Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande.

1938-05-10 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:50, Utlåtande i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1938 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående effektivare

åtgärder för skogsbetets inskränkande.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 113,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hagström hemställt, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam utredning

angående effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande.

Över motionen har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

begärt utlåtande av lantbruksstyrelsen, varjämte tillfälle att avgiva

yttrande beretts centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Norrlands

skogsvårdsförbund, Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas

riksförbund, svenska betes- och vallföreningen, riksförbundet landsbygdens

folk samt hushållningssällskapens i Gävleborgs, Jämlands, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län förvaltningsutskott. Redogörelse för

yttrandenas innehåll lämnas nedan.

I motionen framliålles i huvudsak följande:

Kreaturens betande å skogsmarkerna medför stora skadegörelser på skogsåterväxten,

som därigenom fördröjes eller omöjliggöres. Skogsbetets snara

avveckling är därför ett av de allra viktigaste skogshushållningsproblemen

för närvarande. Men ej heller för jordbruket och boskapsskötseln är numera

något att vinna på att denna föråldrade driftsform får fortleva. Räknar man

med alla kostnader, som föranledas av skogsbetet, såsom för vallhjon eller

för personal som på morgnarna ledsaga djuren till betet och på aftnarna hämta

hem dem, m. m., och tager man i betraktande den minskade avkastning som

blir en följd av skogsbetet, så skall man i de flesta fall finna att skogsbetet

ej blir något billigt bete. Den enda utvägen att få god ekonomi både på

skogsbruk och bete är att skilja på dem båda genom inhägnande av mindre

områden, som lämpa sig till bete och som kunna drivas upp i avkastning

genom kultiveringsåtgärder. Insikten örn nyttan och nödvändigheten av kulturbeten

har på senare tid vunnit allt större utbredning. Vissa gynnsamma

verkningar torde också 1933 års ägofredslag ha haft. Emellertid kan det nog

sättas i fråga, huruvida bestämmelserna i denna lag motsvarat förväntningarna

och örn de äro ägnade att snabbt befrämja bättre förhållanden beträffande

gemensamhetsbeten och betesreglering. Således torde det vara tvivel underkastat,

huruvida bestämmelsen i § 11 örn initiativrätt blott för landsting och

hushållningssällskap är lyckligt funnen. I varje fall synes staten böra vidtaga

effektivare åtgärder beträffande skogsbetets inskränkning i högsta möjliga

grad och anordnande av inhägnade kulturbeten, eventuellt genom större

bidrag i sistnämnda hänseende.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 50. 1121 S8 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Till ledning vid bedömandet av det i motionen behandlade spörsmålet

anser sig utskottet böra lämna följande redogörelse.

Utskottet vill till en början återgiva vissa stadganden i lagen den 2 juni

1933 om ägofred, vilka äro av särskilt intresse i förevarande sammanhang:

10 §. Möter skogs- eller utmark å ömse sidor om ägogräns och fanns ej

stängsel i gränsen den 1 januari 1933, skall skogs- eller utmarken, i den mån

den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur.

Är för visst län eller viss del av län meddelad föreskrift, varom i 5 § andra

stycket sägs, skall inom länet eller länsdelen rätten till gemensamt bete även

avse sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.

Å den till gemensamt bete upplåtna marken må från fastighet, vartill hör

del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå, ej utsläppas flera hemdjur

än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

11 §. Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del

av län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 10 § sägs, varder

helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid

av året, förbjuden, må Konungen på framställning av vederbörande landsting

och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

12 §. Där inom visst län eller viss del av län skogs- eller utmark på grund

av bestämmelserna i § 5 förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande

emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet den 1 januari

1933 var upplåten till gemensamt bete, må Konungen, då skäl därtill äro, på

framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap förordna,

att inom länet eller länsdelen betesreglering å sådan mark må äga rum på

sätt och under villkor, som i 13—19 §§ stadgas.

13 §. Där inom län eller länsdel, varest förordnande enligt 12 § gäller,

skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter, på sätt i sagda paragraf sägs,

den 1 januari 1933 var upplåten till gemensamt bete samt någon del av marken

nyttjas till sådant bete, skall, örn det för någon av fastigheterna yrkas, betesreglering

å marken ske, så framt nödig betesmark för varje fastighet kan

utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande anordnas å

fastighetens område eller, örn för viss fastighet tillgång därtill ej finnes,

fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark

å annan fastighet tillhörande del av skogs- eller utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i

dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör två

eller flera fastigheter och helt eller delvis nyttjas till gemensamt bete, under

förutsättning att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående

del av marken hör, kan å fastigheterna skäligen tillgodoses.

Skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 hölls inhägnad utan att stängselskyldighet

ägde rum, skall vid betesreglering anses som örn den sagda

dag var upplåten till gemensamt bete.

Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till gemensamt

bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej heller må

därefter något område av marken nyttjas till bete för den fastighet, till vilken

området hör, med mindre erforderlig hägnad hålles kring området.

14 §. Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra

för någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad

för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes

gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

3

soia med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att

olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken

upplåtits.

15 §. Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i

den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter

bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu sagts,

åligger fastighet, för vilken betesmarken upplåtits.---

Enligt 71 § i lagen skola vissa tidigare meddelade betesförbud gälla som

örn de utfärdats enligt 11 § i den nya lagen.

I anslutning till 11 § bör nämnas, att Kungl. Majit i proposition nr 107

till 1933 års riksdag med förslag till lag örn ägofred föreslog, att det skulle

ankomma på »Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap»

meddela den i stadgandet angivna föreskriften. Sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottet, som behandlade propositionen, framhöll,

att sådant betesförbud ej borde utfärdas av Kungl. Majit med mindre

en dylik åtgärd stöddes av en allmän opinion bland länets eller länsdelens

jordbruksidkande befolkning. I anledning härav hade i utskottets förslag,

som i denna del godkändes av riksdagen, Kungl. Majits befogenhet att meddela

betesförbud gjorts beroende därav, att framställning örn sådant förbud

gjorts hos Kungl. Majit av vederbörande landsting och hushållningssällskap.

Stadgandet i 12 § i lagen tillkom efter förslag av utskottet. Enligt propositionen

skulle bestämmelserna örn betesreglering äga giltighet för landet i dess

helhet. Utskottet anförde rörande detta spörsmål bland annat:

Örn sålunda bestämmelserna örn betesreglering i princip ej föranleda

erinran från utskottets sida, hyser utskottet dock tvekan örn lämpligheten

att förläna dessa bestämmelser omedelbar giltighet för landet i dess helhet.

Betesreglering innefattar en ny och oprövad väg att avskaffa det gemensamma

betet å ohägnade skogs- och utmarker och med hänsyn till de synnerligen

växlande betesförhållanden, som förefinnas i skilda trakter av landet, möter

stor svårighet att fullständigt överblicka verkningarna av bestämmelsernas

tillämpning. En omständighet, som i detta sammanhang jämväl bör skänkas

beaktande, är den olika uppfattning örn betets lämpliga bedrivande, som är

rådande å skilda orter. Att framtvinga tillämpningen av bestämmelserna örn

betesreglering i de delar av landet, där majoriteten av den jordbruksidkande

befolkningen håller fast vid gemensamhetsbetet såsom en lämplig och fördelaktig

betesform, torde ej vara lyckligt. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle

kunna äventyra lagstiftningens effektivitet och motverka intresset för gemensamhetsbetets

avskaffande på frivillig väg genom anordnande av kulturbeten.

Med hänsyn till det nu anförda har utskottet funnit sig ej kunna tillstyrka,

att bestämmelserna om betesreglering, på sätt i propositionen föreslagits,

förlänas allmän giltighet. Enligt utskottets mening böra dessa bestämmelser

för närvarande vinna tillämpning allenast inom sådana områden, där betesregleringen

stödes av en allmän opinion bland jordbrukarna. — ---- Det

bör sålunda ankomma å Kungl. Majit att beträffande visst län eller viss del

av län förordna örn tillämpning av dessa stadganden. Såsom villkor för meddelande

av dylikt förordnande torde dock böra gälla, att vederbörande landsting

och hushållningssällskap därom gjort framställning hos Kungl. Majit.

Förordnande om betesreglering enligt 12 § första stycket i lagen hava

meddelats beträffande Uppsala län genom kungörelse den 2 mars 1934 och

i fråga örn Östergötlands län genom kungörelse den 16 januari 1935.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

I detta sammanhang torde även böra erinras örn de bestämmelser angående

åtgärder för betryggande av återväxt, vilka återfinnas i 3 kap. skogsvårdslagen

den 15 juni 1923.

Från och med år 1927 har riksdagen varje år anvisat anslag till nyodling

och betesförbättring å ofullständiga jordbruk.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till betesförbättring återfinnas

i kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående stadsbidrag till

jordförbättring å ofullständiga jordbruk med däri genom kungörelse den

30 juni 1937 (nr 571) vidtagna ändringar. Enligt § 1 av kungörelsen må i

syfte att åstadkomma förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana

ofullständiga jordbruk, som på grund av ringa areal åker eller kultiverad

betesmark eller på grund därav, att den odlade marken är starkt stenbunden

eller består av mineralfattig myr jord, icke giva brukaren erforderlig utkomst

av jordbruket, statsbidrag, i den män tillgängligt anslag det medgiver, utlämnas

i den ordning och under de villkor, som i kungörelsen närmare

angivas till, bland annat, befordrande av rationell beteskultur.

Enligt § 3 mom. 4 må betesförbättringsbidrag uppgå till högst hälften av

beräknade kostnaden, dock icke mer än 125 kronor för hektar av den för förbättring

avsedda arealen. Betesförbättringsbidrag må icke på en gång tilldelas

en och samma person med högre belopp än tillhopa 500 kronor.

1 statsverkspropositionen till innevarande års riksdag, nionde huvudtiteln,

har Kungl. Majit under punkten 149:o) föreslagit riksdagen dels medgiva, att

Kungl. Majit må under 1939 bevilja anslag intill 2,000,000 kronor för utlämnande

av statsbidrag till nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning

å ofullständiga jordbruk, dels ock anvisa ett förslagsanslag för ändamålet

av 2,000,000 kronor. Av anslaget skulle förslagsvis få användas 600,000 kronor

till betesförbättring.

I anledning av detta förslag har inom riksdagen väckts ett flertal motioner.

På hemställan av jordbruksutskottet (uti. nr 1 sid. 77—82) har riksdagen med

avslag å motionerna bifallit Kungl. Majits förslag.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 275 till årets riksdag med förslag till beredskapsstat

för budgetåret 1938/1939 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen

medgiva, att Kungl. Majit må, under för beredskapsstaten gällande förutsättningar,

under 1939 bevilja statsanslag intill 1,500,000 kronor utöver det av

riksdagen för nämnda år medgivna beloppet för utlämnande av statsbidrag

till nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga

jordbruk. Av nämnda belopp skulle förslagsvis 450,000 kronor få användas

till betesförbättring.

Till belysande av förhållandet mellan efterfrågan och tillgång med avseende

å de för betesförbättring anvisade medlen får utskottet meddela

följande siffror för åren 1933—193711)

J) Hämtade ur 1938 års statsverksproposition nionde huvudtiteln och statsrevisorernas

berättelse om den år 1937 av dem verkställda granskningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

5

Å r

Sökta

Beviljade

bidragsbelopp

bidragsbelopp

1933................................

786,320

439,110

1934................................

1,037.960

431,630

1935................................

1,172,290

400,000

1936................................

1,327,570

5c0,000

1937................................

1,125.170

450,000

Frågan om vidtagande av åtgärder för inskränkning av skogsbetet och

därmed sammanhängande spörsmål har under de senaste åren i olika sammanhang

varit föremål för uppmärksamhet.

I ett av tillkallade sakkunniga år 1935 avgivet betänkande örn folkförsörjning

och arbetsfred, Del I, Förslag, (S. O. U. 1935: 65) erinras sålunda örn

att under senare tider åtgärder i stor utsträckning vidtagits i syfte att freda

skogsmark för beteskreatur (sid. 31). I anslutning härtill framhålles lämpligheten

av att åtgärder i denna riktning alltjämt företagas till höjande av skogsproduktionen

i avseende å såväl mängd som beskaffenhet.

1936 års utredning angående beredskapsarbeten har i sitt år 1937 avgivna

betänkande med utredning och förslag rörande beredskapsarbeten (S. O. U.

1937: 26) bland annat behandlat frågan örn behovet av betesvallsanläggningar

för skogens fredande mot bete (sid. 147—150). Härom uppgiver utredningen

till en början med stöd av införskaffade uppgifter från 11 av landets 25 skogsvårdsstyrelser,

att dessa skogsvårdsstyrelser redovisat ett behov av dylika

anläggningar, avseende 52,222 hektar, en kostnad av 8,861,000 kronor och ett

dagsverksantal av 1,124,441. Därest samtliga skogsvårdsstyrelser anmält det

föreliggande behovet av betesvallsanläggningar, skulle sannolikt enligt utredningen

det redovisade behovet ha blivit omkring dubbelt så stort som det

ovan angivna.

Därefter anför utredningen bland annat:

Det synes icke behöva råda tvivel därom, att skogsmarkens betning utgör

ett allvarligt hinder för en god virkesproduktion. Den uppfattningen är allmän,

att betesfred i skogen utgör ett oeftergivligt villkor för en rationell

skogsvård. Trots detta förekommer ännu i vidsträckta delar av vårt land,

att skogsmarken betas och detta icke blott av nötkreatur och hästar utan

jämväl av getter och får. Enligt utredningens mening måste en rationell

reglering av dessa förhållanden kräva utförandet av betydande arbeten. Med

hänsyn härtill och till dessa arbetens stora allmänekonomiska betydelse

samt till möjligheterna att vid desammas genomförande företrädesvis anlita

sådan arbetskraft, som normalt synes ha svårigheter att finna full

sysselsättning, torde statlig medverkan under vissa omständigheter vara påkallad.

Utredningen vill härvid icke underlåta att erinra örn att resultaten

av de skogsvårdsåtgärder såsom dikning och olika slag av skogsodlingsåtgärder,

vilka redan äro föremål för statligt understöd, i icke ringa utsträckning

spolieras genom betesdjurens tramp och bett.---Principiellt

hyser utredningen den uppfattningen, att frågan örn att vinna förbättrade

produktionsförhållanden inom skogsbruket är av den angelägenhetsgrad, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

staten oberoende av konjunkturernas växlingar städse måste lia anledning

intressera sig härför. Enligt utredningens mening kunna därför skäl tala för

att, i den mån den statliga bidragsverksamheten för visst eller vissa områden

av skogsbruket begränsas, den i stället, örn förhållandena i övrigt därtill giva anledning,

överflyttas till andra för skogsbruket jämväl viktiga områden. Med

denna utgångspunkt finner utredningen, att, därest en beskärning av statsanslagen

till skogsdikning och olika slag av skogsodlingsåtgärder kommer

till stånd, undersökning bör verkställas angående förutsättningarna för utvidgning

av den statliga understödsverksamheten för betesregleringsändamål.

I sådant syfte vill utredningen föreslå följande.

Av en särskild kommitté, sammansatt av representanter för skogsbruk

och jordbruk, verkställes en skyndsam undersökning rörande betesfrågans

nuvarande läge, varvid bland annat torde böra utrönas verkningarna av 1933

års ägofredslag samt den omfattning, vari betesregleringar för närvarande

komma till stånd i syfte att vinna betesfred åt skogsmarken. Vidare torde

böra utredas, huruvida det sätt. varpå staten för närvarande understödjer

betesförbättringar genom bidrag till sådana arbeten å ofullständiga jordbruk,

är ändamålsenligt. Örn så icke är fallet, böra reformerade bidragsvillkor

föreslås, varvid med beaktande av centralrådets ovannämnda framställning

skogsbrukets intressen böra tillgodoses. Vid nu ifrågavarande undersökning

torde jämväl böra övervägas möjligheterna att genom utförandet av vissa

försök anskaffa material för uppskattning av den skadegörelse, skogsbruket

åsamkas genom betet.

Riksdagens revisorer hava i sin berättelse (del I) örn den år 1937 av dem

verkställda granskningen gjort vissa uttalanden angående statsbidrag till

betesförbättringar (sid. 116 och 117).

I en framställning till Kungl. Maj:t av den 27 september 1934 har centralrådet

för skogsvårdsstyrelsernas förbund hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att anvisa ett anslag av 500,000 kronor att, efter av centralrådet

utarbetade grunder, utgå till vissa fastigheter i enskild ägo för åvägabringande

av betesfred å skogsmark. Innebörden av detta förslag är i huvudsak

följande:

Statsbidrag skulle utgå för understödjande av sådana betesförbättringsföretag

å enskildas fastigheter, som med hänsyn till fastighetens förmåga

att viuterföda kreatur kunde anses vara av skälig omfattning och lämplig

beskaffenhet. Företagets utförande skulle därjämte åvägabringa möjligheter

för skogsbetets omedelbara eller successiva inställande å fastigheten. Som

villkor för bidrag skulle alltså gälla, att vederbörande bidragstagare förbunde

sig att icke släppa beteskreatur å skogsmarken eller att inom viss tid upphöra

med skogsbetet. Bidragsrätten skulle icke begränsas till fastigheter

med viss areal. Bidragstagare skulle vara fastighetens ägare, och bidrag

skulle kunna utgå med 25 procent av den beräknade kostnaden, oavsett

huruvida för företaget disponerades skogsmark, hagmark, d. v. s. gammal

betesmark, eller åkerjord. Vid kostnadernas beräkning skulle få medtagas

samtliga de arbeten, som kunde krävas för företagets iordningställande,

såsom röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling, ävensom

fröanskaffning och stängseluppsättning. Bidragstagaren skulle tillförbindas

hålla statsunderstött företag i ändamålsenligt skick. Därest underhållet eftersattes,

skulle det utbetalade bidraget jämte planläggningskostnaderna för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

företaget vara förfallna till återbetalning. Följden skulle bliva densamma,

örn med bidragstagarens vetskap eller i hans avsikt betning av skogsmarken

ägde rum, oaktat skogsbetets upphörande utgjort villkor för bidragets beviljande.

För bidragsverksamhetens utövande skulle ett organiserat samarbete

anordnas mellan skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen, varvid

de administrativa uppgifterna skulle omhänderlias av skogsvårdsstyrelserna,

medan hushållningssällskapens tjänstemän skulle medverka vid planläggningsarbetet.

För anslagets tillgodogörande i arbetslöshetsbekämpande

syfte skulle föreskrivas, att det företag, som funnes ägnat att i högre grad

än annat motverka eller förhindra arbetslöshet inom orten, skulle äga företräde

till bidrag samt att det skulle ankomma på den bidragsbeviljande

myndigheten att tillse, att i den utsträckning, som lämpligen kunde äga

rum, arbete vid företagens utförande bereddes arbetslösa eller sådana, som

hotades av arbetslöshet.

I ytterligare en framställning till Kungl. Majit av den 11 december 1936

har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhållit, att det skulle

vara av stor betydelse, »örn en objektiv utredning kom till stånd angående

storleken av de värden, som under olika förhållanden spolieras genom skogsbetet.

Det synes centralrådet, som örn det borde vara en för svenska betesoch

vallföreningen lämplig uppgift att i samarbete med hushållningssällskap

och skogsvårdsstyrelser verkställa en dylik undersökning».

Under hänvisning till centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund

sistberörda framställning har svenska betes- och v alif öreningen i en den 15

november 1937 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit hemställt, att

Kungl. Majit måtte snarast möjligt föranstalta örn utredning rörande dels

värdet av och skadegörelsen genom den i vårt land förekommande betesgången

på skogen och på de alltför stort tilltagna, föga producerande hagmarkerna

och dels även beträffande vilka åtgärder, som böra vidtagas för att

åstadkomma en tidsenlig inskränkning av betesgången på landets skogs- och

hagmarker. Föreningen har även förklarat sig villig att i sin mån medverka

samt, örn detta skulle anses lämpligt, att företaga utredningen under förutsättning,

att härför erforderliga medel ställdes till föreningens förfogande.

Denna skrivelse finnes tryckt i föreningens årsskrift för 1937. I denna årsskrift

har även intagits en uppsats örn »Skogsbetet och dess avveckling» av

läns jägmästaren Wilh. Lothigius.

De förslag och framställningar till Kungl. Majit i förevarande ämne, för

vilka ovan redogjorts, äro beroende på Kungl. Majits prövning.

Vidare bör nämnas, att enligt Kungl. Majits beslut den 23 juli och den 23

oktober 1936 två utredningsmän tillkallats för att verkställa utredning och

avgiva förslag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som

kunna vidtagas för att höja dess bärkraft. Utredningsmännen, vilka antagit

benämningen 1936 års skogsutredving, äro ledamoten av riksdagens andra

kammare, hemmansägaren G. Strindlund och byrådirektören, kanslichefen i

statens jordbruksnämnd N. A. E. Malmfors. Dessutom hava sex sakkunniga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

personer tillkallats för att deltaga i överläggningar med utredningsmännen i

ämnet.

I direktiven för utredningen framhålles bland annat, att betydelsen för

jordbruket av ett lönande skogsbruk skall utredas och att även i övrigt det

samband, som råder mellan dessa båda näringsgrenar, bör bliva föremål för

undersökning.

Utskottet övergår härefter till att lämna en redogörelse för innehållet i

de över motionen avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,

Sveriges skogsägareförbund, Norrlands skogs vårdsförbund, svenska betesoch

vallföreningen samt förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i

Västernorrlands och Norrbottens län hava samtliga uttalat sig i tillstyrkande

riktning.

Lantbruks sindsén erinrar örn den ovan berörda, av 1936 års utredning

angående beredskapsarbeten förordade undersökningen av hela betesfrågans

nuvarande läge samt framhåller, att styrelsen i sitt yttrande över utredningens

betänkande understrukit betydelsen av att en sådan undersökning verkställdes

under samverkan med representanter för såväl jordbruk som skogsbruk.

Därefter anför styrelsen:

Det är en gammal erfarenhet, att på skogsbete fritt kringströvande hemdjur

anställa betydande skada på skogsåterväxten. Därtill kommer, att skogsbetet

ofta är så dåligt, att djuren hava svårt att därå kunna tillfredsställa sitt

näringsbehov. En viktig förutsättning för att skogens användning såsom

betesmark skall kunna bringas att upphöra är, att annan till bete mera lämpad

mark står djurägaren till buds. Med hänsyn härtill är det, där skogens skyddande

sådant påkallar, av stor vikt, att för ändamålet iordningställda betesmarker

inhägnas. Emellertid medför betesmarkens inhägnande och iordningställande

till kulturbete betydande kostnader, vartill i detta sammanhang hänsyn

måste tagas. I vidsträckta delar av landet — framför allt i Norrland —

utgör inkomsten av arbetet i skogen en viktig förvärvsgren för småbrukarna,

som där ofta äro hänvisade till arbete i bolagsskogarna. Skogsägarna å sin

sida äro i hög grad beroende av på orten befintlig arbetskraft. I den mån en

skogsägare finner, att djurens betesgång i skogen omöjliggör eller fördröjer

skogsåterväxten, torde det få anses vara ett skogsägarintresse av första ordningen

att allt efter omständigheterna helt eller delvis bekosta anordnandet

av för olika lägenheter lämpade, produktiva beteshagar, särskilt i de fall, då

förefintliga lägenheter tillhöra eller tidigare tillhört vederbörande skogsägare

och dessa äro för skogsdriften beroende av lägenhetsinnehavarnas arbetskraft.

Det torde finnas exempel på skogsbolag, som insett betydelsen härav och i

viss utsträckning vidtagit åtgärder härför. Sådan allmän medverkan från

skogsägarnas sida finner lantbruksstyrelsen utgöra en viktig förutsättning för

beteskulturens främjande inom avsevärda delar av landet. Även örn effektiva

lagstiftningsåtgärder för skogsbetets inskränkande få anses erforderliga, synes

det vara minst lika viktigt att åstadkomma sådan organiserad praktisk upplysningsverksamhet,

som tydligt kan åskådliggöra de fördelar, hägnade kulturbeten

medföra för såväl skogsskötsel som jordbruket. På grund av vad sålunda

anförts finner lantbruksstyrelsen sig böra alltjämt förorda en undersökning

rörande hela betesfrågans nuvarande läge, verkningarna av 1933 års

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50. 9

ägofredslag samt, med beaktande av ovan av styrelsen framförda synpunkter,

utredning örn åtgärder för betesfred åt skogsmarHu-.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund erinrar bland annat örn

ovan omförmälda framställningar till Kungl. Majit från dels centralrådet och

dels svenska betes- och vallföreningen. Centralrådet framhåller vidare,

att skogsvårdsstyrelsernas fjärde ordinarie förbundsstämma vid sammanträde

den 14 december 1937 antagit en till chefen för jordbruksdepartementet sedermera

överlämnad resolution, vari förbundsstämman uttryckt en förhoppning,

att en utredning angående skadegörelse genom betesgång m. m. snarast måtte

igångsättas, så att ärendet örn möjligt måtte kunna föreläggas 1939 års riksdag.

Centralrådets yttrande utmynnar i ett livligt tillstyrkande av motionen.

Även Sveriges slcogsägareförbuoid tillstyrker motionärens förslag örn en

ingående utredning i ämnet. Förbundet anför bland annat:

Förbundet vill till alla delar vitsorda riktigheten av den redogörelse, som

motionären givit rörande skogsbetets skadlighet för skogsåterväxten samt dess

hinderlighet för en god skogsvård överhuvudtaget. Jämväl vad i motionen

anföres örn betesgångens i skogarna oförenlighet med en rationell kreatursskötsel

samt örn det trängande behovet ur jordbrukssynpunkt att ersätta skogsbetet

med betesgång å för ändamålet skötta betesvallar torde äga sin fulla

riktighet. Det traditionella skogsbetesbrukets fullständiga oförenlighet med

modernt jordbruk samt god skogsvård har emellertid blivit så till fullo klarlagd

genom en mångfald vetenskapliga utredningar och praktiska försök av

fackmän på både jord- och skogsbrukets områden, att förbundet icke torde

behöva ingå i någon vidare bevisning därom. Förbundet vill i detta sammanhang

endast framhålla, att skogsbete!; i norra Sverige, där det fortfarande allmänt

bedrives, av skogsmännen betraktas såsom det kanske svåraste hindret

mot genomförandet av den bättre skogsvård, som alla säga sig eftersträva.

När skogsvårdsintresset för ett par tiotal år sedan först grep omkring sig i

nämnda landsdel, började många skogsägare utföra omfattande skogsodlingar

i syfte att få fram återväxt å sedan gammalt förvildade marker, där naturlig

återväxt alls ej eller blott allt för långsamt kunde påräknas. De omfattande

skogsodlingar, som sålunda kommo till stånd, ödelädes dock i stor omfattning

genom beteskreatur.---Man försökte då att genom hägnader skydda

skogsodlingarna, men resultatet härav blev knappast bättre, enär hägnaden^

ofta skadades genom åverkan samt därefter blevo till mer skada än gagn. Dessa

till ej ringa del av skogsbetet orsakade negativa resultat av skogsodlingsverksamheten

i Norrland ha i mycket hög grad minskat skogsägarnas intresse för

att genom sådder eller planteringar uppdraga återväxt på marker, där den

naturliga föryngringen endast långsamt eller med svårighet inställer sig.

Många större skogsägare förklara öppet, att de på grund av gemensamhetsbetet

nedlagt skogsodlingsverksamheten samt icke ämna upptaga denna,

förrän betesfrågan på ett eller annat sätt blivit löst.

Man frågar sig då, varför det särskilt i norra Sverige skall vara så svårt

att komma till rätta med betesproblemet. Svaret härpå blir i första hand,

att en betydande del av den jordbrukande befolkningen segt fasthåller vid

det uråldriga gemensamhetsbetet på ohägnad mark, samt att skogsskiftenas i

allmänhet långsmala och otympliga form ofta försvårar ett anordnande av rationellt

skötta betesvallar i något så när bekväm närhet av respektive jordägares

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

inägoområde. Vid lagens örn ägofred antagande av statsmakterna 1933 sökte

man bemästra dessa svårigheter genom införande av betesregleringsinstitutet,

med vars hjälp ett rationellt anordnande av betet ändock borde kunna åvägabringas.

1 skogsvårdsintresserade kretsar fäste man stora förhoppningar vid denna

nya möjlighet att kunna komma bort från det ödeläggande gemensamhetsbetet.

Dessvärre hava dessa förhoppningar blott i tämligen ringa omfattning

infriats. Orsakerna härtill äro flera. Då riksdagen år 1933 behandlade ägofredslagen,

vidtog densamma den ytterligt betydelsefulla ändringen i propositionen

i ämnet, att jordägarnas ovillkorliga rätt att kräva betesreglering

borttogs. I stället infördes i lagens 12 § det stadgandet, »att Konungen, då

skäl därtill äro, på framställning av vederbörande landsting och hushållningssällskap

må förordna, att inom länet eller länsdelen betesreglering----

må äga rum». Kåtten att erhålla betesreglering har sålunda gjorts beroende

av ett Konungens generella förordnande för visst län eller länsdel, och

Konungens rätt att utfärda sådant generellt förordnande har gjorts beroende

av att landsting och hushållningssällskap därom samtidigt göra framställning.

Detta riksdagens ståndpunktstagande, som gjorde den nya ägofredslagen

tämligen verkningslös i de landsdelar, där gemensamhetsbete förekommer,

torde ha föranletts av en viss motvilja på jordägarehåll mot det tvång, som

ett rationellt ordnande av betesfrågan genom s. k. betesreglering alltid måste

medföra. Säkerligen har denna jordägarnas motvilja mot betesregleringar

förstärkts genom den i lagens 19 § åt djurägare, som icke äga del i gemensamt

mulbetesområde eller hava servitutsrätt till bete därstädes, medgivna

rätten att, örn de haft sedvanerätt till bete å område, få sitt behov av bete

tillgodosett även vid betesregleringen.

Vilka nu riksdagens motiv för införandet i lagen av berörda inskränkningar

i möjligheten att använda betesregleringsinstitutet än må hava varit, så kvarstår,

att riksdagens sagda åtgärd fått till följd, att 1933 års ägofredslag icke

i nämnvärd mån kunnat bidraga till skogsbetets inskränkande i norra och

mellersta Sverige, där behovet av en ändring i betesförhållandena otvivelaktigt

är störst. Kungligt förordnande örn rätt att begära betesreglering har

hittills utfärdats blott för två sydliga län nämligen Östergötlands och Uppsala.

Erfarenheterna från dessa båda län ge emellertid vid handen, att betesreglering

i många fall kan användas med mycket gott resultat och leda till

ett ordnande av betesförhållandena utan förfång för någon part.

Trots dessa goda erfarenheter synes misstron och motviljan mot betesregleringsinstitutet

ännu vara tämligen allmän i de norra landsdelarna. Det

är anmärkningsvärt, att hushållningssällskapen, där jordbruksteknisk sakkunskap

finnes samlad, i flera fall kunnat vinnas för en framställning till

Konungen örn rätt till betesreglering, men att de mer politiskt betonade

landstingen vägrat sin medverkan. Det torde därför finnas visst fog för motionärens

uttalande, att någon verklig nytta av 1933 års ägofredslag i vissa hänseenden

knappast kan ernås, så länge landsting och hushållningssällskap äga

uteslutande rätt att begära förordnande örn betesreglering.

I enlighet med det ovan sagda hyser Sveriges skogsägareförbund den

meningen, att en metod att ernå förbättrade förhållanden i fråga örn skogsbetet

i norra Sverige bör kunna vara, att ägofredslagen göres effektivare

genom att återföras till den lydelse, den i nu förevarande hänseende ägde i

propositionen till 1933 års riksdag. För att emellertid samtidigt därmed motarbeta

den misstro, som uppenbarligen finnes mot betesregleringarna, borde

några sådana genom statens medverkan kunna på försök utföras i skilda

landsdelar. Befolkningen borde därigenom kunna övertygas örn att dessa för
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

rättningar, rätt utförda, bliva både till enskilt och allmänt gagn. Förbundet

vill erinra om, att när det gällde att övertyga ortsbefolkningen örn möjligheten

och lämpligheten att verkställa laga skifte inom de storskiftade delarna

av Kopparbergs län, verkställdes på statens bekostnad ett antal provskiften,

vilka vitsordats lia medfört det avsedda syftet att övervinna misstron mot en

gagnande rationaliseringsåtgärd.

En annan tänkbar åtgärd är, att i ägofredslagen inrymmes rätt för jordägare,

som därom samtliga frivilligt överenskomma, att även inom län eller

länsdel, för vilket Kungl. Majit ej utfärdat förordnande rörande betesreglering,

erhålla sådan efter lagens bestämmelser, samt att en sålunda sämjevis

genomförd reglering gives laga verkan även mot kommande ägare av fastigheterna.

På denna väg kan man säkerligen å stora arealer utan utövande avtvång

mot någon jordägare ernå ett bestående ordnande av betesförhållandena

även inom de delar av landet, där kungligt förordnande örn betesreglering

ej ifrågasatts eller kunnat åvägabringas.

De åtgärder, förbundet i det föregående behandlat, sammanhänga med en

eventuell lagstiftningsändring. Emellertid kunna även på helt andra områden

åtgärder vidtagas för ernående av förbättrade betesförhållanden; främst bland

dylika åtgärder står en intensifierad upplysnings- och propagandaverksamhet.

Säkerligen kan mycket även vara att vunna genom att den av skogsvårdsstyrelserna

bedrivna bidragsverksamheten till uppmuntrande av anläggandet av

rationellt skötta betesmarker utvidgas. Samtliga ovan diskuterade åtgärder

kräva emellertid för sitt genomförande en ingående utredning. Förbundet får

därför tillstyrka motionärens förslag örn en sådan.

Norrlands skogsvårds förbund förklarar, att full enighet bland skogsmän

råder örn önskvärdheten och nödvändigheten av att skogen i möjligaste mån

snarast skyddas för betesgångens skadliga inflytande, vilket är mest framträdande

på kulturfält och i plantbestånd och som mångenstädes resulterat i utrotande

av den för barrskogens utveckling betydelsefulla lövträdsinblandningen

i bestånden. Förbundet vill för sin del livligt instämma i huvudsyftet

med föreliggande motion och tillstyrker därför, att riksdagen måtte vidtaga

av motionären föreslagna åtgärder.

Svenska beles- och vallföreningen erinrar örn sin ovan berörda framställning

till Kungl. Majit samt anför bland annat:

Att skogsbetet är till skada för skogen synes vara uppenbart. Därom må

skogsvårdens företrädare döma. För den animaliska produktionen måste det

i stort sett även vara ett hinder för önskvärd utveckling. Ett normalt bete,

d. v. s. sådant att djuren därav få tillräckligt med foder av god beskaffenhet,

är det billigaste foder som kan anskaffas och därtill det sundaste för gräsätande

djur. Enligt flera års resultat på svenska betes- och vallföreningens

kontrollgårdar, vilka resultat äro bearbetade, i och för ekonomiska beräkningar,

av professor E. Nanneson, är foderkostnaden per kilogram mjölk på

kulturbete 4.6 öre och vid utfodring med annat foder, genomsnitt för olika

slag, 9.6 öre. Då det är icke blott jordbrukets utan ett hela folkets intresse

att viktiga livsmedel produceras på det billigaste och för folkhälsan lämpligaste

sättet, bör det ju vara klart att förefintliga möjligheter härför böra

utnyttjas. På skogen är betestillgången alltför knapp. Att en och annan

glänta förekommer med tillfredsställande bete för ungdjur och sinkor, aldrig

för mjölkkor, ändrar icke detta förhållande. Djuren kunna därför icke på

lönande sätt tillväxa och producera under betesgång i skogen. Den tid av

året, då ungdjuren skola uppbygga sin konstitution av det ekonomiskt för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

månligaste och sundaste fodret som finnes att tillgå, ströva de alltför mycket

halvsvältande omkring, sökande efter föda. Örn tidsenlig mjölkproduk

tion kan det ej bli tal vid skogsbetning utan extrafoder. Givet är dock,

att detta sätt för betesgången är bättre än intet. Förutsättningarna för

skogsbetets inskränkning äro därför främst, att andra betesmöjligheter

åstadkommas, såsom genom kultivering av mindre arealer på skogens, hagmarkens

eller ängens bekostnad eller också, där så ske kan, genom åkerns

anlitande för detta ändamål. Högre kultur på de för betesändamål utnyttjade

arealerna möjliggör också att flera djur kunna födas på mindre markyta. Till

viss gräns innebär detta fördelar för producerande djur, enär fodrets hopsamlande

— en ko, som mjölkar 20—30 liter, behöver 60—80 kilogram grönt fint

gräs •—- på föga avkastande arealer svårligen kan åstadkommas, så att någon

tid blir över för idissling och fodrets tillgodogörande. Vilka vägar, som vid

beteskultivering böra anlitas, måste avgöras för varje särskilt fall. Då de

jordbrukare, som nu åtnjuta förmånen av skogsbetning på andras marker, icke

vilja avstå därifrån och då frågan är av mycket omfattande och för den animaiiska

produktionen betydelsefull art, böra de vägar klarläggas genom allsidig

utredning, genom vilka önskvärd framgång kan tänkas möjlig.

Föreningen har vid sitt yttrande fogat en av konsulenten hos föreningen

Joli. Borg utarbetad promemoria i ämnet.

Hushållningssällskapets i Västernorrlands län förvaltningsutskott förklarar

sig vara ense med motionären därom, att effektivare åtgärder för skogsbetets

inskränkning böra vidtagas, samt tillstyrker därför i princip motionen. Härutöver

anför förvaltningsutskottet bland annat:

Sedan en lång följd av år har inom Västernorrlands län nedlagts och nedlägges

ett betydande upplysande och propagerande arbete för införandet avrationellare

metoder för betesskötseln. Då hushållningssällskapet, till följd

av sin begränsade medelstillgång, ej mäktat ensam bedriva verksamheten

ifråga, har betydande och värdefull medverkan på detta område erhållits avlänets

skogsvårdsstyrelse. Att utvecklingen på området inom länet ej gått i

hastigare takt beror givetvis på en mångfald samverkande omständigheter,

bland vilka särskilt böra nämnas, att systemet med särskilda beteshagar endast

haft en ringa utbredning, att gemensamhetsbetet på de ohägnade skogsmarkerna

utgjort och delvis ännu utgör en integrerande del av foderförsörjningen

vid flertalet »husbehovsjordbruk» och småbruk samt att vederbörande jordbrukare

till följd av otillräcklig tillgång på odlad jord eller till följd av bristande

kunskap icke anser sig kunna taga odlad jord i anspråk till bete. Den

relativt rigorösa tillämpningen av gällande skogsvårdslag inom länet — i det

att även utpräglade beteshagar hänförts till skogsmark — samt skogsvårdsstyrelsens

strävan att jämväl på administrativ väg framkalla lämplig intensifiering

av betesdriften — har vållat ej ringa irritation i vissa jordbrukskretsar.

Förutom de svårigheter av teknisk art, som på många håli föreligga

att införa betesreglering, har man därför att inom länet räkna med en viss

obenägenhet från jordbrukarehåll att medverka till införande av ytterligare

tvångsbestämmelser på betesskötselns område. Å andra sidan börjar bland

yrkes jordbrukarna den uppfattningen göra sig gällande att skogsbetet enbart

ur jordbrukssynpunkt är olämpligt och bör övergivas.

Hushållningssällskapets i Norrbottens län förvaltningsutskott uttalar bland

annat:

Ehuru det är ett starkt önskemål att snarast komma ifrån skogsbetet och

att förbud mot dettas nyttjande genomfördes, kan förvaltningsutskottet det

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

oaktat icke tillråda ett omedelbart förbud. En sådan åtgärd skulle nämligen

medföra så svårartade rubbningar i den nu gängse hushållsplanen vid jordbruket,

i synnerhet i länets inre delar, att det skulle medföra en katastrof för

flertalet jordbrukare. Djuren hava nu sin försörjning, sådan den nu är, i cirka

tre månader av detta bete. Det måste sålunda skapas någon ersättning för

denna försörjning, innan den kan avlysas. Man måste få tid på sig att ordna

sommarutfodlingen på annat sätt. Och detta tager ju sin tid. Åstadkommandet

av beteshägnader och beten på odlad jord kan icke ske med en enda gång.

En övergångstid härför av minst 3 år, helst 5 år, torde erfordras härför. Ifrågasättas

kan örn ej genomförandet av skogsbetesförbud borde göras fakultativt

och att landsting och hushållningssällskap finge avgöra tiden för dess ikraftträdande,

därest detta ej medför ett förhalande onödigt länge. Det synes nämligen

förvaltningsutskottet som ett dylikt förbud borde genomföras utan alltför

mycket tidsutdräkt. Skogsbetet är ur allmän-ekonomisk synpunkt till sa

stort irnen, att en lagstiftning för dess avlysande därmed kan anses väl motiverad.

För att påskynda verkställandet av ett sådant förbud--- — ifråga
sätter

förvaltningsutskottet, huruvida ej en skogsbetesindragningsersättning

skulle kunna utgå av statsmedel med hänsyn till den jordbrukargrupp, mindrejordbrukare,

som ett skogsbetesförbud inom detta län drabbar. En sådan

skogsbetesindragningsersättning måste —---komma att hålla sig inom

mycket blygsamma gränser. Ersättningen borde givetvis användas för ordnande

av bete på annat sätt.

Hushållningssällskapens i Gävleborgs och Västerbottens län förvaltningsutskott

ha båda uttalat sig mot en lagändring i den riktning motionären åsyftar

men däremot förordat beviljandet av högre anslag till betesförbättring.

Hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott framhåller:

Angående frågan örn genomförandet av betesreglering må framhållas, att

inom en del län omfattande betesinventeringar verkställts med syfte att få

utrönt möjligheten att effektivt genomföra betesreglering i enlighet med ägofredslagens

bestämmelser. Därvid har man emellertid stött på praktiska svårigheter,

som de för saken intresserade jordbrukarna tidigare icke kunnat

räkna med. Enligt vad förvaltningsutskottet känner har ej heller i de län,

där bestämmelser örn betesreglering enligt ägofredslagen genomförts, sådan

betesreglering kommit till praktisk tillämpning i någon nämnvärd utsträckning.

På grund av dessa förhållanden och då representanterna i landsting och

hushållningssällskap äga en mycket omfattande kännedom örn betestillgång

och betesförhållanden för övrigt inom respektive län, synes det för närvarande

icke lämpligt att utsträcka rätten till påkallande av sådan betesreglering. Därtill

förtjänar erinras att, därest önskemål örn betesreglering uppstår inom en

trakt, detta önskemål med all säkerhet kommer att framföras till vederbörande

landsting eller hushållningssällskap. Inom Gävleborgs län har emellertid

något sådant önskemål ännu icke framkommit. I de fall, då skogsbetet allmänt

användes av kreatursägarna, är det ur skogsvårdssynpunkt önskvärt att inskränka

denna betesanvändning, men att sträva efter en fullständig avhysning

synes utskottet vara att använda större våld än nöden kräver. Det kan också

ifrågasättas, om icke på god och i följd därav starkt gräsbunden mark en viss

betning är behövlig för att inom rimlig tid skogskultur skall komma till stånd.

I de trakter där mjölkproduktionen är mera uppdriven har också skogsbetningen

numera inskränkts till en obetydlighet mot vad förr var vanligt. Där

tjänliga hagmarker finnas, förbättras dessa undan för undan genom rödjning

och andra åtgärder och där lämplig mark för betesförbättring saknas i tillräcklig

omfattning tages en del åker i anspråk för bete. Så är åtminstone för
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

hållandet i Gävleborgs län. De mindre jordbrukarna, som oftast ha alltför

liten tillgång till egen skogs- och hagmark för tillgodoseende av betesbehovet

för sina djur, ävensom lägenhetsägarna nödgas ännu i avsevärd omfattning

lita till skogsbetet, vilket de på många håll äro tillförsäkrade genom servitutsrättigheter.

Genomförandet av betesreglering enbart för tillgodoseende av

deras betesbehov är dock knappast möjligt på grund av deras spridda belägenhet,

vartill ofta kommer svårigheten att på lämpligt avstånd inom bygden erhålla

tillgång till tjänlig mark, då dylik mark i regel är uppodlad. För den

egentliga skogsbygden, där småbruken merendels ligga betydligt åtskilda, kan

icke heller betesreglering enligt ägofredslagens mening praktiskt tillämpas.

För skogsbetets ytterligare inskränkande måste man enligt förvaltningsutskottets

åsikt räkna med åtgärder, vilka befrämja den utvecklingstendens som

länge fortgått. För de mindre jordbrukarna, vilka kunna komma i åtnjutande

av statsbidrag för anläggande av kulturbeten, äro sådana statsbidrag

till största gagn. En höjning av statsbidragen vore emellertid behövlig, då

betesförbättringsåtgärderna oftast äro mycket kostsamma. I viss utsträckning

kan också betesbehovet tänkas tillgodosett genom gemensamhetsbeten.

För detta ändamål skulle lämpliga lån vara till gagn.

Hushållningssällskapets i Västerbottens län förvaltningsutskott anför

bland annat:

Om än skogsbetet ur såväl skogsbrukets som jordbrukets synpunkt måste

anses föga rationellt och mindre ekonomiskt, möta svårigheter att på lagstiftningens

väg bortarbeta den sedvänja, som av olika anledningar råder. Genom

upplysning och främjande av kulturbetesanläggningar har hushållningssällskapet

och skogsvårdsstyrelsen med stöd av statsmakterna lyckats minska

skogsbetet icke så oväsentligt på vissa orter. Ifrån detta och till ett fullständigt

avhysande av skogsbetet är dock ett stort steg. Så länge skogsbetet

bedrives på marker tillhöriga betesdjurens ägare, lärer det också möta svårigheter

för en lagstiftning örn förbud mot skogsbete. Förvaltningsutskottet

hyser den uppfattningen att ett direkt stadgande örn förbud mot skogsbetet

skulle väcka berättigad opposition från jordbrukarnas sida ej minst i de rena

skogsbygderna, där skadan av skogsbetet, åtminstone av nötkreatur, icke får

tillmätas någon större ekonomisk betydelse, då djurantalet är så ringa i förhållande

till skogsmarksarealen. Genom att välja den frivilliga vägen till

övergång från skogsbete till kulturbete kan det måhända dröja en längre tid

innan en ny åskådning hinner inarbetas, men i gengäld undgår man många

slitningar och misshälligheter. För att påskynda denna utveckling skulle en

statlig medverkan böra påräknas i högre grad än som nu sker. Där kostnaderna

bliva höga såsom merendels i Norrlands skogstrakter och där den

ekonomiska bärkraften är ringa, torde det vara uppenbart, att utvecklingen

försenas genom det ringa stöd, som staten för närvarande lämnar för den

önskade omläggningen. Därtill kommer att anslagens storlek icke ens medgiva

beviljande av bidrag i den omfattning som antalet sökande motiverar.

Också torde ett visst eftersättande av Norrland även här kunna spåras.

Skogsägareföreningarnas riksförbund och riksförbundet landsbygdens folk

samt hushållningssällskapets i Jämtlands län förvaltningsutskott hava yttrat

sig i avstyrkande riktning.

Skogsägareföreningarnas riksförbund anför:

Det sedan urminnes tider bedrivna skogsbetet har under senaste decennierna

visat en allt tydligare avtagande tendens. Därom vittnar bland annat

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

det mycket stora antal fäbodvallar, som numera undan för undan läggas öde.

Den moderna boskapsskötseln inser mer och mer skogsbetets dåliga ekonomi;

den rationella beteskulturen går i stället framåt, och det torde med all sannolikhet

ej dröja alltför länge förrän största delen av svenska jordbrukare inse

fördelen ur kreatursskötselns synpunkt att upphöra med skogsbetet och gå

in för en ordnad och lönande betesdrift å mindre arealer. I och med att detta

blir verklighet kommer skogsbetet automatiskt och successivt att upphöra och

därmed tillgodoses skogsmännens välmotiverade krav på skilsmässa mellan

skogs- och betesbruk. 1933 års ägofredslag ger i betydande omfattning möjligheter

till särskiljande av skogs- och betesbruk; de i lagen inrymda stadgandena

möjliggöra ett samtidigt avskaffande av skogsbetet inom större områden. Lagen

har dock ännu icke varit gällande tillräckligt länge för att man fullt klart

skall kunna skönja dess verkningar. Riksförbundet anser det därför tills

vidare vara tillräckligt med de möjligheter, som i lagen givits landstingen och

hushållningssällskapen att reglera betesförhållandena. De oerhört varierande

och olikartade förhållandena i vårt land, mellan södra, mellersta och norra

delarna, mellan jordbruksbygderna och skogsbygderna, göra en effektiv lagstiftning

ytterligt svår. Man kan bland annat icke undgå att tänka på de

katastrofala följder, som en genom lag inskränkt betesrätt skulle få för

mängden av småbrukare och torpare i de stora norrländska skogsbygderna,

människor som helt enkelt äro beroende av skogsbetet för sina kreatur.

Genom propaganda och upplysning av olika institutioner ha under senaste

åren betydande arealer kulturbeten blivit anlagda samtidigt som skogsbetet

begränsats. Arbetet i denna riktning fortgår raskt och målmedvetet. Det är

också på denna väg som man, enligt riksförbundets mening, bör komma fram

till en lycklig lösning av frågan. Med beaktande av de allt mera vidgade strävandena

för ordnandet av rationella betesbruk och då tiden ännu icke kan

anses vara mogen för ett objektivt bedömande av resultatet av de åtgärder,

som redan vidtagits i betesfrågan, får riksförbundet yrka avslag på den framlagda

motionen.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar:

Motionären har motiverat sin hemställan örn effektivare åtgärder för skogsbetets

inskränkande med hänvisning till den skadegörelse djuren anses göra

på skogsbeståndet samt därvid utgått ifrån att stora skadegörelser uppstå.

Att djuren åstadkomma viss skadegörelse torde vara ostridigt, men storleken

av densamma måste betecknas som rätt omtvistad. I varje fall är den i hög

grad beroende av lokala förhållanden samt den tidpunkt på våren då djuren

släppas på bete. Skadorna äro oftast icke av sådan omfattning och betydelse,

att enbart de motivera anläggandet av speciella beteshagar. Däremot har

ladugårdsskötselns utveckling och svenska betes- och vallföreningens arbete

skapat en allt mer vidgad förståelse för den förbättring av ladugårdsskötselns

ekonomi, som kan genomföras medelst anläggandet av kulturbeten vid sådana

jordbruk som Ira därför lämpade marker. Mångå ha iordningställt sådana

beten och numera bidrager i hög grad exemplets makt till att allt flera övergå

från att använda sig av skogsbeten till att iordningställa särskilda beteshagar.

De fördelar, som för ladugårdsskötselns del därigenom uppnås, äro så påtagliga,

att utvecklingen i önskvärd riktning ej behöver påskyndas genom några

»effektivare åtgärder». Tvingande bestämmelser utöver 1933 års ägofredslag

äro icke av behovet påkallade och skulle troligen väcka en opposition, som

snarast motverkade det man avser. Yad här ovan anförts anse vi motivera,

att motionen ej föranleder till någon riksdagens åtgärd.

Hushållningssällskapets i Jämtlands län förvaltningsutskott uttalar:

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Skogsbetets inskränkande är förvisso en betydelsefull åtgärd för utvinnande

av ett bättre resultat av kreatursskötseln, då skogsbetet såsom regel

icke giver möjlighet till en större produktion. Detta gäller särskilt i fråga örn

mjölkkor. Däremot finnas stora områden, där såväl ungdjur som får och även

getter kunna erhålla ett tillräckligt bete. Inom de områden, där mjölkproduktionen

rationaliserats mera, torde även bete å skogsmark förekomma i ganska

liten omfattning. Däremot måste givetvis i länets fjälltrakter de naturliga

betena utnyttjas. Frågan om skador å särskilt yngre träd och plantor torde

i ganska hög grad vara beroende av när djuren släppas på betet. För stora

delar av Jämtlands län skulle en inskränkning utav betesrätten komma att

medföra betydande svårigheter. Särskilt skulle de mindre jordägarna komma

i ett besvärligt läge. För närvarande torde också med ganska stor säkerhet

icke landstinget och hushållningssällskapet vilja medverka till att förhindra

särskilt de smärre fastighetsägarna från rätten att beta å de stora skogsområdena.

För Jämtlands län torde därför ännu icke tidpunkten vara inne

för vidtagande av speciella och mera effektiva åtgärder för skogsbetets inskränkande.

Frågan örn skogsbetets inskränkande är ett spörsmål, som under de senaste

åren i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet. I det av tillkallade

sakkunniga år 1935 avgivna betänkandet örn folkförsörjning och arbetsfred

framhölls sålunda lämpligheten av åtgärder i syfte att freda skogsmark

från betesdjur. Vidare har 1936 års utredning angående beredskapsarbeten

i sitt år 1937 avlämnade betänkande uttalat, att den uppfattningen vore allmän,

att betesfred i skogen utgjorde ett oeftergivligt villkor för en rationell

skogsvård, samt föreslagit en skyndsam undersökning rörande betesfrågans

läge, varvid bland annat borde utrönas verkningarna av 1933 års ägofredslag.

Även från enskilda sammanslutningar hava framställningar i detta ämne

gjorts. Sålunda har svenska betes- och vallföreningen under föregående år i

en skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt

föranstalta örn utredning rörande de åtgärder, som böra vidtagas för att

åstadkomma en tidsenlig inskränkning av betesgången på landets skogs- och

hagmarker.

Enligt utskottets uppfattning måste det i stort sett ligga i såväl skogsbrukets

som jordbrukets intresse, att en begränsning av skogsbetet kommer

till stånd. Problemet är emellertid av ömtålig och invecklad beskaffenhet,

och en enhetlig lösning försvåras av de olikartade förhållandena i skilda

delar av vårt land.

Genom den upplysningsverksamhet, som från olika håll bedrivits, ha

under de senaste åren betydande arealer kulturbeten anlagts, varvid skogsbetet

begränsats. I likhet med skogsägareföreningarnas riksförbund håller

utskottet för sannolikt, att det ej kommer att dröja alltför länge, innan den

största delen av de svenska jordbrukarna inse fördelen ur kreatursskötselns

synpunkt att upphöra med skogsbetet och i stället inrikta sig på en ordnad

betesdrift å mindre arealer. Även lantbruksstyrelsen har understrukit vikten

av en sådan praktisk upplysningsverksamhet, som tydligt kan åskådliggöra

de fördelar, som hägnade kulturbeten medföra för såväl skogsskötseln som

jordbruket.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 50.

Såsom bland andra hushållningssällskapets i Gävleborgs län förvaltningsutskott

framhållit äro de mindre jordbrukarna, som ofta hava allt för liten

tillgång till egen skogs- och hagmark för tillgodoseendet av betesbehovet åt

sina djur, ävensom lägenhetsägarna ännu i avsevärd omfattning nödgade att

lita till skogsbete!. Lantbruksstyrelsen och svenska betes- och vallföreningen

hava jämte andra uttalat, att det vore en viktig förutsättning för en inskränkning

av skogsbete!, att annan till bete mera lämpad mark stöde jordägarna till

buds. För de jordbrukare, vilka kunna komma i åtnjutande av statsbidrag

för anläggande av kulturbeten, äro sådana bidrag otvivelaktigt till största

gagn. I flera yttranden har även ifrågasatts en höjning av dylika bidrag.

Vid sitt övervägande av ifrågavarande spörsmål har utskottet i likhet med

bland andra lantbruksstyrelsen funnit starka skäl tala för en allsidig undersökning

rörande betesfrågans nuvarande läge, verkningarna av 1933 års ägofredslag

samt åtgärder för ökad betesfred åt skogsmarker.

Såsom framgår av utskottets redogörelse har åt särskilda sakkunniga —- 1936 års skogsutredning — uppdragits att verkställa utredning och avgiva

förslag rörande skogsbrukets ekonomiska läge och de åtgärder, som kunna

vidtagas för att höja dess bärkraft. I direktiven har uttalats, att sambandet

mellan jordbruk och skogsbruk bör bliva föremål för undersökning. Den nu

förevarande frågan om åtgärder för skogsbetets inskränkande är visserligen

icke direkt omnämnd i de direktiv, som meddelats för de sakkunnigas arbete,

men enligt vad utskottet inhämtat hava de sakkunniga upptagit frågan örn

begränsning av skogsbetet till ett allsidigt övervägande. För utskottet har

tillika upplysts, att de sakkunniga ämna behandla detta spörsmål i ett betänkande,

som torde komma att avlämnas under innevarande år. Under

sådana förhållanden har utskottet icke funnit erforderligt, att ifrågavarande

spörsmål göres till föremål för en fristående utredning.

Enligt utskottets mening måste det anses lämpligt, att skogsutredningen

får del av de synpunkter, som framförts i nu ifrågavarande motion och de

över densamma avgivna yttrandena.

Utskottet får därför hemställa,

1) att riksdagen, i anledning av förevarande motion, måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville överlämna

motionen jämte däröver avgivna yttranden till 1936 års

skogsutredning för att tagas under övervägande vid fullgörandet

av dess uppdrag; samt

2) att motionen, i den mån den icke blivit beaktad genom vad

utskottet sålunda hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 9 sand. 2 ard. Nr 30.

1121 38 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Amira lagutskottets utlåtande Nr 50.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Heiding, Västberg*,

Olof Carlsson, Elon Andersson och Ekströmer;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, Skoglund, Pettersson i Hällbacken*,

Sandström i Härnösand, Gardell, Hansson i Örebro* och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1038. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:281 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående effektivare åtgärder för skogsbetets inskränkande. a1 i texten