Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående folktandvård, dels ock i ämnet väckta motioner.

1938-05-18 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1938:1, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående folktandvård, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1938 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående

folktandvård, dels ock i ämnet väckta motioner.

I den till riksdagen avlåtna, den 4 januari 1938 dagtecknade propositionen

(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1938/1939

har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkt 154) föreslagit riksdagen

att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till utrustning av

polikliniker för folktandvård för budgetåret 1938/1939 beräkna ett reservationsanslag

av 150,000 kronor.

Sedermera bär Kungl. Majit genom en den 11 februari 1938 dagtecknad

proposition, nr 127, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av

statsrådsprotokollet över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels godkänna de grunder för anordnande av folktandvård, som av departementschefen

förordats,

dels ock till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård för budgetåret

1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor.

I anledning av förevarande proposition hava inom riksdagen väckts följande

motioner, nämligen motionen i första kammaren nr 252 av herr Sjödahl

m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 375 av herr Hagberg i

Malmö m. fl., nr 384 av herr Johansson i Mysinge m. fl. och nr 387 av herr

Bceckström m. fl.

Berörda proposition och motioner, som hänvisats till statsutskottet, hava

enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hänskjutits

till behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott.

De yrkanden, som framställts i motionerna, återgivas i det följande i anslutning

till redogörelse för den huvudsakliga innebörden av Kungl. Maj:ts

föreliggande förslag till folktandvårdens ordnande.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för de i propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna anfört till stöd för

sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta

utlåtande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Beträffande tandvårdsfrågans utveckling tillåter sig utskottet att hänvisa

till den redogörelse, som lämnats i propositionen å sid. 2—13. Här må särskilt

erinras örn det av särskilda sakkunniga den 30 april 1928 avlämnade

betänkandet angående ordnande av folktandvård (statens off. utredn. 1928:

17) samt det av statens sjukvård skommitté den 31 augusti 1935 avgivna be
Bihang

till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. 2 avd. Nr 1—2. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

länkandet angående folktandvård (statens off. utredn. 1935:46). Sammanfattande

redogörelser för de i dessa betänkanden framlagda förslagen och

dessas vidare behandling hava lämnats i propositionen, beträffande 1928 års

betänkande och däröver avgivna yttranden å sid. 5—8 samt i fråga örn

sjukvårdskommitténs förslag och de vid remissbehandlingen därav framkomna

huvudmeningarna å sid. 8—12.

I enlighet med Kungl. Maj:ts den 30 juni 1937 givna bemyndigande har

chefen för socialdepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet

biträda vid utarbetande av förslag rörande allmän folktandvård.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1937 års folktandvårdssakkunniga,

hava till fullgörande av sitt uppdrag avgivit betänkande med förslag till folktandvård

(statens off. utredn. 1937: 47). En sammanfattning av huvudpunkterna

i nämnda förslag har lämnats å sid. 13—15 i propositionen, vartill utskottet

hänvisar.

över förslaget hava yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och

sammanslutningar, varefter förslaget överarbetats inom socialdepartementet.

Utom i några detaljer överensstämmer Kungl. Maj:ts förslag i ämnet med

1937 års folktandvårdssakkunnigas förslag.

Utskottet övergår nu till att lämna en redogörelse för de olika hithörande

spörsmålen, varvid utskottet följer den i propositionen gjorda uppställningen.

Grundlinjer för folktandvårdens ordnande.

Syftet med en av det allmänna organiserad och understödd tandvård

anges av 1937 års sakkunniga — i anslutning till sjukvårdskommitténs uppfattning

därutinnan — vara att till rimligt pris bereda befolkningen, såväl

barn som vuxna, möjlighet att dels främja och vidmakthålla tändernas fysiologiska

uppgift som tuggorgan, dels ock bibehålla tänder och munhåla i friskt

tillstånd, så att de ej bli en infektionskälla för organismen i övrigt. På grund

därav bör folktandvården i huvudsak vara av konserverande beskaffenhet

samt i varje enskilt fall avse såvitt möjligt fullständig konserverande behandling

av munhålan, inbegripet ersättning av förlorade tänder, där så för bettets

funktionsduglighet erfordras (profetisk behandling). Däremot skall tandvård,

som enbart eller främst tjänar ett kosmetiskt (förskönande) syfte, falla

utanför folktandvårdens ram.

Denna uppfattning har föredragande departementschefen, statsrådet Möller,

förklarat sig biträda.

Frågan om folktandvårdens omfattning har i propositionen

behandlats å sid. 21—28, därvid under särskilda avsnitt rörande barntandvårdens

avgränsning nedåt, barntandvårdens övre åldergräns samt tandvård

för vuxna redogörelse lämnats för såväl sjukvårdskommitténs som 1937 års

sakkunnigas ståndpunkt i dessa delar ävensom för de yttranden, som framkommit

vid remissbehandlingen av de båda förslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 3

Rörande de sakkunnigas förslag i förevarande avseende må i huvudsak

följande anföras.

En av det allmänna ordnad tandvård bör i princip stå öppen för alla. Särskilt

angeläget är emellertid, att tandvård beredes barnen. De krav, som

barntandvården ställer, äro därför av grundläggande betydelse för tandvårdsorganisationens

uppbyggande.

Då mjölktändernas utveckling måste anses vara av stor betydelse såväl för

barnets allmänna hälsotillstånd som för det permanenta bettets riktiga utveckling

och fortsatta bestånd, föreslås av de sakkunniga, att rätten till åtnjutande

av folktandvård (barntandvård) skall inträda från och med kalenderåret

näst efter det, varunder barnet uppnått 3 år. Rätten att åtnjuta barntandvård

skall tillkomma barnen till och med utgången av det kalenderår, varunder

de fylla 15 år. Tandvården för åldrarna 7—15 år skall dock icke vara

begränsad till skolbarnen utan stå öppen för alla barn.

Åt de vuxna skall vård beredas på för dem anslagen tid i den tur de anmäla

sig och i mån av tillgängliga resurser.

Departementschefen har beträffande barntandvårdens omfattning förklarat

sig kunna helt biträda de sakkunnigas åsikt. Frågan örn en i och

för sig måhända önskvärd sänkning av den nedre åldersgränsen har av departementschefen

synts böra anstå i avvaktan på närmare erfarenheter av

den förordade gränsdragningen. Beträffande tillgodoseendet av den vuxna

befolkningens vårdbehov har det vidare synts departementschefen uppenbart,

att företräde för vissa patientkategorier icke bör ifrågakomma, bortsett

från att akuta fall böra ägnas omedelbar tillsyn. Den vid remissbehandlingen

av de sakkunnigas förslag yppade meningen, att förtursrätt borde

tillkomma patienter i 15—19-årsåldern, vilka tidigare åtnjutit skoltandvård,

har departementschefen sålunda icke funnit tillräckligt motiverad.

Uppgiften att organisera och handhava den allmänna folktandvården

(huvudmannaskapet) anses enligt sjukvårdskommitténs och 1937 års

sakkunnigas samstämmiga uppfattning (sid. 29—30 i propositionen) böra

anförtros åt landstingen respektive städerna utanför landsting.

I avgivna yttranden över de båda förslagen har erinran mot denna anordning

ej framställts.

Avvikande mening har ej heller anförts av departementschefen.

Distriktstandvård.

Folktandvården bör enligt såväl sjukvårdskommitténs som 1937 års sakkunnigas

mening organiseras efter tre linjer: 1) distriktstandvård, 2) tandvård

vid vissa anstalter samt 3) tandvård vid centrala polikliniker. Detta

innebär, att tandvården i huvudsak skall lämnas vid tandpolikliniker, avsedda

för mindre lokala enheter eller distrikt (tandvårdsdistrikt). Vid sidan

av dessa polikliniker för distriktstandvårdens tillgodoseende skall inom

varje län finnas en s. k. centraltandpoliklinik, avsedd bland annat för fall,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

vilkas behandling erfordrar speciell utrustning eller specialutbildning hos

personalen. Särskilda anordningar skola vidare vidtagas för beredande av

tandvård åt dem, som äro intagna på vissa anstalter.

De sålunda förordade linjerna för tandvårdsorganisationens uppbyggande

hava av departementschefen funnits lämpliga.

Utskottet behandlar i det följande närmast de särskilda spörsmål, som

uppkomma i samband med frågan örn distriktstandvårdens ordnande.

Vårdanordningar.

För sjukvårdskommitténs förslag i denna del samt för däröver avgivna

yttranden har i propositionen redogörelse lämnats å sid. 32—33.

Enligt 1937 drs sakkunniga skall folktandvården som regel meddelas vid

fasta polikliniker, gemensamma för barn och vuxna. Ambulatorisk tandvårdsverksamhet

bör komma till användning endast i sådana delar av landet,

där med hänsyn till den ringa folkmängden eller andra omständigheter

fasta polikliniker icke kunna med fördel anordnas. Där ambulatorisk tandvård

måste förekomma, bör den enligt de sakkunniga organiseras såsom

komplement till en vid fast poliklinik bedriven tandvård.

Departementschefen har förklarat sig biträda de sakkunnigas förslag i

förevarande del.

Distriktsindelningen och antalet tandläkare.

Beträffande sjukvårdskommitténs förslag i denna del och rörande yttrandena

däröver hänvisar utskottet till propositionen sid. 34—37.

Vad angår 1937 drs sakkunnigas förslag i förevarande avseende må följande

sammanfattning lämnas.

Landsting, som fattar beslut om införande av folktandvård inom sitt område

eller del därav, skall efter vederbörande kommuners hörande uppgöra

förslag till distriktsindelning. Förslaget skall därefter underställas medicinalstyrelsen

för godkännande. Utformningen av distrikten, vilken, innan

erfarenhet vunnits, bör erhålla endast provisorisk karaktär, bör ske under

hänsynstagande till föreliggande lokala förhållanden. I övrigt uppdragas

till ledning för distriktsindelningen följande huvudsakliga riktlinjer. Med

hänsyn till barntandvårdens grundläggande betydelse för en allmän tandvård

bör beräkningen av de inom folktandvården arbetande tandläkarnas

arbetskapacitet byggas på det antal behandlingstimmar, som lämpligen bör

tagas i anspråk för barntandvården (åldrarna 3—15 år). Från denna utgångspunkt

föreslås, att av de olika tandläkarnas arbetstid 1,000 timmar

årligen skola tagas i anspråk för barn tand vår den. Under förutsättning

att tandläkarens hela arbetstid fastställes till minst 7 timmar under 300

arbetsdagar per år eller 2,100 arbetstimmar, komma för de vuxnas tandvård

att återstå (2,100—1,000) 1,100 arbetstimmar. På grund av svå
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 5

righeterna att tillgodose behovet av semestervikarier under distriktstandläkarnas

semester, beräknad till 30 dagar, får man dock räkna med att poliklinikerna

hållas stängda under semestertiden, i följd varav den för det

vuxna klientelet faktiskt disponibla tiden kommer att omfatta 900 timmar.

Enär alla barn i åldrarna 3—15 år skola beredas möjlighet att få vård, blir

det avgörande för distriktens storlek eller, rättare sagt, för antalet behövliga

tandläkare, huru många barn varje tandläkare hinner behandla på dessa

för barnen anslagna 1,000 timmar. Enligt den uppfattning, vartill de sakkunniga

kommit, bör en tandläkare under normala förhållanden och sedan

folktandvårdsorganisationen blivit fullt genomförd hinna behandla c:a 800

barn i åldern 3—15 år. Efter folktandvårdens införande kan man emellertid

under ett flertal år framåt kunna utgå ifrån att av barnen i åldrarna

3—7 år endast 30 % och av barnen i åldrarna 7—15 år endast 90 °/o skola

anmäla sig för behandling. Med dessa förutsättningar beräknas det erforderliga

antalet distriktstandläkare för riket i dess helhet vid fullt genomförd

folktandvårdsorganisation till 800. Vid planläggningen av folktandvården

inom de olika länen anses emellertid särskilda undersökningar bliva

nödvändiga för klarläggande av det faktiska behovet av tandläkare.

Yttrandena över de sakkunnigas förslag, i vad desamma beröra ifrågavarande

del av ämnet, hava i propositionen återgivits å sid. 40—41.

Departementschefen bar uttalat i huvudsak följande:

De grunder för rikets indelning i tandvårdsdistrikt, som av de sakkunniga

förordats, hava vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. I fråga örn

de i anslutning till desamma verkställda beräkningarna rörande det sannolika

behovet av tandläkare i distriktsvårdens tjänst hava ej heller några egentliga

anmärkningar framkommit. Vid sådant förhållande finner jag mig böra

biträda sakkunnigförslaget jämväl i denna del. Jag anser mig emellertid böra

betona, att sagda beräkningar givetvis äro i hög grad approximativa. Inom

varje landstingsområde förutsättas särskilda överväganden komma till stånd

rörande den erforderliga organisationens storlek. Då det vidare är avsett, att

folktandvården inom de olika landstingsområdena skall kunna utvecklas successivt,

synes anledning saknas att befara en överorganisation. Man torde

kunna förutsätta, att såväl huvudmännen vid planläggningen som medicinalstyrelsen

vid fastställandet av de uppgjorda planerna skola låta sig angeläget

vara att tillse, att distrikten icke göras till antalet flera eller till omfattningen

mindre än som med hänsyn till beräkneliga arbetsuppgifter kan te sig skäligt.

Att därvid tillgängliga upplysningar rörande den s. k. kariesfrekvensen

böra vederbörligen beaktas ligger i sakens natur.

I motionen II: 384 av herr Johansson i Mysinge m. fl. har hemställts, dels

att vid i propositionen avsedd indelning av tandläkardistrikt och inrättande

av tandpolikliniker i glest befolkade trakter distrikten icke göras större än

alt möjligheten för allmänheten att tillgodogöra sig tandvården icke avsevärt

försvåras, dels att riksdagen hos Kungl. Maj:t ville göra framställning

om utredning och förslag angående anslag av statsmedel för underlättande

för de avlägsnare bygdernas barn att utan av avstånd och kommunikationssvårigheter

förorsakade merkostnader komma i åtnjutande av folktandvården.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Distriktstandläkarnas anställnings- och aYlöningsförhållanden.

Innehållet i sjukvårdskommitténs förslag i förevarande hänseende har i

propositionen återgivits å sid. 41—43. För de avgivna yttrandena över förslaget

har redogörelse lämnats å sid. 43—44.

1937 års sakkunnigas ståndpunkt i berörda frågor kan sammanfattas i följande

redogörelse.

Med hänsyn till landstingens huvudmannaskap för folktandvården skola

distriktstandläkarna även vara anställda av landstingen. Vad angår förfarandet

vid tillsättning av befattning som distriktstandläkare föreslås, att

landstingets vederbörande organ och medicinalstyrelsen därvid samverka på

sätt som i princip ansluter sig till den för tillsättning av underläkarbefattning

vid av landsting drivna lasarett och sanatorier föreskrivna ordningen.

Avlöningen till distriktstandläkare föreslås av de sakkunniga utgå med antingen

enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock

fast lön jämte andel, ej understigande 10 procent, av inflytande taxeavgifter.

Till lönen skall komma tre ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter

3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring. Rätt till enskild, av taxa obunden

praktik bör icke tillkomma distriktstandläkare. Däremot anses på överenskommelse

mellan tandläkaren och landstingen få hero, huruvida och på

vilka närmare villkor den förre må begagna poliklinikerna med utrustning

och instrument för utövande mot fastställd taxa av folktandvård utöver den

därför anslagna tiden. Tjänstgöringstiden har av de sakkunniga förutsatts

skola utgöra 7 timmar för dag eller 42 timmar för arbetsvecka.

Departementschefen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag. I särskilda avseenden

har departementschefen anfört i huvudsak följande.

I den mån den föreslagna tjänstgöringstiden —-------låter sig lämp
ligen

fördela på sådant sätt, att tandläkarorganisationernas önskemål om

kortare arbetstid under dag före helgdag kan tillmötesgås, böra givetvis hinder

icke resas för en dylik anordning. Emellertid synes det böra tillkomma

huvudmannens vederbörande organ att med hänsyn till de olika orternas

särskilda förhållanden fastställa lämpliga tider för poliklinikernas öppethållande,

vadan en generell reglering av arbetstidens förläggning icke torde

böra ifrågakomma. I detta sammanhang anser jag mig ock böra framhålla,

att enligt min mening stor varsamhet bör iakttagas vid det medgivande

till övertidsarbete, som de sakkunniga ansett sig under viss förutsättning

kunna förorda. Givetvis kunna omständigheterna göra dylikt medgivande

önskvärt i syfte att möta en tillfällig stark tillströmning av patienter,

men därvid måste noga tillses, att icke barntandvårdens berättigade

intressen trädas för nära.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 280 angående delaktighet i statens pensionsanstalt

för vissa befattningshavare vid folktandvården m. m. har föreslagits,

att tandläkarna skola bliva delaktiga i statens pensionsanstalt och därmed

tillförsäkrade såväl tjänste- som familjepension. Propositionen har behandlats

av bankoutskottet, som däröver avgivit utlåtande nr 45. Till detta anhåller

utskottet att få hänvisa.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

7

Hjälpkrafter i distriktstandvården.

Såväl sjukvårdskommittén som 1937 års sakkunniga förutsätta, att såsom

hjälpkrafter i distriktstandvården anställas tandtekniker och tandsköterskor.

Departementschefen sysselsätter sig till en början med frågan örn tandtekniker

och lämnar först en redogörelse för innehållet i sjukvårdskoinmitténs

förslag i detta avseende samt för de vid remissbehandlingen av

kommitténs ifrågavarande förslag avgivna yttrandena. Beträffande dessa

redogörelser hänvisas till propositionen sid. 52—54.

Innebörden i 1937 års sakkunnigas förslag i ämnet är i huvudsak följande.

De sakkunniga anse sig icke kunna närmare uppskatta omfattningen av

behovet av tandteknikers medverkan inom distriktstandvården och avstå

därför från att fastställa bestämda normer i fråga om anlitande av tandtekniker

och ersättning till dem. Det överlämnas åt landstingen eller dessas

vederbörande organ att i samråd med distriktstandläkarna vidtaga erforderliga

åtgärder i syfte att förekommande behov av särskild arbetskraft

för utförande av tandteknikerarbeten tillgodoses på ändamålsenligt sätt.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag hava de sakkunnigas

uttalanden i förevarande fråga mött de erinringar, för vilka redogöres

å sid. 54—55 i propositionen.

Jämväl departementschefen har förklarat sig övertygad därom, att man

är hänvisad att avvakta erfarenheten rörande det praktiska behovet av teknikerhjälp,

innan slutlig ställning i denna punkt tages. Även med hänsyn

till omständigheten, att frågan om dessa hjälpkrafters utbildning och yrkesverksamhet

vöre föremål för utredning, har departementschefen icke ansett

görligt att nu åvägabringa en reglering av tandteknikernas ställning i organisationen.

Beträffande behovet av tandsköterskor har departementschefen —

efter en inledande redogörelse för tandsköterskornas nuvarande utbildningsförhållanden

(sid. 55—56 i propositionen) —- anmält sjukvårdskommitténs

och 1937 års sakkunnigas förslag i detta ämne.

I fråga örn sjukvårdskommitténs förslag och yttrandena däröver hänvisas

till därför lämnad redogörelse å sid. 56—57.

1937 års sakkunniga yttra i denna fråga i huvudsak följande.

För ett rationellt utnyttjande av distriktstandläkarnas arbetskapacitet böra

desamma erhålla tillgång till sköterskehjälp i erforderlig utsträckning.

Landstingen såsom huvudmän för folktandvården böra draga försorg därom

under ekonomisk medverkan av staten. Därest till varje tandläkares förfogande

ställes en sköterska, anses behovet bliva tillgodosett. Sköterskorna

skola fast anställas av vederbörande landstingsorgan. Avlöningen till distriktstandsköterska

föreslås utgå med lägst 2,000 kronor jämte tre ålderstillägg

å 100 kronor vartdera efter 3, 6 och 9 års väl vitsordad tjänstgöring.

Distriktstandsköterska skall i likhet med distriktstandläkare åtnjuta en månads

semester. 1 utbildningsfrågan understrykes angelägenheten av att en

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

ändamålsenlig, på tillgodoseende av det med folktandvårdens genomförande

starkt ökade behovet av sköterskor särskilt inriktad utbildning

kommer till stånd. Tiden för utbildningen anses böra i möjligaste mån

inskränkas och förordas ej böra överstiga ett år. Vidare anses beträffande

förutbildningen skäl saknas att för tillträde till kurserna uppställa

andra eller högre krav på skolutbildning än som gäller i fråga om erkänd

sjuksköterskeskola. Den statliga utbildningen av tandsköterskor bör

som hittills vara förlagd till tandläkarinstitutet. Medicinalstyrelsen bör

emellertid äga att godkänna plan för sådana kurser anordnade jämväl vid

större tandpolikliniker. För anställning såsom tandsköterska inom folktandvården

bör erfordras att hava genomgått utbildningskurs vid tandläkarinstitutet

eller kurs, för vilken medicinalstyrelsen godkänt plan. Av förhållandena

anses emellertid påkallat, att medicinalstyrelsen under ett antal

övergångsår, högst 10, meddelar dispens från ifrågavarande villkor. Därvid

bör hänsyn tagas till beskaffenheten och omfattningen av genomgången

annan utbildning eller utövad verksamhet i tandvård.

Departementschefen, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag, har i tandsköterskornas

utbildningsfråga anfört i huvudsak följande.

— — ---Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet vill

jag giva uttryck åt den uppfattningen, att, i den mån tandläkarinstitutet

skäligen kan tillgodose den säkerligen snart nog starkt ökade efterfrågan på

vederbörligen utbildade tandsköterskor, åtgärder utan dröjsmål böra vidtagas

för att vidga utbildningsmöjligheterna. Jämväl i detta syfte torde det få

anses angeläget, att utbildningen snarast omlägges med beaktande av vad

de sakkunniga i delta avseende anfört. Uppenbarligen bör man ock kunna

förvänta, att ordnade utbildningsmöjligheter beredas vid de största kommunala

tandpoliklinikerna.

I den berörda propositionen nr 280 har föreslagits, att jämväl distriktstandsköterskor

skola beredas delaktighet i statens pensionsanstalt.

Landstingens förvaltningsorgan för folktandvården.

För vad sjukvårdskommitténs förslag i detta avseende innehåller har i

propositionen redogörelse lämnats å sid. 60—61. En sammanfattning av

yttrandena däröver återfinnes å sid. 61.

Enligt 1937 års sakkunniga bör ledningen av folktandvården inom varje

landstingsområde tillkomma landstingets förvaltningsutskott (viss avdelning

därav) eller, därest särskild distriktsvårdsstyrelse är inrättad, denna

styrelse. För tillgodoseende av de lokala tandvårdsangelägenheterna inom

ett landstingsområde må vidare det centrala förvaltningsorganet kunna i

mån av behov anlita lokalt biträde. Därvid kan den anordningen tillämpas,

att för varje särskilt tandvårdsdistrikt tillsättes en tandvårdsnämnd eller att

särskilda ombud utses på poliklinikortema.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

9

Departementschefen har funnit de sakkunnigas förslag rörande sättet för

handhavandet av landstingens uppgifter i folktandvårdens tjänst väl avvägt.

Det stöde enligt hans mening för övrigt i god överensstämmelse med de

principer, som vid de senare årens reformer på hälsovårdsområdet tillämpats

vid ordnandet av annan likartad verksamhet.

Tandvårdsavgifter för harn.

Redogörelse för sjukvårdskommitténs förslag i detta ämne samt för de

över detta förslag avgivna yttrandena har lämnats i propositionen å sid.

62—64.

Den huvudsakliga innebörden av 1937 års sakkunnigas ifrågavarande förslag

är följande.

Ingen åtskillnad bör i avgiftshänseende göras mellan skolbarn och barn

i förskolåldern.

En och samma målsman bör ej vara skyldig att erlägga avgifter för flera

än tre barn, som samtidigt äro anmälda till tandvård. Vidkommande storleken

av avgifterna anse de sakkunniga för sin del önskvärt att åt målsmän

med två eller tre till tandvård anmälda barn beredes viss avgiftslättnad.

I anslutning därtill föreslå de sakkunniga, att avgiften bestämmes till

följande belopp, nämligen 5 kronor för första, 3 kronor för andra och 2

kronor för tredje barnet, allt för år räknat.

Med hänsyn till det sätt, varå barntandvården avses skola organiseras,

hålla de sakkunniga före, att kommun bör hava att gentemot landstinget

ansvara för de behandlingsavgifter, som enligt angivna grunder belöpa å

inom kommunen till tandvård inskrivna barn.

Emellertid bör kommun, som finner skäl därtill, äga frihet att — med bibehållande

av ansvarigheten i förhållande till landstinget — underlåta att

av vederbörande målsmän uttaga behandlingsavgifter för barn. Dylik avgiftsbefrielse

bör av kommun under alla omständigheter medgivas för obemedlade

och mindre bemedlade barn. Härav för kommun uppkommande

kostnader skall icke tilläggas karaktär av fattigvård.

Av vikt är, att tandvården för barn påbörjas i tidig ålder och sedan systematiskt

fullföljes. De sakkunniga föreslå sålunda, att skolbarnen skola från

lägsta klass, i vilken tillfälle därtill står dem till buds, vara anslutna till under

skolas medverkan ordnat deltagande i folktandvård. Beträffande förskolbarnen

bör däremot krav på någon viss tidpunkt för tandvårdens påbörjande

icke lämpligen uppställas. I fråga om skolbarn, vilka anmälts till

tandvård, bör föreskrivas, att vården skall fullföljas genom årligen återkommande

revisioner. Skolbarn, beträffande vilka angivna fordringar icke

uppfyllts, böra, för åtnjutande av tandvård å eljest gällande villkor, vara

skyldiga underkasta sig engångssanering mot på särskilt sätt beräknad avgift.

De sakkunniga förorda, att denna sättes till belopp, motsvarande 75

procent av den ersättning, som enligt tandvårdstaxan för vuxna skall utgå

för behandlingen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Vad angår spörsmålet vilket kommunalt organ, som lämpligen bör hava

att meddela beslut om avgiftsbefrielse för obemedlade och mindre bemedlade

barn inom kommuner, där avgifter uttagas av målsmännen, anses ifrågavarande

uppgift böra anförtros åt folkskolestyrelsen respektive skolrådet.

I tveksamma fall bör samråd äga rum med fattigvårdsmyndighet. I kommun,

där förhållandena anses böra därtill föranleda, kan emellertid enligt

de sakkunnigas mening prövningen av frågor örn avgiftsbefrielse uppdragas

åt annat organ. Några bindande föreskrifter rörande ordningen i förevarande

avseende böra alltså icke meddelas, utan vederbörande kommuner

böra äga att därutinnan förfara efter omständigheterna. Beträffande slutligen

frågan örn uppbörden och redovisningen av avgifterna förordas, att

kommunerna skola äga att efter samråd med landstingets organ för folktandvården

ordna därmed på lämpligt sätt. I allmänhet bör ansvaret för

uppbörden och redovisningen åvila samma kommunala organ, till vilket det

omförmälda prövningsförfarandet är förlagt.

Vid förslagets remissbehandling har statskontoret — under erinran,

att med målsman för barn kunde förstås jämväl person, som icke med

egna medel underhåller eller är skyldig att underhålla barnet — ifrågasatt,

huruvida icke den föreslagna bestämmelsen om avgiftslättnads beredande åt

målsman med två eller tre till tandvård anmälda barn borde förtydligas på

så sätt, att därav klart framginge, att den föreslagna avgiftsminskningen för

barntandvård avsåge endast fall, då barnen tillhörde samma familj.

Departementschefen har ansett sig kunna godtaga de sakkunnigas förslag,

dock med beaktande av den av statskontoret gjorda anmärkningen.

I motionen II: 387 av herr Baeckström m. fl. har hemställts, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring beträffande tandvårdsavgifterna för barn, som

anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, att avgiften för barn

och ar fastställes till 3 kronor, att för fall, där två eller flera barn av samma

familj åtnjuta tandvård, avgiften för andra barnet är 2 kronor, att för

ytterligare barn ingen avgift uttages samt att statens bidrag till folktandvården

till följd därav måtte höjas i enlighet med vad i motionen närmare

föreslagits.

Taxa för tandvård åt vuxna.

För sjukvårdskommitténs förslag i denna del samt för däröver framkomna

yttranden har i propositionen redogjorts å sid. 67.

I likhet med kommittén anse 1937 års sakkunniga, att ersättningen för behandlingen

av vuxna inom distriktstandvården skall utgivas enligt en för

hela riket gemensam taxa, fastställd av Kungl. Majit.

Rörande ett av de sakkunniga uppgjort taxeförslag får utskottet hänvisa

till Bilaga C i propositionen (sid. 116). Taxan har av de sakkunniga avvägts

på sådant sätt, att ersättningen för varje slag av tandbehandling skall

motsvara kostnaderna samt att den vid normal arbetstid av 900 timmar

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

11

skall kunna tillföra distriktstandpolikliniken en genomsnittlig bruttoinkomst

av 8,200 kronor (— den summa, till vilken kostnaderna för tandvård

åt vuxna av de sakkunniga beräknats komma att i medeltal för år uppgå

vid distriktstandpoliklinik med en tandläkare). Taxan ansluter sig närmast

till den av Södermanlands läns landsting använda och är något lägre

än den taxa, som tillämpas vid Göteborgs stads folktandvårdspolikliniker.

På grund av olikheterna i den individuella arbetskapaciteten hos olika tandläkax-e,

är emellertid enligt de sakkunniga en icke obetydlig variation i den

angivna bruttoinkomsten av 8,200 kronor att emotse. Enligt deras mening

saknas vidare tillräcklig erfarenhet om åtskilliga faktorer, som kunna väntas

påverka det genomsnittliga årsbruttot av den taxebelagda verksamheten.

I följd därav föreslå de sakkunniga, att taxan gives allenast begränsad giltighetstid

för att senare tagas under förnyad omprövning. Enligt de sakkunnigas

åsikt tala emellertid starka skäl för att personer i vissa åldrar beviljas

någon nedsättning i taxeavgifterna. De sakkunniga föreslå därför,

att vårdsökande, som under det kalenderår, varunder han fyllt 15 år, undergått

fullständig munsanering inom folktandvården, skall äga att efter

utgången av nämnda år till och med utgången av det kalenderår, varunder

han fyller 19 år, åtnjuta nedsättning med 25 procent i de enligt taxan eljest

utgående avgifterna. Såsom förutsättning för erhållande av denna förmån

bör emellertid föreskrivas, att vederbörande under ifrågavarande tid

minst en gång årligen skall undergå erforderlig behandling.

I de avgivna yttrandena över de sakkunnigas förslag (sid. 69—70 x

prop.) har, bland annat, av statens inspektör för fattigvård och barnavård

samt medicinalstyrelsen på anförda skäl uttalats önskemål örn en höjning

av den föreslagna taxerabatten för åldersgrupperna 15—19 år.

Departementschefen har i ämnet anfört följande:

Lika med 1937 års sakkunniga håller jag före, att tandvården åt vuxna

bör meddelas enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa samt att denna bör avvägas

på ett sådant sätt, att den i huvudsak täcker de beräkneliga kostnaderna

för behandlingen. Jag är givetvis icke beredd att nu taga slutlig ställning

till det föreliggande förslaget i vidare mån, än att jag finner xxtredningen

giva vid handen, att taxan till en början torde böra i huvudsak utformas i

enlighet med detsamma. Efter någon tids erfarenhet böra övervägas de

jämkningar, som må befinnas skäliga och möjliga, i syfte att uppnå så

låga kostnader för de vårdbehövande, som omständigheterna kunna medgiva.

Vad angår önskemålet örn ytterligare reduktion av 15—19-åringai’nas avgifter,

finner jag detta visserligen i hög grad behjärtansvärt, men då detsanxnxa

icke kan realiseras utan att antingen landstingen eller staten påtager sig

de därav föranledda kostnaderna, i vilket avseende någon utredning icke

förebragts, ser jag mig icke nu i stånd att förorda en dylik jämkning i förslaget.

När organisationen hunnit prövas och förutsättningar därigenom

skapats för ett bedömande av frågans ekonomiska innebörd, lär även detta

spörsmål böra bliva föremål för förnyat övervägande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande AJr 1.

Lindring i tand vårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade

vuxna.

I propositionen (sid. 71—72) lämnas inledningsvis en redogörelse för de

möjligheter, som jämlikt gällande fattigvårdslagstiftning och utbildad

praxis kunna erbjudas obemedlade eller mindre bemedlade personer till erhållande

av fri tandvård.

Departementschefen övergår därefter till att närmare pröva frågan örn

sättet för åstadkommande av lindring i obemedlade och mindre bemedlade

vuxnas tandvårdskostnader. Efter att hava redogjort för sjukvårdskommitténs

ståndpunkt i frågan och de över kommitténs betänkande i denna

del avgivna yttrandena (sid. 72—73) ingår departementschefen på 1937 års

sakkunnigas yttrande i förevarande spörsmål.

De sakkunniga hävda, att personer, vilka icke äro i stånd att själva erlägga

avgifter för behandling inom folktandvården, i skälig utsträckning böra

erhålla bistånd därutinnan genom det allmännas försorg. Följande frågor

hava därvid uppställt sig för de sakkunniga, nämligen huruvida det angivna

syftet kan i önskvärd mån tillgodoses genom gällande fattigvårdslagstiftning

eller, därest så icke kan anses vara fallet, örn ändring i denna

lagstiftning bör komma till stånd. Efter närmare överväganden (propositionen

sid. 74—75) hava de sakkunniga emellertid kommit till den slutsatsen,

att båda de uppställda frågorna måste besvaras nekande. En lösning av

den föreliggande frågan bör därför efter de sakkunnigas mening sökas enligt

en annan väg, nämligen att vid sidan av gällande fattigvårdslagstiftning

vidtaga anordningar för att vuxna, som äro i behov därav, lämnas

ekonomiskt bistånd vid tandvårdsbehovets tillgodoseende. Därvid bör enligt

de sakkunnigas mening samverkan mellan stat och kommun åvägabringas.

De sakkunniga föreslå sålunda, att kommun, som anvisar till fattigvård

ej hänförliga medel för bidrag till obemedlade och mindre bemedlade

vuxna personers kostnader för tandvård vid folktandpolikliniker, skall er

hålla ersättning av staten med hälften av i sådant hänseende havda kostnader.

De sakkunniga föreslå därefter följande.

Åt i kommunen hemmahörande personer, vilka genom intyg från vederbörande

fattigvårdsmyndighet styrka sig vara obemedlade, därvid medellösheten

icke är blott tillfällig, må av kommunen kunna erläggas avgifter

för vissa närmare uppräknade slag av tandvård. Det sagda — anföra

de sakkunniga fortsättningsvis — hade avseende uteslutande å medellösa

patienter. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid jämväl i

sådana fall, där patienten är hänförlig till kategorien mindre bemedlade,

lindring i tandvårdskostnaderna kunna beredas genom det allmännas

försorg. De sakkunniga förorda därför för sin del, att kommunerna skola

erhålla befogenhet att, efter prövning i varje särskilt fall genom vederbörande

fattigvårdsmyndighet, för i kommunen hemmahörande mindre bemedlade

personer lämna bidrag till kostnaderna för tandvård av samma om
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

13

fattning som föreslagits i fråga om avgiftsfri tandvård åt medellösa. Lämpligen

syntes bidraget böra begränsas till högst 50 procent av den del av

kostnaden för i ett sammanhang utförd behandling, innefattande fullständig

munsanering, som överstege förslagsvis 30 kronor.

Rörande innehållet i de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena

får utskottet hänvisa till därför lämnad redogörelse i propositionen

å sid. 76—78.

I frågan har departementschefen anfört bland annat följande.

De sakkunnigas förslag i nu berörda avseenden har vid remissbehandlingen

— frånsett vissa detaljanmärkningar — — — lämnats utan

erinran. I de yttranden, som avgivits av statens inspektör för fattigvård och

barnavård samt av kammarrätten, vilka myndigheter i de spörsmål, varom

här är fråga, företräda särskild sakkunskap, har givits uttryck för tillfredsställelse

över detsamma. Sålunda har kammarrätten förklarat sig instämma

i de principiella betänkligheter de sakkunniga uttalat rörande möjligheterna

att lägga folktandvården åt de medellösa och mindre bemedlade

under fattigvården samt givit sin anslutning såväl till den av de sakkunniga

föreslagna lösningen av spörsmålet genom en samverkan mellan stat och

kommun utanför fattigvårdens ram som till de förordade grunderna för

avgränsningen av vården. ..

Vid sådant förhållande och då jag för egen del tinner förslaget val agnat

att läggas till grund för bestämmelser i ämnet, kan jag tillstyrka detsamma,

dock med viss jämkning beträffande sättet för bestridande av mindre bemedlade

vuxnas tandvårdskostnader. Jag vill visserligen giva min anslutning

till tanken, att det allmänna i sådant fall skäligen bör träda hjälpande

emellan allenast i avseende å kostnad, som överstiger visst belopp. Att därutöver

föreskriva en begränsning av kommuns rätt att bidraga synes mig

dock knappast motiverat. Enligt min mening bör det vara en kommun obetaget

att till en mindre bemedlad person, i den mån vid prövningen av det

föreliggande behovet så finnes påkallat, utgiva bidrag, som med mer an 50

procent täcker den del av kostnaden för erhållen tandvård, som ma överskrida

fastställd kostnadsgräns. Av staten skall kommun äga rätt att utfå

ersättning med hälften av sålunda utlagt bidrag, dock högst ett belopp, som

motsvarar 25 procent av de kostnadsgränsen överskridande kostnaderna.

Berörda gräns har av medicinalstyrelsen ifrågasatts sänkt fran föreslagna

30 till 10 kronor. För egen del håller jag visserligen icke för uteslutet, att

en jämkning i framtiden kan befinnas nödvändig; tills vidare finner jag mig

emellertid i brist på hållpunkter och erfarenhetsmaterial för bedömande av

de ekonomiska konsekvenserna böra förorda, att förslaget följes i denna

PUn _ _ Att, såsom medicinalstyrelsen synes vilja ifrågasätta, här

söka närmare fixera begreppet mindre bemedlad till ledning för kommunerna

vid förekommande behovsprövning synes mig icke tillrådligt. Sagda begrepp

lär nämligen till sin natur vara så relativt och svarbestambart, att det

torde möta synnerliga vanskligheter att lämna en tillnärmelsevis ut ömmande

definition därav. Man synes har, åtminstone tills vidare, bora

lämna åt de prövande myndigheterna att med beaktande av de i varje tall

föreliggande omständigheterna träffa avgörande. .

Någon förtursrätt till behandling för obemedlade och mindre bemedlade

_ såsom av tandläkarorganisationerna föreslagits^ —- finnér jag lika litet

som beträffande patientkategorien i åldern 15—19 ar bora ifrågakomma

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Förslag till närmare bestämmelser rörande det allmännas medverkan

till lindring av obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader har

av departementschefen framlagts i Kungl. Maj.ts proposition nr 128 med förslag

till förordning om lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader

m. m., vilket av utskottet behandlats i dess utlåtande nr 2.

Kostnaderna för distriktstandvården och deras fördelning.

En sammanfattning av vad sjukvårdskommittén i detta avseende innehåller

återfinnes i propositionen å sid. 80—81. Vad som vid remissbehandlingen

av kommitténs betänkande i huvudsak framkommit är återgivet å

sid. 81.

1937 års sakkunniga, till vilkas beräkningar av kostnaderna utskottet nu

övergår, hava vid sin behandling av ifrågavarande kostnadsspörsmål gjort

den inledande anmärkningen, att de gjorda kostnadsberäkningarna, på

grund av den osäkerhet, som förelåge i fråga om flera av förutsättningarna

för en dylik beräkning, endast vore approximativa. Med hänsyn till pågående

utredning av skatteutjämningsspörsmålet hade de sakkunniga icke

funnit sig böra understödja den från några håll framförda tanken att författningsenligt

medgiva vissa landsting förhöjt statsbidrag. De sakkunniga

hade alltså ansett sig böra utgå ifrån att statsbidrag utmättes efter enahanda

grunder för samtliga landstingsområden. Skulle erfarenheten giva vid handen,

att en effektiv skatteutjämning icke lämpligen kunde åvägabringas,

syntes det dock böra tagas under särskilt övervägande, huruvida en ändrad

ordning i berörda avseende borde komma till stånd.

Vid uppskattningen av kostnaderna hava de sakkunniga räknat med ett

antal distriktstandläkare av 800 samt lika många distriktstandsköterskor. Antalet

fasta polikliniker komme dock enligt de sakkunnigas uppfattning icke

att uppgå till nämnda siffra, då i åtskilliga fall två eller flera distriktstandläkare

komme att tjänstgöra vid en och samma poliklinik. Med hänsyn

härtill hava de sakkunniga ansett ett antal av 500 fasta polikliniker skäligen

kunna läggas till grund för kostnadsberäkningarna i förekommande

fall. Antalet ambulatoriska polikliniker har vid ifrågavarande beräkningar

av de sakkunniga skattats till 100.

Engångskostnader. Dessa utgöras av kostnader dels för inredning av poliklinikerna,

dels ock för desammas utrustning.

Inredningskostnaden för fast poliklinik med en tandläkare beräknas

av de sakkunniga till 1,500 kronor. Ifråga om polikliniker för två eller

flera tandläkare anses kostnaderna stiga med förslagsvis 1,000 kronor för

varje ytterligare tandläkare.

För samtliga fasta polikliniker — till antalet 500 — kunde kostnaden

uppskattas till omkring 1,000,000 kronor.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 15

Kostnaden för inredning av ambulatorisk poliklinik kunde

beräknas till högst 500 kronor.

För samtliga — 100 stycken — ambulatoriska polikliniker skulle sålunda

kostnaderna uppgå till sammanlagt 50,000 kronor.

Totala inredningskostnaderna skulle därmed belöpa sig till cirka 1,050,000

kronor.

För dessa kostnader skulle landstingen såsom folktandvårdens huvudmän

ensamma ansvara. Med hänsyn till de fördelar för vederbörande primärkommuner,

som uppstode genom polikliniks förläggande till kommunen, syntes

man dock kunna räkna med att kostnaderna för inredning av poliklinik i åtskilliga

fall komme att helt eller delvis övertagas av poliklinikkommunerna,

särskilt där kommun ägde tillgång till lämplig lokal.

Kostnaden för utrustning av fast poliklinik med en tandläkare uppskattas

till omkring 6,000 kronor. För varje ytterligare vid en och samma

poliklinik anställd tandläkare beräknas utrustningskostnaden öka med 2,600

kronor. Kostnaderna för utrustning av samtliga fasta polikliniker skulle

komma att uppgå till 3,780,000 kronor.

För en ambulatorisk poliklinik uppskattas utrustningskostnaderna

till 2,000 kronor. Den sammanlagda kostnaden för beräknade 100 sådana

skulle alltså utgöra 200,000 kronor.

Totalkostnaderna för utrustning av samtliga fasta och ambulatoriska polikliniker

skulle sålunda uppgå till i avrundat tal 4,000,000 kronor.

Rörande fördelningen av dessa kostnader förorda de sakkunniga,

att staten lämnar bidrag till en första uppsättning av poliklinikernas

utrustning med hälften av de verkliga kostnaderna, dock att bidraget

icke må överstiga beträffande fast poliklinik 3,000 kronor och, om flera än

en tandläkare skola vara där anställda, 1,300 kronor för varje ytterligare

sådan tandläkare samt beträffande ambulatorisk poliklinik 1,000 kronor.

I enlighet därmed skulle alltså av de totala utrustningskostnaderna komma

2,000,000 kronor på staten och ett lika stort belopp på landstingen.

Årliga kostnader. Härunder falla följande utgiftsposter, nämligen poliklinikernas

driftkostnader, tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre

bemedlade, kostnader för skolbarnens resor samt kostnader för tandvård

anordnad av städer utanför landsting.

Poliklinikernas driftkostnader. De sakkunniga hava, med användning av

i landstingens stater i allmänhet tillämpad kontofördelning, verkställt en

beräkning av kostnaderna för driften av en distriktstandpoliklinik med en

tandläkare, vilken är intagen i propositionen å sid. 84. Till denna beräkning

får utskottet hänvisa.

Enligt den nämnda beräkningen komma kostnaderna för av en distriktstandläkare

utövad barntandvård under 1,000 timmar alt uppgå till 8,710

kronor. Det antages, alt härav ett belopp av 2,400 kronor kommer att

täckas genom inflytande beliandlingsavgifter för barnen. Återstående belopp

föreslås böra bestridas av staten och landstinget gemensamt.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Rörande denna kostnadsfördelning förordas, att staten bidrager med

3,000 kronor till distriktstandläkarens lön och 1,000 kronor till distriktstandsköterskans

lön eller således med tillhopa 4,000 kronor. På landstinget

skulle alltså komma 2,310 kronor.

Därmed skulle årskostnaderna för distriktstandpoliklinikernas drift komma

att uppgå till 3,200,000 kronor för staten och 1,848,000 kronor för landstingen.

Emellertid syntes distriktstandläkare och distriktstandsköterskor

tillkommande ålderstillägg jämväl böra bestridas av statsmedel. De sammanlagda

årskostnaderna i förevarande hänseende skulle komma att utgöra

960,000 kronor, därvid alltså de på staten belöpande årliga driftkostnaderna

ökas till 4,160,000 kronor. Utöver detta belopp, 4,160,000 kronor,

skulle kostnaderna för distriktstandläkarnas och distriktstandsköterskornas

pensionering komma att åvila statsverket, i den mån enligt gängse grunder

beräknade pensionsavgifter icke täckte dessa kostnader. För landstingens

del tillkomma vidare kostnaderna för de resor i tjänsten, som på vissa håll

bliva erforderliga för tandläkarna och sköterskorna.

Det allmännas årliga kostnader för distriktstandpoliklinikernas drift komma

enligt de sakkunnigas beräkning att utgöra tillhopa 6,008,000 kronor.

Då de sakkunniga utgått ifrån att varje tandläkare skulle hinna behandla

i genomsnitt 800 barn om året, skulle nettokostnaden för barn och år, sedan

organisationen fullständigt genomförts, komma att uppgå till omkring

9 kronor 40 öre.

De på tandvården åt de vuxna belöpande driftkostnaderna avses, såsom

redan anmärkts, skola helt täckas av de för denna tandvård inflytande taxeersättningarna.

Tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre bemedlade. De sakkunniga

hava uppskattat det allmännas kostnader för bidrag till de obcmedlade

och mindre bemedlade vuxnas tandvårdsavgifter till 25 procent av

utgifterna för tandvård åt de vuxna inom folktandvården. Dessa utgifter

beräknas inom distriktstandvården i dess helhet uppgå till 6,560,000 kronor.

I det fall, att samtliga kommuner begagnade sig av den föreslagna

befogenheten att bereda lindring i tandvårdsavgifterna för obemedlade och

mindre bemedlade vuxna, skulle de årliga kostnaderna härför komma att uppgå

till 820,000 kronor för kommunerna och lika stort belopp för staten.

Kommunernas kostnader för tandvårdsavgifter för obemedlade och mindre

bemedlade barn beräknas till 15 procent av samtliga dylika avgifter. Dessa

kostnader skulle då för år räknat kunna uppskattas till 288,000 kronor.

Skolbarnens resor. De kostnader, som uppkomme för skolbarnens resor

till och från tandpoliklinikerna, hava de sakkunniga ansett kommunerna

böra bestrida. Ifrågavarande kostnader, vilka kunde förutses uppgå till jämförelsevis

ringa belopp, borde givetvis icke heller betraktas såsom fattigvård.

Städerna utanför landsting. Ifrågavarande städer föreslås skola erhålla

visst statsbidrag till driften under förutsättning, att tandvård inom staden

meddelas i enahanda omfattning och på motsvarande villkor, som stadgats

beträffande landstingsområdena, samt att stadens tandvård anordnas på

sätt, som av medicinalstyrelsen godkännes.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

17

På grund av den i förhållande till landstingen större självständighet i organisatoriskt

avseende, som måste tilläggas icke-landstingsstäder vid folktandvårdens

utbyggande, anses icke lämpligt, att driftbidraget gives formen

av bidrag till avlöningar åt befattningshavarna. De sakkunniga förorda i

stället, att bidraget utgår med ett belopp av 4 kronor per behandlat barn.

Då antalet »behandlingsbarn» i städer, som ej deltaga i landsting, av de

sakkunniga uppskattas till cirka 100,000, skulle således statens driftbidrag

kunna beräknas till 400,000 kronor örn året. Örn nettokostnaden för barn

och år såsom i fråga örn landstingen uppskattas till kronor 9.40, skulle städernas

egna årliga driftkostnader, under förutsättning att för samtliga behandlade

barn erläggas vederbörliga tandvårdsavgifter, utgöra 540,000 kronor.

Städernas årliga kostnader för avgiftsbefrielse beträffande obemedlade

och mindre bemedlade barn beräknas komma att utgöra 45,000 kronor.

Vidare beräknas städernas kostnader för lindring i tandvårdsavgifter

för obemedlade och mindre bemedlade vuxna till omkring 128,000 kronor.

Å staten, som skall bidraga med hälften av dessa städers kostnader för sistnämnda

kategoriers tandvård, har beräknats falla samma belopp, 128,000

kronor.

Från vad sålunda av de sakkunnigas majoritet förordats i avseende å grunderna

för statsbidrags utgående till städer utanför landsting har en av de

sakkunniga, cheftandläkaren von Sneidern, varit av skiljaktig mening, i det

han hävdat, att statsbidrag till ifrågavarande städer bör utgå enligt samma

beräkningsgrunder samt med samma belopp som till landstingen såväl

beträffande utrustning av poliklinikerna som i fråga om bidrag till tandläkare-

och sköterskelöner, ålderstillägg och pensioner. Beträffande reservationens

motivering får utskottet hänvisa till de sakkunnigas betänkande (statens

off. utredn. 1937: 47, sid. 102).

Till belysning av kostnaderna för distriktstandvården

och fördelningen av desamma eldigt sakkunnigförslaget har i

propositionen å sid. 88 en sammanställning lämnats, till vilken utskottet får

hänvisa.

Vad yttrandena i förevarande hänseende innehålla har återgivits å

sid. 90—91 i propositionen.

Departementschefen har i detta ämne anfört i huvudsak följande.

1937 års sakkunniga hava utmätt grunderna för statens understödjande

av landstingens verksamhet på folktandvårdens område gynnsammare än

tidigare sjukvårdslcommittén. När jag ansett mig böra påkalla landstingens

medverkan vid den föreliggande frågans ordnande i den omfattning, som

fallet är i mitt förslag, har detta skett främst ur den synpunkten, att man

borde vid organisationsarbetet tillgodogöra sig den mångsidiga erfarenhet

på hälso- och sjukvårdens områden, varöver landstingen obestridligen förfoga.

Däremot bör det enligt min mening så långt möjligt undvikas att samtidigt

pålägga landstingen ökade ekonomiska bördor. Under dessa omständigheter

har jag ingenting att i princip erinra mot resultatet av den verkställda

överarbetningen av kommittéförslaget. Från svenska landstingsförbundets

sida hava ock de reviderade grunderna i all huvudsak godtagits.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. G sami. 2 avd. Nr 1—2. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Jag kan härvid icke finna lämpligt, att statsbidragen differentieras efter

landstingens växlande skattetryck eller ekonomiska bärkraft. Bortsett

från anslagen till anstalter för lungtuberkulos — där dock särskilda omständigheter

föreligga — har en sådan anordning av statsmakterna städse avböjts.

Och jag nödgas i likhet med de sakkunniga hålla före, att spörsmålet

om en önskvärd skatteutjämning landstingen emellan icke med fördel tages

i beaktande i nu förevarande sammanhang. Jag anser mig följaktligen

förhindrad att, på sätt vid den tidigare remissbehandlingen påyrkats, för

exempelvis Norrlandslänens del föreslå högre bidrag än för landet i övrigt.

Med de sakkunniga är jag ense därom, att statsbidrag bör utgå till såväl

utrustningskostnaderna som de årliga driftkostnaderna vid distriklspoliklinikerna.

Med hänsyn till angelägenheten av att folktandvården genomföres

snarast möjligt, synes det mig motiverat, att staten bidrager med hälften av

utrustningskostnaderna, dock med den maximering av beloppen för olika

fall, som sakkunnigförslaget avser.

I fråga örn bidragen till distriktstandläkarnas och distriktstandsköterskornas

löner bär statskontoret förordat en begränsning av de föreslagna beloppen,

medan landstingsförbundet uttalat sig för någon jämkning uppåt, i det

att staten ansetts böra erlägga jämväl hälften av de vederbörande huvudman

åliggande pensionsavgifterna. Detta senare önskemål anser jag mig emellertid

icke kunna tillmötesgå. Vad åter angår det av statskontoret framställda

förslaget, vill jag framhålla, att detsamma ansetts förutsätta en motsvarande

höjning av folktandvårdstaxan, av ämbetsverket beräknad till inemot

15 procent. Jag finner mig förhindrad att medverka härtill. Beträffande

beräkningen av beloppet för behandlingsavgifterna för barn har medicinalstyrelsen

i nu förevarande sammanhang gjort gällande, att skäl förelåge

att maximera sagda belopp i varje distrikt till 2,400 kronor. En sådan

anordning är emellertid ogenomförbar redan av den anledningen, att antalet

behandlingsbarn i de olika distrikten i praktiken givetvis icke kommer

att exakt uppgå till den angivna genomsnittssiffran 800 utan kan förutsättas

variera kring sagda siffra även uppåt.

Jag saknar alltså skäl att i nu avhandlade hänseenden föreslå andra bidragsgrunder

än de av de sakkunniga förordade.

Vidkommande därefter städerna utanför landsting föreligger meningsskiljaktighet

rörande sättet för statens understödjande av folktandvården

därstädes, i det en reservant bland de sakkunniga påyrkat full reell och formell

likställighet härutinnan med landstingen. Detta yrkande har endast

såtillvida vunnit understöd av svenska stadsförbundet, som detta förordat

bidrag till utrustningskostnaderna enligt ensartade grunder, men i fråga om

driftkostnadsbidraget accepterat sakkunnigmajoritetens ståndpunkt, ehuru

med ett från 4 till 5 kronor jämkat årligt bidragsbelopp per barn.

I förstnämnda avseende synes mig knappast anledning föreligga att frångå

sakkunnigförslaget, då skoltandvård redan, med något enstaka undantag,

torde vara genomförd i ifrågavarande städer. Jag är också ense med de

sakkunniga och stadsförbundet därom, att med hänsyn till förhållandena i

icke-landstingsstäderna det skulle möta vanskligheter att där tillämpa de regler

för tandvårdens organisation, vilka utformats med tanke på landstingsområdena.

Ur denna synpunkt lär det få anses vara till fördel för dessa städer,

att bidraget icke bindes av alltför detaljerade villkor. När det åter gäller

bidragsbeloppets utmätande, faller det sig icke lätt att avgöra, huruvida sakkunnigförslaget

rättvisligen bör jämkas i enlighet med stadsförbundets hemställan.

I betraktande av att den årliga genomsnittskostnaden för det allmänna

per behandlat barn av de sakkunniga approximativt beräknats till

9.40 kronor och då det icke bestritts, att i storstäderna driftkostnaderna un
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 19

der lika förhållanden i öviågt måste kunna hållas lägre än i landstingsområdena,

vill det emellertid förefalla mig, som om det angivna beloppet, 4

kronor, icke kan betraktas såsom oskäligt lågt. Jag finner därför icke tillräckliga

skäl anförda för en avvikelse från de sakkunnigas förslag.

Bortsett från avgifterna för obemcdlades och mindre bemedlades tandvård,

skulle på kommunerna icke falla andra utgifter för folktandvården än

de säkerligen jämförelsevis ringa kostnaderna för skolbarnens resor till

och från poliklinikerna. Det synes mig rimligt, att sagda kostnader åvila

kommunen.

I de likalydande motionerna 1:252 av herr Sjödahl m. fl. och 11:375 av

herr Hagberg i Malmö m. fl. har yrkats, att städerna utanför landsting måtte

tillerkännas samma bidrag för poliklinikernas utrustning som landstingen

samt att statens bidrag till städerna utanför landsting för poliklinikernas

driftkostnader måtte utgå med 5 kronor per barn.

Utskottet vill vidare erinra om, att den förut anmärkta motionen II: 387 av

herr Baeckström m. fl., i vilken framställts yrkande om viss ändring i de

föreslagna tandvårdsavgifterna för barn, på sätt i motionen närmare angivits,

vid bifall till detta yrkande förutsätter viss höjning av statsbidraget

till distrikttandläkares avlöning samt till städer, som icke deltaga i landsting.

Distriktstandvårdens genomförande.

Sjukvårdskommittén förutsatte ett successivt genomförande av distriktstandvården

under en tid av förslagsvis 5 år.

1937 års sakkunniga framhålla beträffande övergångstiden, att man därvid

borde uppmärksamma, att tidpunkten för införande över huvud taget

av folktandvård inom visst landstingsområde eller viss stad vore beroende

på beslut av landstinget eller staden. Vidare torde möjlighet böra förefinnas

för huvudman att efter plan, som godkändes av medicinalstyrelsen, genomföra

folktandvård på det sätt, att sådan vård först anordnades inom viss

del eller vissa delar av landstingsområde eller stad, som ej deltager i landsting,

samt sedermera efter hand jämväl inom övriga delar av landstingsområdet

eller staden. Slutligen komme genomförandet inom varje distrikt att

taga viss tid i anspråk. Med hänsyn till det intresse, som i allmänhet torde

förefinnas hos landstingen för lösning av folktandvårdsfrågan, kunde förutsättas,

att organisationen skulle vara fullt genomförd i hela landet inom

loppet av 10 år. Av de beräknade kostnaderna för distriktstandvården skulle

alltså engångskostnaderna komma att fördelas å nämnda tid samt de löpande

utgifterna utgå med det beräknade beloppet först efter utgången

därav.

Emellertid, framhålla de sakkunniga vidare, torde beträffande flertalet

distrikt under de första åren för folktandvårdens utövande därstädes uppkomma

viss förhöjning av det driftkostnadsbelopp per tandläkare, som

legat till grund för de sakkunnigas uppskattning av dessa kostnader i deras

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

helhet. I den män nämligen till tandvård berättigade skolbarn icke förut

undergått munsanering, torde det för en tandläkare beräknade antalet barn

av 800 icke av honom hinna behandlas under ett år, i vilket fall alltså den

uppskattade summan av behandlingsavgifter. 2,400 kronor för år räknat,

icke komme att uppnås. De sakkunniga finna därför skäligt, att staten

lämnar visst bidrag till bestridandet av dessa kostnader. I sådant hänseende

föreslås, att om i tandvårdsdistrikt inom landstingsområde anställd distriktstandläkare

icke — med hänsyn till att tandvårdsberättigade barn inom

distriktet ej förut undergått munsanering — under en tid av 1,000 timmar

för år räknat medhinner behandling av minst 800 dylika barn, skall, efter

prövning i varje särskilt fall av medicinalstyrelsen, för sådan tandläkare

kunna utgå särskilt statsbidrag, motsvarande halva skillnaden mellan 2,400

kronor och sammanlagda beloppet influtna tandvårdsavgifter för av tandläkaren

under ifrågavarande tid behandlade barn. Vad sålunda sagts bör

gälla under två år från tiden för folktandvårds införande i distriktet; och

må därvid enligt de sakkunnigas mening nu omförmält statsbidrag utgå

med högst 800 kronor under första året och högst 400 kronor under andra

året.

Sammanlagda beloppet av i förevarande hänseende för staten och landstingen

uppkommande kostnader hava av de sakkunniga approximativt uppskattats

till 1,200,000 kronor. Av sagda kostnader skulle å staten under antagna

förutsättningar falla omkring 500,000 kronor.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har tandlakarinstitutets

lärarråd — på skäl, som anförts å sid. 91 i propositionen -—

uttalat sig för ett långsammare genomförande av tandvårdsorganisationen,

varjämte medicinalstyrelsen förordat, att — efter de föreslagna tio årens övergångstid

— bestämmelse bör införas om obligatorisk tandvård.

Departementschefen har beträffande förevarande spörsmål anfört följande.

I avseende på övergångsårens kostnader gäller, att dessa kunna förutses

för huvudmännen ställa sig något högre än vid slutligt genomförd organisation.

Sakkunnigförslaget har beaktat detta förhållande och upptagit särskilda

statliga tilläggsbidrag under organisationsperioden till ett approximativt

beräknat belopp av 500,000 kronor. För min del bar jag icke

kunnat undgå att hysa viss tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget i

denna del. Det vill nämligen förefalla mig, att de särskilda övergångskostnaderna

hava en så begränsad storleksordning, att det knappast föreligger

egentligt behov av undantagsbestämmelser. Då jag ändock icke velat motsätta

mig, att bidrag även i denna form utgår, betingas detta framförallt

av min uppfattning, att folktandvårdsorganisationen snarast möjligt bör

utbyggas och att strävandena i sådan riktning skulle främjas genom den föreslagna

åtgärden. Jag anser för min del, att intet bör underlåtas för att

övergångstiden — av de sakkunniga angiven till tio år — i görligaste mån

må kunna förkortas, och jag kan sålunda alldeles icke biträda det från något

håll framkomna yrkandet, att planens förverkligande bör utsträckas över

en längre tidsperiod. Å andra sidan kan jag icke finna välbetänkt att nu

ingå i ett övervägande av frågan örn införande av obligatorisk tandvård

efter den beräknade övergångstidens slut.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

21

Tandvård vid vissa anstalter.

Departementschefen anmärker inledningsvis under denna rubrik, att vissa

kategorier inom samhället icke utan vidare kunna inordnas i en distriktsorganisation

av det slag, som i propositionen förordats. Därvid syftade departementschefen

i första hand på barn och vuxna, som lida av blindhet,

dövstumhet, sinnesslöhet, fallandesjuka eller vanförhet eller som på grund

därav åtnjuta anstaltsvård, vidare på dem, som för längre eller kortare tid

intagits å kropps- eller sinnessjukhus, och slutligen på dem, som av det

allmänna omhändertagits för skyddsuppfostran eller ådömts frihetsstraff

av längre varaktighet.

Spörsmålet i vilken omfattning och på vad sätt ifrågavarande kategorier,

vilka utan särskilda anordningar knappast kunna tillgodogöra sig en distriktstandvård,

böra genom det allmännas försorg beredas erforderlig tandvård

har upptagits till prövning av sjukvårdskommittén och därefter av

1937 års sakkunniga.

För innehållet i sjukvårdskommitténs förslag i berörda hänseende samt de

i anledning av förslagets remissbehandling avgivna yttrandena däröver redogöres

i propositionen å sid. 95—98.

1937 års sakkunnigas ståndpunkt till förevarande spörsmål framgår av

följande huvudsakliga redogörelse.

Några enhetliga normer för tillgodoseende av här avsedd tandvård kunna

icke givas, utan denna fråga måste i varje särskilt fall bedömas med hänsyn

till föreliggande förhållanden. För större eller mindre grupper av likartade

eller i berörda avseende jämförbara anstalter böra emellertid vissa allmänna

riktlinjer för tandvårdsorganisationens utformning uppdragas.

På grundval av vad sjukvårdskommittén därutinnan föreslagit förordas

beträffande anstalter för blinda, dövstumma, sinnesslöa,

fallandesjuka och vanföra, att staten för varje statlig anstalt

samt för vanföreanstalterna anslår visst belopp till tandvård och till övriga

anstalter lämnar visst bidrag per behandlat barn samt överlåter åt vederbörande

anstaltsstyrelse att, med iakttagande av vissa villkor och under beaktande

av föreliggande lokala förhållanden, träffa erfox-derliga åtgärder för

beredande av den tandvård, klientelets art och omfattning påkallar.

Liknande bestämmelser förordas för klientelet å skyddshemmen.

Vid fångvårdsanstalter bör under vissa närmare angivna betingelser

tandvård beredas de där intagna. Kostnaderna böra i första hand

täckas av fångarnas besparade arbetspremier samt, i den mån dessa ej förslå,

av statsmedel.

Åt de på kroppssjukhuscn vårdade bör tandvård beredas i den

omfattning, som de medicinska indikationerna påfordra och som kan meddelas

utan att sjukhusvistelsen av denna anledning behöver förlängas. Tandvården

bör därvid icke medföra några särskilda kostnader för den helland
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

lade. Kostnaderna för tandvården böra helt åvila respektive huvudmän; till

kustsanatorierna och jubileumsfondens sanatorier förutsättes dock statsbidrag

skola utgå.

Slutligen förordas, att patienter å statens och därmed jämställda kommunala

sinnessjukhus beredas tandvård i den omfattning, som erfordras

för upprätthållandet av ett gott fysiskt allmäntillstånd hos patienten. Kostnaderna

därför föreslås böra åvila anstalternas huvudmän.

Någon uppskattning av de totala kostnaderna för tandvård vid angivna

anstalter av olika slag hava de sakkunniga icke ansett sig kunna lämna, alldenstund

en sådan uppskattning vöre beroende av omständigheter, som icke

läte sig med någon säkerhet för närvarande bedöma.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag har i nu berörda

avseende icke framkommit någon erinran.

Departementschefen har i ämnet anfört följande.

Nu förevarande spörsmål påkallar för närvarande allenast ett ställningstagande

i princip.-----För min del finner jag de av de sakkun
niga

förordade reglerna ägnade att tillgodose befogade önskemål. I den

mån från riksdagens sida erinringar icke framställas mot desamma, lära i

samband med anslagsframställningar, avseende budgetåret 1939/1940, detaljerade

planer och kostnadsberäkningar böra förebringas beträffande skilda

anstalter eller grupper av sådana. Kungl. Maj:t torde därefter böra taga

ställning till spörsmålet, i vilken utsträckning åtgärder för genomförande av

tandvård å ifrågavarande område böra föreslås till vidtagande under nämnda

budgetår.

Tandvård vid centrala polikliniker.

Redogörelse för sjukvård skommitténs förslag härom har i propositionen

lämnats å sid. 101—103. För yttrandena över kommitténs förslag beträffande

förevarande fråga redogöres å sid. 103.

1937 års sakkunniga framhålla — liksom tidigare sjukvårdskommittén -—

att distriktstandpoliklinikerna i stort sett endast kunna fylla uppgiften att

tillgodose det grundläggande tandvårdsbehovet. Såsom en komplettering

av distriktstandvården och den därmed jämställda anstaltsvården bör därför

vid minst ett lasarett i varje landstingsområde och stad utanför landsting

inrättas en specialutrustad tandpoliklinik med en specialutbildad tandläkare

som chef. Där böra behandlas de mera komplicerade tandkirurgiska

fall, vilka i allmänhet ej lämpligen kunna behandlas å distriktstandpoliklinikerna.

Förutom behandlingen av svårare fall skall centralpolikliniken

även tillgodose lasarettets behov av tandvård åt de där intagna. Möjlighet

skall finnas att till kliniken hänvisa en del av klientelet vid distriktstandpoliklinikerna,

örn belastningen vid dessa blir för stark. Slutligen uttalas av de

sakkunniga, att det säkerligen i vissa fall kan visa sig ändamålsenligt att

låta centralpoliklinik utgöra ett mera konstant komplement till viss eller vissa

distriktspolikliniker och alltså från början tillmäta vederbörande distrikt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

23

med beaktande därav. Särskilda kompetensvillkor föreslås för föreståndare

vid centralpoliklinik.

De sakkunniga framhålla, att anordnande av centralpoliklinik bör uppställas

såsom allmänt villkor för statsbidrags utgående till vederbörande

läns eller icke-landstingsstads folktandvård. Det bör dock ligga i Kungl.

Maj:ts liand att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, medgiva anstånd

under viss, ej alltför lång tid med inrättandet av centraltandpoliklinik.

Möjlighet bör beredas för fast anställda tandläkare och tandsköterskor

vid centralpolikliniker inom landstingsområdena att vinna inträde i statens

pensionsanstalt.

Kostnaderna för ifrågavarande poliklinikers inrättande och drift föreslås

skola åvila respektive landsting och städer utanför landsting såsom

huvudmän för folktandvården. Utrustningskostnaderna anses av de sakkunniga

ej kunna beräknas lägre än till 8,000 å 10,000 kronor för varje

lasarett eller således för 25 landstingslasarett till sammanlagt omkring

250.000 kronor och för 6 lasarett i städer utanför landsting till omkring

60.000 kronor. Vid dessa beräkningar hava de sakkunniga utgått från att å

centraltandpoliklinik tjänstgjorde endast en tandläkare. För varje ytterligare

tandläkare vid en och samma poliklinik torde utrustningskostnaderna

stegras nied högst 3,000 kronor. Vidkommande de löpande utgifterna anses

desamma för centralpoliklinikerna icke kunna beräknas till lägre belopp

än 20,000 kronor per klinik och år.

De beräknade löpande utgifterna avsåge emellertid bruttokostnader, varifrån

för erhållande av nettoutgifterna borde dragas inflytande behandlingsavgifter.

Ersättning för specialisttandvård åt vuxna bör utgå enligt grunder,

fastställda av vederbörande huvudman. För folktandvård i vanlig mening,

som å centralpoliklinik meddelas åt vuxna, bör gälla samma taxa som

vid distriktspoliklinikerna. De, som äro berättigade till barntandvård, böra

mot tidigare omförmälda årsavgifter erhålla jämväl erforderlig specialisttandvård.

I fråga om tillsättning av föreståndare för centralpoliklinik föreslås samma

bestämmelser som beträffande distriktstandläkare, dock att förvaltningsutskottet

(distriktsvårdsstyrelsen) skall hava att före förslags upprättande

inhämta yttrande i ärendet av vederbörande lasarettsdirektion.

För innehållet i yttrandena över de sakkunnigas förslag i nu angivna

hänseenden redogöres å sid. 106—107 i propositionen.

Departementschefens anförande är av följande lydelse:

Jag finner nödvändigt, att kvalificerade polikliniska vårdmöjligheter tillhandahållas

vid åtminstone ett sjukhus inom varje landstingsområde eller

stad utanför landsting. Ifrågavarande poliklinik, till vilken statsbidrag icke

avsetts utgå, bör uppenbarligen utgöra en integrerande del av sjukhuset.

Starka praktiska skäl få anses tala för att poliklinikerna i fråga jämväl må

utnyttjas för vanlig tandvård, förutom av sjukhusets patienter, även av allmänheten

enligt den eljest gällande ersättningstaxan. Däremot kan jag icke

förorda, att tandläkare vid polikliniken erhåller rätt att utöva enskild praktik

vid sidan av tjänsten.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Otvivelaktigt torde det möta svårigheter att i begynnelsen förvärva för nu

ifrågavarande polikliniker fullt kvalificerade tandläkare. Anledning synes

därför föreligga att påkalla särskilda åtgärder för anordnande av erforderlig

kompletterande utbildning. Det synes böra ankomma på medicinalstyrelsen

att framlägga förslag i sådant avseende.

I fråga om kompetensfordringarna för föreståndare för centralpoliklinik

är jag icke beredd att nu taga slutlig ställning. Givetvis bör det sörjas för

att innehavare av sådan befattning besitter nödiga kvalifikationer för uppgifterna.

Men å andra sidan få fordringarna icke ställas så högt, att urvalsmöjligheterna

alltför starkt begränsas eller ersättningsanspråken oskäligt

drivas i höjden. Jag torde senare få återkomma med slutligt förslag i

denna del.

Däremot är jag redan nu beredd att förorda, att inrättandet av centralpoliklinik

uppställes såsom särskilt villkor för statsbidrag till folktandvården

inom vederbörande område. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört

är jag dock benägen tillstyrka, att möjlighet till dispens beträffande sagda

villkor under de närmaste åren bör förefinnas.

Rörande pensionsförhållandena för de vid landstingsområdenas centraltandpolikliniker

fast anställda tandläkarna och tandsköterskorna har förslag

framlagts i propositionen nr 280. Denna har behandlats av bankoutskottet,

som däröver avgivit utlåtande nr 45.

Tandvårdens centrala ledning och inspektion.

För sjukvdrdskommitténs förslag härutinnan samt de över detsamma vid

remissbehandlingen i denna del avgivna yttrandena har redogjorts i propositionen

å sid. 108—109.

1937 års sakkunnigas ståndpunkt i detta spörsmål är följande.

Den centrala ledningen av och överinseendet över folktandvården i dess

helhet skall tillkomma medicinalstyrelsen, inom vilken den närmast skall

handhavas av en byrådirektör som chef. Från medicinalstyrelsens sida bör

genom den föreslagna byrådirektören utövas all den inspektion av den statsunderstödda

tandvården, som omständigheterna medgiva. Detta anses

emellertid icke tillfyllest. För åvägabringande av en mera kontinuerlig

övervakning bör en decentralisering av inspektionen äga rum. De sakkunniga

föreslå därför, att inspektionen inom varje landstingsområde i regel

uppdrages åt föreståndaren för vederbörande centralpoliklinik. Emellertid

kunna särskilda förhållanden göra det önskvärt, att inspektionen av

distriktstandvården inom ett landstingsområde icke ålägges centralpoliklinikens

föreståndare. För sådant fall bör medicinalstyrelsen äga att på

framställning av förvaltningsutskottet (distriktsvårdsstyrelsen) uppdraga åt

annan tandläkare att ombesörja inspektionsverksamheten.

Beträffande innehållet i avgivna yttranden över de sakkunnigas förslag

hänvisar utskottet till redogörelsen i propositionen å sid. lil.

Departementschefen har i berörda hänseenden anfört följande.

Med hänsyn till tandvårdsarbetets natur är det av synnerlig vikt, att en

effektiv inspektion av detsamma kommer till stånd. Man löper eljest risk

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

25

att verksamheten icke mötes med nödigt förtroende. Efter min mening är

det emellertid praktiskt ogörligt att för en rimlig kostnad anordna en central

inspektion av folktandvården, som fyller skäliga anspråk på effektivitet.

Utvägen att åvägabringa en fortlöpande, ofta upprepad inspektion med anlitande

av lokala krafter synes mig däremot framkomlig. Då det ligger lika

mycket i landstingens som i statens intresse, att tandvårdsarbetet i distrikten

icke lämnar rum för berättigade anmärkningar, lär det få anses utgöra en

naturlig uppgift för huvudmännen att sörja för denna sida av inspektionsverksamheten.

Jag förordar därför, att normalt föreståndaren för centralpolikliniken

tjänstgör såsom lokal inspektör. Skyldighet att fullgöra denna

uppgift bör instruktionsmässigt fastslås såsom ingående i poliklinikföreståndarens

tjänstgöring. Vid resor, föranledda av inspektionsuppdraget, bör

givetvis ersättning och dagtraktamente utgå av landstingets medel. Skulle

av någon anledning särskild inspektör anses böra förordnas, varom i så fall

landstingets vederbörande organ har att bestämma, bör det ock ankomma

på landstinget att bestrida med anordningen förenade kostnader.

Emellertid bör det tillika åligga statens organ att ur statsverkets synpunkt

tillse, att folktandvården bedrives i enlighet med för densamma fastställda

planer och meddelade bestämmelser. I vad det gäller rent organisatoriska

anordningar bör denna tillsyn närmast ankomma på vederbörande förste

provinsialläkare. Vad åter den fackmässiga kontrollen angår, lär medicinalstyrelsen

böra svara för densamma. Jag återkommer i annat sammanhang

till frågan om erforderlig förstärkning i detta avseende av styrelsens arbetskrafter.

Här inskränker jag mig att framhålla, att jag åsyftar att i enlighet

med de sakkunnigas förslag påkalla åtgärder för inrättande i styrelsen

av en byrådirektörstjänst, vars innehavare skulle handlägga förekommande

tandvårdsfrågor. Med hänsyn till att det, i den ordning jag nyss angivit,

sörjes för att lokal kontroll över folktandklinikernas verksamhet fortlöpande

utövas, kan den centrala inspektionen begränsas till att avse en stickprovsgranskning

av verksamheten i olika landsdelar samt arbetet vid centralpolikliniker

och särskilda anstalter. Huruvida, sedan verksamheten i större

utsträckning kommit i gång, sagda åtgärd är tillfyllest för tillgodoseende av

det angivna syftet, låter sig icke nu bedöma. Tillsvidare torde i allt fall

anledning saknas att överväga anställande av ytterligare personal för ändamålet.

Förslag i den av departementschefen berörda frågan örn förstärkning av

medicinalstyrelsens arbetskrafter har sedermera framlagts i samband med

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 angående anslag till medicinalstyrelsen för

budgetåret 1938/1939, vilken proposition hänskjutits till behandling av statsutskottet.

Om det i hög grad otillfredsställande tillstånd i avseende på tändernas beskaffenhet

och vård, som råder inom vida kretsar av vårt folk, ej minst bland

det uppväxande släktet, föreligga många och klara vittnesbörd. Att häri ligger

en fara för folkhälsan framgår bland annat därav, att den medicinska

forskningen under senare år påvisat sannolikheten av ett orsakssammanhang

mellan söndriga tänder eller infektionshärdar omkring tänderna och en del

kroniska infektionssjukdomar i andra kroppens organ.

På grund härav har i den allmänna diskussionen allt starkare krav kommit

att framställas på ett ingripande från statens, landstingens eller kommu
-

Utskottet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

neraas sida för åstadkommande av en ändamålsenlig och till överkomligt pris

meddelad tandvård bland vårt folk. Åtgärder i detta syfte hava inom vissa

kommuner, företrädesvis de större städerna, kommit till stånd. I allmänhet

hava dessa åtgärder dock varit begränsade till skolbarnens behov. Mot bakgrunden

av nu anförda förhållanden finner utskottet, att åvägabringandet

av en allmän tandvård för såväl barn som vuxna är en angelägenhet av största

socialhygieniska betydelse.

Kungl. Maj:ts förslag i ämnet överensstämmer i allt väsentligt med det av

1937 års tandvårdssakkunniga framlagda, vilket i sin tur bygger på vissa

tidigare utarbetade förslag. Kungl. Maj:ts förslag kan betraktas som resultatet

av ett med vissa avbrott alltifrån 1924 bedrivet utredningsarbete, under

vilket jämväl praktiska erfarenheter från kommunalt ordnad tandvård och

från försöksverksamhet på området kunnat tillgodogöras.

Enligt förslaget skall organisationen omfatta såväl barn- och skoltandvård

som folktandvård för vuxna och landet för den skull indelas i tandvårdsdistrikt,

i vilka heltidsanställda tandläkare och tandsköterskor skola ombesörja

tandvården. Uppgiften att handhava och organisera tandvården

skall åligga landstingen och städerna utanför landsting. Staten skall emellertid

i viss utsträckning bidraga bland annat till personalens löner. Jämväl

vid vissa anstalter skall tandvård meddelas genom det allmännas försorg.

Vidare föreslås inrättandet vid minst ett lasarett inom varje landstingsområde

respektive stad utanför landsting av en central tandpoliklinik med specialutbildad

tandläkare såsom chef.

Till förslagets principiella här antydda utformning kan utskottet lämna sin

anslutning. Utskottet finner därför förslaget ägnat att läggas till grund

för en organisation av folktandvården i vårt land.

Beträffande förslagets särskilda delar finner utskottet de av departementschefen

förordade allmänna riktlinjerna för distriktsindelningen icke föranleda

någon erinran från utskottets sida. Utskottet vill därvid erinra om att

indelningen avses vara av allenast provisorisk karaktär och att det definitiva

fastställandet av densamma skall göras beroende av de erfarenheter, som

kunna vinnas under ett successivt utbyggande av organisationen inom de

särskilda landstingsområdena. Utformningen av distrikten skall enligt förslaget

visserligen ske med beaktande av de därför uppdragna allmänna riktlinjerna

men ytterst med hänsyn till de särskilda lokala förhållandena. Vad

sålunda framhållits anser utskottet vara välbetänkt. Utskottet anser sig kunna

utgå ifrån att det skall vara landstingen angeläget att utan eftersättande

av andra berättigade intressen tillgodose det i motionen II: 384 framställda

önskemålet, att vid distriktsindelning och inrättande av tandpolikliniker i

glest befolkade trakter möjligheten för allmänheten att tillgodogöra sig tandvården

icke avsevärt försvåras. I samma motion har yrkats, att riksdagen

ville hos Kungl. Majit göra framställning örn utredning och förslag angående

anslag av statsmedel för underlättande för de avlägsnare bygdernas

barn att komma i åtnjutande av folktandvård. Utskottet, som finner den

tanke, vilken ligger bakom yrkandet, behjärtansvärd, kan emellertid icke,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

27

innan erfarenhet vunnits om den blivande distriktsindelningens praktiska

verkningar i de områden av landet, som här närmast avses, biti*äda detta

yrkande.

I motionen II: 387 har hemställts om sådan ändring i de föreslagna bestämmelserna

rörande tandvårdsavgifter för barn, att avgiften för barn och år fastställes

till 3 kronor, att för fall, där två eller flera barn av samma familj åtnjuta

tandvård, avgiften för andra barnet sättes till 2 kronor, att för ytterligare

barn ingen avgift uttages samt att statens bidrag till folktandvården till följd

därav måtte höjas i enlighet med vad i motionen närmare angivits. Utskottet

finner för sin del den i propositionen gjorda avvägningen av ifrågavarande

avgifter innebära en i stort sett tillfredsställande lösning. Utskottet vill jämväl

erinra örn att förslaget i denna del icke mött invändningar från hörda myndigheters

och sammanslutningars sida samt att de föreslagna avgifterna väsentligt

understiga den genomsnittligt beräknade självkostnaden, 9 kronor 40

öre, för barn och år. I den mån de praktiska erfarenheterna skulle giva vid

handen, att avgifterna böra sänkas, torde frågan om en revision av bestämmelserna

i denna del i en eller annan form komma att göra sig påmint. Enligt

utskottets mening föreligga emellertid icke skäl att nu avvika från Kungl.

Maj:ts förslag i förevarande avseende.

Såsom av motiveringen till sistberörda motion vidare framgår, hava motionärerna

räknat med den konsekvensen av ett bifall till det i motionen gjorda

yrkandet om avgiftssänkning för barnens tandvård, att staten såsom kompensation

för minskningen i de beräknade inkomsterna av denna borde bidraga

med större belopp. Enligt den i motionen uttalade uppfattningen borde med

hänsyn därtill statsbidraget till distriktstandläkares avlöning höjas från i

propositionen föreslagna 3,000 kronor till 4,000 kronor samt beträffande

stad, som icke deltager i landsting, statsbidraget för varje behandlat barn

höjas från föreslagna 4 kronor till 5 kronor. Yrkande om samma höjning

av statsbidraget i sistnämnda fall har framställts i motionerna I: 252 och

II: 375. Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl kunna anföras till stöd för

motionärernas mening. Emellertid lärer det icke med fog kunna göras gällande,

att statens andel i kostnaderna för folktandvården i de avseenden, varom

här är fråga, är oskäligt knappt tillmätt. Med hänsyn härtill finner utskottet

ej tillräcklig anledning att i berörda avseenden föreslå avvikelse från

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet kan ej heller tillstyrka det i sistnämnda motioner

jämväl framställda yrkandet örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag,

att städerna utanför landsting tillerkännas samma bidrag för poliklinikernas

utrustning som landstingen.

Beträffande vad som föreslagits angående tandvård vid centrala polikliniker

må erinras, att det till en början torde kunna uppstå vissa svårigheter att

anskaffa lämpliga lokaler för de centrala poliklinikerna samt att förvärva fullt

kompetenta tandläkare till dessa kliniker. Med hänsyn härtill vill utskottet

understryka departementschefens uttalande, att vid beviljande av statsbidrag

till folktandvården anstånd med inrättande av sådan poliklinik bör kunna

medgivas vederbörande landsting eller stad utanför landsting under åren

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

närmast efter tandvårdsorganisationens införande i området eller staden i

fråga.

Kungl. Maj:ts förslag till grunder för folktandvårdens ordnande har i här

ej särskilt angivna delar icke givit utskottet anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda i skilda hänseenden anförts och då departementschefens

beräkning av anslagsbehovet för utrustning av polikliniker

för folktandvård för budgetåret 1938/1939 icke föranleder erinran från utskottets

sida, får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt

med avslag å motionerna I: 252, II: 375, II: 384 och II: 387,

I) godkänna de grunder för anordnande av folktandvård,

som av departementschefen i statsrådsprotokollet över socialärenden

den 11 februari 1938 förordats;

II) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård

för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av

150,000 kronor.

Stockholm den 18 maj 1938.

På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:

OSKAR HAGMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från statsutskottet: herrar Strindlund, Svensson i Kompersmåla, Nilsson i Landeryd,

Jansson i Falun, Bäckström, Isacsson och Weijne;

från andra lagutskottet: herran Hagman, Tamm, Heiding, Västberg, Hage,

Skoglund, Pettersson i Hällbacken och Barnekow.

Reservationer:

1) av herrar Bäckström och Barnekow, vilka ansett, att utskottet bort

hemställa till riksdagen dels om ökning av statsbidraget för avlöning av

distriktstandläkare från 3,000 kronor till 4,000 kronor för varje sådan tandläkare,

dels ock örn ökning av statsbidraget till stad, som ej deltager i landsting,

från 4 kronor till 5 kronor om året för varje behandlat barn i den ålder,

varom förmäles i 5 § av det vid propositionen nr 127 fogade utkastet

till kungörelse angående statsbidrag till folktandvård;

2) av herr Västberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.