Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om frihandel mellan Nordens stater.

1938-03-04 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1938:11, Betänkande, i anledning av väckt motion om frihandel mellan Nordens stater.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 4 mars 1938 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

frihandel mellan Nordens stater.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

nr 215, har herr Lindhagen hemställt, »att riksdagen — till främjande

av det ekonomiska samförståndet i Norden — ville anhålla att Kungl. Majit

måtte efter samråd med Nordens övriga sju stater överväga en sammanslutning

av Nordens territorier helt eller åtminstone till en början vissa delar

av dem till ett frihandelsområde eller något, som närmar sig en sådan konstellation».

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till motionen.

Av motionen synes framgå, att det ifrågasatta frihandelsområdet skulle omfatta

Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Estland, Lettland och Lithauen.

Sedan tullförbindelsen mellan Sverige och Norge upphörde genom mellanrikslagens

fall år 1897 har vid åtskilliga tillfällen frågan om ett närmande mellan

de skandinaviska länderna (Sverige, Norge och Danmark) på det tullpolitiska

området varit föremål för diskussion. Under världskriget ägde på det ekonomiska

området ett fruktbart samarbete rum, medförande en betydande

utvidgning av varuutbytet mellan de tre länderna. Efter kriget tillsattes inom

de i alla länderna vid denna tid förefintliga traktatkommissionerna särskilda

skandinaviska delegationer, vilkas uppgift skulle vara att uppgöra plan för

det utredningsarbete, som det sedermera skulle ankomma på varje land för

sig att bedriva till utrönande av möjligheterna att åstadkomma ett framtida

ekonomiskt och särskilt handelspolitiskt samarbete de tre länderna emellan.

Delegationernas verksamhet ledde till praktiskt resultat egentligen blott på

en punkt, nämligen beträffande den skandinaviska förbehållsklausulen. År

1921 enades de tre länderna örn att söka få klausulen införd i de traktater

med främmande makter, som därefter komme att ingås. Så har också skett,

och bestämmelse örn förbehåll för åt de skandinaviska grannländerna medgivna

förmåner har införts i flertalet traktater, som vart och ett av de tre

länderna från denna tid avslutat med andra makter — dock ej med alla.

Klausulen har i de svenska handelstraktaterna i allmänhet fått följande lydelse:
Bihang

lill riksdagens protokoll 1938. 7 sami. Nr 11—12.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 11.

»I den mån bestämmelserna i denna traktat avse ömsesidig behandling såsom

mest gynnad nation, skola de icke vara tillämpliga å de särskilda förmåner,

som Sverige tillerkänt eller må komma att tillerkänna Norge eller

Danmark eller båda dessa länder, så länge samma förmåner icke tillerkänts

ytterligare någon stat.»

År 1934 upptogs åter frågan om en utvidgning av det ekonomiska samarbetet

mellan de nordiska länderna. Häri inbegrepos nu även Finland och

Island. Enighet rådde örn att söka intressera regeringarna för saken, och

sedan överläggningar ägt rum vid utrikesministermötet i Stockholm i september

1934 tillsattes under hösten samma år av vederbörande regeringar

delegationer för främjande av det ekonomiska samarbetet mellan samtliga

de fem nordiska länderna med hänsyn såväl till dessa länders inbördes ekonomiska

relationer som till deras relationer mot yttervärlden. Delegationernas

uppgift angavs skola vara att befordra samarbetet mellan Nordens länder

på det ekonomiska och handelspolitiska området, varvid dels skulle beaktas

möjligheterna för ett intensifierande av de nordiska ländernas inbördes varuutbyte,

dels undersökas förutsättningarna för åstadkommande av ett intimare

samarbete mellan länderna i och för bevakande av deras allmänna handelspolitiska

intressen. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 16 november

1934 anförde ministern för utrikes ärendena följande:

»Vid sammanträde i Stockholm den 6—7 sistlidne september mellan mig

samt Danmarks, Finlands och Norges utrikesministrar konstaterades, att enighet

rådde om lämpligheten att under regeringarnas medverkan söka i kontakt

med näringslivet befästa och utveckla det ekonomiska samarbetet inom

Norden. I anslutning härtill överenskoms, att utrikesministrarna skulle hos

sina regeringar anbefalla tillsättande för ändamålet av särskilda, mindre

delegationer, efter det närmare samråd skett regeringarna emellan rörande

delegationernas allmänna direktiv.

Sedan numera dylikt samråd ägt rum, anhåller jag att få anmäla frågan

om tillsättande av en delegation för tillvaratagande för Sveriges del av möjligheter

till utvidgat nordiskt samarbete på det ekonomiska området.

Jag har icke ansett det önskvärt eller lämpligt att på detta stadium närmare

avgränsa delegationens arbetsuppgifter. Såsom allmän riktlinje för delegationen

bör gälla, att dess arbete, vilket torde fullgöras under nära samråd

med motsvarande delegationer i övriga nc^diska länder, bör inriktas såväl

på möjligheterna att befästa och utveckla det mellannordiska varuutbytet och

de nordiska ekonomiska förbindelserna i övrigt som på en fortskridande

koordination av de nordiska ländernas ekonomiska politik utåt.

Erinras må härvid, att de nordiska länderna var för sig äro i väsentlig

grad hänvisade att söka avsättning för sina produkter å världsmarknaden

och att deras inbördes varuutbyte måste skärskådas även i belysning av detta

sakförhållande. I de delegerades uppdrag bör ingå att taga befattning med

frågor såväl inom statsverksamhetens som inom den privata verksamhetens

område. Från regeringens sida skola spörsmål kunna underställas delegationen,

men denna bör även äga att taga egna initiativ för att bringa frågor

på det nordiska ekonomiska samarbetets område under regeringens liksom

under näringsorganisationernas och övriga ekonomiska intressesammanslutningars

eller enskilda företags prövning. Delegationen skall icke göra till sin

uppgift att företaga vidlyftiga utredningar om förutsättningarna för ekono
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 11.

3

miskt samarbete i Norden utan omedelbart gripa sig an med de praktiska

problem, stora som små, vilka hänvisas till den av regeringen, väckas från

enskilt håll eller framkomma under delegationens eget arbete. Då en viss

specialisering på de olika grannländerna torde bidraga till att från början

giva arbetet en praktisk karaktär, bör delegationen undersöka, i vad mån

uti dess arbetssätt hänsyn må tagas till denna synpunkt. Närmare direktiv

huru delegationens arbete bör ordnas torde ej böra komma i fråga, utan att

delegationens medlemmar själva förut haft tillfälle till samråd samt därefter

underställt regeringen sin uppfattning. Emellertid torde redan nu böra framhållas,

att en viss kontinuitet bör givas åt delegationens verksamhet, exempelvis

genom fastställande av visst erforderligt antal ordinarie plenarsammanträden

per år. Delegationen bör därjämte äga möjlighet att vid behov

anlita sakkunnige. Med motsvarande organisation i grannländerna bör kontakt

från början etableras och delegationen torde bemyndigas att efter anmälan

hos utrikesministern inbjuda till eller deltaga i konferens med grannländernas

motsvarande organ. Huruvida i dylika konferenser böra deltaga

flera eller färre ledamöter av delegationen bör för närvarande överlåtas åt den

själv att bedöma. Skriftliga eller muntliga rapporter över delegationens arbete

skola tid efter annan avgivas till mig. Arbetsuppgiftens art hänvisar

delegationen att uppehålla nära kontakt ej blott med regeringen utan även

med dess särskilda organ för utformande av handelspolitikens riktlinjer.»

Av motionen synes framgå, att motionären närmast ifrågasatt införande

av ett frihandelsområde innefattande Nordens stater men att han, därest

detta ej ginge att genomföra, önskade, att andra åtgärder vidtoges till främjande

av nordisk samverkan på det tullpolitiska området. Den verksamhet,

som bedrives genom de i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge tillsatta

delegationerna för främjande av det ekonomiska samarbetet, är enligt

utskottets uppfattning ägnad att i viss mån tillgodose motionärens syftemål.

Dessa delegationer ha erhållit i uppdrag att i samråd med varandra undersöka

de olika utvägar, vilka må stå till buds för ett främjande av samgåendet

såväl på det tullpolitiska som på andra handelspolitiska och ekonomiska

områden. Utskottet, som är övertygat om att ifrågavarande delegationer i

sitt arbete uppmärksamma de möjligheter, som i förevarande hänseende må

erbjuda sig, ävensom att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på

dessa frågor, anser skäl icke föreligga för riksdagen att hos Kungl. Majit

göra framställning om ytterligare åtgärder till främjande av det ekonomiska

samarbetet mellan de nordiska staterna. Utskottet hemställer därför,

att motionen I: 215 av herr Lindhagen, om frihandel mellan

Nordens stater, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1938.

På bevillningsutskottets vägnar:

V Ulcettet.

IVAR ANDERSON.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 11.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bårg, Viktor Larsson, Wahlmark, Elof Andersson,

Sjödahl, Velander, Ekman, Gustaf Björkman, Eilif Sylwan och Löfvander; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Nylander,

Olsson i Gävle, Andersson i Dunker*, Ericson i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Hammarlund*

och Blomquist*.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.