Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18
1938-05-20 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1938:18, Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
1
Nr 18.
Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1938 kl. 12 m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition till riksdagen med förslag till lag angående
rätt för Konungen att meddela förordnande örn vissa
förmåner dt statslösa med flera.
Till konstitutionsutskottets handläggning hava båda kamrarna den 29 mars
1938 hänvisat en av Kungl. Majit till riksdagen avlåten proposition, nr 260,
däri Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till
lag angående rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner
åt statslösa m. fl.
Beträffande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget får
utskottet hänvisa till de propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll.
I övrigt får utskottet i fråga om statslösas och politiska flyktingars behandling
m. m. hänvisa till en inom utskottets kansli uppgjord som Bilaga 1 till
utlåtandet fogad P. M.
Sverige har i följd av världskriget och därefter inträffade händelser inom
sina gränser mottagit ett icke ringa antal statslösa och politiska flyktingar.
Vår lagstiftning har hittills föga beaktat deras ställning. Den behandling
ifrågavarande personer erhållit hos oss torde ändå i stort sett kunna betecknas
såsom välvillig. De hava sålunda i likhet med andra utlänningar,
som vistats här, kunnat komma i åtnjutande av fattigvård, barnavård och
sjukvård; med avseende på arbetstillstånd har en för dem förmånlig politik
tillämpats. De statslösa och de politiska flyktingarna hava dock i vissa hänseenden
varit sämre ställda än andra utlänningar, därigenom att de i allmänhet
varit utestängda från möjligheten att erhålla åtskilliga förmåner, vilka
enligt överenskommelser, träffade av Konungen under förutsättning av reciprocitet,
tillkomma eller kunna tillkomma medborgare i annat land. Det i den
nu förevarande propositionen framlagda lagförslagets huvudsyfte är enligt föredragande
departementschefens uttalande, att för de statslösa och med dem
jämförliga personer efter Konungens förordnande öppna tillgång till förmåner
av angiven art, vilka utgå vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet
och arbetslöshet. Det principiellt berättigade i en lagstiftning med dylikt syftemål
lärer icke kunna bestridas. Humanitära skäl tala för att Sverige i sin
mån bidrager till de från Nationernas förbund utgående strävandena att förbättra
de statslösas oell de politiska flyktingarnas i flera hänseenden bekymmersamma
ställning. De senare befinna sig i ett vida sämre läge än sina
Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 5 sand. 2 avd. Nr 18.
I
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
forna landsmän och flertalet utlänningar överhuvud taget, vilka icke äro berövade
bistånd från myndigheterna i det egna landet. Ehuru lagförslaget
å ena sidan beaktar de humanitära synpunkterna på flyktingsfrågan
m. m., riskerar man å andra sidan icke genom ett bifall till detsamma, att vårt
lands egna intressen behöva åsidosättas. Möjligheten att mot icke önskvärda
utlänningar föra en restriktiv politik kvarstår alltjämt. Den nya utlänningslagen,
vars regler icke skulle rubbas av den nu föreslagna lagstiftningens
genomförande, förlänar nämligen myndigheterna betydande möjligheter i
syfte att förhindra invandring till vårt land av mindre önskvärda element.
Utöver vad som redan anförts finner sig utskottet endast föranlåtet uttala
det önskemålet, att frågan, om icke staten skäligen borde åtaga sig hela den
kostnad som den föreslagna lagstiftningens genomförande skulle medföra, synes
vara förtjänt att tagas under förnyat övervägande. Utskottet hemställer
alltså,
att riksdagen med bifall till den förevarande propositionen
ville antaga följande
Lag
angående rätt för Konungen att meddela förordnande om vissa förmåner
åt statslösa med flera.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Härigenom förordnas som följer:
Äger jämlikt stadgande i lag eller särskild författning Konungen under
förutsättning av ömsesidighet förordna, att viss förmån skall tillkomma medborgare
i annat land, må Konungen, i den mån skäl därtill föreligga, jämväl
förordna, att sådan förmån skall tillkomma personer, vilka icke någonstädes
äga medborgarskap eller, ehuru de äga medborgarskap, icke åtnjuta sitt
hemlands beskydd.
Vid meddelande av förordnande, som nu sagts, föreskriver Konungen de
villkor och bestämmelser som må anses erforderliga. Ej må förordnandet,
med mindre särskilda förhållanden till annat föranleda, avse annan än den
som stadigvarande vistas i riket.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Stockholm den 20 maj 1938.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
3
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Gustaf Adolf Björkman, Bergman, Källman, Rahmn,
Karl Bodin, Nils Andersson, Anders Andersson, Härdin, Karl Andersson, Fast,
Vougt, Lundqvist*, Eriksson i Tofvered, Fält, Mosesson*, Hellberg*, Norén,
Sundström i Skövde och Wolgast.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
1) av herr Reuterskiöld, som, med instämmande i övrigt i den av herr
Björkman m. fl. avgivna reservationen, anfört:
»Innebörden av den föreslagna lagen synes vara den att, om och i den
mån Konungen finner skäl föreligga att låta statslösa personer och personer
utan sitt hemlands skydd komma i åtnjutande av alla eller vissa av de förmåner,
vilka en främmande stats medborgare kan här i riket genom ömsesidighetsavtal
med denna stat erhålla, Konungen skall äga utfärda förordning
härom med erforderliga villkor, förbehåll och bestämmelser i övrigt, oaktat
ömsesidighet beträffande dessa ej kan uppnås. Ingen prövning av fall för
fall är härvid ifrågasatt, utan förordningen skulle omfatta alla statslösa
och med dem jämställda på inbördes lika sätt. Något behov av en sådan
förordning synes icke föreligga med hänsyn till ifrågavarande personer, i
och för sig, då redan enligt gällande lag och oberoende av konventioner
fattigvårdssamhälle är skyldigt att lämna hjälp och vård åt alla därav i behov
varande ålderstigna, minderåriga och sjuka, vilka vistas inom samhället,
vare sig de äro svenska eller utländska medborgare eller statslösa och
med dem jämställda. Lagförslaget har därför betydelse blott för det fall
att Sverige skulle önska ratificera 1933 och 1938 års konventioner örn statslösa
m. fl. och de i dessa förekommande bestämmelserna örn vissa rättigheter,
dem konventionsstaterna skulle förbinda sig att tillerkänna utlänningar,
som i konventionerna avses och som äro statslösa eller med dem
jämställda.
Undersöker man dessa bestämmelser, finner man, att först och främst
rätt till vistelse och bosättning inom konventionsstats eget område skulle av
dessa stater medgivas, under vissa förbehåll, samt att med denna grundläggande
rätt skulle följa rätt att erhålla resecertifikat, som skulle berättiga till
både utresa och återresa: dessa certifikat kunna i övrigt erhålla formen av
vanliga främlingspass eller identitetscertifikat. Därjämte avse konventionsbestämmelserna
rätt att tala och svara inför domstol, att under vissa villkor
lättare erhålla arbetstillstånd än utlänning, som ej är statslös eller därmed
jämställd, att erhålla viss gynnad ställning i fråga örn olycksfall i arbete,
fattigvård och annat understöd, socialförsäkring, tillträde till ömsesidiga
understödsföreningar, till skolor och undervisningsanstalter, vidare att beskattas
på samma sätt sorn undersåtar i vederbörande konventionsstat själv
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
och att icke administrativt utvisas eller avvisas med mindre nationell säkerhet
eller allmän ordning annorlunda skulle kräva. Reglerna om fattigvård
och beskattning gälla redan nu i Sverige för statslösa lika som för utländska
medborgare.
Följden härav blir med nödvändighet den, att statslösa och med dem jämställda,
som icke falla under förbehållen, måste erhålla tillstånd att här vistas
och uppehålla sig och att den diskretionära prövningsrätt in casu, som nu tillkommer
socialstyrelsen, i dylika fall blir faktiskt, örn än icke formellt begränsad.
Härtill kommer att redan gällande lagstiftning tillägger inskränkande
betydelse vid prövning av uppehållsfrågor redan åt det faktum, att
utlänning längre tid här vistats och att han på olika sätt mer eller mindre införlivats
med det svenska samhället. Om statslösa och med dem jämställda sålunda
.skulle erhålla alla eller de flesta av de rättigheter, som andra utlänningar
i regel icke erhållit, därför att för dessas del fordras ömsesidighetsavtal, som
endast undantagsvis kommit till stånd, ligger det i sakens natur att de statslösa
och med dem jämställda icke blott privilegieras i förhållande till dem,
som äro medborgare i viss stat, utan också bliva ett slags svenska medborgare
utan dessas politiska rättigheter och skgldigheter (t. ex. värnplikt) och bliva
detta i annan ordning än för medborgarskaps vinnande är stadgat, d. v. s.
utan egen ansökan och prövning i varje särskilt fall. Den omständigheten,
att de statslösa icke kunna vända sig till eget lands representanter, saknar för
frågans bedömande all betydelse, då Kungl. Maj:t i administrativ väg kan
hänvisa dem till svensk myndighet, såsom i konventionerna också förutsättes.
Att medgiva dylika rättigheter åt statslösa och med dem jämställda över
lag kan knappast vara väl grundat och synes kunna försvaras endast om
detta är nödvändigt för att Sverige skall biträda vissa konventioner och om
sådant tillträde finnes vara för Sveriges del önskligt. Det riktigaste och lämpligaste
synes därför vara att prövningen av frågan örn de statslösas och med
dem jämställdas rättsliga ställning sker i samband med frågan om ovan antydda
konventioners ratifikation. Då denna fråga icke torde kunna av årets
riksdag behandlas, bör frågan om de statslösa m. fl. icke heller vid denna
riksdag såsom en fristående fråga avgöras, utan propositionen f. n. avslås
med begäran örn nytt förslags framläggande för den riksdag, då konventionernas
ratificering underställes riksdagens godkännande. Att ett sådant
underställande erfordras följer därav, att genom konventionerna utövningen
av såväl riksdagens beskattningsmakt som av konungs och riksdags samfällda
lagstiftningsmakt skulle i förhållande till konventionsstaterna för
framtiden begränsas, ehuru en eventuell förordning i anslutning till nu framlagda
fullmaktslag skulle medföra att vid ratifikationstillfället konventionerna
ej komme i strid med svensk lagstiftning.
Härtill kommer att dels det framlagda lagförslagets text skäligen borde
omskrivas, då den i sitt nuvarande skick kan föranleda missförstånd, t. ex.
beträffande innebörden av uttrycket »förordna», som kan avse vare sig ett generellt
eller ett kasuellt förordnande, dels åtminstone ett utkast till sådan generell
förordning, som torde vara avsedd, borde för riksdagen framläggas, dels
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
5
det synes önskligt, att frågan om den avsedda lagen skulle kunna erhålla giltighet
för viss begränsad tid underkastas en ingående omprövning.
Då dessa synpunkter med avseende å det sakliga resultatet, ehuru icke å
motiveringen, väsentligen täckas av herr Bergmans nedan intagna reservation,
skulle jag kunna ge min röst för denna, men har inom utskottet biträtt
herrar Björkmans, Hellbergs m. fl. reservation, sedan där utslagits ett mitt
yrkande örn hemställan, att riksdagen, med förklarande att föreliggande proposition
icke kunnat nu bifallas, ville hos Kungl. Majit begära till en kommande
riksdag nytt förslag i samband med framläggande till riksdagens prövning
av internationella överenskommelser i ämnet.»
2) av herrar Gustaf Adolf Björkman, Rahmn, Karl Bodin, Lundqvist och
Hellberg, vilka ansett att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
»Utskottet, som i princip ansluter sig till tanken att tillerkänna statslösa
och vissa med dem likställda möjlighet att i lämplig utsträckning få del
av de sociala välfärdsinrättningar, som i vårt land stå svenska medborgare
till buds, finner, att föreliggande lagförslag i Kungl. Maj:ts proposition nr
260 ej i nu föreliggande skick kan läggas till grund för lagstiftning i frågan.
Det synes utskottet, som örn riksdagen ej kan låta sig berövas medbestämmanderätten
beträffande de förutsättningar, under vilka en dylik generell
utsträckning av sociala välfärdsanordningar, avsedda för svenska medborgare,
och under förutsättning av reciprocitet även i vissa fall för utländska
medborgare, kan äga rum även till förmån för statslösa och med
dem likställda, där sådan ömsesidighet ej kan förekomma. Utskottet anser
därför, att lagförslaget bort åtföljas av ett utkast till i förslaget förutsedd
särskild kungörelse.
Det förtjänar även närmare undersökas, örn icke det önskade resultatet
lika väl kan vinnas genom ett beaktande av den av Svea hovrätt framförda
synpunkten på en omarbetning av de skilda lagar, som äro stiftade med
avseende på de olika välfärdsanordningarna. Skulle en dylik överarbetning
ej anses lämplig, utan riksdagen besluta sig för en fullmaktslag sådan som
den föreliggande, bör densamma allenast ges temporär giltighet. Den rådande
politiska ovissheten runt örn i världen gör det ej otänkbart, att i
en kanske ej avlägsen framtid statslösa kunna rekryteras även från andra
länder än vad nu är fallet, och detta bör mana till en viss återhållsamhet
i lagstiftningen, ej minst i fråga örn dess temporära giltighet.
1 många fall ha kommunerna att svara för åtminstone en del av de kostnader,
som förorsakas av de sociala välfärdsanordningarna. Då det ej är uteslutet,
att vissa kommuner mer än andra kunna tänkas bliva hemvist för
till landet inkomna statslösa, synes det utskottet önskvärt att en mer ingående
utredning av frågan örn kostnadernas bestridande kommer till stånd.
Utskottet kan vidare ej finna, ali förebragta handlingar ge tillfredsställande
vägledning för vederbörande myndigheter att avgöra, när en främling
ej längre skall anses åtnjuta silt hemlands beskydd, ej heller för att få
klarhet i vad som skall avses med uttrycket »stadigvarande vistas i riket».
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
Inför utskottet har ej framlagts övertygande skäl för, att ett omedelbart
tvingande behov av en lagstiftning sådan som den föreslagna föreligger.
Huvudmotivet till förslaget torde fastmer vara en önskan att genom detsammas
antagande ge Kungl. Maj:t en möjlighet för biträdande av de föreliggande
konventionerna. Att ge Kungl. Majit dylikt bemyndigande utan att
riksdagen själv fått tillfälle taga ställning till de förutsättningar, under vilka
konventionernas bestämmelser skola tillämpas, finner utskottet vara ett ej
önskvärt tillvägagångssätt.
Då emellertid riksdagen kan beredas tillfälle till sådan prövning, därest
Kungl. Maj :t till nästa års riksdag inkommer med proposition om biträdande
av konventinen, åtföljt av ett omarbetat lagförslag och utkast till erforderlig
kungörelse angående lagens tillämpning, får utskottet hemställa,
1) att riksdagen ville avslå Kungl. Majits proposition nr
260, samt
2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville begära
framläggande för nästa års riksdag av ett i anslutning till
ovan anförda synpunkter upprättat förslag till behandling
av statslösa och med dem likställda.
3) av herr Bergman, som anfört:
»Den nu föreslagna lagen är en typisk fullmaktslag. En sådan lag bör
icke erhålla en till tiden obegränsad giltighet. Denna med vårt konstitutionella
statsskick överensstämmande regel har icke iakttagits i den förevarande
propositionen. Det synes emellertid välgrundat att till en början begränsa
lagstiftningens giltighet till exempelvis tre år. Det hemställes alltså,
att riksdagen ville för sin del antaga den i propositionen
föreslagna lagen med den ändring, att slutbestämmelsen i
densamma erhåller följande lydelse: ''Denna lag träder i
kraft genast efter utfärdandet och gäller till och med den
30 juni 1941’.»
4) av herr Eriksson i Toftered, som inom utskottet biträtt ett framställt
yrkande om bifall till propositionen med villkor att konventionerna skulle
föreläggas riksdagen för godkännande.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18•
7
Bilaga 1.
P. M.
i anledning av propositionen nr 260 om statslösa» och politiska flyktingars
behandling.
Lika väl som det finns personer med medborgarskap i två eller flera länder,
finns det personer utan något medborgarskap (statslösa i inskränkt
mening). Detta förhållande kan bliva följden redan därav, att medborgarskapslagarna
i olika länder äro uppbyggda efter skiljaktiga principer. Någon
allmän folkrättslig plikt för en stat att upptaga statslösa boende på statens
territorium, som medborgare i landet, finnes icke. Detta hindrar icke,
att lagstiftningen i olika länder ofta innehåller bestämmelser med syfte att
åtminstone i viss utsträckning förhindra statslöshet. Så är t. ex. fallet med
regeln i den svenska medborgarskapslagen, att utländsk man eller utländsk
ogift kvinna, som är född i Sverige och oavbrutet här haft sin hemvist, blir
svensk medborgare vid uppnådd ålder av tjugutvå år, för så vitt han icke
avsagt sig rättigheten att bliva svensk medborgare och styrkt sig äga medborgarskap
i annat land. Här i landet födda barn till denationaliserade politiska
flyktingar bliva därför i regel som vuxna svenska medborgare, varför
flyktingsproblemet — därest icke nya omvälvningar inträffa ute i världen
— är av övergående natur om än blott betraktat på lång sikt.
De politiska flyktingarna i Sverige såväl som i andra länder äro här i
följd av asylrätten eller riktigare i följd av asylprincipen. Någon rätt till
asyl föreligger nämligen icke för den enskilde flyktingen; rätten tillkommer
asylstaten att giva asyl, vilket innebär att den stat, från vilken den enskilde
flytt, icke kan göra gällande något folkrättsligt anspråk på utlänning gentemot
asylstaten. Det är också denna regel, som kommit till uttryck i utlämningsfördragen
under de senaste etthundra åren, då flyktingar där undantagas
från utlämning för politiska brott. Regel finnes även i 1913 års lag
örn utlämning av förbrytare, enligt vilken utlämning icke får ske för politiskt
brott. Som sådant anses dock icke mord, mordförsök eller dråp å
främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns familj
hörande person.
Antalet politiska flyktingar har — liksom antalet statslösa — under de
senaste tjugo åren avsevärt ökat i antal såväl i Sverige som i vissa andra
länder i följd av de politiska omvälvningarna under och efter världskriget.
Antalet flyktingar och statslösa hos oss uppskattas till bortåt 5,000, varav
flertalet kommit hit som en följd av händelserna i Ryssland år 1917, i Finland
ai 1918 samt i Tyskland ar 1933 och i någon mån i Österrike innevarande
år. Bland flyktingarna sakna en del medborgarskap i något land
— begreppen statslös och politisk flykting täcka varandra delvis — andra
aga visserligen formellt medborgarskap i visst land, men åtnjuta icke sitt
hemlands beskydd, vilket bl. a. brukar komma till uttryck däri, att de icke
kunna erhålla hemlandspass. Rätten till protektion i utlandet är eljest just
den rättighet som vid sidan av vissa politiska rättigheter är en av statsmedborgarskapets
väsentliga förmåner.
En rysk lag av år 1921 har denationaliserat de ryska flyktingar, som icke
inom viss tid avgåvo förklaring örn att vilja återvända till Ryssland och en
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
lag av år 1924 denationaliserade den, som då icke hade gjort etet, vilket
dock utgjorde undantaget. En turkisk lag av år 1927 har denationaliserat
de turkiska flyktingar, som icke vänt tillbaka till Turkiet den dag lagen kungjordes.
En tysk lag av år 1933 överlämnade till inrikesministeriet att denationalisera
de tyska flyktingar, som handlat mot tyska intressen eller som
efter att hava uppfordrats att återvända icke vände tillbaka inom utsatt
frist. Enligt en tysk förordning den 3 februari 1938 kan en tysk medborgare,
som uppehåller sig utomlands och icke fullgör stadgad anmälningsplikt,
så länge detta sker, vägras tyska statens skydd; den som underlåter att
fullgöra anmälningsplikten på ett sätt som visar tredska och ådagalägger brott
mot trohetsplikten i förhållande till folk och stat kan enligt gällande bestämmelser
förklaras förlustig sitt medborgarskap.
Några allmänt godtagna internationella regler för behandlingen av statslösa
och politiska flyktingar finnas icke. Emellertid har frågan om sådana
regler uppmärksammats inom Nationernas Förbund beträffande de politiska
flyktingarna samt föranlett upprättandet av vissa överenskommelser,
vilka sedan omsatts i lagstadganden i ett flertal länder. Till en början tillkommo
under år 1922 och närmast följande tid vissa överenskommelser örn
utfärdande av särskilda internationellt gällande identitetscertifikat (Nansenpass)
för flyktingar från Ryssland, Armenien m. fl. länder. Med rysk flykting
avsågs därvid person av rysk härkomst som icke åtnjöte skydd av De
Socialistiska Rådsrepublikernas Union och icke förvärvat^ medborgarskap i
annat land. Sedermera har å en internationell konferens år 1933 upprättats
en konvention angående dessa flyktingars internationella ställning. Denna
konvention avser att bereda dem en mera tryggad existens överhuvud taget.
Flykting skall enligt denna konvention av det land där han stadigvarande
uppehåller sig erhålla identitetscertifikat enligt vissa närmare angivna bestämmelser.
Utvisning eller förpassning av flykting, som erhållit tillstånd
att stadigvarande vistas i landet, får endast ske, om hänsyn till allmän ordning
och säkerhet det kräver. I familjerättsliga och andra personrättsliga
hänseenden skola gälla vissa särskilda regler beträffande flyktingarna för
lösande av lagkonflikter m. m., i syfte att hindra att flyktingskapet skall
för dem medföra en försämrad ställning. Flyktingarna skola hava samma
rätt som utlänningar i allmänhet att besöka skolor och universitet samt där
åtnjuta fördelar i form av befrielse från avgifter eller tillgång till stipendier.
Flyktingarna skola åtnjuta mest gynnad nations behandling i fråga örn socialförsäkring,
rätt att bilda eller vara medlemmar i föreningar till ömsesidigt
bistånd samt rätt till ersättning till dem själva eller deras rättsinnehavare
för olycksfall i arbete inom landet. Flyktingar, som uppehålla sig
inom landet, skola komma i åtnjutande av mest gynnad nations behandling
i avseende å bistånd och understöd då de äro arbetslösa eller lida av fysiska
och psykiska sjukdomar eller då de i följd av ålderdom eller invaliditet äro
oförmögna att förtjäna sitt uppehälle. Motsvarande skall gälla i fråga örn
understöd åt barn, så ock åt kvinnor vid havandeskap. Ej heller skola sådana
flyktingar betala högre skatter eller andra allmänna avgifter än landets
egna medborgare. Flyktingar, som äro bosatta eller stadigvarande uppe
hålla sig inom landet* skola åtnjuta en mera gynnad ställning än andra
utlänningar i fråga örn rätt att taga arbetsanställning. Sådana flyktingar
skola vidare på samma villkor som landets egna undersåtar komma i at
njutande av förmånen av fri rättshjälp och vara fritagna från skyldigheten
att ställa säkerhet för rättegångskostnader. Såsom en allmän grundsats fastslås
slutligen, att åtnjutandet av vissa rättigheter och förmåner, vilka medgivits
utlänningar under förutsättning av ömsesidighet, icke skola forvägras
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
9
de flyktingar konventionen avser, även om nämnda förutsättning ej föreligger.
Alltsedan år 1933 har även problemet örn flyktingar från Tyskland varit
föremål för behandling inom Nationernas Förbund. Ä en internationell konferens
år 1936 upprättades ett provisoriskt avtal om dessa flyktingars ställning.
Detta avtal avser personer av tysk härkomst som icke äga annan nationalitet
än den tyska och icke rättsligt eller faktiskt åtnjuta den tyska
riksregeringens beskydd. Avtalet ansluter sig nära till 1933 års konvention
om ryska m. fl. flyktingar; dock saknas bl. a. föreskrifter om rätt
till sociala förmåner. Å en konferens bär slutligen den 10 februari 1938 upprättats
en konvention rörande de tyska flyktingarna, vilken i huvudsak upptager
bestämmelserna i 1936 års avtal och i övrigt nära överensstämmer med
1933 års konvention. Denna konvention har ännu ej trätt i kraft.
Sverige har icke anslutit sig till någon av konventionerna av år 1933 och
1936. Däremot hava bl. a. Danmark och Norge anslutit sig till desamma,
dock med vissa förbehåll i fråga om den tidigare konventionen. Dessa båda
stater hava även undertecknat den ännu icke ikraftträdda konventionen av
år 1938.
För en viss kategori flyktingar, nämligen de finska, finnas icke några
konventioner.
Frånsett bestämmelserna i utlänningsförfattningarna om särskilda legitimationshandlingar
för statslösa och med dem jämförliga personer har svensk
lagstiftning i regel icke särskilt reglerat dessa personers ställning. Vid utarbetandet
av 1937 års utlänningsförfattningar har emellertid i viss utsträckning
hänsyn tagits till flyktingskonventionerna. Beträffande personliga rättsförhållanden,
tillträde till undervisningsanstalter ävensom beskattning åtnjuta
emellertid statslösa och med deni jämförliga personer i allt väsentligt
samma behandling som kommer utlänningar i allmänhet till del. I fråga örn
rätt till sociala och vissa andra förmåner äro de i viss mån sämre ställda än
utlänningar som äga medborgarskap i annat land, enär sådana förmåner för
närvarande ofta endast under förutsättning av ömsesidighet kunna tillerkännas
utlänningar.
Fattigvård, barnavård och sjukvård meddelas i princip utlänningar i samma
utsträckning som svenskar. Så är däremot icke fallet med folkpension
m. m., moderskapspenning, mödralijälp, barnbidrag, förskott å underhållsbidrag
till barn, blindhetsersättning, arbetslöshetsunderstöd, rätt att vinna
inträde i arbetslöshetskassor, ersättning till sjömän vid fartygs förolyckande
m. lii., ersättning för olycksfall i arbete m. m., överflyttning till sjukkassa,
fri rättegång och befrielse från skyldighet att ställa borgen i rättegång. Under
förutsättning av ömsesidighet äger Konungen dock träffa överenskommelse
med främmande stat, att dess medborgare i något eller några av dessa
hänseenden skall likställas nied svensk medborgare. Någon överenskommelse
örn ömsesidighet har ännu icke träffats nied utländsk stat angående
folkpension lii. m., moderskapspenning, mödralijälp, barnbidrag, förskott å
underhållsbidrag till barn, blindhetsersättning och överflyttning till sjukkassa.
I övrigt hänvisas som komplettering till detta stycke till Bilaga 2.
Huvudsyftet med den i propositionen föreslagna lagstiftningen är att för
statslösa och nied dem jämförliga personer öppna tillgång till förmåner av
nyss angiven natur, vilka utgå vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet
och arbetslöshet. Förutsättningen härför skall enligt förslaget vara,
dels alt den författning, sorn reglerar förmånen, innehåller en ömsesidighetsklausul,
dels att Konungen finner skäl föreligga förordna örn förmånens utgående
till statslösa m. fl.
Bilmn<j lill riksdagens protokoll IDUS. 5 sami. 2 avd. Nr 18. 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr IS.
För bedömande av det i propositionen framlagda förslaget torde följande
förhållande böra observeras.
Det inom justitiedepartementet utarbetade lagutkastet i ämnet var i så
måtto mera restriktivt än propositionen, som ömsesidighetsklausulen faktiskt
måste hava trätt i tillämpning beträffande viss stat för att statslösa och
flyktingar skulle kunna tillerkännas någon av ifrågavarande förmåner. Det
var över detta utkast som de hörda myndigheterna yttrade sig. Pensionsstyrelsen
anförde emellertid i sitt yttrande, att statslösa och med dem jämförliga
personers ställning i fråga om sociala förmåner borde regleras oberoende
av om överenskommelse träffats med annat land. Till stöd härför
framhölls, att vid tillämpning på utländsk stats medborgare av dylika förmåner
kunde erfordras specialbestämmelser, olika för olika stater, men att
det syntes ovisst, om dessa bestämmelser borde tillämpas även på statslösa
och med dem jämförliga personer. Denna anmärkning har synts departementschefen
böra beaktas.
Vid en mera restriktiv inställning i frågan än den i propositionen intagna
torde i första hand komma under övervägande antingen grundtanken i det
inom justitiedepartementet utarbetade lagutkastet eller en ännu mera snäv
linje, innebärande att de statslösa och politiska flyktingarna endast skulle
komma i åtnjutande av de sociala förmåner, varom här är fråga, under förutsättning
att ömsesidighetsklausulen trätt i tillämpning beträffande en, två
eller flera andra europeiska stater än de nordiska länderna, för vilka alldeles
särskilda skäl kunna föreligga att gå längre i tillmötesgående än i fråga om
andra länder.
Humanitära synpunkter torde i allmänhet anses tala för att de här ifrågavarande
personer, som tillåtits slå sig ned i ett land, åtminstone erhålla de
mest elementära sociala förmånerna fattigvård, barnavård och sjukvård,
arbetstillstånd oell arbetslöshetshjälp. De tre förstnämnda är dem redan
nu oberoende av den föreslagna fullmaktslagstiftningen tillförsäkrad enligt
svensk lag. Arbetstillstånd är beroende på den politik socialstyrelsen för
i dessa frågor; denna politik har uppgivits redan vara välvillig. Arbetslöshetshjälp
kunna däremot de ifrågavarande personerna icke få enligt 1934
års kungörelse angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet. När
man sedan bedömer frågan, örn sociala förmåner av så att säga högre potens
böra tillkomma dem, kan anföras å ena sidan, att den sociala standarden
hos oss är så mycket högre än i flertalet av de länder varifrån flyktingarna
komma, att redan vår först nämnda primära socialvård faktiskt står lika
högt som den sammanlagda socialvårdens i åtminstone vissa av dessa andra
länder, samt å andra sidan de statslösas och flyktingarnas svåra läge genom
att de av förhållandena tvingats lämna sitt land och sina hem och icke äga
någon stats beskydd.
Den frågan uppställer sig vid ett tillstyrkande i princip av propositionens
linje, om staten bör åtaga sig hela den kostnad som förslagets genomförande
skulle medföra, så att denna ej till någon del kommer att belasta kommunerna.
De fall, där kommunerna skola bidraga till kostnaderna för ifrågavarande
förmåner, avse tilläggspension till folkpension, barnbidrag och
förskott å underhållsbidrag till barn. Emellertid är att märka, att i de författningar
som reglera dessa frågor ej stadgats någon rätt till ersättning för
kommunerna, för den händelse Kungl. Majit skulle upplåta sådan förmån
åt medborgare i annat land. Det kan därför enligt departementschefens
mening ej finnas tillräcklig anledning att stadga sådan ersättningsrätt när det
gäller statslösa och med dem jämförliga personer. Det har också framhållits
i ett avgivet meningsyttrande, vilket återgivits av departementschefen, att
en stor del av dessa personer prestera samhällsnyttigt arbete.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Författningar nied ömsesidighetsklausnler.1
Bilaga 2.
Ämne
Stadg. örn rätt för Ko- nungen att träffa ömse- sidighetsöverenskommelser
Ömsesidighetsöverens-
kommelser
Obligatoriska kommu- nala bidrag
Förutsättningar med avseende å
vistelse m. m. beträffande svenska
medborgare
1. Fattigvård, barna-
vård och sjukvård.
Lag örn fattigv. I4/« 1918,
§ 61, mom. 3.
Lag om barnav. 6/''« 1924,
§ 66.
(Avse huvudsakligen hem- sändande och gottgörelse
för fattigvård m. fl. kost- nader.)
Fattigvårdskonvention
med Danmark, Finland
och Norge.
Vistelsekommunen ger bidrag.
2. Moderskapspenning.
Förordn. u/a 1937, § 2.
—
—
Författningsenlig mantalsskrivning i
riket.
3. Mödrahjälp.
Förordn. u/« 1937, § 2.
—
—
D:o
4. Barnbidrag.
Lag 18/e 1937, § 2.
Kommunerna svara för
en del av bidragen (Vs—
3/io).
Stadigvarande vistelse i riket.
5. Förskottering av un- derhållsbidrag till
barn.
Lag ''»/o 1937, § 2.
Kommunerna svara för
V< av bidragen.
D:o
6. Blindhetsersättning.
Förordn. s% 1934, § 2.
—
—
Författningsenlig mantalsskrivning i
riket.
7. Arbetslöshetsunder- stöd.
Kung. s<>/6 1934, § 13.
Danmark, Norge, Tysk- land, Polen, Schweiz, Tjec- koslovakien.
Vistelsekommunen ger understöd.
8. Erkända arbetslös- hetskassor.
Förordn. 15/« 1934, § 13.
Danmark, Schweiz, Tjec- koslovakien. (Österrike).
"
För understöd fordras inbetalning av
52 veckoavgifter, därav 26 under de
sista 12 mån.
t 9. [Hyra till sjömän vid
sjöolycka, sjukvård
m. m.]
Lag I5/« 1922, §§28,41,42.
Hyra vid sjöolycka: ett
tjugutal stater; därutöver:
Danmark och Finland.
Anställd å svenskt fartyg.
1 I fråga orri beskattning intaga de statslösa och med dem jämförliga personer i allt väsentligt samma ställning som utlänningar i allmänhet.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
382247
Ämne
Stadg. om rätt för Ko- nungen att träffa ömse- sidighetsöverenskommelser
Ömsesidighetsöverens-
kommelser
Obligatoriska kommu- nala bidrag
Förutsättningar med avseende å
vistelse m. m. beträffande svenska
medborgare
10. Folkpension m. m.
Lag 23/a 1935, § 37.
—
Kommunerna svara för en
del av tilläggspensionerna
(VS-”/!»).
Avgifter inbetalas av i riket mantals- skrivna personer. Dessa få pension i
vanlig ordning, örn de äro mantals- skrivna i riket. Flytta de utomlands,
torde de få pension efter det mate- matiska värdet av inbetalda premier.
11. Olycksfall i arbete,
m. m.
Lag ”/e 1916, § 27.
Betr. tvångsvis’ nedsätt- ning av livränta m. m.
35 stater.
"
Ersättning utgår för alla olycksfall i
arbete inom riket.
12. Överflyttning från
sjukkassa.
Förordn. S6/» 1931, § 15.
Man skall tillhöra den sjukkassa, inom
vars verksamhetsområde man har fast
bostad, eller, om man saknar sådan,
där man är mantalsskriven. Ersätt- ning utgår först 60—120 dagar efter
inträdet i sjukkassa.
13. Fri rättegång.
Lag ''•/« 1919, § 16.
Betr. civilmål 24 stater;
betr. brottmål 1 stat.
—
—
14. Borgen i rättegång.
Lag 19/n 1886, § 3.
Betr. civilmål 24 stater;
betr. brottmål 3 stater.
Överenskommelserna om befrielse avse
utlänningar som äga hemvist i riket
eller i de fördragsslutande staterna.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 18.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1938:363 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagskydd för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. s. 1 i texten