Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande viss omläggning av gällande inkallelseförfarande vid mobilisering.
1938-05-03 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1938:48, Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande viss omläggning av gällande inkallelseförfarande vid mobilisering.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
1
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1938 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning
rörande viss omläggning av gällande inkallelseförfarande
vid mobilisering.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
56, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr von Heland hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
måtte skyndsammast föranstalta örn utredning rörande en omläggning av nu
gällande inkallelseförfarande för värnpliktiga vid mobilisering i syfte att för
den behövliga driften vid jordbruket med binäringar erforderliga kategorien
värnpliktiga ej måtte omedelbart inkallas.
I fråga örn de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, far utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
begärt yttrande av chefen för försvarsstaben, chefen för armén och
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Av dessa myndigheter
avgivna yttranden finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.
Gällande värnpliktslag är utfärdad den 30 juni 1936. Rätten att efter
mobilisering taga i anspråk de hästar och fordon, som erfordras för krigsmaktens
mobiliseringsbehov, samt systemet för de under fredstid behövliga
förberedelserna för nämnda behovs tillgodoseende regleras i lagen den 27
april 1934 om anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslagen). Till båda dessa lagar hava tilllämpningsförfattningar
utfärdats.
Enligt instruktionen den 4 juni 1937 för rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap (sv. förf.-sami. nr 311) åligger det kommissionen att verka
för och i mån av tillgängliga medel ombesörja, att erforderliga förbeiedelser
bliva utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden
krigsmaktens behov av förnödenheter må kunna tillgodoses, folkförsörjningen
tryggas och näringslivets fortgång såvitt möjligt säkerställas.
Bland de uppgifter, som särskilt åligga rikskommissionen, nämnas utförande
av erforderliga utredningar rörande tillgångar och behov av varor och arbetskraft
m. m. samt planläggning och förberedande av arbetsmarknadens organisation
och arbetskraftens ändamålsenliga utnyttjande ävensom i samband
därmed handläggning enligt meddelade bestämmelser av ärenden rörande
uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering (1 §).
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 48. 888 38
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
I förevarande sammanhang må nämnas, att riksdagen till den industriella
försvarsberedskapens ordnande för budgetåret 193S/1939 anvisat ett reservationsanslag
av 150,000 kronor. Vidare ingår i det för samma budgetår anvisade
anslaget till avlöningar åt rikskommissionens personal en post å
10,000 kronor till ersättningar åt tillkallade sakkunniga.
I instruktionen den 18 juni 1937 för försvarsstaben (sv. förf.-saml. nr 667)
har stadgats, att det åligger chefen för försvarsstaben bland annat att i vad
på honom ankommer ansvara för det grundläggande samarbete med rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, som erfordras för krigsförberedelsearbetets
ändamålsenliga utförande (§ 8 B mom. a) samt att i samråd
nied försvarsgrenscheferna handlägga ärenden, som röra ändringar av
principiell natur i värnpliktslagen med tillhörande förordningar samt, i samråd
även med rikskommissionen, principerna för beviljande av uppskov åt
värnpliktiga vid mobilisering (§ 8 B mom. 1).
De grundläggande bestämmelserna örn skyldighet för näringsidkare m. fl.
att bit) ada vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap hava givits i en
den 16 april 1937 utfärdad lag i ämnet. Enligt denna lag åligger det varje
ägare eller innehavare av industriell anläggning här i riket samt envar annan,
vilken här äger eller innehar företag eller bedriver verksamhet, som kan
vid kiig, kiigsfara eller andra utomordentliga förhållanden bliva av betydelse
för krigsmakten eller eljest för landets förnödenhetsförsörjning, att på anfordran
beträffande anläggningen, företaget eller verksamheten lämna central
förvaltningsmyndighet vid försvarsväsendet eller rikskommissionen de uppgifter
rörande bland annat personal, vilka myndigheten anser erforderliga
för organisationen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, ävensom i övrigt
biträda vid planläggandet av nämnda organisation. Likaledes åligger det
statliga och kommunala verk, styrelser och inrättningar samt bankaktiebolag
ävensom näringsidkare, utöver de förut avsedda, att på anfordran av riks°
kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap lämna uppgift angående den
för dem i händelse av mobilisering erforderliga personalorganisationen. Hos
dessa verk, styrelser, inrättningar, banker och näringsidkare anställd värnpliktig
personal, som av vederbörande myndighet prövas oundgängligen erforderlig
för deras personalorganisation i händelse av mobilisering, ställes
till förfogande pa sätt Konungen närmare bestämmer.
Beträffande tillämpningen av dessa bestämmelser förutsattes såväl i den
proposition (nr 102), varigenom förslag till lagen framlades för 1937 års riksdag,
som ock i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (nr 22),
att uppgiftsskyldigheten i görligaste mån begränsades och att insamlingen
av uppgifterna organiserades på ett sådant sätt, att uppgiftslämnarna icke
onödigt betungades.
De i nyssnämnda lag åsyftade närmare bestämmelserna hava upptagits i
kungörelsen den 14 augusti 1937 angående uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering för vissa värnpliktiga (uppskovskungörelsen). I
denna kungörelse (sv. förf.-saml. nr 773, ändrad genom nr 972) stadgas, att
dylikt uppskov kan förekomma endast för sådana värnpliktiga, vilkas an
-
3
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
vändning i civil sysselsättning är oundgängligen nödvändig för att trygga
statslivets jämna gång eller undvika mera allmänt kännbara rubbningar inom
samhället eller för att upprätthålla verksamheten vid verk eller företag, som
angivits i en vid kungörelsen fogad bilaga eller som eljest prövats vara av synnerlig
vikt för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap. Värnpliktiga,
för vilka uppskov enligt dessa bestämmelser kan ifrågakomma, hänföras till
två grupper, av vilka grupp I omfattar värnpliktiga, som innehava i bilagan
angivna befattningar, anställningar, uppdrag eller yrken vid vissa verk eller
företag m. m., samt grupp II övriga värnpliktiga, som av uppskovsbeviljande
myndighet prövas böra ifrågakomma till erhållande av uppskov (§ 3). Beträffande
uppskov för värnpliktiga tillhörande uppsla)vsgrupp II gäller, att
att det antal värnpliktiga, som inom varje inskrivningsområde (sjörullföringsområde,
landstormsområde) må erhålla uppskov, fastställes av Konungen i
kommandoväg. Inom denna ram beviljas sedan uppskov, i vissa fall av
rikskommissionen, i övriga fall av andra, i kungörelsen angivna myndigheter
(§ 7).
Statens krig sier edskapskommission har i sitt år 1918 avgivna betänkande
behandlat bland annat spörsmålet örn arbetsmarknadens organisation under
krigsförhållanden. Kommissionen har även undersökt frågan, huruvida Sverige
vore i stånd att efter en total, under längre tid pågående avspärrning
och en allmän mobilisering av krigsmakten genomföra självhushållning på
livsmedelsområdet.
Nyare beräkningar i sistnämnda avseende hava med hänsyn till förhållandena
efter världskriget verkställts av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
Dessa beräkningar gälla förhållandena i avseende å produktion
och förbrukning dels under ett normalt fredsår, dels under två avspärrningsår.
Till utgångspunkt för beräkningarna hava tagits förhållandena under åren
1928—1932. En kortfattad redogörelse för resultatet av dessa beräkningar
har lämnats av försvarskommissionen i dess betänkande, del I (stat. off.
utredn. 1935: 38), sid. 98—99. Försvarskommissionen har i anslutning till
dessa beräkningar anmärkt, att en självhushållning i livsmedelshänseende
med nödtorftigt tillgodoseende av de oundgängliga behoven även under ett
andra avspärrningsår borde vara möjlig under förutsättning av medelgod
skörd. Emellertid har framhållits, att den påräkneliga marginalen måste
betraktas som väl knapp för att ingiva full säkerhet samt att det kunde
tillstöta omständigheter av olika slag, vilka rubbade kalkylernas giltighet.
Försvarskommissionen har i sitt betänkande även i andra hänseenden behandlat
Sveriges läge ur försörjningssynpunkt (del I, sid. 96—113). Under
särskilda avsnitt har sålunda redogjorts för — förutom livsmedelsförsörjningen
— jämväl den industriella försörjningen och bränsleförsörjningen,
Sveriges beroende av olika länder för tillgodoseende av importbehoven, förbindelserna
såväl med utlandet som mellan olika delar av Sverige, kraftförsörjningen
och befolkningsfördelningen. I betänkandet (del I, sid. 187—189)
ingår även en statistisk utredning angående antalet i värnpliktsåldern in
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
Utskottet.
trädande män åren 1936—1955, utförd av professorn i statistik vid Uppsala
universitet F. J. Linders. Enligt utredningen skulle under denna tid en
betydande nedgång av nämnda antal successivt inträda.
Utskottet vill vidare hänvisa till vissa statistiska uppgifter angående
varuinförsel m. m., som i förevarande sammanhang kunna förtjäna uppmärksamhet.
En tabell utvisande kvantitet och värde av införda varor åren
1931—1936 finnes intagen i statistisk årsbok 1937 (sid. 130—158). Upplysningar
rörande införseln i den fria omsättningen av ett stort antal varor,
avseende år 1937, hava lämnats i Kommersiella meddelanden 1938 nr 1 (sid.
266—286). Utförligare uppgifter kunna hämtas ur Sveriges officiella statistik,
avdelningarna örn handel, jordbruk och boskapsskötsel samt fiske.
Till vinnande av översikt över hästtillgången inom riket hava enligt föreskrift
i en av Kungl. Maj:t den 28 maj 1937 utfärdad kungörelse (sv. förf.- saml. nr 274) under år 1937 upprättats hästägareförteckningar, särskilda inom
varje kommun. I anslutning därtill gjorda sammandrag över hästbeståndet
inom respektive kommuner hava överlämnats till rikskommissionen för ekonomisk
försvarsberedskap. Vid den bearbetning av de inkomna sammandragen,
som verkställts inom rikskommissionen, hava de siffror framkommit,
som upptagits i en i motionen återgiven tabell. En ingående redogörelse
för resultatet av undersökningen har lämnats i en uppsats i tidskriften
Landtmannen, Svenskt land årg. 1937 (sid. 1055—1056 och 1075).
Den i motionen föreslagna utredningen avser åtgärder för att under krigstid
säkerställa personalbehovet för jordbruket med binäringar. I motionen
har därjämte berörts den inverkan på jordbruket, som uttagningen av hästar
för krigsmaktens behov vid mobilisering skulle få. De spörsmål, som här
möta, synas utskottet vara av ömtålig och invecklad beskaffenhet samt för
sin lösning kräva hänsyn jämväl till militära synpunkter och till behovet av
personal på andra för folkförsörjningen viktiga områden. Enligt undersökningar,
som verkställts av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap,
torde en mobilisering i många fall komma att utöva avsevärd inverkan
på personal tillgången inom jordbruket. I vad mån det kan bliva möjligt att
på nöjaktigt sätt fylla uppkommande brist på arbetskraft genom att taga i
anspråk kvarvarande personer av jordbrukar klassen eller arbetskraft från andra
yrkesområden anses av rikskommissionen icke för närvarande kunna bedömas.
Enligt utskottets mening tala åtskilliga skäl för att en allsidig utredning av
berörda spörsmål bör komma till stånd. En sådan utredning skulle till huvudsakliga
delar falla inom det arbetsområde, som anvisats rikskommissionen.
För utförande av en utredning av denna art kan rikskommissionen emellertid
bliva i behov av tillgång till ytterligare arbetskraft. Vissa sidor av utredningsarbetet
skulle emellertid närmast ankomma på vederbörande militära
myndigheter. Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att nämnda
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
5
frågor varit föremål för uppmärksamhet av såväl rikskommissionen som
chefen för försvarsstaben och chefen för armén. Rikskommissionen har sålunda
länge övervägt en utredning i ämnet, ehuru densamma hittills icke
kunnat verkställas, enär rikskommissionen ägnat sig åt undersökningar, som
ansetts vara av mera brådskande beskaffenhet. En del hithörande spörsmål
hava av de nämnda militära cheferna gjorts till föremål för utredningar, vilka
ännu icke avslutats. Utskottet förutsätter, att myndigheterna även i fortsättningen
skola hava sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål
och att de jämväl komma att till Kungl. Majit göra de framställningar, som
kunna vara påkallade. Under sådana omständigheter finner utskottet ej skäl
föreslå riksdagen att till Kungl. Majit avlåta någon skrivelse i ämnet.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 3 maj 1938.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Västberg, Olof Carlsson,
Elon Andersson, Ekströmer och Holstenson*;
från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Sandström i Härnösand, Hermansson*,
Gardell och Hansson i Örebro, fröken Andersson* samt herr Hohn.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Gardell, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
CHEFEN FÖR ARMÉN
CHEFEN FÖR FÖRSVARSSTABEN
Bilaga A.
Till ordföranden i riksdagens andra lagutskott.
Genom departementschefsskrivelser den 4 dennes hava chefen för försvarsstaben
och chefen för armén anbefallts snarast till andra lagutskottet avgiva
yttrande över en inom första kammaren av herr K. E. H. von Heland väckt
motion, nr 56, örn utredning rörande viss omläggning av gällande inkallelseförfarande
vid mobilisering. Med anledning härav hava vi äran avgiva följande
gemensamma yttrande.
Enligt nu gällande system inkallas vid mobilisering bland annat det antal
årsklasser tjänstgöringsskyldiga värnpliktiga, som erfordras för organisering
av krigstruppförband m. m. Uppskov i fråga örn inställelse till krigstjänstgöring
meddelas dock ett stort antal värnpliktiga, vilkas användning i civil
sysselsättning är oundgängligen nödvändig för att trygga statslivets jämna
gång, undvika mera allmänt kända rubbningar inom samhället eller upprätthålla
verksamheten vid verk eller företag, som prövas vara av synnerlig vikt
för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap.
De synpunkter, som i motionen framförts beträffande jordbrukets betydelse
ur folkförsörjningssynpunkt och dess behov av arbetskraft efter genomförd
mobilisering, kräva givetvis beaktande.
Förhållandet är redan uppmärksammat av såväl rikskommissionen för
ekonomisk försvarsberedskap som vederbörliga militära myndigheter och
har bland annat föranlett vissa undersökningar, vilka dock ännu icke äro avslutade,
samt vissa försöksvisa åtgärder av mera begränsad omfattning. Sålunda
har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap gjort förfrågningar
angående behovet av arbetsledare vid ett begränsat antal jordbruksföretag,
varefter på förslag av kommissionen uppskov innevarande år beviljats
för sådan personal vid de företag, där behov visat sig föreligga.
Örn hänsyn behövde tagas endast till jordbruket, vore otvivelaktigt en omfattande
frikallelse av i detta sysselsatta värnpliktiga, såsom i motionen å
sid. 10 framhålles, fördelaktigast. En avvägning måste emellertid — vilket
även av motionären uppmärksammats ■— i riksförsvarets intresse ske mellan
de krav, som kunna uppställas ur såväl allmän försörjningssynpunkt som ur
militär synpunkt.
En omfattande frikallelse av i jordbruket med binäringar sysselsatta värnpliktiga
skulle bland annat medföra, att krigsmaktens personalbehov i större
utsträckning finge fyllas ur andra befolkningskategorier. Det härigenom
ökade ingreppet i fråga örn arbetskraft, sysselsatt inom andra näringsgrenar,
skulle sannolikt medföra, att produktionen vid dessa äventyrades. En dylik
frikallelse skulle sålunda komma att ensidigt tillgodose jordbrukets behov
av arbetskraft på bekostnad av andra, ur försörjningssynpunkt måhända lika
betydelsefulla näringar. Frågan örn jordbrukets förseende med arbetskraft
vid krig kan alltså icke lösas isolerat, utan endast i samband med en allmän
reglering av motsvarande frågor vid övriga näringsgrenar. Med hänsyn härtill
synes en frikallelse av i motionen ifrågasatt art ur allmän försörjningssynpunkt
olämplig.
Ur militär synpunkt skulle en omfattande frikallelse av jordbruksperso
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
7
nalén medföra, att man för uppsättandet av krigsförbanden bleve nödsakad
att gripa djupare ned i årsklasserna, vilket i och för sig medför en kvalitetsförsämring.
Härtill kommer att jordbrukspersonalen genom sin hästvana är
särskilt kvalificerad för vissa befattningar, i vilka densamma, åtminstone
med nuvarande utbildningstid, icke kan ersättas av annan personal utan en
ytterligare betydande kvalitetsförsämring av krigsförbanden. Slutligen har
vid de värnpliktigas utbildning beräknats, att i jordbruket sysselsatta värnpliktiga
vid mobilisering skulle stå till krigsmaktens förfogande, varför ett
stort antal av dessa bibringats specialutbildning. Vid en frikallelse skulle
dessa värnpliktiga undandragas krigsmakten, varigenom brister skulle uppkomma,
vilka icke för närvarande kunna täckas av annan personal. Med hänsyn
härtill synes den ifrågavarande frikallelsen komma att medföra en så avsevärd
kvalitetsförsämring av krigstruppförbanden, att densamma icke ur
militär synpunkt kan godtagas.
Vad beträffar den av motionären å sid. 11 och 12 antydda möjligheten
att utan en omfattande frikallelse säkerställa jordbrukets ävensom andra för
försörjningen viktiga näringsgrenars behov av arbetskraft genom ett inkallelsesystem
vid mobilisering, vilket möjliggjorde ökat hänsynstagande till
landets näringar och deras alltefter förhållandena skiftande behov av arbetskraft,
må framhållas, att ett dylikt förfaringssätt ur inkallelsesynpunkt måhända
vore tekniskt möjligt, men detsamma för krigsmakten skulle medföra
i stort sett samma olägenheter, som ovan anförts beträffande frikallelsen.
Den hästvana delen av befolkningen skulle sålunda även härvid undandragas
krigsmakten. Vidare skulle för all specialutbildning endast kunna avses
värnpliktiga tillhörande för försörjningen mindre betydelsefulla näringsgrenar,
varigenom urvalet härför skulle bliva synnerligen begränsat, medförande
en kvalitetsförsämring. Med hänsyn till den nu befintliga specialutbildade
personalen skulle vidare ett dylikt inkallelsesystem kunna tillämpas
först sedan behovet på dylik personal kunde fyllas utan anlitande av värnpliktiga
sysselsatta vid sådana näringar, vars personal icke skulle inkallas,
d. v. s. först efter en längre övergångsperiod. Slutligen torde systemet vid
truppförbanden medföra avsevärda svårigheter vid mobiliseringens genomförande,
varför detsamma även ur försvarsberedskapssynpunkt skulle medföra
bestämda olägenheter.
Det må i detta sammanhang framhållas, att landstridskrafterna vid krigstillfälle
främst böra inriktas på att snarast och med största möjliga kraft
avvisa en fiende, som söker verkställa invasion, eventuellt i samband med
en intensiv luftkrigföring. Med hänsyn till det moderna krigets sannolika
former och särskilt till riskerna för att en motståndare genom överraskande
operationer i ett mycket tidigt skede söker ett avgörande — snabbt slutförda
operationer komma säkerligen att eftersträvas •— är det av mycket stor vikt,
att våra försvarskrafter icke i alltför hög grad försvagas till förmån för organisationer,
vilka bliva av vital betydelse först när det gäller att härda ut
under ett långvarigt krig.
Vägas ovannämnda krav och förhållanden mot varandra, synes slutsatsen
bliva, att en medelväg bör beträdas, innebärande att viss värnpliktig personal,
oundgängligen erforderlig såsom arbetsledare och föregångsmän inom jordbruket,
vid mobilisering frikallas enligt i uppskovskungörelsen angivna
grunder, under det att personalbehovet i övrigt — vilket, såsom av motionen
framgår, kan växla avsevärt under olika årstider — i första hand tillgodoses
med inom jordbruket sysselsatt för krigsmakten icke ianspråktagen arbetskraft,
i andra hand med arbetskraft, vilken på andra områden kan frigöras,
i samband med att viss för statslivet i krigstid icke nödvändig verksamhet
nedlägges.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
Vid bedömande av möjligheterna att realisera detta system synes det vara
av största betydelse att klargöra, i vilken utsträckning näringslivet berövas
arbetskraft i samband med de värnpliktigas inkallelse vid mobilisering. Dessa
förhållanden framgå av särskild skrivelse från chefen för armén, vilken giver
vid handen, dels att värnpliktiga i mycket stor omfattning disponeras för jordbruket
med binäringar jämväl efter genomförd mobilisering, dels att den
totala manliga arbetskraften endast i begränsad utsträckning beröres av mobiliseringen.
Man torde även med stöd av i denna särskilda skrivelse anförda
uppgifter med största sannolikhet kunna antaga, att reservarbetskraft
från nedlagda verksamhetsområden i erforderlig utsträckning skall kunna frigöras
för jordbrukets behov. Detta bör dock närmare undersökas.
De åtgärder, som närmast böra vidtagas för att säkerställa behovet av
arbetskraft inom jordbruket med binäringar vid och efter mobilisering, synas
med hänsyn till vad som ovan anförts närmast böra avse att fastställa
dels i vilken utsträckning uppskov ur folidörsörjningssynpunkt oundgängligen
bör och ur militär synpunkt kan meddelas åt arbetsledare och
föregångsmän samt sättet härför,
dels vilken arbetskraft, som, utöver den vid mobilisering kvarvarande,
under olika årstider eventuellt behöver tillföras jordbruket samt sättet
härför.
Dessa frågor falla främst inom området för rikskommissionens för ekonomisk
försvarsberedskap verksamhet, men beröra i vad rör beviljandet av
uppskov chefen för försvarsstaben och i vad rör vissa organisatoriska förhållanden
chefen för armén och hava hos dessa myndigheter föranlett vissa ännu
icke avslutade undersökningar.
Någon utredning rörande omläggning av inkallelseförfarandet för de värnpliktiga
vid mobilisering synes för närvarande icke påkallad, enär behovet
av en dylik omläggning kan fastställas först sedan jordbrukets behov av arbetskraft
närmare undersökts.
Ovan har icke berörts den frikallelse från militärtjänstgöring under fredstid
av personal med fast arbete vid jordbruket, vilken av motionären å sid. 13
framhållits såsom önskvärd, därest den kunde genomföras utan eftersättande
av de militära kraven. Såsom av det föregående torde hava framgått måste
tanken på en dylik frikallelse — vilken för övrigt knappast är förenlig med
den allmänna värnpliktens grundidé — av militära skäl bestämt avvisas.
I motion nr 56 behandlas även, ehuru närmast i avsikt att motivera förutnämnd
frikallelse av inom jordbruket verksamma värnpliktiga, frågan örn
ianspråktagandet av hästar för krigsmaktens behov vid mobilisering. Motionären
framhåller härvid såsom ofrånkomligt att inskränka hästuttagningen,
vilken mest drabbar jordbruket och skogsbruket, och därtill inom skilda hästmönstringsområden
verkar ganska ojämnt. I samband härmed rekommenderas
en motorisering i snabbast möjliga takt inom försvarsväsendet.
Även dessa förhållanden hava varit föremål för rikskommissionens och
de militära myndigheternas uppmärksamhet. Sålunda utverkade chefen för
generalstaben år 1937 utfärdandet av en kungörelse örn upprättandet av nya
hästägareförteckningar i förening med viss hästräkning i avsikt att skapa erforderliga
utgångsvärden för en revision av hästuttagningen. De erhållna
värdena hava sedermera bearbetats såväl inom rikskommissionen som inom
arméstaben under erforderligt samråd.
Av tillgänglig statistik framgår, att hästuttagningen för krigsmaktens behov
vid mobilisering för närvarande omfattar omkring 8 procent av landets
hela hästbestånd eller omkring 16 procent av beståndet inom nuvarande
åldersgrupp 4—15 år. I och för sig synas dessa siffror icke så avskräckande.
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
Uttagningen kan emellertid med hänsyn till kravet på korta mobiliseringstider
vid krigstruppförbanden — motiverade av hänsyn till försvarsberedskapen
— tyvärr icke fördelas jämnt, varav följer, att vissa områden bliva
väsentligt hårdare utsatta än andra. Avsikten är emellertid att vid arméstaben
i första hand undersöka, i vad mån dessa förhållanden utan eftersättande
av oeftergivliga beredskapskrav kunna förbättras genom organisatoriska
åtgärder. Möjligheterna härtill äro emellertid relativt begränsade. I
den män reglering icke kan ske på detta sätt, synas sätten för en utjämning
mellan hästmönstringsområdena efter mobilisering med hänsyn till jordbrukets
krav böra undersökas.
Vid bedömandet av frågan örn ökad motorisering måste beaktas, att i vad
rör lastbilar redan omkring 25 procent av totalbeståndet inmönstras vid mobilisering.
Även på detta område måste man sålunda gå varsamt fram för att
icke överskrida den övre gräns, som sj il vfallet även här förefinnes. Hänsyn
till drivmedelsproblemet måste jämväl verka återhållande.
På grund av nedgången i antalet för militärt bruk lämpliga hästar inom
landet synes emellertid en ökad motorisering av vissa arméns truppförband
framdeles bliva nödvändig. Utredningar rörande härmed sammanhängande
organisatoriska frågor ävensom rörande möjligheten att tillgodose det sålunda
ökade behovet av motorfordon pågå inom arméstaben.
I vad rör frågan om ianspråktagande av hästar och motorfordon för krigsmaktens
behov under beaktande av folkförsörjningens och näringslivets berättigade
krav, synes utredningsarbetet alltjämt böra åvila rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap och chefen för armén under erforderligt
samarbete med chefen för försvarsstaben.
Ragunda den 9 mars 1938.
O. G. Thörnell. Per Sylvan.
Chef för försvarsstaben. Chef för armén.
C. A. Ehrensvärd. Helge Jung.
Bilaga B
RIKSKOMMISSIONEN
för Stockholm den 26 mars 1938.
EKONOMISK FÖRSVARSBEREDSKAP.
Till ordföranden i riksdagens andra lagutskott.
Genom skrivelse den 4 februari 1938 har Kungl. Majit anbefallt rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap att avgiva yttrande till riksdagens
andra lagutskott över en inom första kammaren av kaptenen K. E. H. von
Heland väckt motion, nr 56, om utredning rörande viss omläggning av gällande
inkallelseförfarande vid mobilisering. Med anledning härav får rikskommissionen
äran anföra följande.
Den av motionären föreslagna utredningen avser åtgärder, som syfta till
att säkerställa personalbehovet under krigstid för jordbruket med binäringar.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
En utväg, som härvid kan komma i fråga, är beviljandet av uppskov med inställelse
till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering jämlikt den s. k. uppskovskungörelsen
den 14 augusti 1937 (nr 773). Enligt denna kungörelse föreligger
för rikskommissionen möjlighet att bevilja personliga uppskov med inkallelse
till krigstjänstgöring vid mobilisering åt sådana värnpliktiga, vilkas
användning i civil sysselsättning är oundgängligen nödvändig bland annat för
att undvika mera allmänt kännbara rubbningar inom samhället eller för att
upprätthålla verksamheten vid verk eller företag, som prövas vara av synnerlig
vikt för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap. Hittills har detta
förfarande kommit till användning huvudsakligen beträffande personal inom
viktigare industrier samt banker och allmänna inrättningar m. m., under det
att det ansetts svårt att tillämpa för jordbrukets personal. Försöksvis har
kommissionen dock under senaste året anmodat innehavare av jordbruksenheter
med över 200 hektar åkerjord''samt undantagsvis även innehavare av
mindre jordbruk, därest dessa ansetts vara av särskilt stor betydelse för folkhushållningen,
att inkomma nied ansökningar örn uppskov med krigstjänstgöring
vid mobilisering för värnpliktig personal i ledande ställning. Dylika
uppskov lia ock för år 1938 beviljats i viss utsträckning. En undersökning angående
lämpligheten och möjligheten av att gå vidare på denna väg har av
rikskommissionen planerats och har kommissionen avsett att verkställa densamma
i så god tid, att den kan tjäna till ledning vid arbetet med beviljande
av uppskov för nästkommande år. Ehuru på denna väg ytterligare något torde
kunna uppnås för vinnande av det syfte, som motionen avser, är det dock
tydligt, att mppskovsförfarandet — vilket innebär en individuell prövning av
varje företags uppskovsbehov ävensom av varje till uppskov anmäld värnpliktigs
både arbetskvalifikationer och militära ställning — svårligen kan tilllämpas
beträffande den stora mängden av medelstora och mindre jordbruk,
bland annat på grund av det mycket omfattande och tidsödande arbete, som
härför skulle krävas.
Självfallet är det av synnerligen stor vikt, att jordbruksproduktionens upprätthållande
under krig, så långt ske kan, möjliggöres. Beräkningar, som av
rikskommissionen verkställts, ha givit vid handen, att landets livsmedelsförsörjning
under ett med avspärrning i tillförseln förbundet krig, åtminstone
örn det blir av längre varaktighet, måste komma att möta mycket stora svårigheter.
Av kommissionen gjorda speciella undersökningar för vissa smärre
områden lia ock visat, att den inverkan, som en mobilisering direkt kommer
att utöva på personaltillgången inom jordbruket, i många fall torde bliva avsevärd,
så mycket mer som utpräglad knapphet redan nu mångenstädes råder
å för jordbruksarbetets behöriga bedrivande tillgänglig arbetskraft. Visserligen
har genom det allt allmännare införandet av arbetsbesparande maskiner
behovet av arbetare inom jordbruket i viss mån minskats, men på den personal
som kräves för maskinernas skötsel måste å andra sidan ställas anspråk,
som göra den till en viss grad mera svårersättlig. I vad mån det under sådana
förhållanden kan bliva möjligt att på ett för driften nöjaktigt sätt ersätta den
personal, som jordbruket vid en allmän mobilisering går förlustig!, genom
ianspråktagande av reserver av icke värnpliktiga (överåriga, minderåriga samt
arbetsföra kvinnor), vilka kunna sägas redan förut tillhöra jordbrukarklassen,
eller i vad mån det kan låta sig göra att i någon större omfattning tillföra
jordbruket arbetskraft från andra yrkesområden, kan för närvarande icke
bedömas.
En utredning av här berörda spörsmål har rikskommissionen sedan länge
haft upptagen på sitt arbetsprogram, ehuru den hittills fått stå tillbaka för
utredningar, som ansetts i än högre grad påkalla kommissionens uppmärksamhet.
Vad angår tillgodoseendet av personalbehoven under krig har kommis
-
11
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
siemen nämligen ej kunnat undgå att finna, att därmed sammanhängande problem
framför allt för vissa grenar av industrien äga en ur beredskapssynpunkt
mera omedelbart trängande betydelse än för jordbruket, där tillgången å och
utnyttjandet av arbetskraften — frånsett vissa kortare tider under året —
måste anses äga en rätt stor elasticitet.
Huruvida det av motionären antydda förfaringssättet, nämligen att uppdela
de värnpliktiga på yrkesgrupper och att i viss mån lämpa inkallelserna till
krigstjänstgöring efter yrkeskategorier, med hänsyn tagen jämväl till arbetskraftsbehoven
under olika årstider, ur här behandlade synpunkter är ändamålsenligt
samt huruvida det av militära skäl är genomförbart, undandrager
sig rikskommissionens bedömande. Då det emellertid bör vara av värde, att
olika tänkbara utvägar för att under krig i möjligaste mån trygga såväl jordbrukets
som andra viktiga näringsgrenars personalbehov bliva behörigen prövade,
finner rikskommissionen för sin del önskvärt, att de omständigheter,
som äga betydelse för detta spörsmål, bliva i ett sammanhang undersökta.
Nödvändigt är, att hänsyn härvid tages till de personalbehov, vilka göra sig
gällande på samtliga för folkförsörjningen viktiga områden. Yad jordbruket
speciellt beträffar måste även de olikheter i fråga örn behovens oundgänglighet
beaktas, som framträda under skilda årstider.
Ifrågavarande utredning ligger uppenbarligen inom ramen för de uppgifter,
som enligt rikskommissionens instruktion åvila densamma, dock att med avseende
på frågornas rent militära sidor utredningsarbetet måste ankomma på
vederbörande militära myndigheter. Enligt vad rikskommissionen inhämtat
föreligga även inom försvars- och arméstaberna vissa undersökningsresultat,
som belysa sistnämnda förhållanden. Utredningen bör alltså enligt rikskommissionens
åsikt utföras av kommissionen i samråd med chefen för försvarsstaben
och chefen för armén samt med anlitande av i övrigt erforderlig sakkunskap.
Härvid torde även den i motionen berörda frågan angående ianspråktagande
av hästar för krigsmaktens behov vid mobilisering och denna frågas
betydelse för jordbruksdriften böra beaktas, så till vida att det utredes i vad
mån möjligheter föreligga för en jämnare uttagning än vad nu är fallet.
Utförandet av det på grund av uppgiftens natur ganska omfattande utredningsarbetet
kräver dock, att personalen å den avdelning inom rikskommissionens
kansli, där arbetet skall utföras, i erforderlig grad förstärkes.
Rikskommissionen får alltså för sin del under hänvisning till det ovan anförda
förklara sig beredd att, därest erforderliga medel ställas till dess förfogande,
i samråd med chefen för försvarsstaben och chefen för armén samt
med utnyttjande av eljest behövlig sakkunskap igångsätta en utredning i syfte
att klarlägga
dels den inverkan, som en allmän mobilisering kan beräknas komma att
utöva på personal tillgången vid jordbruket,
dels de möjligheter, som må kunna finnas att täcka sålunda uppkommande
personalbrist genom förefintlig reservarbetskraft eller genom tillförande av
personal från andra yrkesområden,
dels de åtgärder, som härutöver, med beaktande av militära krav och personalbehoven
på andra för folkförsörjningen viktiga områden, kunna visa sig
påkallade för att i möjligaste mån säkerställa den för livsmedelsförsörjningen
under krig vid jordbruket erforderliga arbetskraften,
dels möjligheterna för åstadkommande av sådana ändringar i uttagningen
av hästar för krigsmaktens behov vid mobilisering, att jordbrukets intresse av
att ej avhändas nödvändiga dragare därvid bättre än hittills beaktas.
Rikskommissionen kommer att i sinom tid göra underdånig framställning
om de medel, som härför erfordras utöver dem, som stå till kommissionens förfogande.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
I detta ärendes behandling hava jämte ordföranden deltagit generallöjtnant
Sylvan, viceamiral de Champs, generallöjtnant Friis, generallöjtnant Thörnell,
generaldirektör Hansson, kommerserådet Sidenvall såsom ställföreträdare för
generaldirektör Eriksson, kommerserådet Enström, direktör Gabrielsson och
riksdagsman Bärg.
Av viceamiral de Champs har avgivits särskilt yttrande, som bifogas.
J. Åkerman.
Rikskommissionens ordförande.
Karl Åmark.
Särskilt yttrande av viceamiral de Champs.
I rikskommissionens yttrande över av kapten von Heland väckt motion örn
viss utredning för tillgodoseende av arbetskraft vid jordbruket under krig
säges bland annat:
»Då det emellertid bör vara av värde, att olika tänkbara utvägar för att
under krig i möjligaste mån trygga såväl jordbrukets som andra viktiga
näringsgrenars personalbehov bliva behörigen prövade, finner rikskommissionen
för sin del önskvärt, att de omständigheter, som äga betydelse för detta
spörsmål, bliva i ett sammanhang undersökta. Nödvändigt är, att hänsyn härvid
tages till de personalbehov, vilka göra sig gällande på samtliga för folkförsörjningen
viktiga områden.»
Mot bakgrunden av det ovan sagda synas de i rikskommissionens yttrande
föreslagna utredningarna icke tillräckliga. Frågan örn jordbrukets arbets
kraft kan näppeligen lösas för sig utan måste ses i samband med näringslivets
krav i stort. Härutinnan finner man stöd uti de yttranden över 1930 års försvarskommissions
betänkanden, som avgåvos av sakkunniga och ansvariga på
näringslivets olika, områden. Av nämnda yttranden synas i detta sammanhang
följande uttalanden vara av särskild betydelse, nämligen:
Kommerskollegium.
»För egen del ställer sig kollegium i hög grad betänksamt till frågan, huruvida
det skall vara nödvändigt att i det tänkta läget nedskära vår utrikeshandel
i så stor omfattning, som försvarskommissionen förutsatt. — ■—- — Utan att
vår export åtminstone i begränsad omfattning — närmast ifråga örn våra
stapelartiklar på trävaru-, cellulosa- och pappersområdet — hålles igång, lärer
svårighet i varje fall efter någon längre tids krigstillstånd uppstå att likvidera
den för oss oundgängliga importen. Ävenledes skulle en nedläggning av
exportindustrien i den omfattning, som försvarskommissionen synes ha räknat
med, för vissa landsdelar leda till en ekonomiskt och socialt så påfrestande
situation, att de största ansträngningar enligt kollegii förmenande böra göras
för att undvika dylika konsekvenser. Kollegium håller alltså före, att vidmakthållandet
av möjligheterna att tillgodose ett väsentligt större importbehov
än det, varmed försvarskommissionen räknat, bör i det allra längsta
eftersträvas även vid krigsfall och att såväl för transport hit av importvarorna
som också för utskeppning av den export, som kan hållas igång, sjöfartens
upprätthållande i härför erforderlig omfattning måste uppställas som ett
förstahandsönskemål vid angivande av de förutsättningar, som böra ligga till
grund för försvarsanstalternas omfattning.»
Sveriges allmänna exportförening.
»--- — så visst som man icke utan vidare kan sätta likhetstecken mellan
begreppet penningtillgång och sedelpressarnas kapacitet, lika visst är att
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
13
landets försörjning såväl i fred som i krigstid intimt ock ovillkorligen sammanhänger
med dess förmåga att såsom betalning för införseln ställa motsvarande
värden till förfogande genom export. Detta liksom vissa andra ekonomiska
sammanhang har enligt styrelsens uppfattning icke tillbörligt beaktats
av kommissionen vid dess avhandling av Sveriges försörjningsfråga.»
»— —- -—- ett fortsatt upprätthållande även under krig av vår export i
största möjliga utsträckning är för landets försörjning nödvändigt»;
—- ■— -—- »styrelsen måste energiskt yrka på, att vår försvarsberedskap så
anordnas, att rimlig och nödig hänsyn tages till exportens betydelse för
landet---».
Sveriges allmänna sjöfartsförening.
»Kommissionen likställer landets försörjningsbehov med vår egen produktion
jämte den nämnda importen av 4.3 miljoner ton per år. Någon ytterligare
import förutses eller eftersträvas icke. Ej heller tages vederbörlig hänsyn till
exportens betydelse. Man skulle sålunda få räkna med att landet och den
inhemska produktionen från krigets början inställes på självförsörjning, ransonering
införes, exportindustrier upphöra eller omläggas, sjöfartsnäringen till
stor del nedlägges m. m., och allt inriktas på en nödtorftig livsföring under
det hårda tryck, som kriget såsom sådant därjämte utövar. Denna uppfattning
utgör enligt styrelsens sätt att se en ytterst farlig felsyn på hela det förevarande
problemet.»
I dessa yttranden riktas sålunda skarp kritik mot försvarskommissionens
bedömning av vårt lands läge ur försörjningssynpunkt under krig. Allvarliga
föreställningar framföras till frågan, huruvida det skall vara nödvändigt att i
det tänkta läget nedskära vår utrikeshandel i så stor omfattning, som försvarskommissionen
förutsatt. Med bestämdhet framhålles, att ett fortsatt upprätthållande
även under krig av vår export i största möjliga utsträckning är för
landets försörjning nödvändigt. Detta gäller närmast ifråga om våra stapelvaror
på trävaru-, cellulosa- och pappersområdet. Energiskt yrkas härför på
att vår försvarsberedskap så anordnas, att rimlig och nödig hänsyn tages till
exportens betydelse för landet.
Vid bedömandet av dessa yttranden skall ihågkommas, att desamma avgivits
utan tillgång till den utredning beträffande importbehoven m. m. för
de skilda industrigrenarna ävensom för den totala bränsleförsörjningen, vilken
omnämnes i försvarskommissionens offentliga betänkande. Denna utredning,
som delvis utgjorde grunden för kommissionens slutsatser beträffande vårt
lands försörjningsläge, utgick nämligen veterligen aldrig på remiss. Vidare
skall erinras örn att försvarskommissionens beräkningar och bedömanden äro
gjorda på antagandet, att några störningar icke förekomma, som sätta viktiga
delar av industrien m. m. ur stånd att fullgöra sina uppgifter.
Sveriges industriförbund framhåller särskilt dessa förhållanden i sitt
yttrande över kommissionens betänkande, där det heter:
»Då någon belysning angående hur dessa siffror (minimiimportbehovet)
tillkommit icke lämnas i betänkandet, är det givetvis icke möjligt för industriförbundet
att vare sig vitsorda eller bestrida deras riktighet. Även örn
siffrorna därför icke kunna betecknas såsom i och för sig osannolika, måste
här skarpt betonas att undersökningen i fråga uppenbarligen endast kan vara
i hög grad approximativ samt till stor del baserad på rena antaganden örn hur
förhållandena komma att gestalta sig under det nämnda ''första krigsåret’. Särskilt
bör uppmärksammas, att de ifrågavarande uppgifterna angående försörjningsmöjligheterna
sägas vila på den förutsättningen att störningar icke förekomma
under nämnda tid, vilka sätta viktiga delar av industrien ur stånd att
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 48.
fullgöra sina uppgifter. Denna förutsättning gör det uppenbart, att nämnda
beräknade varukvantitet enligt kommissionens egen uppfattning utgör ett
oumbärligt minimum, vilket icke kan underskridas utan att själva grundvalen
för beräkningen blir ohållbar.»
Den i denna försvarskommissions utredning angivna produktionsverksamheten
under krig inom näringslivets olika områden medgiver knappast någon
framställning av exportartiklar. Icke heller kan med denna verksamhet kompensation
erhållas för den nedgång i produktionen, som blir en följd av genom
hemortskriget förlorad materiel och arbetstid.
För upprätthållande av denna ökade produktionsverksamhet erfordras
mänsklig arbetskraft. Det är sålunda icke endast på jordbrukets område, som
särskilda åtgärder måste vidtagas för tillgodoseende av arbetskraft under
krig. Det moderna krigets karaktär av totalkrig talar sitt tydliga språk härför.
För att riktigt kunna bedöma landets läge ur försörjningssynpunkt är det
för den skull nödvändigt att taga upp problemet till behandling i dess större
sammanhang. Det räcker icke att blott utröna våra oundgängligen nödvändiga
importvaror, utan det gäller fastmer att utreda och planlägga våra oundgängligen
nödvändiga handelsförbindelser med utlandet med härav betingad sjöfart,
inhemsk produktionsverksamhet m. m.
Det synes härför nödvändigt att utvidga den av kapten von Heland i
motion till riksdagen föreslagna utredningen till att omfatta grundvalarna för
behovet av arbetskraft m. m. under krig inom näringslivets samtliga områden.
En dylik utredning torde vara av den art och bliva av den omfattning, att
densamma knappast kan verkställas med de arbetskrafter, som stå till rikskommissionens
förfogande. Hemställan bör för den skull göras örn att Kungl.
Majit måtte uppdraga åt en särskild kommission att verkställa en allsidig utredning
beträffande den för landets existensmöjligheter under krig oundgängligen
nödvändiga produktionsverksamheten inom näringslivets samtliga
områden med härav betingat behov av arbetskraft m. m.
Stockholm 1938. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.