Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder för avskrivning av å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar m. m.

1938-05-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1938:137, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder för avskrivning av å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

1

Nr 137.

Ankom till riksdagens kansli den 10 maj 1938 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna

grunder för avskrivning av å statens allmänna

fastighetsfond bokförda tillgångar m. m.

(4:e avd.)

I en den 3 mars 1938 dagtecknad proposition, nr 199, har Kungl. Majit,

under åberopande av det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet

över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att godkänna

i statsrådsprotokollet angivna allmänna grunder för avskrivning av

å statens allmänna fastighetsfond bokförda tillgångar.

Nya avskrivningsregler. Under tiden före inrättandet av statens allmänna

fastighetsfond täcktes regelmässigt statens kostnader för fastighetsanskaffning

medelst anslag anvisade av skattemedel under de olika huvudtitlarna,

vilket innebar, att kostnaderna i sin helhet omedelbart avskrevos.

Ett avsteg från denna princip gjordes av statsfinansiella skäl under budgetåren

1933/34 och 1934/35, då anslag till statliga byggnader i stor utsträckning

anvisades av lånemedel under fonden för förlag till statsverket. Från

tiden för fastighetsfondens tillkomst, eller den 1 juli 1935, har finansieringen

av statens kostnader för nybyggnad och förvärv av i fonden ingående fastigheter

skett genom anslag under utgifter för kapitalökning, vanligen anvisade

av lånemedel. För täckning av den värdeminskning, som å fonden redovisade

fastigheter trots fortlöpande underhåll äro underkastade, har årligen

sedan fastighetsfondens tillkomst anvisats medel å fondens stat för

avsättning till en särskild förnyelsefond. De årliga förnyelsefondsavsättningarna

hava hittills generellt bestämts till 1 Va procent av de å fonden redovisade

fastigheternas byggnadsvärden. Den sålunda tillämpade avskrivningskvoten

motsvarar en avskrivningsperiod om 66.67 år.

Redan från början har det stått klart, att syftet med avsättningarna till

fastighetsfondens förnyelsefond blott på ett ofullkomligt sätt tillgodoses genom

det hittills tillämpade, av praktiska skäl starkt förenklade förfarandet.

Vid anmälan av förslag örn inrättande av fastiglietsfonden (propositionen

114/1935) framhöll departementschefen sålunda behovet av en differentiering

av avskrivningstiden efter byggnadernas art. I propositionen nr 221 till

fjolårets riksdag (angående inkomst- och utgiftsstat för fastighetsfonden för

budgetåret 1937/38 m. in.) fann departementschefen anledning att ytterligare

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 6 sami. Nr 137—139.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

utveckla denna ståndpunkt. Han gav därvid uttryck åt den uppfattningen,

att en differentiering genom tillämpning av olika kvoter för de årliga förnyelsefondsavsättningarna

skulle medföra bristande överskådlighet vid beräknandet

av den totala avsättningen till förnyelsefond. I stället fann han behovet

av en differentierad avskrivning lämpligen böra tillgodoses genom att

vid kapitalanvisning för byggnadsändamål, vilka påkallade en extraordinär

avskrivning, medel omedelbart ställdes till förfogande för viss grundläggande

extraordinär avskrivning. Departementschefen förklarade sig ha för avsikt

att tillämpa denna princip vid utformandet av 1938 års statsverksproposition,

för den händelse riksdagen icke gjorde någon erinran mot en lösning

av frågan örn grunderna för avsättning till förnyelsefond i angiven

riktning. Sedan riksdagen anmält, att riksdagen icke funnit anledning till

sådan erinran, har preliminärt förslag till nya avsättningsregler framlagts i

årets statsverksproposition i avvaktan på det då ännu ej föreliggande slutliga

resultatet av den utredning, som riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen

erhållit i uppdrag att verkställa i ärendet. I anslutning till detta preliminära

förslag, vilket baserats på överläggningar med representanter för

riksräkenskapsverket, framlägges nu på grundval av riksräkenskapsverkets

och byggnadsstyrelsens i utlåtande den 16 februari 1938 avgivna utredning

definitivt förslag i ärendet.

Enligt det sålunda framlagda förslaget skulle beträffande statliga nybyggnader,

för vilka medel framdeles anvisas å anslag till fastighetsfonden, tilllämpas

ett på enhetliga årsavskrivningar och differentierad grundavskrivning

baserat avskrivningssystem. De årliga avskrivningarna föreslås alltså

fortfarande skola verkställas efter en och samma procentsats i fråga om

samtliga byggnader. Denna procentsats avses skola fastställas till 1 XU procent

å byggnadsvärdet, medan den grundläggande avskrivningen förutsätt es

skola ske med 50 procent beträffande byggnader, i avseende å vilka behov

av extraordinär avskrivning föreligger, och med 25 procent beträffande övriga

byggnader. I de fall, då å fastighetsfonden redovisade byggnader undantagsvis

ej finansieras av statsmedel, anses grundavskrivningen böra ersättas

med en höjning i motsvarande grad av procentsatsen för de årliga avskrivningarna.

— Vid en tillämpning av nu angivna avskrivningsregler —

vilka närmast utformats för de byggnadskategorier som för närvarande avses

med fastighetsfonden — skulle erhållas två olika avskrivningsperioder,

omfattande den ena 40 år och den andra 60 år. Den kortare avskrivningsperioden

avses för fängelsebyggnader, sjukhus och forskningsinstitutioner

och den längre för ämbetsverks- och legationsbyggnader, museer, skolor och

därmed jämförliga byggnader. -— Förslaget att en grundavskrivning, om än

efter ett lägre procenttal, skall ske även i de fall, där ett extraordinärt avskrivningsbehov

ej föreligger, avser — såsom redan framhållits i statsverkspropositionen

—- att i anslutning till den nya budgetutformningen tillgodose

syftet med riksdagens uttalande vid fastighetsfondens tillkomst, att investeringar

i fonden borde, när de finansiella förhållandena så medgåve, täckas

helt av skattemedel. I propositionen nr 199 har departementschefen till ytter
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

3

ligare motivering av förslaget i berörda del samt till stöd för vad som föreslagits

beträffande avskrivningstidens längd anfört följande:

Inom affärslivet är det naturligt, att avskrivningen jämnt slås ut på hela

brukningstiden. Så är endast delvis fallet inom den statliga finansförvaltningen

där inom vissa områden finanspolitiska såväl som budgettekniska

skäl kunna tala för att beslutet örn en viss anläggning ej bör skiljas från anvisandet

av medel ur löpande inkomster till täckandet av kostnaderna för

denna. Detta gäller närmast den statliga byggnadsverksamheten, där en omsorgsfull

behovsprövning vid beviljandet av medel är av särskild vikt med

hänsyn till att det är fråga om anläggningar, som icke äro i gängse mening

räntabla och vilkas bruksvärde är beroende på den betydelse som tillmätes

det ändamål för vilket de nyttjas, samt där vidare kostnaderna för anläggningarna

av samma skäl endast i relativt begränsad utsträckning böra tilllåtas

belasta framtiden.

Genom inrättandet av en särskild kapitalfond, statens allmänna fastighetsfond,

för redovisning av statens ej till affärsverken hänförliga byggnader

öppnades möjligheter för lånemedelsfinansiering av den statliga byggnadsverksamheten

och därmed även för en fördelning av den faktiska kostnaden

för statens fastighetsbestånd över brukningstiden efter eljest gängse grunder.

Under den tid fonden hittills ägt bestånd ha dessa möjligheter fullt

utnyttjats, i det att nybyggnaderna under fonden praktiskt taget helt lånefinansierats

samtidigt som anläggningsvärdena gjorts till föremål för jämn

avskrivning genom en årlig avsättning till förnyelsefond å U/2 procent. Emellertid

uttalades vid fondens tillkomst från riksdagens sida en önskan om

att nybyggnaderna, när så med hänsyn till det finansiella läget kunde ske,

även för framtiden skulle finansieras med löpande inkomster eller m. a. o.

omedelbart helt avskrivas. Såsom i årets statsverksproposition påpekats

skulle en tillämpning av den av riksdagen förordade regeln, att finansieringssättet

skulle göras beroende av det statsfinansiella läget men att skattemedel

i största möjliga utsträckning borde disponeras för byggnadsverksamheten,

i praktiken innebära, att man i genomsnitt för en längre tidsperiod genomförde

en viss grundavskrivning som emellertid skulle komma att visa en för

olika byggnader mycket ojämn tidsfördelning.

Efter genomförandet av den nya budgetuppställningen har behovet av

växlingar i finansieringssättet bortfallit. De i det föregående antydda skälen

för ett tillskott av skattemedel genom avskrivning redan vid tidpunkten

för kapitalanvisningen kvarstå emellertid orubbade. För egen del har

jag därför i det preliminära förslag till modifierade regler för förnyelsefondsavsättning

inom fastighetsfonden, som framlades i statsverkspropositionen

och för vilket jag i det föregående redogjort, ansett mig böra uppställa krav

på en viss, av det statsfinansiella läget oberoende grundavskrivning av samtliga

byggnadsanslag under fastighetsfonden. Detta ställningstagande är utgångspunkten

även för byggnadsstyrelsens och riksräkenskapsverkets nu

framlagda förslag rörande fastighetsfondens förnyelsefond.

De synpunkter som motivera att man, med avvikelse från praxis inom

affärslivet, verkställer grundavskrivningar vid beviljandet av medel till statliga

byggnadsföretag, göra sig gällande även vid bestämmandet av den tid

inom vilken fullständig avskrivning bör komma till stånd. Avgörande vikt

måste sålunda därvid tillmätas icke den beräknade varakliglietstiden, vilket

eljest skulle ligga närmast lill hands, utan den i regel väsentligt kortare tid,

under vilken byggnaderna kunna förväntas utan väsentliga ändringar på ett

tillfredsställande sätt fylla eif ur statsmakternas .synpunkt alltjämt aktuellt

behov. Man har alltså alt taga hänsyn till påräkneliga förskjutningar i stan
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

dardkraven — särskilt påtagliga vid sådana byggnader som sjukhus — samt

till möjligheten av organisatoriska förändringar som kunna medföra, att de

omedelbara skälen för anläggningarna bortfalla — exempel på en sådan utveckling

möta främst inom försvarsväsendet. För den statliga byggnadsverksamhetens

del finnes av dessa skäl anledning både att generellt räkna

med en relativt kort avskrivningstid och att differentiera avskrivningen med

hänsyn till storleken av den risk för väsentlig värdeförlust, som erfarenhetsmässigt

föreligger inom olika områden.

Med nu tillämpade avskrivningsregler för fastiglietsfonden täckes anläggningsvärdet

för nybyggnader på mellan 66 och 67 år. Enligt ämbetsverkens

förslag skulle den längsta avskrivningstiden framdeles bli 60 år. Jag delar

verkens uppfattning, att denna tid utgör en lämplig yttergrans. Ej heller

har jag funnit anledning till erinran mot förslaget, att de nu å fastighetsfonden

redovisade byggnader, för vilka ett extraordinärt avskrivningsbehov anses

föreligga — enligt verkens ståndpunkt fängelser, sjukhus och forskningsinstitutioner

men däremot ej skolor — framdeles bli föremål för avskrivning

på 40 år.

Redan i samband med framläggandet i statsverkspropositionen av del preliminära

förslaget till ändrade avskrivningsregler har förordats en i så måtto

retroaktiv tillämpning av de nya reglerna, att beträffande det hittills anvisade

lånemedelskapital, som tillförts eller tillföres fastighetsfonden, skulle

verkställas en engångsavskrivning motsvarande den grundavskrivning, som

föreslagits för nybyggnader, för vilka medel framdeles anvisas å anslag till

fastighetsfonden. För denna engångsavskrivning erforderliga medel, vilka

beräknats till omkring 20 miljoner kronor, avses skola anvisas å den övergångsstat

för budgetåret 1937/38, varom förslag framlagts i proposition nr 2

till årets riksdag. Enligt det nu framlagda definitiva förslaget skulle den

retroaktiva tillämpningen av de nya avskrivningsreglerna utsträckas till att

även avse byggnader, som uppförts med skattemedel eller representera ursprungligt

statskapital. Detta innebär, att värdet av dessa byggnader vid

övergången till den nya ordningen — d. v. s. vid nästa budgetårsskifte —

skall nedskrivas nied så stort belopp, att byggnadernas härefter återstående

värde motsvarar det värde som skulle hava erhållits, därest de nu föreslagna

avskrivningsreglerna hade kommit tili användning för de i fastighetsfonden

invärderade byggnadsvärdena från tiden för byggnadernas tillkomst.

Redovisning och disposition av förnyelsefondsmedel. I sitt till grund för

förevarande proposition liggande utlåtande hava byggnadsstyrelsen och riksräkenskapsverket

anmält, att de vid handläggningen av frågan örn grunderna

för avsättning till fastighetsfondens förnyelsefond utgått från att förnyelsefondsredovisningen

för statens allmänna fastighetsfond borde anordnas i

överensstämmelse med de regler för förnyelsefondsredovisning, vilka tillämpades

eller komme att tillämpas vid statens affärsdrivande verk. Ämbetsverken

hade därför ansett sig böra avvakta resultatet av den utredning angående

användningen och placeringen av de affärsdrivande verkens förnyelsefonder

och därmed sammanhängande frågor, som jämlikt Kungl. Maj:ts

beslut den 30 juni 1934 påginge inom riksräkenskapsverket. Sistnämnda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

5

utredning hade nu fortskridit så långt, att riksräkenskapsverket inom den

närmaste tiden syntes kunna framlägga förslag i ärendet.

I en vid ämbetsverkens utlåtande fogad, inom riksräkenskapsverket utarbetad

promemoria (bifogad statsrådsprotokollet såsom bilaga A) bar redogjorts

för de riktlinjer, vilka riksräkenskapsverket funnit böra läggas till

grund för den statliga förnyelsefondsredovisningens ordnande. Enligt de i

nämnda promemoria angivna riktlinjerna — vilka av ämbetsverken befunnits

böra tillämpas även vid ordnandet av faslighelsfondens förnyelsefondsredovisning

— skulle förnyelsefonderna omläggas till värdeminskningskonton,

underkastade gängse bokföringsregler. I anslutning härtill förordas med

avseende å investeringsbeslut respektive disposition av likvida medel följande

anordning. Samtliga investeringar —- alltså även de som äro av ersättningsnatur

— bli föremål för särskilda riksdagens beslut i anknytning till

specifikationer, vilka fogas såsom bilagor till kapitalbudgeten. På investeringsbesluten

baseras sedan beslut om medelsanvisning å kapitalbudgeten.

Det erforderliga kapitaltillskottet till respektive kapitalfonder förutsättes

skola ske över ett enda anslag för varje fond som ulmätes så, att det täcker

differensen mellan de sammanlagda kostnaderna för beslutade investeringar

under fonden och fonden tillhöriga, för investering disponibla likvida medel.

Skulle de disponibla likvida medlen vid någon fond komma att överstiga det

för nyinvestering erforderliga beloppet och erfordras medlen icke såsom rörelsekapital,

böra de icke erforderliga medlen användas till återbetalning av

till fonden tidigare anvisade kapitalmedel.

Departementschefen bär till en början berört de olägenheter, vilka i den

praktiska tillämpningen visat sig vara förbundna med nu gällande regler

för de statliga förnyelsefondernas behandling, samt har härvid anfört följande:
De

statliga förnyelsefonderna behandlas för närvarande icke konsekvent

såsom verkliga avskrivningskonton utan i stället i viss utsträckning såsom

egentliga fonder motsvarade av på visst sätt placerade medel. Enligt för

affärsverken gällande bestämmelser skola dessa medel få disponeras för ersättningsarbeten

(återställande i fullgott skick av objekt vilkas brukbarhet

i avsevärdare mån minskats) samt för ersättningsanskaffning (anskaffande

av nya objekt i ersättning för utrangering). Dessa bestämmelser ha icke

hindrat, att förnyelsefonderna, till följd av sin konstruktion och på grund av

den inom vissa verk rådande uppfattningen örn deras funktioner, även kommit

att i viss omfattning belastas för rena nyinvesteringar.

Vid ersättningsanskaffning sker inom bokföringen dels en nedskrivning

av realkapitalet med det utrangerade objektets värde, dels — till följd därav

— en motsvarande reduktion av förnyelsefonden, dels en fristående

minskning av fondens behållning av likvida medel, motsvarande medelsdispositionen

för ersättningsanskaffning, dels slutligen en ökning av det nedskrivna

realkapitalets värde med samma belopp, varmed de likvida medlen

minskats (fondens behållning kvarstår oförändrad men förvandlas i viss utsträckning

från kassa till realkapital). På grund av att de likvida medlen

uppkommit genom förnyelsefondsavsättningar har man nu kommit att förbinda

förnyelsefondsbelastningen icke med utrangeringen och den därav betingade

värdeminskningen för realkapitalet utan i stället med dispositionen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

av likvida medel: ersättningsanskaffningen säges vara finansierad ur förnyelsefonden.

I praktiken har detta lett till att man i vissa fall — närmast när

en utrangering varit förutsedd örn än ej aktuell — gjort en nyanskaffning

med hjälp av likvida medel uppkomna genom förnyelsefondsavsättning och

vidmakthållit balansen icke genom den ökning av realkapitalets bokförda

värde motsvarande investeringen av likvida medel, som korrekt skulle återspegla

den investering av likvida medel i rörelsen som ägt rum, utan genom

en belastning av förnyelsefonden. Mot ett sådant förfaringssätt kunna invändningar

riktas ur olika synpunkter. Uppenbarligen blir kapitalbokföringen

i hög grad missvisande. Allvarligare är att nyinvesteringen — vilken, örn

den än finansierats av likvida medel, dock helt är att jämställa med en nyinvestering

med hjälp av lån, eftersom de likvida medlen balansera mot en

del av fondens skuld till statsverket och kunde disponeras för återbetalning

av anvisade lånemedel — kan komma att undandragas riksdagens prövning.

Berörda vanskligheter skulle enligt departementschefens mening kunna

helt elimineras örn förnyelsefonderna förvandlades till värdeminskningskonton,

vilka — i likhet med vad som gällde inom affärslivet — finge minskas

blott i samband med en mot reduktionen svarande nedskrivning av värdet

å respektive realtillgångar, samt örn därjämte reinvestering behandlades lika

med nyinvestering och disposition av likvida medel i budgetärt hänseende

jämställdes med lånemedelsanvändning. Utöver den vinning med avseende

å behandlingen av fondernas likvida medel och investeringen av dessa, som

skulle göras med den av ämbetsverken tillstyrkta nyordningen av medelsanvisningen

å kapitalbudgeten, skulle denna, enligt vad departementschefen

fortsättningsvis anfört, även medföra vissa andra fördelar, främst att all anläggningsverksamhet

bleve föremål för enhetlig prövning från riksdagens

sida och att full överensstämmelse kunde nås mellan riksbokföringen och

den faktiska medelsanvändningen för investeringsändamål. Ett önskemål,

som den föreslagna anordningen icke skulle tillgodose, vore att i kapitalbudgetens

slutsumma erhålla ett mått på investeringsverksamhetens omfattning.

Ur denna synpunkt skulle det enligt departementschefens mening vara att

föredraga, att likvida medel alltid disponerades för återbetalning, varefter

beslutade anläggningsarbeten till hela sitt belopp konune att belasta kapitalbudgeten.

De syften som den av ämbetsverken föreslagna omläggningen skulle tillgodose

hava synts departementschefen så väsentliga, att han funnit onödigt

uppskov med övergången till ett i de diskuterade avseendena mera tillfredsställande

system böra undvikas. För den händelse riksdagen ej riktar erinran

däremot, har han därför för avsikt att vid uppläggningen av statsverkspropositionen

för budgetåret 1939/40 förorda sådana tekniska modifikationer

i kapitalbudgetens utformning som med anledning av den utredning i ärendet,

riksräkenskapsverket kommer att framlägga, må befinnas nödiga för

en tillfredsställande lösning av förnyelsefondsfrågan.

Utelcottet. Här föreslagna normer för avskrivning av tillgångar, bokförda å fastighetsfonden,

innebära att byggnadskostnaderna skola vara helt avskrivna

på 40 (för sjukhus, fängelser och forskningsinstitutioner) respektive 60 år

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 137.

7

(för ämbetsverks- och liknande byggnader). Detta skulle ske genom grundavskrivningar

å 50 respektive 25 procent i samband med uppförandet samt

årsavskrivningar efter en enhetlig procentsats av 1 ’/i procent. Utskottet har

ansett sig böra tillstyrka departementschefens förslag. Skäl kunna anföras

för en förkortning av avskrivningstiden genom en höjning av procentsatsen

för de löpande årsavskrivningarna. Med uppmärksammande av att en stor

del av byggnadskostnaderna skall bliva föremål för omedelbar avskrivning,

har utskottet emellertid ej heller på denna punkt ansett sig böra föreslå

någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag. De nya avskrivningsreglerna torde

på sätt Kungl. Majit föreslagit böra retroaktivt tillämpas jämväl i avseende

å det hittills anvisade lånemedelskapital, som tillförts eller tillföres fastighetsfonden.

Beträffande den för detta ändamål erforderliga medelsanvisningen

kommer utskottet att framdeles avgiva yttrande.

Utskottet har även i allt väsentligt funnit sig kunna ansluta sig till de av

departementschefen angivna allmänna riktlinjerna för en omläggning i avseende

å de statliga förnyelsefondernas behandling.

Vid en tillämpning av den av riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen

förordade anordningen av medelsanvisningen å kapitalbudgeten skulle kapitalbudgetens

slutsumma, såsom departementschefen framhållit, icke komma

att utgöra ett mått på investeringsverksamhetens omfattning. Ur denna

synpunkt skulle det enligt departementschefens mening vara att föredraga,

att mot verkställda avskrivningar svarande likvida medel alltid disponerades

för återbetalning och att beslutade anläggningsarbeten sålunda genomgående

finge till hela sitt belopp belasta kapitalbudgeten. Utskottet har för

egen del funnit avgörande skäl tala för en lösning i den av departementschefen

angivna riktningen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må godkänna i propositionen nr 199 föreslagna

allmänna grunder för avskrivning av å statens allmänna

fastighetsfond bokförda tillgångar.

Stockholm den 10 maj 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund,

Borell, Bergström, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i Benestad, Nilsson i Fredriksfält,

Jonsson i Lycksele, Larsson i Varberg, Magnusson i Kalmar och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Bdstock, Jansson i Falun, Törnkvist, Eriksson i Stockholm,

Jeppsson, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Svensson, Andersson i Prästbol,

Olsson i Staxäng, Persson i Tidaholm och De Geer i Hanaskog.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1938:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmänna grunder för avskrivning av å statens allmänna fastighets/ond bokförda tillgån s. 6 i texten