Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, dels ock en i ämnet väckt motion.
1938-05-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
S2LU 1938:3, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1938 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition
med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel
åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, dels ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 19 november 1937 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats
till lagutskott och därefter tilldelats andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Förordning
om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §''
Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt livräntetillägg,
motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta
till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor,
samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt
24 § i lagen.
Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av
riksförsäkringsanstalten.
2 §•
Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas
i mät.
3 §•
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. 2 avd. Nr 3—4.
1227 38
2
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr B.
4 §•
över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller tilllämpning
av någon med stöd av denna förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet
eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde
dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då
sådant skedde.
Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.
över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
5
Denna förordning äger ej tillämpning i fråga örn livräntor, som utgå till i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.
I anledning av propositionen har inom andra kammaren väckts en motion,
nr 80, i vilken herr Karlsson i Grängesberg hemställt, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av det i propositionen framlagda förordningsförslaget,
att 1 § erhölle följande lydelse:
Den som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete äger erhålla årligt livräntetillägg,
motsvarande 150 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta
till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 45 kronor,
samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt
24 § i lagen.
Livräntetilläggen bestridas--— utgivas av riksförsäkringsanstalten.
Jämväl motionen har hänvisats till lagutskott och därefter tilldelats andra
lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hava
omförmälda proposition och motion behandlats av sammansatt stats- och andra
lagutskott.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionären anfört till stöd för
sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta
utlåtande, hänvisa till propositionen och motionen.
I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen
sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning till arbetare,
som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Utövade staten eller kommun
sådan verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet även
staten eller kommunen. Enligt 4 § skulle, då olycksfall medfört bestående
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3. 3
förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning utgivas en årlig livränta,
i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som
svarade mot arbetsförmågans minskning; dock att livränta icke skulle utgå
därest arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet
inom två år medfört döden, skulle utgivas till änka en årlig livränta av
120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt barn en årlig
livränta av 60 kronor till dess det fyllt femton ar; dock att livräntor till efterlevande
sammanlagt skulle uppgå till högst 300 kronor.
Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkrmgsanstalten försäkra sina
arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig från ersättningsskyldighet. Var
arbetsgivare skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kunde han genom inköp
i riksförsäkrmgsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.
I övrigt kunde ersättningsskyldigheten fastställas genom avtal eller
genom dom av allmän domstol eller skiljemän; dock att avtal, enligt vilket
i stället för livränta skulle på en gång erläggas visst belopp, icke var gällande
i annat fall än då livräntans belopp skulle understiga 45 kronor örn
året.
Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än i lagen avsågs, kunde
enligt 23 § frivilligt genom försäkring i riksförsäkrmgsanstalten bereda ersättning
enligt de i lagen stadgade grunder för skada till följd av olycksfall
i arbetet. Även arbetare ägde, jämlikt 24 §, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten
bereda sig sådan ersättning.
Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 örn försäkring
för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft den 1 januari
1918. Ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda
dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.
Med hänsyn till att de livräntor, som utgå enligt 1901 års lag, uppenbarligen
äro otillräckliga även för ett nödtorftigt uppehälle, har staten vid olika
tillfällen av billighetsskäl beslutat höja vissa av de livräntor, för vilkas utgivande
staten såsom arbetsgivare bär ansvaret. Enligt nu gällande kungörelse
i ämnet (Sv. förf.-saml. 1921 nr 410, ändrad 1930 nr 172) må arbetare,
som på grund av skada, åsamkad genom olycksfall i statens tjänst, jämlikt 1901
års lag är berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tillläggsersättning
med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av samma
ränta. Änka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst
ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de äro berättigade
enligt 1901 års lag, uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp
motsvarande 125 procent av samma ränta.
Enligt kungörelsen i dess ursprungliga lydelse gällde i fråga om tillägg
till invalidlivränta, att endast arbetare, som var berättigad till livränta med
ett årligt belopp av minst 90 kronor, d. v. s. vars arbetsförmåga genom olycksfallet
nedsatts med minst 30 procent, ägde uppbära sådant tillägg.
Den nu föreliggande frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901
års lag utgå till andra än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efter
-
4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
levande, har vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens behandling.
En utförlig redogörelse för vad i sådant avseende förekommit har lämnats å
sid. 4—13 i propositionen. Utskottet tillåter sig att hänvisa till denna framställning.
Emellertid må här erinras om att andra kammaren vid 1924 och
1925 års riksdagar godkänt av vederbörande utskott framlagda förslag örn
höjning av vissa livräntor tillhörande nu avsedda kategori. Vid sistnämnda
års riksdag biföll första kammaren ett förslag, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning i ämnet. För sammanjämkning av
skiljaktigheten mellan kamrarnas beslut biträdde andra kammaren sedermera
första kammarens beslut. Frågan har senast år 1937 varit under riksdagens
behandling. I den då väckta motionen 11:354 hemställde herr Karlsson i
Grängesberg m. fl., att riksdagen måtte godkänna ett i motionen intaget förslag
till förordning angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga
rätt till livränta enligt 1901 års lag. Förslaget var likalydande med de åren
1924 och 1925 av sammansatta stats- och andra lagutskottet framlagda förslagen,
dock att i 1 § siffrorna 125 respektive 90 ändras till 150, respektive
45 samt att tiden för förordningens ikraftträdande satts till den 1 juli 1937. T
utlåtande (nr 42) över motionen anförde andra lagutskottet:
Utskottet vill erinra örn de vid skilda tillfällen företagna höjningarna av
vissa livräntor, som enligt de i 1901 års lag angivna grunderna utgå till i
statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande. Enligt utskottets
mening är det synnerligen önskvärt, att en tryggare ställning beredes även
andra personer, som åtnjuta livräntor enligt nyssnämnda lag. De livräntetagare,
som det här är fråga örn, torde i många fall befinna sig i ett med hänsyn
till deras försörjningsmöjligheter synnerligen svårt läge och äro därför
särskilt beklagansvärda. Den omständigheten, att antalet sådana livräntetagare
år från år minskas, bör underlätta förverkligandet av den gamla tanken
att lämna dem bistånd utöver vad som utgår enligt 1901 års lag.
Enligt vad utskottet inhämtat är den föreliggande frågan föremål för uppmärksamhet
inom socialdepartementet, där vissa förberedande utredningar i
ämnet företagits. Utskottet drager härav den slutsatsen, att ett initiativ i
frågan från Kungl. Maj:ts sida överväges. Vid sådant förhållande anser utskottet
sig icke böra tillstyrka förevarande motion eller föreslå riksdagen att
i anledning av densamma göra någon framställning till Kungl. Majit. Utskottet
vill emellertid understryka önskvärdheten av att förslag i ämnet om
möjligt framlägges för nästkommande års riksdag.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll
denna hemställan.
En redogörelse för de undersökningar i ämnet, som — på sätt i utskottets
här ovan återgivna utlåtande antytts — under den senaste tiden gjorts, har
lämnats å sid. 13—14 i propositionen. Därvid har framlagts resultatet av en
inom riksförsäkringsanstalten verkställd utredning rörande antalet och beloppen
av de livräntor, vilka vid 1936 års slut utgingo enligt 1901 års lag på
grund av annan skada än sådan, som åsamkats vederbörande i statens tjänst.
Utskottet anhåller att få hänvisa till denna redogörelse.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 5
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen
anfört bland annat följande:
Vid två skilda tillfällen har riksdagens andra kammare godkänt förslag
rörande höjning av vissa enligt 1901 års lag till andra än i statens tjänst
skadade eller deras efterlevande utgående livräntor. Genom sin skrivelse den
3 juni 1925 har riksdagen erkänt frågan örn dylik höjning vara värd beaktande,
och vid innevarande års riksdag har andra lagutskottet i ett av riksdagen godkänt
utlåtande understrukit önskvärdheten av att förslag i ämnet framlägges
för nästkommande års riksdag. Då därtill kommer, att de betänkligheter ur
statsfinansiell synpunkt, vilka tidigare kunnat anföras vid behandlingen av
detta spörsmål, med den under årens lopp fortgående minskningen av antalet
dylika livräntor icke längre hava samma räckvidd, har jag ansett mig nu
böra underställa denna fråga Kungl. Maj:ts förnyade prövning.
Uppenbart torde vara, att de enligt 1901 års lag utgående livräntorna
äro — bedömda efter nutida betraktelsesätt och penningvärde — alldeles
för lågt utmätta. Emot en höjning av dessa livräntor kan visserligen framhållas,
att densamma skulle komma allenast sådana olycksfallsskadade eller
deras efterlevande till godo, vilka redan erhållit någon örn än ringa ersättning,
medan andra, som genom olycksfall förlorat arbetsförmåga eller försörjare
utan att erhålla kompensation härför, fortfarande bleve utan all särskild
hjälp. Emellertid finner jag övervägande skäl tala för, att då staten en
gång tillförsäkrat vissa behövande en rätt till understöd, staten jämväl i fortsättningen
såvitt möjligt tillser, att denna rätt icke under förändrade förhållanden
mister större delen av sitt värde.
Medan det av andra kammaren åren 1924 och 1925 godkända förslaget icke
förutsatte någon vidare behovsprövning än att i fråga örn tillägg till invalidlivräntor
sådant tillägg skulle utgå allenast där invaliditeten icke understege
30 procent, har riksdagen i sin skrivelse sistnämnda år utgått från att en mer
allmän behovsprövning borde ske i varje särskilt fall. Riksförsäkringsanstalten
och pensionsstyrelsen hava härutinnan förordat, att den, som vore taxerad
till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.
I likhet med försäkringsrådet finner jag dock en dylik bestämmelse ägnad att
vålla praktiska svårigheter vid tillämpningen, vilka knappast skulle stå i relation
till den skäligen ringa besparing för statsverket, som genom bestämmelsen
skulle åstadkommas. Att helt bortse från vederbörande livräntetagares behov
av förhöjt understöd torde emellertid ur kostnadssynpunkt vara uteslutet.
Med hänsyn härtill vill jag förorda det förslag, som redan två gånger vunnit
andra kammarens godkännande.
Spörsmålet om beredande av en tryggare ställning åt de livräntetagare,
som här avses, har senast vid 1937 års riksdag varit föremål för behandling.
I ett av riksdagen godkänt utlåtande över en då väckt motion underströk
andra lagutskottet önskvärdheten av att förslag i ämnet om möjligt framlades
för innevarande års riksdag.
I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet övervägande
skäl tala för att staten såvitt möjligt tillser, att den rätt, som tillkommer
ifrågavarande livräntetagare, icke under förändrade förhållanden mister
större delen av sitt värde. Utskottet ansluter sig därför principiellt till förslaget,
att till dessa livräntetagare skall utgå en tilläggsersättning av statsmedel.
I propositionen har föreslagits, att tillägget skall bestämmas till 125 procent
Utskottet.
6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.
av livräntan. Härutinnan överensstämmer förslaget såväl med de förslag, vilka
vid två tidigare tillfällen vunnit andra kammarens bifall, som ock med gällande
bestämmelser om tilläggsersättning till i statens tjänst skadade arbetare eller
deras efterlevande. I motionen II: 80 har yrkats bland annat den ändringen
i Kungl. Maj:ts förslag, att procentsatsen skulle fastställas till 150. Enligt
utskottets mening saknas anledning att försätta de livräntetagare, örn vilka nu
är fråga, i ett bättre läge än de, vilkas anspråk grundas på olycksfall, som
drabbat arbetare i statens tjänst. Utskottet får därför i förevarande del tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag och avstyrka motionen.
Ur kostnadssynpunkt har i propositionen förordats en viss begränsning
av rätten att erhålla livräntetillägg. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall nämligen,
såvitt angår livränta till skadad arbetare, tillägg icke utgå i fall, där
invaliditeten understiger 30 procent. Även härutinnan råder överensstämmelse
mellan det i propositionen framlagda och nyssnämnda tidigare förslag.
I motionen har påyrkats, att undantag skulle göras allenast för livränta till
skadad arbetare, som fått sin arbetsförmåga nedsatt med mindre än 15 procent.
Av den i propositionen intagna tablån framgår, att genomförandet av sistnämnda
förslag skulle medföra en väsentlig utgiftsökning. Jämväl i förevarande
avseende finner utskottet det genom propositionen framlagda förslaget
vara att förorda framför motionärens förslag.
Ej heller i övrigt har utskottet någon erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;
samt
B) att motionen II: 80 måtte anses besvarad genom utskottets
hemställan under A).
Stockholm den 18 maj 1938.
På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:
OSKAR HAGMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från statsutskottet: herrar Svensson i Kompersmåla, Nilsson i Landeryd,
Jansson i Falun, Jonsson i Eskilstuna*, Isacsson och Hansson i Rubbestad*;
samt
från andra lagutskottet: herrar Hagman, Heiding, Hage, Skoglund,
Pettersson i Hällbacken, Olof Carlsson och Barnekow.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.