Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder till underlättande av svenska fiskares fiske vid Island.

1938-03-15 · 5 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1938:28, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder till underlättande av svenska fiskares fiske vid Island.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1938 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder till

underlättande av svenska fiskares fiske vid Island.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande

motioner, nämligen I: 182 av herr Nilsson, Theodor, m. fl. samt II: 297 av

herr Johansson i Öckerö m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att åtgärder snarast vidtagas för att svenska

fiskare vid fiske vid Island måtte beredas vidgade rättigheter till skötsel av

fartyg, redskap och fångster vid besök i de redan nu tillåtna hamnarna samt

att rätten till sådan skötsel måtte utsträckas till att gälla vid besök i flera

hamnar och ankarplatser än de nu tillåtna.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Vid behandlingen av ärendet inom utskottet har tillkallats förste legationssekreteraren

C. O. Gisle, vilken varit utsedd till sakkunnig i handelspolitiska

frågor inom 1935 års fiskeriutredning. Herr Gisle anförde följande:

De för Island gällande bestämmelser, som föranledde de i föreliggande

motioner påtalade svårigheterna för svenska fiskare, återfunnes i den isländska

lagen av den 21 april 1922 om rätt till fiske å sjöterritoriet, vilken trädde

i kraft den 1 juli 1922. Enligt denna lag, som medförde avsevärt beskurna

rättigheter för utländska fiskare vid Island i jämförelse med tidigare rådande

förhållanden, finge fiske å isländskt sjöterritorium bedrivas endast av

isländska medborgare och med isländska fartyg. Utländska fiskare, som

bedreve fiske utanför territorialgränsen, finge icke uppehålla sig vid kusten

eller i hamn för att därifrån bedriva fiske utanför sjöterritoriet; dock finge

de söka skydd vid kusten mot storm och oväder. Beredning av fisk å utländska

fartyg finge ej ske innanför territorialgränsen eller i hamn, och

endast isländska medborgare ägde att införa fisk å isländskt sjöterritorium

för att där bereda den.

De olägenheter, som nyssnämnda bestämmelser medförde för de utländska

fångstmän, som bedrevo fiske utanför Island, föranledde så småningom

framställningar om lättnader, särskilt från svensk och norsk sida. I anledning

av en framställning från Göteborgs och Bohus läns havsfiskeförening

upptog sålunda svenska beskickningen i Köpenhamn enligt instruktion i september

1927 överläggningar med Islands därvarande minister, åsyftande

borttagande av föreliggande hinder för svenska fiskare att i mån av behov

ilandföra sina fångster på Island för försäljning. Det isländska svaret blev

avböjande, varvid dock meddelades, att isländska regeringen redan förut in
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 28 32- 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

struerat vederbörande polismyndigheter att icke inskrida mot främmande

fiskefartyg, som avsatte intill 700 tunnor sill till isländska statsborgare, under

förutsättning att fartyget utanför sjöterritoriet till eget bruk hade nedsaltat

en något större myckenhet och likaledes sålt en något större kvantitet

till andra utländska fartyg.

I anledning av en framställning från svenska västkustfiskarnas centralförbund

avlät svenske konsuln i Reykjavik i maj 1932 en framställning till

isländska regeringen om att sådana lättnader måtte beredas svenska fiskare,

att dessa så långt möjligt tillätes begagna isländskt sjöterritorium och isländska

hanmar såsom baser för sillfiske utanför isländskt territorium, däri

inbegripet tillåtelse att träffa med deras fiskeriverksamhet sammanhängande

dispositioner beträffande redskap och övriga förnödenheter, att de vid behov

finge sälja sina fångster på Island samt att de för utförsel av sina fångster

från Island till Sverige icke skulle behöva erlägga andra avgifter än dem, som

påvilade isländska undersåtar. Även svaret på denna framställning blev

emellertid avböjande.

Mellan Norge och Island träffades den 17 september 1932 en överenskommelse

om de norska fiskeriintressena vid Island och om införsel av saltat isländskt

fårkött till Norge. Genom denna överenskommelse, som trädde i

kraft den 13 april 1933 och alltjämt gäller, uppnåddes lättnader i olika hänseenden

för det norska sillfisket i isländska farvatten. Sålunda stadgades,

bland annat, att norska sillfiskefartyg skulle äga rätt a) att torka och efterse

sina fiskeredskap under uppehåll i Siglufjord och Akureyri, under villkor att

vederbörande fartyg under detta arbete vore förankrat eller förtöjt och förde

särskild signalflagg, b) att på samma villkor ilandföra och reparera sina

fiskeredskap i nämnda två hamnar och c) att begagna sina fångstbåtar för

transport och vattenpåfyllning i elva angivna isländska hamnar. Vidare bestämdes,

d) att de norska fiskefartyg, som icke levererade sill till saltning på

moderfartyg eller på annat främmande fartyg, skulle tillåtas att försälja i

land för saltning sammanlagt 500 tunnor och 700 tunnor per fartyg för respektive

drivgarns- och snörpvadsfartyg; för de norska fartyg, som utom att

uppfylla nyssnämnda förutsättning också hade säsongkontrakt med silloljefabrik

på Island, höjdes nämnda kvantiteter till 700 tunnor respektive 1,200

tunnor, e) De norska fiskefartyg, som icke levererade sill till saltning på

moderfartyg eller på annat främmande fartyg och som hade kontrakt med

silloljefabriker på Island, skulle äga företaga omstuvning av egen last av

fångst och utrustning under uppehåll i Siglufjord och Akureyri, om arbetet

på förhand anmäldes för vederbörande hamnmyndigheter och fartyget under

arbetet vore förankrat eller förtöjt och förde särskild signalflagg. Slutligen

skulle f) klarerings- och fyravgifter avkrävas norska fiskefartyg, endast då

de ankomme från utlandet, och g) vid ankring utanför isländsk hamn skulle

norska fiskefartyg icke avkrävas avgifter, såvida fartyget icke hade förbindelse

med land.

I gengäld för de förmåner, som enligt ovanstående tillförsäkrats norska

fiskefartyg, utfäste sig norska regeringen att för vissa årliga kvantiteter isländskt

saltat fårkött nedsätta gällande tull vid import till Norge till 10 öre

per kilogram. — Denna tullnedsättning hade möjliggjort en avsevärd import

av isländskt saltat fårkött till Norge; år 1930 uppgick den enligt norsk statistik

till en kvantitet av 736.1 ton och till ett värde av 679,500 norska kronor.

Till jämförelse kunde nämnas, att importen av isländskt saltat fårkött till

Sverige under år 1936 uppgick till en kvantitet av 4.4 ton och till ett värde av

4,100 kronor. I Sverige utginge f. n. en tull å dylikt kött örn 7 öre per kg.,

varjämte upptoges en licensavgift om 30 öre per kg., sålunda tillsammans

37 öre per kg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

3

De förmåner, som Norge sålunda köpt sig till genom 1932 års överenskommelse,

tillerkändes efter hänvändelse från svensk sida till isländska regeringen

utan särskilt vederlag jämväl svenska fiskefartyg och undersåtar. Detta

skedde genom faktisk tillämpning äv mest-gynnad-nations-klausulen; något

avtal härom mellan Sverige och Island funnes icke.

I november 1934 inkom till jordbruksdepartementet från svenska västkustfiskarnas

centralförbund en framställning om vidtagande av åtgärder för

beredande av ytterligare lättnader för det svenska fisket vid Island, i stort

sett innefattande tillstånd att använda isländskt territorium såsom bas för

fisket, samt att vid behov utan begränsning få sälja den fångade sillen på

Island och att på isländskt territorium få göra omlastningar av fångst m. m.

Denna framställning hade icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Beträffande frågan om möjligheten av att utverka ytterligare medgivanden

från isländsk sida beträffande det svenska fisket vid Island torde bl. a. följande

synpunkter förtjäna att beaktas. De restriktioner, som å isländsk sida

tillämpades beträffande utländska fiskares och fartygs rättigheter å isländskt

territorium, avsåge givetvis i första rummet skydd för det inhemska fisket.

Ytterligare lättnader för det utländska fisket skulle givetvis innebära försämrade

inkomstmöjligheter för Islands eget fiske och därmed för landet i

dess helhet. Island vore nämligen i högsta grad beroende av sin utrikeshandel

för upprätthållande av befolkningens levnadsstandard — värdet per

innevånare av utrikeshandeln vöre större än i något annat land — och exporten,

varmed importen ju måste betalas, bestode till övervägande del av

fisk och produkter därav. (Av hela exportvärdet under år 1936, 48 miljoner

isländska kronor, utgjordes omkring 37 miljoner kronor eller över 75 °/o

av fisk och produkter därav; resten av exporten bestode huvudsakligen av

fåravelsprodukter.) Det var därför endast tack vare avsevärda medgivanden

beträffande införseln av isländskt fårkött till Norge, som norska regeringen

genom 1932 års avtal lyckades erhålla de lättnader för det norska fisket vid

Island, som Sverige sedan gratis fick del av. x\ isländsk sida syntes man

anse redan dessa lättnader vara alltför stora, och en uppsägning av 1932 års

avtal, som nu löper med sex månaders uppsägningstid, skulle därför, enligt

vad pressen förmält, flera gånger ha varit under övervägande; å norsk sida

hade man däremot veterligen icke gjort något försök att uppnå lättnader

utöver de i 1932 års avtal stadgade. Örn det överhuvud taget vore möjligt

att uppnå ytterligare lättnader för det svenska fisket vid Island, torde dessa

med hänsyn till vad ovan sagts säkerligen icke kunna uppnäs utan avsevärda

koncessioner från svensk sida, förmodligen bestående i förbättrade avsättningsmöjligheter

i Sverige för isländska produkter, d. v. s. närmast sill och

fårkött. Det torde även böra påpekas, att eventuella ytterligare lättnader

för svenska fiskare även skulle komma norska fiskare tillgodo, varför man

icke skulle uppnå någon förbättring i konkurrensen med dessa senare, vilka

sedan länge bedrivit fiske vid Island i långt större omfattning än svenska

fiskare. Det kunde även framhållas, att Island vöre en relativt betydande

avnämare av svenska varor (trävaror, papper, maskiner m. m.). Enligt isländsk

statistik uppgick sålunda under år 1936 värdet av Islands import

från Sverige till 4,160,000 isländska kronor, medan värdet av exporten till

Sverige var 4,077,000 kronor (bestående till alldeles övervägande del av sill).

Vid 1935 års riksdag väcktes motionerna I: 112 av herr Sanne och 11:244

av herr Hansson i Hönö m. fl., lika lydande, vari hemställdes, att riksdagen

ville besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till åtgärder

i syfte att säkerställa svenska fiskares fångster av islandssill.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

V ti kottet.

I anslutning till vad som uttalats i nämnda båda motioner vitsordade

jordbruksutskottet (utlåtande nr 72) önskvärdheten av att det svenska sillfisket

vid Island ej blott vidmakthölles utan även utvecklades, detta framförallt

ur den synpunkten, att de svenska fiskarena kunde beredas ökade

arbetstillfällen och avsättningsmöjligheter genom att en del av dem överginge

till islandsfiske från andra fisken. Emellertid hade Kungl. Majit, såsom

1933 års fiskeriutredning i yttrande över motionerna framhållit, just

med ledning av denna synpunkt under de sista åren vidtagit verkligt kraftiga

stödåtgärder för islandsfisket, bland annat innebärande — förutom meddelande

av statslån på mycket fördelaktiga villkor — utbetalande av premier

såsom tillskott lill marknadspriset på sillen. I likhet med fiskeriutredningen

ville utskottet varken förneka, att andra åtgärder än de redan

vidtagna kunde visa sig ändamålsenliga, eller motsätta sig, att frågan om

åtgärder för beredande av säkrare avsättning av svenska fiskares fångster

av islandssill ytterligare utreddes, därest erfarenheterna av vidtagna eller

blivande stödåtgärder eller andra särskilda omständigheter därtill skulle

föranleda. Då utskottet hade kännedom örn att Kungl. Majit med uppmärksamhet

följde denna fråga och förutsatte, att Kungl. Majits behandling av

frågan framdeles liksom hittills komme att vara inriktad på att erforderliga

åtgärder i mån av behov bleve vidtagna, fann utskottet emellertid den

i motionerna begärda skrivelsen från riksdagens sida icke vara av behovet

påkallad.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen, att motionerna ifråga icke

skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Av den ovan lämnade redogörelsen för frågan örn de icke isländska

fiskarenas ställning vid Island torde framgå, att denna fråga är av huvudsakligen

handelspolitisk natur. De svenska intressena härvidlag äro icke

isolerade utan synas vara nära förknippade med framförallt de norska i

så måtto att de ytterligare medgivanden, som tilläventyrs skulle kunna utverkas

från isländsk sida utöver de gällande, torde komma både Sverige

och Norge tillgodo. Vidare torde ej heller böra förbises, att utrikeshandeln

har stor betydelse för den isländska befolkningen och att exporten består

till cirka 75 procent av fisk och produkter därav samt till återstoden huvudsakligen

av fåravelsprodukter. Handelsutbytet Island och Sverige emellan

motsvarar för närvarande något över 4,000,000 svenska kronor och synes

vara tilltagande.

Liksom motionärerna finner utskottet det önskvärt att åvägabringa

förbättrade arbetsförhållanden för de svenska islandsfiskarena. Särskilt angeläget

synes det vara, att möjligheter för dem öppnas att i storm och annat

nödläge söka sig innanför territorialgränsen och till isländska hamnar och

att där ombesörja nödiga åtgärder för fångsternas tillvaratagande. Då emellertid

utskottet förutsätter, att Kungl. Majit liksom hittills uppmärksammar

förevarande angelägenhet och i görligaste mån söker främja de svenska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 28.

5

fiskarenas intressen, finner utskottet icke anledning tillstyrka avlåtande av

den skrivelse till Kungl. Maj:t härutinnan, som begäres i föreliggande motioner.

Under åberopande av det anförda får sålunda utskottet hemställa,

att motionerna 1:182 och 11:297 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 mars 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Gabrielsson, Tjällgren,

Allred Andersson, Jacob Hansson, Lindbärg och Gottfrid Karlsson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Hedlund i Häste,

Carlström, Ericsson i Sörsjön, Liedberg, Karlsson i Munkedal och Pettersson i Dahl.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.