Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.

1938-05-17 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1938:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1938 kl. 1/a 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om förstärkt grundlagsskydd för vissa fundamentala

principer för det nuvarande samhället.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr

128 i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 232 i andra kammaren

av herr Bagge m. fl. hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om utredning och förslag i syfte att i grundlag införa och bestämma

några av det nuvarande samhällets fundamentala principer på sådant

sätt, att dessa icke kunna åsidosättas utan en ändring av svensk grundlag.

De principer, som därvid i första hand böra komma i fråga, äro: förenings-,

församlings-, yttrande- och religionsfriheten samt den personliga

äganderätten.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Såsom bilaga är till utlåtandet fogad en inom utskottets kansli i anledning

av motionerna gjord utredning angående bl. a. innebörden av § 16 regeringsformen,

angående svensk lagstiftning m. m. berörande vissa medborgerliga

fri- och rättigheter samt angående dessas reglering i utländsk konstitutionell

rätt.

Ett för våra svenska grundlagar — och särskilt regeringsformen — karakteristiskt

drag är elasticiteten. Grundlagarna hava hittills icke varit inriktade

på att trygga det vid någon viss tidpunkt levande svenska samhällets

»fundamentala principer», även örn stadganden finnas, som beröra

dessa. Inom författningens ram har det varit möjligt att anpassa lagstiftningen

efter förändrade tids- och samhällsförhållanden. Utskottet håller

före, att denna elasticitet också bör för framtiden bevaras och att följaktligen,

örn i grundlag vissa »fundamentala principer» skulle inskrivas, detta

varken kan eller får förhindra att en successivt skeende faktisk omdaning i

det allmänna rättsmedvetandet av de begrepp, till vilka dessa principer hänföra

sig, omsättes i lagstiftning. Ändras det allmänna rättsmedvetandet här

i någon viss punkt, så följer därav att ifrågavarande begrepp kan få ett annat

innehåll i olika tider och att grundlagsskyddet då icke kan omfatta annat

eller mera än det begrepp, som i grundlagen ursprungligen blivit definierat

— grundlagsskyddet blir illusoriskt, om eller när ett dylikt begrepp ej längre

har något underlag i verkligheten.

Därest det grundlagsskydd för »det nuvarande samhällets fundamentala

principer», som motionärernas förslag åsyftar, .skulle kunna vinnas genom

införande i regeringsformen av vissa .sådana principer, t. ex. i anslutning till

eller omedelbart före § 86 (örn tryckfriheten), kan en utredning härom vara

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 5 sami. 2 avd. Nr 16. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

befogad. Inom utskottet hava skilda meningar uttalats angående såväl möjligheten

som effektiviteten av dylika principstadganden i svensk grundlag. Utskottet

vill för sin del betona, att grundlagens helgd icke ökas utan tvärtom

kan undergrävas, örn däri införas bestämmelser, vilka avses såsom garantier

men så avfattas att de blott bliva platoniska uttalanden, dem lagstiftaren kan

frestas att i särskilda fall mer eller mindre direkt skjuta åt sidan, över

Kungl. Majit med riksdagen finnes nämligen för närvarande ingen makt,

som med generellt bindande verkan kan förklara en av dem samfällt stiftad

lag vara ogiltig. Införandet av ett grundlagsstadgande, som förlänade högsta

domstolen och regeringsrätten behörighet att avgiva dylika förklaringar,

kan utskottet icke förorda.

Utskottet vill vidare framhålla vikten av att åt grundlagsändringar icke gives

sådan karaktär att de förhindra eller försvåra möjligheten av effektivt

skydd gentemot sådana krafter, som med våldsmedel vilja omdana statsskicket.

Motionärerna hava icke åsyftat att göra någon fullständig uppräkning av

alla de fundamentala principer, som äro värdefulla tillgångar för den mänskliga

samvaron inom ett kultur- och rättssamhälle. Utskottet vill sålunda

erinra om att rätten till arbete och försörjning för medborgarna måste anses

som en lika viktig princip, som till exempel den om äganderätten. Därest

en utredning skall komma till stånd, bör denna förty omfatta jämväl andra

fundamentala principer än dem, som direkt beröras i motionerna.

Av de medborgerliga fri- och rättigheterna är tryckfriheten i vårt land

mera än i något annat land erkänd genom grundlagsbestämmelser. Den personliga

äganderätten åtnjuter genom bestämmelser i regeringsformen §§ 16,

73 och 74 ett visst, om också ofullständigt grundlagserkännande. Vissa andra

individuella intressen skyddas i regeringsformen § 16 mot övergrepp från

konungamaktens och förvaltningens sida. I flera främmande länder hava

vissa av de medborgerliga fri- och rättigheterna erhållit grundlags skydd i

vidare omfattning än i Sverige. Motionärerna åsyfta nu att hos oss bereda

vissa fri- och rättigheter ett starkare skydd än det, som för närvarande tillkommer

dem i svensk rättsordning. För att förverkliga denna tanke ligger

det närmast till hands att införa och bestämma nämnda fri- och rättigheter

i svensk grundlag och alltså låta dem åtnjuta samma skydd, som för närvarande

tillkommer andra, för vårt folk mindre betydelsefulla ting. Enligt

utskottets mening kan det emellertid därvid icke komma i fråga att på något

sätt, vare sig i form eller sak, rubba regeringsformen § 16, som redan 1809

sammanfattade seklers erfarenheter.

Motionärerna hava anfört, att det möter svårigheter att i lagtext utforma,

vad de önska få infört i grundlagen, men anse dessa icke vara oöverstigliga.

Utskottet vill heller icke förneka möjligheten av att vissa resultat kunna

ernås genom en utredning. Ämnet är också av det intresse och av den vikt

att ett försök att övervinna svårigheterna synes vara befogat. Utskottet tinder

sig dock i samband härmed böra understryka, att det icke kan komma i

fråga att i grundlag införa en omfattande katalog med tillhörande många un
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

3

dantag såsom i tryckfrihetsförordningens äldre form rörande offentliga handlingar,

och icke heller att hänvisa till nya speciella grundlagar, utan allenast

att i grundlag giva korta och klara principstadganden.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville i anledning av förevarande motioner i

skrivelse till Kungl. Majit begära utredning angående frågan

örn införande i regeringsformen av sådana principer, som

för det fortbestående svenska samhället må anses vara av

den fundamentala vikt, att de ej må utan grundlagsändring

åsidosättas genom lagstiftningen.

Stockholm den 17 maj 1938.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: herrar Reuterskiöld, Hallén, Lindmark*, Bergman, Källman*, Karl August Johanson*,

Karl Bodin, Nils Andersson, Anders Andersson, Härdin*, Andrén,

Fast, Andersson i Ovanmyra*, Vougt*, Holmbäck, Lundqvist*, Eriksson i Toftered,

Fält, Hellberg och Norén.

*

Ej närvarande vid justeringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Bilaga.

P. M.

i anledning av motionerna 1:128 och II: 232 om införande

i {grundlag av vissa av det nuvarande samhällets fundamentala

principer.

Till frågan om innebörden av § 16 regeringsformen.

I § 16 RF stadgas följande: »Konungen bör rätt och sanning styrka och

befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva

låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen

och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst

eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga

stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort

till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var

och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer

samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte en var

bliva dömd av den domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder.»

Detta grundlagsstadgande har rent svenska förutsättningar och förebilder.

I landslagens konungabalk hette det rörande innehållet av konungens

ed bland annat, att konung »scal alla råth viso oc sannind styrkia, älsca oc

göma oc alla vrangviso oc osannindh oc allan oräth nidher tryckia både

meth råth oc konungsliko välde sino», att han »scal engen fatighan eller

rikan förderfva a lif eller limi, utan han är laghlica förvunnen oc dömder

epter Sverikes scrifnom laghom. Ey scal han oc nokraledis nokot gotz fast

eller löst af nokrom taka eller afhenda lata, utan epter laghum oc lagha

domom», samt att han »scal oc almoga sin allan frida oc frelsa, serlica then

späka, som meth späkt och meth laghom vil lifva, sva for ostyrlicom oc

vrangvisom inlendzkom som for utländzkom». Även i konungaeden av

1617 återfinnas samma ordasätt, och i 1719 års regeringsform § 2 heter det:

»Kongl. Majit tillhörer lag, rätt och sanning att styrkia, älska och gömma,

men vrångvisa och orätt förbjuda, afskaffa och nedertryckia, ingen förderfva

till lif och lem, utan han vare lagligen förvunnen och dömder, ej heller

något gods, löst eller fast, någon afhända eller afhända låta utan efter

lag och föregången laga dom, försvara, freda och frälsa den, som med späkt

och med lagom vill lefva, men näpsa, aga och straffa den ostyrige och vrångvis.

Samma stadgande inrycktes i 1720 års regeringsform § 2, dock med

den ändring, att orden: »ingen förderfva till lif och lem» ersattes med:

»ingen förderfva till lif och ära, lem och välfärd»; likaså har 1772 års regeringsform

i sin § 2 upptagit ett väsentligen likalydande stadgande, ehuru

till formen något förkortat, på samma gång dess § 16, efter att ha förkla
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

5

rat alla extra ordinarie domstolar avskaffade, ytterligare framhöll, att »hvar

och en svensk man njute den rätt att blifva dömder af den domstol, under

hvilken han enligt Sveriges lag hörer». Dessa grundsatser bekräftades slutligen

till och med av 1789 års förenings- och säkerhetsakt genom slutorden

i dess § 2: »viljandes Kongl. Maj:t beskydda höga och låga mot all orätt,

ingen förderfva till lif, ära, lem och gods, innan han varder lagligen förvunnen

och vid behörig domstol dömd». Huru ordalydelsen 1809 förändrades,

framgår av en jämförelse med den i början av denna uppsats införda § 16 av

gällande regeringsform. Särskilt må dock framhållas, dels att här stadgandet

i landslagen om konungs plikt att hålla och skydda hemfrid återupptogs,

liksom även ett uttryckligt förbud mot godtycklig förvisning insattes, dels att

orden »älska och gömma» utbyttes mot »befrämja», ordet »lem» mot »personlig

frihet», orden »utan efter lag och föregången laga dom» eller, såsom

de lydde i 1772 års regeringsform, »utan laga dom och ransakning» mot

»utan ransakning och dom i den ordning Sveriges lag och laga stadgar föreskrifva».

Konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag avgav rörande § 16 RF. ett yttrande,

som torde tjäna att belysa dess karaktär och innebörd. Sedan nämligen

vid nyssberörda riksdag en ledamot av prästeståndet mot förslaget till

ifrågavarande paragraf anmärkt, att den borde »såsom ett echo från förflutna

barbariska tider» alldeles utgå, besvarade konstitutionsutskottet denna

anmärkning på följande sätt: »Denna § är ock visserligen ej ny. Den är

redigerad i öfverensstämmelse med 2. § i 1720 års Regerings-Form och utgör

en del af den gamla Habeas Corpus, som Britten så högt värderar. Men

Utskottet har trott, att en god lag ej föråldras, och att, om äfven den personliga

säkerheten skulle under en välviljande Regent njutas ostörd, utan att

vara genom Grundlagen befästad, skall Nationen dock känna sig mera trygg

för en framtid, mera oberoende af växlande Grundsattser i styrelsen, då

hon ser genom ett uttryckligt stadgande bevarade hvarje individs personliga

rättigheter, dess lif, dess frihet och välfärd.»

Vid 1902 års riksdag uttalade konstitutionsutskottet i ett då avgivet utlåtande,

örn § 16 RF bl. a. följande: »Detta lagrum afser blott att gifva ett

allmänt uttalande örn det rättsskydd, som den enskilde medborgaren bör

vara tillförsäkrad, och hänvisar till den allmänna lagstiftningen såsom bestämmande

detta rättsskydds omfattning och de närmare garantierna för

dess åtnjutande. Konungen bör nemligen, enligt paragrafens ordalydelse,

ingen förderfva eller förderfva låta, till lif, ära. personlig frihet och välfärd,

utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen afhända eller afhända

låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges

lag och laga stadgar föreskrifva, så ock låta en hvar blifva dömd af

den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder.»---»Sin egent
liga

betydelse i vår nu gällande regeringsform eger paragrafen såsom utgörande

en karakteristik i korta och kärnfulla ordalag af den allmänna rättsåskådning,

hvilken ligger till grund för de enskilde medborgarnes rättsställning

i vårt land.» ----»Deremot har paragrafen aldrig afsett att lemna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

en uttömmande redogörelse för de medborgerliga rättigheterna. Sådana rättigheter

som yttrandefrihet och församlingsfrihet äro derstädes icke med

ett ord berörda; och ännu mindre finner man der uttryck för åtskilliga mera

speciella rättsregler af straffrättslig och processuel innebörd, huru vigtiga

dessa än må vara för den enskilde medborgaren, t. ex. kriminalprocessens

hufvudregel, att ingen må dömas ohörd. Paragrafen öfverlemnar åt den

allmänna rättsordningen, åt ''Sveriges lag och laga stadgar’, att gifva bestämmelser

i dessa afseenden. Det skulle, enligt utskottets mening, vara en mycket

betänklig sak att genom mer eller mindre lyckligt affattade tillägg till § 16

regeringsformen rubba den grundtanke, hvilken sålunda uppbär densamma.

Ty lätteligen skulle sådana tillägg kunna vålla misstydning med afseende å

de medborgerliga rättigheter, som icke finnas i paragrafen omförmälda.»

Frågan örn innebörden och räckvidden av § 16 RF har ganska ingående

diskuterats i den statsvetenskapliga litteraturen. Följande uttalande torde

förtjäna här återgivas:

Reuterskiöld, Vår regeringsforms Magna Charta (i Statsvetenskaplig tidskrift

1897—1899 sid. 283 f., 288, 290, 292, 294):

»Att---ur 16:de paragrafen härleda och framleta något stadgande rö
rande

skydd för s. k. allmänna medborgerliga rättigheter i modern mening,

vore lika konstlad! som lönlöst. Paragrafen föreskrifver i själfva verket ingenting

annat, än att konungen skall i den ordning grundlag medger hålla

sträng och vaksam hand däröfver, att ej blott rättskipningen, utan öfver

hufvud hela den offentliga förvaltningen med full oväld handhafves och

utan afbrott stadigt fortgår å de banor och på det sätt, som Sveriges gällande

lag och författningar utstakat, samt att hvarje enskild individ både blir

i sitt enskilda lif och verksamhet såsom privatperson på ett fullt verksam

sätt tryggad mot hvarje slags öfvervåld, godtycke och olagligt intrång

vare sig från andra enskildes eller från det offentligas sida, och därjämte

får såsom medborgare i ett fritt, men lagbundet samhälle utan någon enskild

eller offentlig makts hindrande eller hämmande mellankomst deltaga i

samhällslifvet och där handla och vandla efter egna åsikter och önskningar,

för så vidt samt så långt och så långe gällande lagar, rätt förstådda och tolkade,

därigenom ej trädas för nära, eller han själf frivilligt genom aftal

eller på annat sätt underkastat sig lagligen möjliga inskränkningar — ty

äfven hans rätt att så göra, är genom paragrafen skyddad. Däremot kan

man ej säga, att 16:de paragrafen själf stadgat några bestämda principer

för lagstiftningen eller utstakat några vissa gränser, öfver hvilka denna icke

får gå vid reglerandet af individens rättsställning i förhållande till andra

individer eller till samhället.»

»Tvärtom hänvisar paragrafen i fråga om materiella normer för det sam

hälleliga rättstillstånd, som den ålägger konungen att upprätthålla, till något

utom sig, nämligen till den faktiska lagstiftningen, sådan denna i hvarje

tid och vid hvarje särskildt tillfälle verkligen är och gäller; det är denna

konkreta rätt, som konungen skall skydda och förverkliga, ej några abstrakta

rättsprinciper ur grundlagen, som endast förbjudit allt stiftande af

lex in casu.---Den 16:de paragrafens grundsatser äro alltså rättssat
ser

blott för lagskipningen och öfverhuvud för styrelsen under och enligt

de gällande lagarna.»

»Emellertid har denna 16:de paragraf äfven för det kyrkliga svenska sam

hållet en betydelse, som är minst lika så stor som den, den samma har för

det borgerliga. Genom orden ''ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

7

skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han därigenom

icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer’ infördes

nämligen i den svenska rätten verkligen en ny princip, som i mängt

och mycket medförde eller åtminstone småningom måste medföra en ny

kyrklig ordning. Hvarken i den äldre lagstiftning, hvarur 16:de paragrafen

i öfrigt hämtats, eller i de första utkasten till 1809 års regeringsform -—- det Håkanssonska och Hans Järtas —- fanns nyssnämnda eller något annat

däremot svarande uttryck.»

»Teoretiskt hade utan tvifvel, så snart regeringsformen blifvit gällande,

alla stadganden i den svenska rätten, hvilka stodo i uppenbar strid med den

nya principen, bort anses antikverade och ipso jure ej mera gällande. Då

det emellertid i många fall måst vara svårt nog att afgöra, hvilka och hvilka

icke, skulle man haft skäl vänta en autentisk förklaring från de lagstil

tande organens sida redan 1809 eller 1810, men någon sådan hördes icke af,

och följden blef, att 16:e paragrafen i detta stycket tills vidare biet en död

bokstaf, i det man betraktade alla de äldre författningarna såsom till sin

kraft fullständigt orubbade.»

»Men samhället har gått än längre vid genomförandet af den i 16:de paragrafen

uttalade grundsats, i det att detsamma låtit ej blott individerna såsom

sådana, utan äfven sammanslutningar mellan individer, hela församlingar

alltså, ja t. o. m. än större samfundsenheter, i denna sin egenskap

erhålla rätt till fri religionsutöfning, till sin tros offentliga bekännelse, om

än med vissa inskränkningar. På 16:de paragrafen kan visserligen i och för

sig någon församlingsrätt lika litet inom det kyrkliga som inom det borgerliga

samhället byggas, men genom lagstiftningen har inom det förra en

sådan efter hand (sedan 1781) erkänts, liksom inom det senare genom sedvanerätt.

»

»Till sist blott ännu ett par ord i detta sammanhang särskildt föranledda

af den för närvarande aktuella frågan om arbetares föreningsrätt.

Att en föreningsrätt icke finns i svensk grundlag stadgad eller ens kan ur

denna framkonstrueras, är redan sagdt. Regeringsformens § 16 ger därtill

intet fog och ingen anledning, då den egentligen afser de enskildes individuella,

mindre deras sociala verksamhet. Men lika visst är å andra sidan, att

en sådan rätt af svensk lag förutsättes och såsom sedvanerätt verkligen existerar.

»

Malmgren, Sveriges Grundlagar, 1937, sid. 29 f.:

»Dess huvudsyfte är att skydda den enskilde mot övergrepp från den styrande

maktens sida och fastslå dennas plikt att i sitt handlande hålla sig

inom lagens råmärken.» — — — »Ehuru paragrafen egentligen riktar sig

till konungen, gäller den tydligtvis i lika mån de honom underordnade myndigheterna.

» ---»Det som § 16 vill rikta sig emot är nämligen det godtyckliga

ingripandet från konungens och ämbetsmyndigheters sida.»----

»RF § 16, som med något överdrivande av dess verkliga betydelse har kallats

''Sveriges Magna charta’, kan i viss mån sägas vara ett motstycke till de

kataloger över individernas fri- och rättigheter (rättighetsförklaringar), som

innehållas i de flesta främmande författningar. Dessa kataloger upptaga

emellertid åtskilliga rättigheter, som icke blivit beaktade i §16: likhet inför

lagen, förenings- och församlingsfrihet, yttrandefrihet, petitionsrätt m. m.»

M(dalgren, Sveriges författning, 1936, II, sid. 28 f; 34 f.

»Lagstiftningen inverkar omgestaltande på rättsordningen, men har å

andra sidan själv sin grund i denna. Den är en rättsligt — nämligen genom

statens författning — given och begränsad maktbefogenhet. Den har därför

inga andra gränser än dem rättsordningen själv sätter för densamma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Det finns inga rättigheter utanför rättsordningen — helt enkelt därför att

rättigheterna äro funktioner av rättsordningen. Äganderätten, yttrandefriheten,

den demokratiska valrätten och andra dylika förmåner äro skapelser

av rättsordningen och existera endast så länge denna erkänner dem.

Några medfödda och oförytterliga, med den mänskliga personligheten oupplösligt

förknippade rättigheter finnas icke. Det som gör att vissa rättigheter

och förmåner framstå som omistliga och oantastliga är att de mänskliga

kraven och livsbehoven hos folk med enahanda kulturstandard och likartad

social åskådning komma vissa värden att te sig som självklara och orubbliga.

Detta kan då föra till att rättsordningen omger dem med särskild

helgd. Emellertid är det endast undantagsvis som den i senare tid därvid

gått ända till en orubblighetsförklaring, såsom då den franska författningen

förbjuder väckandet av förslag örn avskaffande av den republikanska statsformen.

För Sveriges del finnas inga som helst gränser stadgade för lagstiftningsmakten

-— utom de som kunna sägas ligga i själva lagbegreppet. Även de

mest genomgripande förändringar i den bestående rättsordningen kunna genomföras

på fullt laglig väg. Icke ens det i andra staters författningar ofta

förekommande förbudet mot att giva lagar tillbakaverkande kraft återfinnes

i vår regeringsform, om än retroaktiva strafflagar och stadganden som

innebära förintande av privata rättigheter utan motsvarande gottgörelse få

anses stridande mot den svenska lagstiftningens oskrivna grundprinciper.»

»Enligt den föregående framställningen skulle med lag förstås en regel eller

ett komplex av regler för mänskligt handlande, ett generellt formulerat handlingsdirektiv

till skillnad från det för ett konkret fall avsedda beslutet eller

utslaget, som ju också innebär ett handlingsdirektiv. Det är visserligen icke genomgående

erkänt, att lagen enligt sitt begrepp nödvändigt måste vara generell.

Och i åtskilliga främmande länder förekommer det. örn än sällsynt, att stats

akter i konkreta fall (t. ex. naturalisation) erhålla lagens form. För Sveriges del

bör man emellertid kunna säga, att både grundlag och praxis stå främmande för

ett dylikt förfarande. Motsatsen mellan lagstiftning och lagskipning vilar ju

på motsatsen mellan en abstrakt regel och dennas tillämpning på ett konkret

fall. Och medan grundlagen i RF § 89 stadgar en befogenhet för riksdagen

att hos konungen göra framställningar beträffande dagar och författningar’,

vilkas utfärdande ankommer på den styrande makten, ställer den sig genom

det bekanta förbudet i RF § 90 principiellt avvisade mot inblandning

från riksdagens sida i konkreta tillämpningsfall. Man finner ju också, att

även när ett ingripande genom lagstiftning alldeles tydligt påkallats av ett

visst konkret fall, den stiftade lagen dock icke begränsats till att gälla endast

detta. Ett typiskt exempel erbjuder lagstiftningen om anstånd med

gälds betalning i samband med Kreuger-krisen 1932.»--- — »Detta för
farande

visar på ett synnerligen påtagligt sätt, att man ej velat använda

lagstiftningens form för reglerande av ett konkret fall: en lag skall principiellt

vara allmänt avfattad, och då det icke var meningen, att lagen i fråga

skulle få användning i andra fall än det föreliggande, gav man den en mycket

begränsad giltighetstid. ''

Herlitz, Örn lagstiftning, 1930, sid. 416 f., 422 f., 433, 436.

»Det som man framför allt söker, då fråga är örn att en författning genom

sitt innehåll hämmar och klavbinder lagstiftningen, är emellertid sådana

stadganden, som innebära skydd för s. k. medborgerliga rättigheter,

som alltså hindra lagstiftningsmakten att förgripa sig på vissa såsom fundamentala

uppfattade privatintressen. Sådana stadganden stå emellertid endast

i ringa omfattning att finna i de svenska grundlagarna. Man har i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

9

detta hänseende velat åberopa RF § 16, men säkerligen med orätt; det

torde ej finnas anledning att frångå den allmänt antagna tolkningen av

denna §, att den huvudsakligen endast utgör ett till konungen riktat förbud

och sålunda inskränker blott hans, icke lagstiftningsmaktens frihet.

Detta gäller emellertid icke om religionsfrihetens princip. Vad § 16 härom

innehåller är en nyhet, som under påtagligt intryck av internationella

strömningar tillkommit 1809; på denna punkt torde regeringsformen böra

anses hava uttalat en jämväl för lagstiftaren bindande sats.

På det hela taget är det påfallande, hur fria händer de svenska grundlagarna

trots sin utförlighet dock lämna åt lagstiftningen. Endast på särskilda

begränsade områden förekommer det — praktiskt sett —, att lagstiftningsåtgärder

måste bedömas med hänsyn till innehållets överensstämmelse

med grundlagens innehåll. Man är ej i Sverige, såsom exempelvis i

Norge, ställd inför ovillkorliga förbud mot att giva lagar återverkande kraft

eller mot expropriation utan ersättning. Och okända äro hos oss de hinder,

som utförliga kataloger över ''medborgerliga rättigheter’ och andra

fundamentala grundsatser mångenstädes bereda. Praktiskt verksamma

såsom hämmande moment visa sig grundlagarna kanske mest på vissa områden,

där det av grundlag beredda skyddet för en naturlig uppfattning

framstår såsom förhållandevis överflödigt och omotiverat. I stort sett utgå

de svenska grundlagarna från den — i nutiden måhända icke alltigenom

hållbara — förutsättningen, att det är överflödigt att lägga hinder i vägen

för den verksamhet som konung och riksdag gemensamt utöva.»

»På åtskilliga ställen förekommer, att grundlagarna visserligen intet hava

att förmäla örn samfällda beslut av konung och riksdag, men dock mer

eller mindre direkt giva vid handen, att samverkan mellan dem är nödvändig.

Denna nödvändighet kan för det första hava kommit till uttryck i ett

till konungen riktat förhud, försåvitt grundlagen därmed kan antagas hava

avsett, att däri avsedda åtgärder få företagas av honom och riksdagen i

förening.

För det andra förekommer, att konungen förklaras endast kunna handla

med riksdagens samtycke eller att stadganden, som blott tala örn att riksdagens

samtycke kräves, förnuftigtvis höra tolkas så, att en medverkan från

konungens sida — som ej omnämnes, men förutsättes såsom självklar —

därjämte behöves.

Inom den först angivna kategorien kommer framför allt RF § 16 i betraktande.

Konungens handlingsfrihet kringskäres här på flera punkter i

de enskilda rättssubjektens intresse, men det förutsättes, att ingrepp i ''liv,

ära, personlig frihet och välfärd’ skall kunna äga rum, då någon ''lagligen

förvunnen och dömd är’, och att ''avhändande'' av gods skall kunna ske ''i

den ordning Sveriges rikes lag och laga stadgar föreskriva’. Måhända har

grundlagsstiftaren med uttrycken ''lagligen’ samt dag och laga stadgar’

egentligen haft i tankarna sådant som kan bliva stadgat genom den lagstiftning

varom regeringsformen bestämmer. Så till vida säges i RF § 16

intet mera örn riksdagens kompetens än som redan bör inläggas i andra

grundlagsstadganden, .särskilt RF § 87. Men enligt allmänt omfattad tolkning

innebär den något mera, i det den även för andra i paragrafen beskrivna

ingrepp i enskild rätt och frihet än dem, för vilka grundlagens lagstiftningsregler

påkalla riksdagens medverkan, uppställer kravet på att konung

och riksdag skola samverka; detta krav anses uttryckt i orden ''Sveriges

lag och laga stadgar’. Med de ovan citerade vändningarna anser man

således grundlagen hava uppställt ett krav på att konung och riksdag samfällt

skola bestämma de materiellt rättsliga förutsättningarna för och för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

farandet vid här ifrågavarande ingrepp. RF § 16 skulle härigenom om

ej bestämma, så åtminstone förutsätta ett konungens och riksdagens kompetensområde

vid sidan av lagstiftningens olika områden. Grunden för

detta antagande synes emellertid osäker. ''Lagligen’ och i synnerhet dag

och laga stadgar’ äro mer än lovligt dunkla uttryck, örn man avsett att

säkerställa riksdagens medverkan. Det är knappast naturligt, att i en

grundlag, som låter konungen ensam stifta vissa dagar’ (RF § 89), fatta

orden daglig’ resp. dag’ såsom påkallande riksdagens medverkan. Vad

orden daga stadgar’ angår, så måste de på ett annat ställe i regeringsformen

(§ 47) avse — eller åtminstone bland annat innefatta — författningar

utfärdade av K. M:t ensam. Starka skäl fordras då för att förkasta denna

tolkning — som språkligt sett ligger närmast till hands — i RF § 16. Ett

sådant skäl skulle vara, att paragrafen med en dylik tolkning bleve meningslös:

vad mening vore det —- skulle man vilja säga — i att förbjuda

konungen att vidtaga eller tillåta åtgärder som ej stöde i överensstämmelse

med ''stadgar’ eller dagar’, som han själv utfärdat? Paragrafen kan

dock från sådan utgångspunkt få den förnuftiga meningen, att dylika åtgärder

alltid måste äga rum i enlighet med en generell föreskrift, den må

vara skapad av konungen ensam eller av konung och riksdag samfällt. RF

§ 16 framstår ur denna synpunkt närmast som ett förbud mot det godtyckliga

ingreppet i enskild frihet, ett vältaligt uttryck för idén örn den

likformiga behandlingen av medborgarne och örn konungens bundenhet

vid bestående objektiv rätt; grundlagarnas skydd mot administrativa förordningar

ägnade att kringskära de enskildas frihet får man med denna

tolkning söka på annat håll. Det nu antydda betraktelsesättet kan här ej

närmare motiveras; och det skall därför ej heller med säkerhet påstås, att

det är riktigt. Tvivelsmålen om den vedertagna uppfattningens riktighet

torde dock göra det berättigat att lämna det kompetensområde, som ansetts

vara genom RF § 16 utstakat för konung och riksdag, ur räkningen.

Erinras bör likvisst, att den uppfattning, vars riktighet här betvivlats, i

verkligheten spelat en betydande praktisk roll.»

»Den första och den tredje frågan avse de så att säga flagrantaste fallen:

lagstiftningsmakten tillvällar sig öppet rättskipningsmyndighet. Dylika åtgärders

otillåtlighet torde med stöd av RF §§ 16, 47 och 90 få anses otvivelaktigt;

det är måhända tillräckligt att åberopa vad RF § 16 säger därom

att var och en skall bliva ''dömd av den domstol, varunder han rätteligen

hörer och lyder’.»

»Slutligen synes åt RF § 16 på denna punkt böra tillmätas en avgörande

betydelse, försåvitt fråga är örn sådana förfaranden, som denna § berör:

avhändande av egendom, o. s. v. En in casu stiftad dag’ kan vara att karakterisera

så att den ej är dag’ eller daga stadga’ i regeringsformens mening,

utan från dess synpunkt innebär ett ingripande i annan ordning än

den dagliga’, än den som föreskrives i dag och laga stadgar’. Det är visserligen

sant, att förbudet mot sådana ingripanden närmast riktats till

konungen; det torde emellertid böra gälla lika väl för hans lagstiftande

verksamhet som för hans verksamhet i övrigt. Det hinder för godtyckliga

ingrepp, som RF § 16 uppställer för konungen, torde således även gälla för

lagstiftningen.»

Strahl, Fyra expropriationsrättsliga uppsatser, 1927, sid. 80 ff.

»Det blir nu på grund av det sagda en uppgift för oss att undersöka, om

den svenska rätten känner någon regel, som i likhet med den nämnda norska

föranleder att bestämma begreppet expropriation med tillhjälp av bland

annat förutsättningar för ersättningsskyldighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

11

Någon sedvanerättslig regel av dylik innebörd torde icke finnas, och av

lagbestämmelser synas för sådan undersökning endast 16 § regeringsformen

kunna komma i betraktande.»

»Det anförda giver vid handen, att om § 16 regeringsformen, såsom påståtts,

stadgar allmänt förbud mot avhändande av gods, vore det svårt att

av dess avfattning utläsa den i §:n innehållna regeln med dess nödvändiga

inskränkningar. En närmare granskning av §:ns ordalydelse torde emellertid

visa, att någon allmän regel mot avhändande icke är uttalad i lagtexten,

och en undersökning av stadgandets tillkomst torde göra det nästan

säkert, att en sådan allmän regel icke kan inläggas i lagrummet.

En granskning av §:ns ordalydelse visar, att §:n enligt sin text riktar

sig allenast till Konungen. Ordalagen synas därför ganska tydligt giva

vid handen, att §:n förbjuder Konungen att ’utan ransakning och dom, i

den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva’, avhända någon hans

gods men att §:n icke lägger hinder i vägen för Konung och riksdag att

genom gemensamt stiftad lag av allmän tillämplighet stadga avhändelse.

Och efter sin ordalydelse skall §:n såsom tillhörande grundlag tolkas.»

Sundberg (i Förhandlingarna å sjuttonde nordiska juristmötet i Helsingfors

1937):

»Modernare grundlagar innehålla regelmässigt bestämmelser, avsedda

att värna medborgarna mot statsmakten. Direkt eller indirekt äro dessa

härledda ur de franska revolutionsförfattningarnas förklaringar rörande de

mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Till dem plägar räknas privategendoms

okränkbarhet. Även i vår rätt finnes en motsvarighet till

dessa rättighetsförklaringar, ehuru den har sin egen historia. Långt före

den franska revolutionen har man i vårt land sökt skapa ett jämviktsläge

mellan staten och medborgaren och de därvid uppställda principerna —

nedärvda från konungaeden i Magnus Erikssons landslag men med än

äldre förebilder — hava upptagits i vår RF § 16: ''Konungen bör rätt och

sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda,

ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd,

utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller

avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den

ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva’. Syftet med detta stadgande

är att fastslå statens skyldighet att upprätthålla den enskildes frihet

och den allmänna rättssäkerheten. Paragrafen uppställer sålunda principen

örn fast rättsordning, personlig frihet, enskild äganderätt och en av

rättssäkerlietskravet normerad statlig maktutövning.

Det har varit omtvistat, örn RF g 16 innehåller rättsregler, vilka binda

statsmakterna vid lagstiftningsmaktens utövning, eller örn den allenast avser

Kungl. Maj:ts handhavande av regementet. Den i nyare teori vanligare

åsikten är den senare och det är också allenast den, som kan åberopa sig å

stadgandets ordalydelse, i det ''Konungen’ genomgående angives såsom den

handlande. Anledningen till att detta är fallet var dock icke, förklarade

Silfverstolpe — en av grundlagsfäderna — att lagstiftaren ej ihågkomma de

kränkningar av de i paragrafen angivna rättigheterna, ''som kunde komma

från nationalrepresentationen eller från mängden av enskilde’. Utan skälet

var, att det vid tidpunkten för regeringsformens tillkomst antogs föreligga

identitet mellan Kungl. Majit och statsmakten. Det var klart, såsom Silfverstolpe

uttryckte sig, ''att som den styrande myndigheten är ensam i besittning

av statens aktiva krafter, är densamma ock den enda som i detta avseende

behöver fruktas’. Riksens ständer vore ''icke ställda i belägenhet att

de behöva de uttryckliga förbud som RF § 16 innefattar’. Med den lydelse,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

som stadgandet fatt, står det emellertid slint i partiväldets tid, där en regering

nied sin majoritets hjälp kan genomdriva sin vilja.

Örn man sålunda kommer lill resultatet, att § 16 enligt sin lydelse ej utgör

något värn för medborgaren mot staten, inställer sig frågan om vilket

som helst beslut, fattat av statsmakterna gemensamt, måste anses grundlagsenlig!,

huru mycket det än strider mot syftet med § 16. Skulle, för att taga

ett exempel, en med någon rösts majoritet genomdriven lag, att alla medborgare

av judisk börd skulle förvisas ur riket och deras egendom hemfalla till

kronan, kunna anses icke stridande mot RF? En sådan slutsats vöre uppenbart

orimlig. När man därför sökt undandraga sig konsekvenserna av sin

egen grundlagstolkning. har man i stället sökt betäckning bakom ’den svenska

lagstiftningens oskrivna grundprinciper’, ''allmänna rättsgrundsatser’ eller

något dylikt. I en utredning av hovrättsassessor Strahl hänvisas till

''grundsatser för lagstiftningsarbetet från synpunkten av det lämpliga och

skäliga’ och samme författare menar, att insikten örn rättssäkerhetsbehovet

nog i själva verket lärl ett håde säkrare och smidigare skydd för äganderätt

och andra rättigheter mot övergrepp genom lagstiftning än sådana

grundlagsstadganden. som i andra länder givits i dylikt syfte’.

I vad män en dylik tilltro är berättigad må lämnas därhän, liksom ock

förhoppningen, att vissa översinnliga, ingenstädes lagfästa rättsprinciper

skola visa sig mera respektingivande än en grundlagsbestämmelse. Det naturliga

synes mig vara att söka värnet för den enskildes rättsställning i den

lag. som skall normera statsmakternas verksamhet, d. v. s. RF.

Aven om § 16 enligt sin lydelse blott avser Kungl. Majit, synes man däriör

sta pa fastare mark, örn man antager stadgandet böra analogivis gälla

förhållandet mellan medborgaren och staten överhuvud. Att en sådan

analogi är historiskt berättigad visar redan Silfverstolpes uttalande om anledningen

till att riksdagen ej nämndes. I ett samhälle nied partipolitiska,

parlamentariskt förankrade regeringar, där dualismen mellan styrande och

lagstiftande makt försvunnit, är en sadan analogi uppenbarligen också nödvändig,

om grundlagsstadgandet skall kunna fylla vad därmed åsyftats.

Om man således anser, att de allmänna rättsgrundsatser, som känneteckna

ett rättssamhälle, äro de, som i vår grundlag med en ålderdomlig avlattning

angivas i § 16, inställer sig frågan i vad mån paragrafens innehåll

kan lämpas till förevarande spörsmål: statens ersättningsskyldighet vid införande

av statsmonopol. Svaret härpå är icke, generellt sett, svårt: § 16

uppställer rättssäkerhetens princip eller med andra ord regeln om bestående

rättsställningars respekterande. Det är detta, som är innebörden av orden

att rätt skall befordras, orätt hindras, ingen fördärvas till sin Välfärd’ och

ingen avhändas ''något gods löst eller fast’. Att sistnämnda uttryck bör

innefatta varje ekonomiskt värde, som någon med rätta besitter, synes mig

vara den riktiga tolkningen; vill man emellertid begränsa ordens innebörd

att endast avse formliga rättigheter möter uttrycket ''välfärd’, historiskt

avser detta uttryck, som ''egentligen innefattar allt, som bidrager till andligt,

fysiskt eller ekonomiskt välbefinnande’, närmast innehavande ämbete och

tjänst, vilka icke uppfattades sorn rättigheter av angivet slag, men vars innehav

uppenbarligen hade ekonomiskt värde. Detta visar, att paragrafen även

avser annat än formliga rättigheter och sålunda bör omfatta bestående rättsställningar

av ekonomiskt värde överhuvud.

Skyddet, som § 16 giver, är icke absolut. Stadgandet självt hänvisar till

välfärdens fördärvande för den sorn ''lagligen förvunnen och dömd är’ och

egendomsförlust efter ''rannsakning och dom’. Härmed åsyftas givetvis ett

straffprocessuellt förfarande. Att extendera orden att även avse tillämpning

av andra lagregler av allmän räckvidd är en tolkning, vartill varken texten

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

13

eller dess historia lämnar något stöd. Av större betydelse är, att andra

stadganden i RF förutsätta ett handlande från statens sida, som innebär en

egendomsavhändelse. Man behöver därvid icke tänka på beskattningen —

mellan den och konfiskationen finnes åtminstone en principiell gräns. Utan

man kan erinra örn RF § 74, som bemyndigar Kungl. Majit att ''låta av

kommuner eller enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må

kunna vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens

oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunna tillgodoses’.

Dylik rekvisition skall ske mot ersättning, som enligt den ursprungliga lydelsen

skulle svara mot markegångsvärdet med 50 % förhöjning. Rekvisitionsrätten

har i RF av historiska skäl uppfattats såsom en gärd, d. v. s.

ett slags skatt, och detta förklarar bestämmelsens plats bland stadgandena

örn riksdagens finansmakt. Däremot förekommer icke i grundlagen någon

föreskrift om expropriationsrätten, liknande dem, som upptagas i främmande

grundlagar. RF § 16 nämner icke något därom. Detta är ju ett

högst anmärkningsvärt förhållande. Förklaringen kan icke vara, att expropriationsinstitutet

är av alltför ungt datum. Genomförandet av Stockholms

omfattande stadsplaneregleringar under 1600-talet skedde genom en

om nutida expropriation erinrande form: den enskilde fick avstå sin egendom

men mot vederlag. Bestämmelser av liknande innebörd ingingo i Stockholms

byggnadsordningar från 1700- och 1800-talen. I lagkommitténs förslag

till allmän civillag fanns bestämmelsen: ''Enskild äganderätt vike för det

allmänna bästa, där Konungen prövar nödigt att gård eller lägenhet, som

enskild man tillhörer, begagnas skall’, till vissa angivna allmänna behov.

''I dessa fall vare ägaren pliktig att avstå vad av hans egendom för ändamålet

fordras, njute dock därföre full ersättning.’ Vid denna tidpunkt måste innebörden

av § 16 varit levande. Förhållandet torde därför icke kunna förklaras

annorlunda än att ett avstående av egendom i enlighet med given

lag icke uppfattades såsom ett avhändande, när full ersättning gavs. Örn lagen

gavs av Kungl. Majit ensam eller båda statsmakterna gemensamt gjorde

härvid ingen skillnad. Både 1845 och 1866 års expropriationsförordningar

gåvos nämligen av Kungl. Majit som ekonomiska författningar.

Såsom ofta erinras, kan staten genom förvaltnings- eller finansrättslig lagstiftning

göra kännbara ingrepp i näringslivet. Genom tullhöjningar kunna

givetvis förluster åsamkas en på import grundad näring; svårigheter kunna

emellertid ock skapas genom tyngande beskattning. Någon ersättningsskyldighet

i följd av dylika statsfinansiella åtgärder lär icke kunna påstås.

Genom sin ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt kan vidare

Kungl. Majit, ensam eller med riksdagen, giva en näringsreglering, som

anses betingad av politi-, social- eller ekonomirättsliga skäl. I en dylik reglering

har medborgaren i princip att finna sig. Men den statliga åtgärden

kan slå över i inskränkningar, sorn omöjliggöra eller så försvåra näringsidkandet,

att åtgärden måste anses beröva honom ett ekonomiskt värde, som

han förvärvat, eller angripa hans ekonomiska välfärd. I sådant fall borde

den rättssäkerhetsprincip, som § 16 hävdar, för honom grundlägga ett ersättningskrav.

Var gränsen går angiver ej grundlagen. Att en gräns måste

finnas är likväl givet. I stadsplanelagen har man i ett liknande kollisionsfall

dragit gränsen så att ett ingripande, som medför att ''markens ägare kail

nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

markens värde’, medför lösningsrätt för det allmänna. Det synes som örn

en liknande regel här skulle verka rättvist.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Svensk lagstiftning m. m. avseende vissa s. k. medborgerliga fri- och rättigheter.

Först ett par årtionden efter det att religionsfrihetens princip kommit till

uttryck i 1809 års regeringsform började reformarbetet på en ny kyrklig

ordning. Till en början upphävdes, 1838, judereglementet och nya bestämmelser

gåvos rörande mosaiske trosbekännares skyldigheter och rättigheter

samt ordningen för deras religionsutövning, varefter 1855 och 1858 missgärningsbalken

I: 2 och 1781 års kungörelse samt 1726 års konventikelplakat

upphävdes och ersattes med nya förordningar. Reformarbetet fortsattes

sedermera genom 1860 års förordningar angående främmande trosbekännare

och deras religionsövning samt angående ändring av gällande bestämmelser

rörande den, som träder till eller utsprider villfarande lära, 1864 års

nya strafflag och därtill hörande lagar och förordningar, 1868 års förordning

angående ändring av 1858 års konventikelförordning, 1869 års förordning

angående upphävande av 1860 års avfallsförordning och dess ersättande

med nya stadganden beträffande ansvar för den, som söker förmå

annan till avfall från den evangelisk-lutherska läran, 1873 års kungl, förordningar

angående vissa ändringar i kyrkolagen och angående främmande

trosbekännare, 1898 års lag örn rätt till erhållande av kyrklig vigsel i

visst fall, m. fl. förordningar. 1873 års förordning hänför sig endast till

»bekännare av annan kristen lära än den evangelisk-lutherska»; om sådana

vilja bilda särskild församling och få densamma av staten erkänd, skola de

därom ansöka hos Konungen; finner Konungen skäl bifalla ansökningen,

äger den församling rätt till offentlig religionsutövning. I samma förordning

stadgas vidare bl. a. att om medlem av svenska kyrkan omfattat främmande

kristen lära och fördenskull vill ur kyrkan utträda, skall han för

kyrkoherden i församlingen uppgiva det trossamfund, vartill han vill

övergå.

Yttrande- och tryckfriheten kan lika litet som någon annan medborgerlig

frihet vara obegränsad. Bestämmelserna i allmänna strafflagen om brott

mot yttrandefriheten äro spridda över skilda partier i lagen. Grupperingen

är nämligen icke gjord efter sättet för rättskränkningens begående utan efter

arten av det kränkta intresset. Som centrala stadganden på området torde

få anses bestämmelserna i 10 kap. 14 § och 14 a § strafflagen, den senare

tillkommen år 1936 som ett led i strävandet att stävja statsfientlig verksamhet.

I 14 § straffbelägges uppmaning, muntligen inför menighet eller

folkförsamling eller i skrift, den han utspritt eller utsprida låtit, till våld å

person eller egendom eller till annat brott; likaledes straffbelägges örn man

annorledes, såsom genom prisande av brottsliga handlingar, söker förleda

till brott; där straffbelägges också om man eljest på angivet sätt sökt förleda

till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. I 14 a § straffbelägges

om man uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att

väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ, som äger besluta i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

15

offentliga angelägenheter. — För yttranderätten i tryckt skrift gälla särskilda

regler. Denna är ju uttryckligen grundlagfäst genom § 86 RF och dessutom

i detalj i TF av grundlags natur. För på annat sätt än genom tryck mångfaldigade

skrifter gäller TF emellertid icke. Se t. ex. 1936 års lag angående

indragning av vissa skrifter.

Det allmänna lagstadgandet angående församlingsfriheten innehålles i 10

kap. 15 § strafflagen. Där talas endast om det fall att »menighet» sammankommer

till överläggning om allmänt eller »menigheten särskilt rörande

ärende». Den anses emellertid ha tillämpning även på andra sammankomster

t. ex. föredrag. I lagrummet stadgas, att tillträde till sammankomsten

ej må förvägras offentlig myndighet samt att sammankomsten ej må upplösas

av denna, så framt ej därvid företages något som strider emot lag eller

eljest stör allmän ordning. Om en talare vid ett möte uppmanar till bxottslig

gärning, kan den närvarande polismyndigheten omedelbart inskrida och

upplösa mötet, och om en diskussion urartar till oordning, t. ex. slagsmål

mellan olika partier, och ordningen icke återställes genom bråkmakarnas

eventuella avlägsnande från möteslokalen, kan sammankomsten likaledes

upplösas. Som princip gäller, att upplösning ej må ske av blott lämplighetsskäl

och ej heller på grund av farhågor för att något brottsligt skall

komma att begås utan endast i fall verkligen något företagits som strider

emot lag eller eljest stör den allmänna ordningen. — Enskild sammankomst

är ej underkastad någon kontroll av polis eller annan myndighet, för såvitt

ej grundad misstanke förefinnes, att därvid skall förekomma brottsliga

handlingar. I tvivelaktiga fall anses polismyndighet äga rätt att bereda sig

tillträde till en sammankomst för att avgöra, huruvida den har karaktären

av offentlig. Till offentlig sammankomst äger myndigheten obetingat tillträde;

för vägran härav är straff stadgat i 10 kap. 23 § SL. Detta innefattar

emellertid icke någon befogenhet för polismyndigheten att vare sig på

förhand eller under sammankomsten utöva censur av något slag. Myndighetens

enda kontrollrätt ligger däri, att den på grund av vad som vid sammankomsten

förekommer kan upplösa densamma.

Enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer gäller, att på de plaiser,

där denna är tillämplig, den som vill hålla eller föranstalta örn hållande av

ett allmänt föredrag, allmänt sammanträde eller annan tillställning, till vilken

allmänheten har tillträde, därom skall i förväg göra anmälan till polismyndigheten,

såvida det icke är fråga örn sammankomster som hava karaktären

av föreläsning vid läroanstalt eller andaktsövning. Denna regel underkastas

emellertid för två särskilda grupper av tillställningar undantag

i skärpande riktning. Den ena av dessa grupper omfattar »maskerad, bal,

lekstuga, lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska konststycken,

konstridning, djurförevisning eller andra med dessa jämförliga tillställningar»

— i det följande gemensamt betecknade såsom icke-kulturella

nöjestillställningar. Den andra gruppen inbegriper tillställningar, som

.skola äga rum på gata, torg eller annan allmän plats eller på annat under

Ilar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

träde. För båda grupperna föreskrives, att tillstånd av polismyndigheten

alltid skall inhämtas till tillställningarna i fråga. Polismyndighetens rätt att

förbjuda en dylik sammankomst får icke, enligt vad som måste anses utgöra

fastslagen praxis, användas så att församlingsfriheten onödigtvis inskränkes.

Tillstånd bör icke vägras i annat fall, än då sammankomstens

hållande skulle föranleda oordning eller rubbning av trafiken på allmän

plats. Tillstånd får icke vägras t. ex. men den motiveringen att ett föredrag

som skall förekomma på sammankomsten kan väntas innehålla uppmaning

till brott. För sådant fall har polismyndigheten endast att lita till sin befogenhet

att upplösa sammankomsten. Där det visar sig att tillställning, för

vilken fordras anmälan eller tillstånd, åsyftar eller innebär något som strider

mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning

äger polismyndighet emellertid förbjuda tillställningens förnyande. Anmälan

skall ske om möjligt minst 24 timmar före sammankomstens hållande

och i varje fall förr än den kungöres i tidning om sådant kungörande äger

rum. Anmälan skall innehålla uppgift om tid och plats för sammankomsten.

Polismyndigheten äger väl begära att få veta ämnet för ett föredrag men

icke fordra att få genomläsa konceptet till detsamma. Polismyndigheten

äger meddela erforderliga ordningsföreskrifter för tillställningen, över

gjord anmälan lämnas icke något bevis, därest icke diariebevis över anmälningens

inlämnande samtidigt begäres, utan den anmälande meddelas allenast

kännedom örn de ordningsföreskrifter, efter vilka han har att rätta sig.

Å ansökan om tillstånd meddelas däremot beslut, som sökanden har att lösa.

Därest beslutet innefattar bifall till ansökningen, angivas i resolutionen de

villkor och ordningsföreskrifter, polismyndigheten funnit skäligt uppställa.

Därest ansökningen avslås, böra skälen därtill anföras i beslutet. Äger tillställningen

rum utan anmälan eller tillstånd, har polismyndigheten befogenhet

att upplösa tillställningen i fråga. Polismyndigheten äger i dessa fall

även inställa tillställningen.

Enligt en kungörelse den 10 juni 1932 har vad i § 13 ordningsstadgan är

stadgat i fråga örn icke-kulturella nöjestillställningar utsträckts att gälla

även för landsbygden. Enligt § 30 ordningsstadgan kunna bestämmelserna

i § 13 även i övrigt bliva tillämpliga på landsbygden. Detta gäller beträffande

köping, hamn, fiskläge eller annat ställe med större sammanträngd

befolkning samt område invid eller i närheten av stad. Förordnande härom

meddelas av länsstyrelse och skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

För stad kunna vidare särskilda ordningsföreskrifter, utöver vad ordningsstadgan

eller lag och författning innehåller ,antagas med avseende å allmän

ordning därstädes enligt ordningsstadgan §§ 20 och 21. Härom förordnar

länsstyrelse på förslag av stadsfullmäktige eller magistrat eller efter

dessas hörande. I brådskande fall kunna sådana föreskrifter utfärdas av

länsstyrelsen utan stadsfullmäktiges eller magistrats hörande men de få då

icke bli gällande annat än för viss kort tid. Magistraten kan själv föreslå sådana

tillfälliga föreskrifter och till och med örn saken ej tål uppskov förordna,

att de föreslagna bestämmelserna skola lända till efterrättelse i av
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottet$ utlåtande Nr 16.

17

bidan på länsstyrelsens beslut. I Stockholm bestämmer härutinnan i stället

för magistraten Överståthållarämbetet. På grund av dessa bestämmelser kan

i. ex. under orostider meddelas generellt mötesförbud å allmän plats inom

stad.

Beträffande sammankomster å ort, där § 13 ordningsstadgan ej gäller, behövs

i regel icke vare sig anmälan eller tillstånd och detta icke ens om sammankomsten

skall äga rum å allmän väg. Även på landet kunna emellertid

restriktioner i detta hänseende föreskrivas. Sålunda kan landskommun jämlikt

föreskrifterna i 3, 6 och 80 §§ lagen den 6 juni 1930 om kommunalslyrelse

på landet införa sådana föreskrifter i kommunala stadgar till främjande

av ordning och säkerhet inom kommunen. Dessa kommunalstadgar

skola godkännas av länsstyrelsen. Genom sådan ordningsstadga torde dock

ej kunna föreskrivas längre gående inskränkningar än enligt § 30 ordningsstadgan

för rikets städer kunna bestämmas av Kungl. Majit och länsstyrelsen.

Slutligen må erinras, att länsstyrelsen såsom utövare av den

högsta polismyndigheten inom länet anses kunna förbjuda hållande av allmän

sammankomst, fridlysa vissa områden m. m., örn det finnes erforderligt

för upprätthållande av ordning och säkerhet. Denna rätt grundas på stadgandet

i instruktionen för landshövdingarna att länsstyrelsen skall i egenskap

av länets högsta polismyndighet övervaka, att allmän ordning och

säkerhet därstädes behörigen upprätthållas och att, i händelse något däremot

stridande förekommer, erforderliga åtgärder varda vidtagna.

År 1936 infördes i strafflagens 11 kap. en ny paragraf, 9 a, som främst

avser att skydda sådana sammankomster, som hava betydelse för utövande

av medborgerliga rättigheter. Där straffbelägges med böter eller med fängelse

i högst sex månader om man genom våld å person eller egendom, eller

genom oljud eller oväsende eller på annat förargelseväckande sätt söker

hindra hållandet av allmän sammankomst för överläggning eller för åhörande

av föredrag, eller om man på sådant sätt stör sådan sammankomst.

Frågan örn en allmän reglering av församlingsfriheten har behandlats i

riksdagen vid flera tillfällen men vid samtliga förfallit. Sedan konstitutionsutskottet

förut vid upprepade tillfällen behandlat frågan om församlingsrättens

grundlagsfästande, tillstyrkte det år 1916 i anledning av en väckt

motion att i betraktande av församlingsrättens stora medborgerliga betydelse

principen därom fastslogs i grundlag; församlingsrätten borde enligt utskottets

mening till sin utövning närmare regleras i första hand genom en gemensamt

stiftad lag. Det av utskottet framlagda skrivelseförslaget förföll

i följd av kamrarnas skiljaktiga beslut. Sedermera avgåvo inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga år 1919 förslag till församlingsrättens

närmare reglering dels genom ett tillägg till § 86 RF dels genom en särskild

lag. En överarbetning gjordes av detta förslag sedan inom justitiedepartementet.

Detsamma förelädes emellertid icke riksdagen.

Församlingsrätten utgör i själva verket en förutsättning för förening.srätten.

Den svenska lagstiftningen på föreningsrättens område är tämligen

ofullständig. Det är egentligen endast ekonomiska föreningar, som tidigare

Hiliana lill riksdagens protokoll 19,IS. 5 sami. 2 avil. Xr 1C>. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

varit föremål för rättslig reglering genom 1911 års lag i ämnet. Däremot

finnes hos oss ännu icke någon allmän reglering av de ideella föreningarna,

till vilka även de politiska organisationerna äro att räkna. Frågan om föreningsrättens

lagfästande har emellertid nyligen varit föremål för statsmakternas

prövning i samband med frågan örn skyddande av tredje mans neutralitet

i ekonomiska konflikter år 1935 samt i samband med förhandlingsrättens

reglering år 1936. Då emellertid förhandlingsrätten genom organisation

förutsätter föreningsrätten måste även frågan örn dennas reglering i

viss omfattning vid nämnda tillfälle upptagas till prövning. I lagen örn förenings-

och förhandlingsrätt upptogs en generell bestämmelse örn att »föreningsrätten

skall lämnas okränkt». Det ansågs nämligen av andra lagutskottet

vara av värde, att den föreningsrätt, som enligt allmänna rättsgrundsatser

redan funnes, komme till uttryck i lagen. Uttalandet kan dock knappast

anses vara fullt exakt, då hela lagen och alltså även nyssnämnda stadgande

styres av bestämmelsen i 1 §, att lagen är tillämplig å förhållandet

mellan arbetsgivare och arbetare. Härigenom begränsas räckvidden av den

i lagen garanterade föreningsrätten. Samtidigt med förenings- och förhandlingsrättslagens

antagande beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t utredning

och förslag av frågan om föreningsväsendets normering. En begränsning

av den förutsatta föreningsrätten har skett genom 1934 års kårlag.

Enligt denna är det med vissa undantag förbjudet att bilda eller deltaga

i sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att

tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av

samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet

eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel

av sådan art som militär trupp eller styrka.

Vissa garantier för obehörigt ingrepp i medborgerlig frihet äro givna i

strafflagens promulgationsbestämmelser med därtill hörande författning såsom

angående häktning, husrannsakan, angående nya strafflagens icke retroaktiva

verkan m. m.

Äganderätten finner bl. a. en begränsning i expropriationsrätten. Enligt

1917 års lag om expropriation må fastighet, som tillhör annan än kronan,

om Konungen prövar det nödigt, tagas i anspråk genom expropriation för

ändamål, som äger väsentlig betydelse för det allmänna, så ock i vissa andra

i 1 § i lagen uppräknade fall. För fastighet som exproprieras skall erläggas

löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde. Vidare kan, enligt

lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

under nyttjanderätt upplåtet område, en arrendator eller hyresgäst under

vissa förutsättningar tillösa sig visst område emot på visst sätt bestämd

lösensumma. Den härigenom bestämda inskränkningen i äganderätten gäller

jämväl för upplåtelse, som skett före lagens ikraftträdande, varför denna

i detta avseende tillagts retroaktiv verkan. Särskilda bestämmelser örn

expropriation eller inlösen av viss mark för allmänt behov finnas vidare i

1884 års patentförordning, varigenom patenterad uppfinning mot ersättning

kan upplåtas till allmänhetens fria begagnande, i 1906 års lag innefattande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

19

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och i 1931 års stadsplanelag

beträffande i stadsplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan

allmän plats. En del expropriation närstående lagstiftning, vilken innebär

ingrepp i äganderätten, finnes jämväl. Enligt lag om vågrätt den 16

juni 1930 kan mark tagas i anspråk mot full ersättning för väganläggning.

Enligt 1895 års rekvisitionslag må, sedan krigsmakten ställts på krigsfot,

»genom rekvisition av kommuner eller enskilda utfordras förnödenheter och

tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande

av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke kunna på annat

sätt med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses». Vidare gäller beträffande

dessa förhållanden lag den 27 april 1934 om anskaffning av hästar och

fordon för krigsmaktens behov. Likaså kan enligt lagen om polisväsendet i

riket den 6 juni 1925 rekvireras vissa förnödenheter. Den grundläggande

principen är enligt denna lag en ersättning till fulla värdet eller efter gångbart

pris.

Domstolarnas prövningsrätt av lagens grundlagsenlighet.

Frågan om grundlagsfästande av vissa medborgerliga fri- och rättigheter

har vissa beröringspunkter med frågan örn domstolarnas prövningsrätt av

grundlagsenligheten av lagar, stiftade av konung och riksdag gemensamt.

Vad denna frågas läge i praxis hos oss beträffar föreligger icke något

klart prejudikat från högsta domstolen på området. Men tillerkänna sig

domstolarna, vilket de faktiskt göra, en kompetens att vid behandlingen av

en konkret rättsfråga pröva förordningars lagenlighet och att alltså i

förekommande fall icke tillämpar förordning, torde de också i saknad av

bestämmelser i motsatt riktning böra kunna pröva lagars grundlagsenlighet.

En sådan prövning torde icke kunna anses stå i strid med de principer på

vilka vår författning vilar. Den följer för övrigt av den allmänna rättsteoretiska

principen att i saknad av regler av motsatt innehåll —- sedvanerättsliga

eller skrivna — varje rättstillämpande myndighet, självfallet på egen

risk, kan och bör pröva, om regler, som subjektivt framträda med anspråk

på att vara uttryck för objektiva rättsnormer, verkligen äga denna karaktär.

Eljest skulle en författnings bestämmelser endast vara fromma önskemål,

som lagstiftarna när som helst kunde sätta sig över. Det ämne, som här

berörts, är emellertid synnerligen omtvistat. För svensk rätts vidkommande

har det på senare tid bl. a. berörts i uppsatser i Statsvetenskaplig tidskrift

år 1925 av Olivecrona, år 1926 av Kuylenstierna och år 1930 av Sundberg

samt av Myrberg i gradualavliandlingen »Örn statstjänstemäns oavsättligbet»,

vartill hänvisas. I främmande rätt är domstolarnas prövningsrätt i

förevarande hänseende ofta erkänd, antingen sedvanemässigt eller i skriven

författning. Se härom närmare Lie, Domstolene og Grundloven, Kristiania

1923.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Utländsk rätt.

Den naturrättsliga läran om förhållandet mellan staten och individen har

fått ett särskilt skarpt uttryck i John Locke’s Essay on civil government,

som utkom år 1690. Locke tar sin utgångspunkt i förutsättningen om ett

ursprungligt naturtillstånd utan någon stat, där alla människor voro lika

och fria. Naturrättens regler måste gälla för alla levnadsförhållanden till

dess det första organiserade samfund stiftades genom överenskommelse mellan

individerna. Samfundets makt är då icke något annat än summan av de

enskilda individernas myndighet i naturtillståndet att själva välja sina rättigheter.

Den enskildes rätt till liv och egendom består också efter upprättandet

av statssamfundet. Ty lika litet som någon i naturtillståndet har rätt att

taga en annans liv eller egendom, lika litet har staten, vars myndighet endast

är summan av alla de enskildas myndighet, rätt beröva någon dessa

naturliga rättigheter. Det centrala i denna naturrättsliga status bevaras alltså

även efter upprättelsen av det organiserade samhället. Staten skall respektera

dessa individuella rättigheter; de äro okränkbara. Denna naturrättsliga

uppfattning ligger till grund för de individuella rättigheter, som under

slutet av 1700-talet och senare med dessa som förebild garanterats i skilda

statsförfattningar. Sin direkta statsrättsliga förebild torde dessa författningsbestämmelser

icke — såsom ofta antages — hava i Förenta staternas

oavhängighetsförklaring av år 1776 utan i de skilda amerikanska delstatsförfattningarna,

främst i Virginias av samma år — där dock de medborgerliga

rättigheterna till stor del hava sin grund i religiösa föreställningar; religionsfrihetens

princip var också det viktigaste i Virginias författning. I dessa

amerikanska delstatsförfattningar kan man direkt söka förebilden till

den franska rättighetsförklaringen av år 1789.

Den franska rättighetsförklaringen av år 1789, som av vissa franska statsrättslärare

fortfarande betraktas som en integrerande del av fransk statsrätt,

innehåller bl. a. följande:

Människorna födas och förbliva fria och till rättigheter likställda. Samhällelig

åtskillnad må grunda sig allenast på allmänt intresse.

Syftet med all samhällelig sammanslutning är att skydda och bevara människans

naturliga och omistliga rättigheter. Dessa rättigheter äro rätt till

frihet, rätt till egendom, rätt till personlig säkerhet och rätt till motstånd mot

förtryck.

Grunden till all makthöghet vilar ytterst hos folket. Ingen korporation

liksom ingen person allena må utöva myndighet, så framt den icke uttryckligen

därifrån härleder sig.

Frihet innebär makt att göra, vadhelst som icke skadar annan; för utövning

av varje människas naturliga rättigheter finnas därför icke andra gränser,

än som äro nödiga att åt samhällets övriga medlemmar tillförsäkra åtnjutande

av samma rättigheter. Dessa gränser må allenast genom lag fastställas.

Genom lag må rätteligen förbjudas allenast handlingar, som äro till men

för samhället. Vadhelst som icke är i lag förbjudet, må icke förhindras, ej

heller må någon tvingas göra, vad lag icke påbjuder.

Lagen är uttryck för allmänviljan. Alla medborgare äga rätt att, person
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

21

ligen eller genom sina representanter, medverka vid dess utformande. Samma

lag bör gälla för alla, vare sig den skyddar eller straffar. Alla medborgare

äro inför lagen lika och äga därför i lika mån tillträde till varje offentlig

värdighet, befattning eller anställning, envar efter sin förmåga och utan

annan åtskillnad, än som beror av deras olika förtjänst och skicklighet.

Ingen må åtalas, häktas eller hållas i fängslig! förvar utom i fall, som äro i

lag bestämda, och enligt former, som där stadgas. Den som påyrkar, utfärdar,

verkställer eller låter verkställa godtycklig befallning, bör straffas; men

varje medborgare, som i kraft av lag kallas eller gripes, bör genast därefter

rätta sig; genom motstånd gör han sig förvunnen till brott.

Genom lag må icke andra straff stadgas, än som äro oeftergivligt och

uppenbart nödiga, ej heller må någon straffas utom i kraft av behörigen tilllämpad

lag, som före brottets begående stiftats och utfärdats.

Då envar anses icke skyldig, intill dess han förklarats saker till brott, bör,

såframt hans häktning prövas oundgänglig, genom lag sträng beivran stadgas

för all hårdhet, som icke varit nödig till att försäkra sig om hans person.

Ej må någon ofredas för sin mening, ej ens i religiösa ting, såframt den

icke tager sig uttryck, som stör i lag stadgad allmän ordning.

Fritt utbyte av tankar och meningar är en av människans dyrbaraste rättigheter;

varje medborgare äger på grund därav fritt yttra sig i tal, skrift

eller tryck, dock under ansvar för missbruk av denna frihet, i fall som lag

stadgar.

Till skydd för mänskliga och medborgerliga rättigheter är offentlig väpnad

styrka av nöden; sådan styrka är alltså upprättad för allmänt väl och

icke till särskild nytta för dem, åt vilka den är anförtrodd.

Till underhåll av den offentliga väpnade styrkan och till bestridande av

förvaltningens kostnader är en allmän skatt oundgänglig; denna bör efter

lika grunder fördelas på alla medborgare i förhållande till deras bärkraft.

Alla medborgare äga rätt att, själva eller genom sina representanter, pröva

och fastställa behovet av allmän skatt, till sådan fritt samtycka, övervaka

dess användning samt bestämma dess fördelning, grundval, uppbörd och

varaktighet.

Samhället äger att av varje offentlig befattningshavare kräva redovisning

för hans förvaltning.

Författning saknas inom varje samhälle, där tryggad tillförsäkran av

mänskliga och medborgerliga rättigheter icke finnes, ej heller fördelning av

den offentliga maktens utövning är faställd.

Då rätt till egendom är en okränkbar och oantastlig rättighet, må ingen

frånhändas vad honom tillhör, såframt det icke uppenbarligen kräves av ett

i laga ordning prövat och fastställt samt nödvändigt allmänt behov och sker

under villkor av rättmätig och i förväg given gottgörelse.

Förenta staternas författning [av år 1787 (—88) med amendementer antagna

av kongressen år 1894]:

Artikel I.

§ 9.----Rätten att påkalla habeas-corpus-bref må ej sättas ur kraft,

såframt ej vid fall af uppror eller yttre anfall allmän säkerhet det kräfver.

Ej må någon rättslöshetsbill eller strafflag med återverkande kraft antagas.

Art. I. Ej må kongressen stifta någon lag, som afser att påbjuda religiös

bekännelse eller lägger hinder i vägen för fri utöfning af sådan, eller som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

inskränker yttrande- eller tryckfriheten, eller som inskränker folkets rätt att

under behörigt lugn samlas och till regeringen aflåta petitioner för att få

missbruk afhjälpta.

Art. II. Enär ett väl ordnadt borgarvärn är nödvändigt för en fri stats

trygghet, må ej intrång göras i folkets rätt att innehafva och bära vapen.

Art. III. Ej må under fredstid soldater utan ägarens samtycke i något hus

inkvarteras, ej heller under krigstid utom på sätt i lag stadgas.

Art. IV. Ej må intrång ske i folkets rätt att till sin person, sin bostad,

sina papper och sitt bohag vara tryggadt mot rannsakan, häktning eller beslag

utan skälig orsak, ej heller må, utom på sannolika, genom ed eller högtidlig

försäkran styrkta skäl, om dylik åtgärd förordnas, och skall sådant förordnande

noggrant angifva den plats, som skall underkastas rannsakan, och

de personer eller föremål, som skola tagas i förvar.

Art. V. Ej må någon, utom på grund af en af stor jury framställd eller bekräftad

anklagelse, ställas under åtal för lifssak eller eljest vanärande brott,

där ej fråga är om mål vid hären eller flottan eller vid borgarvärnet, då detta

under krigstid eller tid af allmän fara är inkalladt till aktiv tjänst; ej heller

må någon för samma brott mer än en gång underkastas äfventyr till lif eller

lem, ej heller tvingas att i brottmål afgifva vittnesmål mot sig själf eller utan

behörigt rättsförfarande beröfvas lif, frihet eller gods; ej heller må enskild

egendom utan rättmätig godtgörelse tagas i anspråk för allmänt behof.

Art. VI. I hvarje brottmålsprocess skall den anklagade åtnjuta rätt till

snar och offentlig rannsakning af en opartisk jury från den stat och den

domkrets, där brottet blifvit begånget, hvilken domkrets skall vara på förhand

i lag fastställd, samt till upplysning om åtalets innebörd och grund;

han äger rätt att ställas ansikte mot ansikte med de personer, som vittna emot

honom, att påfordra rättsförhandling, vid hvilken bevisning till hans förmån

må kunna framläggas, samt att till sitt försvar äga biträde af sakförare.

Art. VIII. Ej må oskälig borgen kräfvas eller oskäliga böter åläggas eller

grymma och osedvanliga straff ådömas.

Art. IX. Att vissa rättigheter i författningen omförmälas, må ej anses innebära,

att tillvaron af andra folket förbehållna rättigheter därmed förnekas,

eller att dessa tillmätas ringa värde.

Belgiens författning:

Tit 2. Om belgierna och deras rättigheter.

Art. 6. Inom staten förefinnes ingen ståndsskillnad.

Belgiska medborgare äro lika inför lagen; de allena äga tillträde till civila

och militära ämbeten, dock med undantag som för särskilda fall i lag stadgas.

Art. 7. Personlig frihet är envar tillförsäkrad.

Ingen må åtalas, utom i fall som lag stadgar och på sätt där föreskrives.

Ej må någon, där han ej anträffas på bar gärning, tagas i häkte annat än

i kraft av domares på angivna skäl grundade förordnande, som samtidigt

med häktningen eller senast inom tjugofyra timmar därefter bör underskrivet

föreligga.

Art. 8. Ingen må mot sin vilja dragas inför annan domstol, än som för

honom är i lag bestämd.

Art. 9. Ej må straff annorledes än i kraft av lag stadgas eller ådömas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

23

Art. 10. Hemfriden är okränkbar; ej må husrannsakan äga rum, utom

i fall som lag stadgar och på sätt där föreskrives.

Art. 11. Ingen må avhändas sin egendom, utom för allmänt behov i de

fall och i den ordning lag stadgar samt mot skälig och i förväg given godtgörelse.

Art. 12. Ej må förmögenhetsindragning såsom straff stadgas.

Art. 13. Strafformen borgerlig död är avskaffad; den må icke återinföras.

Art. 14. Religionsfrihet och fri offentlig religionsövning är envar tillförsäkrad

liksom frihet att i varje ämne uttrycka sin mening, dock under ansvar

för brott, begånget vid utövning av sådan frihet.

Art. 15. Ingen må tvingas på något sätt deltaga i viss trosbekännelses

religionsövning eller gudstjänst eller att iakttaga dess helgdagar.

Art. 16. Staten äger icke rätt att ingripa i vare sig tillsättning eller installering

av präster i något religiöst samfund, ej heller förbjuda dem att

stå i förbindelse med sina överordnade eller att kungöra deras skrivelser,

i sistnämnda fall dock under allmänt gällande ansvar för tryckning och

offentliggörande.

Borgerligt äktenskap bör städse ingås före kyrklig vigsel, dock med undantag

som, där skäl finnas, må kunna i lag stadgas.

Art. 17. Undervisningen åtnjuter frihet; varje i förväg däremot riktad

åtgärd förbjudes; påföljd av brott regleras allenast genom lag.

Offentlig undervisning på statens kostnad regleras ock genom lag.

Art. 18. Pressen är fri; censur må icke någonsin införas; borgen må icke

avkrävas författare, utgivare eller boktryckare.

Är författaren känd och bosatt i Belgien, må utgivare, boktryckare eller

föryttrare icke ställas till ansvar.

Art. 19. Belgiska medborgare äga rätt att i frid och obeväpnade samlas,

under iakttagande av vad i lag må vara stadgadt örn utövning av denna rätt,

som dock icke må göras beroende av i förväg givet tillstånd.

Denna bestämmelse äger icke tillämpning på sammankomster i det fria,

som förbliva helt underkastade laga ordningsföreskrifter.

Art. 20. Belgiska medborgare äga rätt att bilda förening; denna rätt må

icke göras beroende av någon i förväg vidtagen åtgärd.

Art. 21. Envar har rätt att till offentlig myndighet framställa petition,

undertecknad av en eller flera personer.

Vederbörande myndighet allena äger att framställa petition i samfällighets

namn.

Art. 22. Brevhemligheten må icke kränkas.

I lag stadgas, vilka tjänstemän som äro ansvariga för dylik kränkning beträffande

brev, som anförtrotts åt posten.

Art. 23. Valfrihet råder i fråga örn användning av de språk, som nyttjas

i Belgien; den må regleras allenast genom lag samt blott berättande offentlig

myndighets handlingar och rättskipningsärenden.

Art. 24. Intet i förväg givet bemyndigande erfordras för talan mot offentlig

befattningshavare på grund av någon hans tjänsteåtgärd, undantagandes

vad därom är stadgadt i fråga örn ministrar.

Nederländernas grundlag:

Art. 7. Ej vare, då någon vill i tryck offentliggöra tankar eller meningar,

honom därtill på förhand gifvet tillstånd erforderligt, dock att enhvar är

underkastad ansvar enligt lag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Art. 8. Enhvar har rätt att, där det skriftligen sker, till behörig myndighet

med petition liänvända sig.

Hvarje petition skall vara af sökanden undertecknad. Undertecknande i

annans namn må ske allenast med stöd af skriftlig och petitionen bilagd

fullmakt.

Samfällighet, som med stöd af lag förefinnes, må till behörig myndighet

frånvända sig med petitioner, dock allenast i ärenden, som tillhöra dess fastställda

verksamhetsområde.

Art. 9. Förenings- och församlingsrätt är rikets invånare tillerkänd.

Med hänsyn till offentlig ordning må utöfningen af sådan rätt genom lag

regleras och begränsas.

Art. 152. Ej må expropriation för det allmännas behof ske, därest icke

förut genom lag förklarats, att sådan är af allmänt behof påkallad, och ersättning

är, i enlighet med bestämmelser i lag, på förhand gifven eller tillförsäkrad.

I hvilka fall det för expropriation icke erfordras, att denna i nämnda ordning

förklarats påkallad, skall genom lag bestämmas.

Bestämmelsen därom, att behörig ersättning skall vara på förhand gifven

eller tillförsäkrad, gäller icke, därest vid krig, krigsfara, uppror, eldsvåda

eller vattunöd besittningstagande utan uppskof är af behofvet påkaliadt.

Art. 157. Ej må någon mot sin vilja undandragas den domare, som lag

för honom anvisar.

Genom lag bestämmes, huruledes yppad stridighet om administrativ och

dömande myndighets inbördes befogenhet skall afgöras.

Art. 158. Ej må någon, i andra fall än lag stadgar, tagas i häkte utom

efter förordnande af domare, hvari skälen för den verkställda häktningen

äro angifna. Detta förordnande skall vid häktningen eller snarast möjligt

därefter delgifvas den person, som det afser.

Genom lag bestämmes formen för sådant förordnande och den tid, inom

hvilken enhvar, som blifvit anhållen, skall ställas under förhör.

Art. 159. Att i bostad intränga mot dens vilja, som där bor, är tillåtet

allenast i de fall, som lag stadgar, och i kraft af särskildt eller allmänt förordnande

af myndighet, som i lag angifves.

Genom lag bestämmas de former, som vid utöfning af sagda befogenhet

skola iakttagas.

Art. 160. Brefhemligheten är okränkbar beträffande bref, som anförtrotts

åt posten eller annan offentlig trafikinrättning, utom vid de i lag angifna

fall, då domare annorledes förordnar.

Art. 161. Ej må för något brott såsom straff stadgas indragning till det

allmänna af den brottsliges hela förmögenhet.

Art. 168. Enhvar äger att med full frihet bekänna sin religiösa tro, dock

under förbehåll af skydd för samhället och dess medlemmar vid öfverträdelse

af strafflag.

Art. 169. Alla kyrkosamfund inom riket åtnjuta lika skydd.

Art. 170. Bekännare af olika religioner åtnjuta alla samma borgerliga och

samhälleliga rättigheter och äga i lika mån tillträde till värdigheter, ämbeten

och tjänster.

Art. 171. Hvarje offentlig religionsöfning inomhus och å inhägnad plats

är tillåten, dock under förbehåll för nödiga anordningar till tryggande af

allmänt lugn och ordning.

Under samma förbehåll är offentlig religionsöfning utomhus å icke in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

25

hägnad plats fortfarande medgifven, där sådan för närvarande enligt lag

eller förordning må äga rum.

Norges grundlag:

§ 96. Ej må någon dömas utan efter lag eller straffas utan efter dom.

Pinligt förhör må icke förekomma.

§ 97. Ej må någon lag med återverkande kraft förbindas.

§ 99. Ej må någon tagas i fängsligt förvar utom i de fall och på det sätt,

som i lag stadgas. För obefogat anhållande eller olofligt kvarhållande i

häkte äro vederbörande gentemot den anhållne ansvariga.

Regeringen är icke berättigad mot statens medborgare använda mili!ärmakt

annorledes, än i den ordning lag stadgar, så framt icke en samlad

folkmängd skulle störa den offentliga friden, och den icke genast skingrar

sig, sedan de artiklar i landslagen, som angå uppror, blivit av civil myndighet

trenne gånger med hög röst upplästa.

§ 100. Tryckfrihet bör finnas. Ej må någon straffas för skrift, av hvad

innehåll den vara må, som han låtit trycka eller utgifva, såframt han icke

uppsåtligen och uppenbarligen antingen själf visat ohöramhet mot lag eller

ringaktning för religion eller sedlighet eller författningsbestämd myndighet

eller motstånd gentemot sådan myndighets påbud, eller han sökt därtill förmå

andra eller ock mot någon framställt falska och ärekränkande beskyllningar.

Det är enhvar tillåtet att örn statsstyrelsen och om hvilket som helsi

annat ämne fritt och öppet yttra sig.

§ 101. Nya och varaktiga inskränkningar i näringsfriheten må icke till

fördel för någon hädanefter medgifvas.

§ 102. Husrannsakan må icke utom vid fråga om brott äga rum.

g 103. Fristad tillstädjes icke dem, som hädanefter göra konkurs.

§ 104. Jord och lösegendom må ej i något fall anses förbruten.

§ 105. Erfordras för statens behof, att någon till offentligt förfogande aflåta

honom tillhörig fast eller lös egendom, bör denne ur statskassan åtnjuta

full gottgörelse.

Danmarks grundlag:

§ 73. Folkkyrkans författning bestämmes genom lag.

§ 74. Medborgare äga rätt att bilda samfund för sådan religionsöfning,

som öfverensstämmer med deras tro, dock att därvid ej må läras eller förehafvas

något, som strider mot sedlighet eller offentlig ordning.

§ 75. Ej vare någon pliktig gälda personliga bidrag för utöfning af annan

religion, än den han själf bekänner.

§ 76. Från folkkyrkan afvikande trossamfunds förhållanden regleras närmare

genom lag.

§ 77. Ej må någon på grund af sin trosbekännelse kunna utestängas från

det fulla åtnjutandet af borgerliga och politiska rättigheter eller kunna undandraga

sig att uppfylla en allmän medborgerlig förpliktelse.

§ 78. Enhvar, som anhålles, skall inom tjugufyra timmar ställas inför

domstol. Därest den anhållne icke omedelbart kan försättas på fri fot, skall

domstolen genom ett på angifna skäl grundadt beslut, som gifves snarast

möjligt och senast inom tre dagar, afgöra, huruvida han skall sättas i häkte,

och därest han kan frigifvas mot säkerhet, bestämma dess beskaffenhet eller

storlek.

Det beslut, som domstolen meddelar, kan af vederbörande omedelbart och

för sig hos högre rätt öfverklagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 5 sami. 2 avd. Nr 16.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Ej må någon underkastas rannsakningshäkte på grund af förseelse, för

hvilken kan såsom straff följa allenast böter eller enkelt fängelse.

§ 79. Hemfriden är okränkbar. Husrannsakan liksom beslag och undersökning

af bref och andra handlingar må, där icke lag medgifver särskildt

undantag, äga rum allenast på grund af domstols beslut.

§ 80. Äganderätten är okränkbar. Ej må någon kunna åläggas frånträda,

hvad honom tillhör, där icke allmänt väl sådant kräfver. Det må ske allenast

i enlighet med lag och mot full godtgörelse.

Då ett förslag till lag angående expropriation af egendom blifvit antaget,

äger en tredjedel af folketingets ledamöter att senast fjorton dagar efter

förslagets slutgiltiga antagande påyrka, att hemställan örn kunglig stadfästelse

af detsamma göres, först sedan nya val till folketinget ägt rum, och förslaget

blifvit af den därefter sammanträdande riksdagen ånyo antaget.

§ 81. Hvarje inskräkning af frihet eller likhet ifråga örn närings utöfvande

skall, i mån som den icke är betingad af allmänt väl, genom lag upphäfvas.

§ 82. Den, som icke förmår själf försörja sig eller de sina, och hvars underhåll

icke åhvilar annan, är berättigad till understöd af det allmänna, dock

mot att underkasta sig de förpliktelser, som lag härutinnan påbjuder.

§ 83. Barn hvilkas föräldrar sakna förmåga att sörja för deras utbildning,

hafva rätt till fri undervisning i folkskolan. Föräldrar eller förmyndare,

som själfva sörja för, att barnen åtnjuta en undervisning, som kan jämställas

med, hvad som i allmänhet erfordras i folkskolan, äro icke pliktiga låta

barnen där undervisas.

§ 84. Enhvar äger rätt att i tryck offenliggöra sina tankar dock under

ansvar inför domstol. Censur och andra förebyggande anordningar må icke

under några omständigheter ånyo införas.

§ 85. Medborgare äga rätt att utan föregående tillstånd i hvarje lofligt

syfte bilda föreningar. Ej må förening kunna genom regeringsåtgärd upplösas.

Dock må förening kunna tills vidare förbjudas; men i sådant fall

skall talan mot föreningen med yrkande om dess upplösning omedelbart

anställas.

§ 86. Medborgarne äga rätt att obeväpnade samlas. Vid offentliga möten

äger polis rätt att närvara. Möten under bar himmel må kunna förbjudas,

då störande af den offentliga friden kan af dem befaras.

Finlands regeringsform:

II. Finska medborgares allmänna rättigheter och rättsskydd:

5 §.

Finska medborgare äro likställda inför lagen.

6 §.

Varje finsk medborgare vare tryggad enligt lag till liv, ära, personlig frihet

och gods.

Medborgarnes arbetskraft står under rikets synnerliga hägn.

Angående expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning

stadgas genom lag.

7 §•

Finsk medborgare äger rätt att vistas i eget land, att här fritt välja boningsort

och att färdas från en ort till en annan, så vitt icke i lag annorlunda

är stadgat.

Beträffande finsk medborgares rätt att begiva sig ur landet gäller vad där

om är särskilt stadgat.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

27

8 §.

Finsk medborgare äger rättighet till offentlig och enskild religionsövning,

så vitt lag eller god sed därigenom ej kränkes, ävensom, enligt vad därom

är särskilt stadgat, frihet att utträda ur det religionssamfund han tillhör

samt frihet att ansluta sig till annat religionssamfund.

9 §.

Finsk medborgares rättigheter och skyldigheter äro icke beroende därav,

vilket religionssamfund han tillhör eller huruvida han tillhör något sådant

samfund. Beträffande offentliga tjänster och ämbeten äro likväl gällande

de örn dem i lag stadgade inskränkningar, intill dess i lag annorlunda stadgas.

10 §.

Finsk medborgare äger ordets frihet samt rättighet att genom tryck utgiva

skrift eller bildlig framställning utan att hinder härför må i förväg läggas,

så ock rätt att utan föregående tillstånd sammankomma för överläggning i

allmän angelägenhet eller i annat lovligt syfte samt att bilda föreningar

för fullföljande av ändamål, som ej strida mot lag eller god sed.

Stadganden angående dessa rättigheters utövning utfärdas genom lag.

11 §•

Finsk medborgares hemfrid är okränkbar.

Om förutsättningarna för och verkställandet av husrannsakan stadgas genom

lag.

12 g.

Brev-, telegraf- och telefonhemligheten är okränkbar, så vitt ej i lag undantag

stadgats.

13 §.

Ej må finsk medborgare dömas av annan domstol än den, under vilken

han enligt lag hör.

14 §.

Finska och svenska äro republikens nationalspråk. —--

16 §.

Vad angående finska medborgares allmänna rättigheter är sagt, utgör icke

hinder för fastställande genom lag av sådana inskränkningar, som under

krigstid eller uppror samt med avseende å personer i krigstjänst även annars

äro nödvändiga.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:362 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagskydd för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. s. 1 i texten