Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion örn järnvägsförbindelsen mellan Sverige och Tyskland.

1938-05-20 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1938:166, Utlåtande i anledning av väckt motion örn järnvägsförbindelsen mellan Sverige och Tyskland.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

1

Nr 166.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1938 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn järnvägsförbindelsen

mellan Sverige och Tyskland.

(4:e avd.)

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 123, har herr G. De Geer hemställt,

att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller örn utredning av följande

frågor:

a) örn förutsättningarna för införande av s. k. snabbtåg i första hand på

våra kontinentala linjer;

b) örn nyanskaffningar på färjförbindelsen Sassnitz—Trelleborg, avseende

bl. a. snabbare personbefordran;

c) om möjligheterna att med de tyska järnvägsmyndigheterna träffa sådan

uppgörelse, att de dels ikläda sig sin andel av nyanskaffningarna enligt b)

här ovan, dels gå in för snabbtågsförbindelse å sträckan Sassnitz—Berlin

resp. Hamburg.

I en av utskottet från järnvägsstyrelsen införskaffad, den 30 april 1938

dagtecknad promemoria anföres bland annat följande:

Det i motionen direkt angivna målet — att bereda möjlighet till resa

Stockholm—Berlin och vice versa utan uppoffring av affärstid — stöde i

bästa överensstämmelse med järnvägsstyrelsens allmänna strävanden för och

önskemål örn höjd stambanestandard.

Små utsikter syntes emellertid finnas att med rimliga kostnader kunna

nå praktiska resultat av värde utöver dem, som kunna väntas ernådda

redan genom pågående, i det följande berörda undersökningar med mera

begränsade arbetsuppgifter.

Vad särskilt gällde den strömlinjeformade lättviktsmotorvagnen, måste

först och främst bemärkas, att fordonstypen i fråga ännu ej passerat försöksdriftens

stadium. Det torde vara avgjort mer ekonomiskt och även i

övrigt lämpligare att, vad ifrågavarande vagnkonstruktioner angår, vänta

och se tiden an, d. v. s. låta länder med i alla hänseenden större resurser

och med bansträckor av högsta standard utföra de nödiga försöken under

åtminstone ännu några år. Erfarenheterna från vissa enskilda järnvägar i vårt

land, vilka alltför tidigt anskaffat motorvagnar, kunde tjäna som ett varnande

exempel.

»Vad beträffar frågan örn anskaffning av nya tågfärjor för ledén Trelleborg—Sassnitz

må» — anför järnvägsstyrelsen vidare — »blott nämnas, att

densamma sedan länge diskuterats, och att vissa utredningsarbeten — vilkas

syfte i första hand dock icke är någon avsevärd minskning av gångtiden —

lii hung till riksdagens /irol Ökull IDUS. 6 sami. Nr 166.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

äro igångsatta. Omedelbara ytterligare åtgärder torde därför icke vara motiverade.

Det ligger för övrigt i sakens natur, att vad härvidlag kan bliva

möjligt att genomföra på det allra närmaste bär sammanhang med den

andra partens, tyska riksbanans, inställning till frågan örn nyanskaffning av

färjemateriel. Järnvägsstyrelsen kommer givetvis att söka på bästa sätt gemensamt

med de tyska myndigheterna behandla denna angelägenhet.

I fråga örn snabbtågen kan man särskilja tvenne grupper av problem, som

kräva sin lösning, nämligen dels de som avse fordonen, dels de som gälla

banan. — Vad motionären åsyftar är uppenbarligen befordran i sovvagnar.

Häremot är emellertid att erinra, att i föregångslandet på området, Tyskland,

snabbvagnar ännu så länge begagnas endast som dagvagnar. — Det utmärkande

för alla snabbvagnar är den låga vikten per plats, och hela ekonomien

vilar på detta fundament. Inmonteringen av en sovvagnsutrustning,

vilken ger det utrymme och den bekvämlighet, som man är van vid, måste

emellertid väsentligen öka vagnvikten, samtidigt som platsantalet betydligt

minskas. Här föreligger alltså en motsättning, som det gäller att söka bemästra.

Något för svenska förhållanden lämpat elektriskt lokomotiv, vilket förenar

lågt axeltryck och hög fart, finnes ännu ej konstruerat. Meddelas må

emellertid, att järnvägsstyrelsen genom beslut den 26 mars 1938 tillsatt en

kommission med uppgift att ingående studera frågan om lämpliga dragande

fordon å våra elektrifierade statsbanelinjer med hänsyn bl. a. till

önskemålet om ökad tåghastighet. Det torde få anses lämpligt att, innan

eventuella ytterligare åtgärder vidtagas, avvakta resultatet av denna kommissions

arbete, allra helst som detsamma bör kunna föreligga inom jämförelsevis

kort tid.

Vad bekvämligheten beträffar, är att märka, att de tyska snabb vagnarna

ej innehålla särskild restaurangavdelning, en omständighet, vilken väl ej

spelar någon större roll vid nuvarande användning uteslutande för resor av

relativt kort varaktighet, men som dock synes böra bemärkas, samt att desamma

endast i mycket begränsad utsträckning medtaga inskrivet resgods.

Vad åter angår biljettpriset, bör nämnas, att dessa vagnar föra endast andra

klass och att en efter svenska förhållanden hög tilläggsavgift får betalas vid

färd å längre sträckor. I den offentliga diskussionen örn här förevarande

fråga. synes lia allmänt förutsatts, att en liknande begränsning skulle ske

även i här behandlade förbindelse, och åtgärden skulle måhända icke kunna

undvikas med hänsyn till nu förefintliga vagnars relativt ringa kapacitet. —

I och för sig kan det väl heller icke vara något orätt, att en hög avgift sättes

som villkor för extra snabb befordran; på kontinenten föra ju inga av de

snabbaste tågen 3:e klass. — Man kommer emellertid på denna punkt i

konflikt med svensk praxis sedan åtskilliga årtionden, och ett brott däremot

bör tydligen icke ske utan mycket starka skäl. — Mot en direkt efterbildning

av mönstret från kontinenten synes alltså åtskilligt vara att erinra.

Ej heller från Danmark synas några erfarenheter av större värde vara att

hämta. Väl äro de danska »lyntågen» särdeles populära, men de ha icke

att, som här skulle bli fallet, direkt tävla med snälltåg av hög klass och liggande

på relativt kort tidsavstånd.

Då utvecklingen i sinom tid kommer därhän, att frågan örn insättning av

lättviktsvagnar i fjärrtrafik kan för vårt lands del anses mogen för lösning,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

3

synes därför icke osannolikt, att Sveriges statsbanor kunna komma att i viss

mån gå egna vägar; beträffande dessa är dock icke möjligt ställa någon

prognos.

Förenämnda uppgifter örn körtider m. m. förutsätta, att snabbtågen skola

framföras å nuvarande huvudlinjer utan större förändringar i dessas bantekniska

förhållanden. Örn nödig trafiksäkerhet skall ernås, måste dock i

allt fall åtskilliga arbeten i dessa avseenden först utföras. Sålunda kräves

utlyflning av försignaler och motsvarande förändringar beträffande signalanordningarna

vid vägkorsningar m. m., en avsevärd förbättring av den fria

sikten o. s. v. Ofrånkomlig är också uträtning av kurvorna i större utsträckning

än vad hittills planerats, örn man vill undvika så stark förhöjning av

ytter rälsen, att densamma blir oläglig för övrig, långsammare trafik. Från

tysk sida Ilar framhållits, att kurvradier om minst 800 m äro nödvändiga

för snabbtrafiken.

Väl är det möjligt att, som åtskilliga skribenter gjort, vid skrivbordet inlägga

snabbtågen i nuvarande tidtabell utan större förändringar av denna.

Förfares på detta sätt, kommer emellertid snart sagt varje försening av övriga

tåg, som ligga i kontakt med snabbtågen, att påverka även dessa. Erfarenheterna

från de sträckor, där snabbtåg nu framföras, visa otvetydigt,

att de i viss mån största vanskligheterna för en sådan trafik ligga på ett

område, som vid frågans diskussion här i landet föga uppmärksammats,

nämligen i svårigheten att på tillfredsställande sätt i tågplanen bereda plats

för snabbtrafiken. För alt ett snabbtåg skall kunna framföras med avsedd

regularitet, är det nämligen nödvändigt, att vederbörande spårsträcka under

relativt lång tid hålles fri från andra tåg. Detta låter sig utan svårighet göra

på de sträckor, där man som på en del håll i utlandet har att tillgå minst

tre spår, enär i sådant fall den långsammare trafiken kan alltfort flyta fram

i båda riktningarna. Vid ett vanligt dubbelspår kräves däremot, att den med

snabbtåget likriktade tågströmmen stoppas så länge, som erfordras för att

snabbtåget skall hinna passera, och det kan alltså icke undvikas, att en hel

del i och för sig viktiga tåg få sina tider ej oväsentligt förlängda.

Emellertid äro av naturliga skäl förbifarterna relativt fåtaliga i jämförelse

med mötena, och det har därför veterligen icke fallit någon förvaltning

in att söka inlägga snabbtåg å längre sträckor av enkelspårig bana.

Örn nian i vårt land skall söka komma fram till en trafikstandard någorlunda

motsvarande kontinentens, blir alltså den närmast föreliggande stora

uppgiften att utbygga ett andra spår ä de delar av linjerna Stockholm-—

Malmö och Stockholm—Göteborg som ännu äro enkelspåriga. — Skall, såsom

i motionen antydes, Oslo och Göteborg beredas en högklassig kontinentalförbindelse,

erfordras för övrigt dubbelspår jämväl a Västkustbanan.

Till förekommande av missförstånd må emellertid framhållas, alt, örn

dubbelspårsförbindelsen alltså är en ofrånkomlig förutsättning för snabbtrafik

med tillfredsställande regularitet, så är därför icke behovet av dubbelspår

knutet vid snabbtrafikens vara eller icke vara. Även med nuvarande

tågtyper m. m. framstår nämligen för de först angivna två linjerna behovet

av dubbelspår såsom mer och mer ofrånkomligt. Skall, som avsett varit,

utbyggnaden av ett andra spår bedrivas nära nog uteslutande under tider

av lågkonjunktur, kommer densamma givetvis att draga långt ut på^ tiden.

Det är emellertid järnvägsstyrelsens förhoppning, att det, nied bibehållande

av en från konjunktursynpunkt gynnsam förläggning av arbetena, skall

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

hilva möjligt för statsmakterna att åstadkomma en hastigare takt för dubbelspårsbyggandet

än den hittills planerade, främst å nyssnämnda sträckor

och sedermera även å andra, där behovet med hänsyn till den täta tågrörelsen

redan nu är stort. — Å en bana för snabbtrafik anses vidare högst

önskvärt med makadamballast, vars inläggande kräver lång tid och stora

kostnader.

Det är alls icke a priori givet, att järnvägarna böra söka konkurrera med

flyget vad gäller hastighetsprestationer eller över huvud taget genom förbättringar

på detta område draga till sig trafik från vårt nyaste transportmedel.

Fastmer kan det mycket väl hända, att en sådan, närmast av prestigehänsyn

dikterad konkurrens mellan två statsägda företag kommer att synas skäligen

meningslös.

Från samlad statssynpunkt betraktat blir den fråga, som uppställer sig,

tydligen, icke om snabbtågen i och för sig bli bäriga, utan om den vinst, som

kan erhållas därå, är tillräcklig för att uppväga inkomstminskningen för

övriga tåg och å flyget.

Då en flygförbindelse mellan Stockholm och Berlin i allt fall skall uppehållas,

kan, från angivna högre synpunkt betraktat, det rationella vara att

låta denna förbindelse taga hand örn de resande, för vilka tiden har ett särdeles

högt värde, och vilka äro beredda att betala för tidsvinsterna så mycket,

att kostnadstäckning kan erhållas. Efter allt att döma, komma dessa

nämligen inom överskådlig tid ej att bli flera, än att flyget lämpligen kan

besörja trafiken i fråga.

Det får i detta sammanhang icke förbises, att, vad det stora flertalet resande

angår, biljettkostnaden spelar en mycket större roll än den använda

restiden. Det kan då icke vara rimligt påtvinga dessa högre kostnader än

nödigt, såsom skulle ske, örn ett snabbtåg efter tyskt mönster finge helt ersätta

en vanlig snälltågsförbindelse. — Ett från trafikanternas synpunkt idealiskt

tillstånd synes däremot råda, örn valfrihet finnes mellan å ena sidan

ett snabbt men relativt dyrbart och å andra sidan ett långsammare, men

med låga enhetskostnader arbetande befordringsmedel. — Detta gäller icke

minst den mellanfolkliga samfärdseln. Med undantag för en mycket fåtalig

grupp medborgare är en resa till kontinenten ännu en tämligen sällsynt händelse,

vilken planeras under veckor eller månader, och där ingen nämnvärd

avsikt fästes vid om avresa sker exempelvis kl. 13.50 eller kl. 16. Särskilt

i fråga om vad gäller färjetrafiken, där varje minskning av gångtiden måste

köpas med dryga kostnader, är denna omständighet av betydelse.

I anslutning till vad sålunda anförts må här sammanfattningsvis uttalas,

att motionärens önskemål torde få anses tillgodosedda, så långt rimligen ske

kan, genom de åtgärder, som järnvägsstyrelsen redan vidtagit eller planerat

till resehastighetens höjande. Det är också helt naturligt en självklar plikt

för järnvägsstyrelsen att med uppmärksamhet följa utvecklingen av det moderna

järnvägsväsendet och besluta om de åtgärder resp. — till Kungl. Maj:t

— avgiva de förslag som förhållandena må i varje .särskilt fall kunna kräva.

Anledning igångsätta och därmed ikläda staten kostnader för den i motionen

begärda särskilda utredningen synes alltså — åtminstone för närvarande

— icke föreligga.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

o

Under förutsättning av specialbyggda snabbtåg på svenska och tyska järnvägsnäten

samt nya, mera snabbgående färjor på Sassnitzleden har motionären

angett som praktiskt möjligt att nå Berlin respektive Hamburg på

morgonen med så sena avgångstider som kl. 18 från Stockholm (för närvarande

omkring kl. 13.30), kl. 20 från Göteborg och kl. 16 från Oslo. Det

säger sig självt — framhålles i motionen -— att en dylik tidsbesparing vore

av ofantlig betydelse i vår tid. Statens järnvägar skulle kunna effektivt

konkurrera med flyget, ja, järnvägsförbindelsen vore att föredraga för dem,

som önska spara arbetstid. Förbindelsen över Sverige skulle definitivt vinna

i den begynnande konkurrenskampen från Danmark—Norge, som söker leda

den västliga trafiken antingen via Kristiansand eller Fredrikshavn för vidarebefordran

med de nya danska snabbtågen över Jylland till Hamburg.

Det skall ej förnekas, att en dylik uppläggning av spörsmålet om de

svenska förbindelserna med kontinenten ytligt betraktat kan verka rätt tilltalande.

Vid närmare granskning lärer dock planen för närvarande icke

visa sig vara möjlig att praktiskt genomföra.

Vid bedömandet av riktlinjerna för statsbanepolitiken bör visserligen ej

förbises den synnerligen kraftiga utveckling, som järnvägarna under konkurrens

med biltrafik och flyg de senaste åren undergått. Denna utveckling

—- som ej kunnat äga rum utan stark påfrestning på ekonomien — halvard

särskilt stark inom Amerikas förenta stater, men också sträckt sig

till England och Europas kontinent. Den tidigare som synnerligen hög

betraktade maximihastigheten av 160 km (100 engelska mil) per timme har

redan för flera år sedan nåtts, och siffran 200 km per timme får redan anses

ligga inom det möjligas gräns. Bakom dessa resultat, som omfatta även de

elektrifierade järnvägslinjerna, ligger ett omfattande experiment- och ombyggnadsarbete,

sträckande sig till både bana, lok och vagnar. De nya

passagerarvagnarna äro av lättviktsmetall med hjulunderredet (boggierna)

mellan dem vid deras ändpunkter. De äro helt inbyggda, och luftväxlingen

sker på mekanisk väg.

Vad emellertid nu närmast beträffar de snabbtåg, som i motionen åsyftas,

bestå dessa för den europeiska kontinentens del mestadels av oljedrivna

lättviktståg, som ej ännu kommit över experimentstadiet. De äro dyra i

drift och lämpa sig ej för sovvagnstrafik. Utskottet delar järnvägsstyrelsens

uppfattning om lämpligheten av att man från svensk sida ställer sig avvaktande

i vad gäller ett så tekniskt nytt område som dylika snabbtåg på

långa avstånd.

Med avseende å vad som redan åtgjorts för kontinentalförbindelsernas

förbättring är först och främst att märka elektrifieringen av de svenska

järnvägslinjerna, vilken elektrifiering inom en nära framtid är avsedd alt

fortsättas ända upp lill Oslo. För att trygga trafikens orubbade fortgång har

på senaste tiden anskaffats en tredje isbrytande färja. Som ett ytterligare

bevis på de svenska och tyska järnvägsförvaltningarnas strävan att ytter
-

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

ligare förbättra Sassnitzförbindelsen må erinras om bron emellan Rugen och

tyska fastlandet, var över trafiken öppnades 1936 och varigenom restiden

nedbringats 45 minuter. Sedan den ursprungliga planen örn svensk ekonomisk

medverkan frångåtts, hava kostnaderna för anläggningen — cirka

15 miljoner riksmark ensamt för den å järnvägstrafiken belöpande delen

— helt bestritts av Tyskland. Så sent som år 1936 nedbringades restiden

Stockholm—Berlin från 22—23 timmar till 19—20 timmar, och år 1937

har den ytterligare minskats till 18—19 timmar. På den fortsatta sträckan

mot Belgien och Frankrike äro förbättringarna än mer påfallande.

Såsom belysande för att färjleden Trelleborg—Sassnitz alltjämt tekniskt

sett uppfyller rätt högt ställda anspråk må anföras, att den torde hava

varit i viss mån förebildlig för den med stora förväntningar motsedda, år

1936 öppnade första tågfärjeförbindelsen över engelska kanalen. Då av

motionären påtalas Sassnitzfärjornas låga fart kan också erinras örn att

dessa dock hava en så tillfredsställande hastighet som 16 knop vid vanlig

gång mot 15 på de nya engelsk-franska färjorna. Det är allmänt känt

hur avsevärt en även rätt ringa fartstegring kan inverka ofördelaktigt på

driftekonomien, och det lärer väl vara tämligen uppenbart att hithörande

konstruktiva vanskligheter måste bliva särskilt framträdande för tågfärjors

del. En mera praktiskt framkomlig utväg att nedpressa restiderna torde

möjligen erbjuda sig på ett helt annat område, nämligen beträffande de

nu i all synnerhet på tyska sidan rätt tidsödande pass- och tullformaliteterna.

I stället för att inrikta sig på den vittutseende och efter allt att

döma också kostnadsfördyrande specialutbyggnad av transportapparaten

som antydes i förevarande motion torde det för övrigt vara minst lika

mycket i överensstämmelse med tidens krav att undersöka möjligheterna

för att nedbringa transportavgifterna på leden.

Med vad sålunda anförts har utskottet ej velat underkänna behovet av

en fortsatt kraftig förbättring av statens järnvägars tekniska utrustning.

Detta är ju dock en synpunkt som ej heller tidigare varit för statsmakterna

främmande. I detta avseende märkas -—- såsom för övrigt redan antytts —

de synnerligen kapitalkrävande järnvägselektrifieringarna, varvid nu på

allra sista tiden särskilt tagits sikte på Norrland, som med sina stora

naturtillgångar, ofantliga avstånd samt avspärrning vintertid bjuder viktiga

transportproblem. Tack vare de elektriska lokens större kapacitet,

vilken i all synnerhet gör sig gällande i den backiga norrlandsterrängen,

har man kunnat uppnå sådana kontinentaltrafiken speciellt berörande

resultat som direkta dagtåg Trelleborg—örebro—Östersund och vice

versa. Det därutöver föreliggande arbetsprogrammet berör alldeles särskilt

kontinentalförbindelserna och har som mål att kunna öka maximihastigheten

för snälltågen från nuvarande 90 (95) till 120—125 km i timmen.

Härför erfordras ej endast en kraftigare elektrisk loktyp utan även ett

omfattande bantekniskt arbete med Tätning av kurvor, fortsatta dubbel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 166.

7

spårsarbeten och annan förstärkning av banan, utbyggnad av signalsystemet

o. s. v. Uppenbarligen kan man emellertid vid detta nydaningsarbete

ej endast taga sikte på snabbheten eller vad som i övrigt kan anses

som tidsenligt och tekniskt eftersträvansvärt, utan måste också tillse att

besluten ligga inom det ekonomiskt rimligas gränser.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 123 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 maj 1938.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS RÅSTOCK.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Nilsson i Gränebo, Johansson i Fredrikslund,

Svensson i Kompersmåla, Oscar Olsson, Asplund, Nilsson i Landeryd, Gustafsson i

Benestad, Carlström, Lindström, Magnusson i Kalmar, Bäcklund och Bäckström;

samt

från andra kammaren: herrar Råstock, Magnusson i Skövde, Eriksson i Stockholm,

Jeppsson, Jonsson i Eskilstuna, Ward, Andersson i Södergård, Olsson i Staxäng,

Persson i Tidaholm, Erlander, Andersson i Malmö och Hansson i Rubbestad.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.