Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av vissa fjärdingsman.

1938-04-05 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1938:33, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av vissa fjärdingsman.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1938 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

pensionering av vissa fjärdingsman.

I en den 3 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 246, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositonen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen bemyndiga Kungl. Maj:t att,

i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande departementschefen

förordade grunder, besluta angående statsbidrag till pensionering av fjärdingsman,

vilka blivit entledigade på grund av tillkomsten av 1925 års polislag,

att utgå från anslaget til! diverse pensioner och understöd m. m.

Beträffande motiveringen för nämnda förslag får utskottet, i den mån redogörelse

härför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande,

vilken genom den nya polislagens genomförande från och med den

1 januari 1932 upphört att gälla, skulle varje socken i landet vara skyldig

att anställa minst en fjärdingsman; dock finge med länsstyrelsens medgivande

två eller flera smärre socknar, som gränsade intill varandra, förena sig

örn en fjärdingsman. Fjärdingsman utsågs av kommunalstämman för en

tid av minst tre år i sänder och skulle av kommunen förses med skälig lön.

I instruktionen för fjärdingsmännen den 29 september 1899 föreskrevs, att

de skulle vara skyldiga biträda landsfiskalerna ej blott med egentliga polisgöromål

utan även med handräckningsgöromål.

Genom den i samband med ikraftträdande av 1925 års polislag genomförda

nya distriktsindelningen blevo vissa fjärdingsmanssysslor överflödiga,

och på grund av skärpta kompetensfordringar och föreskrifter beträffande

viss pensionsålder kunde en del fjärdingsman icke erhålla förnyad anställning.

. Någon rätt för fjärdingsman, vilken icke blivit underkastad bestämmelserna

i den nya polislagen, att vid avgång från tjänsten erhålla pension förefinnes

icke. I enstaka fall har dock vederbörande kommun tillerkänt fjärdingsman

sådan förmån. Vid flera tillfällen har jämväl riksdagen under

vissa villkor beviljat pension åt sådan befattningshavare, men fjärdingsmannen

har då samtidigt varit polisman, till vars avlönande statsbidrag utgått.

Bihang lill riksdagens protokoll 1038. 8 sami. Nr 33.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

I skrivelse den 31 oktober 1930 gjorde svenska polisförbundet framställning

i syfte att åtgärd måtte vidtagas för beredande av pension eller understöd

av statsmedel åt inom landskommuner anställda fjärdingsman och

polismän, vilka i samband med den nya polislagens ikraftträdande förlorat

sin befattning, dock under förutsättning att denna innehafts i minst 10 år och

att årslönen uppgått till minst 300 kronor.

I häröver avgivet utlåtande den 31 december 1932, därvid fogats yttranden

från samtliga länsstyrelser, anförde statskontoret bland annat:

Fjärdingsmannabefattningen syntes oftast hava varit att betrakta såsom

bisyssla. I en del fall torde visserligen fjädringsmannen av befattningen ifråga

hava erhållit sin huvudsakliga försörjning, men då han med hänsyn till

sättet för tjänstens tillsättande icke med säkerhet kunnat påräkna förnyad

anställning efter tjänstetidens utgång, torde han få anses hava varit inriktad

på möjligheten att bliva nödsakad övergå till annan verksamhet. Genom

övergångsbestämmelserna i polislagen torde även i allmänhet hava möjliggjorts

för befattningshavare, som icke kunnat förvänta återanställning, att

förbereda övergång till annan sysselsättning.

Det ville synas statskontoret, att genomförandet av den nya polisorganisationen

icke kunde åberopas såsom skäl för staten att åtaga sig eller bidraga

vid pensionering av sådana fjärdingsman, varom här vore fråga. Med

hänsyn till fjärdingsmannabefattningens allmänna karaktär av bisyssla

skulle en pensionering av ifrågavarande befattningshavare även innebära en

avvikelse från de principer, som tillämpades vid statlig pensionering. Då

befattningarna i fråga därjämte vore att anse såsom uteslutande kommunala

tjänster, ehuru med desamma varit förenad skyldigheten att utöva vissa

statliga funktioner, torde det enligt statskontorets mening närmast åligga vederbörande

kommuner att sörja för innehavarnas pensionering. Statskontoret

hyste därför starka betänkligheter mot vidtagande av åtgärder i den

riktning, som i polisförbundets framställning avsåges.

Därest emellertid billighetsskäl skalle kunna anses motivera, att staten

lämnade sin medverkan vid lösande av berörda fråga, syntes detta lämpligast

böra ske i form av statsbidrag till kommun, som förklarat sig villig att

enligt vissa grunder åtaga sig pensionering av sådan fjärdingsman, som genom

den nya polislagens tillkomst icke kunnat beredas förnyad anställning.

Såsom villkor för statsbidrag torde därvid böra gälla, att fjärdingsmannen

under en längi-e följd av år innehaft sin befattning, att han kunde sägas av

densamma hava erhållit sin huvudsakliga försörjning, samt att han vid avgången

ur tjänst uppnått viss levnadsålder. Det syntes jämväl skäligt, att

hänsyn toges till vederbörande befattningshavares behov av understöd.

Statskontoret uppdrog härefter vissa närmare riktlinjer för ordnandet av

ifrågavarande pensioneringsspörsmål.

Genom beslut den 18 oktober 1935 fann Kungl. Maj:t den av polisförbundet

gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I anledning av två vid 1936 års riksdag väckta likalydande motioner

(I: 148 och 11:462) om statsbidrag till kommuner för pensionering av vissa

fjärdingsman anhöll riksdagen i skrivelse nr 188 under åberopande av vad

som anförts i bankoutskottets utlåtande nr 36, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa

utredning rörande frågan om pensionering av fjärdingsman, vilka blivit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

3

entledigade på grund av tillkomsten av 1925 års polislag, samt därefter för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Bankoutskottet anförde i sitt berörda utlåtande bland annat följande:

Otvivelaktigt medförde 1925 års polislagstiftning för fjärdingsmannakårens

vidkommande vissa svårigheter därigenom att åtskilliga befattningshavare

utan eget förvållande berövades möjligheten till fortsatt anställning. Det hade

synts utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke staten av billighetsskäl

horde i någon mån bidraga till pensioneringen av fjärdingsman, som sålunda

nödgats frånträda sin tjänst på grund av polislagens ikraftträdande. I betraktande

av de av statskontoret anförda, i och för sig bärande skäl, som

talade mot åtgärder från statens sida i berörda avseende, vore det emellertid

av vikt, att grunderna för statens medverkan så avvägdes, att densamma

begränsades till vad som måste anses vara rimligt med hänsyn till de särskilda

anställnings- m. fl. förhållanden, som förelegat beträffande de fjärdingsmän,

varom här vore fråga.

Sedan Kungl. Hajd uppdragit åt statskontoret att verkställa den av riksdagen

i förenämnda skrivelse avsedda utredningen, har statskontoret med utlåtande

den 14 oktober 1937 överlämnat utredning och förslag i ämnet.

Statskontoret har härvid framhållit, att vid den omprövning, som nu vidtagits

av förevarande fråga, ämbetsverket funnit övervägande skäl tala för

att en reglering av här åsyftade fjärdingsmans pensionering bomme till

stånd efter i huvudsak de riktlinjer, som statskontoret i sitt tidigare utlåtande

angivit. Beträffande förutsättningarna för statsbidrag till pensioneringen,

statsbidragets storlek, handläggningen av dessa pensionsfrågor samt

kostnaderna för pensioneringen m. m. har statskontoret anfört bland annat

följande:

Såsom statskontoret i sitt tidigare utlåtande framhållit och bankoutskottet

biträtt, borde statsbidrag utgå endast till pensionering av sådana fjärdingsman,

vilkas entledigande skett i anledning av den liga polisorganisationens införande

i kommunen. Skulle emellertid sålunda entledigad fjärdingsman på

förordnande under en kortare tid hava uppehållit den nya befattningen i avvaktan

på tjänstens tillsättande med kompetent innehavare, borde detta icke

i och för sig utgöra hinder för kommunen att erhålla statsbidrag till fjärdingsmannens

pension. Givetvis borde dock vid statsbidragets avvägning

hänsyn icke få tagas till den lön, som under förordnandet efter entledigandet

uppburits.

För erhållande av pension borde fjärdingsmannen vid tidpunkten för den

nya polisorganisationens genomförande i kommunen hava uppnått en levnadsålder

av 50 år.

I fråga örn anställningstidens längd borde fastslås fordran på att vederbörande

vid tidpunkten för den nya polisorganisationens genomförande i orten

under en sammanlagd tid av minst 15 år innehaft anställning som fjärdingsman.

För alt möjliggöra tillräcklig smidighet i tillämpningen ansåge statskontoret

fordran på någon i penningar fixerad minimiavlöning icke böra uppställas

utan syntes endast böra fastslås det allmänna villkoret, alt fjärdingsmannaanställningen

utgjort fjärdingsmannens huvudsakliga sysselsättning och

förvärvskälla.

Såsom villkor för statsbidrag borde uppställas krav på alt behov av un
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

derstöd förelåge, så att fjärdingsmannen icke utan sådan pension, som här

avsåges, ägde skälig bärgning.

Vidare syntes böra uppställas det villkoret, att fjärdingsmannen i sin

tjänstgöring gjort sig förtjänt av gott vitsord.

Slutligen torde som förutsättning för att statsbidrag skulle utgå böra fordras,

att den av kommunen beviljade pensionen fyllde vissa minimikrav. Till

utgångspunkt vid beräkningen av det pensionsbelopp, vilket borde läggas till

grund för avvägningen av statsbidraget, borde tagas fjärdingsmannens medellön

under de fem sista åren före polisorganisationens genomförande i

kommunen. I lönen torde böra få inräknas värdet av förekommande naturaförmåner,

uppskattade efter ortens pris, men däremot icke sportler, såsom

indrivningsprovisioner o. dyl.

I anslutning till vad som gällde vid statlig pensionering syntes en differentiering

av pensionen med hänsyn till antalet uppnådda tjänstår vara på

sin plats. Lämpligt torde härvid vara att uppdela fjärdingsmännen i tre

grupper med hänsyn till deras sammanlagda anställningstid, den första omfattande

sådana fall, där anställningstiden uppginge till 15 men ej 20 år,

den andra sådana, där anställningstiden uppginge till 20 men icke 25 år,

samt den tredje fall, där anställningstiden uppginge till 25 år eller därutöver.

En skälig avvägning av pensionen i de olika fallen vunnes därest pensionen

för den första gruppen bestämdes till 2/5 av medellönen, för den andra

till 1/2 av medellönen och för den tredje till 2/3 av medellönen. Härvid förutsattes,

att dyrtidstillägg icke skulle ifrågakomma.

Därest den av kommunen bestämda pensionen understege vad som här

för de olika fallen angåves, borde statsbidrag icke utgå. Givetvis borde hinder

icke möta för vederbörande kommun alt fastställa pensionen till högre

belopp än som ovan sagts. I så fall borde dock statsbidraget utgå endast folden

del av pensionen, som beräknades motsvara en pension, avvägd efter

sagda grunder.

Statsbidraget syntes böra fixeras till hälften av den av kornmunnen beviljade

pensionen, avvägd enligt ovan angivna grunder. Därjämte syntes

vara lämpligt att uppställa den begränsningen, att statsbidraget icke skulle

få överstiga 600 kronor.

I fråga örn tiden för pensions utgående ansåge statskontoret statsbidraget

böra beräknas från och med den dag, kommunen medgivit pension skola

utgå, dock tidigast från och med ingången av det kalenderår, under vilket

ansökan om statsbidrag ingivits till länsstyrelsen. Statsbidraget syntes böra

utgå så länge kommunen utbetalade pension, dock — i anslutning till vad

som gällde vid pensionering av statstjänstemän — i intet fall längre än till

och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

Det torde kunna förutsättas, att kommunen gåve sitt pensionsåtagande en

sådan form, att pensionen upphörde att utgå, därest den pensionerade fjärdingsmannen

genom arv eller annorledes komme i så förbättrade ekonomiska

förhållanden, att han utan pensionen ägde skälig bärgning. I så fall

bortfölle uppenbarligen även statsbidraget.

Beträffande den myndighet, som skulle hava att pröva ärenden rörande

statsbidrag, ävensom utbetalningen av statsbidraget ansåge statskontoret

önskvärt, att en central prövning av hithörande ärenden komme till stånd.

Ämbetsverket förordade i sådant hänseende att den slutliga prövningen av

ifrågavarande ärenden Indes i Kungl. Maj:ts hand.

Beträffande kostnaderna för genomförande av ifrågavarande förslag ville

statskontoret framhålla, att de fjärdingsmän, vilka med avseende å antal

tjänstår och ålder vid avgången kunde tänkas komma ifråga till erhållande

av pension enligt förslaget, uppginge till 287. Skulle för samtliga de bland

dessa fjärdingsmän, vilka haft en medellön av mer än 400 kronor — sam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr

5

manlagt 161 — statsbidrag utgå, komme den årliga kostnaden för statsverket

att belöpa sig till i runi tal 33,000 kronor. Av ovannämnda 161 fjärdingsman

torde emellertid icke mer än en tredjedel eller högst hälften fylla

förutsättningarna för statsbidrag, vilket skulle innebära, att den årliga kostnaden

för statsverket komme att uppgå till i runt tal 15,000 kronor. Ytterst

bleve emellertid statens kostnad beroende på i vilken utsträckning kommunerna

komme att pensionera ifrågavarande befattningshavare. Med hänsyn

härtill och då under det första budgetår, de nya bestämmelserna bleve gällande,

möjligheten att erhålla statsbidrag knappast torde komma att tagas i

anspråk i full utsträckning, ansåge statskontoret för sagda budgetår ett anslag

å 10,000 kronor vara tillräckligt.

Föredragande departementschefen har anfört huvudsakligen följande:

Kungl. Majlis ståndpunktstagande till den av svenska polisförbundet år

1930 gjorda framställning hade icke inneburit ett avvisande i princip av

lanken, att statsmakterna skulle under vissa förutsättningar bidraga till pensioneringen

av fjärdingsmän, som entledigats i anledning av den nya polislagens

tillkomst. Den då föreliggande utredningen ansågs emellertid utvisa,

att stora svårigheter förelåge att genom generella regler på ett rättvist och

rationellt sätt avgränsa de fall, då pensionering under statens medverkan

borde äga rum, ävensom att dessa fall icke syntes uppgå till större antal än

att frågan örn pension lämpligen kunde efter inkomna framställningar i de

särskilda fallen underställas riksdagens prövning. Den ytterligare utredning

i förevarande ämne, som verkställts i anledning av 1936 års riksdagsskrivelse,

syntes departementschefen bekräfta, att fall kunde förekomma, då

staten av billighetsskäl borde bidraga till pensioneringen av här avsedda

fjärdingsmän.

I fråga örn de villkor beträffande omfattningen av fjärdingsmannens

tjänstgöring m. m., som borde uppställas för att pensionering under statens

medverkan skulle äga rum, funne departementschefen sig kunna biträda

statskontorets i dess senaste utlåtande framlagda förslag. I ett icke oväsentligt

hänseende ansåge departementschefen sig emellertid böra förorda en

komplettering i skärpande riktning. Departementschefen avsåge härvid

äldre fjärdingsmän, som visserligen formellt kunde sägas hava lämnat anställningen

på grund av den nya polisorganisationen men i realiteten på

grund av sin ålder icke kunnat kvarstå eller i varje fall icke bort kvarstå

någon längre tid, .även örn den nya organisationen icke kommit till stånd.

Enligt statskontorets förslag skulle kommun kunna göra anspråk på statsbidrag

även för pensionering av dylik fjärdingsman. Ett beviljande av

statsbidrag i ett sådant fall syntes emellertid icke vara förenligt med utgångspunkten

för den nu ifrågavarande pensioneringen och borde därför icke

ifrågakomma.

Mot vad statskontoret föreslagit beträffande avvägningen av pensionerna

och statens andel i desamma funne departementschefen icke anledning till

erinran.

På sätt den föregående redogörelsen utvisade innebure statskontorets förslag,

att statens medverkan till pensioneringen skulle ske i den form, alt statsbidrag

utginge till kommun, som tillerkänt fjärdingsman pension enligt de

av statskontoret föreslagna allmänna grunderna. Dessa grunder liksom stålens

bidragsskvldigliet skulle regleras genom särskilt utfärdade och av riksdagen

godkända författningsbestämmelser. En sådan anordning, enligt vilken

prövningen av frågan, örn de allmänna villkoren för pensionering under

statens medverkan vore för banden, i första band skulle ankomma på vederbörande

kommun, ansåge departementschefen sig dock icke böra förorda.

Med hänsyn till de många och svårbestämbara faktorer, som — enligt vad

Biliam) till riksdagens protokoll 193S. 8 sami. Nr 33. I

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Utskottet.

även statskontoret framhållit — Romme att inverka på bedömandet av pensionsfrågor,

som nu avsåges, kunde lätteligen det fall inträffa, att kommun

komme att bygga beslut om pension på oriktiga antaganden om rätt till

statsbidrag. Detta skulle i sin tur vara ägnat att försvåra en enhetlig och

obunden prövning av bidragsfrågan från vederbörande statliga myndighets

sida. Såsom lämpligare form för prövningen av hithörande ärenden ville

departementschefen förorda, att bemyndigande av riksdagen utverkades för

Kungl. Majit att i de särskilda fallen besluta angående statens bidrag till

här ifrågavarande pensionering i huvudsaklig överensstämmelse med förut

angivna allmänna riktlinjer. Kungl. Majit skulle sålunda hava att efter

inkomna framställningar pröva förliandenvaron av förutsättningarna för

statens medverkan, och Kungl. Majits beslut skulle — i händelse dylik medverkan

borde äga rum -— utmynna i medgivande av rätt för kommun till

statsbidrag till pensioneringen under vissa villkor.

Då statens bidrag till ifrågavarande pensioneringskostnader till sin natur

vore att likställa med pensionsutbetalningar, torde desamma böra bestridas

från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Emot de av föredragande departementschefen förordade grunderna för

utgivande av statsbidrag till pensionering av vissa fjärdingsman, vilka genom

tillkomsten av 1925 års polislagstiftning förlorat sin anställning, har

utskottet icke funnit något att erinra. Då det här gäller en diskretionär

prövning av bidragsfrågorna finner utskottet välbetänkt, att såsom departementschefen

föreslagit, bemyndigande lämnas Kungl. Majit att i huvudsaklig

överensstämmelse med de i propositionen angivna allmänna riktlinjerna

i de särskilda fallen besluta angående statens bidrag.

Kostnaderna för statens medverkan till pensioneringen har av statskontoret

beräknats till i runt tal 15,000 kronor för budgetår. För nästkommande

budgetår räknar ämbetsverket dock icke med högre kostnader än

10,000 kronor. Dessa beräkningar hava icke givit utskottet anledning till

erinran. I enlighet med departementschefens förslag torde ifrågavarande

kostnader böra bestridas av det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till diverse pensioner och understöd m. m.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande proposition.

Stockholm den 5 april 1938.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Ehrnberg, Berling, Danielsson, Swartling,

Sundvik och Ohlin*;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Paulsen, Gustavson i Västerås, Svedman,

Johansson i Djursnäs, Mattsson, Sundström i Vikmanshyttan och Dahlbäck*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

387792. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.