägenhets avstående för allmänt behov skulle lösen bestämmas

efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet i orten högst

gällde (13 §).

Enligt den nu gällande lagen om expropriation skall för fastighet, som

exproprieras, erläggas löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde.

Exproprieras en del av en fastighet och lider återstoden skada eller intrång

genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, skall full

ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest genom expropriationen skada

för ägaren, skall ock sådan skada fullt ersättas. Är den exproprierande på

grund av åtagande eller av annan anledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande

eller förminskande av skada eller intrång, skall expropriationsersättningen

i regel därefter jämkas. Expropriationsersättningen skall bestämmas

i penningar, att utgå på en gång (7 §). Vid bestämmande av löseskillingen

för fastighet, som exproprieras, må hänsyn icke tagas till sådan förändring

i värdet därå, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr U1.

beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande (8 §). Exproprieras

en del av en fastighet och föranleder expropriationen eller den exproprierade

delens användande skada eller intrång å den återstående delen men i annat

hänseende jämväl nytta för densamma, skall ersättning för sådant men gäldas

endast i den mån det överstiger nyttan (9 §). Har, efter det fråga om

expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt

att höja expropriationsersättningen, må genom sådan kostnad åstadkommen

förökning av fastighetens värde icke tagas i beräkning vid ersättningens

bestämmande (10 §). Vad i 7•—10 §§ stadgas örn fastighet skall äga

motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås

på grund av expropriation (11 §). I avseende å inlösen av mark enligt stadsplanelagen

skola jämlikt dess 29 § de allmänna bestämmelserna i lagen om

expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med iakttagande

av vad i vissa särskilda hänseenden stadgas i stadsplanelagen.

Den kommitté, som år 1910 avgav betänkande med förslag till lag om

expropriation m. m., föreslog, att för egendom, som exproprierades, skulle

erläggas löseskilling motsvarande egendomens värde.

Sedan förslag till expropriationslag framlagts för 1913 års riksdag, hemställde

lagutskottet i sitt utlåtande nr 22 om sådan ändring av det i förslaget

ingående grundläggande stadgandet örn bestämmande av löseskillingen,

att denna skulle sättas till belopp, motsvarande fastighetens fulla värde.

Denna åtgärd motiverades av utskottet med faran för alt de bestämmelser,

som intagits i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde

verka i motsatt riktning. Med anledning av att i en motion (II: 266 av herr

Lindhagen) framhållits, att det naturligaste kanske vore att i lagen såsom

utgångspunkt fastslå det officiella taxeringsvärdet, erinrade utskottet, att

taxeringsvärdet bestämdes ur helt andra hänsyn än de, som här borde vara

avgörande. Det syntes därför icke låta sig göra att utgå från taxeringsvärdet.

Angående den av lagutskottet föreslagna ändringen yttrade föredragande

departementschefen dr 1916 vid remiss till lagrådet av det då föreliggande

förslaget till expropriationslag, att expropriationsnämnderna nog utan direkt

anmaning skulle, framdeles liksom dittills, i tvivelaktiga fall hålla sig

så att säga på den säkra sidan. En uttrycklig erinran örn deras skyldighet

härtill kunde möjligen — i synnerhet vid jämförelse med andra fall, då ersättning

också skulle vara full, utan att detta särskilt angåves — befaras

leda till att expropriationsersättning bestämdes högre än som vore åsyftat.

Mot den ifrågasatta lydelsen i och för sig vore dock icke något att invända;

och i förhoppning om att stadgandets rätta innebörd komme att beaktas

vid tillämpningen hade departementschefen därför inte velat motsätta sig,

att det avfattades på föreslaget sätt. I sammanhang med behandlingen av

de särskilda bestämmelserna om expropriation för åstadkommande av tryg
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

7

gade bostadsförhållanden framhöll departementschefen på given anledning,

att det enligt hans mening icke gärna kunde leda till ett gott resultat, om

man skulle söka för detta särskilda fall giva en fristående lösning åt den

svåra och på så många områden ingripande frågan om rätt till jordvärdestegring,

som uppstode genom ett samhälles tillväxt.

I en vid 1931 års riksdag väckt motion, I: 237, hava herrar Lindhagen

och Fredrik Ström heimställt örn revision av den allmänna expropriationslagen

i syfte att förebygga ett fortsatt, oskäligt betungande av samhällena

eller åtminstone stadssamhällena genom orimligt hög jordlösen och överdrivna

ersättningar till expropriationsnämnden. Enligt motionärernas uppfattning

borde denna revision inrikta sig på bland annat åstadkommande

av ingående föreskrifter rörande bestämmande av expropriationsersättningens

belopp. lil !|4|

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 föreslog första lagutskottet

icke någon hemställan till Kungl. Maj:t i anledning av motionärernas yrkanden.

,

I den nu föreliggande motionen har vidare förordats en offentlig

kontroll över expropriationsnämndernas ledamöter,

vilken skulle möjliggöras därigenom, att man i nämndernas protokoll noggrant

angåve, huru var och en röstat och vilka skäl, som därvid varit avgörande

för honom.

Enligt 1866 års expropriationsförordning gällde generellt förbud för kungörande

av huru expropriationsnämnd inom sig röstat eller skälen för beslutet.

För närvarande gäller enligt 41 § sista stycket i lagen om expropriation,

att i fråga om uppskattningen ej må i protokollet införas eller eljest kungöras,

huru nämnden inom sig röstat, och ej heller skälen för beslutet uppgivas.

Expropriationslagskommittén, som föreslog en liknande bestämmelse som

den tidigare gällande, anförde i sitt betänkande, att en dylik bestämmelse

kunde vara förenad med såväl olägenheter som fördelar.

I anledning av en anmärkning inom lagrådet erhöll stadgandet sin nuvarande

avfattning i propositionen till 1913 års riksdag.

I ovannämnda motionen I: 237 vid 1931 års riksdag hava uttalats önskemål

om en ändrad ordning i förevarande avseende. Beträffande motionens

behandling får utskottet hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

B. Fastighetsvärdestegringsskatt.

Frågan om beskattning av så kallad oförtjänt jordvärdestegring har vid

upprepade tillfällen och senast år 1935 varit föremål för riksdagens behandling.

Utskottet tillåter sig att hänvisa till de redogörelser härför och för

utredningsarbetet i övrigt å ifrågavarande område, som lämnats i bevillningsutskottets

utlåtanden nr 9/1926 och nr 54/1935 (sid. 15—16).

Vid 1935 års riksdag väcktes en motion i ämnet (II: lil) av herr Kilbom

m. fl., som däri hemställde, att riksdagen måtte besluta hemställa till regeringen

att företaga en skyndsam utredning och till 1936 års riksdag inkomma

med förslag örn åtgärder till genomförande av en effektiv jordvärde-

och jordräntestegringsskatt.

Bevillningsutskottet, som behandlade nämnda motion i samband med åtskilliga

andra motioner, avseende ändringar beträffande den kommunala

beskattningen och i sammanhang därmed stående frågor, anförde i sitt betänkande

nr 54, att spörsmålet örn införande av jordvärdestegringsskatt

uppenbarligen nära sammanhängde med kommunalskattefrågan, närmast

med hänsyn till att jordvärdestegringsskatten hade att tillgodose intresseprincipen.

För en del kommuner kunde en sådan skatt äga stor vikt, örn

ock betydelsen därav för det stora flertalet kommuner vore tämligen obetydlig.

Utskottet ansåge med hänsyn till det anförda, att detta spörsmål borde

upptagas till utredning i samband med kommunalskattefrågan. Utskottets

betänkande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse hos

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta, att utredningen på

kommunalbeskattningens område måtte återupptagas, samt att Kungl. Majit

vid denna utredning ville beakta de synpunkter, som utskottet i sitt betänkande

framhållit.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 282).

Den 24 januari 1936 beslöt Kungl. Majit tillsätta en kommitté, benämnd

kommunalskatteberedningen, med uppdrag att verkställa utredning rörande

den kommunala beskattningen jämte därmed sammanhängande frågor. I

direktiven för utredningen har erinrats om bland annat nyssnämnda motion.

I anslutning därtill har uttalats, att vid övervägandet av de i denna och vissa

andra motioner berörda spörsmålen de synpunkter, som vid behandlingen

av motionerna framhållits av vederbörande utskott och godkänts av riksdagen,

självfallet borde beaktas.

Frågan om införande av jordvärdestegringsskatt har även berörts i 193A

års bijggnadsindustrisakkunnigas betänkande del I (statens offentliga utredningar

1938: 10, sid. 469).

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

9

C. Begränsning av statens och kommunernas markförsäljningar.

Försäljning m. m. av statens fasta egendom behandlas i § 77 regeringsformen,

som bland annat förbjuder Kungl. Maj:t att utan riksdagens samtycke

genom försäljning, förpantning eller gåva eller på något annat sätt

avhända kronan dess fastigheter.

Försäljning av kommunernas fastigheter beröres i 23 § 2 mom. a) lagen

den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet och 27 § 2 mom. a) i lagen

samma dag örn kommunalstyrelse i stad, enligt vilka bestämmelser för giltighet

av kommunalstämmas resp. stadsfullmäktiges eller allmän rådstugas

beslut fordras 2/3 av de i omröstningen deltagandes röster, då beslutet avser

bland annat avhändande av fastighet eller därifrån härflytande rättighet,

där ej avhändandet avser genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning.

Beslut om avhändande eller pantförskrivning av sådan en kommun

tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende

ändamål tillfallit kommunen genom gåva eller testamente, skall enligt 79 §

a) i lagen om kommunalstyrelse på landet och 74 § a) i lagen om kommunalstyrelse

i stad underställas Konungens prövning och fastställelse.

Enligt 4 kapitlet 1 § i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast

egendom må tomt å område, som blivit i den ordning, särskilt är stadgad,

planlagt för bebyggande, där tomten tillhör kronan, stad eller annan kommun

eller ock municipalsamhälle, upplåtas med tomträtt för viss tid ej

understigande tjugusex och ej överstigande etthundra år. Denna upplåtelseform

skiljer sig från annan nyttjanderättsupplåtelse framförallt i fråga om

tiden för upplåtelsens bestånd och är så ordnad, att det ekonomiska värdet

av upplåtelsen kan användas till belåning.

I förevarande sammanhang må även erinras om lagen den 20 juni 1924

örn återköpsrått till fast egendom. Vid försäljning av fastighet, som tillhör

kronan, och i vissa fall även vid försäljning av fastighet, som eljest befinner

sig i allmän ägo, står det enligt 1 § i denna lag säljaren fritt att i köpehandlingen,

i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare

att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss

användning, göra förbehåll örn rätt för säljaren att enligt denna lag köpa

fastigheten åter.

Statens verksamhet för exploatering av mark i Stockholm omhänderhaves

av Djurgårdskommissionen. Enligt den för kommissionen utfärdade instruktionen

av den 10 december 1937 (S. F. S. nr 962) bör kommissionen med

uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på sitt verksamhetsområde

samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka kommissionen

finner ägnade att befrämja dess verksamhet. En ekonomisk redogörelse

rörande fortgången av exploateringsverksamheten framlägges i riks
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

dagsberättelsen för varje år. Härom må hänvisas exempelvis till den innevarande

år avlämnade berättelsen sid. 66—68.

Med anledning av vad i motionen anförts har utskottet införskaffat vissa

uppgifter rörande Djurgårdskommissionens senaste tomtförsäljningar å

Ladugårdsgärdet. Dessa hava gjorts under tiden oktober—december 1937.

Antalet försålda tomter utgjorde 46 med en areal av tillhopa 57 166 kvadratmeter.

Antalet eldstäder utgjorde 3 036. Köpeskillingarnas sammanlagda

belopp uppgick till 7 979 240 kronor. Priset per kvadratmeter utgjorde

högst 243 kronor, lägst 73 kronor och i medeltal 139 kronor. Priset per eldstad

utgjorde högst 3 110 kronor, lägst 2 245 kronor och i medeltal 2 625

kronor.

Beträffande Stockholms stads tomtförsäljningar i den inre staden må nämnas,

att dessa år 1936 omfattade en areal av 50 801,5 kvadratmeter och

år 1937 en areal av 18 276,4 kvadratmeter. Köpeskillingarnas sammanlagda

belopp utgjorde 1936 6 409 962 kronor och 1937 2 888 070 kronor. Antalet

normaleldstäder på de 1936 försålda bostadstomterna utgjorde 3 575 och

på de 1937 försålda 1 446.

Antalet av Stockholms stad gjorda tomträttsupplåtelser i trädgårdsstäderna

i Enskede och Bromma utgjorde år 1936 384 och år 1937 668. Antalet

eldstäder å de upplåtna tomterna där utgjorde 3 498 resp. 5 452. Under

tiden 1908—1937 upplätos där sammanlagt 8 284 tomter om tillhopa 50 531

eldstäder. De årliga avgälderna uppgingo år 1937 till sammanlagt 2 579 462

kronor.

Enligt för utskottet tillgängliga uppgifter skola 14 städer hava i större

eller mindre utsträckning gjort markupplåtelser med tomträtt. Vidare har

staten i några fall begagnat sig av tomträttsupplåtelser. I en uppsats i

Svenska stadsförbundets tidskrift 1933 sid. 77—85 har regeringsrådet C.

Meurling uppskattat antalet tomträttsupplåtelser utom Stockholm till i Tunt

tal 1 000.

Vidare må erinras om en av ombudsmannen Erik Sandblad gjord utredning

angående »Tomträttsinstitutet från jordpolitisk synpunkt», vilken år

1922 offentliggjorts av Svenska stadsförbundet, samt örn en av fastighetsdirektören

Hasselquist verkställd utredning rörande verkningarna av tomträttsinstitutet

på Stockholms stads lantegendomar m. m., tryckt år 1924

såsom bihang till stadskollegiets i Stockholm utlåtanden och memorial.

En av fastighetsnämnden i Stockholm tillsatt delegation avlämnade den

30 december 1924 betänkande angående revision av gällande tomträttsvillkor

m. m. Ett sammandrag av betänkandets innehåll har lämnats i Svenska

stadsförbundets tidskrift 1925 sid. 106—109. I anslutning till delegationens

förslag hava stadsfullmäktige i Stockholm i en den 30 december 1927 till

justitiedepartementet inkommen skrivelse gjort framställning om bland an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr Al.

nät sådan revision av gällande lagbestämmelser om tomträtt, att företrädesrätten

till ny upplåtelse lagfästes, att förbud mot tomträttens förverkande

bleve lagligen gällande, att obligatorisk inskrivning av tomträtten påbjödes,

att intecknings ställning vid förnyelse av tomträttsavtal förtydligades samt

att hyreskontrakt klart säkerställdes vid tomträttens försäljning. Vidare har

en av f. d. borgmästaren Carl Lindhagen undertecknad promemoria i ämnet

jämte vissa därvid fogade bilagor den 14 oktober 1932 inkommit till samma

departement. Sedan viss förberedande utredning verkställts, äro framställningarna

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att enligt Kungl. Maj:ts beslut

den 1 februari 1935 lagberedningen, sedan den nu pågående utredningen

angående revision av aktiebolagslagstiftningen slutförts, skall övergå till behandling

av frågan om en reform av jordabalken.

193A års byggnadsindustrisakkunniga, i vilkas uppdrag ingått att åvägabringa

en allsidig belysning rörande bland annat spörsmålet, om och i vilken

utsträckning monopolistiska tendenser gjort sig gällande i fråga om tomtpolitiken,

hava i avgivet betänkande rörande byggnadsindustrien i Sverige

del I (statens offentliga utredningar 1938: 10) redogjort för en av de sakkunniga

verkställd undersökning angående tomtpriser och tomtpolitik i 18

svenska samt vissa utländska städer (sid. 445—470). De sakkunniga hava

såsom ett av medlen att bekämpa tomtvärdestegringen framhållit tomträttsinstitutet.

Där detta kommit till användning i större omfattning, såsom

vid upplåtelser å Stockholms stads trädgårdsstadsområden, hade markpriset,

räknat efter det kapitaliserade värdet av tomträttsavgälden, kunnat hållas

på en nivå, som efter storstadsförhållanden framstode såsom mycket låg. I

rikets övriga städer hade institutet endast kommit till begränsad användning.

Detta syntes bland annat hava berott på att någon stadgad uppfattning om

institutets fördelar ännu icke hunnit utbilda sig hos allmänheten. Med hänsyn

härtill ville de sakkunniga förorda, att anstalter träffades för att giva

institutet en vidsträcktare tillämpning och för att sprida upplysning om dess

betydelse.

Slutligen må erinras, att herr Lindhagen i en vid innevarande års riksdag

väckt motion, I: 270, framställt yrkande om ändring i lagen den 4 januari

1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till

upplåtelse av sådan jord under tomträtt, syftande till vidsträcktare användning

av tomträttsinstitutet i fall, som avses i nämnda lag.

De i förevarande motion framställda yrkandena syfta i främsta rummet Utskottet.

till att i olika hänseenden tillgodose det allmännas intressen i samband

med en stegring av fastighetsvärdena. Motionärerna hava därvid särskilt

tagit sikte på sådan värdestegring, som närmast framstår såsom en följd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.

av samhälleliga åtgärder. Här föreligga enligt utskottets mening invecklade

spörsmål av stor vikt. Förhållandena på ifrågavarande område

hava också vid flera tillfällen föranlett åtgärder från statsmakternas sida.

Till grund för tomträttens upptagande i lagstiftningen år 1907 har legat

syftet att med bevarande åt det allmänna av tomtvärdets naturliga stegring

befordra städernas och de stadsliknande samhällenas bebyggande samt underlätta

ett ändamålsenligt ordnande av deras bostads- och hyresförhållanden.

En betydelsefull utvidgning av expropriationsinstitutet har ägt rum i

och med införandet i 1931 års stadsplanelag av bestämmelser om rätt i

vissa fall till s. k. ekonomisk zonexpropriation. Föremål för expropriationsrätt

enligt dessa bestämmelser är sådan kvartersmark, som genom en gatureglering

uppenbarligen erhåller väsentligt ökat värde. Enligt utskottets

mening bör utvecklingen på förevarande område städse följas med uppmärksamhet.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår hava vissa

hithörande spörsmål på senare tid gjorts till föremål för utredningar.

Sålunda har den år 1936 tillsatta kommunalskatteberedningen fått i

uppdrag att undersöka bland annat frågan om åtgärder för genomförande

av en jordvärdestegringsskatt. Vidare hava 1934 års byggnadsindustrisakkunniga

i sitt nyligen avgivna betänkande lämnat en ingående

redogörelse för en av dem verkställd utredning rörande tomtpriser och tomtpolitik

i ett avsevärt antal svenska städer. De sakkunniga hava såsom ett

av medlen att bekämpa tomtvärdestegringen framhållit tomträttsinstitutet

och i anslutning därtill förordat, att anstalter måtte träffas för att sprida

upplysning örn dess betydelse och för att giva det en vidsträcktare tillämpning.

De i betänkandet berörda frågorna äro beroende på Kungl. Maj:ts

provning. Spörsmålet örn revision av lagstiftningen örn tomträtt i vissa hänseenden

har vidare gjorts till föremål för vissa framställningar till Kungl.

Maj:t. Utskottet vill även erinra, att bostadssociala utredningen för närvarande

är sysselsatt med spörsmålet om saneringen av det undermåliga

bostadsbeståndet i stadssamhällena i samband med sociala och ekonomiska

samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor. Det torde finnas anledning

antaga, att utredningen därvid kommer att taga under övervägande, huruvida

en utvidgning av expropriationsmöjligheterna kan bliva erforderlig för

vinnande av ifrågavarande ändamål.

Viktiga delar av de i motionen berörda frågorna ligga sålunda under utredning

eller äro eljest föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Enligt

utskottets mening böra resultaten av dessa utredningar och överväganden

avvaktas, innan riksdagen tager ställning till de därav berörda spörsmålen.

Under sådana förhållanden har utskottet icke funnit skäl att i anledning av

motionen i dessa delar tillstyrka någon framställning till Kungl. Maj:t.

Vad motionen i övrigt angår föreligga enligt utskottets mening icke tillräckliga

skäl för riksdagen att hos Kungl. Majit hemställa örn någon åtgärd.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr il. 13

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 6 april 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, P. Sandström, Knut Petersson,

Olof Carlsson, Sten, Ekströmer* och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Pettersson i Hällbacken, Hallagård,

Hermansson* och Thorell*, fröken Andersson samt herr Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hage, Olovson och Hermansson, vilka yrkat,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa utredning rörande i vad mån tillgången på byggnadstomter

för bostadsändamål bättre skulle kunna säkerställas

och fortsatt oskälig stegring av tomtpriserna i städer

och andra tättbebyggda samhällen skulle kunna förhindras

antingen genom ändring av expropriationslagen eller på annat

sätt samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan giva anledning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.