Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, dels ock en i ämnet väckt motion.

1938-05-18 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

S2LU 1938:3, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1938 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition

med förslag till förordning om livräntetillägg av statsmedel

åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli

1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 19 november 1937 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats

till lagutskott och därefter tilldelats andra lagutskottet, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Förordning

om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen

den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt livräntetillägg,

motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta

till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 90 kronor,

samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt

24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av

riksförsäkringsanstalten.

2 §•

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas

i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. 2 avd. Nr 3—4.

1227 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr B.

4 §•

över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller tilllämpning

av någon med stöd av denna förordning given bestämmelse må

klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet

eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde

dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då

sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

5

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga örn livräntor, som utgå till i

statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan

vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1938.

I anledning av propositionen har inom andra kammaren väckts en motion,

nr 80, i vilken herr Karlsson i Grängesberg hemställt, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring av det i propositionen framlagda förordningsförslaget,

att 1 § erhölle följande lydelse:

Den som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete äger erhålla årligt livräntetillägg,

motsvarande 150 procent av livräntan; dock att, i fråga örn livränta

till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger 45 kronor,

samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas på försäkring enligt

24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas--— utgivas av riksförsäkringsanstalten.

Jämväl motionen har hänvisats till lagutskott och därefter tilldelats andra

lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hava

omförmälda proposition och motion behandlats av sammansatt stats- och andra

lagutskott.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda

förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionären anfört till stöd för

sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i detta

utlåtande, hänvisa till propositionen och motionen.

I lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen

sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning till arbetare,

som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Utövade staten eller kommun

sådan verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet även

staten eller kommunen. Enligt 4 § skulle, då olycksfall medfört bestående

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3. 3

förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning utgivas en årlig livränta,

i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som

svarade mot arbetsförmågans minskning; dock att livränta icke skulle utgå

därest arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en tiondel. Hade olycksfallet

inom två år medfört döden, skulle utgivas till änka en årlig livränta av

120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt barn en årlig

livränta av 60 kronor till dess det fyllt femton ar; dock att livräntor till efterlevande

sammanlagt skulle uppgå till högst 300 kronor.

Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkrmgsanstalten försäkra sina

arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig från ersättningsskyldighet. Var

arbetsgivare skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kunde han genom inköp

i riksförsäkrmgsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.

I övrigt kunde ersättningsskyldigheten fastställas genom avtal eller

genom dom av allmän domstol eller skiljemän; dock att avtal, enligt vilket

i stället för livränta skulle på en gång erläggas visst belopp, icke var gällande

i annat fall än då livräntans belopp skulle understiga 45 kronor örn

året.

Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än i lagen avsågs, kunde

enligt 23 § frivilligt genom försäkring i riksförsäkrmgsanstalten bereda ersättning

enligt de i lagen stadgade grunder för skada till följd av olycksfall

i arbetet. Även arbetare ägde, jämlikt 24 §, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig sådan ersättning.

Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft den 1 januari

1918. Ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda

dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

Med hänsyn till att de livräntor, som utgå enligt 1901 års lag, uppenbarligen

äro otillräckliga även för ett nödtorftigt uppehälle, har staten vid olika

tillfällen av billighetsskäl beslutat höja vissa av de livräntor, för vilkas utgivande

staten såsom arbetsgivare bär ansvaret. Enligt nu gällande kungörelse

i ämnet (Sv. förf.-saml. 1921 nr 410, ändrad 1930 nr 172) må arbetare,

som på grund av skada, åsamkad genom olycksfall i statens tjänst, jämlikt 1901

års lag är berättigad till livränta av statsmedel, utöver livräntan uppbära tillläggsersättning

med ett årligt belopp motsvarande 125 procent av samma

ränta. Änka och barn efter arbetare, som genom olycksfall i statens tjänst

ljutit döden, må likaledes utöver livränta av statsmedel, vartill de äro berättigade

enligt 1901 års lag, uppbära tilläggsersättning med ett årligt belopp

motsvarande 125 procent av samma ränta.

Enligt kungörelsen i dess ursprungliga lydelse gällde i fråga om tillägg

till invalidlivränta, att endast arbetare, som var berättigad till livränta med

ett årligt belopp av minst 90 kronor, d. v. s. vars arbetsförmåga genom olycksfallet

nedsatts med minst 30 procent, ägde uppbära sådant tillägg.

Den nu föreliggande frågan om höjning av de livräntor, som enligt 1901

års lag utgå till andra än i statens tjänst skadade arbetare eller deras efter
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.

levande, har vid ett flertal tillfällen varit föremål för riksdagens behandling.

En utförlig redogörelse för vad i sådant avseende förekommit har lämnats å

sid. 4—13 i propositionen. Utskottet tillåter sig att hänvisa till denna framställning.

Emellertid må här erinras om att andra kammaren vid 1924 och

1925 års riksdagar godkänt av vederbörande utskott framlagda förslag örn

höjning av vissa livräntor tillhörande nu avsedda kategori. Vid sistnämnda

års riksdag biföll första kammaren ett förslag, att riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla örn utredning i ämnet. För sammanjämkning av

skiljaktigheten mellan kamrarnas beslut biträdde andra kammaren sedermera

första kammarens beslut. Frågan har senast år 1937 varit under riksdagens

behandling. I den då väckta motionen 11:354 hemställde herr Karlsson i

Grängesberg m. fl., att riksdagen måtte godkänna ett i motionen intaget förslag

till förordning angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga

rätt till livränta enligt 1901 års lag. Förslaget var likalydande med de åren

1924 och 1925 av sammansatta stats- och andra lagutskottet framlagda förslagen,

dock att i 1 § siffrorna 125 respektive 90 ändras till 150, respektive

45 samt att tiden för förordningens ikraftträdande satts till den 1 juli 1937. T

utlåtande (nr 42) över motionen anförde andra lagutskottet:

Utskottet vill erinra örn de vid skilda tillfällen företagna höjningarna av

vissa livräntor, som enligt de i 1901 års lag angivna grunderna utgå till i

statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande. Enligt utskottets

mening är det synnerligen önskvärt, att en tryggare ställning beredes även

andra personer, som åtnjuta livräntor enligt nyssnämnda lag. De livräntetagare,

som det här är fråga örn, torde i många fall befinna sig i ett med hänsyn

till deras försörjningsmöjligheter synnerligen svårt läge och äro därför

särskilt beklagansvärda. Den omständigheten, att antalet sådana livräntetagare

år från år minskas, bör underlätta förverkligandet av den gamla tanken

att lämna dem bistånd utöver vad som utgår enligt 1901 års lag.

Enligt vad utskottet inhämtat är den föreliggande frågan föremål för uppmärksamhet

inom socialdepartementet, där vissa förberedande utredningar i

ämnet företagits. Utskottet drager härav den slutsatsen, att ett initiativ i

frågan från Kungl. Maj:ts sida överväges. Vid sådant förhållande anser utskottet

sig icke böra tillstyrka förevarande motion eller föreslå riksdagen att

i anledning av densamma göra någon framställning till Kungl. Majit. Utskottet

vill emellertid understryka önskvärdheten av att förslag i ämnet om

möjligt framlägges för nästkommande års riksdag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet, att

motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll

denna hemställan.

En redogörelse för de undersökningar i ämnet, som — på sätt i utskottets

här ovan återgivna utlåtande antytts — under den senaste tiden gjorts, har

lämnats å sid. 13—14 i propositionen. Därvid har framlagts resultatet av en

inom riksförsäkringsanstalten verkställd utredning rörande antalet och beloppen

av de livräntor, vilka vid 1936 års slut utgingo enligt 1901 års lag på

grund av annan skada än sådan, som åsamkats vederbörande i statens tjänst.

Utskottet anhåller att få hänvisa till denna redogörelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 8. 5

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, har i propositionen

anfört bland annat följande:

Vid två skilda tillfällen har riksdagens andra kammare godkänt förslag

rörande höjning av vissa enligt 1901 års lag till andra än i statens tjänst

skadade eller deras efterlevande utgående livräntor. Genom sin skrivelse den

3 juni 1925 har riksdagen erkänt frågan örn dylik höjning vara värd beaktande,

och vid innevarande års riksdag har andra lagutskottet i ett av riksdagen godkänt

utlåtande understrukit önskvärdheten av att förslag i ämnet framlägges

för nästkommande års riksdag. Då därtill kommer, att de betänkligheter ur

statsfinansiell synpunkt, vilka tidigare kunnat anföras vid behandlingen av

detta spörsmål, med den under årens lopp fortgående minskningen av antalet

dylika livräntor icke längre hava samma räckvidd, har jag ansett mig nu

böra underställa denna fråga Kungl. Maj:ts förnyade prövning.

Uppenbart torde vara, att de enligt 1901 års lag utgående livräntorna

äro — bedömda efter nutida betraktelsesätt och penningvärde — alldeles

för lågt utmätta. Emot en höjning av dessa livräntor kan visserligen framhållas,

att densamma skulle komma allenast sådana olycksfallsskadade eller

deras efterlevande till godo, vilka redan erhållit någon örn än ringa ersättning,

medan andra, som genom olycksfall förlorat arbetsförmåga eller försörjare

utan att erhålla kompensation härför, fortfarande bleve utan all särskild

hjälp. Emellertid finner jag övervägande skäl tala för, att då staten en

gång tillförsäkrat vissa behövande en rätt till understöd, staten jämväl i fortsättningen

såvitt möjligt tillser, att denna rätt icke under förändrade förhållanden

mister större delen av sitt värde.

Medan det av andra kammaren åren 1924 och 1925 godkända förslaget icke

förutsatte någon vidare behovsprövning än att i fråga örn tillägg till invalidlivräntor

sådant tillägg skulle utgå allenast där invaliditeten icke understege

30 procent, har riksdagen i sin skrivelse sistnämnda år utgått från att en mer

allmän behovsprövning borde ske i varje särskilt fall. Riksförsäkringsanstalten

och pensionsstyrelsen hava härutinnan förordat, att den, som vore taxerad

till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.

I likhet med försäkringsrådet finner jag dock en dylik bestämmelse ägnad att

vålla praktiska svårigheter vid tillämpningen, vilka knappast skulle stå i relation

till den skäligen ringa besparing för statsverket, som genom bestämmelsen

skulle åstadkommas. Att helt bortse från vederbörande livräntetagares behov

av förhöjt understöd torde emellertid ur kostnadssynpunkt vara uteslutet.

Med hänsyn härtill vill jag förorda det förslag, som redan två gånger vunnit

andra kammarens godkännande.

Spörsmålet om beredande av en tryggare ställning åt de livräntetagare,

som här avses, har senast vid 1937 års riksdag varit föremål för behandling.

I ett av riksdagen godkänt utlåtande över en då väckt motion underströk

andra lagutskottet önskvärdheten av att förslag i ämnet om möjligt framlades

för innevarande års riksdag.

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet övervägande

skäl tala för att staten såvitt möjligt tillser, att den rätt, som tillkommer

ifrågavarande livräntetagare, icke under förändrade förhållanden mister

större delen av sitt värde. Utskottet ansluter sig därför principiellt till förslaget,

att till dessa livräntetagare skall utgå en tilläggsersättning av statsmedel.

I propositionen har föreslagits, att tillägget skall bestämmas till 125 procent

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 3.

av livräntan. Härutinnan överensstämmer förslaget såväl med de förslag, vilka

vid två tidigare tillfällen vunnit andra kammarens bifall, som ock med gällande

bestämmelser om tilläggsersättning till i statens tjänst skadade arbetare eller

deras efterlevande. I motionen II: 80 har yrkats bland annat den ändringen

i Kungl. Maj:ts förslag, att procentsatsen skulle fastställas till 150. Enligt

utskottets mening saknas anledning att försätta de livräntetagare, örn vilka nu

är fråga, i ett bättre läge än de, vilkas anspråk grundas på olycksfall, som

drabbat arbetare i statens tjänst. Utskottet får därför i förevarande del tillstyrka

Kungl. Maj:ts förslag och avstyrka motionen.

Ur kostnadssynpunkt har i propositionen förordats en viss begränsning

av rätten att erhålla livräntetillägg. Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall nämligen,

såvitt angår livränta till skadad arbetare, tillägg icke utgå i fall, där

invaliditeten understiger 30 procent. Även härutinnan råder överensstämmelse

mellan det i propositionen framlagda och nyssnämnda tidigare förslag.

I motionen har påyrkats, att undantag skulle göras allenast för livränta till

skadad arbetare, som fått sin arbetsförmåga nedsatt med mindre än 15 procent.

Av den i propositionen intagna tablån framgår, att genomförandet av sistnämnda

förslag skulle medföra en väsentlig utgiftsökning. Jämväl i förevarande

avseende finner utskottet det genom propositionen framlagda förslaget

vara att förorda framför motionärens förslag.

Ej heller i övrigt har utskottet någon erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen;

samt

B) att motionen II: 80 måtte anses besvarad genom utskottets

hemställan under A).

Stockholm den 18 maj 1938.

På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:

OSKAR HAGMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från statsutskottet: herrar Svensson i Kompersmåla, Nilsson i Landeryd,

Jansson i Falun, Jonsson i Eskilstuna*, Isacsson och Hansson i Rubbestad*;

samt

från andra lagutskottet: herrar Hagman, Heiding, Hage, Skoglund,

Pettersson i Hällbacken, Olof Carlsson och Barnekow.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.