Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för elektrifiering av avlägset belägna, glest befolkade bygder i Norrland.
1938-05-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1938:85, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för elektrifiering av avlägset belägna, glest befolkade bygder i Norrland.
Dokumentets text
J ordbruksutskottets utlåtande Nr 85.
1
Nr 85.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1938 kl. 5. e m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder för elektrifiering
av avlägset belägna, glest befolkade bygder i
Norrland.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 203 av herr Domö m. fl. och II: 315 av herr Bagge m. fl.,
har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära skyndsam
utredning och till nästa års riksdag förslag örn åtgärder att med statens
hjälp bereda avlägset belägna, glest befolkade bygder i de fyra nordligaste
länen tillgång till elektrisk kraft.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat yttranden över motionerna
från kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen samt länsstyrelserna i Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Motion vid 1936 års riksdag.
I motionen 11:27 av herrar R. Lundqvist och E. Thorell hemställdes, att
riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla om utredning rörande de åtgärder
— eventuellt med vinstmedel från statens kraftverk — som kunde vidtagas
för befrämjande av elektrifieringen av rikets skärgårdsområden.
Statsutskottet anförde i utlåtande (nr 149) följande.
Alltifrån världskrigsåren, då rådande brist på brännoljor starkt framhävde
den inhemska kraftförsörjningens betydelse, hade landsbygdselektrifieringen
gjort raska framsteg. Ett intresserat arbete, som vore värt erkännande, hade
av vattenfallsstyrelsen — liksom också av vissa enskilda kraftföretag — nedlagts
på att elektrifiera även sådana bygder, där kraftavsättningen måste
förutses bliva ringa samt också mindre vinstgivande. I detta sammanhang
borde ej heller förbises den tillgång till elektrisk energi, som öppnats genom
ett stort antal lokala, delvis i ganska avsides belägna delar av landet befintliga
kraftverk, tillkomna genom privata eller kommunala initiativ.
Trots allt vad som sålunda åtgjorts vore den elektriska kraftens användning
inom landet alltjämt ojämn. Vissa områden, för vilkas elektrifiering rätt
goda naturliga förutsättningar förelåge, stöde alltjämt utan tillgång till elektrisk
kraft. Detta gällde såväl Norrland som andra trakter av Sverige. Vad
Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 10 sami. Nr 85—88.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 85.
de i motionen avsedda kusttrakterna beträffade franninge av de upplysningar,
utskottet från vattenfallsstyrelsen inhämtat, att rätt talrikt befolkade
skärgårdsöar ej ännu vore elektrifierade, ehuru kostnaderna härför, främst
avseende kabelanläggningar, måste betraktas som överkomliga.
Bortsett från den kraftdistribution, som skedde genom statens vattenfallsverk,
hade statens direkta insats för landsbygdselektrifieringen varit inskränkt
dels till utlämnande av lån från vattenkrafts- och kraftledningslånefonderna
— mot 4*/2 procents ränta och med ganska stora krav på säkerheten — dels
ock ett anslag under nionde huvudtiteln till rådgivande och planläggande
verksamhet, vilket anslag från att tidigare hava utgått med 50,000—100,000
kronor för år dock numera — sedan de stora distributionsnäten hunnit
färdigbyggas — nedgått till ett så begränsat belopp som 7,800 kronor för nästkommande
budgetår.
Elektrifieringens allmänna betydelse för landsbygden, enkannerligen för
befolkningens försörjningsmöjligheter, trivsel och kvarhållande därstädes torde
ej behöva närmare utvecklas. Inom de vidsträckta delar av landsbygden,
som redan elektrifierats, torde väl den elektriska kraften betraktas som nära
nog oumbärlig. Starka samhälleliga skäl måste då tala för elektrifiering även
av de mera vanlottade bygderna, där de allmänna livsbetingelserna vore särskilt
härda. Från sakkunnigt håll hade vitsordats, att småindustri av olika
slag visat sig kunna växa fram i eljest karga bygder, i den mån elektrifiering
skett av dessa bygder.
Vissa praktiska vanskligheter måste dock föreligga för elektrifieringens utsträckning
till dylika, mera avlägset belägna eller befolkningsfattiga trakter.
Inom de olika kraftföretagen måste sålunda en viss motsättning uppkomma
mellan å ena sidan önskan att uppvisa en tillfredsställande vinst eller att
tillgodose de större, ofta nog i företaget direkt delaktiga förbrukarna och å
andra sidan det ansvar, som borde följa med den ej sällan praktiskt taget
fullständiga ensamrätt över kraftdistributionen, som den beviljade koncessionen
medförde. Och inom de talrika förekommande elektrifieringsföreningama
kunde av helt naturliga skäl — närmast den ökning i den å samtliga konsumenter
fördelade medelkostnaden, som uppkomme — en viss obenägenhet
förefinnas mot nätets utvidgning utöver en av den mera centrala bebyggelsen
med dess större befolkningstäthet bestämd gräns.
Att kunna i lämpliga former övervinna dessa svårigheter vore ett problem,
som i vissa fall kunde fordra statens mellankomst. Utskottet ville erinra
därom, att redan i samband med riksdagens initiativ år 1917 till den allmänna
landsbygdselektrifieringen förutsågs, att denna tillsvidare måste begränsas till
de härför mera gynnsamma bygderna. Samtidigt förutsattes emellertid också,
att, sedan detta första skede avslutats, en undersökning borde komma
till stånd om möjligheterna för den elektriska kraftens fortsatta utnyttjande.
I uppdraget för den under åren 1917—1923 arbetande elektrifieringskommittén
ingick också att utreda i vad mån statsbidrag borde lämnas för elektrifiering
»av vissa, med hänsyn till elektrifieringsmöjligheterna mindre gynnsamt
situerade bygder» och i så fall i vilken omfattning. På grund av den inträdande
lågkonjunkturen ansåg sig kommittén ej böra fullfölja uppdraget på
denna punkt, men uttalade att en utredning i förevarande hänseende eventuellt
framdeles kunde visa sig påkallad. Även vad som sålunda förekommit
ansåge utskottet tala för att tidpunkten nu vore inne att taga under förnyat
övervägande frågan örn möjligheterna till en statlig medverkan för en fortsatt
elektrifiering av landsbygden.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att
riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 27, måtte hos Kungl. Majit
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 85.
3
hemställa om övervägande av möjligheterna till en statlig medverkan för en
fortsatt elektrifering av landsbygden med särskilt beaktande av att även vissa
skärgårdsområden och mera avlägset belägna eller glest befolkade landsdelar
måtte kunna erhålla tillgång till elektrisk kraft.
Riksdagen biföll statsutskottets hemställan.
I anledning av riksdagens skrivelse i ämnet (nr 383) uppdrog Kungl. Maj:t
den 23 oktober 1936 åt kommerskollegium att verkställa utredning rörande
de åtgärder, som kunde finnas påkallade och lämpligen borde vidtagas i av
riksdagen angivna hänseenden för landsbygdens elektrifiering, samt att med
berörda utredning jämte förslag, som därav kunde föranledas, inkomma till
Kungl. Maj:t.
Yttrandena över motionerna vid innevarande riksdag.
Kommerskollegium har i sitt yttrande till jordbruksutskottet anfört följande:
Behovet
av bistånd från det allmännas sida för att förskaffa befolkningen
i mera avlägset belägna trakter tillgång till elektrisk kraft har tidigare uppmärksammats
av statsmakterna och bland annat lett till att statsbidrag vid
olika tillfällen anvisats för elektrifieringsföretag inom dylika områden, i första
hand i Norrland. Sålunda ha 1929, 1930 och 1931 års riksdagar anvisat tillhopa
407,500 kronor för elektrifiering av nordöstra finnbygden i Norrbottens
län samt 1936 års riksdag 102,500 kronor för elektrifiering av Gällivare socken
i samma län. I proposition nr 275 har Kungl. Majit föreslagit årets riksdag
att som bidrag till elektrifiering av Jokkmokks socken å beredskapsstat
för budgetåret 1938/39 upptaga ett förskottsanslag av 185,000 kronor.
I detta sammanhang kan även erinras örn att riksdagen under åren 1918—
1937 anvisat tillhopa 1,193,500 kronor för befrämjande av en planmässig
organisation och utveckling av landsbygdens elektrifiering. Dessa anslagsmedel
hava till övervägande del ställts till resp. länsstyrelsers förfogande och
av dem vanligen använts för understödjande av elektrisk konsulentverksamhet
inom länet. Sedan några år tillbaka har dylikt bidrag utgått endast till
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län (år 1937 med resp. 2,500, 4,700
och 6,000 kronor).
Efter att ha omnämnt det erhållna utredningsuppdraget i ämnet har kollegiet
fortsatt:
Den utredning, som kollegium till uppdragets fullgörande igångsatt, har i
första hand ansetts böra inriktas på införskaffandet av uppgifter, avsedda
att möjliggöra en allmän överblick över landsbygdselektrifieringens nuvarande
utbredning, samt på en beräkning av det ungefärliga kapitalbelopp,
som skulle erfordras för dess slutförande i rimlig omfattning. I dessa delar
föreligger numera ett i stort sett komplett utredningsmaterial. Detta material
lämnar emellertid icke tillräckligt underlag för uppgörande av detaljerade
förslag över i vad omfattning stödåtgärder från det allmännas sida böra ifrågakomma.
För bedömande av detta spörsmål torde vara erforderligt, att det
för varje elektrifieringsprojekt uppgöres en specifierad plan över huru
elektrifieringen lämpligen bör ordnas i tekniskt, ekonomiskt och organisatoriskt
avseende. Först efter dylika detaljerade utredningar torde kunna avgöras,
huruvida över huvud taget möjligheter för en elektrifiering föreligga.
Utsikterna att få en elektrifiering till stånd äro nämligen beroende icke blott
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 85.
på anläggningskostnaderna och det statsunderstöd, som kan påräknas, utan
i hög grad även på befolkningens intresse för saken och dess vilja och förmåga
att åtaga sig de prestationer i ekonomiskt och organisatoriskt avseende,
som äro nödvändiga för företagets genomförande.
Enligt kollegii mening vore det icke ändamålsenligt att söka medelst ett
centraiiserat utredningsförfarande verkställa behövliga detaljundersökningar
för områden av så betydande utsträckning som exempelvis Norrland. Dylika
undersökningar böra erhålla en bestämd lokal begränsning och i första hand
inriktas på sådana trakter, inom vilka förutsättningar för elektrifieringens
genomförande inom rimlig tid kunna anses föreligga.
Kollegium har under övervägande, vilka åtgärder som lämpligen kunna
vidtagas från det allmännas sida för att få erforderliga specialutredningar till
stånd.
Då frågan om fortsatt elektrifiering av landsbygden under medverkan från
det allmännas sida redan i anledning av framställning från riksdagen är föremål
för utredning, vill det synas kollegium, som om motionerna ej borde
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vattenfallsstyrelsen har anfört följande:
Av de fyra nordligaste länen beröras Jämtlands och Västernorrlands län
endast i ytterst obetydlig utsträckning av vattenfallsstyrelsens ledningsnät.
Elektrifieringen inom dessa län handliaves av kommunala eller enskilda
kraftföretag. Det föreligger icke någon rationell anledning för staten att genom
egen distribution ingripa i förhållandena inom dessa län.
Aven Västerbottens län är endast i ringa grad berört av vattenfallsstyrelsens
anläggningar. Styrelsen har visserligen nyligen byggt en högspänningsledning
längs norra stambanan, men på grund av dess höga spänning är den
icke lämplig såsom utgångspunkt för en landsbygdsdistribution. Vattenfallsstyrelsens
för allmän distribution utförda anläggningar äro lokaliserade
till södra delen av länets kustland, och denna torde icke kunna hänföras till
de av motionen berörda, avlägset liggande, glest befolkade bygderna.
En kraftledning är nu planerad från kustlandet till vissa inre delar av Västerbottens
län, men denna ledning torde komma att utgå från Skellefteå
stads kraftverk. Vattenfallsstyrelsen har med hänsyn till sina utbyggda krafttillgångar
och kraftledningsnät däremot inga naturliga förutsättningar för
att elektrifiera någon nämnvärd anpart av den inre, glest bebyggda delen av
Västerbottens län.
Vad Norrbottens län beträffar, är vattenfallsstyrelsen redan energileverantör
till betydande delar av länet, och dess verksamhet torde komma att
successivt utsträckas alltmera, även om man får förutsätta, att vissa avsides
liggande bygder billigare och enklare förses med kraft från lokala vattenfall,
eventuellt understödda av dieselkraftverk, än genom långa och dyrbara kraftledningar
från det statliga kraftsystemet.
Vattenfallsstyrelsen är beredd att jämte vederbörande länsstyrelse deltaga
i utredningen rörande den fortsatta elektrifieringen av Norrbottens län och
sådana delar av Västerbottens län, där det finns naturliga förutsättningar för
kraftleverans från styrelsen. Med hänsyn till att styrelsens personal är synnerligen
knapp i förhållande till dess nuvarande arbetsuppgifter, är det däremot
icke möjligt eller lämpligt, att styrelsen ägnar sig åt elektrifieringsfrågor
i Jämtlands och Västernorrlands län samt sådana delar av Västerbottens
län, till vilka styrelsen icke kan rationellt leverera kraft.
Vattenfallsstyrelsens egen erfarenhet ävensom dess erfarenhet från elektrifieringkommitténs
arbeten ger vid handen, att generella utredningar för sto
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 85.
5
ra områden med nödvändighet bli ganska summariska. Det krävs icke minst
för de glest befolkade områdena inom de nordliga länen synnerligen ingående
och detaljerade undersökningar, innan en elektrifiering kan genomföras.
Kraftbehoven och ledningskostnaderna behöva undersökas för varje ort, för
att man skall kunna få en lämplig gräns mellan de delar, som kunna medtagas,
och de delar, som åtminstone tillsvidare måste uteslutas. Det krävs
upprepade och svåra förhandlingar, innan en lämplig avvägning erhålles mellan
de bidrag, som böra lämnas av strömkonsumenterna och i olika form från
statens sida. Organisationsformen behöver också noggrant genomarbetas.
Ofta är det svårt att få en av tillräcklig majoritet accepterad lämplig fördelning
av kostnaderna mellan de olika strömkonsumenterna. Vid en generell
utredning torde det med den begränsade arbetskraft, som i allmänhet står till
förfogande för ett sådant ändamål, icke bli möjligt att inom rimlig tid genomföra
de nödvändiga undersökningarna och förhandlingarna för ett län i dess
helhet. Det är bättre, örn man, såsom hittills skett i Norrbottens län, angriper
problemet etappvis, så att man först koncentrerar elektrifieringsarbetet
på en viss bygd och först därefter tager itu med nästa område, varvid arbetet
väsentligt underlättas genom den hänvisning, som kan göras till den redan
verkställda elektrifieringen.
Naturligtvis kan det dock vara av värde att genom en allmän översikt erhålla
uppfattning örn storleken av den elektrifieringsuppgift, som finnes att
utföra inom de av motionärerna angivna områdena. En sådan översikt torde
emellertid erhållas ur den utredning, som för närvarande pågår inom kommerskollegium
angående kraftförsörjningen inom landets ännu oelektrifierade
bygder och som torde bli slutförd inom en nära framtid.
Norrbotten ger ett gott exempel på hur elektrifieringen kan finansieras.
Det synes rimligt, att kraft göres disponibel till normalt pris på lämplig central
punkt inom varje större bygd, eventuellt genom statliga stödåtgärder.
Därvid bör det stödkapital, som lämnas ifrån statens sida, icke såsom hittills
bokföras såsom en tillgång, utan omedelbart avskrivas. Så länge kapitalet
finnes bokfört, föreligger det ett moraliskt tryck på vederbörande verk att
söka åstadkomma förräntning av detta kapital, varigenom sådana undantagsförmåner,
som eljest kunnat beviljas ödemarkskonsumenterna, bliva förhindrade.
Samtidigt som kraft göres disponibel inom bygden torde, enligt det
arbetssätt, som tillämpats i Norrbotten, andelsföreningar lämpligen böra bildas,
som omhändertaga den lokala distributionen under stöd och medverkan
från statens och länsstyrelsens sida. Staten bör kunna lämna visst kontant
bidrag. Slutligen böra kraftkonsumenterna inom bygden själva lämna bidrag
både i naturaprestationer och i kontanter.
Det är synnerligen viktigt, att länsstyrelsen får till hjälp en lokal sakkunnig
institution liknande länsföreningen i Norrbottens län, som kan icke blott
biträda landsbygdens invånare med projektering av ledningsnätet, utan som
jämväl kan i fortsättningen kontrollera och stödja företagen, vilkas skötsel
eljest lätt blir försummad.
I detta sammanhang bör framhållas, alf vattenfallsstyrelsen icke anser det
lämpligt, att styrelsen omhändertager den lokala distributionen. Skulle staten
omhändertaga den lokala distributionen, bleve otvivelaktigt följden, att
anspråken på denna oerhört stegras. Dels skulle man begära, att ledningsnätet
utsträcktes till snart sagt varje stuga, dels skulle kraven på driftsäkerhet
och soliditet i bygnadssättet stegras. Man skulle därjämte riskera att även
relativt små meningsbrytningar skulle föranleda hänvändelser ända upp till
vattenfallsstyrelsens centrala förvaltning och möjligtvis till regering oell riksdag.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 85.
Utskottet.
I anslutning till vad ovan anförts får vattenfallsstyrelsen sålunda förklara
sig beredd att deltaga i utredningar rörande elektrifiering av Norrbottens län
och sådan mindre del av Västerbottens län, som styrelsen anser kunna lämpligen
förses med kraft från styrelsens nät, efter de riktlinjer, som ovan föreslagits,
medan vattenfallsstyrelsen icke anser sig kunna påtaga sig något arbete
med utredningarna rörande Jämtlands och Västernorrlands län.
Ur yttrandena från länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen antecknas
följande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, som bifogat yttrande från Västernorrlands
läns elektriska förening u. p. a., har för länets vidkommande livligt
förordat, att åtgärder från statmakternas sida snarast möjligt vidtagas för
ett rationellt ordnande av elektrifieringsproblemen för länet i dess helhet. Den
i motionerna föreslagna utredningen anser länsstyrelsen sålunda vara av
stort behov påkallad.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har överlämnat infordrat yttrande i ärendet
från Jämtlands läns elektricitetsförening u. p. a. och för sin del förklarat sig
ej ha något att erinra mot att utredning verkställes för vidtagande av de ifrågasatta
åtgärderna.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har — med åberopande av yttrande från
Västerbottens läns elektriska förening u. p. a. — anfört, att det i nu föreliggande
motioner berörda ämnet innefattas i den utredning, som pågår inom
kommerskollegiet. Länsstyrelsen har givit uttryck åt sin livliga förhoppning,
att denna utredning äntligen måtte slutföras och föranleda snara och
verksamma åtgärder till hjälp för landets sämst ställda medborgare.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att det även i fortsättningen
torde komma att ställas krav på statsmakternas välvilja och hjälpverksamhet,
innan elektrifieringen av länet genomförts i önskvärd utsträckning. Om
uppnåendet av detta mål kan påskyndas genom bifall till de föreliggande
motionerna, är mycket vunnet enligt länsstyrelsens mening. Ett yttrande
från Norrbottens elektricitetsförening u. p. a. har bifogats länsstyrelsens
utlåtande i ärendet.
I likhet med motionärerna finner utskottet det vara av stor betydelse, att
landsbygdsbefolkningens levnadsförhållanden kunna förbättras. Såsom ett
led i en rad av åtgärder för tillgodoseende av detta syfte ha nu motionärerna
särskilt framfört frågan om statlig medverkan i och för elektrifiering av de
avlägset belägna, glest befolkade bygderna i de fyra nordligaste länen. Av
den i ärendet ovan lämnade redogörelsen för vissa hithörande spörsmål synes
framgå, att denna angelägenhet torde innefattas i den utredning, som
Kungl. Maj:t i enlighet med en riksdagens tidigare skrivelse (1936:383)
uppdragit åt kommerskollegium. Med hänsyn härtill torde utskottet kunna
inskränka sig till att understryka vikten av att denna utredning snarast möjligt
slutföres. Därvid vill utskottet i anledning av de yttranden, utskottet
införskaffat, emellertid framhålla, att det synes vara lämpligt, att kommerskollegium
i detta utredningsarbete söker samverkan med vattenfallsstyrelsen
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 85.
7
och respektive länsstyrelser. Ehuru alltså utskottet delar motionärernas
mening om behovet av föreslagna åtgärder, anser dock utskottet i överensstämmelse
med det anförda icke påkallat att nu tillstyrka skrivelse till
Kungl. Majit i ärendet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att motionerna I: 203 och II: 315, likalydande, må anses
besvarade med vad utskottet anfört.
Stockholm den 17 maj 1938.
På jordbruksutskottets vägnar:
, C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl Eriksson, Gabrielsson, Tjällgren,
Alfred Andersson, von Stockenström, Jacob Hansson och Lindbärg; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Björnlunda, Uddenberg, Hedlund i Häste,
Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön, Hilding, Persson i Grytterud och Pettersson i Dahl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.