Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen om delning av jord å landet.

1938-04-22 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:45, Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen om delning av jord å landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.

1

tfr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående revision

av lagstiftningen om delning av jord å landet.

I en inom andra kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr

289, vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Holmbäck och förste

vice talmannen Jeppsson hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära

en allmän revision av jorddelningslagstiftningen i fråga örn landsbygden

och framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka denna revision

kunde giva anledning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt yttrande av lantmäteristyrelsen. Det i anledning härav inkomna

yttrandet samt protokollsutdrag, innehållande särskilt uttalande av

en av styrelsens ledamöter, finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

Styrelsen har vidare tillställt utskottet två i yttrandet omnämnda tablåer.

Den ena av dessa utvisar skiftesverksamhetens omfattning samt lantmäteriarvoden

för laga skiften och annan lantmäteriverksamhet i hela riket åren

1915-1921 samt 1928—1936. Ur denna tablå må följande uppgifter anföras:

Å r

A T 8 1

utade

laga

skiften

Övrig lantmäteri- verksamhet

antal

förrätt-

ningar

skiftad areal

i hektar

antal

ägolotter

lantmäteriarvode

lantmäteriarvode

inrös-

nings-

jord

avrös-

nings-

jord

kronor

i % ar

summa

lant-

mäteri-

arvode

kronor

i % av

summa

lant-

mäteri-

arvode

Medeltal 1915-1919

1,464

553,924

50.1

550,638

49.9

» 1928......

610

8,724

61,929

2,814

450,596

29.o

1,101,365

71.o

» 1934......

558

8.40S

65,312

2,674

514,487

23.2

1,701,334

76.8

» 1935......

464

6,631

51,128

2,741

427,964

19.3

1,791,015

80.7

» 1936......

455

7,172

53,013

1,978

397,149

17.5

1,873,196

82.5 i

Bihang till riksdagens protokoll IVISS. 9 sami. 2 avd. Nr 45. 760 38 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.

Den andra av de utskottet tillställda tablåerna innehåller uppgifter för

de olika länen om antalet avslutade laga skiften och lantmätares arvoden

för dessa, avseende åren 1928—1936.

Efter långvariga och omfattande utredningar framlade Kungl. Majit vid

1926 års riksdag proposition (nr 38) med förslag till bland annat lag örn

delning av jord å landet. I frågan väcktes inom riksdagen åtskilliga motioner.

Frågan behandlades av första särskilda utskottet, som i avgivet

utlåtande (nr 1) tillstyrkte bifall till propositionen med vissa ändringar.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade tjugu reservationer. Utskottets förslag

godkändes i huvudsak av riksdagen. Beträffande vissa paragrafer

stannade kamrarna emellertid i olika beslut. Sedan utskottet avgivit sammanjämkningsmemorial

(nr 4), biföll riksdagen vad däri hemställts.

Lag i ämnet utfärdades den 18 juni 1926 (S. F. S. nr 326) men har sedermera

vid flera tillfällen i särskilda hänseenden ändrats. Lagen innehåller

under olika avdelningar bestämmelser örn laga skifte, örn avstyckning, örn

andra lantmäteriförrättningar samt om domstolar och rättegång i jorddelningsmål,

fastställelse av jorddelningsförrättning ävensom rättelse i fastställt

skifte.

En utförlig redogörelse för förarbetena till och tillkomsten av 1926 års

lagstiftning örn delning av jord å landet har lämnats i en uppsats av nuvarande

justitierådet G. Grefberg i Nytt juridiskt arkiv, avd. II, årg. 1926

sid. 157—880 samt årg. 1927 sid. 1—92.

I den nu föreliggande motionen hava åberopats vissa uppsatser av professorn

i skifteslära vid Tekniska högskolan K. D. Myrbeck. Uppsatserna

finnas intagna i Hushållningssällskapens tidskrift 1937 sid. 1 — 11 ävensom

tidskrifterna Sunt Förnuft 1937 sid. 99—100, 155—158, 191—192 och 221—

222 samt Skogen 1937 sid. 438—440. En sammanfattning av de i Sunt Förnuft

intagna uppsatserna återfinnes i samma tidskrift 1937 sid. 315—317.

I Svensk lantmäteritidskrift 1938 häftet 1 sid. 28—91 har redogjorts för

en av sektionen för lantmäteri inom Tekniska högskolans studentkår anordnad

diskussion örn fastighetsbildningen på Sveriges landsbygd. Å sid.

93—98 i samma häfte av tidskriften hava vissa med detta ämne sammanhängande

spörsmål behandlats.

Vid Det 5. nordiske Landmaalermode i Köpenhamn den 21—den 23 juni

1937 hölls ett föredrag över ämnet »Lantbruksekonomiska faktorer, vilka inverka

på graderingen». Föredraget och de inlägg, som gjordes i en därå

följande diskussion, äro tryckta i den över mötet utgivna berättelsen (sid.

137—160).

I anledning av att lantmäteristyrelsen i sitt yttrande hänvisat till ett av

Högsta domstolen i dess helhet genom utslag den 4 februari 1938 avgjort

mål vill utskottet här lämna vissa kompletterande uppgifter om detta utslag.

Målet rörde giltigheten av en överlåtelse av på viss fastighet belöpande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.

andel i samfälld mark, vilken överlåtelse ägt rum efter ikraftträdandet av

lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning ock jordavsöndring

(den 1 januari 1897). I utslaget kar framkållits kland annat, att det

visserligen under förarbetena till bland annat kemmansklyvningslagen ävensom

nu gällande jorddelningslag förekommit uttalanden, enligt vilka försäljningar

innefattande överlåtelse av hemman eller hemmansdel vid framtida

delningsförrättning tillkommande ägolott i skogstrakt, som icke tidigare varit

föremål för delning utan lämnats oskiftad mellan delägarna, skulle vara att

betrakta såsom ogiltiga. Emellertid kunde nämnda uppfattning — örn än

beaktansvärda skäl kunde anföras till stöd för densamma — varken utan

vidare kärledas ur allmänna rättsgrundsatser eller anses kava kommit till

uttryck i meddelade lagbud. I följd därav kade också under de senast förflutna

fyra årtiondena, liksom tidigare, såväl i den landsdel, där ifrågakomna

fastigheter vore belägna (Kopparbergs län), som även i andra delar av riket

sådana överlåtelser förekommit i högst betydande utsträckning. Vid dessa

förhållanden ock då i övrigt icke ens uppgivits någon omständighet, på

grund varav laga verkan kunde frånkännas den i målet ifrågavarande försäljningen,

i vad denna vore föremål för tvist, fann Högsta domstolen försäljningen

därutinnan skola bestå.

Het spörsmål, som genom detta utslag blivit avgjort, var under övervägande

vid 1937 års riksdag. I en av herrar Persson i Undersvik ock

Nyblom väckt motion, II: 357, hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit begära sådan lagändring att det tydligt framginge, att köp

gjorda efter den 1 januari 1897 av på viss fastighet (skattetal) belöpande

andel i samfälld mark (särskilt skogsmark) icke ägde rättslig giltighet.

Första lagutskottet, som behandlade motionen, uttalade i sitt utlåtande

nr 62 bland annat, att det icke förelåge någon anledning att genom den av

motionärerna föreslagna lagstiftningen, vars verkningar icke kunde överblickas,

föregripa högsta domstolens väntade avgöranden i vissa där anhängiga

mål av ifrågavarande beskaffenhet. I utskottets utlåtande erinrades

vidare om en av vattenfallsstyrelsen den 20 mars 1931 till Kungl. Majit avlåten

skrivelse, i vilken framhållits, att jorddelningslagens bestämmelser lade

hinder i vägen för vattenrättsförvärv, emedan de nödgade till inköp av markområden,

av vilka en vattenrättsägare ej hade behov, samt ifrågasatts en lagändring

därhän, att det skulle bliva tillåtet att till särskild fastighet avstycka

en fastighets andel i ett samfällt strömfall. Het i skrivelsen — vilken överlämnats

till lagberedningen — framförda detaljspörsmålet syntes utskottet

nödvändiggöra ett ståndpunkttagande till den allmännare frågan örn behandling

av framdeles skeende andelsupplåtelser överhuvud. Jämviil sistnämnda

fråga syntes böra ses icke blott ur jorddelningssynpunkt utan även ur allmän

civilrättslig synpunkt, och den ansågs av utskottet med hänsyn till sin vittomfattande

natur knappast kunna definitivt lösas förrän i samband med den

blivande allmänna revisionen av jordabalkens regler örn köp, byte och gåva

av fast egendom jämte därmed sammanhörande rättsinstitut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon åtgärd,

och riksdagen biföll denna hemställan.

I förevarande sammanhang må erinras, att Kungl. Majit den 1 februari

1935 förordnat, att en eller två av lagberedningens ledamöter skulle

utföra erforderliga förberedande arbeten för revision av jordabalken, samt

att beredningen, sedan dess utredning angående revision av aktiebolagslagstiftningen

slutförts, skulle övergå till behandling av frågan örn en reform

av jordabalken. I anledning av en vid 1936 års riksdag framställd interpellation

angående lagberedningens arbete med jordabalksrevisionen anförde

dåvarande chefen för justitiedepartementet, att det städse varit förutsatt, att

arbetet skulle utföras i skilda etapper. Meningen vore att först utarbeta

och framlägga förslag i de delar av ämnet, som anginge köp, byte och gåva

samt inskrivning av rätt till fast egendom, till vilken avdelning hörde framför

allt lagfarts- och inteckningslagstiftningen, ett område där en formell

bearbetning till vinnande av större överskådlighet och reda syntes vara synnerligen

önskvärd.

Yissa möjligheter att erhålla statsbidrag till täckande av de med jorddelningsförrättningar

förenade kostnaderna finnas redan nu. Bestämmelser

härom äro meddelade dels i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående

villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18

juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, vilken kungörelse ändrats

genom kungörelsen nr 83/1935, dels ock i kungörelsen den 30 mars 1935

(nr 84) om statsbidrag till bestridande av förrättningskostnaderna vid vissa

lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län. För budgetåret 1938/1939

har riksdagen till statsbidrag till jorddelningsförrättningar samt till utflyttnings-,

väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med skiften anvisat

förslagsanslag av sammanlagt 500,000 kronor (statsverkspropositionen,

nionde huvudtiteln, punkterna 206 och 207; jordbruksutskottets utlåtande

nr 1; riksdagens skrivelse nr 9).

I den föreliggande motionen har hemställts örn en allmän revision av

lagstiftningen örn delning av jord å landet. Motionärerna hava särskilt fäst

uppmärksamheten på att den nu föreliggande möjligheten till omskifte hittills

lämnats så gott som outnyttjad, vilket även bekräftats av lantmäteristyrelsen.

Enligt motionärernas mening tydde mycket på att den viktigaste

orsaken till jorddelningslagens ineffektivitet, när det gällde att åstadkomma

önskvärda omskiften, lage i att laga skifte i dess nuvarande form vore en

otymplig och verklighetsfrämmande procedur. I sådant hänseende hava framhållits

bland annat olägenheterna av att skifte av sämjedelad jord måste

ske i samma omständliga former som annat skifte, även örn man från början

vore inställd på att delningen skulle bibehållas.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att motionärernas omdöme örn det nu tilllämpade

skiftesförfarandet icke syntes vara ogrundat. Genom jorddelnings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.

lagen hade icke tagits det radikala steg mot ett efter moderna ekonomiska och

tekniska förhållanden lämpat skiftesinstitut, som enligt vad man nu ganska

allmänt insåge hade varit påkallat. Icke heller hade laga skifte gjorts snabbare

och billigare, såsom avsett varit, utan tvärtom insnörts i ännu mera tyngande

former än enligt skiftesstadgan. Jorddelningslagen hade därför enligt styrelsens

mening icke kunnat stimulera till ökad skiftesverksamhet, utan snarare

läge dess betydelse däri, att med stöd av densamma olämpliga delningar

kunnat hindras. Styrelsen hade under det sedan några år inom styrelsen

pågående arbetet med en framställning till Kungl. Majit örn revision av

jorddelningslagstiftningen övervägt flera möjligheter att göra laga skiften

enklare och billigare. Styrelsen holle emellertid icke för osannolikt, att

genom en mera betydande omläggning av skiftesförfarandet i den av motionärerna

antydda riktningen laga skiftens genomförande skulle i vissa fall

kunna ännu mera underlättas. Möjligheten att i större omfattning åvägabringa

behövliga omskiften komme enligt styrelsens uppfattning att framför

allt bero på om villkoren för omskifte väsentligt uppmjukades och örn staten

på annat sätt än för närvarande gjorde det möjligt för delägarna att uthärda

den starka ekonomiska påfrestning, som ett skifte alltid måste medföra.

I motionen har påpekats, att den däri åsyftade genomgripande revisionen

av jorddelningslagstiftningen även skulle kunna avse ett samordnande av

denna lagstiftning och de allmänna civilrättsliga reglerna örn överlåtelse av

fast egendom och örn lagfart. Lantmäteristyrelsen har i anslutning härtill

erinrat örn det i redogörelsen här ovan omförmälda utslaget av Högsta domstolen,

varigenom en efter den 1 januari 1897 skedd överlåtelse av en på

viss fastighet belöpande andel i samfälld mark förklarats äga laga verkan,

trots att den icke stått i överensstämmelse med den vid tiden för överlåtelsen

gällande jorddelningslagstiftningen. Enligt styrelsens mening hade efter

meddelandet av detta utslag frågan om dylikt samordnande blivit så aktuell

— åtminstone såvitt anginge de förhållanden, som berördes av utslaget

att omedelbara lagstiftningsåtgärder syntes vara av nöden till förekommande

av en fullständigt okontrollerad fastighetsdelning vid sidan av de i lagen

reglerade jorddelningsformerna.

I olika sammanhang har betonats, att ett väl anordnat skiftesförfarande

bör utmärkas av snabbhet, ändamålsenlighet, rättssäkerhet och billighet. Av

den i nu ifrågavarande ärende föreliggande utredningen torde framgå, att

den lagstiftning i ämnet, som år 1926 antogs, i åtskilliga hänseenden icke

motsvarat dessa anspråk. Lantmäteristyrelsen har haft sin uppmärksamhet

riktad på detta förhållande och har även, såsom ovan nämnts, igångsatt arbete

med en framställning om revision av jorddelningslagstiftningen. Styrelsen

har uttalat som sin avsikt att vid detta arbete taga under övervägande

även det i motionen icke berörda spörsmålet örn den trots nuvarande

restriktiva bestämmelser alltjämt fortgående delningen av jordbruksfastigheter

i allt mindre lotter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för att en revision av jorddelningslagstiftningen

kommer till stånd. Därvid böra de synpunkter, som motionärerna

framlagt, tagas under närmare övervägande. Givetvis bör man

vid utredningen tillgodogöra sig de inom lantmäteristyrelsen verkställda förberedande

undersökningarna rörande ett flertal hithörande frågor. Särskild

uppmärksamhet bör ägnas åt spörsmålet om de åtgärder, som kunna vara

pakallade för att befordra större skyndsamhet vid handläggningen av lagaskiftesförrättningar.

I samband därmed kan måhända finnas nödvändigt att

överväga vissa jämkningar i den nuvarande lantmäteriorganisationen. Ytterligare

torde vid utredningen böra undersökas, huruvida staten — utöver vad

för närvarande sker — bör ekonomiskt bistå skiftesdelägare samt, därest så

befinnes erforderligt, i vad mån och under vilka former ett sådant stöd bör

lämnas. Det av lantmäteristyrelsen omnämnda, i Finland tillämpade förfarandet,

att skifteskostnader förskotteras av statsverket för att sedan tillsammans

med kronoutskylderna uttagas av delägarna under loppet av ett

visst antal år, synes därvid förtjäna beaktande. I den mån vid utredningen

blir fråga örn samordnande av jorddelningslagstiftningen och vissa allmänna

civilrättsliga regler torde utredningen böra bedrivas i samråd med lagberedningen.

De inom lantmäteristyrelsen igångsatta förberedelserna för revision av

jorddelningslagstiftningen, vilka någon tid legat nere, hava nyligen, sedan

Kungl. Maj:t genom beslut den 11 februari 1938 för sagda ändamål medgivit

förstärkning av styrelsens arbetskrafter, återupptagits. Flertalet av lantmäteristyrelsens

ledamöter har ansett lämpligast, att detta arbete finge fortsättas

och avslutas, innan frågan örn revisionen överlämnades till särskilda

sakkunniga. En av styrelsens ledamöter har däremot funnit det vara av

synnerlig vikt, att sakkunniga snarast möjligt tillkallades för utredningens

bedrivande. Enligt utskottets mening torde det icke vara påkallat, att riksdagen

tager ställning till spörsmålet örn den tidpunkt, då den fortsatta utredningen

bör anförtros åt särskilda sakkunniga.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta

verkställa en allmän revision av lagstiftningen örn delning av

jord å landet, varvid jämväl därmed sammanhängande frågor

böra beaktas, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, till

vilka denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 22 april 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45.

7

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, P. Sandström, Heiding, Knut

Petersson, Västberg*, Sten och Strand*;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Pett ersson i Hällbacken,

Hallagård, Sandström i Härnösand, Hermansson och Barnekow*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr P. Sandström.

Reservation

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 4 februari 1938 har Kungl. Majit anbefallt lantmäteristyrelsen

att avgiva och till utskottet överlämna yttrande över en inom riksdagens

andra kammare av herrar Holmbäck och förste vice talmannen

Jeppsson väckt motion, nr 289, angående revision av jorddelningslagstiftningen

i fråga om landsbygden.

Till åtlydnad härav får lantmäteristyrelsen anföra.

Den ifrågavarande motionen innehåller kritik av det hittills tillämpade

lagaskiftesförfarandet men utmynnar i en än mera vittgående hemställan

eller, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära en allmän revision av jorddelningslagstiftningen

i fråga örn landsbygden. Såsom grund för motionen

åberopas vissa uppsatser av professorn i skifteslära vid Tekniska högskolan

K. D. Myrbeck, vilka publicerats i bland annat »Hushållningssällskapens tidskrift»

1937 nr 1 samt tidskrifterna »Sunt Förnuft» 1937 nr 3—6 och »Skogen»

1937 nr 21, och av vilkas huvudsakliga innehåll Myrbeck gjort en sammanfattning,

som intagits i motionen. Lantmäteristyrelsen har tagit del av dessa

uppsatser och funnit dem innehålla beaktansvärda synpunkter men också

överdrifter i flera avseenden. Särskilt må framhållas att författaren underskattat

de möjligheter till åstadkommande av rättvist och lämpligt skifte, som

den nuvarande jorddelningslags tidningen trots sina påtagliga brister erbjuder

vid en förståndig tillämpning, liksom även de svårigheter som skulle möta vid

realiserandet av författarens projekt i fråga om lagaskiftesprocedurens omgestaltning

—- ej minst det nya värderingsförfarandet — och lantmäteriets

omorganisation. Den i motionen intagna sammanfattningen förtjänar, örn

också de nuvarande förhållandena däri skildras i väl mörka färger, att allvarligt

övervägas liksom även de uttalanden, som i anslutning därtill gjorts av

motionärerna.

Yad motionärerna framför allt funnit anmärkningsvärt är Marbecks konstaterande

av, att den möjlighet till omskifte trots delägares bestridande av

redan enskiftat eller laga skiftat skifteslag, som beretts genom stadgandena

i 1 kap. 11 § jorddelningslagen, hittills lämnats så gott som outnyttjad.

Lantmäteristyrelsen får med stöd av vunnen kännedom örn förhållandena

bestyrka, att så tyvärr är fallet, trots att, enligt vad under förarbetena till

jorddelningslagen utrönts och även sedermera av erfarenheten bekräftats,

stort behov av omskifte obestridligen förefinnes å många orter i landet såväl

vad angår inägorna som kanske ej minst skogsmarken. Lantmäteristatistiken

är icke så uppställd, att antalet omskiften enligt 1 kap. 11 § jorddelningslagen

därur kan erhållas, enär alla slag av laga skiften däri sammanförts.

I fråga örn den totala lagaskiftesverksamheten ger däremot denna statistik

klart besked, och får styrelsen i detta avseende hänvisa till härvid fogade,

med ledning av de statistiska uppgifterna uppgjorda tvenne tablåer (Bil. A

och B). Mest anmärkningsvärd är lantmäteriverksamhetens hastiga förskjutning

från skiftesuppgifter till annan verksamhet. Medan, efter de debiterade

arvodesbeloppen att döma, skiftesverksamheten ännu så sent som 1915—1919

utgjorde drygt hälften av lantmätarnas hela arbetsmängd, har denna verksamhet

år 1936 sjunkit till endast 17.5 procent. Den absoluta nedgången i

skiftesverksamheten är däremot ej så påfallande, vilket emellertid i ej

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

oväsentlig grad beror på de stora laga skiften av speciell art, som utförts och

ännu pågå i Kopparbergs län. Uppenbart är att denna det svenska lantmäteriets

en gång viktigaste uppgift för närvarande icke intar den plats och

ägnas den uppmärksamhet, som den förtjänar.

Motionärerna dela Myrbecks åsikt, att den viktigaste orsaken till lagens

ineffektivitet i avseende å åstadkommande av önskvärda omskiften ligger

däri, att laga skifte i dess nuvarande form är en otymplig och ekonomiskt

verklighetsfrämmande procedur. Denna åsikt torde icke vara ogrundad.

Genom jorddelningslagen togs icke det radikala steg mot ett efter moderna

ekonomiska och tekniska förhållanden lämpat skiftesinstitut, sorn, enligt vad

man nu ganska allmänt inser, hade varit påkallat. Icke heller gjordes laga

skifte snabbare och billigare, såsom avsett var, utan insnördes tvärtom i ännu

mera tyngande former än enligt skiftesstadgan. Jorddelningslagen har därför

icke kunnat stimulera till ökad skiftesverksamhet, utan snarare ligger dess

betydelse däri, att med stöd av densamma olämpliga delningar kunnat hindras.

Jorddelningslagen har vidare haft den betydelsen, att tillämpningen av densamma

— framför allt av dess bestämmelser angående ägograderingen —

tvingat till anläggande av kritiska synpunkter, i belysning av vilka den traditionella

skiftesprocedurens brister framträtt skarpare än förr. Till denna

större klarsyn har också bidragit den ekonomiska omvälvning på jordbrukets

område, som ägt rum efter det grunddragen till jorddelningslagen huvudsakligen

med 1866 års skiftesstadga såsom mönster utformades av skiftesstadgekommitten

i dess betänkande av år 1911. Landsbygdens fortgående avfolkning,

beroende i huvudsak på att de unga dragas till bättre betalda anställningar

i industrien eller handeln eller andra näringsgrenar i städerna, har

tvingat jordbrukarna till maskinell drift i största möjliga utsträckning och

rationell hushållning framför allt med den numera dyrbara mänskliga arbetskraften.

Även för jordbrukaren har nu tid blivit liktydig med pengar.

Vid tiden för skiftesstadgans tillkomst inskränkte sig allmänt jordbrukets

fasta tekniska anordningar huvudsakligen till enkla byggnader, vägar och

diken. Bygga ett timmerhus kunde så gott som varje bonde. Timmer fanns

i skogen och representerade ej något större värde. Ägovägarna vörö av

enklaste slag. I inägorna inskränkte man sig vanligen till att dika på ömse

sidor örn vägbanan, vilken försågs med grus endast om den eljest skulle

bli alltför ofarbar. Vägar genom skogsmark till där belägna odlingar ordnades

så enkelt att stubbar och större stenar undanskaffades, varefter man tog sig

fram så gott det gick. Dikena voro också vanligen av enkelt slag. Det nödiga

arbetet med vägar och diken utfördes av gårdens folk på tider, då det, ej

hade annat att göra. Vidkommande skogsmarken ordnades vanligen vägfrågan

så enkelt, att delägarna förbehöllo sig rätt att färdas över varandras skogsskiften

ävensom att taga nödiga vintervägar även över varandras inägor.

Med hänsyn härtill är det ej så underligt, att de tekniska anordningarna

kommo att spela en ganska underordnad roll i lagaskiftesproceduren, sådan

den då utformades. Man kände sig ej bunden av dessa anordningar på samma

sätt som nu. Man drog sig ej för att verkställa omfattande utflyttningar,^ och

de ersättningar och statsbidrag, som därför uppburos, voro även efter dåtida

förhållanden högst obetydliga. Att befintliga väg- och dikessystem till följd

av skiftet ofta mäste omläggas eller jämkas funno sig delägarna utan vidare

i såsom en naturlig sak. Arbetet härmed fick sedan verkställas i den mån

tid blev därtill. Skiftesstadgan innehöll väl stadganden om att undantag av

oskifto skulle göras för nödiga vägar men medgav ej rätt till ersättning förarbetet

med desammas anläggande. Först genom en kungl, förordning den

29 januari 1850 medgavs, att då till följd a,v laga skifte ny väg för en eller

flera skiftesdelägare bleve oundgänglig och den ej kunde försättas i erfor
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

derligt skick utan så dryg kostnad i förhållande till de fördelar, sorn genom

skiftet vunnes, att den skäligen kunde anses böra ensamt drabba den eller

de delägare, för vilka vägen behövdes, kostnaden för vägens första anläggning

finge i sammanhang med skiftet mellan samtliga delägare särskilt fördelas,

på sätt som för bidrag till utflyttning vore stadgat; varemot med kostnaden

för vägens framtida underhållande borde förhållas efter vad för enskilda byoch

utfartsvägar i allmänhet vore förordnat. Denna förordning vittnar örn

en begynnande insikt örn, att vägbyggandet borde vara en skifteslagets

gemensamma angelägenhet. Den hade emellertid avseende endast å vägar

till delägarnas nya skiften eller till utflyttad delägares tomtplats, icke å

sådana ägovägar inom skiftena, som voro erforderliga för ägornas brukande.

Sistnämnda vägar fingo de tillträdande delägarna anlägga på egen bekostnad.

Aven för nödiga avloppsdiken fick mark undantagas. Ersättning för upptagande

av sådana eller för dikning över huvud taget kunde emellertid erhållas

endast i den mån sådana arbeten voro erforderliga för uppodling av mark,

som vid skiftet hänförts till odlingsmark, eller för undanröjande av brister i

odling eller hävd å åker och äng — således icke för sådan omläggning av

diken, som betingades av den nya skiftesläggningen. Äldre laga skiftesakter.

vittna för övrigt ganska samstämmande örn, att likvidfrågorna av förrättningsmännen

i samförstånd med delägarna behandlades mycket summariskt.

Det var sålunda ej ovanligt att man enades örn att kvitta alla ersättningar

för bristande odling och hävd samt mistad ståndskog m. m. Man var

rädd för kontanta utgifter och ville i möjligaste mån gardera sig mot sådana.

Hellre tog man risken att få lägga ner förhållandevis mera arbete än andra

delägare på jordens iståndsättande och förlora en del skog. I den mån den

mänskliga arbetskraften blev dyrbarare och skogen steg i värde ökades

emellertid betydelsen av och intresset för likviderna, och under senare delen

av skiftesstadgans giltighetstid kommo de att intaga en alltmer dominerande

ställning. Härtill bidrog också, att helt nya tekniska anordningar efterhand

tillkommit såsom elektriska ledningar, vattenledningar m. m. vilka betinga

avsevärda kostnader. Genom dylika anläggningar har också rörelsefriheten

vid skiftesläggningen blivit mindre och framför allt lia utflyttningar försvårats.

Till sistnämnda förhållande har också väsentligen bidragit användningen

av nya byggnadsmaterial, särskilt betong.

Under förarbetena till jorddelningslagen ägnades stort intresse åt ägograderingen

och likviderna samt det inbördes sammanhang dessa ha med

varandra. I fråga om graderingen infördes vissa nyheter, som voro ägnade

att medföra en rättvisare delning av jorden, och i anslutning därtill utbyggdes

likvidsystemet. Den graderingsmetod, som föreskrevs, är emellertid i huvudsak

densamma som förut tillämpats enligt skiftesstadgan. Marje ägostycke

åsättes visst gradtal allt efter de särskilda ägostyckenas olika godhet. Vid

gradtals åsättande får hänsyn icke tagas till tillfälliga omständigheter utan

allenast till ägornas förhandenvarande naturliga beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt

och den behållna avkastning, som på grund härav nied ändamålsenlig

skötsel under vanliga förhållanden kan påräknas. Marje ägofigur betraktas

alltså såsom ett fristående värderingsobjekt, och det åsätta gradvärdet

skall sedan utan möjlighet till justering lända till efterrättelse vid ägotilldelningen.

Man insåg alltså icke, eller — kanske riktigare — man blundade

för det förhållandet, att man här i själva verket rörde sig med en fiktion.

Något sådant av andra omständigheter än dem, som kunna beaktas vid graderingen,

oberoende värde finnes nämligen icke. Till belysande härav må

anföras några exempel.

Mad angår avlägset från byn belägna inägor möter vid graderingen den

stora svårigheten, att man ännu icke vet, hur skiftesläggningen kommer att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

gestaltas. Man vet sålunda exempelvis icke, om ägan skall brukas från en

gård i byn, som ligger på 5 kilometers avstånd, eller örn någon delägare

kommer att utflytta till den ifrågavarande inägotrakten. Att ägan för brukaren

blir av betydligt större värde i det senare fallet än i det förra är uppenbart,

då kostnaderna för de långa transporterna av gröda och gödsel samt arbetsfolk

och maskiner väsentligt reducera den behållna avkastningen av ägan.

Hur skall då ägan graderas? Ja, i de flesta fall torde nog förrättningsmännen

åsätta ägan värde med hänsyn till den eventualitet, som synes dem mest

sannolik. Men att man härvid lätt kan missräkna sig har erfartnheten givit

vid handen. Vid graderingstillfället föreliggande hinder för att utflytta en

delägare till den ifrågavarande ägotrakten kunna nämligen bli undanröjda,

innan skiftesläggningen företages. En ny landsväg kan ha blivit byggd,

som helt förändrat kommunikationsmöjligheterna, eller en delägare, som förut

protesterat mot framställt förslag att han skulle utflyttas och icke rimligen

kunnat tvingas därtill, ändrar mening, sedan han kommit underfund med, att

ägotrakten åsatts låga gradvärden med hänsyn till de långa transporterna

till och från byn, och begär vid skiftesläggningen att bli utflyttad, vilket icke

kan nekas med hänsyn till den nytta för övriga delägare utflyttningen medför.

Denne delägare skördar då en orättmätig vinst på andra delägares bekostnad,

och på besvär däröver av annan delägare torde en ägodelningsrätt icke kunna

underlåta att föreskriva ändring av graderingen, varigenom måhända förorsakas

omfattande rubbningar i skiftet. I högre eller mindre grad har man

vanligen att räkna med sådan ovisshet i fråga om ägas avstånd från blivande

brukningscentrum beträffande stora delar av skifteslagets mark.

Stundom kan en äga ha ett affektionsvärde, som är mångdubbelt större

än det, som kommit till uttryck i det åsätta gradtalet. En delägare, som

utflyttas från en vid sjö vackert belägen tomt till en ur jordbrukssynpunkt

lika lämplig tomt, belägen en kilometer från sjön, kan därigenom åsamkas

en förlust på tusentals kronor genom att gårdens saluvärde sjunker så mycket,

sedan den mist sitt vackra läge, som utgjort en särskild lockelse för spekulanter.

I jämförelse med en sådan förlust spela smärre oriktigheter i ägograderingen

en mycket underordnad roll.

De tekniska anordningarnas betydelse för jordens värde har i allt högre

grad framträtt särskilt i fråga örn skogsmarken, där utdrivningsmöjligheterna

spela en mycket stor roll. Sålunda kan numera genom anläggande av bilväg

för virkets framforsling från en från flottled avlägset belägen skogstrakt

värdet av virkesutbytet å denna trakt väsentligt stegras. Vid graderingen av

en sådan trakt måste man därför veta, örn vägen kommer till stånd eller icke.

Möjlighet till avgörande före graderingen av denna fråga liksom även att

efter delningsgrunden eller undantagsvis efter annan grund mellan delägarna

fördela kostnaden för sådan väganläggning är också beredd genom stadgandena

i 10 kap. 10 § jorddelningslagen. Det framtida underhållet av vägen

däremot kan icke åläggas skifteslaget utan kommer att drabba endast dem,

som genom skiftesläggningen komma att få nytta av vägen, och detta innebär

uppenbarligen en orättvisa, därest icke denna faktor medräknats vid gradvärdenas

åsättande, vilket ju emellertid är möjligt att göra i detta fall. Beträffande

vägar, som beslutas först i samband med skiftesläggningen, exempelvis

väg till en utflyttad delägares blivande tomtplats, är det däremot icke

möjligt att genom sänkning av gradvärdena eller på annat sätt gottgöra denne

delägare för vägens framtida underhåll, vilket många gånger kan förorsaka

ansenliga utgifter. I detta avseende kvarstår alltså jorddelningslagen på

samma åtminstone numera ekonomiskt oförsvarbara ståndpunkt, som kommit

till uttryck i ovanberörda 1850 års förordning. Vidare är att märka att förrättningsmännen

obligatoriskt allenast ha att bestämma tid, inom vilken väg
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

arbete skall vara slutfört, samt den grund, efter vilken delägarna skola taga

del i anläggningskostnaden. Endast där delägare det yrkar, åligger det förrättningsmännen

att upprätta plan och kostnadsförslag för vägbyggnaden

samt mellan delägarna fördela kostnaderna för vägarnas byggande. Enligt

förarbetena har denna anordning motiverats med att förrättningslantmätaren

kanske ej alltid ägde nödig kompetens i fråga örn vägbyggnader. Ifrågasättes

att andra än skiftesdelägarna skola deltaga i byggande av väg, varom här är

fråga, får vägen ej upptagas i planen eller kostnadsförslaget. För sådant

fall stadgas,«att i den kostnad, som vid förrättning enligt lagen om enskilda

vägar på landet kan komma att påföras delägare i skifteslaget för byggande

av väg, samtliga skiftesdelägare skola taga del efter delningsgrunden, där ej

annorlunda blivit vid skiftet bestämt. Man räknar alltså vid ägograderingen

och skiftesläggningen med den blivande vägen såsom en realitet, ehuru någon

garanti icke finnes för att beslut örn vägens anläggning kommer att fattas vid

den blivande förrättningen enligt enskilda väglagen.

Yad angår dikningsföretag i samband med laga skifte har i jorddelningslagen

endast gjorts en obetydlig ansats att ordna denna fråga på ett rationellt

sätt. I 10 kap. 10 § sista stycket stadgas sålunda bland annat att, där vid

skifte utmål för avloppsdike undantages, det åligger förrättningsmännen att,

där dikningsföretaget ej prövas vara av sådan beskaffenhet, att annan än

skiftesdelägare därav beröres, om delägare det äskar, upprätta plan och kostnadsförslag

för dikningsarbetets utförande. Orsaken till att frågan gjorts beroende

av yrkande från delägares sida har enligt förarbetena även i detta fall

varit, att visshet ej kunde anses föreligga att förrättningslantmätaren innehade

nödig kompetens. Planen och kostnadsförslaget ha ej tillerkänts för

delägarna bindande verkan, varför, örn delägarna icke kunna enas örn arbetenas

utförande, de måste anlita den utväg, som anvisas av vattenlagen. Kan

dikningsföretaget beröra annan än skiftesdelägare, få förrättningsmännen ej

befatta sig med uppgörande av plan eller kostnadsförslag. Att ägograderingen

å en vattensjuk för avdikning lämpad ägotrakt har ett så intimt samband med

frågan örn möjligheterna för torrläggningen och kostnaderna därför, att den

helt enkelt icke kan med något anspråk på tillförlitlighet ske utan kännedom

om de nämnda faktorerna, synes icke ha tillbörligen beaktats.

Yad här anförts angående behandlingen av väg- och dikesfrågorna i samband

med laga skifte vittnar oförtydbart örn, att lagstiftaren rört sig på ett

område, där stora svårigheter mött att få förrättningsåtgärderna att på erforderligt

sätt gripa in i och betinga varandra. Man har nöjt sig med att så gott

sig göra låtit kringgå svårigheterna och icke velat gripa sig an med en rationell

lösning av problemen. Det riktiga hade varit att antingen låta förrättningsmännen

— åtminstone vid större företag förstärkta med i väg- eller dikningsfrågor

sjoeciellt sakkunniga — meddela beslut med för sakägarna bin

dande verkan, eller ock att såsom moment i skiftesproceduren infoga särskilda

väg- och dikningsförrättningar.

Vad professor Myrbeck synes syfta till är, att skiftesförrättarna först skulle

utan att känna sig alltför mycket bundna av befintliga vägar och huvuddiken

utforma väg- och dikessystemen inom skifteslaget på rationellaste sätt, och

att skiftesläggningen därefter skulle i anslutning därtill verkställas så, att skifteslinjerna

i största möjliga utsträckning komrne att följa vägar och diken,

lietta vore utan all fråga det principiellt riktiga tillvägagångssättet, men

skulle otvivelaktigt medföra betydligt större kostnader för anläggande av nya

vägar och diken än man hittills haft att räkna med vid skiftena. Dessa höga

anläggningskostnader skulle emellertid säkerligen, såsom ock erfarenheten

från vissa av provskiftena i Dalarna, där en dylik anordning kommit till an

vändning, visar, uppvägas dels av ökade möjligheter till rationell skifteslägg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

ning med därigenom minskade brukningskostnader dels ock av att det framtida

underhållet av vägarna och dikena skulle betinga lägre kostnader än dem

delägarna eljest måste nedlägga på underhållet av den stora mångfalden av

mera planlöst anordnade vägar och diken.

Oklart är emellertid hur Myrbeck tänkt sig den nuvarande graderingens

ersättande med »reella värderingar», »som ansluta sig till ekonomiska realiteter».

Av vad Myrbeck härom yttrat uti sitt i motionen intagna sammanfattande

uttalande framgår egentligen endast, vad man vid en sådan värdering

icke skulle behöva befatta sig med av det som särskilt tynger det nuvarande

förfarandet. Då för sådan ägofördelning och värdering, som av Myrbeck

åsyftas, icke skulle krävas nu tillämpade minutiösa redovisning av ägorna,

skulle man kunna ställa väsentligt mindre krav på kartunderlaget, varför

man borde kunna utgå ifrån att någon ny terrest kartläggning icke vidare

behövde förekomma, utan att laga skifteskartor och liknande — efter viss

schematisering och eventuell komplettering — skulle kunna användas till

dess av rikets allmänna kartverk upprättade fotokartor efter hand bleve tillgängliga.

Myrbeck uttalar emellertid, att det otvivelaktigt komme att bereda

svårigheter och kräva åtskilligt arbete att nå fram till möjligast tillförlitliga

och enkla former för själva värderingen. Härom är även lantmäteristyrelsen

övertygad. Det är just de stora svårigheterna härutinnan som gjort, att man

fortfarande har kvar skiftesstadgans tungrodda förfarande. Här örn någonstädes

torde böra gälla att man icke ersätter det gällande förfarandet med

ett nytt, innan man vet hur det nya förfarandet i princip skall utformas och

vilka fördelar det verkligen erbjuder. För sin del tror lantmäteristyrelsen i

vart fall icke på möjligheten av, att man i allmänhet vid laga skiften skulle

kunna underlåta att verkställa detaljerad kartläggning och gradering utan att

därigenom alltför mycket äventyra rättssäkerheten. Så torde vara fallet, då

i skifteslaget ingå många små fastigheter och ägorna äro av mera växlande

beskaffenhet. Lösningen torde därför icke böra sökas i utfinnande av en enda

för alla förekommande fall användbar metod, som göres obligatorisk, utan i

stället torde man böra inrikta sig på att öppna möjligheter till förenkling,

där sådan kan åstadkommas utan risk för rättssäkerheten. Möjlighet till långt

gående förenkling synes föreligga särskilt där skifteslag skall delas mellan

endast två eller ett fåtal delägare, och dessa äro eniga örn, hur delningen

skall verkställas, samt villiga att träffa förening örn alla sådana till skiftet

hörande frågor, vilka under sådana omständigheter lämpligen kunna överlåtas

till delägarnas avgörande; givetvis dock under kontroll från förrättningsmännens

sida. Styrelsen är övertygad örn att man på den vägen skulle

kunna komma ganska långt. Styrelsen har också under det. inom styrelsen

sedan några år tillbaka pågående arbetet med en underdånig framställning

rörande revision av jorddelningslagen övervägt flera möjligheter till förenkling

och förbilligande av laga skiftena. Såsom exempel härpå kan nämnas:

beredande av möjlighet att till grund för skifte använda äldre karta, oaktat

den icke uppfyller mätningsförordningens noggrannhetsföreskrifter, under

förutsättning att de nya ägogränserna säkerställas på tillfredsställande sätt;

nedbringande av antalet ägofigurer genom slopande av hävdelinjerna å det

kartexemplar, varå skiftesläggningen utmärkes; inskränkning i skyldigheten

att i samband med laga skifte verkställa gränsbestämning i vatten samt öppnande

av möjlighet för delägarna att överenskomma om delning av vattenområde;

utbyte i större omfattning än nu är tillåtet av jord mot pengar; medgivande

av utbrytning genom laga skifte under villkor om sammanläggning

med fastighet utom skifteslaget; inskränkning av biträde av gode män vid

skiftesförrättningar; legalisering under vissa förutsättningar av före den 1

januari 1928 verkställd sämjedelning på ett mycket enkelt sätt m. m. Vidare

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

har styrelsen tänkt sig att, efter det skiftesläggningen verkställts på grundval

av den vanliga ägograderingen, en slags eftervärdering skulle kunna ske till

grund för en likvid för utjämning av den olika nytta delägarna haft av skiftet.

Den som fått en särskilt lämpligt anordnad ägolott skulle alltså kunna åläggas

utgiva ersättning till den som måst nöja sig med en sämre anordnad ägolott,

varigenom större rättvisa skulle åstadkommas. Uteslutet vore väl ej heller att

en sådan utjämning skulle kunna ske i samband med fördelningen av skifteskostnaderna,

örn till grund därför finge läggas den nytta varje delägare haft

av skiftet i stället för såsom nu det uppskattade ägobelopp var och en vid

skiftet bekommit, vilken sistnämnda fördelningsgrund stundom leder till

uppenbara orättvisor. Styrelsen anser det emellertid icke osannolikt, att

genom en mera radikal omläggning av skiftesförfarandet i den riktning

Myrbeck antytt laga skiftens genomförande skulle i vissa fall kunna ännu

mera underlättas, men är givetvis icke nu beredd att intaga någon bestämd

ståndpunkt till frågan härom.

Örn man på denna väg skall kunna åvägabringa behövliga omskiften i större

omfattning, kommer enligt styrelsens uppfattning att framför allt bero på örn

följande två villkor bli uppfyllda, nämligen dels att de i 1 kap. 11 § jorddelningslagen

stadgade stränga villkoren för omskifte väsentligt uppmjukas,

dels att staten på annat sätt än för närvarande gör det möjligt för delägarna

att uthärda den starka ekonomiska påfrestning, som ett skifte — även örn det

i möjligaste mån förenklas och förbilligas — alltid måste medföra. Dessa

båda villkor synas betinga varandra sålunda, att det större tvånget till omskifte

kan anses kompenserat av den ekonomiska lättnaden. Lantmäteristyrelsen

åsyftar ej allenast eventuellt höjda statsbidrag till kostnaderna utan

även och ej minst att, i likhet med vad som sker i Finland, dessa kostnader

skulle förskotteras av statsverket för att sedan tillsammans med krono-- utskylderna uttagas av delägarna under loppet av visst antal år. Ett sådant

ingripande av staten till delägarnas hjälp synes styrelsen väl motiverat med

hänsyn till den stora nytta ur nationalekonomisk synpunkt, som en förbättrad

ägoanordning måste anses medföra.

_ Vad angår de av Myrbeck gjorda uttalanden, som angå lantmäteriets organisation,

torde desamma såsom icke berörda i själva motionen ej böra föranleda

något uttalande från lantmäteristyrelsens sida. Givet är att örn vid

det ifrågasatta revisionsarbetet det skulle befinnas nödigt att för skiftesverksamhetens

befrämjande vidtaga särskilda anordningar, sådana böra komma

till stånd vare sig inom eller utom ramen för den nuvarande organisationen

med rikets indelning i distrikt.

I motionen har uttryckts förhoppning örn, att en sådan genomgripande

revision av jorddelningslagen, som motionärerna åsyfta, jämväl skulle kunna

resultera i en verklig sammanarbetning av jorddelningslagstifklingen och de

allmänna civilrättsliga reglerna örn överlåtelse av fast egendom och örn lagfart,

något som hittills icke ägt rum i svensk rätt. Önskemål i denna riktning

ha av lantmäteristyrelsen tidigare fyrfaldiga gånger framförts, särskilt i en

underdånig framställning den 27 maj 1920 angående jordregistrets komplettering

i vissa avseenden m. m. samt i styrelsens den 9 juni 1921 avgivna underdåniga

utlåtande över jordstyckningskommissionens betänkande med förslag

till lag örn delning av jord å landet m. m. Någon annan åtgärd i detta avseende

har emellertid ännu icke vidtagits än den anordning, som införts genom

lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser örn lagfart inom

vissa delar av Kopparbergs län. Frågan örn meddelande av förbud mot lagfart

å ideell andel ay fastighet omnämndes visserligen i det beslut den 17 februari

1928, som föregick tillsättandet av 1928 års ägogränssakkunniga, såsom ett av

de spörsmål, i vilka de sakkunniga skulle kunna efter uppdrag av chefen för

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

15

justitiedepartementet verkställa utredning, men något uppdrag i denna del

erhöllo de sakkunniga icke. Såsom motionärerna påvisat, förorsakar den

anmärkta bristen på sammanhang mellan de båda lagstiftningarna viss rättsosäkerhet,

varpå såsom exempel anförts de förhållanden, som berörts i den

vid 1937 års riksdag i andra kammaren väckta motionen nr 357. Sedan Högsta

domstolen i sin helhet genom utslag den 4 februari 1938 avgjort den i sagda

motion berörda frågan örn rättsgiltigheten av efter den 1 januari 1897 skedd

upplåtelse av på viss fastighet belöpande andel i samfälld mark sålunda, att

dylik upplåtelse förklarats äga laga verkan, trots att den icke stått i överensstämmelse

med vid tiden för upplåtelsen gällande jorddelningslagstiftning,

har frågan örn antydda sammanarbetning blivit så aktuell, åtminstone på

denna punkt, att omedelbara lagstiftningsåtgärder synas vara av nöden till

förekommande av en fullständigt okontrollerad fastighetsdelning vid sidan av

de lagliga jorddelningsformerna. Lantmäteristyrelsen kommer därför att inom

den närmaste tiden göra underdånig framställning i berörda ämne.

I landets jorddelningsproblem intar en i motionen icke berörd fråga en

central plats. Styrelsen syftar härvid på den ofta berörda frågan örn den trots

nuvarande restriktiva bestämmelser alltjämt fortgående delningen av jordbruksfastigheter

i allt mindre lotter. Senast har frågan härom bragts på tal

i den av statens jordbruksnämnd den 10 februari 1937 avgivna utredningen

rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa förslag till åtgärder till förbättrande

av den norrländska jordbruksbefolkningens ekonomiska ställning

(statens off. utredn. 1937:9; jordbruksdepartementet, sid. 81—84, 114), vari

nämnden på anförda skäl påyrkat skärpta bestämmelser mot olämplig delning

av jordbruksfastighet samt hemställt, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt lantmäteristyrelsen

att avgiva förslag till åtgärder i berörda syfte. Uti sitt häröver

den 9 mars 1937 avgivna underdåniga utlåtande uttalade lantmäteristyrelsen

bland annat, att stadgandena i 1 kap. 8 § jorddelningslagen visserligen

inrymde hänsynstagande till de synpunkter, som av jordbruksnämnden

framhållits, men att detta icke uteslöte att en närmare undersökning kunde

påvisa behovet av att lagrummet och vad därmed ägde sammanhang bleve

föremål för ändring eller jämkning i syfte att bättre trygga en riktig tillämpning.

Lantmäteristyrelsen förklarade sig dela nämndens uppfattning, att åtgärder

för motverkande av den i större delen av vårt land alltför långt drivna

uppdelningen av jordbruksfastigheter vore påkallade samt framhöll att ett

uppdrag i enlighet med nämndens hemställan skulle utgöra ett stöd för styrelsens

fortsatta arbete för att få all jorddelning utförd på möjligast ändamålsenliga

sätt. Något uppdrag i detta avseende har lantmäteristyrelsen icke

erhållit, men styrelsen har givetvis för avsikt att sådant förutan taga även

detta spörsmål under övervägande vid det pågående arbetet med sin framställning

rörande revision av jorddelningslagen.

Under åberopande av det anförda och då jorddelningslagen såsom styrelsen

tidigare vid flera tillfällen framhållit även i övrigt är i behov av en genomgripande

revision för åstadkommande av lättnader och undanröjande av olägenheter

i olika avseenden, finner lantmäteristyrelsen i likhet med motionärerna

den ifrågasatta lagrevisionen påkallad.

Till upplysning rörande det ovan antydda, inom lantmäteristyrelsen bedrivna

arbetet med en omfattande framställning, syftande till bland annat en

allmän revision av jorddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter

å landet, får styrelsen meddela följande.

Detta arbete har på grund av bristande arbetskrafter legat holt nere under

de senaste två åren, men sedan på därom av styrelsen i oktober 1937 gjord

framställning Kungl. Majit genom lieslut den 11 februari 1938 för sagda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

ändamål medgivit förstärkning av styrelsens arbetskrafter, har arbetet nu

återupptagits. Hittills har det återupptagna arbetet resulterat i bland annat

en underdånig framställning den 14 februari 1938 angående fullföljande av

ägogränslagstiftningen såvitt angår ägogränser i vatten, vilken frågas lösning

torde vara en nödvändig förutsättning för att man skall kunna i jorddelningslagen

införa önskvärda stadganden angående bestämmande av dylika gränser.

Vid bifall till motionen, torde böra övervägas, huruvida icke lantmäteristyrelsens

ifrågavarande arbete bör fortsättas och avslutas, innan frågan örn

lagrevisionen överlämnas till särskilda sakkunniga. För sin del håller styrelsen

före att så vore lämpligast, helst styrelsens ifrågavarande arbete beräknas

vara färdigt under första halvåret 1939.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit byråcheferna

Bagger-Jörgensen och Sandberg. Protokollsutdrag innehållande av

den förre gjort särskilt uttalande bifogas.

Stockholm den 14 mars 1938.

Harald Malmberg.

Gunnar Palm.

Bilaga B.

Utdrag av kungl, lantmäteristyrelsens ''protokoll för år 1938.

Måndagen den 14 mars 1938.

Närvarande: Generaldirektören Malmberg samt byråcheferna Bagger-Jörgensen,

Palm och Sandberg.

§ 90.

Byråchefen Palm föredrog ärende med diarie-nr 507/1938 beträffande anbefallt

yttrande över en inom riksdagens andra kammare av herrar Holmbäck

och förste vice talmannen Jeppsson väckt motion, nr 289, angående revision

av jorddelningslagstiftningen i fråga örn landsbygden, och beslöt styrelsen i

enlighet med vad styrelsens expedition nr 48 U denna dag utvisar.

Byråchefen Bagger-Jörgensen gjorde följande särskilda uttalande:

»Jag instämmer livligt i styrelsens åsikt att den ifrågasatta lagrevisionen

är påkallad och vill därvid framhålla följande.

Hedan år 1931 ansåg lantmäteristyrelsen en revision av jorddelnings- och

sammanläggningslagarna vara erforderlig och vidtog därför åtgärder för att

förbereda en dylik revision. Sålunda anmodade styrelsen den 1 oktober 1931

rikets lantmätare att inkomma med yttranden i saken och sedan dessa yttranden

inkommit den 1 april 1932 samt visat att en revision allmänt ansågs behövlig,

verkställdes 1933 en sammanställning av vad som förekommit och anförts.

Härefter överfördes ärendet för ytterligare bearbetning från styrelsens

administrativa byrå till utredningsbyrån. Under de år som därefter gått, har

behovet av berörda revision blivit alltmera aktuellt och kan för närvarande

utan överdrift betecknas som trängande. Då utredning och uppgörande av

förslag i frågan, vilken är både invecklad och omfattande, torde kräva flera

års arbete, anser jag det vara av synnerlig vikt att sakkunniga för frågans behandling

— örn behovet av särskilda sakkunniga torde icke råda delade

meningar — tillkallas snarast möjligt och utan att avvakta slutförandet av det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 45; bilagor.

mom styrelsen pågående förberedande arbetet. Härigenom skulle vinnas minst

ett år. Det inom styrelsen nu pågående arbetet kan lika väl och måhända

med större ändamålsenlighet och bättre inriktning fortsättas av de sakkunniga,

som därtill, och häri ligger tidsvinsten, kunna ett år tidigare i stort

planlägga hela arbetet samt igångsätta en rad förarbeten och specialundersökningar,

som icke lämpligen kunna anordnas av lantmäteristyrelsen.

En revision av jorddelningslags tidningen är intimt förbunden med lantmäteriets

organisation. Den nuvarande jorddelningslagen förutsätter sålunda

en viss organisation av de organ, som skola tillämpa lagen, och utan att en

ändrad och ändamålsenlig lagstiftning kompletteras av en i alla avseenden

därefter lämpad lantmäteriorganisation torde ett gott resultat av hela arbetet

med jorddelning och fastighetsbildning icke stå att vinna. Jag anser det därför

vara av största vikt att ett blivande uppdrag åt sakkunniga icke begränsas

till en revision av lagstiftningen utan även får omfatta en omorganisation

av lantmäteriväsendet. Detta är så mycket mera påkallat som den nuvarande

organisationen lämnar mycket övrigt att önska. Såsom exempel på bristerna

må endast i korthet framhållas följande.

Genom att lantmätaren uppbär dels lön av staten, dels arvode efter taxa

av jordägaren för verkställt arbete, blir han ekonomiskt beroende av örn en

förrättning kommer till stånd och det sätt på vilket den utföres. Då han i

dessa hänseenden har ett avgörande inflytande, måste systemet, hur lojala

och plikttrogna lantmätarna än äro, dock anses olämpligt. Därtill kommer att

lantmätarna hava en i viss mån osäker ekonomisk ställning, vilket är oförenligt

med deras ansvarsfulla och åt kvalificerade uppgifter ägnade arbete. En

ändring torde knappast kunna gå i annan riktning än att lantmätarna bliva

helt statsavlönade.

Erfarenheten från de senaste årtiondena visar, att den nuvarande organisationen

icke är ändamålsenlig för ett snabbt och lämpligt genomförande av

större förrättningar, särskilt laga skiften. Dessa skjutas ofta åt sidan till förmån

för mindre och brådskande förrättningar, varför genomförandet tager, såsom

beklagliga exempel visa, en lång följd av år i anspråk. Därtill kommer

att de ej sällan måst anförtros åt yngre och mera oerfarna extra lantmätare,

vilket ej alltid varit lyckligt.

Även vid större laga skiften är lantmätaren, biträdd av godemännen, i viss

mån ensam bestämmande och har full frihet att följa eller avvisa av överordnade

lämnade råd och anvisningar exempelvis rörande skiftesläggning och

dylikt. Följden har blivit att många avslutade förrättningar måst återförvisas

och omarbetas, vilket medfört beklaglig ökning av kostnader och tidsutdräkt

och kunnat undvikas om ingripande varit möjligt före avslutandet.

Lantmäteridistrikten äro för små, vilket hindrar en rationalisering av arbetet

och medför att enklare göromål ofta måste utföras av därtill överkvalificerad

arbetskraft.

Lantmäteriarbetet omfattar nu så skilda områden, att det knappast kan

undvikas att till prövning upptaga frågan örn specialisering inom lantmäterikåren

för olika slag av uppgifter.

Slutligen synes det önskvärt att skiftesärendens behandling vid ägodelningsrätterna

kunde påskyndas.»

Som ovan

Nils Ingman.

Bihang till riksdagens protokoll IBBS. B sami. 2 avd. Nr 43.

76C, 88 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:234 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen örn delning av jord å landet. a1 i texten