Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om revidering av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.

1938-05-03 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:49, Utlåtande i anledning av väckta motioner om revidering av lantarbetstidslagen den 26 juni 1936. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1938 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om revidering av lantarbetstidslagen

den 26 juni 1936.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 178 i

första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 288 i andra kammaren av herr

Bagge m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

besluta att hos Kungl. Majit begära en allsidig utredning av frågan örn lantarbetstidslagens

revidering.

Beträffande de skäl, som anförts* till stöd för denna hemställan, får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till

den tryckta motionen I: 178.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt

utlåtande över motionerna av arbetsrådet, varjämte utskottet berett svenska

lantarbetsgivareföreningen och svenska lantarbetareförbundet tillfälle att

yttra sig. Yttranden hava inkommit och finnas såsom bilagor fogade vid

detta utlåtande.

Inledning.

Sedan chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, den 30 juni

1933 erhållit Kungl. Majits bemyndigande att tillkalla fem sakkunniga att

inom departementet biträda med utredning rörande frågan om laglig reglering

av arbetstiden för arbetare inom jordbruket och dess binäringar,

utsågos den 17 juni 1933 till sakkunniga ledamöterna av riksdagens andra

kammare hemmansägaren O. Jeppsson (ordförande) och småbrukaren J. A.

Andersson i Tungelsta, verkställande direktören i svenska lantarbetsgivarnes

centralförening A. H. Carell, förtroendemannen hos svenska lantarbetareförbundet

C. A. Falk samt ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren

A. Löfvander i Kvarnby. Sedan Falk avlidit, utsågs till ledamot i

hans ställe den 13 april 1935 ledamoten av riksdagens andra kammare

lantarbetaren K. E. Johansson i Hälleforsnäs. De sakkunniga, som antogo

benämningen lantarbetstidsutredningen, avlämnade den 30 september 1935

betänkande med förslag till lag örn arbetstiden i jordbruk och trädgårdssköt
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 and. Nr 49.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottet!! utlåtande Nr 49.

set (lantarbetstidslag) ra. m. (stat. off. utredn. 1935: 48). Enligt detta förslag

skulle lagen omfatta företag, som i regel sysselsatte flera än två arbetare.

Vissa arbeten, bl. a. djurskötsel, skulle helt undantagas från lagens tillämpning.

Vid betänkandet funnos fogade reservationer dels av ledamöterna Jeppsson

och Löfvander, vilka ansett, att lagen ej borde omfatta andra företag

än sådana, som i regel sysselsatte flera än fyra arbetare, dels ock av ledamöterna

Andersson och Johansson, vilkas förslag omfattade jämväl djurskötsel

samt upptog kortare arbetstider än majoriteten ifrågasatt.

Förslag till lantarbetstidslag, innefattande åtskilliga betydande avvikelser

från de sakkunnigas förslag, framlades därefter i proposition nr 230 för

1936 års riksdag. Kungl. Maj:ts förslag innebar bl. a., att lagen skulle omfatta

även sådana företag inom trädgårdsskötseln, som i regel sysselsatte

endast en arbetare, samt vara tillämplig jämväl å djurskötsel. Lagens giltighetstid

skulle vara begränsad till tre år.

I anledning av propositionen väcktes sju motioner. Bland dessa må nämnas

de likalydande motionerna 1:418 av herr Löfvander m. fl. och 11:797

av herr Jeppsson m. fl., vilka motioner i huvudsak upptogo sakkunnigmajoritetens

förslag med den ändring däri, som föreslagits i huvudmotionärernas

reservation.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande

nr 52. Utskottet hemställde däri, att riksdagen måtte för sin del antaga

ett av utskottet upprättat lagförslag, i huvudsak överensstämmande med

Kungl. Maj:ts förslag med de ändringar, som ifrågasatts i de av herrar

Löfvander och Jeppsson m. fl. väckta motionerna.

Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet avgavs reservation av sju

ledamöter, vilka hemställde, att propositionen måtte bifallas av riksdagen.

Vissa andra reservationer avgåvos därjämte i fråga om 1 och 8 §§.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. Sedan riksdagens beslut anmälts

i skrivelse den 18 juni 1936, nr 363, samt Kungl. Maj:t, efter att hava inhämtat

utlåtande av lagrådet, den 26 i samma månad godkänt riksdagens

lagförslag, såvitt det skilde sig från det i propositionen nr 230 framlagda,

utfärdades sistnämnda dag lantarbetstidslag (S. F. S. nr 333), vilken trädde

i kraft den 1 november samma år och skulle gälla t. o. m. den 31 oktober

1939.

I proposition nr 94 till 1937 års riksdag framlades förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen. De i propositionen föreslagna

ändringarna inneburo bland annat, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas

att omfatta inom trädgårdsskötseln alla företag med minst en arbetare

och inom övriga av lagen berörda områden alla företag med minst

tre arbetare, att jämväl djurskötsel skulle läggas under lagen, dock med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

undantag för mjölkning utförd mot ackordsersättning, att arbetstiden skulle

ytterligare begränsas från i genomsnitt omkring 53 timmar i veckan till i

genomsnitt 48—49 timmar i veckan samt att den förut i 5 § i lagen medgivna

rätten för arbetsgivare att i viss utsträckning överflytta arbetstid från

månaderna november och december till månaderna februari och mars skulle

upphöra — i stället upptogs i samma paragraf en bestämmelse, som innebar

en betydande utvidgning av arbetsrådets befogenhet att medgiva annan

fördelning av arbetstiden än den i lagen angivna.

I anledning av förevarande proposition väcktes inom riksdagen åtta motioner.

Propositionen och motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i

sitt utlåtande nr 48 tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag med allenast två ändringar.

Den ena av dessa innebar, att förslaget örn upphävande av arbetsgivares

rätt till överflyttning av arbetstid och om utvidgning i samband därmed

av arbetsrådets befogenhet att medgiva dispens skulle avslås och 5 § i

lagen bibehållas oförändrad. Den andra av utskottet förordade ändringen

avsåg en utökning av den s. k. »allmänna» övertiden från 200 till 260 timmar

under en tidrymd av tolv månader i följd.

Vid utskottets utlåtande hade åtskilliga reservationer fogats. I två av dessa

hemställdes örn avslag å propositionen. I andra reservationer föreslogos

vissa ändringar i olika delar av utskottets förslag. Bland annat hade herr

Norman m. fl. ansett, att utskottet bort tillstyrka 5 § i Kungl. Maj:ts förslag.

Båda kamrarna godkände det av utskottet framlagda lagförslaget med

den ändring, att -— i enlighet med vad som förordats i nyssnämnda reservation

av herr Norman m. fl. — däri infördes en 5 § av den lydelse Kungl.

Maj:t föreslagit.

Lag angående ändring i vissa delar av lantarbetstidslagen utfärdades sedermera

den 18 juni 1937 (S. F. S. nr 399). De beslutade ändringarna i 1936 års

lag trädde i kraft den 1 november 1937 och gälla, liksom nämnda lag i

övrigt, till och med den 31 oktober 1939.

Gällande Iantarbetstidslag.

Utskottet anser sig böra återgiva vissa stadganden i lantarbetstidslagen,

vilka torde vara av särskilt intresse i förevarande sammanhang.

Om lagens tillämpningsområde.

1 §. Denna lag äger tillämpning:

1) å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom

självständiga företag, samt å byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess

binäring som nu nämnts, allt för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares

räkning i regel användes minst tre arbetare, häri icke inräknad arbetare,

som användes till arbete, vilket avses under a)—d) här nedan,

2) å trädgårdsskötsel, bedriven såsom självständigt företag, för såvitt i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användes minst en arbetare

enligt samma beräkning.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över dess anordnande;

b) mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa

arbeten utföras mot ackordsersättning, ävensom diknings- och skogsarbeten,

i den mån de mot sådan ersättning utföras av arbetare, som icke är fast

anställd i rörelsen;

c) husligt arbete;

d) arbete som bedrives av staten.

2 §. Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem

av arbetsgivarens familj; samt ej heller

lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

bokhållare eller annat kontorsbiträde.

Örn ordinarie arbetstid.

4 §. / mom. I arbete som avses i 1 § under 1) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn

10 timmar samt för vecka,

om första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,

41 timmar,

om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,

46 timmar och

om första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september,

54 timmar.

Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, skall i

stället för vad nu sagts gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 9

timmar samt för två veckor i följd 108 timmar.

2 mom. I arbete, som avses i 1 § under 2) må arbetsgivare icke använda

arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar

samt för två veckor i följd 96 timmar eller ock vad angår veckor, vilkas

första söckendag infaller under tiden april—september, 106 timmar, därest

arbetstiden under året i övrigt begränsas till högst 86 timmar för två veckor

i följd.

5 §. / mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 §

angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt

än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden

utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande

därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av

arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetarnas sammanslutning

eller sammanslutningar eller annorledes framgår att det stora flertalet av

de arbetare som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt

och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Örn arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid).

6 §. 1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,

som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

5

överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,

må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å övertid. Om sådant arbete samt dess anledning,

omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två

dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att

ofördröjligen meddela beslut.

2 morn. Arbetare må utan sådan anmälan eller ansökan som i 1 mom.

sägs användas till arbete å övertid, som föranledes av födelser, sjukdomsfall

eller olycksfall bland djuren.

7 §. 1 mom. Erfordras för driftens ohindrade gång nödvändigtvis att förberedelse-

eller avslutningsarbeten utföras före eller efter den allmänna arbetstiden

eller såvitt angår trädgårdsskötsel att vakt-, vattnings- eller andra

underhållsarbeten eljest utföras utom den allmänna arbetstiden, må nödigt

antal arbetare därtill användas å övertid under högst 7 timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn

till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete å övertid,

vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och

260 timmar under en tidrymd av tolv månader i följd.

3 mom. I fråga örn arbetares skyldighet att utföra arbete som avses i denna

paragraf gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,

men åligger det arbetsgivaren att tillse att icke arbetaren genom användande

till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

10 §. 1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,

som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst

verksamhetsområde som i denna lag avses, ense om viss eftergift som i 5 §

sägs, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande

förordna att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter

inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag

att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena

påkallat undantag från lagens tillämpning.

Motionerna och remissyttrandena.

I motionerna anföres bl. a.:

Under 1 § b) angives att bl. a. skogsarbete och dikning, som utföres mot

ackordsersättning av annan än fast anställd arbetare, skall vara undantaget

från lagens tillämpning. Undantagets inskränkning till arbetare, som är tillfälligt

anställd, leder till synnerligen otillfredsställande konsekvenser, ej

minst för arbetarna.---

Undantaget för skogsarbete mot ackordsersättning har sin orsak bl. a. i

nödvändigheten av att den ena perioden arbeta mera än i den andra. Örn

arbetaren är fast eller tillfälligt anställd, är i det sammanhanget och framför

allt ur arbetarens egen synpunkt utan spår av betydelse. De skäl, som hittills

anförts för undantagets inskränkning till andra arbetare än fast anställda,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

visa oförtydbart hur teoretiska funderingar tillåtits dominera över de praktiska

synpunkterna.

Den ordinarie arbetstidens begränsning och fördelning regleras i lagens

§ 4. Man torde få söka vida omkring för att finna en lagbestämmelse, som

i så anmärkningsvärt ringa grad som den nämnda ansluter sig till praktiska

livets krav. Bestämmelsen byrger på förutsättningen att lantarbetarna utgöras

av antingen arbetare, som uteslutande ägna sig åt djurskötsel, eller

av arbetare, som ej ha med djurvård att skaffa. Förutsättningen är felaktig

ur mer än en synpunkt.

Först och främst torde det vara relativt sällan som en djurskötare ägnar

sig uteslutande åt djurskötsel.---Att en ladugårdsskötare blott därför

att han under några kortare stunder på dagen sysslar med annat arbete än

direkt djurskötsel skulle få sin arbetstid minskad från 108 timmar per tvåveckorsperiod

till 41 timmar per vecka måste anses vara ägnat att åstadkomma

svårigheter såväl för arbetsgivare som arbetare.

Vad härefter beträffar lagens stadgande att den kortare arbetstiden skall

gälla för alla arbetare, som ej uteslutande ägna sig åt djurskötsel, är det

uppenbart att en betydande arbetargrupp vid bestämmelsens avfattande helt

enkelt blivit avglömd, nämligen den grupp av arbetare, vilka visserligen ej

uteslutande men dock dagligen syssla med djurskötsel, samtidigt som de

sysselsättas med annat arbete. Till denna grupp, som har en betydande omfattning,

särskilt inom det medelstora eller mindre jordbruket, höra stalldrängar,

stallare och andra arbetare med »blandat arbete». För dem skall

enligt lagen tillämpas samma arbetstid som för egentliga jordbruksarbetare,

d. v. s. samma arbetstid som för kördrängar och dagsverkare, trots att det

från alla håll är erkänt och omvittnat att en arbetare, som har att ombesörja

djurskötsel, måste medgivas en längre arbetstid än den, som blott går

i utearbete. Jordbrukets senaste avtalsförhandlingar voro långvariga och

svåra. I en punkt möttes dock parterna från början, nämligen när det gällde

de »blandade arbetarnas» arbetstid. Bristen på lagliga särbestämmelser för

dessa arbetare var nämligen så uppenbar även för arbetarna, att deras representanter

vid avtalsförhandlingarna förliden höst utan tvekan förklarade

sig villiga att avtalsenligt utöka arbetstiden för »blandade arbetare» och medverka

till att den utsträckta tiden blev legaliserad genom dispens av arbetsrådet.

Så har också skett. En i sak mera nedgörande kritik av lantarbetstidslagen

på denna punkt torde ej kunna förebringas.

Utskottet övergår härefter till att i korthet redogöra för vissa huvudpunkter

i de över motionerna avgivna yttrandena. Beträffande det närmare innehållet

hänvisas till yttrandena.

Arbetsrådets majoritet (herrar Bosaeus, Gabrielson, Holmström och Sander)

har ansett tiden ännu icke vara inne för den i motionerna avsedda genomgripande

revisionen av lantarbetstidslagen. Detta utesluter icke enligt

majoritetens uppfattning, att en viss överarbetning av den nuvarande lagtexten

sannolikt är önskvärd i samband med lagens prolongation. I yttrandet

framhålles bl. a.:

I ett avseende har arbetsrådet trots lagens korta tillämpningstid hunnit

göra ett så påtagligt erfarenhetsrön, att det förtjänar framhållas redan nu.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Parternas på arbetsmarknaden uppenbara strävanden till samlörstånd har

genom lagens 5 § 3 morn., ävensom genom omfattningen av arbetsrådets

befogenhet, gjort det i anmärkningsvärd grad möjligt att överbrygga vissa

befarade svårigheter. Detta framgår även av vad motionärerna själva anfört

i fråga örn arbetare med »blandat arbete». Motionärernas exempel på arbetstidslagens

brister hänföra sig i övrigt till en tolkning av lagtexten, som ej

motsvarar den praktiska tillämpningen. Skogsarbete och dikning har sålunda

i mycket stor utsträckning befunnits undantaget från lagens tillämpning

enligt 1 § a), varjämte, då så ej varit fallet, behovet av utsträckt tid

setts tillgodo enligt 5 § 1 eller 3 mom. Frågan örn djurskötarnas arbetstid

har likaledes i lagtillämpningen kunnat lösas utan de av motionärerna angivna

svårigheterna.

En ledamot av arbetsrådet (herr Geijer) har ansett, att en utredning angående

jämkningar i lagens innehåll bör ske men att utredningens syfte bör

begränsas till att — utan rubbande av lagstiftningens nuvarande huvudgrunder

— tillse att, om och i den mån pålitlig erfarenhet angående möjligheter

till smärre förbättringar i lagen efter hand vinnas, denna erfarenhet må

komma den blivande nya lagstiftningen till godo.

Två ledamöter av arbetsrådet (herrar Almström och Carell) ha uttalat, att

»arbetsrådets yttrande borde ha utmynnat i det uttalandet, att arbetsrådet

med hänsyn till nödvändigheten av att lagen vid 1939 års riksdag överarbetas

tillstyrker motionärernas förslag örn en allsidig utredning på grundval

av vunna erfarenheter».

Svenska lantarbetsgivareföreningen har på det livligaste tillstyrkt motionärernas

förslag. Enligt föreningens mening borde vid utredningen övervägas,

om bestämmelserna ej kunde utformas så,

1) att den särskilda tidsbestämmelsen för djurskötare göres tillämplig på

arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel;

2) att arbetstiden för djurskötare får beräknas per sexveckorsperiod;

3) att särskild arbetstid fastställes för annan »blandad» arbetare än stalldräng;
4)

samt att arbete med utfodring, vattning, rykt och utgödsling samt annan

skötsel av dragare undantages från lagens tillämpning, så snart arbetet utföres

av annan arbetare än den, som huvudsakligen sysselsattes med djurskötsel.

Svenska lantarbetareförbundet har under hänvisning till lagens begränsade

giltighetstid funnit ingenting vara att i princip erinra mot den begärda

utredningen.

För närmare belysning av vissa av de spörsmål, som beröras i motionerna

eller remissyttrandena, anser sig utskottet böra lämna följande redogörelser.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr AO.

Lagen» tillämpning å djurskötsel.

Majoriteten av de sakkunniga (herrar Jeppsson, Löfvander och Carell)

föreslog, att allt arbete som innefattade djurskötsel skulle undantagas från

lagens tillämpning; vid beräkning av antalet i företaget sysselsatta arbetare

skulle dock även djurskötare medtagas.

I avgiven reservation tillstyrkte däremot herrar Andersson och Johansson,

att lagen i princip skulle äga tillämpning jämväl å arbete med djurskötsel.

I 1936 års departementsforsing, sådant det förelåg vid remissen till lagrådet,

stadgades att för arbetare, som i regel användes uteslutande till djurskötsel,

den ordinarie arbetstiden skulle vara för dygn 9 timmar samt för

två veckor i följd 108 timmar.

Lagrådet anförde, att det syntes böra övervägas, huruvida icke bestämmelserna

om särskild reglering av arbetstiden för djurskötare skulle kunna

omarbetas för vinnande av större lättfattlighet och klarhet.

Med anledning härav erhöll bestämmelsen örn djurskötares arbetstid i

propositionen nr 230[1936 den formuleringen, att »när arbetare användes

uteslutande till djurskötsel, arbetstiden icke finge överstiga för dygn 9 timmar

samt för två veckor i följd 108 timmar. I anslutning härtill anförde departementschefen,

att om t. ex. en vanlig lantarbetare tillfälligtvis skulle användas

uteslutande till djurskötsel, det utan att särskilda bestämmelser härom

meddelades torde framgå, att veckoarbetstiden i sådant fall icke finge

överstiga hälften av den för två veckor föreskrivna d. v. s. 54 timmar. Även

i ett dylikt fall finge enligt förslaget dygnsarbetstiden icke överstiga 9

timmar.

I motionerna I: 418 av herr Löfvander m. fl. och II: 797 av herr Jeppsson

lii. fl. vid 1936 års riksdag anfördes, att med hänsyn till de tekniska svårigheterna

vid och de ekonomiska konsekvenserna av kreatursskötselns indragande

under lantarbetstidslagens tillämplighetsområde tanken på en laglig

reglering av kreatursskötarnas arbetstid måste övergivas.

Andra lagutskottet föreslog i sitt utlåtande nr 52/1936 att bland de undantag

från lagens tillämpning, som skulle angivas i 1 § andra stycket, måtte

medtagas en punkt e), upptagande »arbete som innefattar djurskötsel»;

emellertid skulle enligt särskilt bestämmelse under 1) i första stycket arbetare,

som uteslutande eller huvudsakligen användes till arbete med djurskötsel,

medräknas vid beräkningen av antalet i rörelsen sysselsatta arbetare.

I den av sju ledamöter avgivna reservationen till utskottets utlåtande tillstyrktes

Kungl. Maj:ts förslag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I propositionen nr 9AI1937 återupptogs förslaget om reglering av djurskötarnas

arbetstid, och bestämmelsen örn arbetstiden för nämnda arbetare erhöll

därvid den avfattning, som den har i den reviderade lagen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

9

I vissa motioner gjordes erinringar mot det föreslagna stadgandet.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 48 beträffande förslaget att

låta lagen omfatta även djurskötsel:

En laglig reglering av djurskötarnas arbetstid är önskvärd såväl ur arbetarskyddssynpunkt

som med hänsyn därtill, att likställighet i fråga örn lagligen

tillförsäkrade sociala förmåner bör såvitt möjligt åstadkommas. En arbetstidsreglering

av det slag, varom nu är fråga, torde även, såsom föredragande

departementschefen i propositionen nr 230 till 1936 års riksdag uttalade,

vara nödvändig för att jordbruket skall kunna erhålla tillgång till kvalificerad

arbetskraft för den för jordbruket så betydelsefulla kreatursvården.

Därest den föreslagna reformen ej genomföres, kan det nämligen befaras, att

skillnaden i arbetstid mellan djurskötarna och de övriga lantarbetarna leder

till väsentligt ökade svårigheter att på lämpligt sätt rekrytera djurskötarepersonalen.

Vissa svårigheter att på lämpligt sätt ordna en arbetstidsreglering för djurskötare

torde otvivelaktigt komma att uppstå. Ett bifall till förslaget, att

mjölkning mot ackordsersättning skall undantagas från lagens tillämpning,

synes emellertid leda till att dessa olägenheter i väsentlig grad minskas. Undantaget

innebär, att vid beräkning av arbetstid hänsyn icke skall tagas till

den tid, som användes för mjölkning mot ackordsersättning. Örn sålunda en

arbetare, vars egentliga arbete regleras av lagen, under någon tid sysslar med

mjölkning mot ackordsersättning, skall vid lagens tillämpning på hans övriga

arbetstid hänsyn icke tagas till den tid, som åtgått för mjölkningen.

I det hänseende, varom nu är fråga, vill utskottet sålunda uttala sin anslutning

till Kungl. Maj:ts förslag.

I fråga om arbetstidens längd yttrade utskottet:

Utskottet anser starka skäl tala för den av Kungl. Majit föreslagna begränsningen

i arbetstiden och vill därför tillstyrka ifrågavarande stadgande.

Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde emellertid kunna föranleda

vissa svårigheter, särskilt vad angår kreatursskötsel!! vid mindre och

medelstora gårdar. I syfte att mildra de befarade olägenheterna föreslår utskottet,

att möjlighet herodes arbetsgivare att taga i anspråk ett större antal

övertidstimmar än som för närvarande enligt 7 § 2 mom. i lagen är medgivet.

Maximiantalet tillåtna övertidstimmar under den i momentet angivna

tidrymden av tolv månader i följd bör enligt utskottets mening höjas från

200 till 260.

Utskottet vill framhålla, att den särskilda bestämmelsen i förevarande

stadgande beträffande djurskötsel avser allenast det fall, att en arbetare användes

uteslutande till dylikt arbete. Örn alltså en arbetare under en dag

användes dels till vanligt jordbruksarbete och dels till kreatursskötsel, skall

den allmänna regeln gälla. Därest en lantarbetare tillfälligtvis användes uteslutande

för djurskötsel, torde, såsom föredragande departementschefen uttalat

vid sin anmälan av lagrådets utlåtande i statsrådet, av förevarande paragraf

framgå, att veckoarbetstiden i sådant fall icke må överstiga hälften av

den för två veckor föreskrivna, d. v. s. 54 timmar, samt att jämväl i ett dylikt

fall dygnsarbetstiden icke får överstiga 9 timmar.

Vid de smärre gårdarna torde det bliva nödvändigt, att arbetare, som äro

anställda för att utföra vanligt jordbruksarbete, i större utsträckning än hittills

varit fallet beordras att tjänstgöra i stället för kreaursskötare under

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

dennes ledighetsdagar. Utskottet utgår ifrån att sådana arbetare beredvilligt

skola bidraga till att även i detta hänseende underlätta arbetstidsregleringen.

Utskottets uttalanden i nu förevarande del lämnades av riksdagen utan

erinran.

Angående innebörden av de gällande arbetstidsbestämmelserna för kreatursskötsel

yttrar chefen för arbetsrådet John Nordin i en år 1937 utgiven

kommentar till den reviderade lantarbetstidslagen bl. a.:

Om en arbetare under en hel vecka men icke under så lång tid som två

veckor i följd användes uteslutande till djurskötsel, får arbetstiden under

angivna vecka uppgå till högst 9 timmar om dygnet och 54 timmar för hela

veckan.

Om en arbetare endast under vissa dagar i en vecka användes uteslutande

till djurskötsel, får arbetstiden dessa dagar icke överstiga 9 timmar, men

veckoarbetstiden får utsträckas till högst 54 timmar. Sammanlagda arbetstiden

under veckans övriga dagar, då arbetaren användes till annat arbete

än djurskötsel, får dock icke överstiga de veckoarbetstider, som gälla för

jordbruksarbete i allmänhet, alltså under vinterhalvåret 41 resp. 46 timmar.

Därest en arbetare användes till såväl djurskötsel som annat arbete men

icke under någon dag användes uteslutande till djurskötsel, skall arbetstiden

begränsas såsom för jordbruksarbete i allmänhet, d. v. s. till högst 10 timmar

för dygn och resp. 41, 46 och 54 timmar för vecka.

Det kollektiva riksavtalet den 16 december 1937 mellan svenska lantarbetsgivareföreningen

och svenska lantarbetareförbundet, vilket avtal gäller från

nämnda dag till och med den 31 oktober 1938, innehåller bl. a. följande

bestämmelser:

§ 6.

Ordinarie arbetstid och raster m. m.

Ordinarie arbetstid.

17. Den ordinarie arbetstiden begränsas av lantarbetstidslagens regler och

utgör, raster oräknade:

A. för egentlig jordbruksarbetare, varmed förstås arbetare, vilken i regel

användes till annat arbete än djurskötsel och endast som ersättare användes

till djurskötsel:

1) vid annat arbete än djurskötsel:

för dygn högst 10 timmar och för vecka,

a) örn första söckendagen i veckan infaller i januari, februari eller december,

högst 41 timmar, vilket timantal fördelas med 6 timmar på lördag och i

regel 7 timmar om dagen under måndag—fredag;

b) om första söckendagen i veckan infaller i mars, oktober eller november,

högst 46 timmar, vilket timantal fördelas med 6 timmar på lördag och i regel

8 timmar örn dagen under måndag—fredag; samt

c) örn första söckendagen i veckan infaller under tiden april—september,

högst 54 timmar, vilket timantal fördelas med 5x/4 timme på lördag och i regel

93/4 timmar om dagen under måndag—fredag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

11

2) vid arbete som ersättare för djurskötare:

för dygn högst 9 timmar och för vecka högst 54 timmar.

Anm. Under vecka då ersättararbete förekommer får den ordinarie arbetstiden

uppgå till högst 54 timmar, därav för annat arbete än djurskötsel högst

det antal timmar per dag och vecka, som ovan under 1) angives.

B. för arbetare, vilken anställes för och i regel användes till såväl djurskötsel

som annat arbete:

a) under de tvåveckorsperioder, vilkas första söckendag infaller i januari,

februari eller december, för dygn högst 10 timmar och för tvåveckor speriod

högst 94 timmar, därav dock för annat arbete än djurskötsel högst 82

timmar;

b) under de tvåveckorsperioder, vilkas första söckendag infaller i mars,

oktober eller november, för dygn högst 10 timmar och för tvåveckorsperiod

högst 102 timmar, därav dock för annat arbete än djurskötsel högst 92 timmar;

samt

c) under de tvåveckorsperioder, vilkas första söckendag infaller under

tiden april—september, för dygn högst 10 timmar och för tvåveckorsperiod

högst 108 timmar.

Anm. I. Under tiden 29 maj—20 augusti 1938 må arbetstiden dock för anordnande

av sammanhängande ledighet enligt punkt 29 A I sista stycket beräknas

per tvenne sexveckorsperioder, vardera örn 324 timmar.

Anm. II. På lördagar må ordinarie arbetstiden efter kl. 13 (sommartid)

resp. kl. 14 (vintertid) uttagas allenast för djurskötsel.

C. för djurskötare, varmed förstås arbetare, vilken i regel användes uteslutande

till djurskötsel:

för dygn högst 9 timmar och för 6 veckor i följd högst 324 timmar.

Arbetstiden uttages, i arbetsgivarens val, med 9 timmar per dag eller med

8 timmar 18 minuter per dag.

I protokollsanteckning till punkt 17 har uttalats, alt i den mån bestämmelserna

under B och C ej stå i överensstämmelse med lantarbetstidslagens

stadganden, dessa bestämmelser gälla endast efter dispens av arbetsrådet.

Undantag från lagens tillämpning beträffande visst ackordsarbete.

Propositionen nr 23011936 innehöll i 1 § ett undantag under a) av samma

lydelse som motsvarande undantag i den utfärdade lagen samt ett undantag

under b) så lydande: »arbete med skötsel och upptagning av rotfrukter, dikning

samt skogsarbete, i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning

av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen».

Med anledning av yrkande i herrar Löfvanders m. fl. och Jeppssons m. fl.

motioner blevo orden »av arbetare som icke är fast anställd i rörelsen» på

förslag av andra lagutskottet uteslutna av 1936 års riksdag.

I propositionen nr 9411937 anförde departementschefen, att vanskligheterna

av arbetstidsregleringens utsträckning även till djurskötare syntes kunna

minskas genom att man, med avvikelse från 1936 års förslag, helt undantoge

mjölkning mot ackordsersättning från lagens tillämpning. I anslutning härtill

framhöll departementschefen, att det syntes vara av betydelse för arbetare,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

icke minst för statare och andra fast anställda, vilkas familjemedlemmar

åtagit sig sådant arbete, att vid behov kunna bistå dem vid dess utförande.

I fråga om skötsel och upptagning av rotfrukter mot ackordsersättning

ifrågasatte departementschefen icke någon ändring i 1936 års lag. Beträffande

dikning och skogsarbete, som utfördes på ackord, förklarade departementschefen

däremot, att skäl icke syntes honom föreligga att låta undantaget

därutinnan gälla annat arbete än sådant, vilket utfördes av arbetare,

som icke vore fast anställd i rörelsen. I enlighet härmed föreslogs för 1 § b)

den lydelse, som punkten erhållit i den reviderade lagen.

Mot det föreslagna stadgandet framställdes anmärkningar i ett flertal

motioner.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande nr 48/1937 i detta ämne bl. a.:

Utskottet har jämväl på denna punkt ansett sig kunna ansluta sig till

Kungl. Maj:ts förslag.------— ------------

Vad särskilt angår diknings- och skogsarbeten avser förevarande stadgande

att göra undantag för sådant arbete allenast i den mån detsamma mot ackordsersättning

utföres av arbetare, som icke är fast anställd i rörelsen. I vissa

motioner har framhållits såsom en brist, att begreppet »fast anställd» icke

blivit fixerat. Med hänsyn till anställningsförhållandenas skiftande natur stöter

det givetvis på svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lagen definiera

nämnda begrepp. Man torde emellertid kunna förvänta, att en praxis rörande

begreppets innebörd snart torde komma att utveckla sig inom arbetsrådet.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att det enligt 3 § i lagen åligger

arbetsrådet att på begäran av bland annat den, vars rätt därav beröres,

avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tilllämpning,

eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom

arbetare.

Sådana arbeten, som avses i stadgandet under b), torde i åtskilliga fall

vara undantagna från lagens tillämpning redan på grund av det under a)

meddelade undantaget för arbete, som utföres under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande.

Utan att vilja närmare uttala sig om de grunder, som böra vara vägledande

vid tolkningen av undantaget under a) i förevarande paragraf av lantarbetstidslagen,

anser sig utskottet emellertid böra framhålla, att vid tillämpningen

av stadgandet synnerlig uppmärksamhet måste ägnas de säregna förhållandena

inom jordbruket och dess binäringar.

I anslutning till vad nu sagts vill utskottet såsom sin mening uttala, att

någon tids erfarenhet av tillämpningen av stadgandena under a) och b) i

förevarande paragraf bör avvaktas. Skulle utvecklingen visa, att dessa stadgande^

avfattning vid tillämpningen föranleda olägenheter av sådan beskaffenhet,

att en omprövning av bestämmelserna framstår såsom nödvändig,

bör en dylik omprövning givetvis komma till stånd.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalanden.

Till belysning av innebörden av undantagsbestämmelserna vill utskottet

återgiva vad chefen för arbetsrådet i sin ovannämnda kommentar anfört i

fråga om s. k. »blandat arbete»:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

13

På sätt redan förut angivits kan det uppenbarligen i vissa fall inträffa, att

en och samma arbetare har att utföra dels arbete, som enligt de här ovan angivna

bestämmelserna är undantaget från lagens tillämpning, och dels arbete,

som faller under lagen (s. k. »blandat arbete»), och fråga uppkommer

då, huru lagen rätteligen skall tillämpas beträffande en dylik arbetare.

För belysande av denna fråga må först redogöras för den praxis, som arbetsrådet

vid tillämpningen av den allmänna arbetstidslagen följt i fråga örn

arbetare med »blandat arbete». I början av sin verksamhet tillämpade arbetsrådet

i hithörande fall den s. k. huvudsaklighetsprincipen, enligt vilken man

för varje arbetare hade att fastställa, vari hans huvudsakliga arbete bestode.

Örn arbetaren huvudsakligen utförde sådant arbete, varå lagen ägde tillämpning,

skulle hela hans arbete — alltså även den del därav, som omfattade

eljest undantaget arbete — anses falla under lagen. Om arbetaren däremot

huvudsakligen utförde arbete, som i lagen angivits såsom undantaget, skulle

hela hans arbete — alltså jämväl den del därav, som principiellt folie under

lagen — anses undantaget från lagens tillämpning. Med anledning av anmärkningar,

som riktades mot denna princip vid 1921 års revision av den allmänna

arbetstidslagen, beslöt arbetsrådet att ändra sin praxis i angivna hänseende

och att i fortsättningen i stället för »huvudsaklighetsprincipen» följa

en annan regel, som skulle kunna betecknas såsom »delprincipen». Denna regel,

som står i överensstämelse med lagens ordalydelse men i praktiken stundom

leder till mindre tillfredsställande resultat, innebär att örn en arbetare

utför dels arbete, som principiellt faller under lagen, och dels arbete, som

i lagen angives såsom undantaget, lagen skall tillämpas å den förra delen

av arbetet men icke å den senare delen därav.

Lantarbetstidsutredningen redogjorde vid behandlingen av frågan om djurskötselns

undantagande från lantarbetstidslagens tillämpningsområde för

den av arbetsrådet numera tillämpade »delprincipen» och uttalade därvid sin

anslutning till nämnda princip. Mot de sakkunnigas uttalande i denna del

framställdes under ärendets behandling vid 1936 års riksdag icke någon erinran.

I anslutning härtill må erinras om andra lagutskottets vid 1937 års riksdag

gjorda, ovan återgivna uttalande med avseende på den i 1 § b) upptagna

undantagsbestämmelsen för mjölkning mot ackordsersättning, vilket uttalande

direkt ansluter sig till »delprincipen».

Utskottet har från arbetsrådet inhämtat följande uppgifter:

Under år 1937 inkommo till arbetsrådet 1 054 ärenden rörande lantarbetstidslagen.

Av dessa ärenden blevo 852 slutbehandlade under året.

Antal

ärenden

1 § (avgöranden huruvida visst arbete är att hänföra till

sådant, varå lantarbetstidslagen äger tillämpning) .... 49

2 § (avgöranden huruvida viss arbetstagare är att enligt

lagen räkna såsom arbetare) ...................... 17

5 § 1 mom. (tillstånd att fördela den i 4 § av lagen stadgade arbetstiden

på annat sätt än i nämnda paragraf sägs) . . 145

5 § 3 mom. (tillstånd att efter överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetare utsträcka arbetstiden) ............ 266

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

Antal

ärenden

6 § 1 mom. (anmälningar rörande nödfallsarbete, som slutförts på

två dygn: 5; ansökningar rörande nödfallsarbete som

icke slutförts på två dygn: 1) .................... 6

8 § (övertidens antecknande; 10 ansökningar att i stället

för den av arbetsrådet fastställda övertidsjournalen använda

andra journaler o. dyl. avslagna; en ansökning

att anteckna övertid per fjortondagarsperiod bifallen) 11

15 § (godtagande av arbetsföreståndare i arbetsgivares stäl
le;

101 ansökningar bifallits och 59 avslagits; de avslagna

ansökningarna hänföra sig till tiden före riksdagens

behandling av 1937 års ändringar i lagen; beträffande

48 ansökningar har arbetsrådet före ärendets

avgörande inhämtat yttrande från vederbörande läns
-

styrelse) ........................................ 160

4 och 7 §§ (utlåtanden angående arbetstidens längd och fördelning,

raster m. m. samt angående förberedelse- och avslutningsarbeten

och dylikt ävensom upplysningar angående

lagen överhuvud taget) .................... 198

Summa 852

Lantarbetstidslagen trädde i kraft den 1 november 1936 och gäller till och

med den 31 oktober 1939. Genom en lag av den 18 juni 1937, vilken trädde

i kraft den 1 november samma år, ha åtskilliga ändringar vidtagits i lagen,

vilka äga samma giltighetstid som lagen i övrigt.

Lagstiftningen har sålunda förlänats provisorisk karaktär. I proposition

till 1936 års riksdag angående lantarbetstidslag framhöll föredragande departementschefen

i anslutning till förslaget, att lagen skulle givas temporär

giltighet, svårigheten att bedöma möjligheterna för och konsekvenserna av

lagens genomförande inom olika delar av dess vidsträckta tillämpningsområde

samt uttalade, att med hänsyn därtill erfarenheterna av dess tilllämpning

torde böra under någon tid avvaktas, innan ställning toges till

frågan om lagens slutliga utformning.

I likhet med arbetsrådets majoritet anser utskottet, att tiden icke är inne

för den i motionerna ifrågasatta utredningen om lantarbetstidslagen. I vissa

hänseenden torde emellertid sådana erfarenheter av lagstiftningen redan nu

hava vunnits — bl. a. i fråga örn arbetare, som i regel användas till

såväl djurskötsel som egentligt jordbruksarbete —, att till övervägande

bör upptagas frågan, huruvida ej lagstiftningen — utan att dess grunder

rubbas — kan bringas i bättre överensstämmelse med vad som befunnits

praktiskt och lämpligt.

Då, såsom utskottet ovan erinrat, lantarbetstidslagen gäller allenast till

och med oktober 1939, kan förslag av Kungl. Maj:t rörande denna lagstiftning

förväntas bliva förelagt 1939 års riksdag. Utskottet förutsätter, att vid

utarbetandet av Kungl. Maj:ts förslag de vunna erfarenheterna av lagens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

15

tillämpning ägnas tillbörlig uppmärksamhet och att de jämkningar föreslås,

som av erfarenheten visat sig påkallade.

Under sådana förhållanden har utskottet icke ansett tillräckliga skäl föreligga

för riksdagen att hos Kungl. Majit göra någon framställning i anledning

av motionerna.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Heiding, Västberg,

Olof Carlsson, Elon Andersson och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Skoglund, Sandström i Härnösand, Hermansson*,

Gardell, Hansson i örebro, Holm och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Tamm, Ekströmer, Skoglund och Sandström i Härnösand,

vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

1937 års riksdag fattade beslut om betydelsefulla skärpningar av 1936

års lantarbetstidslag. Denna erhöll på grund av dessa skärpningar en sådan

utformning, att det i flera avseenden mött stora svårigheter för jordbrukarna

och deras arbetare att anpassa sitt arbete efter lagens bestämmelser.

Särskilt framträdande har detta visat sig vara bl. a. i fråga örn

arbetare, som i regel användas lill såväl djurskötsel som egentligt jordbruksarbete.

Endast tack vare ett vidsträckt utnyttjande av dispensmöjligheterna

har det varit möjligt att kunna ordna arbetet på ett något så

när förnuftigt sätt och undgå en del av lagens egendomliga konsekvenser.

Svårigheterna att kunna tillämpa lagen ha även vitsordats i de till utskottet

ingivna yttrandena. Då lantarbetstidslagen gäller allenast till och med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49.

oktober 1939, kan förslag av Kungl. Maj:t rörande denna lagstiftning antagas

bliva förelagt 1939 års riksdag. Utskottet anser, att en allsidig utredning,

grundad på till buds stående erfarenheter, genom Kungl. Maj:ts försorg

bör komma till stånd innan sådant förslag förelägges riksdagen. Åvägabringandet

av en sådan allsidig utredning skulle stå i överensstämmelse

med statsmakternas intentioner 1936, då ifrågavarande lagstiftning gavs

endast begränsad giltighetstid.

Utskottet får därför hemställa,

att riksdagen med anledning av motionerna nr I: 178

och II: 288 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

verkställande av allsidig utredning rörande den praktiska

tillämpningen av den av 1937 års riksdag beslutade ändringen

av 1936 års lantarbetstidslag och till 1939 års riksdag

framkomma med förslag till sådan revision av sagda lagstiftning,

att densamma bringas i överensstämmelse med

det praktiska livets krav.

2) av herrar Elon Andersson och Barnekow, vilka yrkat, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Majit vid framläggande

av förslag örn lagens prolongation måtte, utan att rubba lagstiftningens

huvudgrunder, taga hänsyn till de erfarenheter beträffande svårigheterna

vid lagens tillämpning, som redan vunnits och ytterligare kunna vinnas,

samt låta detta komma till uttryck i den nya lagtexten.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

17

Arbetsrådet.

Bilaga A.

Till riksdagens andra lagutskott.

Arbetsrådet får härmed på Kungl. Maj:ts befallning den 4 sistlidne februari

avgiva det av utskottet begärda yttrandet över de av herr Fritiof Domö m. fl.

i riksdagens första kammare samt herr Gösta Bagge m. fl. i riksdagens andra

kammare väckta motionerna (nr 178 resp. 288) rörande utredning av frågan

örn lantarbetstidslagens revidering.

I sin nuvarande avfattning, sålunda med de ändringar, som föranleddes

av 1937 års riksdagsbeslut, har lantarbetstidslagen hittills varit gällande

allenast fyra månader. Den praktiska lagtillämpningen, för vilken såväl

Kungl. Majit som riksdagen vid lagens beredning förutsatt en vidsträckt

befogenhet åt arbetsrådet, får i sina huvuddrag och än mer i detaljerna fasta

linjer och kan till sina verkningar definitivt bedömas först i den mån ett

omfattande och allsidigt material av behandlade ärenden samlats. Detta har

givetvis ej hunnit ske under nyssnämnda korta tid. Arbetsrådet finner sig

böra sätta i fråga, huruvida ens efter det lagen varit i kraft ett års tid, alltså

vid utgången av oktober månad innevarande år, tillräckligt material för en

genomgripande revision av lagen kan föreligga. Erinras bör härvid, vad även

bekräftats under arbetsrådets hittillsvarande befattning med lantarbetstidslagen,

att denna avser ett verksamhetsfält, där arbetsförhållandena i olika

företag av samma art liksom även i olika landsdelar växla vida mer än på

den allmänna arbetstidslagens område.

I ett avseende har arbetsrådet trots lagens korta tillämpningstid hunnit

göra ett så påtagligt erfarenhetsrön, att det förtjänar framhållas redan nu.

Parternas på arbetsmarknaden uppenbara strävanden till samförstånd har

genom lagens 5 § 3 morn., ävensom genom omfattningen av arbetsrådets

befogenhet, gjort det i anmärkningsvärd grad möjligt att överbrygga vissa

befarade svårigheter. Detta framgår även av vad motionärerna själva anfört

i fråga om arbetare med »blandat arbete». Motionärernas exempel på arbetstidslagens

brister hänföra sig i övrigt till en tolkning av lagtexten, som ej

motsvarar den praktiska tillämpningen. Skogsarbete och dikning har sålunda

i mycket stor utsträckning befunnits undantaget från lagens tillämpning

enligt 1 § a), varjämte, då så ej varit fallet, behovet av utsträckt tid setts

tillgodo enligt 5 § 1 eller 3 mom. Frågan om djurskötarnas arbetstid har

likaledes i lagtillämpningen kunnat lösas utan de av motionärerna angivna

svårigheterna.

Lantarbetstidslagen gäller som bekant blott till och med den 31 oktober

1939, och nytt förslag om sådan lag förutses av motionärerna skola föreläggas

nästa års riksdag. Det synes icke vara möjligt att på de få månader,

som sålunda skulle stå till buds efter första årets praktiska erfarenhet av

lagen, kunna utan för ärendet skadlig forcering medhinna en så genomgripande

utredning, som motionärerna önska, erhålla remissyttranden och utforma

nytt förslag. Då vad i motionerna anföres som exempel på bristerna

i nuvarande lag visserligen ej i allo saknar formell grund, men, som ovan

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 aud. Nr 49. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

anförts, ej motsvarar den praktiska verkligheten, torde olägenheterna av en

forcerad revision icke kunna uppvägas av nämnvärda fördelar.

Arbetsrådet anser sålunda att tiden ännu icke är inne för den i motionerna

avsedda genomgripande utredningen om lantarbetstidslagen. Detta utesluter

icke, att enligt arbetsrådets mening en viss överarbetning av nuvarande lagtext

sannolikt är önskvärd i samband med lagens prolongation. Denna överarbetning

torde då böra bliva ej blott formell utan jämväl innefatta sådan

omprövning av vissa bestämmelser som andra lagutskottet vid 1937 års riksdag

ansåg eventuellt påkallad efter någon tids erfarenhet av stadgandena

under 1 § a) och b).

I handläggningen av detta ärende hava, förutom ställföreträdande ordföranden

Bosaeus, deltagit ledamöterna Gabrielson, Almström, Carell, Holmström

och Sander samt t. f. ledamoten Geijer.

Utdrag av arbetsrådets protokoll för denna dag bifogas.

På arbetsrådets vägnar:

ELIS BOSAEUS.

Stockholm den 8 mars 1938.

Utdrag av protokoll, hållet vid arbetsrådets sammanträde den 8

mars 1938.

Närvarande:

Ställföreträdande ordföranden Boseus, ledamöterna Gabrielson, Almström,

Carell, Holmström och Sander samt t. f. ledamoten Geijer.

§ 1.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse den 4 februari 1938 med anmodan att

till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över av herr Fritiof Domö

m. fl. i riksdagens första kammare (nr 178) och herr Gösta Bagge m. fl. i

riksdagens andra kammare (nr 288) väckta motioner rörande utredning av

frågan örn lantarbetstidslagens revidering; och beslöts yttrande av det innehåll

registraturet utvisar.

Mot beslutet var t. f. ledamoten Geijer av skiljaktig mening och anförde:

»Då tillräcklig erfarenhet ännu icke kan anses vunnen angående lantarbetstidslagens

verkningar, synes det även mig, att tidpunkten icke är inne

att, såsom motionärerna föreslagit, igångsätta en allsidig utredning av frågan

örn lagens revidering. Vid lagens blivande prolongation torde även

enligt min mening den nya lagstiftningen, såvitt nu kan bedömas, alltjämt

böra vila på samma huvudgrunder som nu gällande lag. Emellertid synes

det mig vara av vikt, att statsmakternas uppmärksamhet inriktas på de svårigheter,

som lagens tillämpning för närvarande medför, samt särskilt, att

arbetsrådets erfarenheter härutinnan — både de som hittills vunnits och de

som inom den närmaste framtiden kunna vinnas — beaktas i syfte att blivande

lagstiftning må erhålla den bästa möjliga utformning.

På två särskilda punkter hava motionärerna riktat angrepp mot den nya

lagstiftningens innehåll, nämligen dels beträffande skogsarbetare, som arbeta

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

19

mot ackordsersättning, och dels beträffande arbetare, som utföra s. k. blandat

arbete. Det torde icke kunna förnekas, att lagtillämpningen på båda

dessa punkter berett såväl arbetsgivare och arbetare som arbetsrådet bekymmer.

Svårigheterna hava emellertid i avsevärd grad utjämnats därigenom

att arbetsrådet i stor utsträckning lämnat medgivanden enligt 5 § 1

och 3 mom. av lagen. I några fall synes det för närvarande som om arbetsrådets

praxis skulle i viss mån tendera mot att samma dispenser givas generellt

för vissa arbetargrupper. I den mån så visar sig bliva fallet, torde det

kunna ifrågasättas, huruvida icke den ordinarie arbetstiden i stället borde

utsträckas för dessa arbetargrupper, så att dylika dispenser av i verkligheten

generell natur bliva överflödiga. Frågan huruvida beträffande skogs- och

dikningsarbetare, som arbeta mot ackordsersättning, likställighet bör genomföras

mellan fast anställda och tillfälliga arbetare torde jämväl böra tagas

under övervägande. För närvarande torde även de fast anställda skogs- och

dikningsarbetarna, som arbeta på ackord, genom arbetsrådets tolkning av

§ 1 a) lantarbetstidslagen i mycket stor utsträckning falla utanför lagens

tillämpning. Beträffande djurskötare har arbetsrådet — såvitt jag förstår

av praktiska skäl — funnit nödvändigt att antaga en lagtolkning, beträffande

vilken tvekan torde kunna råda, huruvida den står i full överensstämmelse

med lagens ordalag. Det lärer emellertid kunna antagas, att denna lagtolkning

väl motsvarar lagens verkliga syfte. Under förutsättning att detta är

riktigt synes det lämpligt, att lagens ordalag ändras, så att någon brist på

överensstämmelse mellan lagen och dess tillämpning ej längre kan ifrågasättas.

På grund av vad sålunda anförts och då även andra punkter kunna finnas,

där jämkningar i lagens innehåll kunna vara påkallade, anser jag, att utredning

härom bör ske, men att utredningens syfte bör begränsas till att — utan

rubbande av lagstiftningens nuvarande huvudgrunder — tillse att, om och i

den mån pålitlig erfarenhet angående ovanberörda och eventuellt andra

möjligheter till smärre förbättringar i lagen efterhand vinnas, denna erfarenhet

må komma den blivande nya lagstiftningen till godo.»

Jämväl ledamöterna Almström och Carell voro av skiljaktig mening samt

yttrade:

»Emot arbetsrådets yttrande över hrr F. Domös och G. Bagges m. fl.

motioner rörande utredning av frågan örn lantarbetstidslagens revidering

vilja vi under följande motivering reservera oss.

Lantarbetstidslagen upphör att gälla den 1 november 1939. Nästa års riksdag

måste alltså taga ställning till frågan om lagens prolongation i oförändrat

eller i förändrat skick. En prolongation av lagen utan en i samband

därmed verkställd överarbetning av lagtexten finna vi med hänsyn till vunna

erfarenheter utesluten. Arbetsrådets majoritet synes också i stort sett dela

vår mening härom, åtminstone så till vida att majoriteten anser en överarbetning

önskvärd.

Därest lagen ej skall oförändrad prolongeras, nödgas nästa års riksdag

således besluta om vissa justeringar av lagbestämmelserna. Ett sådant beslut

förutsätter emellertid en kännedom örn olägenheterna med gällande lags

bestämmelser och sådana förslag till lämplig justering av dess arbetstidsbegränsande

stadganden, som väl näppeligen torde kunna erhållas utan den

allsidiga utredning, som motionärerna föreslagit.

Arbetsrådets majoritet synes i huvudsak grunda sin i yttrandet uttalade

mening på den omständigheten att, medan motionärerna i motiveringen till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr A9; bilagor.

sitt yrkande använt uttrycket ’en genomgripande revidering’ av lagen, hittillsvarande

lagtillämpning ej synes ha givit tillräckligt material för en ''genomgripande’

revision av lagen. Det måste dock framhållas dels att motionärernas

ifrågavarande uttryck i sin helhet omfattar även de mera vaga

orden ’en allmän översyn’ dels att motionärerna i annat sammanhang använde

uttrycket ’en noggrann utredning’, och dels att motionärernas slutliga

yrkande avser allenast ’en allsidig utredning’ av frågan örn lagens

revidering. Vad här anförts kan måhända synas vara en oviktig strid om

ord; vår gensaga i denna del har dock föranletts av att majoriteten tyckes

lia byggt sitt ställningstagande till motionsyrkandet mera på ett lösryckt

ord i motionen än på det sammanhang, vari uttrycket förekommer. Av

detta sammanhang framgår dock att vad motionärerna avsett är en undersökning

av de missförhållanden, som för närvarande föranletts av lagen, och

ett framläggande av förslag till botemedel mot desamma, vilken utredning —

efter inhämtande av remissyttranden över densamma — skulle ställas till

Kungl. Maj:ts och Riksdagens förfogande före 1939 års riksdag.

Frågan synes då endast vara, om lagen redan nu har föranlett sådana

missförhållanden, att en översyn av lagen kunde vara befogad. Vi anse

bestämt att så är fallet. Och arbetsrådets majoritet synes dela denna vår

mening, i det att majoriteten i sitt yttrande framhåller önskvärdheten av att

lagen redan till nästa års riksdag gives en viss överarbetning, formell såväl

som omprövande. Eftersom det — såsom nämnts — torde vara ostridigt att

de lagstiftande myndigheterna vid sitt ställningstagande komma att behöva

närmare upplysningar om de missförhållanden, som lagen föranlett, ävensom

lämpliga förslag till undanröjande av dessa missförhållanden, borde

arbetsrådets egen motivering, logiskt sett, ha lett till ett tillstyrkande av motionärernas

förslag. Ett sådant resultat synes oss också — såsom nämnts —

ur saklig synpunkt högst befogat.

Vi anse därför att arbetsrådets yttrande borde ha utmynnat i det uttalandet,

att arbetsrådet med hänsyn till nödvändigheten av att lagen vid 1939

års riksdag överarbetas, tillstyrker motionärernas förslag örn en allsidig

utredning på grundval av vunna erfarenheter.»

Ur protokollet:

Filip Rune.

Svenska

lantarbelsgivareföreningen.

Bilaga B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan Riksdagens andra lagutskott berett Svenska Lantarbetsgivareföreningen

tillfälle att yttra sig över hrr Domös m. fl. motion i första kammaren

nr 178 samt hrr Bagges m. fl. motion i andra kammaren nr 288 om utredning

rörande revidering av lantarbetstidslagen, får föreningen anföra följande.

På den svenska landsbygden torde det f. n. råda en sällspord enighet örn

att lantarbetstidslagen är behäftad med allvarliga brister. Örn föreningen får

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

21

döma efter de uttalanden, som snart sagt dagligen göras till föreningens

tjänstemän, torde flertalet av de jordbrukare, som beröras av lagstiftningen

och en stor del av deras arbetare vara av den meningen, att lagen ej tillfredsställer

någondera partens behov och önskemål. Lagen — sådan den f. n. gäller

— anses i vissa hänseenden vara ägnad att st jälpa, där den skulle hjälpa.

Praktiskt taget alla de svårigheter och egenartade konsekvenser, som lagen

föranlett, sammanhänga med de ändringar som år 1937 genomfördes, bl. a.

begränsningen av undantaget för skogs- och dikningsarbete mot ackordsersättning

samt — framför allt — djurskötselns inordnande under lagen.

Då lantarbetstidsutredningen år 1935 framlade sitt förslag till lag örn arbetstiden

i jordbruk och trädgårdsskötsel, framhöll sakkunnigmajoriteten

som sin bestämda mening att arbetet med djurskötsel ej lämpligen läte sig

inordna under lagligen fastställda bestämmelser. Häremot reserverade sig två

av de sakkunniga, herrar A. Andersson och K. E. Johansson, vilka framlade

förslag till laglig reglering jämväl av djurskötarnas arbetstid.

Det ligger i öppen dag, att lantarbetstidsutredningen, då den föreslog en

lag, som ej omfattade djurskötseln, icke närmare angav huru en lag skulle

vara beskaffad, som reglerade även djurskötarnas arbetstid. De över lantarbetstidsutredningens

förslag infordrade remissyttrande innehöllo uttalanden

för och emot djurskötselns inordnande under lagen, men däremot praktiskt

taget inga anvisningar om huru en sådan lagstiftning, för att på bästa

sätt ansluta sig till de praktiska förhållandena vid jordbruket, skulle utformas.

När Kungl. Maj:t till 1936 och 1937 års riksdagar lät utarbeta sina propositioner

till lantarbetstidslag resp. ändringar i densamma, hade Kungl. Majit

sålunda i fråga örn formerna för laglig reglering av djurskötarnas arbetstid, i

stort sett endast reservanterna Anderssons och Johanssons förslag med dess

mycket sparsamma motivering att bygga på.

Några remissyttranden rörande lämpligaste sättet att anordna en laglig

reglering av djurskötarnas arbetstid inhämtades, såvitt föreningen har sig

bekant, icke vare sig vid propositionens utarbetande eller under riksdagsbehandlingen.

Det torde därför vara obestridligt att denna fråga ej blivit utredd

på sådant sätt, som sakens vikt och betydelse kräver.

Resultatet har också visat sig motsvara de farhågor, som sakkunnigmajoriteten

på sin tid gav uttryck åt. Lagbestämmelserna om djurskötarnas arbetstid

ha i praktiken visat sig vara så litet tillfredsställande, att lantarbetsgivarna

och lantarbetarna vid de senaste avtalsförhandlingarna i enigt samförstånd

funnit sig föranlåtna att upprätta ett kollektivavtal, vilket i åtskilliga

väsentliga punkter står i strid mot lagens huvudbestämmelser och som därför

för sitt genomförande måste förutsätta ett regelmässigt utnyttjande av

lagens dispensmöjligheter.

Föreningen vill i anledning härav helt ansluta sig till motionärernas uppfattning

att lantarbetstidsfrågan bör överarbetas, innan lagen ånyo kommer

under Riksdagens prövning.

Till närmare motivering av meningen att en överarbetning är påkallad, vill

föreningen i det följande fästa uppmärksamheten vid några av de mest

iögonfallande bristerna i gällande lantarbetstidslag och en del av de praktiska

olägenheter, som av desamma föranledas.

Enligt allmänna arbetstidslagen undantages arbete, som till sin natur är

så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Lantarbetstidslagen

omfattar ej något motsvarande undantag. Den praktiska erfarenhet av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

lagens verkningar, som redan vunnits, visar emellertid att ett undantag för

oregelbundet arbete hade varit väl motiverat. Vid jordbruket förekomma åtskilliga

arbeten, som förutsätta en från dag till dag varierande arbetstid.

Detta är förhållandet ej blott i den egentliga jordbruksdriften t. ex. vid skogskörningar,

utkörning och leverans av mjölk till enskilda avnämare, körningar

utom gårdens område, m. m., utan också vid vissa jordbrukets binäringar.

Enligt föreningens mening skulle vissa egenartade konsekvenser av lantarbetstidslagen

kunna undanröjas, örn lagen kompletterades med undantag

jämväl för oregelbundet arbete. Häremot kan måhända genmälas, att särskilt

sådant undantag är onödigt, då lantarbetstidslagen från sin tillämpning

undantager arbete, som utföres under sådana förhållanden att det ej kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över dess anordnande. Emellertid bör

det därvid beaktas att i allmänna arbetstidslagen båda de nämnda undantagen

finnas upptagna och att jordbrukets förhållanden snarare ge anledning

till en utvidgning av det undantagna området än till en begränsning av detsamma.

Dessutom ger erfarenheten vid handen, att arbetsrådet, framför allt

när det gäller skogskörningar, ej ansett sig kunna tolka undantaget för arbete,

vilket ej kan övervakas, så vidsträckt som skulle krävas för undanröjande

av de orimligheter och olägenheter, som lantarbetstidslagen i vissa

fall visat sig föranleda.

Från lagens tillämpning undantagas vidare vissa uppräknade ackordsarbeten.

Lantarbetstidsutredningen föreslog på sin tid, att allt arbete, som i regel

utfördes mot ackordsersättning, skulle vara undantaget från lagens tillämpning.

1936 års lanlarbetstidslag undantog arbete med rotfruktsskötsel samt

diknings- och skogsarbete i den mån dessa arbeten utfördes mot ackordsersättning.

1937 års lantarbetstidslag begränsade det sistnämnda undantaget

till att gälla allenast andra än fast anställda arbetare.

Den år 1937 genomförda begränsningen har redan under lagens korta

verkningstid visat sig leda till praktiska resultat, som äro otillfredsställande

för såväl arbetsgivarna som — framför allt — för arbetarna.

Först och främst vill föreningen framhålla, att bestämmelsen hänger i luften,

enär det vid dess utformande ej angivits vad som avses med »fast anställd»

arbetare. Denna brist har lett till stor ovisshet vid lagens tillämpning.

I allmänna medvetandet torde den föreställningen ingå, att en lantarbetare

är att anse som fast anställd först när anställningen avser hel- eller halvår

eller i det fall att arbetaren dagligen arbetat för viss arbetsgivare under viss

längre tid. Därest undantagets begränsning till andra än fast anställda arbetare

skall bibehållas, är det av vikt, att begreppets innebörd angives.

Emellertid visa vunna erfarenheter att den nämnda begränsningen av undantaget

ej är lyckad. Av praktiska skäl borde undantaget utformas så, att

det omfattar alla arbetare, fast eller tillfälligt anställda, som mot ackordsersättning

utföra skogs- och dikningsarbete. Genomförandet av en sådan förändring

är lika väl ett arbetsgivare- som ett arbetstagareintresse.

Vid flertalet jordbruk, som omfattas av lagen, bedrivas skogsarbeten med

såväl fast som tillfälligt anställd arbetskraft. I ackordsarbetets natur ligger

inte blott att detsamma — örn arbetaren skall erhålla önskad förtjänst —

måste utföras med större intensitet än tidlönsarbete, utan också att arbetstiden

vissa dagar och veckor — då väderleksförhållandena så medgiva — måste

något utsträckas. Vid ogynnsamma förhållanden måste arbetet däremot helt

eller delvis inställas. Man måste f. ö. vid bedömandet av denna fråga också

ihågkomma, att skogsarbetet huvudsakligen bedrives på vintern, då dagar
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

23

na äro korta. Någon oskälig utsträckning av arbetstiden kan det därför aldrig

bli tal om. Då arbetet icke kan bedrivas kontinuerligt från dag till dag, leder

en begränsning av arbetstiden, så snart den understiger den tid som maximalt

brukar uttagas, obönhörligen till att arbetaren får vidkännas en minskad förtjänst.

Eftersom den medgivna arbetstiden på grund av bl. a. väderleksförhållanden

vissa dagar och veckor ej kan fullt utnyttjas, leder begränsningen

vidare till att ackordsarbetarens arbetstid, räknat för viss längre period,

kommer att understiga den arbetstid, som ansetts skälig med hänsyn till hans

behov av vila och ledighet. Den fast anställde ackordsarbetarens förtjänstmöjligheter

minskas alltså utan att därmed vinnes annat än viss ledighet utöver

den, som ansetts skälig för övriga arbetare.

Örn skogskörning mot ackordsersättning skall förekomma vid en egendom

med tre par hästar och tre fast anställda arbetare och ytterligare tre löskarlar

anställas för att skogskörningen (enbet) skall kunna ske med alla sex hästarna,

kommer lantarbetstidslagen att gälla för halva arbetsstyrkan, nämligen

för gårdens fast anställda arbetare, men inte för lösarbetarna, som arbeta i

lag med dem. Därigenom komma också gårdens egna fast anställda arbetare

— såsom nyss nämnts — att ställas i en ekonomiskt betydligt sämre ställning

än löskarlarna. Och detta utan att man kan framvisa att någon socialt eller

hygieniskt befogad fördel därigenom har vunnits. Ty det torde icke kunna

göras gällande att den genom bestämmelsen framtvungna ökningen av fritiden,

utöver vad som tillkommer en tidlönearbetare, är motiverad varken

av sociala eller hygieniska skäl.

Hittills har denna fråga berörts mest ur arbetstagarens synpunkt. Även för

arbetsgivaren är det emellertid en nackdel att skogs- och dikningsarbete, som

utföres av fast anställd arbetare, skall vara underkastat lagens arbetstidsbegränsande

bestämmelser. Arbetsgivaren ålägges nämligen därigenom en övervakningsuppgift,

som han ofta icke kan fullgöra. Vid exempelvis skogsarbete

på ackord föreligger nämligen alltid den risken att arbetaren vissa tider vill

hålla på med sitt arbete något mera än t. ex. de under vinterhalvåret medgivna

41 timmarna per vecka. I arbetarens eget intresse ligger ju att han vissa

veckor, när förhållandena lämpa sig för skogsarbete, tager igen vad han

eventuellt förlorat i arbetsförtjänst under tider med otjänlig väderlek. Arbetsgivaren

har — under straffansvar — att tillse att den lagligen medgivna

arbetstiden ej överskrides. Ligger en sådan kontroll inom möjligheternas

gräns? Naturligtvis kunna de lokala förhållandena vara sådana att arbetsgivaren

har kontrollmöjlighet inom räckhåll. I många fall, kanske de flesta,

är detta dock icke fallet. Arbetsgivaren blir sålunda beträffande den uttagna

arbetstidens längd ofta hänvisad till arbetarens egna uppgifter, vilket givetvis

ur åtskilliga synpunkter är olämpligt.

Enligt föreningens mening är det nödvändigt att hela komplexet av nu

omnämnda förhållanden underkastas en utredning, som — när fråga blir

om lantarbetstidslagens prolongerande — kan läggas till grund för bedömandet

av frågan örn ackordsarbetenas lagliga reglering i arbetstidshänseende.

Lantarbetstidslagen synes sålunda vara i behov av en översyn redan när

det gäller gränsdragningen för lagens tillämplighet. I fråga örn lagens huvudbestämmelser,

de nämligen, som reglera arbetstidens längd och fördelning,

synes ett tillrättaläggande vara lika påkallat.

Enligt 1936 års lantarbetstidslag undantgs allt arbete med djurskötsel

från lagens tillämpning. Vid lagstiftningens genomförande framhölls — såsom

inledningsvis påpekats — att djurskötselns inordnande under arbets
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andrei lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

tidsbegränsande regler skulle möta synnerliga svårigheter. Det erinrades

också om att man i vissa länder försökt att lagligen reglera jämväl djurskötarnas

arbetstid, men att försöken undantagslöst misslyckats.

1937 års riksdag införde dock i lagen arbetstidsbestämmelser jämväl för

djurskötseln. Resultatet har visat sig bliva mindre tillfredsställande för båda

parter i arbetsförhållandet. I vissa delar äro de nya bestämmelserna sålunda

i det närmaste omöjliga att praktiskt tillämpa. Endast genom ett vidsträckt

utnyttjande av dispensmöjligheterna ha jordbrukarna och deras arbetare till

nöds kunnat undgå en del av lagens något egendomliga konsekvenser.

De genom lagstiftningen uppkomna olägenheterna sammanhänga i första

hand med djurskötselns särskilda natur, som ej lämpar sig för en allt för

stel och snäv reglering, och i andra hand med det sätt, på vilket arbetstidsbestämmelserna

utformats. Vid lagtextens avfattande synes man, såsom motionärerna

framhalta, ha utgått ifrån att det vid jordbruket ej finnes flera än

två slag av arbetare, nämligen egentliga jordbruksarbetare och arbetare, som

»uteslutande» sysselsättas med djurskötsel. I verkligheten är saken alls icke

så enkel. Ett fåtal arbetare ägna sig uteslutande åt djurskötsel, en något

större del av dem sysselsättas huvudsakligen med djurskötsel men i ringare

mån också med annat arbete; till dessa båda grupper höra bl. a. ladugårdskarlar,

fodermarskar, »stallare», fårherdar, svinskötare. En annan del av

lantarbetarna syssla dagligen såväl i viss större eller mindre utsträckning

med djurvård som med annat arbete; hit höra bl. a. »stallare» och stalldrängar,

men också i vissa fall ladugårdskarlar, svinskötare o. dyl. arbetare,

särskilt vid mindre egendomar. Den största delen av lantarbetarna ha sin

huvudsakliga uppgift inom det egentliga jordbruksarbetet, men utföra dagligen

viss djurvård (rykt och utgödsling) samt tjänstgöra dessutom då och

då som ersättare för egentliga djurskötare, varjämte — till sist — ett fåtal

arbetare äro att anse såsom uteslutande egentliga jordbruksarbetare.

Lantarbetstidslagens stadgande örn att den särskilda tidsbestämmelsen för

djurskötare skall gälla endast arbetare, som användes uteslutande för djurvård

leder — om den tolkas efter ordalydelsen —- till praktiska resultat, som

strida emot sedvänja och behov. Flertalet ladugårdskarlar i vårt land utföra

en eller annan syssla, som icke är att hänföra till djurvård. Detsamma gälter

stalldrängar och fodermarskar. I fråga örn exemplifieringen härav vill

föreningen hänvisa till vad motionärerna anfört.

Att en djurskötare, en ladugårdskarl, en »stallare», en svinskötare, som

någon timme om dagen sysslar med annat arbete än djurvård, på grund av

detta senare arbete skulle få sin veckoarbetstid under vinterhalvåret minskad

från 54 timmar till 41 resp. 46 timmar, är varken praktiskt lämpligt eller

med hänsyn till grunden för lagstiftningen befogat. Det står f. ö. ej i överensstämmelse

med vad arbetarparten finner rimligt och svarar ej heller mot

det högre löneläge, som alltid gällt och allt fortfarande gäller för de arbetare,

varom här är fråga. Vid ett stort antal egendomar, framför allt vid

mindre och medelstora gårdar med några få fasta arbetare, måste driften

anordnas så att djurskötarna ombesörja vissa sysslor, som ej ha samband

med arbetet i ladugård, häststall eller svinhus. Otvivelaktigt behöva dessa

arbetare trots att deras sysslor avse såväl djurvård som i någon mån också

annat arbete eller kanske t. o. m. på grund därav minst samma arbetstid

som den arbetare, vilken uteslutande ägnar sig åt djurens vård. Den för utearbete

medgivna arbetstiden är under vinterhalvåret otillräcklig för utförande

av det arbete, som åvilar dessa djurskötare. Lagen ger — beträffande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

25

dem — dock ej rätt till uttagande av annan arbetstid än den, som fastställts

för egentligt jordbruksarbete, d. v. s. 41, 46, 54 timmar per vecka. En ändring

i bestämmelsen örn att den särskilda djurskötaretiden får uttagas endast

av arbetare, som uteslutande sysselsättes med djurvård, är därför påkallad.

En annan önskvärd förändring vore att djurskötarnas arbetstid finge beräknas

för sexveckorsperioder i stället för — såsom nu är fallet — för tvåveckorsperioder.

En sådan förändring är lika mycket ett arbetare- som ett

arbetsgivareintresse, då arbetarna därigenom skulle kunna beredas sammanhängande

ledighet i ökad utsträckning. Någon svårighet ur kontrollsynpunkt

torde ej heller därav föranledas. Redan nu beviljar Arbetsrådet sådan omläggning

så snart begäran därom framställes.

Bland utearbetarna finnas ur arbetstidssynpunkt olika slag av arbetare,

som dagligen ägna sig åt djurvård, nämligen stalldrängar, vilka dels ombesörja

utfodring m. m. och dels gå i utearbete, samt arbetare, som rykta

hästar men därutöver ej syssla med hästskötseln.

Stalldrängar, som jämte hästskötsel utföra utearbete, ha före lagens ikraftträdande

haft i huvudsak samma arbetstid som ladugårdskarlar. Enligt gällande

lantarbetstidslag har sådan stalldräng emellertid ej annan ordinarie

arbetstid än vilken utearbetare som helst. Detta har vid jordbrukets senaste

avtalsförhandlingar synts båda parter, arbetsgivarna såväl som arbetarna,

så opraktiskt att man avtalsenligt träffat uppgörelse örn en utökad arbetstid.

För tillämpning av denna arbetstid fordras dock dispens av Arbetsrådet.

Övriga arbetare, som icke hava annan befattning med djurskötsel än att

de rykta hästar och ombesörja utgödsling, ha före lagens ikraftträdande vanligen

utfört dessa arbeten på annan tid än den ordinarie arbetstiden. Så sker

också f. n., i det att härför uttages »förberedelse- och avslutningstid» med

högst 7 timmar i veckan. Sådant uttagande av övertid skall emellertid journalföras

eller antecknas å arbetstidsschema, en föreskrift, som leder till mycket

bryderi och innebär risk för underlåtenhet att följa lagens bestämmelser

på denna punkt.

Den omständigheten att ryktarbetet i häststallet av ålder ej mraknats i

den ordinarie arbetstiden och att det även efter lagens ikraftträdande lagts

utanför den ordinarie arbetstiden, synes tala för att ifrågavarande arbete vid

en översyn av lagen kunde helt undantagas fran lagens tillämpning. I sa

fall borde med hästrykten jämställas utfodring och vattning av hästar,

vilka arbeten ävenledes till största delen brukat utföras på annan tid än den

som gällt för egentliga jordbruksarbetare. En sådan anordning skulle lösa

praktiskt taget alla svårigheter med »stallares» och stalldrängars arbetstid.

Dessas ordinarie arbetstid kunde nämligen i sa lall fastställas till samma

timantal, som gäller för egentliga jordbruksarbetare.

Det kan måhända häremot invändas, att ett sådant undantag kunde medföra

fara för att stalldrängarnas arbetstid skulle komma att oskäligt utsträckas.

En sådan konsekvens torde emellertid ej behöva befaras; föreningen

vill erinra örn att det väl så betydelsefulla undantaget tor mjölkning mot

ackordsersättning ej torde lia lett till någon oskälig utsträckning av ladugårdsskötarnas

arbetstid.

Örn den särskilda djurskötaretiden får tillämpas för arbetare, som huvudsakligen

sysselsättas med djurvård, skulle den här föreslagna bestämmelsen

örn undantag för rykt, utfodring m. m„ som givetvis ej skulle gälla egentliga

djurskötare, komma att lia betydelse allenast för de stalldrängar, som

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sand. 2 aud. Nr 49. .1

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

agna mindre än hälften av sin arbetstid åt stallskötseln, d. v. s. från mindre

än 1 timme upp till på sin höjd 3 å 4 timmar om dagen. Redan nu har man

möjlighet att för ifrågavarande arbete uttaga 7 timmar »förberedelse- och

avslutningstid» samt — efter dispens — under vinterhalvåret upp till 6 timmar

»utsträckt ordinarie tid», allt per vecka. Därtill kommer att utfodringsarbetet

till en del utföres på ordinarie tid, i det att stalldrängen vanligen, vid

såväl middagsrast som vid kvällsdags får »spänna ifrån» en halvtimme eller

mera före övriga kördrängar för att ha utfodringen färdig, när hästarna

komma till stallet. I de allra flesta fall skulle sålunda en anordning som

den föreslagna ej leda till någon utökning av nu gällande arbetstid, medan

den å andra sidan skulle medföra ordnade och rediga arbetstidsförhållanden,

som väl anslöte sig till sedvänja och allmänt önskemål.

Under hänvisning till vad här anförts örn reglering av arbetstiden för olika

arbetare vill föreningen som sin mening framhålla, att en utredning synes

påkallad rörande möjligheterna att omlägga lantarbetstidslagens arbetstidsbestämmelser

på sådant sätt att driften ej hindras mera än nödigt är. Enligt

föreningens mening borde därvid övervägas om bestämmelserna ej kunde

utformas så,

1) att den särskilda tidsbestämmelsen för djurskötare göres tillämplig på

arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel;

2) att arbetstiden för djurskötare får beräknas per sexa eckor speriod;

3) att särskild arbetstid fastställes för annan »blandad» arbetare än stalldräng;
4)

samt att arbete med utfodring, vattning, rykt och utgödsling samt annan

skötsel av dragare undantages från lagens tillämpning, så snart arbetet

utföres av annan arbetare än den, som huvudsakligen sysselsättes med

djurskötsel.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får föreningen på det livligaste

tillstyrka motionärernas förslag örn att riksdagen måtte besluta att hos

Kungl. Maj:t begära en allsidig utredning av frågan örn lantarbetstidslagens

revidering.

Stockholm den 1 mars 1938.

Svenska Lantarbetsgivareföreningen:

A. H. CARELL.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 49; bilagor.

27

Svenska

lantarbetareförbundet.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remisskrivelse av den 1 februari 1938 har Svenska Lantarbetareförbundet

beretts tillfälle avgiva yttrande över av herrar Domö, Bagge m. fl.

väckt motion örn utredning rörande revidering av lantarbetstidslagen.

Svenska Lantarbetareförbundet får med anledning av detta anföra följande:

Utan att biträda de synpunkter som av motionärerna avgivits i motiveringen

till yrkandet om revidering av lantarbetstidslagen, finner Svenska Lantarbetareförbundet,

alldenstund lagens giltighet endast gäller intill den 31

oktober 1939 och en förnyad riksdagsbehandling därigenom är nödvändig,

ingenting vara att i princip erinra mot begärd utredning.

Stockholm den 28 februari 1938.

Svenska Lantarbetareförbundet:

H. SANDER.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.