Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1938-05-30 · 42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:58, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

1

tfr 58.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om semester m. m., dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 april 1938 dagtecknad proposition, nr 286, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet hållna

protokoll dels föreslagit riksdagen att antaga här nedan införda förslag till

lag om semester samt lag örn ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15

juni 1922 (nr 270), dels ock inhämtat riksdagens yttrande beträffande å den

internationella arbetsorganisationens konferenser år 1936 antagna förslag till

konvention (nr 52) angående semester, rekommendation (nr 47) angående

semester samt förslag till konvention (nr 54) angående årlig semester för

sjömän.

I samband med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

tjugutvå i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

inom första) kammaren

nr 346 av herr Strand,

nr 349 av herr Nordborg,

nr 350 av herr Elon Andersson m. fl.,

nr 351 av herrar Johan Larsson och John Björck,

nr 352 av herr Domö m. fl.,

nr 353 av herr P. Sandström m. fl. och

nr 354 av herr Albertsson samt

inom andra kammaren

nr 485 av herr Ericsson i Kinna,

nr 487 av herr Lundström i Skövde m. fl.,

nr 490 av herr Eriksson i Sandby m. fl.,

nr 491 av herr De Geer i Lesjöfors,

nr 496 av herr Karlsson i Grängesberg m. fl.,

nr 497 av herr Nordström i Kramfors m. fl.,

nr 501 av herrar landberg i Stockholm och Cruse,

nr 502 av herr Åqvist m. fl.,

nr 504 av herr Hellberg,

nr 505 av herr Olsson i Staxäng,

nr 506 av herr Bagge m. fl.,

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

1J89 38 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

nr 507 av herr Fredberg,

nr 508 av herr Backman m. fl.,

nr 509 av herr Persson i Grytterud m. fl. och

nr 510 av herr Carlström m. fl.

I motionerna I: 353 och II: 509, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte beakta vissa i motionerna

framförda synpunkter och förslag. I motiveringen till dessa motioner har

uttalats, att enligt motionärernas mening ett uppskov med frågans avgörande

vore motiverat med hänsyn till den sena tidpunkt, vid vilken propositionen

avlämnats, samt till den i viktiga hänseenden bristfälliga utredning, som utgjorde

grunden för lagförslaget. Motionärerna hava därför i sin motivering

hemställt örn avslag på propositionen i syfte att få till stånd en fylligare och

mera bärande utredning i ämnet än den nu föreliggande. I andra hand har i

motionerna föreslagits viss ändring av 3 §.

För berörda förslag örn ändring i 3 § liksom för de i övriga motioner framställda

yrkandena, vilka samtliga avse ändringar i olika hänseenden i Kungl.

Maj:ts förslag, kommer redogörelse att lämnas vid behandlingen av de särskilda

delarna av detta.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda

lagförslagen, ävensom i fråga örn de skäl, som motionärerna andragit till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning.

Gällande bestämmelser angående semester återfinnas i 5 § m) lagen den

29 juni 1912 örn arbetarskydd. Ifrågavarande lagrum, som infördes år 1931,

innehåller föreskrift, att åt arbetstagare, som utan avsevärt uppehåll användes

till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon

längre tid, borde, i allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet

under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel borde vara sammanhängande

och förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

Frågan örn en lagstadgad semester har vid flera tillfällen behandlats i riksdagen

ävensom varit underkastad särskilda utredningar. En redogörelse för

vad härutinnan förekommit lämnas i propositionen å sid. 7—13.

Å internationella arbetskonferensens tjugonde sammanträde i juni 1936

antogs ett förslag till konvention angående semester. Konventionen äger tilllämpning

å praktiskt taget samtliga arbetstagare med undantag av sådana som

sysselsättas inom sjöfart, jordbruk, husligt arbete och hemarbete. Jämte konventionen

antogs vid samma sammanträde en rekommendation angående

semester. Å sjöfartskonferensens sammanträde i oktober 1936 antogs vidare

ett förslag till konvention angående semester för sjömän. Denna konvention

äger tillämpning å personalen å alla havsgående fartyg. En redogörelse för

innehållet i konventionerna och rekommendationen återfinnes i propositionen

å sid. 13—18.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

3

Den 5 juni 1936 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet

att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet biträda med uL

redning rörande frågan örn en laglig reglering av arbetares och andra löneanställdas

rätt till semester. Såsom sakkunniga tillkallade chefen för socialdepartementet

den 10 juni 1936 ledamoten av riksdagens första kammare

byråchefen Oskar Hagman, tillika ordförande, ombudsmannen Ragnar Casparsson,

ledamoten av riksdagens andra kammare godsägaren friherre Arvid De

Geer, direktören Ivar Larson, ombudsmannen Helge Rydberg och ledamoten

av riksdagens första kammare jägmästaren Gustaf Tamm.

De sakkunniga hava avgivit ett den 16 december 1937 dagtecknat betänkande

med förslag till lag örn semester (statens offentliga utredningar

1937: 49). Särskilda yttranden hava avgivits av ledamöterna Larson, Rydberg

och Tamm.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av de sakkunnigas förslag

lämnas å sid. 22—24 i propositionen.

Frågan om lagstiftning angående semester och örn semesterns längd.

Efter framställning av 1936 års semestersakkunniga uppdrog Kungl. Majit

åt socialstyrelsen att verkställa undersökning angående semesterförhållandena

enligt gällande kollektivavtal samt beträffande kommunala befattningshavare

och privatanställda och vissa särskilda kategorier av anställda i allmän eller

enskild tjänst. Vidare uppdrog Kungl. Majit åt kommerskollegium att verkställa

utredning angående industriens kostnader vid genomförande av lagstadgad

semester för inom industrien anställda. De av socialstyrelsen och

kommerskollegium utarbetade redogörelserna för dessa undersökningar hava

intagits i de sakkunnigas betänkande.

Utredningen angående de privatanställdas semesterförhållanden utvisar

bland annat följande:

Enligt de av arbetsgivarna lämnade uppgifterna, vilka berörde sammanlagt

mer än 67,200 anställda, skulle endast 2.5 procent sakna semesterrätt.

11.8 procent av de semesterberättigade hade en årlig semester örn högst

sex arbetsdagar. Under tolv dagars semester hade 16.9 procent. Enligt

uppgifterna från personalen, omfattande mer än 16,100 anställda, skulle 2.9

procent sakna semester. 8.2 procent av de semesterberättigade hade en årlig

semester örn högst sex arbetsdagar, medan procenttalet av dem, som hade

en semester understigande tolv arbetsdagar, utgjorde 11.

Undersökningen av kollektivavtalens bestämmelser angående semester utvisar

följande:

574,000 arbetare eller 74.7 procent av hela antalet avtalsberörda arbetare

hade rätt till semester vid årsskiftet 1936/1937. De återstående 194,000

avtalsberörda arbetarna, vilka alltså saknade semesterrätt, vore till största

delen att finna inom de säsongbetonade grupperna. Av de semesterberättigade

arbetarna hade icke mindre än 60.3 procent en kortaste semester av

mindre än sex arbetsdagar. Med begreppet kortaste semester avsåges härvid

den semester, som i avtalen vore stipulerad för de vanliga kategorierna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

av vuxna arbetare inom respektive branscher. En kortaste semester örn

jämnt sex arbetsdagar hade 26.2 procent av de semesterberättigade arbetarna.

Detta innebure alltså, att endast 13.5 procent av de över huvud till semester

berättigade arbetarna hade en längre semestertid än sex arbetsdagar. En

kortaste semestertid örn tolv arbetsdagar eller mer hade endast 3.9 procent

av de semesterberättigade arbetarna. En tendens till ökning av den kortaste

semestern till åtminstone sex arbetsdagar hade emellertid kunnat iakttagas

under de senaste åren. Detta hade speciellt varit fallet beträffande de under

år 1937 ingångna kollektivavtalen.

Den av kommerskollegium utförda beräkningen av utgiftsökningen för

industrien vid en lagstadgad semester örn sex, nio eller tolv dagars längd

har endast omfattat ett förhållandevis ringa antal företag. De sakkunniga

ansågo dock, att de av kommerskollegium anförda siffrorna för kostnadsökningen

giva en tillförlitlig bild av storleksordningen. Av kommerskollegii

redogörelse för undersökningen framgår, att den procentuella kostnadsökningen

i genomsnitt för samtliga undersökta företag vid en semester

av sex, nio och tolv dagar utgör i förhållande till det beräknade

produktionsvärdet (relativ kostnadsökning) respektive 0.15, 0.6 7 och 1.0 2

procent samt i förhållande till räntekostnaderna respektive 2.1, 8.4 och

14.7 procent. Den absoluta kostnadsökningen vid respektive sex, nio och

tolv dagars semester skulle år 1936 för industrien hava utgjort i runt tal

respektive 6 miljoner, 30 miljoner och 55 miljoner kronor. Kommerskollegium

framhöll, att den med utgångspunkt från kostnadsökningen för de

undersökta företagen gjorda generaliseringen av de erhållna resultaten skedde

endast med största tvekan och under betonande av den stora osäkerhet,

som måste vidlåda en dylik kalkyl, och av att den framkalkylerade kostnadsökningen

endast kunde giva på sin höjd en ungefärlig föreställning örn

storleksordningen av ifrågavarande merkostnad. Vidare anförde kollegium

vissa omständigheter, som kunna tänkas verka höjande eller sänkande på

den kalkylerade kostnadsökningen. Det torde särskilt böra framhållas, att

kollegium vid verkställande av dessa kostnadsberäkningar utgått från att

semesterlönen skulle bestämmas i enlighet med de i kollektivavtalen föreskrivna

timlönerna, vadan alltså de i regel högre ackordsförtjänsterna ej

kunnat inverka på beräkningarna.

För jordbrukets och sjöfartens vidkommande har någon kostnadsberäkning

icke företagits.

De sakkunnigas majoritet förordade, att en lagstiftning skulle genomföras

med tvingande bestämmelser angående semester. Semesterns längd föreslogs

till tolv dagar för helårsanställda arbetstagare. I fråga örn semesterns natur

utgingo de sakkunniga från att rätten till semester och jämväl till lön under

semestertiden successivt intjänades genom anställning under viss tid och det

därunder utförda arbetet. Semesterlönen vore med andra ord enligt de sakkunnigas

mening att betrakta som en uppskjuten del av lönen för den gångna

tidens arbete.

En sammanfattning av de sakkunnigas motivering för förslaget ävensom för

vad av reservanterna anförts har lämnats i propositionen å sid. 26—31.

\

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 5

Redogörelse för yttrandena i denna del har lämnats å sid. 32—73 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

De intellektuella yrkenas utövare och med dem jämställda hava sedan lång

tid i allmänhet kunnat påräkna en regelbundet varje år återkommande

jämförelsevis lång sammanhängande ledighet. En längre tids avbrott i det

vanliga arbetet har ansetts behövligt för att bereda tillfälle till vila och

rekreation, framför allt emedan en sådan viloperiod visat sig fördelaktigt inverka

på arbetsresultaten icke minst ur kvalitativ synpunkt. Lämpligheten

av en dylik vilo- och återhämtningsperiod torde numera, vad andligt arbetande

personer angår, vara så allmänt erkänd, att den står över all diskussion.

Yad kroppsarbetet beträffar, har behovet och önskvärheten av en liknande

sammanhängande vilo- och återhämtningsperiod icke på samma

sätt vunnit allmänt erkännande. Under senare år har visserligen ett

betydande antal kroppsarbetare i avtalen tillförsäkrats semester, men denna

är alltjämt ganska kortvarig.

Inom de intellektuella yrkena har semesterperioden i regel omfattat minst

tre veckor. Inom vissa yrken sträcker sig semestern över en längre tidsperiod.

Journalisterna hava sålunda tillförsäkrats en månads semester, och i

egentlig mening ledande personal inom bank-, industri- och affärsvärlden

åtnjuter likaledes en semester örn en månad eller mera. Beviljandet av årligen

återkommande ledighet från arbetet under en längre period torde

knappast motiveras uteslutande därav, att man velat visa välvilja mot sina

anställda. Företagen torde anse, att de själva hava fördel av att vissa grupper

av personalen åtnjuta en jämförelsevis lång semester.

En kort semester örn endast en vecka eller mindre kan naturligtvis te sig

som ett angenämt avbrott i dagens enahanda rutinarbete, men den kan

knappast medgiva sådana vilo- och rekreationsmöjligheter, som kunna väntas

verka tillräckligt uppbyggande på organismen. Härför kräves enligt min mening

ett väsentligt längre avbrott i arbetet. Det av de sakkunniga framlagda förslaget

örn en semester, omfattande tolv arbetsdagar, syftar till att som regel ge den

sammanhängande ledigheten en faktisk längd av fjorton å femton dagar. En

viloperiod av denna tidslängd torde få anses som det minimum, vid vilket

man kan förvänta påtagliga resultat ur hälsosynpunkt. Jag ansluter mig därför

till de sakkunnigas förslag beträffande semesterns längd.

En lagstiftning, som fastställer en sammanhängande ledighet örn tolv

arbetsdagar, har sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att den medför en

betydande ökning av den semester, som eljest skulle komma kroppsarbetarna

till godo. övriga löntagande medborgargrupper åtnjuta, som jag förut påpekat,

i allmänhet redan en semester av minst denna längd. Självfallet kunna

olika meningar råda därom, huruvida en dylik semesterperiod kan hava

någon betydelse för att vidmakthålla eller höja en kroppsarbetares effektivitet.

För min del är jag benägen att tro, att de gynnsamma erfarenheter,

som i sådant hänseende föreligga av de intellektuella yrkenas semesterförhållanden,

i stort sett skola komma att bekräftas även beträffande kroppsarbetarna.

Behovet av en längre återhämtnings- och viloperiod blir dessutom

för stora grupper industriarbetare mera framträdande, allteftersom arbetstakten

inom företagen ökas.

Det finnes vissa tecken, som tyda på en fortgående ökning av olycksfallsfrekvensen

liksom andra ogynnsamma verkningar av industriarbetets

moderna metoder. Den uttröttning, för vilken den mänskliga organismen

utsättes, spelar härvid sannolikt en avgörande roll. Man bör ha rätt att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

förvänta, att en årlig viloperiod av rimlig längd skall i icke ringa mån

motverka nyss nämnda ogynnsamma verkningar. Rätt använd borde en dylik

viloperiod medföra, att trötthetssymptomen försvinna och arbetaren återvänder

till arbetet med friska krafter. En annan synpunkt värd beaktande

är den tendens — visserligen svag men dock påtaglig — till en viss utjämning

av levnadsförhållandena och förutsättningarna för livsföringen olika

medborgargrupper emellan, som utmärker utvecklingen i vårt samhälle. I

den mån denna utvecklingstendens giver resultat, komma förut missgynnade

folkgrupper att känna trivsel med sina och samhällets förhållanden, den allmänna

medborgarsolidariteten blir ökad och hela den demokratiska samhällsorganisationen

blir otvivelaktigt stärkt. Ur allmän synpunkt är den därför

icke endast värd att observera utan också att understödja. Den lagstiftning

örn semester, som nu föreslås, skulle medföra en oftast fördubblad viloperiod

för kroppsarbetarna och alltså på förevarande område skapa ökad likställighet

samt utgöra ett steg i riktning mot utjämning av arbets- och livsvillkoren

för medborgarna i vårt samhälle.

Det anförda synes mig visa, att synnerligen starka sociala skäl tala för en

semester av här förordad minimilängd. I avgivna yttranden rörande de sakkunnigas

förslag torde man knappast heller kunna utläsa någon principiell

opposition emot den föreslagna semesterperioden. Däremot anföras andra i

och för sig — örn de vore bindande — mycket allvarliga invändningar emot

det föreliggande förslaget. Dessa invändningar äro väsentligen två, nämligen

att kostnaderna för en semesterperiod örn tolv arbetsdagar icke skulle kunna

bäras av vår produktion utan, såsom svenska lantarbetsgivareföreningen uttrycker

det, utgöra »ett allvarligt hot mot näringslivet» samt att förslaget

ingriper på ett område, som borde vara helt förbehållet avtalsfriheten mellan

parterna på arbetsmarknaden.

Yad till en början frågan örn kostnaderna beträffar, torde enighet örn

produktionens förmåga eller oförmåga att bära dem icke stå att vinna förrän

livet självt, liksom beträffande 8-timmarsdagen, visat, huruvida de uttalade

farhågorna hava något fog för sig eller icke. Kommerskollegium har beräknat,

att kostnaderna för industrien skulle komma att ökas med 55 miljoner kronor

årligen, och arbetsgivareföreningen räknar---med en ökning av 67 miljo
ner

kronor årligen. Arbetsgivareföreningen beräknar vidare, att för hela näringslivet,

omfattande industri, handel och samfärdsel samt jordbruk och skogsbruk,

kostnadsökningen skulle stiga till cirka 116 miljoner kronor per år. I fråga örn

produktionens totalkostnader kommer kommerskollegium till en ökning av 1.o 2

procent och arbetsgivareföreningen till 1.2 5 procent. Dylika kostnadsberäkningar

kunna visserligen ge en approximativ föreställning örn den ekonomiska merbelastning,

som en 12-dagars semester kan tänkas medföra för den industriella

produktionen, men deras betydelse såsom underlag för ett omdöme om

de ekonomiska verkningarna av en semester enligt förslaget får icke överskattas.

Enligt min mening är det alldeles icke möjligt att på förhand med

anspråk på någon exakthet angiva, hur den föreslagna semesterperioden kan

komma att i stort verka på näringslivet och utvecklingen inom detsamma.

Detta skulle nämligen förutsätta, att man i penningar kunde värdera inflytandet

av alla de faktorer, även de obestridligt gynnsamma, som äro förbundna

med en längre tids allmän semester.

Den föreslagna semestern innebär en genomsnittlig arbetstidsförkortning

av fyra procent, d. v. s. i realiteten för större delen av vår industri en förkortning

jämfört med nu rådande förhållanden av två procent. Huruvida

den kommer att medföra — under förutsättning av oförändrat arbetareantal

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

— en lika stor produktionsminskning kan enligt min övertygelse endast erfarenheten

giva vid handen. Sannolikt är det icke. Det erbjuder emellertid

bland annat oöverkomliga svårigheter att beräkna, på vilket sätt man

inom olika industrigrenar förmår anpassa sig efter en förlängd semester.

Ovisst måste sålunda bliva, huruvida olika företagare söka ersätta den

personal, som åtnjuter semester, med vikarier, huruvida man för 12-dagarsperioden

kommer att helt inställa driften eller huruvida man vill försöka

mera permanent öka sin personalstab med de två å fyra procent, som kunna

behövas för att de årligen sysselsattas antal skall förbli lika stort som för

närvarande. Samtliga dessa metoder torde komma i tillämpning, en metod

inom vissa företag, de övriga inom andra. Jag skulle i varje fall finna det

mycket överraskande, örn semestern skulle leda till en faktisk minskning av

den årliga produktionsmängden, ty denna bestämmes uppenbarligen icke av

tillvaron eller frånvaron av semester utan av efterfrågan på de tillverkade

varorna. I den män någon minskning i totalproduktionen icke äger rum, kommer

endast den kostnadsökning att inträda, som en av semestern framtvingad

ökning av arbetarantalet kan föranleda.

Vad jordbruket beträffar, torde man där lättare kunna sluta sig till hur

stor kostnadsökningen behöver bliva. För ett stort jordbruk, som sysselsätter

exempelvis tio arbetare, torde man kunna uppskatta de mera fasta löneutgifterna

till 15,000 å 18,000 kronor per år. Förlängningen av semestern kan

här utan svårighet uppskattas till högst två procent, d. v. s. en merutgift av

300 å 360 kronor per år. En sådan ökning av löneutgifterna inträder emellertid

endast örn arbetsgivaren anser sig tvungen att anställa vikarier för samtliga

arbetare under deras semester. På grund av arbetets natur inom jordbruket

lär detta knappast bliva behövligt.

De svårigheter att beräkna kostnaderna för en förlängd semester, örn vilka

jag i det föregående erinrat, kunna enligt min mening icke undanröjas. Föga

skulle därför vara vunnet genom ett tillmötesgående av arbetsgivareföreningens

yrkande örn uppskov i syfte att åvägabringa nya, omfattande undersökningar,

vilkas resultat skulle kunna göra anspråk på större tillförlitlighet.

Dessa undersökningar skulle på sin höjd kunna leda till ett närmare preciserande

av de maximibelopp, vartill kostnaderna kunde uppgå. Storleken av

alla de kostnadsminskande faktorer, örn vilka jag erinrat, skulle alltjämt vara

okänd. Den maximala kostnadsökningen är emellertid redan nu känd med

tillräcklig noggrannhet. Den är enligt mitt förmenande icke av den storleksordning,

att samhället av hänsyn till kostnadsrisken bör avstå från de fördelar,

som det föreslagna utsträckandet av semestern medför.

Frågan huruvida en 12-dagars semester bör lagligen garanteras löntagarna

i samhället låter sig för övrigt icke avgöras på grundval av pessimistiska eller

optimistiska kostnadsberäkningar. Avgörandet blir i stället beroende av det

värde ur samhällets och den enskildes synpunkt, till vilket man uppskattar

friheten för människorna under en viss minimitid från bundenhet till en

arbetsplats med de möjligheter en dylik frihet ger till vila och vederkvickelse.

Den meningen kan jag omöjligen dela, att en lagstiftning om en viss minimisemester

skulle innebära ett obehörigt ingrepp i avtalsfriheten mellan

arbetsmarknadens parter, ett ingrepp som i mera tillspetsad form — i ett par

yttranden, där man särskilt fäst avseende vid de sakkunnigas resonemang örn

rätten till semesterersättning såsom intjänad lön — betecknas som ett brott

mot den eljest hävdade principen om statsmakternas neutralitet på arbetsmarknaden.

Därest denna mening skulle anses befogad, betydde det, att hela vår

omfattande lagstiftning örn arbetarskydd i olika avseenden innebure neutralitetsbrott.

Gällande lagbestämmelser örn minimiålder, om kvinnors nattarbete,

örn maximerad arbetstid avse i stort sett att tjäna samma syften som en semes
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

terlagstiftning. Samhället har ansett sig böra inskrida till skydd för löntagares

hälsa, familjeliv, fritidsbehov o. s. v.; semesterlagstiftningen uppbäres av alldeles

likartade motiv. Den föreslås med hänsyn till hälsosynpunkter, till önskvärdheten

av att bereda möjlighet till sammanhängande vila, till insikten att

en viss tids frihet från sedvanligt arbete är nyttig. I princip innebär en semesterlagstiftning

ingenting annat än en utbyggnad av vårt lagliga arbetarskydd.

Den kan därför icke rimligen bekämpas med anlitande av sådana argument som

att parterna på arbetsmarknaden såmedelst berövas sin avtalsfrihet beträffande

de allmänna arbetsvillkoren.

Spörsmålet huruvida avlöning under semester skall bedömas ur den synpunkten,

att den anses vara uppskjuten, förut intjänt lön har huvudsakligen

teoretiskt intresse. Med själva begreppet semester är enligt vårt språkbruk

förbunden fritid med åtnjutande av lön. Ledighet utan lön betraktas i vårt

land i regel som permittering, vare sig ledigheten är påtvungen eller frivillig.

Att, som arbetsgivareföreningen ifrågasätter, arbetsgivaren skulle erhålla

rätt att innehålla en viss del av arbetslönen, som skulle utbetalas först

vid semesterrättens utnyttjande, vore att giva med ena handen och taga med

den andra. Såvitt bekant är, hava heller icke bestämmelser av dylik art intagits

vare sig i enskilda eller kollektiva avtal, som berättiga till semester om

längre eller kortare tid.

Att den semesterberättigade uttryckligen bör tillerkännas rätt till lön under

semestern synes nödvändigt för att förhindra eventuella försök att kringgå

semesterlagen. En arbetsgivare bör icke heller ha möjlighet att genom avsked

av arbetare vid kvalifikationsperiodens slut befria sig från plikten att utgiva

semesterersättning.

I de förut anförda yttrandena framföres mycket energiskt en rad farhågor

för verkningarna av lagstiftning örn 12-dagarssemester. Sålunda fruktar man,

att den svenska produktionen skall äventyras genom försvagning av dess konkurrensförmåga,

att lönereduktioner skola bliva oundgängliga och i följd härav

allvarliga slitningar vid framtida avtalstvister uppstå. Mot rimligheten av

dylika farhågor kunna uppenbarligen inga avgörande bevis framläggas. De

grunda sig på antaganden, mot vilka kunna ställas andra antaganden av mera

optimistisk innebörd. Inför alla dessa farhågor kan jag dock icke underlåta att

erinra örn de ytterst energiska varningar, som från samma håll framställdes, då

lagstiftning ifrågasattes örn en allmän förkortning av arbetstiden. Denna förkortning

innebar ett ingrepp i näringslivets förhållanden av en helt annan

storleksordning än semesterförslaget. De då framförda allvarliga påståendena

örn de ytterst olyckliga följderna av en lagstadgad 8-timmarsdag för vårt

näringsliv hava visat sig vara ganska verklighetsfrämmande. För min del

tvivlar jag icke på att vårt samhälle, liksom vårt näringsliv, betydligt lättare

kan anpassa sig efter en förlängd semester än det kunde efter 48-timmarsveckan.

Lagrådets allmänna uttalande i ämnet återfinnes å sid. 257 och 258 i propositionen.

I de likalydande motionerna 1: 353 och 11: 509 yrkas i första hand avslag

å propositionen.

I motionen 11: 507 yrkas, att semesterns längd skall bestämmas till sex

dagar.

I motionerna 1: 354 och 11: 508, vilka äro likalydande, yrkas sådan ändring

i propositionen, att beträffande anställda i företag inom industri, hantverk

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

9

och jordbruk, som på grund av arbetstagarnas antal äro undantagna från

arbetstidslagarnas bestämmelser, samt för anställda hos sådana arbetsgivare,

vilka icke beröras av arbetstidslagstiftning och hava endast en anställd,

semester skall utgå med en halv dag för varje kalendermånad.

I motionen 11:510 yrkas, att för jordbrukets vidkommande måtte bestämmas

en semester för arbetstagarna av sex dagar med lön under semestertiden

och i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag

samt, örn detta icke kunde bifallas, att för det mindre jordbruket måtte fastställas

en semestertid för de anställda av nämnda längd och beskaffenhet,

eventuellt med gränsen mellan större och mindre jordbruk dragen efter samma

bestämmelser, som gälla för lantarbetstidslagen.

Enighet torde råda örn värdet ur hälso- och rekreationssynpunkt av en sammanhängande

årlig ledighet av icke allt för kort varaktighet. Det torde icke

vara erforderligt att nu närmare utveckla detta ämne, utan utskottet vill inskränka

sig till att härutinnan hänvisa till vad föredragande departementschefen

anfört. I fråga örn semesterns längd anser utskottet i likhet med departementschefen,

att två veckor utgöra ett lämpligt minimum.

Av utredningen örn den faktiska förekomsten av semester för närvarande

och örn dess längd framgår, att de flesta arbetargrupper, som över huvud

kommit i åtnjutande av semesterrätt, ännu icke lyckats erhålla mer än omkring

en veckas semester. Det synes med hänsyn härtill lämpligt att arbetstagarna

genom lagstiftning tillförsäkras en skälig semester. Såsom departementschefen

anfört måste en sådan lagstiftning betecknas som en utbyggnad av vårt

lagliga arbetarskydd. En lagstiftning i ämnet kan därför ej anses utgöra ett

obilligt intrång i parternas avtalsfrihet.

En ökning av semesterns längd i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts

förslag medför otvivelaktigt en avsevärd kostnadsökning för produktionen.

Kritiken mot lagförslaget har också huvudsakligen inriktats på kostnaderna

för reformens genomförande. Sålunda ha kostnadsberäkningarna ansetts vara

bristfälliga, varjämte förklarats, att den kostnadsökning, som kan förväntas, är

för stor för att kunna bäras av näringslivet, i all synnerhet som vissa tecken

tyda på att vi stå inför försämrade konjunkturer.

Utskottet kan icke finna, att något väsentligt skulle vara att vinna genom

nya och mera djupgående kostnadsberäkningar, för vilka i övrigt stora svårigheter

skulle möta. Vilket resultat man än kan komma till genom nya kostnadsberäkningar,

torde meningarna alltid komma att bryta sig örn möjligheten

att bära kostnadsökningen och örn lämpligheten att pålägga näringslivet en

sådan börda. Det må emellertid framhållas, att större delen av de ökade kostnaderna

kommer att i längden slås ut på i stort sett samtliga medborgare i

landet.

Vid ett bedömande ur nationalekonomisk synpunkt bör också beaktas, att

arbetsresultatet kan förväntas bliva bättre tack vare en genom semestern vunnen

förbättrad kondition och ökad arbetsglädje hos arbetstagarna.

Utskottet kan alltså för sin del i princip tillstyrka Kungl. Majlis förslag örn

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

genomförande av en tvingande lagstiftning om tolv dagars semester. Ej heller

har utskottet något att anmärka mot den allmänna läggningen av förslaget.

De motionsvis framförda yrkandena om en kortare semestertid för arbetstagare

inom jordbruket eller för sådana arbetstagare, som äro anställda hos

arbetsgivare med endast ett fåtal arbetstagare, kan utskottet icke biträda. Övervägande

skäl tala för att härvidlag icke ställa jordbruket i en särställning. Det

är enligt utskottets mening icke heller lämpligt att, på sätt i motionerna yrkats,

giva arbetstagarna olika lång semester allt efter storleken av det företag, i

vilket de äro anställda.

Beträffande vissa yrkanden örn ett uppskov med lagens fulla ikraftträdande

kommer utskottet att yttra sig i det följande.

Utskottet övergår nu till att behandla de särskilda detaljerna i förslaget.

I den mån de icke komma att beröras i detta utlåtande, hava de av utskottet

lämnats utan anmärkning.

Vissa detaljspörsmål beträffande förslaget till lag om semester.

1 §•

Lagen skall enligt propositionen omfatta alla arbetstagare utom statens

tjänstemän, varjämte särskilt undantagits arbetstagare, som är medlem av

arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

I motionerna 1:349 och II: 504 yrkas, att från lagens tillämpning måtte

undantagas arbetare anställda å fartyg.

I motionen II: 505 yrkas, att från lagens tillämpning måtte undantagas

arbetstagare i jordbruk, hantverk, handel och i annan på yrkesmässigt sätt

bedriven verksamhet samt i särskilt arbetsföretag, allt under förutsättning att

i verksamheten eller företaget i regel icke användes mer än en arbetstagare.

Vid bestämmandet av antalet arbetstagare böra, enligt motionärernas mening,

medlemmar av arbetsgivarens familj och arbetstagare, som avlönas uteslutande

genom andel i vinst, icke medräknas.

Beträffande frågan örn sjöfolket skall inbegripas under lagen må först erinras

örn den å sjöfartskonferensen år 1936 antagna konventionen angående

semester för sjömän, som äro sysselsatta å havsgående fartyg.

Sedan 1936 års sjöarbetstids- och bemanningssakkunniga i anslutning härtill

utarbetat ett särskilt förslag till lag angående semester för sjöfolk,

bereddes semestersakkunniga genom remiss tillfälle att avgiva yttrande över

detta lagförslag. I yttrandet avstyrkte semestersakkunniga, att förslaget till

lag angående semester för sjöfolk lades till grund för lagstiftning i ämnet.

Till stöd härför anförde de sakkunniga särskilt, att en lagstiftning angående

semester i vårt land med fördel syntes kunna göras gemensam för sjömän

och övriga löneanställda. I vart fall kunde så ske, örn man accepterade de sakkunnigas

förslag och gåve lagstiftningen karaktären av en minimilagstiftning,

där samma förmåner utmättes åt alla anställda.

I betänkandet anfördes beträffande denna fråga följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Att en särskild konvention av internationella arbetsorganisationen antagits

angående semester för sjöfolk å havsgående fartyg torde vara beroende på

att över huvud all social lagstiftning, som berörde sjöfolk, inom arbetsorganisationen

behandlades å särskilda sjöfartskonferenser. Aven i vårt land hade det

befunnits vara lämpligt att med hänsyn till sjöfolkets i förhållande till andra

arbetstagare säregna arbetsförhållanden genomföra särskild lagstiftning i

olika avseenden. Sålunda funnes en särskild lag genomförd angående sjömännens

arbetsavtal. Detta förhållande måste visserligen sägas innebära

ett starkt skäl för att även med avseende å lagstiftning angående semester

särställa sjöfolket. En lagstiftning angående semester för sjömän skulle

dock i huvudsak endast bliva en upprepning av de bestämmelser, som intoges

i den allmänna lagen örn semester. Enligt de sakkunnigas uppfattning

måste det därför anses vara lämpligt att låta sjömännen ingå under en för

alla arbetstagare gemensam lag örn semester och i denna lag intaga de särskilda

bestämmelser, som i olika avseenden kunde vara erforderliga med

hänsyn till sjöfolkets säregna arbetsförhållanden. Det torde även böra erinras

örn att det till de sakkunniga givna utredningsuppdraget avsåge genomförandet

av en semesterlagstiftning för i princip samtliga arbetstagare. ^ I

vart fall kunde de sakkunniga icke godtaga vad som från arbetsgivarhåll

anförts örn att sjöfarten bleve mindre stelt bunden, för den händelse en

särlagstiftning antoges för sjömännen. Vare sig den ena eller den andra

vägen valdes för genomförandet av en lagstadgad semester för sjömännen,

måste nämligen utgångspunkten vara, att man avsåge att genomföra och för

framtiden bibehålla de regler, som för närvarande kunde anses vara lämpliga

att genomföra. Yad beträffade konkurrensen mellan sjöfarten i Sverige

och övriga länder, borde det även framhållas, att en lagstiftning örn tolv

dagars semester icke kunde vara av alltför stor ekonomisk betydelse för

sjöfartsnäringen. Enligt ingånget kollektivavtal gällde nämligen redan nu

rätt till sju dagars semester för manskapet. I övrigt kunde det särskilt

nämnas, att redareföreningen i ett ur sjöfartssynpunkt så betydelsefullt land

som Norge genom ingånget kollektivavtal förbundit sig att utgiva två veckors

semester till sjöfolket.

En redogörelse för vad i yttrandena anförts beträffande denna fråga återfinnes

å sid. 94—97 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför, bland annat:

En skyddslagstiftning av innebörd att tillförsäkra arbetstagarna viss tids

semester bör enligt sakens natur givas vidast möjliga omfattning. Synnerligen

starka skäl måste anföras, för den händelse undantag från lagens tilllämpning

skall stadgas beträffande visst yrkesområde. De sakkunniga hava

för sin del ansett, att några sådana skäl av tillräcklig bärighet icke kunnat förebringas.

---Något undantag har alltså icke, såsom i lagen örn arbets
tidens

begränsning, stadgats för det fall, då en arbetsgivare endast har ett visst

mindre antal arbetstagare anställda. Ett sådant undantag har för övrigt icke

heller påyrkats från något håll.

Sveriges redareförening har framställt yrkande örn att särskilt undantag

från lagstiftningen skulle göras för sjöfolket. Som stöd för detta yrkande

har föreningen anfört, att sjöfartsnäringen icke skulle kunna bära de

genom en lagstiftning om tolv dagars semester uppkommande kostnaderna.

Föreningen har, örn detta yrkande icke vunne bifall, i andra hand hemställt,

att en särlagstiftning skulle antagas för sjöfolket, i syfte att sjömännens

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

säregna arbets- och anställningsförhållanden måtte kunna vinna beaktande.

Om vägen med en särlagstiftning valdes, skulle det också enligt föreningens

förmenande vara möjligt att taga hänsyn till konkurrensförhållandena. Lagstiftningen

borde nämligen icke utsträckas längre än vad internationella

arbetsorganisationens konventionsförslag på området innebure och endast

genomföras i den mån konventionsförslaget ratificerades av de större sjöfartsidkande

nationerna. Föreningen har vidare framställt anmärkningar i olika

hänseenden mot sakkunnigförslaget. Den viktigaste av dessa anmärkningar

torde vara den, att det för sjömännen ofta vore olämpligt att taga semester,

enär de måste avmönstra i samband med semesterns början och sedermera

icke kunde påräkna att få påmönstra omedelbart efter semesterns slut.

För sjöfartens vidkommande kunna näppeligen tänkas uppkomma andra

kostnader genom lagstiftningen än rena lönekostnader. Någon brist på

arbetskraft torde icke behöva befaras, varför någon uppläggning av fartyg

under en semesterperiod icke kan tänkas komma att ske, därest så

ej av andra omständigheter är påkallat. Enligt det för sjöfarten gällande

riksavtalet äga sjömännen numera rätt till sju dagars semester. Genom

lagen skulle alltså en ökning för deras vidkommande ske med fem dagar

örn året. Den ekonomiska belastning, som detta medför för redarna,

uppgår icke till två procent å lönekontot. En ökning av kostnaderna

av denna mycket begränsade storleksordning lär icke försätta näringen

i något trångmål. Vad den internationella konkurrensen beträffar, vill

jag i likhet med de sakkunniga erinra örn att redarna i Norge, vilket land

har en väsentligt större sjöfart än Sverige, genom kollektivavtal förbundit sig

att utgiva tolv dagars semester till sjöfolket. Då mot detta påpekande anförts,

att de norska redarna icke betungas med kostersättning under semestern,

nödgas jag konstatera, att denna i rent ekonomiskt avseende måste anses vara

en mindre betydelsefull sak, som icke skäligen kan få bliva avgörande för

frågan, örn sjöfarten skall undantagas vid semesterlagstiftningen eller icke. Jag

vill upprepa, vad jag i detta kapitel inledningsvis anfört därom, att synnerligen

starka skäl måste anföras, innan någon särskild grupp av arbetstagare sättes

i undantagsställning vid genomförandet av en lagstiftning av förevarande art.

Jag vill vidare påpeka, att kommerskollegium icke velat motsätta sig, att sjöfolket

medtages vid semesterlagstiftningen.

Beträffande frågan örn särlagstiftning för sjöfolket kan jag ansluta mig

till vad de sakkunniga härom anfört. Bestämmelserna i en sådan särlag måste

i huvudsak bliva en uppräkning av vad som stadgas i den allmänna lagen.

Erforderliga särbestämmelser för sjöfolket hava synts mig utan svårighet

kunna infogas i den allmänna lagstiftningen. Socialstyrelsen har också numera

förklarat, att med den läggning, sakkunnigförslaget erhållit, någon

erinran icke kunde göras mot att sjöfolket inbegrepes under semesterlagen.

Icke heller har kommerskollegium framställt något yrkande om särlagstiftning.

Jag förordar därför, att sjöfolket skall inbegripas under den allmänna

lagen om semester.

Beträffande frågan örn särskilt undantag för sjöfolket kan utskottet helt

ansluta sig till föredragande departementschefens förslag att inbegripa sjöfolket

under lagen. Utskottet kan följaktligen icke tillstyrka motionerna

1:349 och 11:504.

Beträffande det i motionen II: 505 framförda yrkandet, att från lagens

tillämpning måtte undantagas arbetstagare inom vissa angivna yrkesområden,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

under förutsättning att i företaget i regel icke användes mer än en arbetstagare,

vill utskottet hänvisa till vad utskottet förut anfört beträffande yrkandena

örn en nedsättning av semesterns längd för arbetstagare vid smärre företag.

Ytterligare må erinras, att åtskilliga av de småföretag, vilka vid bifall till

motionen skulle undantagas från lagens tillämpning, äro berörda av kollektivavtal,

i vilket fall i allmänhet redan föreligger skyldighet att utgiva semester

till den anställde. Även örn ett undantag skulle kunna vara av en viss praktisk

betydelse inom speciellt jordbruket, föreligga dock icke tillräckliga skäl för

vidtagandet av en för den enskilde arbetstagaren så betydelsefull åtgärd som

ett undantag av det slag motionären åsyftar. En arbetstagare bör såvitt

möjligt icke sättas i sämre ställning än övriga arbetstagare, blott därför att

hans arbetsgivare icke har flera personer anställda. Utskottet anser sig

följaktligen icke kunna tillstyrka förevarande motion.

3 §■

Som grundläggande förutsättning för rätt till semester stadgas i första

stycket av förevarande paragraf, att arbetstagaren skall hava innehaft sin

anställning i minst etthundraåttio dagar.

I de likalydande motionerna I: 353 och II: 509 yrkas — för den händelse

yrkandet örn avslag på propositionen icke bifalles — att semesterrätt skall

förklaras föreligga, så snart arbetstagare innehaft sin anställning under ett år.

I motionerna 1:346 och II: 501, vilka äro likalydande, yrkas, att arbetstagare,

sedan minst fyra månader förflutit från det han tillträtt anställning

hos arbetsgivaren, skall äga raft till semester.

I motionen 11:487 yrkas, att 3 § första stycket erhåller följande lydelse:

»Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundratjugo dagar,

åge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.» I motiveringen till motionen

II: 490 har detta yrkande tillstyrkts.

I motionen II: 496 föreslås följande lydelse av 3 § första stycket: »Arbetstagare,

som innehaft sin anställning sedan den 1 oktober nästföregående år,

åge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.»

I motionen II: 497 föreslås följande lydelse av 3 § första stycket: »Arbetstagare,

som innehaft sin anställning sedan minst en månad (30 dagar), äga

rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.»

I motionerna II: 487 och II: 497 yrkas därjämte, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn förnyad allsidig utredning av frågan

om inrättandet av semesterkassor och att Kungl. Maj:t täcktes framlägga de

förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Be sakkunnigas majoritet förordade en kvalifikationsperiod av fyra månader.

En ledamot av de sakkunniga förordade en tid av ett år, medan en annan

ledamot för sin del ansåg, att tiden borde bestämmas till sex månader.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 134—140 i propositionen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Föredragande departementschefen anför beträffande frågan om kvalifikationsperiodens

längd följande:

Vid en lagstiftning om semester kan man välja mellan två system för utformning

av de grundläggande bestämmelserna örn rätten till semester. Enligt

det ena systemet förvärvar en arbetstagare successivt denna rätt även genom

mycket kortvariga arbetsanställningar av kanske blott en veckas längd. För

den praktiska utformningen av detta system får man anlita antingen en

central semesteranstalt eller ett flertal semesterkassor, vilka kunna vara avgränsade

lokalt eller efter yrkeslinjer. Då en arbetstagare enligt detta system

skall erhålla sin semester, får han från semesterkassan mottaga alla under

året från hans olika arbetsgivare dit erlagda belopp. Enligt det andra

systemet, som icke förutsätter användning av semesterkassor, kräves för

semesterrätt en viss längre kvalifikationsperiod. Denna kan bestämmas

enligt olika grunder. Vanligast torde vara en kombination av anställning

och arbetad tid. Båda systemen hava sina fördelar och nackdelar. Inför man

ett system med semesterkassor, bliva alla arbetstagare likställda i fråga örn

minimisemestern. Oavsett anställningarnas längd erhåller nämligen var och

en semester med därå belöpande semesterersättning under så lång tid, som

exakt motsvarar det under kvalifikationstiden utförda arbetet. Såsom de

sakkunniga emellertid anfört, är detta system, i vart fall örn det anbefalles

i lag, mycket svåradministrerat. Det torde nämligen förutsätta upprättandet

av en central statlig semesteranstalt. Systemet med en viss längre kvalifikationsperiod

är däremot enkelt att tillämpa. Staten behöver icke ingripa i

administrationen. Beroende på kvalifikationsperiodens längd lämnas emellertid

en större eller mindre del av arbetstagarna utan rätt till semester. Skulle

sålunda som i tidigare framlagda lagförslag och i konventionsförslagen kvalifikationsperioden

bestämmas till ett år, lomme detta att medföra, att endast

helårsanställda arbetstagare skulle kunna bliva berättigade till semester.

Sättes kvalifikationsperiodens längd till sex eller fyra månader, blir givetvis

ett större antal semesterberättigade. I vilket fall som helst komma sådana

arbetstagare, som regelbundet hava endast kortare arbetsanställningar hos

växlande arbetsgivare, att lämnas utanför genom detta system.

Jag är icke för närvarande beredd att förorda ett system med en central

semesteranstalt eller med semesterkassor. Som skäl härför får jag åberopa,

vad de sakkunniga i denna punkt anfört. Förutom samverkande byggnadsfackförbundens

centralråd har icke heller någon av de myndigheter och organisationer,

som yttrat sig över betänkandet, uttalat sig för detta system. Jag förordar

i stället, att lagstiftningen utformas i enlighet med systemet med viss i

lagen fixerad minsta kvalifikationsperiod. Skulle det emellertid under lagens

tillämpning visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens

konstruktion, torde systemet med semesterkassor få upptagas till omprövning.

Det av de sakkunniga föreslagna systemet med en kvalifikationsperiod,

hänförande sig till anställningen såsom sådan, och med en kombination av

krav på att arbete utförts under viss tid av kvalifikationsperioden samt med

semesterrättens beräknande med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena

under föregående kalenderår är enkelt i sina huvuddrag och lätt att

tillämpa. Mot huvudtankarna i systemet hava icke heller anmärkningar framställts

i yttrandena. Jag kan i princip ansluta mig till de sakkunnigas förslag.

Kvalifikationsperiodens längd har av de sakkunniga föreslagits till fyra

månader. Häremot har kritik anförts i ett flertal yttranden i samband med

yrkanden örn utsträckning av periodens längd till en tid varierande i olika

yttranden mellan sex månader och ett år. För min del anser jag de sakkunnigas

förslag örn fyra månader vara i och för sig väl avvägt, och jag skulle därför

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

trots de framställda erinringarna hava varit beredd att tillstyrka förslaget i

denna del. Det är även att märka, att socialstyrelsen ansett den föreslagna

kvalifikationsperioden vara lämplig. Emellertid föreligga vissa omständigheter,

vilka inverka på frågans bedömande och äro så betydelsefulla, att jag icke

ansett mig böra nu ifrågasätta en så kort kvalifikationsperiod som den av de

sakkunniga föreslagna.

De omständigheter, som jag syftar på, äro svårigheterna att vid en kvalifikationsperiod

örn fyra månader tillämpa lagen å vissa yrkesgrupper, framför

allt betskötarna och skogsarbetarna. Yad betskötseln beträffar äro, såsom

svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, förhållandena sådana,

att beting av en person tecknas i fråga örn skötseln av en viss areal betor.

I arbetet deltager ofta icke blott arbetstagaren själv utan även ett flertal

familjemedlemmar. Tiden för arbetets utförande varierar, bland annat

efter väderleksförhållandena, men håller sig omkring fyra månader.

Enligt sakkunnigförslagets bestämmelser skulle mängden av det utförda

arbetet evalveras för att man skulle få fastställt, huruvida arbetet utförts

under minst den tid, som föreskrives i förslaget. Lantarbetsgivareföreningen

har örn möjligheten att tillämpa sakkunnigförslaget å betskötseln som omdöme

uttalat, att lagen komme att medföra kaos å detta område. Inom skogsbruket

föreligga i viss mån liknande vanskligheter. Sveriges skogsägareförbund

har sålunda kraftigt betonat de betydande svårigheter, som skulle uppkomma

vid en evalvering av det utförda arbetets mängd till arbetade dagar.

Förbundet har bland annat framhållit, att det ofta vore direkt beroende på

vederbörande huggares gottfinnande, huruvida arbetet komme att draga ut

på tiden, så att bestämmelsen örn fyra månaders anställning bleve uppfylld.

Vidare har förbundet framhållit, att dagsverkslistor icke fördes inom skogsbruket

och att arbetsgivarna över huvud saknade möjlighet till kontroll å

arbetet. Jämväl domänstyrelsen har understrukit de vanskligheter, som en

tillämpning av sakkunnigförslaget skulle medföra inom skogsbruket.

De gjorda anmärkningarna synas förtjäna beaktande. För att i tillfredsställande

grad undanröja svårigheterna anser jag mig böra förorda ett utsträckande

av kvalifikationsperioden från fyra till sex månader. Vid bifall

härtill komma praktiskt taget alla betskötarna att falla utanför lagen liksom

även de flesta skogsarbetarna. Ehuruväl jag anser, att en kvalifikationsperiod

om fyra månader skulle vara lämplig för sådana arbetstagare, som utföra sitt

arbete under arbetsgivarens kontroll, har jag likväl icke velat dela arbetstagarna

i två grupper med skilda kvalifikationsperioder. Jag förordar därför,

att kvalifikationsperioden sex månader skall gälla för alla arbetstagare. Att

de flesta skogsarbetarna genom utsträckningen av kvalifikationsperioden

komma att falla utanför lagen är enligt min mening beklagligt men lär vara

oundvikligt, då det synes angeläget att undvika bestämmelser, som kunna förutses

giva upphov till svårlösta tvister. Jag vill emellertid betona, att förhållandena

i nu berörda avseende böra följas med uppmärksamhet. Skulle det visa sig,

å ena sidan att svårigheterna vid tillämpningen av lagen å skogsarbetare, som

trots förlängningen av kvalifikationsperioden bliva berättigade till semester,

väsentligen överdrivits, och å andra sidan att allt för många arbetstagare

genom den utsträckta kvalifikationsperioden komma att gå förlustiga semesterrätt,

torde en minskning av kvalifikationsperioden böra övervägas.

Då kvalifikationsperioden av de sakkunniga föreslagits till fyra månader,

hava de härmed icke avsett kalendermånader, utan villkoret skulle vara uppfyllt

genom en anställning, som varade exempelvis från den 15 maj till den 15

september. Antalet semesterdagar skulle däremot beräknas per kalendermånad

Arbetsdomstolens ordförande har i sitt yttrande anmärkt, att man därigenom i

s. 16 Kontrollera mot PDF

XJtskottet.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

lagen införde två olika månadsbegrepp, och har förordat, att nian i stället

skulle utföra kvalifikationsperioden i visst antal dagar. I enlighet härmed har

kvalifikationsperioden i departementsförslaget bestämts till 180 dagar. Jag vill

därvid särskilt framhålla, att även en bestämmelse örn en kvalifikationsperiod

av »ett halvt år» ur samma synpunkter skulle vara olämplig, enär eljest i

lagen talas örn kalenderår.

Utskottet förordar i likhet med departementschefen, att såsom villkor för

semesterrätt skall bestämmas en viss längre tids anställning hos samma arbetsgivare.

Utskottet är alltså icke berett att förorda ett system med en central

semesteranstalt eller med semesterkassor ordnade av det allmänna. Ej heller

kan utskottet tillstyrka det i motionerna II: 487 och II: 497 framställda

yrkandet örn utredning i detta ämne. Därest det under lagens tillämpning

skulle visa sig, att större olägenheter skulle uppkomma genom lagens konstruktion,

torde såsom departementschefen framhållit frågan örn inrättande

av semesterkassor böra upptagas till förnyat övervägande.

I fråga örn kvalifikationsperiodens längd vill utskottet, under hänvisning

till vad departementschefen anfört, tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,

att denna period skall omfatta minst etthundraåttio dagar. Utskottet kan sålunda

icke förorda de i vissa här ovan nämnda motioner gjorda yrkandena,

att kvalifikationsperioden måtte bestämmas till andra tider än vad i propositionen

föreslagits.

Genom en kvalifikationsperiod av den förordade utsträckningen komma åtskilliga

arbetstagargrupper att uteslutas från de förmåner, som genom lagen

givas åt övriga arbetstagare. Möjlighet föreligger dock för dessa grupper att

genom förhandlingar med arbetsgivarna söka bilda särskilda semesterkassor.

Därest sådana av arbetsgivarna i samråd med arbetarna bildade kassor komma

till stånd inom yrken, där en sammanhängande anställningstid örn sex månader

i allmänhet icke uppnås, kunna jämväl dessa arbetare erhålla semester i

proportion till av dem utfört arbete.

Beträffande den i 3 § andra stycket första punkten givna bestämmelsen,

att överlåtelse av företag eller fartyg icke må inverka på arbetstagarens rätt

till semester, vill utskottet anföra följande.

Därest exempelvis en jordbruksfastighet överlåtes, måste detta betecknas

såsom en överlåtelse av ett företag. Kvalifikationsperioden avbrytes alltså icke

för en å egendomen anställd arbetstagare, som övergår i den nye arbetsgivarens

tjänst. Den nye ägaren blir på grund av ifrågavarande bestämmelse skyldig

att bereda arbetstagaren semester, belöpande även å tiden före förvärvandet

av egendomen. Denna skyldighet inträder jämväl örn förvärvet skett genom

inrop på exekutiv auktion. På grund av förevarande bestämmelse måste

nämligen en skyldighet att svara för tidigare upplupen semesterrätt anses

åvila inroparen.

Den skyldighet att svara för upplupen semesterrätt, som alltså åvilar den

som förvärvar ett företag, kan emellertid icke föranleda, att överlåtaren utan

vidare är fri från skyldigheten jämlikt 12 § att utgiva ersättning till arbets
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

17

tagaren för icke åtnjuten semester eller semesterlön. I praktiken kommer en

arbetstagare givetvis att i regel hänvända sig till den nye arbetsgivaren för

att utfå sina semesterförmåner.

4 §•

De i denna paragraf givna bestämmelserna angående semesterns längd

innebära, att en arbetstagare, som fyller kvalifikationsvillkoren, äger rätt till

semester med en dag per kalendermånad som anställningen varat. Helårsanställda

arbetstagare äga alltså rätt till tolv dagars semester.

I motionen 11:496 hemställes, att 4 § första stycket erhåller följande

lydelse: »Semester utgår för kalenderår och omfattar minst tolv dagar.»

De grundläggande bestämmelserna för rätt till semester äro uppbyggda

med utgångspunkt från att förvärvet av semesterrätt skall beräknas per månad.

Utskottet kan icke tillstyrka det motionsvis framförda yrkandet, att semestern

alltid skall utgöra minst tolv dagar.

Enligt de givna kvalifikationsvillkoren är första kravet för att rätt till

semester skall inträda, att arbetstagaren innehaft sin anställning hos arbetsgivaren

sedan minst etthundraåttio dagar. Detta villkor har kombinerats med

ett krav på att visst arbete skall hava utförts. Kombinationen av villkoren örn

viss tids anställning och viss tids arbete är utförd på sådant sätt, att semesterrätt

föreligger med en dag för kalendermånad, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst aderton dagar. Tid för frånvaro

från arbete har i vissa fall jämställts med arbetad tid. Detta gäller tid,

varunder arbetstagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på

grund av olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring

för vissa yrkessjukdomar, eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven

repetitionsövning eller landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.

I motionerna I: 352 och II: 506, vilka äro likalydande, yrkas, att som betingelse

för rätten att erhålla semester för kalendermånad uppställes, att

arbete för arbetsgivarens räkning under månaden utförts under ett timtal, som

motsvarar arbete i arbetarens vanliga sysselsättning under tre veckor med

sedvanlig ordinarie arbetstid.

I motionen II: 485 yrkas sådan ändring i propositionen, att rätt till

semester skall föreligga för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete under minst sexton dagar. I andra hand

yrkas i motionen sådant tillägg till förslaget, att under kalendermånad utfört

arbete för arbetsgivarens räkning under sexton dagar och minst etthundratjugo

arbetstimmar skall vara likvärdigt med i lagen stadgade aderton arbetsdagar

och sålunda berättiga till semester för månaden.

I motionen II: 497 föreslås, att rätt till semester skall föreligga för kalendermånad,

under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst sex dagar.

bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. JVr 58.

TJtskottet.

1889 38 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

I motionen 11: 496 föreslås följande lydelse av förevarande bestämmelser:

»Har arbetstagaren under nästföregående år på grund av annan omständighet

än sjukdom, olycksfall eller värnpliktstjänstgöring åtnjutit begärd ledighet

under mer än 24 söckendagar, minskas semestern med en dag för varje påbörjad

ledighetsperiod örn tjugofyra dagar.»

De sakkunnigas förslag skilde sig från bestämmelserna i propositionen

huvudsakligen därutinnan, att de sakkunniga icke privilegierat tid för landstormsrepetitionsövning

och landstormsbefälsövning.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 141 och 142 samt 146 och 147

i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning

och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd. Uppenbarligen

bliva bestämmelserna örn att visst arbete skall hava utförts lättast

att i praktiken tillämpa, örn de såsom i sakkunnigförslaget hänföra sig till

förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida, att

icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska arbetsgivareföreningen,

uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen förordade bestämmelsen

med sammanräknande under hela kvalifikationstiden av samtliga

dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare att tilllämpa

än sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa fall

kunna drabba arbetstagaren för hårt. Örn nämligen antalet dagar, som skola

borträknas, under ett helt kalenderår endast uppgår till tjugofyra, eller alltså

i genomsnitt två per månad, synes arbetstagaren skäligen ej böra vidkännas

något avdrag å semesterrätten. Jag förordar därför sakkunnigförslaget i

denna del.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att såsom arbetad dag bör

räknas även dag, under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens

räkning endast en del av den normala arbetstiden. Sveriges lantarbetsgivareförening

har häremot anfört, att en sådan bestämmelse vore orimlig att tilllämpa

inom jordbruket, där det ofta förekomme, att en arbetstagare vissa

dagar finge uträtta endast någon smärre syssla, såsom mjölkkörning eller

dylikt. Jag kan för min del icke finna vad föreningen sålunda anfört vara

bärande. Jag vill nämligen erinra örn att en bisyssla enligt förslaget icke

berättigar till semester. Förutsättningen för tillämpningen av vad de sakkunniga

anfört är alltså, att det är fråga örn en arbetstagare, som är fortlöpande

anställd hos en arbetsgivare, och att denna anställning utgör arbetstagarens

huvudsakliga sysselsättning, men att det utförda arbetet vid något

tillfälle tagit endast någon kortare tid i anspråk. Som ett praktiskt exempel

inom jordbruket kan jag välja en arbetstagare, som normalt under en kalendermånad

för arbetsgivarens räkning utför femton fulla dagsverken. För den

händelse han genom mjölkkörning eller eventuellt andra småsysslor skulle

kunna fylla ut antalet arbetade dagar till aderton, skulle semesterrätt för

sådan månad kunna inträda för honom. Jag kan icke anse detta vara olämpligt.

Har en hos en arbetsgivare anställd arbetstagare under viss dag verkligen

använts till arbete, synes det vara rimligt, att en sådan dag också får tillgodoräknas

honom för beräknande av semesterrätt.

De sakkunniga hava förordat, att frånvaro från arbete under vissa omständigheter

skall jämställas med arbetad tid. Jag har icke någon erinran

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 19

härutinnan att göra mot sakkunnigförslaget men förordar, att som privilegierad

tid skall räknas jämväl sådan landstormsrepetitionsövning och landstormsbefälsövning,

som omnämnes i värnpliktslagen. Jag skulle vidare gärna hava

sett, att det varit möjligt att med någon tidsbegränsning privilegiera jämväl

havandeskap ävensom annan sjukdomstid än den i sakkunnigförslaget omnämnda.

I likhet med de sakkunniga befarar jag emellertid, att en bestämmelse

härom skulle medföra-risk för uppsägning från arbetsgivarnas sida.

Med anledning av vad svenska ^^arbetsgivareföreningen anfört örn att

semestertid icke borde få räknas såsom privilegierad tid, vill jag framhålla,

att en sådan privilegiering självfallet måste ske. Eljest komme ju lagen icke

att, bortsett från det första tillfälle då en arbetstagare i en anställning åtnjuter

semester, giva honom tolv dagars utan i allmänhet endast elva dagars

semester. Försäkringsrådet och svenska arbetsgivareföreningen hava anmärkt

mot att en arbetstagare, som varit frånvarande från arbetet på grund av

olycksfall i arbetet, skulle komma i en bättre ställning än övriga hos samma

arbetsgivare anställda arbetstagare, för den händelse under hans bortovaro

permittering måst äga rum. En sådan följd av de givna bestämmelserna

bör givetvis undvikas. Jag förordar därför, att i lagen intages en bestämmelse

örn att privilegierad tid icke må medräknas, för den händelse det

är uppenbart, att arbete eljest icke kunnat beredas arbetstagaren under

sådan tid. Denna formulering av föreskriften bär valts för att betona, att

arbetsgivaren måste kunna klart visa, att arbete icke kunnat beredas vederbörande,

örn hindret icke förelegat. Exempelvis en sådan omständighet som

att under hindrets fortvaro endast några få man permitterats bör alltså ej

få föranleda, att tiden för frånvaron ej skulle bliva jämställd med arbetad

tid. Den förordade särbestämmelsen synes icke böra avse semestertiden själv,

vilken alltså under alla förhållanden bör få jämställas med arbetad tid.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att kombinationen av

villkoren örn anställningstid och arbetad tid bör ske genom en föreskrift örn

att semesterrätt föreligger för månad, under vilken arbetstagaren utfört

arbete å visst antal dagar. Däremot synes icke en avdragsregel böra lämnas

med hänsyn till sammanlagda antalet dagar för frånvaro under helt år, då,

såsom departementschefen anfört, en sådan bestämmelse i många fall kan

drabba arbetstagaren för hårt. Det kan vidare enligt utskottets uppfattning

icke vara lämpligt, att man hänför villkoret om viss arbetad tid till antalet

per månad utförda arbetstimmar. Anledningen härtill är, att såsom allmän

förutsättning för beräkning av arbetad tid gäller, att varje dag, under vilken

arbete •— låt vara endast en kortare tid — utförts, skall anses såsom arbetsdag.

Någon rubbning i denna princip kan utskottet icke tillstyrka.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet avstyrka de i motionerna

I: 352, II: 506 och II: 496 i förevarande fråga gjorda yrkandena.

Utskottet anser sig av vissa skäl icke kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag

om att aderton dagars arbete måste hava utförts per kalendermånad, för att

semesterrätt skall inträda. Hänsyn synes nämligen böra tagas till sådana

arbetstagare, som på grund av arbetsbrist eller andra orsaker fått den ordinarie

arbetstiden nedsatt. En vanlig form för korttidsarbete är, att arbetet

bedrives under fyra dagar per vecka. Korttidsarbete av denna beskaffenhet förekom

ofta under den senaste krisen. Det bär förekommit, att arbetstiden för stora

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

grupper av arbetare flera år i sträck blivit nedsatt till endast fyra dagar per

vecka. Om kravet på aderton dagars arbete per månad upprätthålles, erhålla

dessa korttidsarbetare semesterrätt endast för ett fåtal månader. Utskottet

anser det därför vara skäligt, att kravet nedsättes till att avse endast sexton

arbetsdagar. Därigenom erhålla korttidsarbetare, som endast hava fyra dagars

arbete per vecka, semesterrätt för samtliga månader av anställningstiden. Erinras

må, att semesterrätt enligt åtskilliga nu gällande kollektivavtal föreligger

redan vid en arbetstid av fyra dagar per vecka. Utskottet får alltså, med avstyrkande

av det i motionen II: 497 gjorda yrkandet, tillstyrka vad som i första

hand yrkas i motionen II: 485.

Beträffande frågan örn vilka orsaker till frånvaro från arbete, som böra

jämställas med arbetstid, vill utskottet, med avstyrkande av yrkandet i motionen

11:496, på av departementschefen anförda skäl tillstyrka Kungl. Maj:ts

förslag.

I de likalydande motionerna 1:352 och 11:506 yrkas, att i semestertiden

skola inbegripas helgdagar och sedvanliga fridagar.

I samband härmed vill utskottet upptaga det i motionen II: 491 gjorda

yrkandet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att utredning verkställes

i fråga örn en kalenderreform i syfte att minska antalet av de nuvarande

helgdagarna.

De sakkunnigas förslag innebar, att söndagar icke skulle inräknas i

semestern men att detta däremot skulle ske med helgdagar eller sedvanliga

fridagar, då de inföllo under semestern.

För yttrandena i dessa frågor redogöres å sid. 223—225 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

I och för sig måste den av de sakkunniga förordade regeln, att helgdagar

och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern, anses vara välgrundad.

Arbetstagarna erhålla nämligen ändock alltid minst två veckors ledighet,

vilket är ändamålet med lagstiftningen. Bestämmelsen är även fördelaktig

för industrien, som därigenom kan erhålla något flera arbetsdagar örn året.

Då jag likväl icke anser mig böra förorda de sakkunnigas förslag, är det

beroende på att jag vill undvika bestämmelser, som kunna föranleda, att

semestern för flertalet arbetstagare komme att koncentreras kring de stora

högtiderna eller till midsommarveckan. En anhopning av semestern till samma

tidrymd för flertalet arbetstagare måste nämligen ur skilda synpunkter anses

vara olycklig. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra tillstyrka en bestämmelse

om att helgdagar och sedvanliga fridagar i likhet med söndagar

icke skola inräknas i semestern.

I anledning av diskussionen örn borttagande av vissa helgdagar vill jag

framhålla, att denna fråga för sin lösning kräver en längre tids utredning med

hänsynstagande till skilda faktorer. Jag vill även erinra örn att ett borttagande

av helgdagar kräver medverkan av kyrkomötet. Skäl torde icke förefinnas

att låta en lagstiftning örn semester avvakta lösandet av den nu berörda

frågan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 21

På sätt även departementschefen anfört måste det i och för sig anses vara

lämpligt, att helgdagar och sedvanliga fridagar skola inräknas i semestern.

Arbetstagaren erhåller ju även örn så är förhållandet minst två veckors vila,

vilket är syftet med lagen. Att helgdagar och sedvanliga fridagar inräknas i

semestern är av ett betydande värde för näringslivet, som därigenom erhåller

flera produktionsdagar. Därmed ökas möjligheterna för näringslivet att anpassa

sig efter de ökade omkostnaderna. En bestämmelse örn inräknande av helgdagar

i semestern är jämväl fördelaktig för sådana arbetstagare, som utföra sitt

arbete mot timlön eller ackord, då nämligen särskild betalning i sådant

fall erhålles för helgdagen. De nu nämnda skälen måste tillmätas större

betydelse än fruktan för en koncentration av semestern till de större helgerna.

Utskottet vill därför förorda, att helgdagar och sedvanliga fridagar i princip

skola inräknas i semestern. Denna regel torde emellertid, såvitt angår helgdagar,

böra vidkännas ett undantag.

Det är nämligen nödvändigt att härvidlag beakta en omständighet. Jämlikt

6 § andra stycket har undantag från skyldigheten att utgiva semester i ett

sammanhang lämnats beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill

hörande binäringar och trädgårdsskötsel samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Den av utskottet förordade bestämmelsen skulle med hänsyn härtill

kunna missbrukas på sådant sätt, att semestern för de nu nämnda arbetstagarna

utlades å de särskilda helgdagarna. Flertalet arbetstagare vid jordbruket

torde dessutom vara årsavlönade, och de skulle alltså icke ens erhålla

någon ökad inkomst, därest semestern förlädes till årets olika helgdagar.

Därmed skulle värdet av reformen för arbetstagarna inom jordbruket praktiskt

taget försvinna. Möjligheten till missbruk av lagens bestämmelser i den riktning

utskottet nu skisserat måste förhindras. Efter övervägande av frågan

vill utskottet förorda, att bestämmelsen örn inräknande av helgdagar i

semestern utformas på sådant sätt, att dessa dagar ej skola inräknas i

semestern, såframt denna utgår med mindre antal dagar i en följd än sex.

Av den förordade bestämmelsen följer direkt, att helgdagar skola inräknas i

semestern, därest denna utgår med minst sex dagar i en följd.

I fråga örn begreppet sedvanliga fridagar vill utskottet anföra följande.

Sedan den 1 maj numera jämställts med helgdag, torde det näppeligen finnas

någon dag, som mera allmänt är fridag för alla yrkesområden. Uttrycket

sedvanlig fridag synes därför böra tolkas så, att sedvänjan skall föreligga

inom vederbörande yrkesområde med hänsyn tagen jämväl till de speciella

ortsförhållandena.

Utskottet anser sig härigenom hava besvarat motionerna I: 352 och II: 506

i denna punkt.

I anledning av motionen angående utredning örn borttagande av vissa

helgdagar vill utskottet uttala, att denna fråga otvivelaktigt är förtjänt av

uppmärksamhet. Då det emellertid icke kan anses vara lämpligt att i detta

sammanhang upptaga frågan till närmare undersökning, anser utskottet skäl

icke föreligga för riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning

i ämnet. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen II: 491.

Utskottet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

6 §•

Bestämmelserna angående semesterns förläggning under året innebära, att

arbetsgivaren tillerkänts rätt att avgöra, när semester skall utgå. Arbetsgivaren

bindes emellertid härvid genom en föreskrift att semestern skall utgå

i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning träffats

med arbetstagaren. Från bestämmelsen örn att semestern skall utgå i ett

sammanhang har undantag lämnats beträffande arbetstagare vid jordbruket

jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde

i lanthushåll. Någon bestämmelse örn att semestern skall förläggas

till vissa månader av året har icke intagits i propositionen.

I de likalydande motionerna 1:352 och 11:506 yrkas, att den ovillkorliga

skyldigheten att förlägga semestern i ett sammanhang skall utgå och ersättas

med bestämmelse av innehåll, at semestern örn möjligt bör utgå i ett sammanhang.

I motionen 11: 490 hemställes, att ett tillägg måtte fogas till undantaget för

arbetstagare vid jordbruket m. fl. yrkesområden av följande lydelse: »Med

avseende på nämnda arbetstagare skall dock iakttagas, att minst hälften av

antalet semesterdagar skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

örn annan ordning träffats med arbetstagaren.»

I motionerna 1:346 och 11:501, vilka äro likalydande, yrkas, att semestern

skall utgå i ett sammanhang under tiden den 2 maj—30 september, såframt

icke särskilda skäl av driftmässig eller samhällsviktig natur tala däremot eller

med mindre överenskommelse träffats med arbetstagaren eller hans organisation

örn annan ordning.

I motionen 11:496 föreslås, att semestern skall utgå i ett sammanhang

under tiden den 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse örn

annan ordning träffats med arbetstagaren. Det i propositionen föreskrivna

undantaget från skyldighet att utgiva semestern i ett sammanhang har jämväl

medtagits av dessa motionärer, vilka däremot icke föreslå något undantag

från skyldigheten att förlägga semestern till tiden den 2 maj—30 september.

I motionen 11: 497 göres på denna punkt samma hemställan som i motionen

II: 496.

De sakkunnigas förslag innebar, att semestern skulle utgå i ett sammanhang

under tiden den 2 maj—30 september, såframt icke överenskommelse

örn annan ordning träffats med arbetstagaren. Från föreskriften örn semesterns

förläggning i ett sammanhang och under viss period av året gavs undantag

beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar samt

trädgårdsskötseln, hembiträde i lanthushåll, å fartyg anställd arbetstagare

samt arbetstagare vid företag inom annat yrkesområde, där en förläggning av

semestern till nämnda period av året skulle med hänsyn till arbetets säsongbetonade

natur eller av andra omständigheter vara för arbetsgivaren uppenbart

olämplig.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 167—174 i propositionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

Det måste i och för sig anses vara önskvärt, att arbetstagarna i allmänhet

erhålla sin semester under sommarmånaderna. Med hänsyn till de klimatiska

förhållandena i vårt land är det nämligen endast under denna tid, som

semestern för flertalet arbetstagare kan utnyttjas . till verklig rekreation.

Emellertid är det uppenbart, att det med hänsyn till viktiga samhällsfunktioner

och näringslivets intressen icke är möjligt att bereda semester under

sommaren för samtliga arbetstagare. De sakkunniga hava även förordat åtskilliga

undantag från den av dem föreslagna huvudregeln, att semestern

skall utgivas under tiden den 2 maj—30 september. Av vad som anföres

i yttrandena framgår emellertid, att dessa undantag måste högst avsevärt

utvidgas, för den händelse man önskar bibehålla bestämmelsen örn en jämförelsevis

kort period, till vilken semestern skall förläggas. Att på ett lämpligt

och rättvist sätt avgränsa de yrkesområden, som skulle undantagas från

huvudregeln, bleve uppenbarligen mycket svårt. Man måste emellertid erkänna,

att det även för arbetsgivarna inom sådan del av näringslivet, för

vilken något speciellt undantag icke påyrkats, komme att uppstå betydande

svårigheter att inpassa semestern för samtliga arbetstagare under en period

av fem månader. Dessa svårigheter skulle kunna tänkas föranleda en benägenhet

hos industrien att i allmänhet utgiva semester på en gang till samtliga vid

ett företag anställda arbetstagare. Med hänsyn till den därav föranledda produktionsminskningen

kan ett sådant system icke anses vara önskvärt. Jag

har därför efter övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna

ansett det vara lämpligast, att i lagen icke intages någon bestämmelse

örn viss semesterperiod. Jag utgår emellertid från att frågan örn semesterns

förläggning under året upptages till förhandlingar mellan parterna och

att därvid arbetstagarna i möjligaste mån beredas semester under sommarmånaderna.

Jag har redan tidigare uttalat min anslutning till vad de sakkunniga yttrat

örn att den bästa rekreationen nås genom en sammanhängande ledighet av ej

allt för kort varaktighet. Den av de sakkunniga förordade bestämmelsen örn

att semestern skall utgivas i ett sammanhang synes därför enligt min mening

vara välbetänkt. Några allvarliga anmärkningar mot denna bestämmelse hava

icke heller anförts i yttrandena. Särskilt må framhållas, att möjlighet till

undantag från bestämmelsen finnes, därest överenskommelse kan träffas

mellan parterna. Endast för arbetstagare vid jordbruket och dess binäringar

samt inom trädgårdsskötseln ävensom för hembiträden i lanthushåll har jag

ansett det nödvändigt att införa uttryckligt undantag i lagen.

Den givna regeln om att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt

icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagarna, måste

för dessa vara av ett betydande värde. Ej heller kan föreskriften anses innebära

någon oskälig börda å arbetsgivarna. Utskottet kan därför icke tillstyrka

det i motionerna I: 352 och II: 506 gjorda yrkandet örn att skyldigheten

att förlägga semestern i ett sammanhang skall utbytas mot en föreskrift att

semestern »om möjligt bör» utgå i ett sammanhang. Om en arbetsgivare i ett

särskilt fall anför giltiga skäl för en uppdelning av semestern, lära säkerligen

arbetstagarna icke komma att motsätta sig ett sådant önskemål.

I likhet med de sakkunniga och departementschefen anser utskottet det

vara nödvändigt, att ett undantag från skyldigheten att utgiva semestern i ett

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

sammanhang stadgas beträffande arbetstagare vid jordbruket och därmed likartade

yrkesområden. Trots de starka skäl, som onekligen tala för att även

jordbruksarbetarna skola erhålla åtminstone viss del av semestern i en följd,

har utskottet likväl icke ansett sig kunna tillstyrka yrkandet i motionen II: 490,

att minst halva antalet semesterdagar skall utgå i en följd för arbetstagare vid

jordbruket. Utskottet förutsätter emellertid, att arbetsgivarna inom jordbruket

låta sig angeläget vara att i den utsträckning så är möjligt tillmötesgå

arbetstagarnas berättigade önskemål och att i varje fall någon försämring i den

enligt kollektivavtal eller eljest tillämpade ordningen icke vidtages.

Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka de motionsvis framförda

yrkandena örn att särskilda bestämmelser skola införas i lagen angående förläggning

av semestern till viss tid av året. Yäl måste med den i motionerna

I: 346 och II: 501 givna formuleringen den mot sakkunnigförslaget anförda

kritiken örn en alltför snäv avgränsning av undantagen från bestämmelserna

örn den legala semesterperioden vara undanröjd. Emellertid tala ändock

övervägande skäl mot införandet av en föreskrift örn bestämd semesterperiod.

Arbetstillgången är nämligen störst under sommarmånaderna. Brist föreligger

numera på yrkesarbetare under högsäsongen. Ett starkt intresse föreligger

att sprida semestern under en längre tidrymd för att därigenom möjliggöra

fortlöpande drift och undvika driftavbrott. Försiktigheten bjuder alltså,

att man icke lagligen föreskriver, att semestern alltid skall förläggas till

sommarmånaderna. Det bör därför liksom hittills ankomma på parterna å

arbetsmarknaden att genom överenskommelse ordna frågan örn tidpunkten för

semesterns förläggning.

Under åberopande av det anförda får utskottet avstyrka de i motionerna

I: 346, II: 501, II: 496 och II: 497 gjorda yrkandena.

I tredje stycket av förevarande paragraf stadgas, att semestern icke utan

arbetstagarens medgivande må förläggas till tid, då arbetstagaren i samband

med havandeskap avhåller sig från arbete eller är oförmögen till arbete på

grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom eller fullgör repetitionsövning,

landstormsrepetitionsövning eller landstormsbefälsövning.

Utskottet vill beträffande denna bestämmelse anföra följande.

Örn ett olycksfall i arbetet inträffar eller en yrkessjukdom utbryter efter

fastställandet av semesterplan inom ett företag men före semesterns början

för arbetstagaren, måste arbetsgivaren anses vara bunden av lagbudet. Han

blir sålunda skyldig att beträffande denna arbetstagare förlägga semestern till

annan tid. Om en yrkessjukdom däremot utbryter efter semesterns början

bör arbetstagaren icke därå få grunda ett krav på att avbryta semestern och

erhålla denna vid en senare tidpunkt.

8 §‘

De i denna paragraf givna reglerna angående semesterlönens beräknande

innebära följande. För arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad

för vecka eller längre tid, inträder icke någon skillnad i inkomsthänseende

genom semestern. Han uppbär alltså under semestertiden den därå belöpande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

lönen. För övriga arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med

ett belopp, som motsvarar arbetstagarens genomsnittliga inkomst per arbetsdag

under kvalifikationstiden. Denna bestämmelse medför, att ackordsinkomst

jämväl kommer att inverka å semesterlönens storlek. Däremot skall hänsyn

icke tagas till lön, som utgått för övertidsarbete. Beträffande kostersättning

stadgas, att arbetstagare, som är i arbetsgivarens kost men under semestern

icke till någon del uttager denna förmån, skall äga rätt till skälig ersättning

för kosten.

I de likalydande motionerna 1: 352 och II: 506 yrkas, att tidlönen i den

omfattning sådant är möjligt skall läggas till grund för ersättningens beräkning.

I motionen I: 351 hemställes, dels att tidlönen lägges till grund för semesterlönen

i alla de fall, då tidion på grund av avtal eller eljest förekommer,

dels ock att värderingen av naturaförmån fixeras genom hänvisning till de vid

inkomsttaxeringen följda normerna.

I motionerna 1:346 och II: 501, vilka äro likalydande, yrkas, att semesterlönen

skall beräknas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Det av de sakkunnigas majoritet förordade förslaget angående semesterlönens

beräknande överensstämmer med propositionen med undantag huvudsakligen

däri, att något förbud mot medräknande av övertidsersättning i

genomsnittsinkomsten icke lämnades. Två ledamöter av de sakkunniga ansågo

emellertid, att semesterlönen alltid borde beräknas efter tidion, då sådan

funnes fastställd.

För yttrandena i detta ämne redogöres å sid. 180—188 i propositionen.

Föredragande departementschef en anför bland annat följande:

Enligt min mening böra arbetstagarna under semestern uppbära sin vanliga

avlöning, d. v. s. de böra icke under denna tid få vidkännas någon minskning

i sina inkomster. Därest denna princip icke tillämpades, skulle semestern

icke innebära ledighet med bibehållen lön. Jag vill även påpeka, att en

arbetstagare för att kunna på lämpligaste sätt för rekreation tillgodogöra sig

sin semester måste vidkännas vissa icke obetydliga kostnader. Detta lärer

bliva fallet, även efter det åtgärder kunna hava vidtagits från det allmännas

sida i form av minskning av resekostnader och dylikt. I själva verket är det

så, att den som arbetat intensivast under den förflutna tiden bäst behöver

komma ifrån den dagliga miljön under semestern och därför också åsamkas

de största kostnaderna.

Redan med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att den av arbetstagaren

intjänade ackordsförtjänsten under kvalifikationstiden bör få öva

inflytande vid beräknandet av semesterlönens storlek. För arbetstagare, som

utföra sitt arbete mot ackord, är det i de flesta fall en normal företeelse,

att inkomsten är väsentligt högre än vad som skulle hava blivit fallet, därest

de arbetat mot timlön. Härtill kommer, såsom även de sakkunniga påpekat,

att i vissa viktiga kollektivavtal fastställts en timlön, utan att därmed avsetts,

att denna timlön i allmänhet skulle användas som basis för avlöning

till de arbetstagare, som arbeta mot timlön. Ender sådana omständigheter

kan det icke heller anses skäligt, att semesterlönen skall bestämmas med

hänsyn till en timlön av dylik art.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Det mot sakkunnigförslaget i denna del anförda skälet, att det ej skulle

vara lämpligt, att arbetskamrater under semestern skulle åtnjuta olika hög

lön, kan jag icke tillmäta någon betydelse. Detta förhållande kan nämligen

på intet sätt anses vara märkligare än att arbetskamraterna under den tid

de utföra samma slags arbete uppbära olika hög lön. Så vitt jag kan finna,

måste alla arbetare erkänna systemet med en beräkning av semesterlönen

efter ackordsinkomsten såsom rättvist. Mot att en arbetstagare, som omväxlande

arbetar mot timlön och mot ackord, skulle, enligt vad länsstyrelsen

i Kristianstads län påpekat, under semestern uppbära högre lön än under de

tider, han arbetat mot timlön, synes mig någon befogad erinran icke kunna

göras. I vart fall uppbär ju en sådan arbetstagare under semestern lägre lön

än under tid, då han arbetat mot ackordslön.

Till de nu anförda skälen för sakkunnigförslagets bestämmelser kommer

den mycket stora fördel, som särskilt understrukits av arbetsdomstolens ordförande,

att med det förordade systemet utan svårigheter eller orättvisor

löses den eljest synnerligen besvärliga frågan örn vilken inverkan en förkortad

arbetstid per dag skall få på semesterlönens storlek. Att därigenom

i vissa fall, såsom arbetsdomstolens ordförande jämväl framhållit, en minskning

av semesterlönens storlek kan uppstå, faller av sig självt.

vad beträffar frågan örn övertidsersättningens inverkan å semesterlönens

storlek kan jag ej ansluta mig till de sakkunnigas förslag, övertidsarbete torde

i regel vara en tillfällig företeelse och falla så ojämt på olika löntagare, att

det icke kan anses vara skäligt, att ersättningen därför medräknas vid beräknandet

av semesterlönen. Med hänsyn härtill har jag, i anslutning till vad

telegrafstyrelsen anfört, funnit mig böra förorda, att övertidsarbete över

huvud icke må tagas i betraktande vid beräknandet av semesterlönen.

Arbetsrådet har ansett, att en viss avtalsfrihet vid semesterlönens bestämmande

skulle vara ägnad att underlätta en praktisk lösning av frågan örn

beräkningen av den genomsnittliga inkomsten för arbetstagare, som åtnjuta

drickspengar. Jag utgår från att arbetsrådet härmed icke avsett en sådan

avtalsfrihet, som skulle kunna medföra en förändring av grunderna för

semesterlönens beräknande. En sådan ordning skulle jag nämligen icke

kunna förorda, då semesterlönens storlek därigenom helt bleve beroende av

styrkeförhållandet mellan parterna. Däremot är det givet att, örn i ett visst

fall svårigheter föreligga att beräkna genomsnittsinkomsten för arbetstagarna,

parterna äga överenskomma, att den genomsnittliga inkomsten skall anses

hava uppgått till visst belopp. Det måste sägas vara synnerligen lämpligt,

att sådana överenskommelser i god tid före semesterns åtnjutande träffas

mellan parterna.

Det har från flera håll anförts, att betydande administrativa svårigheter

genom bifall till sakkunnigförslaget skulle uppstå, särskilt inom byggnadsbranschen.

Dessa svårigheter skulle närmast härröra av att några individuella

avlöningslistor i allmänhet icke fördes för samtliga arbeten, utan att gemensamma

ackord funnes. De sålunda befarade svårigheterna torde säkerligen

icke vara av den storleksordning, att därav skulle behöva föranledas någon

särskild undantagsbestämmelse. Det administrativa merbesvär, som uppstår

genom en redovisning av intjänad avlöning per arbetstagare, är med säkerhet

överkomligt. Arbetarna torde sålunda gärna stå till tjänst med uppgifter örn

fördelning av gemensamma'' ackord. Att någon arbetstagare efter anställningens

upphörande kan få vänta viss tid, innan semesterersättningen fullständigt

uträknats, torde icke heller kunna sägas innebära någon mera avsevärd

olägenhet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 27

Då, såvitt jag kan finna, alla såväl logiska som praktiska skäl tala för ett

system med beräknandet av semesterlönens storlek med hänsyn tagen även

till ackordsinkomst, kan jag ej tillmäta någon avgörande betydelse åt vad

som från olika håll anförts örn den kostnadsökning, som ett dylikt system

skulle medföra för arbetsgivarna, och örn att systemet hittills icke kommit till

allmännare användning.

Ingen erinran har i yttrandena anförts mot förslaget, att ersättning för

kost skall utgå under semestern. Att arbetstagaren skall erhålla sådan ersättning

är också en given sak, då kosten ofta utgör en väsentlig del av lönen.

För egen del kan jag godtaga den av de sakkunniga föreslagna formuleringen

av beräkningsgrunden.

De av departementschefen anförda skälen för att ackordsförtjänst skall få

öva inflytande å semesterlönens beräknande anser utskottet vara bärande. Utskottet

kan alltså icke tillstyrka de i motionerna I: 352, II: 506 och I: 351

framkomna yrkandena örn att semesterlönen skall bestämmas med hänsyn

till fastställd tidion.

Yad beträffar yrkandet örn att övertidsersättning skall få inverka på semesterlönens

storlek vill utskottet i likhet med departementschefen framhålla, att

uttagande av övertid i allmänhet är en tillfällig företeelse och att sådant arbete

faller ganska ojämnt på arbetstagarna. Ofta är övertidsarbete en konjunktursak.

Av dessa skäl avstyrker utskottet de i motionerna I: 346 och II: 501 i förevarande

hänseende framförda yrkandena.

Utskottet vill särskilt framhålla, att det icke torde vara möjligt att konstruera

ett system för beräknandet av semesterlönen, som ur alla synpunkter

är logiskt och ägnat att tillfredsställa såväl arbetsgivare som arbetstagare.

Ojämnheter i skilda hänseenden finnas i alla system som föreslagits. Man

måste därför välja ett system, som kan anses vara praktiskt och samtidigt giva

det mest rättvisa utslaget. Detta är enligt utskottets mening fallet med Kungl.

Maj:ts förslag.

I fråga örn beräknandet av värdet av åtnjuten kost är det visserligen lämpligt,

att hänsyn tages till det värde, som taxeringsmyndigheterna åsätta sådan

förmån. Det kan emellertid icke anses vara praktiskt att lagfästa en dylik

regel. Utskottet avstyrker alltså det i motionen I: 351 framförda yrkandet

härom.

Då utskottet förordat den ändringen av 4 §, att sedvanliga fridagar skola

inräknas i semestern, bör en därav betingad ändring vidtagas i 8 § tredje

stycket.

9 §•

I denna paragraf givas särskilda bestämmelser för sådana arbetstagare, som

utföra arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan

anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Det stadgas

i paragrafen beträffande dessa arbetstagare, att de icke äro berättigade till

semester utan endast till semesterlön. Förutsättningen för att rätt till semesterlön

skall inträda är, dels att den allmänna kvalifikationsbestämmelsen örn

minst etthundraåttio dagars anställning är uppfylld, dels att arbetstagarens

Utskottet.

ö

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under kvalifikationstiden uppgår

till ett belopp, som minst motsvarar etthundraåtta gånger den genomsnittliga

dagsförtjänsten å orten för arbete av ifrågavarande slag under en arbetstid

av åtta timmar. Siffran etthundraåtta har erhållits på sådant sätt, att antalet

månader i den kortaste kvalifikationsperioden eller sex multiplicerats

med antalet dagar, under vilka arbete måste utföras under en månad för att

semesterrätt skall föreligga för denna, eller aderton. Därest de nu givna bestämmelserna

äro fyllda, utgår semesterlön med fyra procent å sammanlagda

arbetsinkomsten hos arbetsgivaren under kvalifikationstiden.

I motionen 11:496 föreslås följande lydelse av 9 § första och andra

styckena:

»Arbetstagare, som icke är fast anställd eller som utför arbetet i sitt hem

eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, är icke berättigad till semester

utan endast till semesterlön.

Sådan förmån utgår, såframt arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren uppgår till ett belopp minst motsvarande sjuttiofem gånger

den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom fråga

är. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

hos arbetsgivaren.»

De sakkunniga föreslogo beträffande förevarande arbetstagare en regel, att

det utförda arbetets mängd skulle evalveras till visst antal arbetade dagar.

I övrigt skulle de för övriga arbetstagare givna bestämmelserna gälla även

för ifrågavarande grupper.

Yttrandena i denna fråga återfinnas å sid. 142—146 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför bland annat följande:

Förutom en utsträckning av kvalifikationsperioden till sex månader har jag

med hänsyn till de gjorda anmärkningarna ansett mig böra förorda en ändring

av bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetets mängd. Sådana

arbetare, som icke utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, äro med

undantag för hemarbetarna i allmänhet icke årsanställda. Det är alltså för

deras vidkommande vid tillämpningen av semesterlagen icke fråga örn semester

utan örn semesterlön. Det av de sakkunniga alternativt skisserade

systemet med en procentberäkning å lönen, såframt viss minimiinkomst

intjänats, har förordats av domänstyrelsen och synes även mig vara att föredraga

framför bestämmelsen örn evalvering av det utförda arbetet.

Sakkunnigförslaget har därför omarbetats på denna punkt. Enligt 3 §

första stycket andra punkten i departementsförslaget skall för nu ifrågavarande

arbetstagare icke, såsom för övriga arbetstagare, föreligga rätt till

semester utan endast rätt till semesterlön, sedan den grundläggande bestämmelsen

örn sex månaders anställningstid uppfyllts. I övrigt gäller enligt

4 § 2 mom. såsom förutsättning för inträde av rätt till semesterlön, att arbetstagarens

sammanlagda löneförmåner under anställningstiden uppgå till ett

belopp, som minst motsvarar 108 gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för sådant arbete, varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 29

Siffran 108 har erhållits på sådant sätt, att det antal dagars arbete, som

erfordras för att semesterrätt för viss månad skall föreligga eller aderton,

multiplicerats med antalet kvalifikationsmånader eller sex. Jag har för vinnande

av enhetliga bestämmelser ansett mig kunna förorda, att dagsförtjänsten

skall beräknas efter en arbetstid av åtta timmar, ehuru jag är medveten

örn att arbetstiden i skogsbruket i Norrland under de mörkaste månaderna

icke torde vara så lång. Semesterlönen skall för de arbetstagare, som

falla under den nu förordade bestämmelsen, beräknas till fyra procent å hela

den under kvalifikationstiden intjänade lönesumman.

På grund av anmärkning från lagrådet hava de angående nu berörda arbetstagare

givna bestämmelserna, vilka i det till lagrådet remitterade förslaget

fördelats å flera paragrafer, sammanförts i 9 §.

Motionärerna hava icke framlagt några skäl till stöd för yrkandet örn dels

att arbetare, som icke äro fast anställda, skola falla under de i förevarande

paragraf givna reglerna och dels att minimiförtjänsten för rätt till semesterlön

skall sänkas från etthundraåtta till sjuttiofem gånger genomsnittliga dagsinkomsten.

Utskottet har icke funnit anledning frångå Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet vill särskilt framhålla, att den omständigheten, att utskottet

tidigare förordat en sänkning av det i 4 § angivna dagantalet från aderton

till sexton, ej synes böra föranleda en ändring av bestämmelserna i 9 §.

Samma skäl, som föranlett ändringsförslaget beträffande 4 §, föreligga nämligen

icke, då fråga är örn bestämmelserna angående rätt till semesterlön för

hemarbetare och andra arbetstagare, som arbeta utanför arbetsgivarens

kontroll.

Utskottet vill till bestämmelserna i förevarande paragraf uttala följande.

På grund av anställningsförhållandets art kunna hemarbetare och övriga

arbetstagare, som utföra arbetet utanför arbetsgivarens kontroll, icke av

arbetsgivaren tvingas att utföra arbete visst antal dagar per år. Arbetstagaren

har alltså möjlighet att uttaga ledighet med minst det antal dagar per år, som

motsvarar den uppburna semesterlönen. Det av lagtekniska skäl föranledda

stadgandet i paragrafen, att de där nämnda arbetstagarna icke äga rätt till

semester, bör därför icke så förstås, att de icke böra uttaga ledighet i samband

med erhållandet av semesterlön.

10 §.

Undantag från den ovillkorliga rätten att erhålla semester har i denna

paragraf stadgats för sådana arbetstagare vid jordbruk, som uteslutande

användas till djurskötsel. Arbetsgivaren är beträffande dem berättigad att i

stället för semester utgiva ersättning med belopp motsvarande vad arbetstagaren

skulle ha erhållit i semesterlön.

I motionerna II: 490 och 11: 497 yrkas, att 10 § måtte utgå ur lagen.

Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

Vad som i yttrandena berör detta ämne återgives å sid. 104 och 105 i

propositionen.

Utikottct.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

Föredragande departementschefen anför följande:

Vad svenska lantarbetsgivareföreningen anfört om djurskötarna är av

beskaffenhet att böra föranleda en särbestämmelse för denna grupp av

arbetstagare. I vissa fall lär det nämligen vid semesterledighet för dem

kunna uppstå avgörande svårigheter att erhålla vikarierande arbetskraft.

Skäl synas dock icke föreligga att helt undantaga dem från lagstiftningens

tillämpningsområde. De torde emellertid, därest de icke kunna utfå ledighet,

skäligen böra erhålla en ekonomisk kompensation därför. Med hänsyn till

det sålunda anförda föreslår jag, att i lagen intages en bestämmelse örn rätt

för arbetsgivaren att, då det gäller en arbetstagare vid jordbruket, som användes

uteslutande till djurskötsel, utbyta semestern mot semesterersättning.

Detta innebär alltså en motsatt anordning mot vad jag nyss förordat för sjömännens

vidkommande. Svårigheterna att kunna uttaga semester ligga nämligen

vid sjöfarten hos arbetstagaren, varför denne bör äga valfrihet. Vad

lantarbetsgivareföreningen anfört örn att semesterdagarna syntes kunna

inräknas i djurskötarnas fridagar enligt kollektivavtalet föranleder mig att

erinra, att det torde vara självfallet, att de fridagar, som direkt framräknas

genom tillämpningen av lantarbetstidslagens bestämmelser, icke kunna anses

såsom semesterdagar, och detta evad arbetstiden ordnas på sådant sätt, att

fridagarnas antal uppgår till 27 eller 52 eller något annat tal, och evad några

av fridagarna enligt avtalet förläggas i en följd och bestämmelse angående

rätt till lön under dessa dagar gives eller ej.

Utskottet ansluter sig till föredragande departementschefens uppfattning,

att det i viss utsträckning möter svårigheter att bereda djurskötare

semesterledighet på grund av bristen på vikarierande arbetskraft. Utskottet

har därför ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande

hänsende men förutsätter, att arbetsgivarna med hänsyn till lagstiftningens

syfte i största möjliga utsträckning lämna djurskötarna semester i stället

för ersättning.

Övergångsbestämmelserna.

De i propositionen intagna övergångsbestämmelserna innebära, att lagen,

som avses att träda i kraft den 1 juli 1938, icke skall rubba löpande tidsbestämda

arbetsavtal. Bestämmelsen skall enligt uttalande av departementschefen

tolkas så, att lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett

avtal bestämda tiden gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning

ej skett prolongeras på viss tid. Vidare följer av stadgandet, att semesterrätt

enligt lagens bestämmelser skall kunna intjänas redan under avtalets

giltighetstid.

Bestämmelsen i 5 § m) lagen örn arbetarskydd föreslås bliva upphävd från

och med den 1 januari 1939.

I de likalydande motionerna 1:352 och II: 506 yrkas, att semestertidens

längd bestämmes till sex dagar från tiden för lagens ikraftträdande till och

med utgången av år 1941 och därefter till tolv dagar.

I motionerna I: 350 och II: 502, vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen

måtte vid bifall i övrigt till propositionen besluta sådant tillägg till

promulgationsbestämmelserna, att semestertiden under år 1940 kan uppgå till

högst åtta dagar och under år 1941 till högst tio dagar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 31

I motionen II: 497 föreslås, att bestämmelsen örn att lagen icke skall verka

rubbning i gällande tidsbestämda arbetsavtal skall utgå.

Det av de sakkunnigas majoritet framlagda förslaget skiljer sig från propositionen

huvudsakligen så tillvida, att lagen enligt sakkunnigförslaget förutsattes

skola bryta även tidsbestämda avtal, som voro gällande vid lagens ikraftträdande.

En ledamot ansåg, att den allmänna ökningen av semesterdagarnas

antal från sex till tolv borde genomföras successivt under sex eller eventuellt

tre år.

För yttrandena i denna fråga redogöres å sid. 235 och 236 i propositionen.

En av socialstyrelsen utarbetad promemoria angående ingångna kollektivavtals

giltighet har intagits å sid. 236 och 237 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför följande:

I likhet med de sakkunniga anser jag, att semesterrätt enligt lagen icke bör

kunna intjänas förrän efter lagens ikraftträdande. På de av de sakkunniga

anförda skälen förordar jag, att ikraftträdandet bestämmes till den 1 juli

1938. Vid bifall härtill komma arbetstagarna under 1939 att med stöd av

lagen bliva berättigade till högst sex dagars semester. Först under år 1940

kommer full semester örn tolv dagar att kunna utgå enligt lagen.

Genom den av socialstyrelsen verkställda utredningen av gällande kollektivavtals

giltighetstid är visshet vunnen örn att endast ett mycket ringa antal

kollektivavtal gälla till den normala semesterperioden år 1940, under vilket

år full semester örn tolv dagar först kan utgå enligt lagen. I det betydelsefullaste

av de kollektivavtal, som hava så lång löptid, är för övrigt en semester

örn tre veckor stadgad. Vidare är att märka, att vid träffandet under den

senaste tiden av alla de betydelsefullaste riksavtalen hänsyn tagits till att

en lagstiftning örn semester kunde förväntas inom den närmaste framtiden.

I avtalen har sålunda intagits en bestämmelse, att en blivande lag örn semester

skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser örn semester.

Under sådana omständigheter borde visserligen några allvarligare betänkligheter

icke behöva hysas mot att semesterlagen bestämdes att avse jämväl

alla arbetstagare, för vilka löpande arbetsavtal vore gällande vid lagens

, ikraftträdande. Då det emellertid, såsom arbetsdomstolens ordförande påpekat,

torde överensstämma med rådande rättsuppfattning, att vid lagens

ikraftträdande gällande avtal icke rubbas genom lagens bestämmelser, har

jag ansett mig böra införa en särskild föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.

Ett sådant stadgande torde dock böra avse endast tidsbegränsade

avtal. Utan att särskild föreskrift därom lämnas torde det vara klart, att

lagens bestämmelser skola gälla, så snart den för ett avtal bestämda tiden

gått till ända, även örn avtalet på grund av att uppsägning ej skett prolongeras

på viss tid. Vidare är det givet, att semesterrätt enligt lagens bestämmelser

skall kunna intjänas redan under avtalets giltighetstid. Med hänsyn till den

förordade formuleringen av förevarande övergångsbestämmelse torde någon

särskild föreskrift härom icke vara erforderlig. Den i vissa riksavtal intagna

föreskriften, att en blivande lag skulle gälla i stället för avtalens bestämmelser

örn semester, kan icke anses bliva rubbad genom den förordade övergångsbestämmelsen,

då parterna genom berörda föreskrift måste sägas hava slutit

avtal örn att lagen skall gälla för dem.

Från åtskilliga håll har påyrkats, att en särskild övergångstid måtte fast
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Utskottet.

32 Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

ställas. Yrkandena gå i allmänhet ut på att semestertiden nu borde bestämmas

till sex dagar per år för att sedermera successivt utökas med en eller möjligen

två dagar örn året, intill dess tolvdagarsgränsen nåtts. Jag anser icke en sådan

särskild övergångstid vara erforderlig. Jag vill härvid särskilt peka på det

förhållandet, att drygt två år komma att förflyta, innan arbetsgivarna behöva

bereda arbetstagarna en semester örn tolv dagar och att alltså förberedelsetiden

för en anpassning efter en förlängd semester är betydligt längre än

samma förberedelsetid vid genomförandet av lagen örn arbetstidens begränsning.

Härtill kommer, att det sedan minst ett år tillbaka varit känt, att en

lagstiftning örn semester planerades och att semestertiden därvid troligen

komme att bestämmas till tolv dagar. Vidare vill jag påpeka, att de i departementsförslaget

vidtagna ändringarna i förhållande till sakkunnigförslaget

torde medföra, att behovet av en särskild övergångstid minskats.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att vid lagens ikraftträdande

gällande tidsbestämda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare

icke böra rubbas genom lagen. Utskottet, som alltså avstyrker yrkandet i

motionen II: 497 i förevarande del, har icke något att erinra mot tolkningen

av den förordade bestämmelsen.

Utskottet kan icke tillstyrka bifall till de motionsvis framkomna yrkandena

örn ett uppskov med lagens fulla ikraftträdande. Vad departementschefen

härutinnan anfört synes utskottet utgöra bärande skäl för att arbetstagarna

redan år 1940 skola kunna komma i åtnjutande av full semester enligt lagen.

Utskottet har intet att erinra mot att gällande bestämmelser örn semester

i arbetarskyddslagen upphävas från och med den 1 januari 1939.

Förslaget till lag om ändring ay 56 och 90 §§ sjömanslagen

den 15 juni 1922.

Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Frågan örn ratifikation av förslagen till konventioner angående

semester m. m.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i sitt,

yttrande särskilt ingått på frågan örn de av internationella arbetsorganisationen

antagna båda konventionsförslagen rörande semester kunde med hänsyn till

sakkunnigförslagets utformning ratificeras av Sverige. Delegationen har i

betraktande av den bristande överensstämmelsen mellan förslaget och de båda

semesterkonventionerna ansett sig icke kunna förorda anslutning från Sveriges

sida till konventionerna.

Det av delegationen avgivna yttrandet återgives å sid. 205—207 i propositionen.

Föredragande departementschefen anför beträffande frågan örn ratifikation

följande:

Genom en lagstiftning i enlighet med departementsförslaget tillerkännas

arbetstagarna väsentligt bättre förmåner än vad som stadgas i de av internationella

arbetsorganisationen godkända konventionsförslagen angående se
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58. 33

mester. I vissa betydelsefulla avseenden avviker emellertid departementsförslaget

från konventionernas föreskrifter. Den viktigaste avvikelsen torde

vara, att något straffansvar icke föreslås. Delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet bar utöver denna avvikelse särskilt pekat

på att helgdagar och sedvanliga fridagar enligt sakkunnigförslaget skulle

inräknas i semestern, medan däremot konventionsförslagen angiva, att så ej

skall vara fallet. I detta avseende ansluter sig emellertid departementsförslaget

till konventionerna. Vidare har delegationen framhållit såsom en

avvikelse från konventionerna, att någon förlängning av semestern vid längre

anställningstid icke föreskrivits i sakkunnigförslaget. Denna omständighet

torde emellertid icke behöva tillmätas någon betydelse vid avgörandet. av

frågan örn ratificering av konventionerna, enär bestämmelsen örn förlängning

av semestern icke är tvingande enligt konventionerna och semestertiden

enligt föreliggande lagförslag är längre än vad som stadgas i konventionerna.

Utöver sakkunnigförslagets avvikelser från konventionerna har i departementsförslaget

tillkommit, att semestern för sjömän regelmässigt skall kunna

utbytas mot semesterersättning, vilket enligt konventionen icke medgives

annat än i undantagsfall.

Avvikelserna enligt departementsförslaget från vad som föreskrives i konventionerna

synas vara så väsentliga, att jag i likhet med delegationen

anser, att någon ratificering från Sveriges sida av konventionerna icke

kan ske.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att någon ratifikation från

Sveriges sida av konventionerna angående semester icke kan ske. Vid sådant

förhållande föranleder den vid propositionen fogade rekommendationen icke

något särskilt uttalande.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda

förslaget till lag örn semester icke kunnat i oförändrat skick

antagas, måtte för sin del antaga följande

[Kungl. Majlis förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag
om

semester.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med

undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter

rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen arbetstagare,

som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande

genom andel i vinst.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 58.

Utskottet.

1889 38 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §•

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana omständigheter

längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i denna lag,

skall dylik sedvänja, med beaktande av övriga bestämmelser i lagen, lända till

efterrättelse för arbetstagarna i yrkesgruppen.

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar avstående

från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner för

arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt, med

mindre annat i lagen angives.

3 §•

Arbetstagare, som innehaft sin anställning sedan minst etthundraåttio

dagar, äge rätt till semester enligt vad i 4 § stadgas.

Överlåtelse av företag eller fartyg må icke inverka på arbetstagarens rätt

till semester. Ej heller må avbrott i anställningen utöva sådan inverkan,

såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt.

Anställning, som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning

och förvärvskälla, berättigar icke till semester.

4 §•

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje kalendermånad

anställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);

dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, såframt

överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Rätt till semester föreligger endast

för kalendermånad, under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst aderton

dagar. Härvid skall med dag, å vilken

arbete utförts, jämställas dag, varunder

arbetstagaren åtnjutit semester

eller varit oförmögen till arbete på

grund av olycksfall i arbetet eller

sådan sjukdom, som avses i lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar,

eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven

repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning

eller landstormsbefälsövning.

Dag, under vilken arbetstagaren

varit oförmögen till arbete

eller fullgjort militär tjänstgöring, må

dock icke räknas honom till godo,

därest arbete eljest uppenbarligen icke

kunnat beredas honom å sådan dag.

Rätt till semester föreligger endast

för kalendermånad, under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst sexton

dagar. Härvid skall med dag, å vilken

arbete utförts, jämställas dag, varunder

arbetstagaren åtnjutit semester

eller varit oförmögen till arbete på

grund av olycksfall i arbetet eller

sådan sjukdom, som avses i lagen örn

försäkring för vissa yrkessjukdomar,

eller fullgjort i värnpliktslagen föreskriven

repetitionsövning, landstormsrepetitionsövning

eller landstormsbefälsövning.

Dag, under vilken arbetstagaren

varit oförmögen till arbete

eller fullgjort militär tjänstgöring, må

dock icke räknas honom till godo,

därest arbete eljest uppenbarligen icke

kunnat beredas honom å sådan dag.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andfa lagutskottets utlåtande Nr 58.

35

[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I semestern inräknas icke söndagar, I semestern inräknas icke söndagar,

helgdagar och sedvanliga fridagar. ej heller helgdagar såframt semestern

utgår med mindre antal dagar i en

följd än sex. Sedvanliga fridagar

skola däremot inräknas.

5 §•

Övergår arbetstagare hos samma arbetsgivare till sådan anställning, som

medför rätt till semester med hänsyn till anställnings- och arbetsförhållandena

under löpande kalenderår, må semestern, med inräknande av arbetstagaren

enligt 4 § tillkommande semesterdagar, utgå med högst det antal

dagar, vartill han i den nya anställningen är berättigad för helt år.

6 §■

Arbetsgivaren äge bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas,

att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

örn annan ordning träffas med arbetstagaren.

Yad sålunda föreskrivits örn att semestern skall utgå i ett sammanhang

skall icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande

binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då

arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är

oförmögen till arbete av anledning, som i 4 § andra stycket sägs, eller fullgör

sådan militär tjänstgöring, varom i samma stycke förmäles.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

‘ 3-

Arbetsgivaren skall senast fjorton dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren örn tiden för semestern; dock att vad sålunda

stadgats icke skall gälla beträffande arbetstagare å fartyg.

8 §•

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan

arbetstagare skall lönen för varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande

hans genomsnittliga inkomst för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning

utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid, för vilka

semesterrätt föreligger. Hänsyn skall därvid icke tagas till lön, som utgått

för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden. Har arbetstagaren

varit frånvarande från arbetet av orsak, som omförmäles i 4 § andra stycket,

skall vid beräkning av semesterlönens storlek hänsyn tagas, beträffande från
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

[Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

varö på grund av semester till den för semestertiden uppburna lönen samt

beträffande frånvaro på grund av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren

sannolikt skulle hava uppburit för berörda tid, därest han utfört

arbete för arbetsgivarens räkning.

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens

kost men under semestern icke

till någon del uttager denna förmån,

äge rätt till skälig ersättning för

kosten. Ersättning för kost utgår härvid

jämväl för söndag, helgdag och

sedvanlig fridag, som infaller under

Arbetstagare, som är i arbetsgivarens

kost men under semestern icke

till någon del uttager denna förmån,

äge rätt till skälig ersättning för

kosten. Ersättning för kost utgår härvid

jämväl för söndag och helgdag,

som infaller under semestern.

semestern.

Yid beräkning av semesterlön skall hänsyn icke tagas till förmån av fri

bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra ersättning för särskilda

kostnader.

9 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana förhållanden,

att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets

anordnande, är icke berättigad till semester utan endast till semesterlön.

Sådan förmån utgår, under den i 3 § första stycket angivna förutsättningen,

såframt arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren

under den kvalifikationstid, som i 4 § första stycket omförmäles, uppgår till

ett belopp, minst motsvarande etthundraåtta gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten

å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid

av åtta timmar. Semesterlönen utgör fyra procent av arbetstagarens sammanlagda

arbetsinkomst hos arbetsgivaren under nämnda kvalifikationstid.

Beträffande arbetstagare, som avses i denna paragraf, skall vad i 3 §

andra och tredje styckena samt 8 § tredje och fjärde styckena är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

10 §.

Användes arbetstagare vid jordbruk uteslutande till djurskötsel, må arbetsgivaren

i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren med belopp,

motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern.

11 §.

Å fartyg anställd arbetstagare, som önskar erhålla semester, skall göra

skriftlig ansökan därom hos arbetsgivaren. Har sådan ansökan icke gjorts,

skall arbetsgivaren i stället för semester utgiva ersättning till arbetstagaren

med belopp, motsvarande vad denne skulle hava uppburit i lön under semestern;

dock att arbetsgivaren i stället må, såframt överenskommelse därom

träffas med arbetstagaren, under högst ett år uppskjuta semestern.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

37

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

12 §.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån, innan

han åtnjutit honom enligt 4 § tillkommande semester eller enligt 9 § tillkommande

semesterlön, skall erhålla ersättning därför enligt de i 8 och 9 §§

stadgade grunderna. Yid beräkning av ersättningens storlek skall hänsyn

jämväl tagas, beträffande ersättningen för semester till de kalendermånader

av löpande kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger, och till den inkomst,

som därunder åtnjutits, samt beträffande ersättningen för semesterlön till

den inkomst, som åtnjutits under det löpande kalenderåret.

Yad sålunda stadgats skall icke gälla, då anställning avbry tes genom dödsfall

eller upphör till följd av arbetstagarens pensionering.

13 §.

Arbetstagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom

sitt yrke, miste rätten till lön under semestern.

14 §.

Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag, gälde, förutom

semesterlön vartill arbetstagaren på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning

för uppkommen skada.

Vid bedömande örn och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även

till arbetstagarens intresse av att erhålla semester och övriga sådana omständigheter

av annan än rent ekonomisk betydelse.

Örn det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig

befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum.

15 §.

Ålägges skadeståndsskyldighet flera, skall den fördelas mellan dem efter

den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last.

16 §.

Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna lag,

skall anhängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år, varunder

arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken anspråket hänför

sig. Försummas det, vare talan förlorad.

17 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av allmän

domstol; dock att mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal regleras av

kollektivavtal, skola anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

{Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

I fråga om anhängiggörande och utförande hos arbetsdomstolen av talan

jämlikt denna lag skall gälla vad i 13 § lagen örn arbetsdomstol stadgas,

ändock att målet ej är sådant som i sistnämnda lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, från och med vilken dag semesterrätt

enligt lagen kan förvärvas. Lagen skall dock icke verka rubbning i sådant

avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss, vid lagens

ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid.

Med anledning av denna lag upphäves från och med den 1 januari 1939

5 § m) lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen

framlagda, nedan intagna förslag till

Lag

om ändring av 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

(nr 270).

Härigenom förordnas, att 56 och 90 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

56 §.

Örn arbetstiden å fartyg och örn semester gäller vad därom är särskilt

stadgat.

Å fartyg---tåla uppskov.

Envar av —--och helgdagar.

90 §.

Befälhavaren skall tillse, att ett exemplar av denna lag och av lagen örn

semester finnes tillgängligt å fartyget. Åsidosätter han skyldighet, som nu

sagts, straffes med böter, högst etthundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938.

C. att riksdagen måtte förklara, att riksdagen för sin del ansluter

sig till vad föredragande departementschefen i det vid

propositionen fogade statsrådsprotokollet den 12 mars 1938 ut
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

talat rörande de konventionsförslag, som fogats vid propositionen,

samt att vid sådant förhållande den därvid fogade rekommendationen

icke föranleder något riksdagens uttalande;

I). att motionerna I: 346, 349, 350, 351, 352, 353 och 354 samt

II: 485, 487, 490, 496, 497, 501, 502, 504, 505, 506, 507, 508, 509

och 510, i den mån de icke blivit besvarade genom vad utskottet

ovan under A. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

E. att motionen II: 491 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 30 maj 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm, Hagman, Heiding,

Västberg*, Wistrand och John Björck;

från andra kammaren: herrar Österström*, Hage, Skoglund, Pettersson i

Hällbacken*, Molander och Gardell* samt fröken Andersson och herr Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Tamm, Hagman, John Björck och Molander samt fröken

Andersson, vilka ansett, att utskottet bort avstyrka 2 § första stycket i Kungl.

Maj:ts förslag till lag örn semester samt att utskottets utlåtande i denna del

bort hava följande lydelse:

I likhet med departementschefen anser utskottet det vara självfallet, att

lagstiftningen örn semester ej bör få tagas till förevändning för ett försämrande

av nu utgående semesterförmåner. Såvitt utskottet kan bedöma,

torde det även med bestämdhet kunna förväntas, att ingen arbetsgivare begagnar

den omständigheten, att för de flesta lönearbetare i vårt land införts

en minimisemester av tolv dagar, som motiv för att sänka semesterdagarnas

antal för dem, som redan erhållit längre semester än tolv dagar. Något särskilt

skydd för dem, som redan tillerkänts en längre semester än tolv dagar, torde

därför icke vara behövligt. Ej heller bör lagen få utgöra ett hinder för arbetstagarna

att efter avtal med arbetsgivarna komma i åtnjutande av längre

semester än två veckor. Utskottet befarar emellertid, att en bestämmelse om

skydd för bättre sedvänja i fråga örn semesterns längd kan utgöra ett sådant

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

hinder. Arbetsgivarna torde nämligen, därest nu ifrågavarande bestämmelse

införes i lagen, komma att frukta, att ett medgivande av längre semester än

två veckor kan bilda sedvänja inom yrkesområdet och att arbetstagarna alltså

för all framtid skola bliva bibehållna vid rätten till den längre semestern. En

sådan omständighet måste verka starkt återhållande på arbetsgivarnas vilja

att medgiva längre semester än två veckor. Bestämmelsen kan med andra ord

komma att stoppa upp utvecklingen på detta område.

Då härtill kommer, att en bestämmelse örn skydd för bättre sedvänja, alldeles

oavsett de principiella betänkligheter som jämväl kunna hysas mot densamma,

kan komma att medföra stora praktiska svårigheter, såsom närmare

framhållits av lagrådets ledamöter, har utskottet för sin del funnit det vara

lämpligast att bestämmelsen utgår ur lagen.

Utskottet önskar emellertid framhålla, att lagens inverkan på nu utgående

bättre semesterförmåner bör följas med uppmärksamhet. Skulle mot förmodan

en tendens komma att visa sig till nedpressning av semesterns längd

för sådana arbetstagargrupper, som för närvarande hava längre semester än

två veckor, torde frågan böra upptagas till förnyat övervägande.

2) av herr Holm, vilken yrkat bifall till de i motionen II: 490 framställda

yrkandena.

3) av herr John Björck, som ansett, att 8 § i förslaget till lag om semester

bort erhålla följande lydelse:

Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet, äge uppbära den å semestertiden belöpande lönen. För annan

arbetstagare skall lönen, där ej annat överenskommits i kollektivavtal, för

varje semesterdag utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst

för dag, då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av

senast förflutna kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn

skall---(lika med utskottets förslag)---särskilda kostnader.

4) av herrar Tamm, Wistrand och Skoglund samt fröken Andersson, vilka

anfört:

Det av utskottet förordade förslaget till lag örn semester har i sina väsentliga

delar vunnit vår anslutning.

Då emellertid statsmakterna gå att besluta ett lagförslag av den i samhällsekonomien

djupt ingripande innebörd som det förevarande, vilket är mera

vittgående än de flesta länder ansett möjligt åstadkomma, anse vi det nödvändigt

att lagstiftningen utformas så, att den ekonomiska belastningen icke

göres större än vad som erfordras för ernående av de syften, man med lagstiftningen

avsett att tillgodose.

Vid beredande av semesterledighet har den vanligaste formen hittills

varit, att semesterersättningen grundats på vederbörandes timlön i de fall, där

sådan funnits fastställd. Denna allmänna praxis, som naturligt utbildat sig

genom en rad kollektivöverenskommelser, har i lagförslaget övergivits och

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

ersatts med regler för ersättningen, som grunda sig på vederbörande arbetstagares

arbetsförtjänst under kvalifikationstiden. Detta system nödvändiggör

en besvärlig uträkningsprocedur och giver redan på grund härav anledning

till tvistigheter. Det medför likaledes en betydande och föga påkallad ökning

av den i och för sig stora belastning, som lagstiftningen medför för näringslivet.

Det saknas mot denna bakgrund förutsättningar för att frångå de regler

för semesterersättningens beräknande, som i vidsträckt omfattning redan

vunnit hemul i vårt land.

Enligt vår mening måste vidare nödigt rådrum beredas näringslivet att

anpassa sig efter den nya lagstiftningen. I all synnerhet är detta påkallat

under den osäkerhet, som för närvarande kännetecknar det ekonomiska läget

i vårt land. övergångsbestämmelser av sådant innehåll, att de giva möjlighet

för en sådan anpassning, äro enligt vår uppfattning en oundgänglig förutsättning

för lagstiftningens lyckosamma genomförande.

Under anförande härav påyrka vi följande ändringar av lagförslaget:

att 8 § ersättes med följande lagrum:

»Under semester skall lön utgå.

Arbetstagare, som är avlönad med tidion, äge uppbära den å

semesterdagarna belöpande lönen. Är lönen beräknad per timme,

skall för varje semesterdag lön utgå för åtta timmar.

Är för arbetstagare, vars lön beräknas efter annan grund än

tid, i kollektivavtal eller eljest fastställd viss tidion, skall denna

lön utgå under semestern, därvid vad i andra stycket säges skall

gälla. Finnes särskild tidion icke bestämd, skall lönen för varje

semesterdag utgå med belopp, motsvarande arbetstagarens genomsnittliga

inkomst per dag, som arbete för arbetsgivarens räkning

utförts under de månader av senast förflutna kvalifikationstid,

för vilka semesterrätt föreligger»,

samt att övergångsbestämmelserna erhålla följande lydelse:

»Denna lag--— tilländalupen tid.

Under åren 1939—1941 må semester med stöd av lagens bestämmelser

likväl utgå med högst sex dagar.

Med anledning--- — örn arbetarskydd.»

5) av herrar Österström och John Björck, vilka under åberopande av vad

som anförts i motionerna I: 350 och II: 502 yrkat, att de till lagen örn semester

fogade ikraftträdelse- och övergångsbestämmelserna måtte erhålla följande

lydelse:

»Denna lag---(lika med utskottets förslag)--- — tilländalupen tid.

Arbetstagare äger likväl icke på grund av lagen rätt till längre semester

under år 1940 än åtta dagar och under år 1941 tio dagar.

Med anledning---(lika med utskottets förslag)---örn arbetar
skydd.

»

6) av herrar Norman och Wistrand, som anfört:

Vi anse, att den i motionen II: 491 framkomna tanken på en kalenderBihang

till riksdagens protokoll 19,38. 9 sami. 2 avd. Nr 58. issa ss 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 58.

reform icke bör utan vidare undanskjutas. Yiktiga såväl sociala som produktionsintressen

skulle därigenom kunna bliva tillgodosedda. Yi tillstyrka därför

en allsidig utredning rörande detta spörsmål med beaktande av jämväl

kyrkans och kyrkofolkets intressen och hemställa,

att riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion, måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att skyndsam utredning verkställes

i fråga örn en kalenderreform i syfte att minska antalet

av de nuvarande helgdagarna.

Stockholm 193S. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:449 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om semester m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 5 i texten