Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående borttagande av räntegottgörelse vid restitution av utskylder m. m.

1938-03-03 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1938:9, Betänkande, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående borttagande av räntegottgörelse vid restitution av utskylder m. m.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1938 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion

om utredning och förslag angående borttagande av

räntegottgörelse vid restitution av utskylder m. m.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,

nr 29, har herr Verner Andersson hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Majit hemställa det Kungl. Majit täckes låta verkställa

skyndsam utredning samt för riksdagen framlägga de förslag som därav

kunna föranledas, angående

a) Huruvida skäl föreligga att bibehålla räntegottgörelse vid restitution av

skatter och utskylder.

b) Om räntegottgörelse anses alltjämt böra utgå, utreda frågan om att

bringa denna räntegottgörelse i bättre överensstämmelse med nuvarande ränteläge,

samt därjämte närmare precisera bestämmelserna för vilka fall dylik

gottgörelse skall lämnas.»

Beträffande motiveringen för denna hemställan, i den mån redogörelse

härför ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt förordningen den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. äger envar, som efter besvär över taxering eller debitering

vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller

avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld eller avgift,

vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, erhålla ränta

därå efter fem procent från och med den dag, beloppet visas vara av honom

guldet, till den dag, detsamma återbekommes. Ränta utgår dock ej för längre

tid än till dess trettio dagar förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i

besvärsmålet meddelats eller underordnad myndighets beslut i målet vunnit

laga kraft.

Vad sålunda stadgats gäller ej med avseende å återbetalning av pensionsavgift

enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering (förordning

den 2 april 1937).

I motionen har bland annat framhållits, att bestämmelsen örn räntegottgörelse

vid restitution av utskylder m. m. tillkommit vid en tidpunkt med

avsevärt högre ränteläge än det nuvarande. Det syntes numera knappast

vara befogat att bibehålla en räntegottgörelse, som vore ungefär dubbelt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

5

så stor som bankernas gällande inlåningsränta. Frågan, huruvida sådan

gottgörelse överhuvud taget borde utgå, borde även göras till föremål för

omprövning. För en skattskyldig, som vunne nedsättning i sin taxering

och därmed erhölle återbäring av erlagda skattebelopp, innebure redan detta

en så betydande förmån att ytterligare gottgörelse i ränteavseende knappast

kunde anses motiverad.

Vid olika tillfällen hava förslag framlagts om ändring av bestämmelserna

angående räntegottgörelse vid restitution av utskylder m. m. I en vid

1935 års riksdag väckt motion föreslogs, att räntan i dylikt fall borde beräknas

efter den vid tidpunkten för återbekommandet av utskylderna gällande

inlåningsräntan å postsparbanken. I sitt i anledning av motionen

avgivna betänkande (nr 16) erinrade 1935 års bevillningsutskott, att Överståthållarämbetet

i en den 9 augusti 1934 dagtecknad skrivelse föreslagit Kungl.

Majit att utverka riksdagens bemyndigande att för varje år fastställa den

ränta, som för det året skulle utgå i bland annat nu förevarande avseende,

och hade det därvid synts ämbetet, att denna ränta borde stå i nära överensstämmelse

med den räntesats, staten vid tiden för fastställandet själv

behövde erlägga vid upplåning, över denna framställning hade statskontoret,

riksräkenskapsverket och kammarrätten avgivit utlåtanden samt därvid

i olika hänseenden framställt erinringar mot det av Överståthållarämbetet

framlagda förslaget. I sitt förenämnda betänkande hemställde utskottet, att

motionen icke måtte föranleda någon åtgärd, och denna hemställan bifölls av

riksdagen. Till stöd för nämnda hemställan anförde bevillningsutskottet i

huvudsak följande:

Syftet med ifrågavarande bestämmelse örn rätt till ränta vid restitution

av utskylder m. m. hade varit att bereda skattskyldig, vilken åsatts taxering

som sedermera nedsattes, skydd mot ränteförlust. Givet vore att den skattskyldige

icke borde beredas någon vinst i anledning av att han påförts oriktig

taxering. Det vore därför önskvärt, att räntefoten i förevarande fall avvägdes

så, att densamma så nära som möjligt anslöte sig till det allmänna

ränteläget under den tid, tvist angående den skattskyldiges taxering påginge.

Att på sätt motionären föreslagit anknyta räntesatsen till den tidpunkt, då

utskylderna skulle återbetalas, syntes icke tillfredsställande liksom ej heller

att bestämma räntesatsen efter en medeltalsränta för viss längre tid eller

efter den å statslån eller andra dylika lån utgående räntan. Även under dåvarande

ränteläge kunde inträffa, att skattskyldiga vid förekommande upplåning

av medel för gäldande av påförda utskylder finge vidkännas en ränta,

som läge väsentligt över räntesatsen i berörda fall. Härtill komme, att en

räntefot av fem procent i förevarande fall icke torde kunna anses vara så

hög, att densamma borde uppmuntra de skattskyldiga att fördröja framläggandet

av erforderlig utredning i tvister angående taxering för att därigenom

söka uppskjuta avgörandet under en längre tid och på detta eller annat sätt

söka förskaffa sig obehörig räntevinst. Då dessutom en räntefot av fem procent

fastställts icke blott för det av motionären berörda fallet utan jämväl

för vissa andra fall inom det offentligrättsliga området, syntes skäl tala för

att ifrågavarande spörsmål icke såges för sig utan i ett större sammanhang.

Med hänsyn därtill och då frågan redan vore föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,

hade utskottet icke ansett skäl föreligga att föreslå någon åtgärd

i anledning av motionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 9.

Enligt vad utskottet inhämtat laar styrelsen för svenska landskommunernas

förbund i en den 18 januari 1937 dagtecknad skrivelse hos Kungl. Maj:t

hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådan åtgärd, att räntesatsen vid

restitution av utskylder m. m. måtte sänkas till med dåvarande ränteläge

överensstämmande storlek.

Förenämnda bestämmelse, att ränta vid återbetalning av pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering icke skall utgå, tillkom år 1937 på förslag

av Kungl. Majit. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 uttalade

därvid bevillningsutskottet, att utskottet ansåge praktiska skäl tala för, att

ränta ej skulle beräknas vid återbetalning av nämnda avgift.

Utskottet. Genom beslut den 28 februari 1936 har Kungl. Majit tillsatt en kommitté

med uppdrag bland annat att utreda frågan rörande sättet för debitering,

uppbörd och indrivning av utskylder (1936 års uppbördskommitté). Enligt

vad utskottet inhämtat, är det i nu föreliggande motion berörda spörsmålet

föremål för kommitténs närmare övervägande. Med hänsyn härtill och då

av årets riksdagsberättelse framgår, att kommittén beräknas komma att slutföra

sitt uppdrag under innevarande år, anser sig utskottet icke böra föreslå

någon åtgärd i anledning av motionen.

Utskottet hemställer därför,

att motionen Ii 29 av herr Verner Andersson, örn utredning

och förslag angående borttagande av räntegottgörelse

vid restitution av utskylder m. m., icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1938.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bårg, Viktor Larsson, Bengtsson, Wahlmark,

Elof Andersson, Sjödahl, Velander, Ekman, Gustaf Björkman och Löfvander; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Lövgren, Björklund, Olsson i

Gävle, Ericson i Boxholm, Werner i Hultsfred, Hammarlund, Jonsson i Skedsbygd, Lundell,

och De Geer i Lesjöfors.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.