Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering.

1938-02-08 · 4 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1938:7, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 8 februari 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 11 § lagen

den 28 juni 1935 örn folkpensionering.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 78,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Åkerström och Backström

hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära

skyndsam utredning och förslag i vad man viss del av folkpension må undantagas

åt pensionstagare, som vårdas å ålderdomshem eller sjukhus av

olika slag, för bestridande av personliga utgifter.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Enligt 62 § lagen den 1A juni 1918 örn fattigvården äger fattigvårdsstyrelse,

med vissa undantag, att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning

därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. Har någon

mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen omhändertaga

egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren eller, medan

han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav bereda sig ersättning

för fattigvård, som lämnas honom.

I 1935 års lag örn folkpensionering stadgas i 11 § andra stycket, att fattigvårdssamhälle

äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å fattigvårdssamhället

tillhörig anstalt eller mot avgift, som av samhället erlägges,

åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära honom tillkommande

pension eller understöd samt därav tillgodogöra sig, i förra fallet kostnaderna

för vården eller försörjningen och i senare fallet utgiven dagavgift

och annan vårdkostnad. Detsamma gäller, då fattigvårdssamhälle haft kostnader

för vård av pensionstagare under sådana omständigheter, att samhället

är berättigat till ersättning jämlikt 40 § 3 mom. fattigvårdslagen.

Denna bestämmelse har med oförändrat innehåll upptagits från lagen

den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring.

Vid 1936 års riksdag hemställde herr Karlsson i Grängesberg m. fl. i en

inom andra kammaren väckt motion, nr 6, att riksdagen matte besluta ett

tillägg till 62 § fattigvårdslagen av innehåll, att av pension, som fattigvårdssamhälle

enligt lag ägde uppbära lör å kommunal anstalt intagen person,

ett belopp av tio kronor per månad skulle av fattigvårdsstyrelsen utbetalas

till pensionstagare!!.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 9 sami. 2 avd. Nr 7.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motion, erinrade i sitt utlåtande,

nr 15, över densamma, att Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet

sedan åtskilliga år tillbaka haft sin uppmärksamhet riktad på

förevarande spörsmål.

Utskottet återgav i sitt utlåtande en av förbundet i januari 1926 till landets

samtliga fattigvårdsstyrelser översänd skrivelse, vilken hade denna

lydelse:

Få saker torde vara så ägnade att hålla uppe en människas livsmod och

därmed hennes förmåga av självverksamhet som att hon själv får bestämma,

huru hennes inkomster skola användas eller, där hon får sin försörjning

av andra, likväl deltaga i att i olika avseenden ordna för sig själv. Denna

omständighet är anledningen till att en person i regel icke bör intagas på

ålderdomshem, så länge han med hjälp av sin folkpension eller fattigvårdsunderstöd

kan på ett tillfredsställande sätt reda sig i sitt hem. Men till en

viss grad gäller detsamma även örn ålderdomshemmens skyddslingar. Dessa

få ju sin fulla försörjning på ålderdomshemmet, men likväl finnes all anledning

att även här beakta sagda omständighet. Erfarenheten visar, att

mycket står att vinna, örn man med gott omdöme låter skyddslingarna

själva disponera över mindre kontanta belopp.

I många kommuner har man uppmärksammat vikten av här ovan berörda

angelägenhet, och skyddslingarna erhålla där i regel månatligen en viss kontant

tilldelning, vars belopp plägar uppgå till omkring 2 kr. Verkningarna

härav hava varit av synnerligen glädjande art. Trevnaden och belåtenheten

på ålderdomshemmet har ökats och en god stämning i allmänhet främjats,

under det att kommunens kostnader för ändamålet varit relativt obetydiiga.

Emellertid är det synnerligen vanligt, att man träffar på ålderdomshem,

där denna angelägenhet helt eller delvis förbisetts. Förbundet har därför

önskat främja ett enhetligt och med såväl klokhet som omtanke örn de gamla

förenligt förfaringssätt på detta område. Saken gäller sålunda att — i korthet

sagt — de gamla på ålderdomshemmen med regelbundna, kortare mellanrum

böra erhålla mindre kontanta belopp, över vilka de själva fritt få

disponera. Förbundet får särskilt framhålla följande.

Lämpligast torde vara, att beloppet lämnas den 1 i varje månad. Dess storlek

bör bestämmas med hänsyn till prisförhållanden och andra liknande

omständigheter, men det torde kunna förutsättas, att beloppet i allmänhet

icke kommer att ligga under 2 kr. Fattigvårdsstyrelsen bör själv besluta i

dessa avseenden, och samma bestämmelser böra gälla för alla ett hems

skyddslingar, dock givetvis med undantag för det fall, att missbruk av medlen

(t. ex. inköp av rusdrycker) kan befåras.

Nära till hands ligger att betrakta beloppet som en del av en skyddslings

pension, en del som denne alltså får behålla. Detta är säkerligen mycket

lämpligt, men i så° fall är det nödvändigt att tillse, att de som icke åtnjuta

pension likväl erhålla ett kontant belopp. För övrigt synes det vara ur alla

synpunkter riktigast och bäst, att kommunen gottgör sig de på ålderdomshemmen

intagnas folkpension.

Av vad redan sagts torde framgå, att det här gäller något som vederbörande

alltid skall kunna påräkna, om han icke missköter sig. Härav följer

också, att beloppet bör oförändrat utbetalas, även örn personen genom utfört

arbete förvärvat s. k. flitpengar.

Det ligger i sakens natur, att indragning eller minskning av den kontanta

tilldelningen för en viss period är en lämplig och effektiv bestraffningsform

vid begangna förseelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7. A

Förbundet vill härigenom rikta en varin vädjan till samtliga fattigvårdsstyrelser

att beakta de bär ovan framlagda synpunkterna. Säkerligen skulle

mycket vara vunnet för trevnaden på våra ålderdomshem, örn denna vädjan

icke förklingade ohörd.

Utskottets utlåtande innehåller bl. a. följande uppgifter lill belysning av

förevarande spörsmål:

Utskottet har från Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet inhämtat

bland annat: I de allra flesta kommuner bruka för närvarande de personer,

som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalter, månatligen erhålla en

kontant tilldelning av kommunernas medel, oberoende av örn de åtnjuta

pension. Undantag göres endast för sådana sjuka, vilka icke kunna tänkas

hava någon glädje av tilldelningen. Beloppet utgör som regel 2 å 3:—/mån.,

mera sällan så mycket som 5:—/mån. eller däröver. De utdelade beloppen

torde i allmänhet betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen (frivillig

fattigvård). Under de kurser för utbildning av föreståndarinnor för

fattigvårdsanstalter, som förbundet anordnar, brukar för kursdeltagarna

framhållas, att det är lämpligt, att understödstagarna å anstalterna av kommunerna

tilldelas mindre kontanta belopp varje manad, samt att föreståndarinnor

å anstalter, där sådan utbetalning ej förekommer, böra hos fattigvårdsstyrelserna

göra framställning i frågan. Sådana framställningar av föreståndarinnor

ha i åtskilliga fall skett, och som regel bruka fattigvårdsstyrelserna

ställa sig förstående till desamma.

Enligt vad utskottet inhämtat utbetalar Stockholms stad till understödstagarna

å stadens ålderdoms-, försörjnings- och vårdhem 80 kronor per

år, då understödstagarna hålla sig med kläder, och 40 kronor per år, då

de åtnjuta fri beklädnad. Beloppen utbetalas med regelbundna mellanrum

i mindre poster och betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen.

Andra lagutskottet yttrade i sitt berörda utlåtande:

Utskottet ansluter sig i princip till de synpunkter, åt vilka Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet givit uttryck i sia ovan återgivna skrivelse

i januari 1926 till landets fattigvårdsstyrelse!-. I likhet med förbundet anser

utskottet det sålunda vara önskvärt, att de personer, som intagits å kommunernas

fattigvårdsanstalter, med regelbundna mellanrum erhålla mindre kontanta

belopp, över vilka de själva fritt få förfoga. Såsom av utskottets redogörelse

ovan framgår erhålla för närvarande i de allra flesta kommuner vårdtagare

å fattigvårdsanstalter regelbundet sådan kontant tilldelning. Svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet arbetar alltjämt för att denna ordning

måtte införas i alla kommuner, och enligt vad för utskottet upplysts hyser

jämväl statens inspektör för fattigvård och barnavård intresse för förevarande

spörsmål. Det torde sålunda finnas anledning antaga, att strävandena

på detta område skola fortsätta och på frivillighetens väg i allt vidare

utsträckning medföra verkan. Utskottet anser sig därför icke för närvarande

böra tillstyrka vare sig att riksdagen skrider till lagstiftning rörande förevarande

spörsmål eller att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om ytteidigare

utredning i ämnet.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 17 december 1937 har chefen

för socialdepartementet den 3 januari 1938 utsett en kommitté med uppdrag

att verkställa en översyn av socialvården. I direktiven framhålles så
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 7.

U takottet.

som huvuduppgifter, bl. a., revision av fattigvårdslagen och granskning av

lagstiftningen rörande socialförsäkringen. Enligt direktiven bör frågan om

återbetalningsskyldighet för åtnjuten fattigvård upptagas till omprövning.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har utskottet vid 1936

års riksdag i anledning av en då väckt motion, som i väsentliga hänseenden

överensstämmer med nu ifrågavarande motion, uttalat önskvärdheten av att

de personer, som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalter, med regelbundna

mellanrum erhålla mindre kontanta belopp, över vilka de själva få

fritt förfoga. Utskottet, som erinrade örn vissa vidtagna åtgärder med syfte

att nå en sådan ordning, uttalade den förmodan, att strävandena på detta

område skulle fortsätta och i allt vidare utsträckning leda till resultat.

I anledning av den nu förevarande motionen vill utskottet framhålla, att

det i motionen berörda spörsmålet otvivelaktigt är förtjänt av statsmakternas

uppmärksamhet. Enligt utskottets uppfattning tala starka skäl för att

pensionstagare, vilka äro intagna å fattig vårdssamhälle tillhörig anstalt eller

på samhällets bekostnad åtnjuta vård eller försörjning å annan anstalt, i allmänhet

få behålla en del av sin pension. Detta spörsmål sammanhänger

givetvis intimt med frågan om återbetalningsskyldighet för erhållen fattigvård.

Såsom utskottet i sin redogörelse ovan erinrat har emellertid åt en särskild

kommitté uppdragits, bl. a., att verkställa en revision av fattigvårdslagen.

I direktiven för denna utredning har direkt uttalats, att frågan örn återbetalningsskyldigheten

bör bliva föremål för omprövning. Med hänsyn härtill

och da det i motionen berörda spörsmålet torde komma att tilldraga sig uppmärksamhet

under de sakkunnigas arbete, har utskottet icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för riksdagen att för närvarande göra någon framställning

till Kungl. Majit i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 februari 1938.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Tamm*, Olof Carlsson, Elon Andersson,

Sten, Ekströmer och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Hage, Olovson, stolander och Sandström i Härnösand,

frii Nordgren*, herr Gardell, fröken Hesselgren* och fröken Andersson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

380441)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.