Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande avskaffande av drickspenningssgstemet vid hotell och restauranger.
1938-03-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1938:5, Utlåtande i anledning av väckt motion örn utredning rörande avskaffande av drickspenningssgstemet vid hotell och restauranger.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
9
Nr 5.
Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1938 kl. 9 f. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande i anledning
av väckt motion örn utredning rörande avskaffande
av drickspenningssgstemet vid hotell och restauranger.
I en inom riksdagens första kammare väckt, till dess andra tillfälliga ut- Motionen.
skott hänvisad motion, nr 209, hava herr Bjurström m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning rörande möjligheterna
att avskaffa drickspenningssystemet vid hotell och restauranger.
I avseende å motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Utskottet har i anledning av motionen införskaffat yttranden från social- Yttranden.
styrelsen, landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.
I yttrandena anföres i huvudsak följande.
Socialstyrelsen: »Frågan örn en avveckling eller inskränkning av drickspenningsystemet
inom hotell- och restaurangnäringen står sedan längre tid på dagordningen
både i vårt land och i utlandet. Olägenheterna med denna betalningsform,
såväl ur den mottagandes som ur den betalandes synpunkt, synas på senare
tid ha framträtt med ökad styrka och skapat en växande opinion för dess
avskaffande och ersättande med ett mera tidsenligt och rationellt avlöningssystem.
Med hotell- och restaurangrörelsens, turistväsendets och det organiserade
internationella reseutbytets snabba utveckling och ökade popularisering
under senare år ha olägenheterna med ifrågavarande avlöningssystem
också otvivelaktigt ökats. Den bredare publik, som numera i allt större omfattning
frekventerar botell, pensionat och restauranger, torde av ekonomiska
och andra skäl i regel föredraga att erlägga fasta betjäningsavgifter
i en eller annan form i stället för att behöva lämna personalen en till sitt
belopp svårbestämbar ersättning i form av drickspengar. Särskilt för resande
utlänningar torde bruket att betala drickspengar ofta te sig obekvämt
och betungande, helst som normerna för beräkningen av hotell- och restaurangpersonalens
avlöning som bekant äro mycket växlande i olika länder.
Det har vidare framhållits, atf en avveckling av drickspenningsystemet
skulle i allmänhet möta sympatier även från personalens egen sida, bland
annat med hänsyn till den förnedrande känsla, som mottagaren av drickspengar
ofta erfar, ävensom den svårberäknelighet och osäkerhet, som är
förknippad med ifrågavarande avlöningsform.
Vid en undersökning av möjligheterna att avskaffa drickspenningsystemet
i vårt land synas förhållandena och utvecklingstendenserna på motsvarande
område i utlandet böra uppmärksammas. Det bör framhållas, att denna avlöningsform
i flertalet länder numera i stor utsträckning ställts på avskriv
-
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
ning inom hotellväsendet och där ersatts antingen nied fasta löner, helt inkluderade
i rumspriserna, eller med andel i procentuellt beräknade betjäningsavgifter.
Speciellt inom de större hotellen i utlandet med delvis internationell
publik torde denna anordning vara allmänt vedertagen, ehuru
drickspengar förfarande givas åt vaktmästare för bagagetransport. Annorlunda
ställer sig saken inom restaurangrörelsen, där drickspenningsystemet
alltjämt synes vara den förhärskande löneformen. Undantag från denna
regel finner man företrädesvis i Tyskland, där redan kort efter kriget infördes
ett system med servisavgifter, utgörande 10 % å notans slutbelopp,
låt vara att servitörerna ingenstädes synas vara förbjudna att mottaga överbetalning.
I England och särskilt Amerika förekommer i stor utsträckning,
att drickspengar å lunchrestauranger och dylika näringsställen avskaffats i
samband med att betalningen för intagen måltid erlägges vid en särskilt
kontrollerad kassa; det är dock ej ovanligt, att gäster k varginna en slant åt
servitrisen. Fullständigt borttaget är drickspenningsystemet vid det i Amerika
först tillämpade självserveringssystemet, vilket sedermera vunnit insteg
också i andra länder, dock i mindre utsträckning här i Sverige.
I Sverige har sedan något årtionde tillbaka framträtt en liknande tendens
att avlösa drickspenningsystemet inom hotellbranschen, varvid början gjordes
vid företag, i vilka publiken delvis härrörde från länder, där drickspenningsystemet
mer eller mindre fullständigt avskaffats och benägenhet
alltså fanns att tillämpa samma sedvänjor i vårt land. Särskilt i vissa större
städer erhåller hotellpersonalen sin kontantinkomst i form av andel i betjäningsavgifter,
uppförda på hotellräkningen, varvid drickspengar icke erfordras.
Anordningen med betjäningsavgifter har likväl ännu icke slagit
igenom i lika hög grad hos oss som på sina håll i utlandet; alltjämt synes
drickspenningsystemet i vårt land dominera såsom avlöningsform för den
hotellpersonal, som direkt betjänar allmänheten. Beträffande serveringspersonal
å hotell och restauranger härskar detta system, ofta i förening med
garanterad minimiinkomst för de anställda, alltjämt ganska oinskränkt i
Sverige. De ansatser, som gjorts för att helt avskaffa drickspengarna för
dylik personal, äro ganska sporadiska men lia visat sig framgångsrika inom
en begränsad ram. Vid ölkaféer och liknande näringsställen har, åtminstone
i de större städerna, ett system med fasta löner vunnit insteg, ehuru vid det
övervägande flertalet företag icke tillämpat enbart utan i förening med
drickspengar.
Enligt motionärernas uppfattning bör nu utredas, huruvida möjligheter
föreligga för ett generellt avskaffande av drickspenningsystemet vid hotell
och restauranger. I sådant syfte ifrågasättes införande av särskild lagstiftning
i ämnet, förslagsvis genom bestämmelser i hotellstadgan samt i förordningarna
angående försäljning av rusdrycker och pilsnerdricka.
Socialstyrelsen finner i likhet med motionärerna det vara önskvärt, att
det ifrågavarande spörsmålet göres till föremål för särskild utredning, helst
sorn drickspenningsystemet bland annat komplicerar frågan örn en eventuell
reglering av arbetstidsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen
för sådan personal, som har att direkt betjäna allmänheten. Sambandet
mellan drickspenningsystem och förlängd arbetstid framträder särskilt vid
kaféer, matserveringar och andra smärre företag med svag ekonomisk bärkraft
och jämförelsevis ojämn kundfrekvens. Det svnes uppenbart, att en
väsentlig avkortning av arbetstiden för serveringspersonalen vid dylika
smärre företag — vilken personal uppbär huvuddelen av sina inkomster i
Första kammarens andra tilt fälliga utskotts utlåtande Nr 5.
11
form av drickspengar — för de anställda skalle innebära icke obetydligt
minskade inkomster, vilken minskning ej torde kunna täckas av de ofta
ekonomiskt svagt ställda ägarna till dylika småföretag.
Även i andra avseenden än det nu nämnda lärer ett fullständigt avskaffande
av drickspenningsystemet — vare sig denna omläggning lämpligen
kan ske genom lagstiftning eller ej — möta vissa svårigheter. Detta synes
ej heller lia förbisetts av motionärerna, vilka emellertid icke närmare uppehållit
sig härvid och ej heller lämnat några anvisningar örn de avlöningsformer,
som kunde anses böra träda i stället för det nuvarande systemet.
För lösningen av detta problem torde erbjuda sig i huvudsak två vägar.
Antingen åtager sig företagaren att betala personalen fasta löner, varvid
drickspengarna helt indragas och motsvarande prisförhöjningar uttagas av
allmänheten. Med nuvarande bestämmelser rörande utskänkning av rusdrycker
lärer dock sådant tillägg icke kunna åsättas priserna å spritvaror.
Det andra alternativet innebär ett system, varvid personalen åtnjuter kontandon
i form av andel i servisavgifter resp. betjäningsavgifter, vilka påföras
såsom procentuella tillägg å räkningen. Denna avlöningsform, vilken
som nämnts redan nu praktiseras vid vissa hotell, torde måhända ur olika
svnpunkter vara att föredraga.
Därest genom lagstiftningsingripande drickspenningsystemet avskaffas, bör
så långt möjligt även sörjas för, att det skapas garantier mot att personal
ändock gör anspråk på extra ersättning för allmänhetens betjänande. Erfarenheterna
från utlandet, vilka delvis berörts i det föregående, synas ge vid
handen, att farhågorna för en dylik dubbelbetalning icke äro helt ogrundade.
Av det nu sagda torde framgå, att ett avskaffande av drickspenningsystemet
inom hotell- och restaurangnäringen är ett ganska komplicerat problem.
Socialstyrelsen anser för sin del en utredning i ämnet böra företagas, vilken
utredning bär bliva möjligast fullständig och allsidig samt särskilt avse att
klarlägga drickspenningsystemets betydelse för arbetstids- och löneförhållanden
inom facket. Styrelsen vill jämväl ifrågasätta, huruvida icke en dylik
utredning även bör omfatta vissa andra yrken och fack, där drickspenningar
tämligen regelbundet givas och mottagas. Detta torde bland annat vara fallet
beträffande anställda vid badinrättningar samt droskehaufförer, stadsbud och
bärare.»
Landsorganisationen: »Rörande drickspenningsystemets principiella förkastlighet
delar sekretariatet till fullo motionärernas mening. Detta system
är oförenligt med nutida uppfattning av förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare. Dess avskaffande står också som en av huvudpunkterna på
hotell- och restaurangpersonalens program, klart uttryckt i förbundsstadgarna.
Drickspenningsystemets avskaffande tillhör emellertid enligt sekretariatets
mening de intressefrågor, vilkas lösning bör ankomma på parterna själva.
Lagstiftarens inblandning i dylika frågor bör begränsas till spörsmål, vilkas
reglering tillhör området för den sociala skyddslagstiftningen.
Att en lönereform, innebärande drickspenningarnas slopande, icke i större
utsträckning än som skett aktualiserats har för arbetarpartens vidkommande
varit beroende på ali man vid de avtalsrörelser, som sedan 1929 förts, måst
inrikta sig på tillgodoseende av mera trängande behov för personalen. Personalförbundet
har emellertid lör avsikt att vid nästkommande avtalsrörelse
upptaga drickspenningsystemet på dagordningen.
12
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Utskottet.
Sekretariatet vill i detta sammanhang understryka, att drickspenningsystemets
ersättande med ett system med å notan särskilt debiterad betjäningsavgift
tydligen icke innebär någon principiellt riktig lösning av förevarande
problem; den enda rationella lösningen ligger i drickspenningarnas
ersättande med fast kontant lön.
Rörande frågan i vad mån gällande bestämmelser i tobakstillverkningsoch
rusdrycksförsäljningsförordningarna utgöra hinder för restauratör att
pålägga konsumenterna en särskild ersättning för servering av tobaksvaror
och rusdrycker tillåter sig sekretariatet hänvisa till en av K. Schlyter år 1927
efter gemensamt uppdrag av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
företagen utredning, publicerad i Svensk Hotell-Revy nr 18 1927.
Under åberopande av det anförda får landssekretariatet för sin del avstyrka
den av motionärerna föreslagna utredningen.»
Arbetsgivareföreningen: »Ehuru föreningen ingalunda ställer sig oförstående
gentemot strävanden, som inrikta sig på att få till stånd en rationellare
form för hotell- och restaurangpersonalens avlönande, kan föreningen
dock icke finna, att ett lagstiftningsingripande i denna fråga är motiverat
eller lämpligt. Drickspenningen är helt avhängig av den avlöning, som tilllämpas
i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare inom hotell- och
restaurangrörelsen. Ett avskaffande av drickspenningsystemet måste på ett
ingripande sätt rubba grunderna för den avtalsbestämda avlöningen. En
omläggning till ren kontantlön i form av enbart tidion eller sådan lön kombinerad
med provision, kan icke vidtagas annat än i samband med bestämmande
av löneförmånerna i deras helhet. Det måste överlåtas åt parterna i
facket att på sedvanligt sätt genom fria överenskommelser bringa fram
det lämpligaste sättet för lönens beräknande. I överensstämmelse med den
neutralitet, som statsmakterna iakttagit för bevarande av avtalsfriheten för
parterna å arbetsmarknaden, bör därför frågan örn drickspenningars ingående
i avlöningen icke regleras i lag. För övrigt är varken kungl, stadgan
angående hotell- och pensionatsrörelse eller kungl, förordningen angående
försäljningen av rusdrycker någon lämplig plats för lagbestämmelser av det
slag, vartill motionärerna syfta.
Föreningen får med stöd av det anförda hemställa, att den remitterade
motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Föreningen har under hand inhämtat, att Sveriges Arbetsgivareförening
för Hotell och Restauranter samt Restauranternas Arbetsgivareförening i
princip ansluta sig till den uppfattning om föreslagna lagstiftningsingripande,
för vilken föreningen här ovan givit uttryck.»
I såväl motionen som i de yttranden, vilka inhämtats angående densamma,
har uttalats önskvärdheten av att drickspenningssystemet avskaffas. Utskottet
delar tillfullo denna uppfattning.
I likhet med svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i
Sverige anser emellertid utskottet, att det i första hand bör ankomma på
arbetsgivarna och arbetstagarna inom hotell- och restaurangrörelsen alt
själva lösa denna fråga. Att så icke redan blivit fallet uppgives vara beroende
därpå, att vid de avtalsförhandlingar som hitintills förts för personalen
mera viktiga frågor kommit i förgrunden. Numera svnes parternas
intresse för lösande av frågan vara mera framträdande än tidigare, vilket
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 13
framgår bland annat därav, att personalen inom Stockholms allmänna
restaurangaktiebolag (SARA) nu begärt förhandlingar angående drickspenningssystemets
avskaffande. Dessutom har arbetsgivareföreningen framhållit,
att den ingalunda ställer sig oförstående till en rationellare avlöningsform
för nu ifrågavarande personal. Då landsorganisationen dessutom bestämt
framhållit, att personalförbundet har för avsikt att vid nästkommande
avtalsförhandlingar på dagordningen upptaga frågan örn drickspenningssystemets
avskaffande, synas sådana förutsättningar förefinnas för frågans
lösande, att ett ingripande från riksdagen icke torde vara påkallat. Det bör
även anses riktigt, att parterna själva givas tillfälle att genom sedvanliga
förhandlingar söka lösa frågan, som, med hänsyn till gammal hävd och
övriga inverkande omständigheter, torde vara sa svårlöst, att den sakkunskap
över vilken parterna förfoga icke kan förbigås.
Utskottet kan däremot icke ansluta sig till socialstyrelsens förslag örn
utredning, varigenom ett avsteg skulle tagas från den neutralitet som statsmakterna
iakttagit för bevarande av avtalsfrihet för parterna å arbetsmarknaden.
Det torde även vara lämpligast att lagstiftning i dylika frågor begränsas
till sådana, som kunna hänföras till området för den sociala lagstiftningen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen 1:209 icke måtte föranleda någon första
kammarens åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1938.
Å utskottets vägnar:
O. A. NORDBORG.
Närvarande: herrar Nordborg, Heuman, Gottfrid Karlsson, Anders Andersson,
Swartling, Jacobsson, Sundvik och Magnusson.
Reservation
av herr Anders Andersson, som ansett, att utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:
I såväl motionen--(= utskottet)--denna uppfattning.
Socialstyrelsen har dessutom ur andra betydelsefulla synpunkter tramhållit
behovet av en ännu mera omfattande utredning än den motionärerna
föreslagit.
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen anse emellertid,
att det i första hand bör ankomma på arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer att lösa denna fråga utan statsmakternas medverkan eller
mellankomst. Att så icke redan skett uppgives vara beroende därpå, att
vid de avtalsförhandlingar som hitintills förts mellan parterna mera viktiga
frågor kommit i förgrunden. Numera synes dock det uppgivna intresset för
frågans lösning börja framträda även i handling, vilket bland annat framgår
därav, att personalen inom Stockholms allmänna restaurangaktiebolag
(SARA) begärt förhandlingar angående drickspenningssystemets avskaffande.
Dessutom har arbetsgivareföreningen framhållit, att den ingalunda ställer
sig oförstående till en rationellare avlöningsform för nu ifrågavarande personal.
Då landsorganisationen dessutom bestämt framhållit, att personalförbundet
har för avsikt att vid nästkommande avtalsförhandlingar på dagordningen
upptaga frågan om drickspenningssystemets avskaffande, synas
förutsättningar i någon mån förefinnas för frågans lösning även utan statsmakternas
ingripande. Det bör även anses riktigt, att parterna, då de nu
visa sig vara intresserade härför, själva givas tillfälle att genom sedvanliga
förhandlingar söka lösa frågan, särskilt som denna, på grund av gammal
sedvänja och andra omständigheter, torde vara så svårlöst att den sakkunskap
över vilken parterna förfoga icke kan förbigås.
Utskottet anser av dessa skäl den av motionärerna föreslagna och av
socialstyrelsen förordade utredningen för det närvarande icke böra
komma till stånd.
Utskottet hemställer alltså,
att motionen 1: 209 icke måtte föranleda någon första kammarens
åtgärd.
Iduns tryckeri, Esselte, Stockholm 1938
816423
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.