Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande ett bättre tillgodoseende av kommunernas och fiskarbefolkningens intressen i fråga örn saltsjöfisket.

1938-05-03 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1938:76, Utlåtande i anledning av väckt motion rörande ett bättre tillgodoseende av kommunernas och fiskarbefolkningens intressen i fråga örn saltsjöfisket.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

1

Nr 76.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1938 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion rörande ett bättre tillgodoseende

av kommunernas och fiskarbefolkningens

intressen i fråga örn saltsjöfisket.

(2:a avd.)

I en inom första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 114, av herr Nilsson, Johan, i Malmö har hemställts, att riksdagen måtte

hos Kungl. Majit anhålla om utredning om och i vad mån nu gällande lag

örn rätt till strand och fiske skulle för saltsjöfiskets vidkommande kunna

ändras dithän att kommunernas och fiskarbefolkningens intressen blevo

bättre tillgodosedda och inkomma med det förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet

hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionen

från kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen, varjämte yttranden i

ärendet inkommit från svenska ostkustfiskarnas centralförbund, svenska

västkustfiskarnas centralförbund, Malmöhus läns havsfiskeförening, Malmöhus

läns ålfiskares andelsförening samt Stockholms läns fiskevattenägareförening.

Kammarkollegiet har anfört följande.

Ändringar i 1896 års lag om rätt till fiske. Avgränsningen

mellan den strandägaren förbehållna fiskerätten och det till allmänt begagnande

upplåtna fisket har under senare tid ifråga örn saltsjöfisket förskjutits

till det fria fiskets förmån genom åtskilliga vid olika tillfällen företagna

lagändringar. För västkusten har en sådan reglering skett genom lag

den 22 juni 1928, varigenom fiskerätten inom det vattenområde, där den

tidigare varit strandägaren förbehållen, med vissa undantag medgivits varje

svensk undersåte. Motsvarande reglering, även den med vissa undantag, har

för Skånes västra kust skett genom lag den 6 juni 1930. Slutligen har beträffande

strömmingsfisket inomskärs på ostkusten de strandägaren förbehållna

fiskevatten inskränkts genom lag den 17 juni 1932. Ytterligare ändringar

hava föreslagits i av särskilda sakkunniga avgivet »Betänkande rörande

fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m.» (Stat. off. utr.

1937: 41) beträffande Malmöhus läns södra kust samt Bohuslän. I fråga örn

Skånes sydkust går förslaget ut på att fiske och agntäkt, med undantag

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 76.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

av fiske med fast redskap efter ål, skulle bliva fritt för varje svensk undersåte.

Vad angår Bohuslän avser förslaget, att det i 1928 års lag gjorda förbehållet

för strandägaren ifråga om hummerfisket inom Vette, Tanums och

Kville härader skulle upphävas. I utlåtande häröver den 31 januari 1938

Ilar kollegiet icke framställt någon erinran mot förslaget ifråga örn Malmöhus

läns södra kust, men däremot icke ansett sådan utredning föreligga

ifråga örn hummerfisket i Bohuslän, som erfordrades för ett bedömande av

de frågor förslaget avsåg att bringa till viss lösning, varför kollegiet avstyrkt

förslaget i denna del.

Å frågan huruvida behov av förändrad lagstiftning i ämnet ina föreligga

för andra delar av rikets kuster ingår ej motionären.

Sambandet mellan fiskerätt och ägogräns i saltsjön. I

detta sammanhang anser kollegiet sig vidare böra erinra om följande. I utlåtande

den 27 maj 1927 över det inom justitiedepartementet utarbetade utkastet

till lagändring beträffande fiskerätten på västkusten anförde kollegiet

bland annat följande: Emellertid syntes man ha skäl ifrågasätta^ lämpligheten

av en fiskerättslagstiftning i de delar, varom nu vore fråga, utan

att samtidigt eller tidigare en lagstiftning förelåge, som lämnade ledningför

bestämmande av strandfastigheternas vattenområden. Då en ägogränslagstiftning

även av andra skäl torde vara av behovet särdeles påkallad,

ansåge kollegiet sig böra hemställa, att regleringen av strandägares fiskerätt

icke genomfördes utan att samtidigt frågan örn en sådan lagstiftning

företoges till avgörande. Med anledning av detta kollegiets uttalande anförde

departementschefen i prop. 2 1927 följande: Med avseende å vad

kammarkollegiet i det senast avgivna utlåtandet anfört om sammanhanget

mellan fiskerätts- och ägogränslagstiftning, ansluter jag mig väl till den uppfattning,

vilken av hänsyn till ett sådant sammanhang finner varsamhet böra

iakttagas vid ändringar i fiskerättslagen. Emellertid kan jag icke anse hinder

föreligga att vidtaga en av erfarenhet och praktiskt behov väl grundad

modifikation av en specialbestämmelse i denna lag, i all synnerhet som

enligt min tanke icke härigenom införes någon principiell nyhet. Även om

i en blivande lagstiftning angående ägogränser särskilda regler komma att

uppställas beträffande strandägarens rätt till själva vattenområdet, följer

därav icke, att denna rätt blir utan inskränkning bestämmande för hans

rätt till fiske inom samma område. Att angiva den begränsning, vilken av

historiska eller sociala skäl kan böra gälla i detta hänseende, lärer tillhöra

fiskerättslagstiftningen. Oavsett vad i framtiden kan komma att stadgas örn

strandfastigheters ägovälde i havet, torde alltså i samma ordning som hittills

kunna meddelas bestämmelser örn rätten till utövande av visst slag av

fiske eller, såsom i detta fall ifrågasättes, genom stadgande i fiskerättslagen

kunna förklaras, att det med rörlig redskap bedrivna fisket skall vara fritt

på viss del av den västra havskusten.

Vad departementschefen sålunda anfört torde alltjämt äga sin giltighet.

En allmän översyn av lagstiftningen örn strandägarens fiskerätt torde för den

skull förutsätta, att frågan om strandägarens äganderätt till vatten och grund

i saltsjön först erhåller sin lösning. Till belysning av denna frågas nuvarande

läge får kollegiet hänvisa till ett av kungl, lantmäteristyrelsen avgivet

den 17 december 1936 dagtecknat utlåtande i ärende angående utredning

om rätten till jakt och fiske i yttre skärgården.

De skattlag cl a fiskena. Vad motionären anfört om de skattlagda

fiskena synes huvudsakligen hänföra sig till förhållandena vid Skånes kuster;

och får kollegiet om förhållandena därstädes anföra följande. I Danmark

sträckte sig strandägarens rätt till angränsande vattenområde icke till havet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 70.

3

och dess fjordar, för så vitt icke för visst fall särskild grund därför kunde

påvisas. Från strandäganderätten var även den s. k. forstranden undantagen.

Vad forstranden omfattade är något ovisst, men synes däri hava ingått

området åtminstone från normalt vattenstånd och ut till det djup, där

fartyg kunna ankra. Privilegiilagstiftning ifråga örn utnyttjande av kronans

vattenrätt utanför strandfastigheten förekom emellertid i konungarnas handfästningar.

I konung Fredrik lilis handfästning den 6 juli 1648 punkt 10

medgavs Danmarks rikes råd och adel att njuta fritt fiske utanför deras

egen grund, liksom de haft av arilds tid och särskilt i konung Hans’ tid, och

skulle de särskilt hava rätt att hava ålgårdar utanför sin egen grund, med

undantag för de fjordar, där kronan eller menig man hade skada därav,

dock skulle de fiskegårdar få bliva vid makt, som varit av arilds tid.

De skattlagda fiskena utmed skånska kusten hava intet samband med den

adelns fiskerätt, som kunde grundas på dessa eller andra privilegier. Med

endast få undantag hava fiskena ifråga tillkommit efter skattläggningar under

svensk tid. Fiskena upptogos därvid under kronotitel eftersom skattläggningarna

omfattade fiskerätt, som icke tillhörde strandägaren. Vare sig

dessa fisken alltjämt innehavas under ständig besittningsrätt såsom krono

under enskild disposition eller genom skatteförsäljning övergått i enskild ägo,

varvid statsverket i båda fallen får anses hava erhållit full valuta för fisket,

torde de utgöra lika välfången egendom som annan fast egendom. Vid de

modifikationer av strandägarens fiskerätt, som enligt vad ovan anförts vidtagits

under senare tid, har det heller aldrig varit fråga om att rubba den

särskilda fiskerätt, som medföljer de skattlagda fiskena. Uttrycket i motionen

att dessa fisken »utgöra en kvarleva från en tid, då man privilegierade

vissa på statens bekostnad» synes därför missvisande.

Kollegiet vill emellertid icke bestrida, att dessa fisken i vissa fall erhållit

ökad betydelse efter det ålfiske med bottengarn börjat idkas. Därigenom

hava icke blott de gamla fiskena blivit mera givande, utan innehavet av ett

skattlagt fiske kan å många platser hava inverkat på frågan om erhållandet

av Konungens befallningshavandes eller Kungl. Maj :ts tillstånd till utsättande

eller utsträckande av fast fiskredskap i vatten dit den enskilda fiskerätten

icke sträcker sig. I den enskilda äganderättens natur ligger emellertid alt

avkastningen av förbättrade fångst- eller brukningsmetoder i första hand

kommer den enskilde tillgodo, vilket utgör en sporre till framsteg och förbättringar,

varav emellertid indirekt samhället i sin helhet drager fördel.

Motionären synes önska, att den enskilda ägande- eller besittningsrätten

till skattlagda fiskena utbytes mot något slag av kommunalt-statligt koncessionssystem.

Kollegiet vill icke bestrida att en sådan ordning vore möjlig.

Rättsutvecklingen i Danmark har lett därhän, att platserna för utövande av

fiske med bottengarn icke ligga under enskild äganderätt utan ockuperas,

varefter besittningstagande! respekteras under viss tid. (Se härom: Utredning

rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster, sid. 44 o. ff. Stat.

off. utr. 1925: 19: I.) En liknande sedvanemässig ordning torde kunna spåras

här och var även i Sverige i fråga om fisken, som ej innehavas med ägande-

eller besittningsrätt. I motionen har emellertid ej påvisats några omständigheter,

som synas kunna föranleda ett övervägande av ett så allvarligt

ingrepp i äganderätten som ett avskaffande av de skattlagda fiskena. Anmärkas

må att enligt sakens natur en sådan förändring icke torde kunna

ske utan ersättning efter grunder, varom stadgas i lagen örn expropriation,

varför kostnaderna för det allmänna skulle bliva betydande.

Rätten att nyttja strand f ö r u p p t a g n i n g a v r e d s k a p, u p pf

Öran de av bodar m. m. I motionen har vidare berörts vissa svång
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

heter, som skulle förefinnas för innehavare av skattlagda fisken att i erforderlig

utsträckning få nyttja angränsande strand för upptagning av redskap

m. m. Härtill må anmärkas att, om för utövandet av det skattlagda

fisket erfordrades att den angränsande stranden måste i någon omfattning

begagnas, det måste antagas att rätten härtill följt med fisket. Emellertid

synes det sannolikt att även härvidlag någon förskjutning inträtt genom

övergången från ryssjor eller hommor till bottengarn, då sistnämnda redskap

kräva tillgång till närliggande strand, vilket däremot icke alltid är

fallet med de förstnämnda. Enligt 3 § lagen om rätt till fiske äger den, som

efter samma paragraf har rätt att fiska vid annans strand, tillika rätt att

nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning av redskap

och båt, som är av nöden för fiskets utövande, men skall svara för skada

och intrång. Dessa bestämmelser äro emellertid ej direkt tillämpliga på de

särskilt skattlagda fiskena, vilka behandlas i 12 § samma lag. Att härav

draga den slutsatsen, att de skattlagda fiskena icke skulle hava samma möjlighet,

synes knappast befogat, då mycket starkare skäl tala för en sådan

rätt beträffande dessa fisken. Snarare synes visst fog finnas för ett antagande

att bestämmelsen i 3 § är ett uttryck för en allmän rättsgrundsats, som

även har sin giltighet för de skattlagda fiskenas del, ehuru svårigheter möta

att beträffande dessa giva den uttryck i en rättsregel, bland annat därför att

rätten i allmänhet torde vara begränsad till viss strand samt med fisket

kunde följa vidsträcktare rätt till strandens begagnande än stadgandet i 3 §

angiver. Något behov av ändrad lagstiftning i ämnet har emellertid ej av

motionären påvisats.

Enligt 21 § lagen örn rätt till fiske är fiskeriidkare berättigad att å kronans

stränder, skär och holmar, vilka icke höra till något hemman eller innehavas

under särskilda villkor, i mån av tillgång utan avgift erhålla upplåtelse

av mark för uppförande av boningshus, bodar och beredningshus,

byggnad av fartyg samt förfärdigande av kärl och redskap. Dessa bestämmelser,

vilka äga motsvarigheter i äldre lagstiftning, torde givit anledning

till uppkomsten av åtskilliga fiskelägen särskilt efter norrlandskusten, men

även utefter Skånes kust, där de s. k. strandmalarna ansågos vara av krononatur.

Numera torde de hava förlorat rätt mycket av sin betydelse. De tidigare

kronan tillhöriga områdena synas i stor utsträckning hava kommit

i enskild ägo antingen genom skatteköp, vilket icke minst torde varit fallet

med åtskilliga fiskelägen i Skåne, där de särskilda lägenheterna redovisats

i jordeböckerna såsom kronogatehus och skatteförsålts, eller också genom

intagning under enskild äganderätt vid skiften. Detta har underlättats genom

att dylika områden, öar, holmar och skär icke på något sätt redovisats

såsom kronan tillhöriga samt rättsvården beträffande dessa fastigheter icke

varit så organiserad, att inträffade förändringar i förhållandena kunnat följas

och kronans rätt kunnat med tillräcklig effekt tillvaratagas. Möjligheterna

att begagna dylika kronan tillhöriga odisponerade områden för uppförande

av fiskebodar eller dylikt torde därför åtminstone å vissa trakter

numera vara rätt beskurna. Ifrågasättas kan emellertid, om icke behovet

av dylika områden även minskats. Nutidens fiskare äro ej så beroende av

väder och vind för sina färder till och från fiskeplatserna, men hava däremot

starkt behov att för avsättningen av sin fångst snabbt komma till handelsplatser

med goda kommunikationer. Avståndet mellan fiskeplatsen och

vilostället kan därför utan olägenhet vara större nu än före de motordrivna

fiskefartygens tillkomst. Den i närheten av fiskeplatsen belägna fiskeboden

synes därför ofta ej vara så nödvändig, örn möjlighet finnes att vid bosättningsorten

taga redskapen i land för tillsyn. I motionen har ej framförts

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

5

några omständigheter, som tala mot det ovan anförda eller bestyrka att behov

föreligger av en lagstiftning rörande rätt att tvångsvis taga mark i anspråk

för uppförande av fiskebodar. Därest emellertid dylikt behov skulle

anses föreligga, synes någon principiell betänklighet mot en sådan lagstiftning

ej föreligga.

Såsom en sammanfattning av det anförda får kollegiet uttrycka den uppfattningen,

att gällande fiskelagstiftning visserligen måste anses behäftad

med vissa brister men att föl-utsättningarna för en utredning om en allmän

översyn av densamma icke för närvarande kunna anses vara för handen.

Däremot torde hinder icke möta för fortsatta partiella reformer såsom det

av kollegiet tillstyrkta förslaget om ändrade fiskerättsbestämmelser för Skånes

sydkust.

Lantbruksstyrelsens utlåtande har följande lydelse.

Motionärens utredningsförslag synes av bans motivering att döma först

och främst avse dels en ändring av lagen örn rätt till fiske, så att yrkesfiskare

erhålla utvidgad rätt till fiske dels ock en modifikation i fråga om äganrätten

till stranden till förmån för dem, som inneliava skattlagt fiske eller

eljest idka fiske. Dessutom beröras i motionen vissa andra spörsmål, vartill

lantbruksstyrelsen i det följande återkommer.

Efter ingående utredningar har riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag genom

beslut 1928, 1930 och 1932 företagit ändringar i lagen om rätt till fisket i

den riktningen, att strandägarens ensamrätt till fiske i större eller mindre

grad inskränkes. Genom dessa lagändringar åsyftades att bringa lagstiftningen

i överensstämmelse med å respektive orter rådande sedvänja. Till

grund för lagändringarna låg kungl, kammarkollegiets den 27 augusti 1924

avgivna utredning rörande fiskerättsförhållandena vid rikets kuster. I de fall,

där strandägare genom den nya lagstiftningen lidit intrång i sin förut utövade

ensamrätt till fiske, skulle han av statsmedel erhålla ersättning för mistad

fiskerätt. Genom särskilda lagar (184/1928, 198/1930 och 240/1932) hava

meddelats föreskrifter örn sådan ersättning.

Den nyssberörda lagändringen av år 1928 avsåg rätten till fiske i saltsjön

inom Göteborgs och Bohus samt Hallands län, 1930 års ändring rätten till

fiske vid Skånes västkust och 1932 års ändring rätten till fiske efter strömming

vid östersjökusten från och med Uppsala till och med Blekinge län

samt vid Gotlands län.

Frågan om rätten till fiske vid Skånes södra och östra kust har icke varit

föremål för någon reglering från statsmakternas sida sedan den nu gällande

fiskerättslagens tillkomst 1896.

Vid kusterna av norrlandslänen råda enligt lagen örn rätt till fiske vissa

inskränkningar uti strandägarens ensamrätt till strömmingsfiske med rörligt

redskap. Uti sin förutnämnda utredning föreslog kammarkollegiet ytterligare

viss inskränkning i strandägarens rätt till sagda fiske.

Vad till en början angår rätten till fiske vid Skånes östra och södra kust

må erinras därom, att Malmöhus läns havsfiskeförening på sin tid hemställde

örn utredning i syfte att fisket med rörlig redskap inom strandäganderättsområdet

vid Skånes södra och östra kust måtte bliva fritt. Uti sitt

häröver till Kungl. Majit den 29 februari 1936 avgivna utlåtande hemställde

lantbruksstyrelsen på angivna skäl, att Kungl. Majit ville till utredning upptaga

ifrågavarande spörsmål.

Vidare har 1935 års fiskeriutredning uti sitt den 21 oktober 1937 avgivna

betänkande rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m. föreslagit

sådan ändring av lagen örn rätt till fiske, att mellan nuvarande femte och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

sjätte stycket i 3 § i sagda lag skulle inskjutas ett stycke så lydande: »Vid

Malmöhus läns södra kust må varje svensk undersåte utöva fiske, med

undantag av fiske med fast redskap efter ål, eller agntäkt vid annans strand,

ändå att fall ej föreligger, som i tredje stycket sägs.» Detta förslag torde

beträffande Malmöhus läns sydkust i det väsentliga motsvara, vad Malmöhus

läns havsfiskeförening i ovannämnda framställning begärt, men å andra

sidan föreslår utredningen icke någon ändring beträffande Skånes ostkust.

Uti sitt över utredningens sagda betänkande den 27 januari 1938 avgivna

utlåtande hänvisade lantbruksstyrelsen lill sitt ovannämnda den 29

februari 1936 avgivna utlåtande.

Frågan om utredning rörande ändring av fiskerättslagen beträffande Skånes

södra och östra kust i motionärens syfte bar alltså redan bragts inför

Kungl. Majit. För den händelse motionen skulle avse ändringar även beträffande

landets västra kust samt ostkusten från och med Blekinge till och

med Uppsala län, så finner lantbruksstyrelsen det knappast vara lämpligt

att nu sätta i gång utredning härom, då statsmakterna, såsom ovan angivits,

nyligen efter långvariga och besvärliga utredningar för sagda kuststräckor

beslutat lagändringar rörande fiskerätten. Beträffande norrlandslänen har

genom kammarkollegiets ovannämnda förslag frågan örn ändring av rätten

till strömmingsfisket bringats inför Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande ändring av lagstiftningen rörande rätten till själva stranden

för fiskets utövande må erinras därom, att enligt 3 § i lagen om rätt till

fiske de, som enligt bestämmelserna i denna paragraf idka fiske vid annans

strand, äga att nyttja stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning

av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, med skyldighet

dock att svara för skada och intrång.

Såsom i motionen omnämnes, bar tvist förekommit mellan innehavare av

skattlagt ålfiske och strandägare örn tillstånd för den förre att begagna

stranden för utnyttjande av fisket.

Den 31 december 1937 avgav lantbruksstyrelsen sålunda yttrande till

chefen för kungl, jordbruksdepartementet över en framställning av Edvin

Björkman i Malmö örn utredning rörande de skattlagda fiskena samt örn lagstiftningsåtgärder

till skydd för innehavare av dylika fisken och framhöll

däri, bland annat, att ställningen för innehavare av skattlagt fiske kunde

bliva ohållbar, om han icke på rimliga villkor kunde få begagna ett för

fiskets utnyttjande nödvändigt strandområde. Lantbruksstyrelsen hemställde,

att departementschefen ville till övervägande upptaga frågan örn utredning

rörande nämnda spörsmål.

I visst avseende ligger således frågan om fiskares rätt att utnyttja stranden

för fiskets bedrivande redan under Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande fiskares sätt att begagna stranden sträcker sig emellertid

motionens önskemål längre. Det framhålles i motionen, att många yrkesfiskare

icke hava så stor plats vid stranden, som behövs för den lilla fiskeboden,

och att fiskarena bliva avstängda från stranden genom utarrendering

av fisket till enskilda personer. Om ägare av skattlagda fisken även äga

den angränsande stranden, kunna enligt motionen både fiskeutövare, allmänhet

och samhällen hindras att komma till stranden.

I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen erinra därom, att 1912 års

riksdag (skrivelse nr 120) hemställt, att Kungl. Majit måtte låta verkställa

utredning rörande den norrländska fiskarebefolkningens bostadsförhållanden.

Av ärendets behandling i riksdagen framgick, att utredningen i främsta

rummet skulle avse fiskarenas möjligheter att skaffa sig platser för uppförande

av bostäder och fiskebodar samt för torkningsplatser, uppdragning

av båtar m. m. På grund av särskilda remisser har lantbruksstyrelsen den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

7

27 februari 1929 och den 28 februari 1935 avgivit utlåtande uti detta ärende.

Uti det förstnämnda utlåtandet påpekar lantbruksstyrelsen, att svårigheter

ej sällan uppstode för fiskarena i södra delarna av landet att erhålla mark

för uppsättande av sjöbodar och torkningsställningar för redskap. Lantbruksstyrelsen

hemställde i båda utlåtandena, att utredning måtte verkställas

i syfte att bereda fiskarebefolkningen mera tryggade förhållanden beträffande

dels bostäder m. m. i norrlandslänen, dels ock tomtmark för sjöbodar

m. m.

Härigenom torde en viktig del av vad motionen synes åsyfta ävenledes

hava bragts under Kungl. Maj:ts omprövning.

Beträffande de skattlagda fiskena yttras i motionen, som nämnt, att de

under viss förutsättning kunde hindra både fiskeutövare, allmänhet och

samhällen att komma till stranden, samt att de skulle i betydande omfattning

lägga hinder i vägen för både fiske och strandrätt. Motionären ger

icke någon anvisning örn, huru bör förfaras med de skattlagda fiskena, men

det synes föresväva honom att staten skulle kunna göra anspråk på äganderätten

till dem.

Härtill torde böra erinras därom, att de skattlagda fiskena äro särskilda

fastigheter, som deras nuvarande ägare erhållit genom arv eller — och det

i många fall — genom köp förvärvat. Dessas äganderätt torde därför i de

allra flesta fall vara oomtvistlig. Staten torde således endast genom inlösen

kunna förvärva äganderätt till dem. Skattlagda fisken finnas i mycket stort

antal och deras inlösensumma skulle säkerligen uppgå till ett betydande belopp.

Örn staten inlöste dem uppstode vidare frågan, huru staten skulle använda

dessa fisken. Skulle de nedläggas eller skulle staten bruka dem,

exempelvis genom utarrendering. I sistnämnda fallet skulle de i motionen

påstådda olägenheterna av sagda fisken knappast bliva undanröjda.

Enligt lantbruksstyrelsen mening synas de av motionären nämnda olägenheterna

vara överdrivna, och styrelsen kan icke finna, att det ur fiskets

synpunkt skulle finnas tillräckliga skäl för statens övertagande av de skattlägga

fiskena.

Det synes icke fullt klart, vad motionären avser med att kommunerna

jämte staten skulle utöva bestämmanderätten till stranden och fördela nyttjanderätten

på det sätt, som bäst gagnade landet och folkets intressen.

Det torde emellertid vara tydligt, att förutsättningar för ett dylikt förfarande

icke skulle kunna åvägabringas utan ett ganska kraftigt ingripande uti

nu bestående rättsförhållanden. Såvitt lantbruksstyrelsen kunnat finna,

hava tillräckliga skäl för en dylik åtgärd icke påvisats.

Svenska ostkustfiskarnas centralförbund har yttrat följande.

Motionen har för avgivande av yttrande varit remitterad till samtliga centralförbundet

underlydande läns- och provinsförbunds styrelser ävensom

behandlats av centralförbundet vid dess årsmöte i Stockholm den 19 och 20

mars innevarande år.

I samband härmed torde böra nämnas, att centralförbundet på grund av

gjord framställning haft under behandling fråga örn en allmän revision av

gällande lag örn rätt till fiske samt kungl, fiskeristadgan. Med anledning

av den utredning, som centralförbundets styrelse på grund härav verkställt

i föreliggande fråga, beslöt årsmötet att i samband härmed även behandla

herr Joli. Nilssons motion. Av läns- och provinsförbundens styrelser avgivna

yttranden framgår följande.

Norrbottens läns kustfiskareförbund har med 4 röster mot 3 beslutat tillstyrka

en utredning i motionens syfte.

Västerbottens läns kustfiskareförbund, Ångermanlands kustfiskareförbund,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

Medelpads kustfiskareförbund samt Uppsala läns kustfiskareförbund tillstyrka

likaledes den begärda utredningen.

Östergötlands kustfiskareförbund framhåller, att en lagstiftning i av motionären

angiven riktning ej torde vara erforderlig för Östergötlands vidkommande.

I detta yttrande har även Södermanlands skärgårdsfiskareförbund

instämt.

Gotlands fiskareförbund tillstyrker en utredning, men vill samtidigt uttryckligen

säga ifrån, att förbundet icke gillar principen, att kommunerna

skola få någon bestämmanderätt ifråga örn fiske- och strandrätt. Skulle

grunderna för fiskerätten komma att ändras, bör fiskerätten i så fall helt

överflyttas på staten och statens organ.

Stockholms läns fiskareförening. Av föreningens femton lokalavdelningar

ha tio tillstyrkt en utredning, men framhålles samtidigt, att jordägarens

fjällfiske måste skyddas. Strömmingsfisket borde däremot vara fritt för yrkesfiskaren.

De feni lokalavdelningar, som på det bestämdaste avstyrka en utredning,

ha hemställt, att deras skäl för att en utredning icke böra komma till stånd

måtte anföras i yttrandet till jordbruksutskottet. De angivna skälen äro i

huvudsak följande.

Nuvarande 180-metersgränsen bör bibehållas. De skäl, som möjligen kunna

tala för en ändring i Skåne, föreligga icke i Stockholms län. Strömmingsfisket

är för närvarande fritt och strandrätt för sjöbodar är också ordnad.

Fiskerätten är redan så hårt beskattad av från utom kommunen boende

fiskare, att en ytterligare lättnad härutinnan skulle bliva ödesdiger för fiskarena

inom länet, Garnäs befolkning kan endast tänkas existera genom att

tillsammans med övriga binäringar bedriva fiske eller tvärtom. Jorden är

nämligen uppdelad i små lotter, som ej lämna ägaren tillräckligt levebröd,

varför fiske måste bedrivas som biinkomst. Det bör icke vidtagas åtgärder,

som uppmuntra till, att fiskarena i större utsträckning än som nu sker

övergå till yrkesfiske. Kunde det däremot ordnas så, att gränserna för

strömmingsfiskets bedrivande sammanfölle med kommunernas och intillliggande

kommuners gränser, vore en utredning måhända befogad, men skulle

utredningen då taga sikte på, att bofasta skärgårdsbefolkningen kunde

hållas kvar i yttre skärgården. »Vi vilja i fortsättningen som hittills

fritt förfoga över vår fiske- och strandrätt inom ramen av de lagar, som redan

finnas, utan inblandning av vare sig stat eller kommun», framhåller till

sist en lokalavdelning.

En revision av gällande fiskeristadga i syfte att bl. a. få klarlagt vad som

förstås med uttrycken »inre» och »yttre» skärgård, framhåller Stockholms

läns fiskareförening som en nödvändig åtgärd ävensom, att fiskarena erhålla

bättre skydd i sin yrkesutövning bl. a. på så sätt, att tvistigheter, som

uppkomma vid översegling av fiskredskap, som är utlagd, matte behandlas

som åklagaremål i stället för som nu som skadeståndsmål.

Under hänvisning till att Svenska ostkustfiskarnas centralförbund i skrivelse

till Kungl. Majit hemställt att gällande lag om rät till fiske och fiskeristadga

måtte bliva föremål för en allmän översyn i yfte att få klarlagt

bl. a. sådana frågor, som vad förstås med »inre» och ttre» skärgård, får

centralförbundet såsom svar å jordbruksutskottets ren .ss anföra, att därest

en sådan allmän översyn kommer till stand torde järnv il de i herr Nilssons

motion berörda frågorna kunna komma under beaktande.

Centralförbundet tillåter sig även anföra, att under den överläggning,

som fördes i ärendet rörande denna fråga, framhölls „såsom betydelsefullt,

att vid eventuella ändringar i gällande lag om rätt till fiske måste man gå

fram med största försiktighet för att icke onödigtvis skada många fiskares

s. 9 Kontrollera mot PDF

J ordbruksut skottets utlåtande Nr 76.

9

intressen. Beträffande en revision av fiskeristadgan, särskilt dess 7 §, ansågs

kravet på en revision väl motiverat.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund har i ärendet anfört följande.

Vad jordägarens ensamrätt till fiske inom ett område på 180 meter ut i

vattnet beträffar, räknat från 2 meters djup, synes oss denna lagbestämmelse

vara föråldrad och lagen bör ändras i överensstämmelse med nutidens krav.

Att yrkesfiskaren skall vara utestängd från fiske på stora områden utefter

kusten genom en föråldrad och numera oberättigad lagbestämmelse, kan ej

vara till annat gagn, än att göra yrkesfiskarens ekonomiska ställning ännu

sämre än vad den egentligen är. Därtill kommer den omständigheten, att dessa

fiskare, som i stort sett bedriva strand- och inomskärsfiske, äro i huvudsak

gamla fiskare, vilka slutat det egentliga större fisket, ävensom fiskare, som på

grund av sjukdom icke kunna deltaga i annat fiske, och salunda äro hänvisade

till hemmafiske. Detta speciellt vad västkusten beträffar.

Fiskarekåren, som enligt myndigheternas påståenden på grund av handelspolitiska

skäl icke kan få det skydd för sin näring som den så val behöver

genom importreglering, vilket sa gott som alla andra yrken och näringar fatt,

bör nu mera än någonsin få utöva sin näring fritt och obehindrat intill stranden

runt hela Sveriges kuster.

Det synes oss vara en skriande orättvisa mot våra yrkesfiskare, att jordägaren

skall ha bestämmanderätten över såväl land som vatten.

Genom att lagen ändras därhän, att fiskerätten blir fri för alla, har ju ej

därmed rätten fråntagits jordägaren att även idka fiske örn han vid sidan

av sitt jordbruk finner detta vara lönande. Det enda rätta ifråga om fiskerätt

vore väl att vattenområdet såväl intill stranden som längre ut till havs

vore förbehållet yrkesfiskarna, jorden disponeras av den jordägande befolkningen,

dock med en viss rätt för yrkesfiskaren att få begagna en viss del av

strandområdet, som är oundgängligen nödvändigt för hans yrkesutövning

dels som tilläggsplatser, dels för torkning och landning av fiskredskap samt

för sjöbodar. Denna rätt till strandområde bör stat och kommun kunna bestämma.

Med anledning härav får centralförbundet på det kraftigaste understryka

nödvändigheten av en skyndsam utredning i enlighet med motionären samt

för övrigt yrka bifall till motionen.

Malmöhus läns havs fiske förening har inkommit med följande yttrande.

Havsfiskeföreningen yttrade över 1935 års fiskeriutrednings »Betänkande

rörande fiskerinäringens avsättningsförhållanden m. m.» och beträffande

»fiskerätten vid Malmöhus läns södra kust» sålunda:

»Förslaget om fritt fiske, med undantag för ålfiske med fast redskap, vid

sydkusten av länet, bör snarast upptagas till behandling och avgörande. Vid

upprepade tillfällen har detta framförts som ett synnerligen viktigt fiskareönskemål,

vilket n;lmera aktualiserats av anledning, som fiskeriutredningen

påpekar, nämligen-“litt en och annan jordägare börjat göra försök att, i samband

med utarrencf "ring av fisket med ålbottengarn, hävda sin ensamrätt till

allt fiske, trots att .''. ''anat fiske än ålfiske med fast redskap ansetts fritt.

Det bör därför idag stadgas att vid Malmöhus läns södra kust har varje

svensk medborgare*rätt att utöva fiske, med undantag av Bske med fast redskap

efter ål.» , ........

Havsfiskeföreningen vill nu uttala att den finner det synnerligen önskvärt

att ett lagstadgande av detta slag snarast kommer till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 76.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

I fråga om strandrätten finner havsfiskeföreningen, att det, med hänsyn

till fiskerättsinnehavarens behov av strandplats för ett effektivt utnyttjande

av fisket, är påkallat, att det gives möjlighet för den som begagnar fisket

att å stranden placera sina redskap och därå uppföra fiskebod. Huruvida

denna sak lämpligast bör ordnas på så sätt, att staten eller respektive kommuner

finge dispositionsrätten till strandområdena, därom anser sig havsfiskeföreningen

icke för närvarande böra uttala någon bestämd mening. Huvudsaken

är dock, att fisket icke hindras genom att fiskaren förbjudes nyttja för

yrkesutövningen behövligt strandområde.

Malmöhus läns ålfiskares andelsförening har yttrat följande.

Det är ett livsintresse för oss fiskare, vilka bygga och bo utmed kusten

inom Malmöhus län, att skyndsamt få dessa frågor, vilka utgöi-a motionens

syfte, sakligt utredda.

De rent olidliga och oklara förhållanden, vilka äro rådande evad det gäller

Skånes kustfiske, hämmar fullkomligt denna närings sunda utveckling

och är en bidragande orsak till den ekonomiska missär, som är tillfinnandes

bland fiskerinäringens utövare. Vi hålla före att fisket utmed våra

kuster skall vara en fiskarnas tillhörighet under viss kommunal och statlig

kontroll. Vidare hålla vi före att den kuststräcka, vilken under tiden då

Skåne var en dansk besittning gick under benämningen forstranden (förstranden),

att denna strandremsa skall fritt få användas av fiskarna för att

där torka sina nät, draga upp sina båtar samt uppföra sina fiskebodar, av

lantmannen att där taga sin tång och grus samt för allmänheten att därifrån

utöva sitt badliv.

Slutligen har Stockholms läns fiskevattenägareförening avgivit följande

yttrande i ärendet.

Stockholms läns fiskevattenägareförening, som utgör en sammanslutningav

ägare och arrendatorer av fiskevatten inom Stockholms län, har vid

hållet möte beslutat att i anledning av denna motion avlåta skrivelse i ärendet

till jordbruksutskottet.

Herr Nilsson har — med åberopande av viss urgammal hävd i Skåne, t.

o. m. härrörande från den danska tiden — begärt, att kommunerna och vissa

fiskare skulle få fritt tillträde till strandrätt.

Först och främst bör framhållas, att Skåne är ett typiskt jordbruks- och

slättland, t. o. m. ansett såsom det bördigaste i hela Sverige. Under inga

omständigheter kunna dess natur- och levnadsförhållanden jämföras med

t. ex. det bergiga och kala Bohuslän eller med de bergknallar, som utgöra

den visserligen ur turistsynpunkt mångomsjungna »leende och natursköna»

skärgården i Stockholmstrakten bl. a.

Vattnet och strandrätten utgöra för skärgårdsbon detsamma som åkerfälten

för lantbon, enkannerligen för skåningen.

Ur vattnet hämtar skärgårdsbon icke blott sin föda utan också medel tdl

att betala sådana produkter, som han måste köpa på annat håll, för att

icke tala om skatter och statsbidrag till alla möjliga ändamål.

Herr Nilsson anser, att strandrätt skall frigivas åt vissa fiskare utan viborn

någon vill öppna en affär eller en butik, och icke äger ett hus, så

måste han hyra lokal efter sina ekonomiska förhållanden.

Herr Nilsson ifrågasätter icke ens någon ersättning åt strandagaren.

Strandägaren har liksom varje annan ägare i laga form förvärvat sin

äganderätt, antingen genom arv eller genom köp eller möjligen genom arrende.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.

11

Skulle äganderätten fråntagas strandägaren kommer i mångå fall den

nuvarande ägaren att bli utan inkomst och utan försörjningsmöjlighet för

sig, för sin familj och för sina efterkommande samt faller stat och kommun

till last. 0 „

Stockholms läns fiskevattenägareförening får därför pa det bestämdaste

inlägga sin protest mot det av herr Nilsson väckta förslaget.

Vidare torde här antecknas, att lantmäterisiyrelsen i framställning till

Kungl. Majit den 14 februari 1938 ingående belyst frågan örn sambandet

mellan ägogränslagstiftningen och fiskerilagstiftningen samt framhållit dels

angelägenheten av att vid den åt lagberedningen uppdragna revisionen av

jordabalken de nuvarande föråldrade och bristfälliga bestämmelserna om

ägogränser i vatten bliva ersatta av klarare och utförligare stadganden dels

ock att före eller samtidigt med ifrågasatt fiskerättslagstiftning det i vissa

avseenden oklara spörsmålet om strandäganderättens omfattning i havet

och de stora insjöarna på ett eller annat sätt bör klarläggas genom ny lagstiftning.

De i förevarande motion påtalade olägenheterna för allmänheten, enkannerligen

fiskarbefolkningen, som anses förevara vid Skånes sydkust, främst

på grund av nuvarande rättsförhållanden i avseende å nyttjande av strand

och utövande av skattiagt fiske, vitsordas i viss utsträckning av de över motionen

avgivna yttrandena. Utskottet får erinra om att fiskelagstiftningen

under de senare åren vid olika tillfällen varit föremål för åtskilliga betydelsefulla

ändringar. På detta invecklade rättsområde föreligga därjämte

vissa icke slutbehandlade utredningar och framställningar om ytterligare

lagändringar, avseende även den skånska kusten. Liksom kammarkollegiet

finner utskottet det önskvärt, att fortsatta reformer på området genomföras

utan det dröjsmål, som torde vara ofrånkomligt vid en allmän översyn

av fiskelagstiftningen. Utskottet förutsätter emellertid, att Kungl. Majit,

med beaktande av de i motionen framförda synpunkterna, ägnar hithörande

spörsmål nödig uppmärksamhet och vidtager de åtgärder, som kunna befinnas

påkallade och görliga utan tidsutdräkt, nu särskilt vidkommande den

skånska sydkustens fiskerättsförhållanden. Med hänsyn härtill finner utskottet

icke anledning att tillstyrka skrivelse till Kungl. Majit med anhållan

om den i motionen begärda utredningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att motionen I: 114 må anses besvarad med vad utskottet

anfört.

Stockholm den 3 maj 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Utskottet.

Närvarande: se utlåtande nr 77.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.