Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog jämte i ämnet väckt motion.

1938-05-17 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1938:87, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog jämte i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87

15

Nr 87.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1938 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder

till underlättande av belåning av jordbruksegendom

med växande skog jämte i ämnet väckt motion.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 24 mars 1938 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad

proposition, nr 261, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagda utdrag

av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen den

3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor;

2) förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932

(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar

intaga andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor;

dels ock att godkänna av föredragande departementschefen tillstyrkta ändringar

i gällande bestämmelser rörande statens sekundärlånefond för jordbrukare.

Förslagen äro av följande lydelse:

“Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50 förordningen

den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att §§ 27 och 50 förordningen den 3 juli 1930 om

jordbrukets kreditkassor1 skola erhålla ändrad lydelse, på sätt av det följande

framgår:

§ 27.

Jordbrukskassa må icke beredas kredit till högre belopp än som motsvarar

det sammanlagda lånemaximum, som gäller för kassans medlemmar. Vad

sålunda stadgats skall dock ej utgöra hinder för centralkassa att till jord
-

1 Senaste lydelse av § 27, se SFS 1936:374.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

brukskassa utöver nyss avsedda maximum utlämna lån mot säkerhet av

inteckning i jordbruksfastighet, varför medlem av jordbrukskassan är delaktig

i densamma, om och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom

sex tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt

gällande taxering. Såsom jordbruksfastighet anses även fastighet, varå,

utan samband med jordbruk, trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiskodling eller

annan därmed jämförlig verksamhet bedrives såsom självständig näring, så

ock sådan såsom annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken användes

av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning

av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet.

§ 50.

Det högsta---halva lånemaximum.

Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem, som är ägare av fastighet,

varom i § 43 första och andra stycket förmäles, utöver lånemaximum utlämnas

lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad inteckning, om och i den

mån inteckningens kapitalvärde ligger inom sex tiondelar av fastighetens

sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt gällande taxering.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.»

“Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § 6 förordningen den 3 juni 1932

(nr 165) angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till

medlemmar intaga andra ekonomiska föreningar än

jordbrukskassor.

Härigenom förordnas, att § 6 förordningen den 3 juni 1932 angående rätt

för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska

föreningar än jordbrukskassor1 skall erhålla ändrad lydelse, på sätt

av det följande framgår:

§ 6.

För kredit---fullt betryggande.

Krediten skall — — — föreningen själv.

Mot inteckning---fullgod säkerhet.

Kredit må beredas en och samma förening till så stort belopp, som av

centralkassans styrelse med hänsyn till säkerhetens beskaffenhet och andra

1 Senaste lydelse, se SFS 1936 :375.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

17

ifrågakommande omständigheter prövas lämpligt. Krediten må icke uppgå

till mera än tvåhundra kronor för varje av föreningen i centralkassan tecknad

andel, dock med rätt för centralkassan att därutöver, efter medgivande av

styrelsen för jordbrukskreditkassan, lämna föreningen kredit mot säkerhet

av inteckning i fastighet, om och i den mån inteckningen ligger inom sex

tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt

gällande taxering, där fastigheten är taxerad såsom jordbruksfastighet, och

inom fyra tiondelar av taxeringsvärdet, där fastigheten är taxerad såsom

annan fastighet.

Centralkassas sammanlagda---denna begränsning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.»

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet, i den mån ej nedan lämnas

redogörelse därför, hänvisa till propositionen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första

kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 304, av herr Bengtsson

m. fl., vari hemställts, att den tillämnade ändrade lydelsen av 50 § sista stycket

i förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor gives

i huvudsak följande avfattning: »Utan hinder av vad nyss sagts må till medlem,

som är ägare av fastighet, varom i § 43 första och andra stycket förmäles,

utöver lånemaximum utlämnas lån mot säkerhet av i fastigheten beviljad

inteckning, örn och i den mån inteckningens kapitalvärde ligger inom

sex tiondelar av fastighetens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden enligt

gällande taxering; dock att, i den mån belåningen utsträckes utöver sex

tiondelar av enbart jordbruksvärdet, lån ej må utlämnas med mindre överenskommelse

träffas om begränsning i rätten att avverka skog å fastigheten

på sätt stadgas i lagen den 6 juni 1930 (nr 202).»

Angående de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet

hänvisa till motionen.

På departementschefens uppdrag har inom jordbruksdepartementet en

undersökning verkställts rörande möjligheterna att underlätta belåning av

jordbruksegendom med växande skog. Såsom resultat av undersökningen

har upprättats en promemoria i förevarande ämne.

över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, bank- och fondinspektionen

— som i ärendet hört styrelsen för svenska bankföreningen —,

sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, statens egnahemsstyrelse,

1936 års egnahemsutredning, 1936 års skogsutredning, centralrådet

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 10 sami. Nr 85—88.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

för skogsvårdsstyrelsernas förbund, skogsägareföreningarnas riksförbund

samt styrelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank, svenska jordbrukskreditkassan

och svenska sparbanksföreningen.

Allmänna motiv för åtgärder till underlättande av skogsbelåning.

I promemorian har inledningsvis hänvisats till att för de skogsägande

jordbrukarna förelåge ett ofrånkomligt behov av kapital för skilda skogliga

ändamål. Där skogsägaren icke själv besutte eget kapital, vöre han hänvisad

till att anskaffa sådant genom anlitande av kredit. Sålunda kunde han

behöva upptaga lån redan för att kunna förvärva skogsegendom, ibland

också för åtgärder av skilda slag till höjande av skogens värde samt slutligen

även för driftsändamål. I förstnämnda hänseende har erinrats örn, att

det alltmer kommit att betraktas såsom en förutsättning för skapandet av

bärkraftiga jordbruk, att jordbrukaren även förvärvade tillräcklig skog. Med

utgångspunkt härifrån hade bland annat under år 1937 vissa ändringar vidtagits

i 1926 års lag örn delning av jord å landet, innebärande att vid avstyckningar

av jord skulle tillses, att varje fastighet örn möjligt tilldelades

skog i sådan omfattning, att ett självständigt jordbruk kunde komma till

stånd. Under vissa förutsättningar skulle fastighet även tilldelas skog utöver

husbehovet (stödskog). Jämväl 1925 års lag angående förbud i vissa

fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom hade år 1937

varit föremål för ändring till främjande bland annat av jordbrukarnas förvärv

av erforderliga skogstillgångar. Det önskemål, som sålunda uppställts

av lagstiftaren, kunde emellertid näppeligen tillgodoses, örn icke jordbrukarna

förfogade över tillräckliga medel till inköp av skog. Visserligen vore

det vanligt, att en jordbrukare kunde täcka en del av köpeskillingen för en

inköpt egendom genom att företaga skogsavverkningar å denna. I den mån

härigenom skogens avkastningsförmåga för framtiden minskades, kunde

emellertid denna väg att anskaffa kapital icke förordas vare sig med hänsyn

till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdssynpunkt. Det kunde vara

att föredraga, att jordbrukaren kunde erhålla det erforderliga kapitalet genom

lämpligt ordnad kredit.

Enligt vad i promemorian vidare framhållits kunde belåning av inteckningar

i jordegendom med växande skog möta svårigheter med hänsyn till

att långivaren vid bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till

risken, att skogen kunde avverkas och egendomen härigenom få sitt värde

reducerat. Skogens värde kunde också påverkas genom naturhändelser, särskilt

skogseld, ävensom genom fluktuationer i fråga örn prisläget å skogens

produkter.

Med avseende å risken för skogens värdeförsämring genom avverkning

har i promemorian erinrats om att vissa garantier häremot redan läge i gällande

skogsvårdsbestämmelser. Skogsvårdslagen den 15 juni 1923 inskränkte

sig visserligen till att i fråga om äldre skog stadga, att avverkning ej finge

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

19

så bedrivas och att ej heller efter avverkningen finge med marken så förfaras,

att skogens återväxt äventyrades. Denna bestämmelse utgjorde icke hinder

för att en fastighet med genomgående äldre skog praktiskt taget kalhögges,

så långt detta vore möjligt utan att man äventyrade återväxten. I fråga

om yngre skog gåve lagen emellertid strängare regler. Det stadgades sålunda

i princip förbud mot avverkning av yngre skog annorledes än genom

gallring, som vore ändamålsenlig för skogens utveckling. Icke heller denna

bestämmelse syntes dock erbjuda tillräckliga garantier mot att avverkning

företoges, som i alltför hög grad förringade värdet av kreditgivares säkerhet.

Det allmännas intresse av att skogen i stort sett vårdades på ett rationellt

sätt sammanfölle ej nödvändigtvis med kreditgivarens intresse av att

skogen å viss fastighet vidmakthölles till oförändrat värde. Skogsvårdsstyreisema

kunde vidare medgiva undantag från de nyssnämnda bestämmelserna

i skogsvårdslagen. Och örn skogsägaren avverkade skog i strid mot

dessa bestämmelser, riskerade han ingen straffpåföljd på grund härav. Sådan

inträdde nämligen först, om skogsvårdsstyrelse meddelat förbud mot

avverkning och skogsägaren överträdde detta förbud. Av det nu sagda syntes

framgå, att skogsvårdslagens bestämmelser icke ens i vad de gällde yngre

skog kunde på ett tillfyllestgörande sätt trygga kreditgivares anspråk på säkerhet

för vidmakthållandet av belånad skogs värde.

Detta har däremot, enligt vad i promemorian vidare anförts, varit syftet

med en den 6 juni 1930 utfärdad lag örn begränsning av rätten att avverka

skog å intecknad fastighet. Enligt denna lag kunde, om hypoteksförening

med en låntagare träffade överenskommelse örn vissa inskränkningar i den

senares rätt att avverka skog å belånad fastighet, denna överenskommelse

ligga till grund för en föreskrift av vederbörande skogsvårdsstyrelse om överenskommelsens

efterlevnad. Skogsvårdsstyrelsen hade även att övervaka,

att överenskommelsen efterlevdes. Avverkning i strid mot densamma vore

förenad med straff och förverkande av avverkad skog.

Såsom en väg till ernående av vidgade möjligheter att belåna skog har i

promemorian ifrågasatts, att nyssnämnda lag skulle givas sådan utsträckt

tillämpning, att densamma även kunde tillämpas i fall, då kredit utlämnades

av vissa andra kreditinrättningar än hypoteksföreningarna. Härigenom

skulle det skydd, som förevarande lag medgåve, kunna utnyttjas också med

avseende å andra lån än bundna primärlån.

I promemorian har givits uttryck åt uppfattningen, alt efter en sådan utsträckning

av tillämpligheten av 1930 års lag anledning icke funnes att

upprätthålla några särskilda begränsningar i kreditinrättningarnas möjligheter

att belåna skog. Med utgångspunkt härifrån borde vissa ändringar

vidtagas i de för jordbrukskasserörelsen gällande författningarna. I promemorian

lia framlagts förslag till sådana ändringar.

Emellertid har i promemorian vidare hänvisats till att vid belåning av

egendom med växande skog även måste tagas hänsyn till möjligheterna till

prisfluktuationer med avseende å skogsprodukter. I den mån en häftig nedgång

i trävarupriserna föranledde siinkta värden på den växande skogen, vore

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

det klart, att säkerheten för skogsbelåningen minskades. Om en kreditinrättning

då —- låt vara att den holle en ny prisstegring för sannolik — ville

trygga sin likviditet genom att indriva lån, nödgades måhända låntagaren

att för möjliggörande av återbetalning avverka skog. Detta kunde naturligen

för låntagaren innebära olägenheter med hänsyn såväl till att avverkningen

skedde vid en oförmånlig prisnivå som till att densamma icke stöde i överensstämmelse

med den plan, han med hänsyn till skogens sammansättning

eljest velat följa. Med den enskildes intresse sammanfölle här det allmännas.

I anslutning till det sagda syntes det kunna förutsättas, att — även om 1930

års lag erhölle utsträckt tillämpning — de vanliga kreditinrättningarna icke

skulle i tillräcklig omfattning och på ett tillfyllestgörande sätt kunna sörja

för tillgodoseendet av skogsägarnas behov av högre liggande kredit. Om

man ville tillgodose det legitima behovet av sådana krediter, syntes den

lämpliga vägen vara att anordna särskild utlåning genom en statlig lånefond.

I de över promemorian avgivna yttrandena har på ett par håll — särskilt

från 1936 års egnahemsutredning — understrukits, att behov föreligger av ett

underlättande av jordbrukarnas möjligheter att utnyttja skogen som underlag

för kredit.

Departementschefen: »Enligt vad som framhållits i förenämnda inom jordbruksdepartementet

upprättade promemoria och bland annat bekräftats av

vad 1936 års egnahemsutredning anfört i sitt yttrande över promemorian,

föreligger för jordbrukarna ett naturligt och legitimt behov av skogskredit

för skilda ändamål.

I anslutning till vad i promemorian anförts vill jag särskilt understryka

angelägenheten av att envar jordbrukare — där detta är möjligt — beredes

tillfälle att förvärva tillräckliga skogstillgångar för att jordbruket skall

kunna bliva bärkraftigt. Jordbrukaren är emellertid ofta icke i stånd härtill,

om han ej kan skaffa sig medel genom upptagande av lån till relativt

betydande belopp. Han kan visserligen anlita utvägen att avverka skog och

använda inkomsten härav till betalning av köpeskillingen för inköpt fastighet,

men detta är en utväg, som, i den mån avverkningen sträcker sig alltför

långt med hänsyn till skogens framtida avkastningsmöjligheter, icke kan

förordas vare sig med hänsyn till jordbrukarens eget intresse eller ur skogsvårdens

eller skogshushållningens synpunkt.

I detta sammanhang vill jag nämna, att förslag torde komma att föreläggas

årets riksdag om en lagstiftning rörande vissa begränsningar i rätten

att avverka skog å nyförvärvad fastighet. Denna lagstiftning — som närmast

är motiverad av syftet att motverka spekulation med skogsegendom —- torde komma att innebära vissa inskränkningar även i lojala fastighetsförvärvares

möjligheter att tillgodogöra sig skogstillgångarna i alltför stor

omfattning. Genomförandet av en sådan lagstiftning torde vara ägnat att

ytterligare öka behovet av kredit i samband med fastighetsförvärv.

Vare sig behovet av kredit sålunda hänför sig till förvärvet av erforderliga

skogstillgångar eller avser annat legitimt ändamål, som sammanhänger med

skogsbruket, synes det mig vara ett önskemål, att kreditbehovet tillgodoses

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

21

i tillräcklig omfattning och på lämpliga villkor. Härvid får visserligen

icke förbises faran av en alltför hög skuldsättning för jordbrukarna. Hänsynen

härtill torde emellertid icke böra tagas till intäkt för att underlåta

sådana åtgärder, varigenom jordbrukarna kunna få sina legitima och ekonomiskt

motiverade kreditbehov tillgodosedda. Däremot torde nämnda hänsyn

böra föranleda, att jordbrukarnas krediter med avseende å villkoren för

återbetalning m. m. ordnas på ett ändamålsenligt sätt.

Det synes naturligt att, då det gäller att skapa förutsättningar för ett rationellt

tillgodoseende av jordbrukarnas behov av kredit för skogliga ändamål,

i första hand undersöka, i vad mån skogen själv kan läggas till grund

för kredit.

Utnyttjandet av skogen som kreditobjekt försvåras av att långivaren vid

bedömandet av säkerhetens värde måste taga hänsyn till risken, att skogen

kan bliva föremål för avverkning. Enligt vad i promemorian framhållits,

torde skogsvårdslagens bestämmelser icke på ett tillfyllestgörande sätt trygga

långivares anspråk på säkerhet för vidmakthållandet av belånad skogs värde.

Detta har däremot varit syftet med den år 1930 tillkomna lagen om begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, vilken lag emellertid

är tillämplig allenast med avseende å hypoteksföreningarnas utlåning.

I det följande kommer jag att upptaga till undersökning, om ifrågavarande

lagstiftning kan utsträckas till att gälla även andra kreditinrättningar.

Skogens användbarhet som kreditunderlag påverkas också av riskerna för

fluktuationer i priserna å trävaror. Det är uppenbart, att vid bedömandet

av skogsbelåningens höjd hänsyn även måste tagas till sådana risker.»

Utskottet antecknar, att Kungl. Maj:t i propositionen, nr 262, föreslagit

riksdagen att antaga förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § skogsvårdslagen

den 15 juni 1923 (nr 212), åsyftande vissa begränsningar i rätten att avverka

skog å nyförvärvad fastighet. (Utskottets utlåtande nr 88.)

Ändrad lagstiftning om begränsning av rätten att avverka skog

å intecknad fastighet.

I samband med att lanthypoteksföreningarna år 1930 erhöllo rätt att i

fastighets belåningsvärde inräkna värdet å växande skog, infördes särskilda

bestämmelser med syfte att skydda hypoteksföreningarna mot risken att

belånad fastighet genom alltför omfattande skogsavverkningar kunde få sitt

värde reducerat. Dessa bestämmelser återfinnas i lagen den 6 juni 1930

(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet

och äro i huvudsak av följande innehåll.

Örn i fall, då hypoteksförening meddelar lån mot inteckning i fastighet

med växande skog, mellan fastighetens ägare och föreningen överenskommelse

träffas, att viss inskränkning skall gälla i rätten att avverka skogen,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

må enligt 1 § första stycket skogsvårdsstyrelsen, där de härutinnan överenskomna

bestämmelserna ej äro stridande mot grunderna för god skogsvård,

på begäran av föreningen meddela föreskrift, att bestämmelserna skola med

den verkan, som i lagen sägs, lända till efterrättelse.

I 1 § andra stycket stadgas, att örn lånet infriats eller fastigheten eljest

ej längre häftar därför eller föreningen förklarat sig icke vidare påfordra

föreskriftens tillämpning, ändå att fastigheten alltjämt svarar för lånet, föreskriften

skall upphöra att gälla. Om förhållande, på grund varav föreskriften

upphör att gälla, skall föreningen ofördröjligen underrätta skogsvårdsstyrelsen.

De i avseende å avverkningen fastställda bestämmelserna gälla enligt 2 §

mot envar. Innehar någon vid tiden för föreskriftens meddelande rätt att å

fastigheten avverka skog, och har han icke samtyckt till bestämmelserna,

är han dock icke bunden av föreskriften i den mån hans rätt därav beröres.

I 3 § finnas vissa ansvarsbestämmelser upptagna. Sålunda stadgas, att beträffande

ansvar för överträdelse av skogsvårdsstyrelsens föreskrift och om

fullföljd av talan mot dess beslut gäller vad i 6 och 7 kapitlen skogsvårdslagen

är stadgat beträffande ansvar för avverkning i strid mot föreskrift, som

meddelats enligt nämnda lag, och rörande fullföljd av talan mot beslut om

dylik föreskrift. Behållning, uppkommen genom försäljning av förbrutet

virke, och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skall dock i första

hand användas till lånets täckande. Vad sålunda stadgats om redovisning

av sådan behållning och ersättning skall gälla, ändå att överträdelsen

innefattar jämväl förseelse mot annan lag.

Uppsikt över meddelad föreskrifts efterlevnad utövas jämlikt stadgande

i 4 § av skogsvårdsstyrelsen efter grunder samt på villkor i avseende å ersättning

och annat, som med hypoteksföreningen överenskommas. Med ägare

av fastighet skall enligt 5 § likställas innehavare av fideikommiss. Slutligen

skall jämlikt 6 § lagen äga tillämpning allenast beträffande skog, som

enligt lag står under skogsvårdsstyrelses uppsikt.

Ifrågavarande lagstiftning grundar sig på ett av särskilda sakkunniga den

27 december 1929 avgivet betänkande angående primär jordbruks- och skogskredit.

Till underlättande av möjligheterna att belåna skog'' har i promemorian

förordats, att tillämpningen av 1930 års lag måtte utsträckas även till fall,

då kredit utlämnas av vissa andra kreditinrättningar än hypoteksföreningar,

varvid det skydd, som nämnda lag medgiver, skulle kunna utnyttjas också

med avseende å andra lån än bundna primärlån.

I promemorian har närmast ifrågasatts, att lagen, förutom å hypoteksföreningarna,

skulle göras tillämplig å jordbrukskassor och centralkassor för

jordbrukskredit samt sparbanker. Vidare har i promemorian fästs uppmärksamheten

på den utlåning, som sker från egnahemslånefonden och härmed

jämförliga fonder.

Departementschefen: »Syftet med 1930 års lag om begränsning av rätten att

avverka skog å intecknad fastighet är att skydda hypoteksföreningarna mot

risken, att säkerheten för inteckningslån försämras genom alltför långtgående

avverkning av skog. Hypoteksförening, som med låntagare träffar överenskommelse

örn alt viss plan skall följas vid avverkningen, kan hos vederbörande

skogsvårdsstyrelse begära föreskrift, att överenskommelsen skall län
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

23

da till efterrättelse, varefter skogsvårdsstyrelsen utövar uppsikt över att ifrågavarande

föreskrift efterleves.

Den nu föreslagna utsträckningen av 1930 års lag till att gälla, förutom

hypoteksföreningarna, även vissa andra kreditinrättningar är ägnad att för

dessa minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning, och bör sålunda

underlätta för jordbrukarna att utnyttja skogen som kreditunderlag.

Med hänsyn härtill och till vad jag förut anfört angående behovet av sådana

belåningsmöjligheter anser jag önskvärt, att ifrågavarande lagändring

kommer till stånd.

Även örn 1930 års lag sålunda erhåller utsträckt tillämpning, torde det

knappast finnas tillräcklig anledning att antaga, att lagen skall komma att

utnyttjas i särdeles stor omfattning. Avsikten med den ifrågasatta lagändringen

är icke, att lagen skall komma till användning i så många fall som

möjligt utan att den skall kunna anlitas, där detta kan underlätta för en

skogsägare att erhålla lämpligt ordnad kredit. Att skogsägarna skola vara

benägna att, utan att det är nödvändigt, underkasta sig den uppsikt, som

lagen förutsätter, är icke troligt. Med hänsyn härtill finner jag föga sannolikt,

att en utsträckning av lagens tillämpning skall behöva medföra olägenheter

för skogsvårdsstyrelserna. För övrigt måste ihågkommas, att en väl

ordnad skogsbelåning är av värde även ur skogsvårdssynpunkt. Härtill

kommer, att den övervakning, som föranledes av tillämpningen av ifrågavarande

lagbestämmelser, giva skogsvårdsstyrelserna ökade tillfällen att

verka för en god skogsvård.

I förenämnda promemoria har i första hand åsyftats, att 1930 års lag förutom

å hypoteksföreningarna skulle erhålla tillämpning å jordbrukskassorna

och centralkassorna för jordbrukskredit, vilka äro inrättade med statens

stöd för att tillgodose jordbrukarnas kreditbehov, ävensom å sparbankerna,

vilka senare torde vara de kreditinrättningar som ha den största utlåningen

till jordbruket. Emellertid har i en del yttranden förordats, att lagen

även erhåller tillämpning med avseende å affärsbankerna. Med särskild

skärpa ha styrelsen för svenska bankföreningen samt bank- och fondinspektionen

uttalat sig i denna riktning. Ehuru jag anser, att skäl kunde motivera,

att lagen tills vidare i avvaktan på ytterligare erfarenheter icke utsträcktes

längre än i promemorian avsetts, finner jag mig likväl, med hänsyn

till affärsbankernas intresse för saken, icke böra motsätta mig, att lagen

också göres tillämplig i fråga örn dessa bankers utlåning. Ur de synpunkter,

som i samband med tillkomsten av 1930 års lag anfördes mot tanken

att låta lagen gälla inteckningshavare i allmänhet, anser jag inga betänkligheter

kunna möta mot att utsträcka lagens tillämplighet till nu nämnda kreditinrättningar.

Det säger sig självt att, i den mån riksbanken, postsparbanken

eller andra inrättningar för statlig penningförvaltning eller utlåningsverksamhet,

exempelvis egnahemslånerörelsen, kunna ha fördel av att utnyttja

ifrågavarande lagbestämmelser, möjlighet härtill bör beredas dem.

Däremot anser jag mig icke böra förorda bankofullmäktiges förslag, att

bestämmelserna även skulle göras tillämpliga med avseende å försäkrings
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

företag, pensionskassor, stiftelser och andra liknande institutioner. Ehuru

jag saknar anledning att befara, att dessa inrättningar skulle utnyttja lagen

till missbruk av sin ställning som långivare, finner jag likväl lämpligt, att

lagen åtminstone för närvarande icke utsträckes längre än till att gälla de

vanliga kreditinrättningarna ävensom vissa statliga institutioner. I den mån

det kan komma att visa sig, att jordbrukarnas kreditförhållanden kunde

väntas bliva främjade genom en ytterligare utvidgad tillämpning av ifrågavarande

lagstiftning, torde frågan härom sedermera få upptagas till övervägande.

Med hänsyn till de organisatoriska förändringar, som kunna förekomma

icke minst på den statliga kreditgivningens område — bland annat är egnahemslånerörelsen

nu föremål för utredning — anser jag praktiska skäl tala

för att i lagen icke införes en uppräkning av de inrättningar, å vilka lagen

skall kunna tillämpas, utan att bestämmandet härav överlåtes åt Kungl.

Majit.

I promemorian har fästs uppmärksamheten på frågan huruvida mer än en

överenskommelse av förevarande slag bör kunna träffas med avseende å en

och samma fastighet. Jag anser övervägande skäl tala för att detta icke bör

medgivas. Däremot synes hinder icke böra möta, att flera långivare förena

sig om samma överenskommelse.

Det torde böra ankomma på chefen för justitiedepartementet att anmäla

de ändringar i 1930 års lag, som föranledas av förevarande förslag.»

Kungl. Maj:t har i propositionen, nr 259, föreslagit riksdagen att antaga

förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ lagen den 6 juni 1930

(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet.

(Förslaget tillstyrkt av första lagutskottet i dess utlåtande nr 48.)

Förslag till vissa ändringar i författningarna för jordbruks
kasserörelsen.

Jordbrukets kreditkasserörelse är i huvudsak reglerad genom dels lagen

den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser om centralkassor för jordbrukskredit,

dels förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) örn jordbrukets kreditkassor

med däri genom förordningar den 3 juni 1932 (nr 166), den 22

juni 1934 (nr 324), den 26 juni 1936 (nr 374) och den 30 juni 1937 (nr 640)

vidtagna ändringar samt dels förordningen den 3 juni 1932 (nr 165) angående

rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor, vilken sistnämnda förordning

i vissa delar ändrats genom förordning den 26 juni 1936 (nr 375).

Departementschefen: »Efter år 1936 vidtagna författningsändringar får i

det delaktighetsunderlag, som ligger till grund för kassamedlens andel i jordbrukskassa

och därmed för omfattningen av den s. k. andelskrediten, inräknas

värdet av växande skog. Delaktigheten utgör högst en andel för varje

fullt tal av 500 kronor av fastighets såsom delaktighetsunderlag bestämda

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

25

värde. Då andelskrediten högst får utgöra 200 kronor för varje andel, kommer

densamma alltså högst att motsvara 40 procent av fastighetsvärdet. Vad

beträffar fastighets jordbruksvärde föreligger möjlighet att utöver detta lånemaximum

utlämna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning, om och i den

mån inteckningen ligger inom 60 procent av jordbruksvärdet. Samma möjlighet

är däremot icke för handen beträffande fastighets skogsvärde. Detta

innebär uppenbarligen, att ägare av jordbruk, vari skogsvärdet ingår till

relativt betydande del, missgynnas i fråga om belåningsmöjligheter. I den

inom jordbruksdepartementet upprättade promemorian har nu ifrågasatts,

att skogsvärde i förevarande hänseende skall jämställas med jordbruksvärde

och att således vid utlämnande av primärlån skogsvärdet skall få inräknas

i fastighets belåningsvärde.

Styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan har tillstyrkt de i promemorian

framlagda författningsutkasten i förevarande hänseende, medan

åter statskontoret, bank- och fondinspektionen samt bankofullmäktige avstyrkt

desamma.

Till stöd för sitt avstyrkande har bank- och fondinspektionen hänvisat till

att underlaget vid primärbelåning av skog skulle bliva betydligt sämre än

underlaget vid den nu medgivna primärbelåningen. Med anledning av vad

sålunda anförts vill jag fästa uppmärksamheten på att, såsom framgår av

det föregående, förslag är avsett att framläggas om utsträckt tillämpning av

lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet. Denna

lag, som hittills endast kunnat utnyttjas med avseende å hypoteksföreningarnas

utlåning, förutsättes även skola kunna tillämpas vid utlåning

från andra kreditinrättningar, bland dem jordbrukskassor och centralkassor.

Ifrågavarande lagstiftning är avsedd att skydda kreditgivare mot att belånad

skogsegendom får sitt värde reducerat genom avverkningar och är sålunda

ägnad att minska de risker, som äro förenade med skogsbelåning. För

övrigt lia jordbrukskassor och centralkassor, lika väl som alla andra kreditinrättningar,

att i varje särskilt låneärende pröva, örn erbjuden säkerhet för

lån är tillräckligt betryggande. Med hänsyn till det nu sagda anser jag

det icke vara ur säkerhetssynpunkt motiverat att undantaga fastighets skogsvärde

från möjligheterna till primärbelåning hos jordbrukskasserörelsen.

De av bank- och fondinspektionen framhållna principiella betänkligheterna

mot att jordbrukskassor och centralkassor även få bevilja primärkredit

finner jag icke utgöra tillräcklig grund för att upprätthålla en åtskillnad

mellan fastigheters jordbruks- och skogsvärden. I varje fall anser jag dessa

betänkligheter av principiell art icke böra stå i vägen för sådana ändringar i

bestämmelserna för jordbrukskasserörelsen, som kunna öka dess möjligheter

att tillgodose sina medlemmars kreditbehov.

Med hänsyn till det nu sagda och till vad jag förut anfört rörande önskvärdheten

av förbättrade kreditförhållanden för de skogsägande jordbrukarna

vill jag tillstyrka genomförandet av de i promemorian ifrågasatta

ändringarna i förordningen om jordbrukets kreditkassor. En motsvarande

ändring har i promemorian även föreslagits med avseende å förordningen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

angående rätt för centralkassa för jordbrukskredit att till medlemmar intaga

andra ekonomiska föreningar än jordbrukskassor. Då det icke synes

uteslutet, att en sådan möjlighet till skogsbelåning kan komma att vara till

fördel för vissa skogsägaresammanslutningar, anser jag tillräcklig anledning

icke finnas att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan de båda

ifrågavarande författningarna. Jag tillstyrker alltså genomförandet av den

föreslagna ändringen även i nu sist avsedda förordning.»

Statliga sekundärlån mot säkerhet av inteckning i jordbruksegendom

med växande skog.

Såsom framgår av det föregående har i förut omnämnda promemoria

även framlagts förslag om åtgärder för tillgodoseende av skogsägarnas behov

av högre liggande kredit genom statlig utlåningsverksamhet.

Departementschefen: »I enlighet med vad som tidigare närmare utvecklats

anser jag det utgöra ett allmänt intresse, att de skogsägande jordbrukarna

— utan att de därigenom uppmuntras till en alltför hög skuldsättning -—- få

sina legitima kreditbehov tillgodosedda i tillräcklig omfattning och på ett

ändamålsenligt sätt. Med hänsyn härtill har jag inom departementet låtit

undersöka möjligheterna att, i den mån de vanliga kreditinrättningarna med

hänsyn till grunderna för sin verksamhet icke kunna ställa kredit till förfogande,

genom statlig utlåning tillgodose ifrågavarande kreditbehov.

I den promemoria, som inom departementet upprättats i förevarande ämne,

har ifrågasatts inrättandet av en statlig skogslånefond, vars utlåning skulle

handhavas av sekundärlånenämnden. För att minska betänkligheterna mot

en förhållandevis hög belåning av skog ha i promemorian föreslagits särskilda

bestämmelser med avseende å säkerheterna för lån samt återbetalningsvillkor

m. in.

Ehuru vissa fördelar synts mig vara förenade med den väg, som anvisats

i promemorian, har jag emellertid vid mina ytterligare överväganden av detta

spörsmål kommit till uppfattningen, att ifrågavarande statliga utlåning åtminstone

tills vidare bör ordnas genom anlitande av den redan nu förefintliga

sekundärlånefonden. Enligt de för denna gällande bestämmelserna må

lån meddelas till högst 75 procent av det efter vissa grunder fastställda belåningsvärdet

å den jordegendom, varom fråga är. I detta värde får enligt

nuvarande bestämmelser ej inräknas värdet å växande skog. Om sistnämnda

undantagsbestämmelse uteslutes och skogens värde sålunda får ingå i belåningsvärdet,

ökas givetvis förutsättningarna för att sekundärlånefonden

skall kunna bliva till nytta även för sådana jordbrukare, vilkas egendomar

till mera avsevärd del utgöras av skog. En dylik ändring synes så mycket

mer försvarlig, som det enligt vad i annat sammanhang föreslås kommer att

finnas möjlighet att vid belåning av skog, där så anses påkallat, tillämpa bestämmelserna

i lagen om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad

fastighet.

♦

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

27

Såvitt jag kari finna, bör en försiktigt utövad skogsbelåning från sekundärlånefondens

sida icke medföra betänkligheter. Särskild försiktighet måste

givetvis iakttagas vid tider av höga fastighetsvärden, så att icke jordbrukarna

då ikläda sig en gäld, som de sedermera vid fallande konjunkturer icke kunna

förränta. Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på

att ifrågavarande utlåningsverksamhet under inga förhållanden får bedrivas

på sådant sätt, att därigenom underlättas en spekulation med jordbruksfastigheter.

Med grunderna för utlåningen från sekundärlånefonden synes bäst överensstämma

att icke i författningsväg begränsa belåningen av skog till särskilda

ändamål eller eljest närmare reglera förutsättningarna och villkoren

för lån i olika fall. Det synes emellertid uppenbart, att sekundärlånenämnden

vid belåning av egendom, vars värde till väsentlig del utgöres av skogsvärde,

bör taga hänsyn härtill vid bestämmande av återbetalningsvillkor m. m.

I sådana fall bör i allmänhet som förutsättning för lån gälla, att skogen

hålles brandförsäkrad.

De i promemorian berörda frågorna om driftskredit för skogsbrukets behov

och om lån till vissa skogsägaresammanslutningar torde lämpligen böra,

fristående från den nu berörda frågan, framdeles upptagas till övervägande

i andra sammanhang.

Såsom sekundärlånenämnden anfört, torde den omständigheten, att från

sekundärlånefonden även komma att få utlämnas lån på grundval av fastighets

skogsvärde, icke för nästkommande budgetår behöva föranleda ökade

anslagsbehov för nämndens verksamhet.»

Önskemålet att kunna utnyttja växande skog såsom kreditobjekt föranledde

1930, att lanthypoteksföreningarna erhöllo rätt att i fastighets belåningsvärde

inräkna ej blott jordbruksvärde utan även, under vissa villkor, skogsvärde.

Under senare år har kravet på vidgade möjligheter att belåna skog

gjort sig allt mera gällande och vid upprepade riksdagar föranlett motioner

härom. Den av 1937 års riksdag beslutade skärpningen av jorddelningslagen

med avseende på skogstilldelning för jordbruksfastighet, omfattande icke

allenast skog för husbehov utan ock stödskog, har jämväl givit ökat stöd för

detta krav. I samma riktning verka de allt mera målmedvetna och omfattande

strävandena att söka förstärka det stora antalet ofullständiga jordbruk

i landet, ej minst genom att förse dessa jordbruk med ökad skogstillgång.

Över huvud taget torde varken bildande eller upprätthållande av bärkraftiga

och ändamålsenligt sammansatta jordbruksfastigheter i stora delar av landet

kunna äga rum utan att skog tillföres dessa fastigheter och säkerhet

för skogens bevarande skapas.

De ytterligare möjligheter till skogsbelåning, som förevarande proposition

åsyftar, synas utskottet vara ägnade att tillgodose omförmälda kreditbehov

för många jordbrukare. Utskottet vill därför ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag,

att jordbrukskassor och ccntralkassor för jordbrukskredit, sparbanker

och affärsbanker ävensom vissa statliga kreditinstitutioner, såsom de för ut
-

Utstcottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

låning från egnahemslånefonden och sekundärlånefonden, beredas nu föreslagna

ökade möjligheter att belåna även fastighets skogsvärde.

När utskottet i likhet med departementschefen ger uttryck åt denna uppfattning,

sker detta under den förutsättningen, att försiktig återhållsamhet

iakttages vid belåning av skog och att nödig trygghet vinnes för att belånad

skog vidmakthålles vid sitt belåningsvärde. 1930 års lag om begränsning

av rätten att avverka skog å intecknad fastighet bör därför utsträckas till

att gälla icke endast hypoteksföreningarnas utan även nämnda kreditinrättningars

skogsbelåning.

I föreliggande motion hemställes, att jordbrukskassorna med avseende på

belåning av skog skola liksom hypoteksföreningarna ha ovillkorlig skyldighet

att söka det skydd mot risker, förenade med skogsbelåning, som nyssnämnda

1930 års lag avser att lämna. Med anledning härav vill utskottet

erinra örn departementschefens uttalande, att det skall åligga jordbrukskassorna

lika väl som andra kreditinrättningar att i varje särskilt låneärende

pröva, örn erbjuden säkerhet är tillräckligt betryggande. Men även om en

sådan noggrann prövning sker, kvarstår dock vid belåning av skog en i

förhållande till annan fastighetsbelåning betydligt större risk för pantens

minskning i värde genom att låntagaren hastigt avverkar och realiserar

skogen till förfång för långivaren och innan denne hinner ingripa. Det

synes därför utskottet angeläget, att 1930 års lag bringas i tillämpning i alla

de fall, där det belånade skogsvärdet är av någon avsevärd storlek (t. ex. i

regel över 2,000 kronor) eller utgör en mera betydande del av den belånade

fastighetens hela värde. Genom att påfordra tillämpning av 1930 års lag

kommer långivaren i ett betydligt tryggare läge än densamma förutan. Vid

avverkning utan skogsvårdsstyrelsens medgivande eller vid eljest otillåten

avverkning kan nämligen straffansvar utkrävas och virket beslagtagas för

långivarens räkning.

Den utsträckning av sekundärlånefondens utlåning till att omfatta även

fastighets skogsvärde, som departementschefen föreslagit, vill utskottet jämväl

tillstyrka. Härvid gäller givetvis i minst lika hög grad, vad utskottet anfört

med avseende på tillämpningen av 1930 års lag.

Vid tillämpning av 1930 års lag bör, vare sig fråga är om primär- eller

sekundärkredit, föreskrivas skyldighet att hålla skogen brandförsäkrad.

Under åberopande av det anförda och då utskottet i övrigt icke funnit anledning

till erinran mot Kungl. Maj:ts framställning, får utskottet hemställa,

A. att riksdagen må

dels antaga Kungl. Maj:ts förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse av §§ 27 och 50

förordningen den 3 juli 1930 (nr 317) om jordbrukets kreditkassor,

2) förordning örn ändrad lydelse av § 6 förordningen den

3 juni 1932 (nr 165) angående rätt för centralkassa för jord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 87.

29

brukskredit att till medlemmar intaga andra ekonomiska

föreningar än jordbrukskassor,

dels ock godkänna av föredragande departementschefen

tillstyrkta ändringar i gällande bestämmelser rörande statens

sekundärlånefond för jordbrukare;

B. att motionen I: 304 må anses besvarad med vad utskottet

anfört.

Stockholm den 17 maj 1938.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 86.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:335 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till underlättande av belåning av jordbruksegendom med växande skog. s. 1 i texten