Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående Sveriges ställning till Nationernas förbund. • Utrikesutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna nr 217 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 88 i andra kammaren av herr Flyg m. fl. samt nr 231 i sistnämnda kammare av herr Hallén.

1938-05-28 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

UU 1938:5, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående Sveriges ställning till Nationernas förbund. • Utrikesutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna nr 217 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 88 i andra kammaren av herr Flyg m. fl. samt nr 231 i sistnämnda kammare av herr Hallén.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1938 kl. 4 e. m.

Utrikesutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner angående

Sveriges ställning till Nationernas förbund.

•

Utrikesutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna

nr 217 i första kammaren av herr Lindhagen, nr 88 i andra kammaren av

herr Flyg m. fl. samt nr 231 i sistnämnda kammare av herr Hallén.

I motionen I: 217 hemställes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla

om initiativ till nordiskt samförstånd till omgärdande av Nordens åtta staters

— och i varje fall Sveriges — neutralitetsvilja genom: 1) en deklaration till

samtliga stater att vi vilja stå utanför deltagande eller stöd i deras krig av

skilda slag; 2) i samband därmed ett avfordrande av de fem europeiska

stormakterna av officiella förklaringar att de ämna respektera denna vår

föresats; 3) inbjudan till Europas fem stormakter om avslutande av traktater

örn nonaggression med Nordens samtliga åtta stater; 4) inbjudan till

övriga sju nordiska stater att med Sverige sammanträda till en konferens

för överläggning örn ovannämnda angelägenheter, och i samband därmed

om ett gemensamt framträdande för den internationella rättsordningens reella

förutsättningar och tillblivelse ävensom andra gemensamma angelägenheter

och överväganden, som kunna föranledas av världssituationen eller eljest.

I motionen II: 88 föreslås, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

regeringen hemställa, att regeringen snarast må inkomma till riksdagen med

motivering och förslag, att densamma beslutar uppsäga Sveriges medlemskap

i Nationernas förbund; eller alternativt, att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till regeringen hemställa, att regeringen, om möjligt i samråd

med Nordens övriga länder samt andra intresserade mindre stater, vilka tillhöra

Nationernas förbund, låter meddela N. F:s generalsekretariat, att förutsättningen

för fortsatt medlemskap i förbundet är en omedelbart genomförd

revision av förbundsakten i sådan riktning, att medlemsstaternas möjlighet

att intaga en neutral position i spända situationer eller vid krigsfall icke beskäres

genom aktens bestämmelser.

I motionen II: 231 föreslås, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

uttala önskvärdheten av att vid den revision av folkförbundspakten, som

förberedes av den s. k. 28-mannakommittén, Sverige måtte föreslå, antingen

att samtliga sanktionsbestämmelser utgå ur pakten eller ock att de givas

en klart fakultativ och frivillig karaktär, så att i en reviderad pakt Sveriges

rätt till en full och odifferenliell neutralitet formligen kan fastställas

Angående de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 5 sami. 1 avd. Nr 5.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

Utrikesutskottet hade vid 1937 års riksdag tillfälle uttala sig angående vårt

lands ställning till Nationernas förbund. I sitt utlåtande nr 4 i anledning

av väckt motion om uppsägande av Sveriges medlemskap i förbundet framhöll

utskottet bl. a. följande:

Sanktionssystemet har uppenbarligen icke fungerat på det sätt, som från

början varit förutsatt. Det må ock framhållas, att en väsentlig olikhet

föreligger i flera avseenden beträffande de större och de mindre staternas

möjlighet att bära de risker, som äro förbundna med de i art. 16 föreskrivna

åtgärderna. Utskottet anser det önskvärt, att svenska regeringen

efter samråd med andra oss närstående staters regeringar söker inom förbundet

veWva för en sådan uppmjukning av bestämmelserna i art. 16, som

må anses påkallad från de mindre staternas synpunkt i anslutning till vad

i ovan refererade uttalanden anförts. Den fortsatta behandlingen inom förbundet

av frågan örn förbundsaktens tillämpning och eventuella revision

torde erbjuda tillfälle för regeringen att framlägga sin inställning till dessa

frågor inför förbundets vederbörande organ.

Det nuvarande internationella läget giver däremot enligt utskottets mening

icke anledning till någon åtgärd från vårt lands sida för utträde ur Nationernas

förbund. Om ett sådant steg nu toges av Sverige enbart, skulle det bringa

vårt land i en föga önskvärd isolering och kunna tolkas såsom en nyorientering

av vår utrikespolitik. Därest åter ett flertal mindre stater förenade sig

om att utträda, skulle ett sådant uppbrott från förbundet kunna befaras medföra

dess förvandling till ett förbund av utpräglad allianskaraktär. En utveckling

i denna riktning skulle ytterligare skärpa motsättningarna mellan

olika statsgrupper och öka spänningen i Europa, varav kunde följa minskad

trygghet även för de utträdande staterna.

Sedermera har svenska regeringen genom sitt ombud i den s. k. 28-mannakommittén,

vilken har till uppgift att undersöka frågor rörande en eventuell

revision av förbundsakten, utförligt framlagt sin åsikt om det läge, som inträtt

på grund av att förbundsaktens bestämmelser, särskilt sanktionsparagrafen,

faktiskt icke blivit tillämpade i enlighet med sin lydelse. Svenska

regeringen har sålunda inför detta förbundets organ framfört såsom sin uppfattning,

att efter de senaste årens erfarenheter förbundsmedlemmarna i betraktande

av förbundets svaghetstillstånd och det allmänna politiska läget

funnit sig föranlåtna att erkänna, att sanktionssystemet icke fungerar obligatoriskt

och automatiskt utan att det för närvarande är de facto suspenderat

Man hade endast att öppet erkänna, att förbundet på grund av kända skäl

icke kunde utföra förbundsaktens program i dess helhet, och av detta

konstaterande borde dragas den slutsatsen, att förbundet icke längre i praxis

är ett förbund av den tvångskaraktär, som överensstämmer med ordalagen

i art. 16 av förbundsakten. Genom omständigheternas makt och utan att

förbundsakten ändrats hade en praxis uppkommit, enligt vilken förbundsmedlemmarna

icke anse sig skyldiga att företaga en tvångsaktion mot en

angripande stat. Den svenska riksdagen hade ansett det vara riktigt och

lojalt gentemot förbundet att fordra, att Sveriges hållning, sådan den nu angivits,

framlades inför ett Nationernas förbunds organ, och svenska regeringen

hade velat uppriktigt redogöra för hur den tolkar sina förpliktelser mot

förbundet. Av vikt vore, att såsom en lojal och legitim tolkning av förbunds
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

3

akten erkännes, att de förändrade förhållandena omöjliggjort för förbundet

att i nuvarande läge fungera i enlighet med ordalydelsen av förbundsaktens

bestämmelser.

Åtskilliga av kommitténs medlemmar anslöto sig helt till det svenska ombudets

uppfattning, medan andra medlemmar framställde erinringar däremot.

Före sammanträdets avslutande avgav Sveriges ombud till protokollet,

vilket skulle fogas vid kommitténs betänkande till Nationernas förbunds

församling och omedelbart delgivas samtliga medlemmar av förbundet, följande

förklaring:

I händelse svenska regeringen, innan kommittén eller något annat Nationernas

förbunds organ uttalat sig angående det problem, som behandlats

under diskussionen, skulle lia att taga ställning därtill i praktiken, anser

svenska regeringen sig berättigad att följa riktlinjer överensstämmande med

de deklarationer, som inom kommittén avgivits av den svenska delegationen.

Beträffande debatten inom kommittén vill utskottet hänvisa till bifogade

promemoria (Bil. l).

Från den följande tiden må antecknas några auktoritativa uttalanden,

vilka giva uttryck åt samma uppfattning örn sanktionsförpliktelserna, som

sålunda frän svensk sida förfäktats.

Under en utrikespolitisk debatt i underhuset den 22 februari 1938 förklarade

den brittiske premiärministern, Mr. Chamberlain, att Nationernas

förbund, såsom det nu vore sammansatt, vore oförmöget att bereda kollektiv

säkerhet åt någon. Man måste försöka undvika att inbilla sig själv och

särskilt små, svaga stater att tro, att de av förbundet skola skyddas mot

angrepp, och att handla i överensstämmelse därmed, när man visste, att intet

dylikt kunde väntas ske. Mr. Chamberlain ville icke förändra en enda artikel

i förbundsakten, ej ens art. 16, i förhoppning att förbundet en dag skulle

kunna återupprättas på ett sätt, som medgåve ett förlitande på att dess maktmedel

komme att användas för de syften, för vilka de ursprungligen avsetts.

Men det måste å andra sidan fastslås, att förbundet för närvarande icke

kunde eller kunde förväntas taga dessa maktmedel i bruk och att de stater,

som kvarstode i förbundet, icke borde vara belastade med ansvar eller risker,

som de icke vore beredda att åtaga sig. Andra stater borde ej heller

förvänta, att förbundet skulle bereda den trygghet, som man en gång hoppats,

att det skulle giva.

Den nederländske utrikesministern, M. Patijn, förklarade under en debatt

i generalstaternas första kammare den 2 mars 1938, att efter kommunikén

av den 1 juli 1936 och efter det nederländska ombudet i 28-mannakommittén,

M. Kutgers’ uttalande intet tvivel bestode rörande Nederländernas hållning

med avseende å art. 16. M. Patijn kände därför intet behov av en ny

officiell tolkning av denna artikel. Ju mindre man för ögonblicket talade

örn denna angelägenhet i Geneve, desto bättre vore det för de allmänna förhållandena.

Komme frågan åter på tal. komme man att insistera på en

tolkning i den anda, som försvarats av M. Rutgers i 28-mannakommittén.

I denna kommitté hade M. Rutgers förklarat bl. a. följande: De militära

sanktionerna hade alltid ansetts såsom fakultativa. I fråga örn de ekonomiska

sanktionerna, vilka enligt förbundsaktens ordalydelse vöre obligatoriska,

berodde avgörandena i verkligheten icke endast på frågan, huruvida

en casus fcederis förclåge, utan även på en följd av omständigheter, sorn nian

icke kunde fastställa på förhand. Fn av dessa omständigheter utgjordes av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

de politiska förhållandena mellan stormakterna. Man kunde utan överdrift

säga, att en faktisk revision av förbundsakten ägt rum och att till följd

därav Nationernas förbund, som enligt förbundsakten vore ett förbund med

obligatoriska tvångsmedel, för närvarande vore endast ett förbund med fakultativa

tvångsmedel. Det vore viktigt att konstatera detta för de staters

skull, som icke vore ständiga medlemmar av rådet och som kunde erhålla

rollen av hjälptrupper åt stormakterna, örn dessa ville tillämpa ekonomiska

sanktioner. Det vöre vidare viktigt att fastställa det föreliggande läget med

hänsyn till att intet skadade mera förbundets framtid än den nuvarande

oklarheten och till de stater, som stöde utanför förbundet. Nederländska

regeringen hade aldrig önskat och önskade icke'' återvända till det gamla

systemet med genereli neutralitet vid krigsutbrott. Den vore alltjämt anhängare

av det kollektiva säkerhetssystemet. Men detta hindrade den icke

att se verkligheten i ögonen, och denna bestode i att förpliktelsen att tilllämpa

sanktioner icke längre kunde anses och icke längre ansåges alltjämt

förefinnas. .

Den belgiske utrikesministern, M. Spaak, förklarade den 22 mars 1938 i

representanternas kammare, att den diskussion, som nyligen ägt rum i Geneve

inom 28-mannakommittén, och särskilt det meningsutbyte, sorn förekommit

melian Sveriges ombud, hr bildén, och den franske lepresentanten,

M. Paul-Boncour, tilläte det påståendet att den fakultativa karaktären hos

hela art. 16 blivit uttryckligen erkänd. Det vöre denna tolkning, nyligen bekräftad

i underhuset av Mr. Chamberlaiu, till vilken även belgiska regeringen

anslutit sig.

I en i »Politiken» för den 5 februari 1938 införd intervju har den danske

utrikesministern, dr Munch, förklarat, att förhandlingarna i 28-mannakommittén

utvisat, att den uppfattning, som år 1936 uttalades av sju stater, rönt

förståelse även hos andra, däribland Frankrike och Storbritannien. Det

vore uppenbart, alt denna uppfattning motsvarade det tillstånd, som för

närvarande rådde. Förbundsaktens regler gällde, intill dess de i vederbörlig

ordning ändrades, men de måste tillämpas under hänsynstagande till de vid

varje särskild tidpunkt rådande förhållandena; de hänsyn, som nödvändigtvis

måste tagas vid sanktionsbestämmelsernas tillämpning, hade dr Munch

nämnt under riksdagsdiskussionen sistlidne november.

Dr Munch syftade därvid på det anförande i folketinget den 10 november

1937, vari han framhöll, att förklaringen av den 1 juli 1936 icke ändrat ifrågavarande

staters förpliktelser gentemot Nationernas förbund i förhållande till

art 16 Den hade däremot understrukit den uppfattning av förpliktelserna,

sorn ''rån dansk sida alltid hävdats, nämligen att de enskilda staterna själva

ägde avgöra, örn de skola deltaga i militära sanktioner eller ej. Med hänsyn

till de ekonomiska sanktionerna gällde, att en förpliktelse finnes att deltaga

i dessa, när erforderliga förutsättningar föreligga, men att envar stat självständigt

äger bestämma, i vad mån sådana handlingar föreligga, att förpliktelsen

träder i kraft. Därjämte måste anses nödvändigt, att envar stat ager

bedöma, i vad mån och i vilken omfattning den kan deltaga i sådana sanktioner

under hänsynstagande till de praktiska möjligheterna, de politiska följderna

och det deltagande, som kan väntas fran andra stateis sida.

Den 15 februari 1938 uttalade sig den norske utrikesministern, hr Köht,

i stortinget angående Norges ställning till Nationernas förbund. Han hänvisade

därvid till en av honom i stortinget den 24 juni 1937 avgiven förklaring,

enligt vilken Norge ej ansåge sig skyldigt att deltaga i militära sanktioner.

I denna förklaring hade hr Köht vidare uttalat, att genommarsch av trupper

ej heller kunde försiggå utan särskilt medgivande av norska regeringen, som

ägde avgöra, örn förutsättningar för genommarsch förelåge. Likaledes er
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

5

fordrades de norska statsmakternas samtycke till ekonomiska sanktioner.

Norge komme visserligen alltid att uppfylla sina förpliktelser enligt förbundsakten,

men det hade självt rätt att avgöra, örn i ett givet ögonblick förpliktelsen

föreligger.

Hr Köht förklarade sig alltjämt intaga denna ståndpunkt. Han ansåge

denna förklaring tillfyllest och trodde ej, att man borde av Nationernas förbunds

råd eller andra förbundsorgan begära något slags stadfästelse av denna

politik. Därigenom skulle man alltför lätt kunna råka ut för en diskussion

eller för förbehåll, som kunde binda Norge mer än vad som vore önskvärt.

Norge hade icke baft någon anledning att uttala sig i 28-mannakommittén,

så mycket mindre som denna kommitté icke hade någon behörighet att avgöra

eller stadfästa något; den rätta platsen för en förklaring vore det

norska stortinget.

Sedermera har norska stortingets förstärkta utrikes- och konstitutionsutskott

i anledning av ett av hr J. L. Mowinckel under trontalsdebatten

väckt folkslag framlagt ett betänkande, vari enhälligt förordas, att stortinget

måtte avgiva följande uttalande: I anslutning till trontalets uttalande att

norsk politik alltid måste ha till uppgift att hålla landet utanför krigiska

förvecklingar fasthåller stortinget vid landets rätt att iakttaga en fullständig

och obetingad neutralitet i varje krig, som det självt icke godkänner såsom

en folkförbundsaktion.

Vad slutligen Finlands ställning beträffar, har republikens president den 20

innevarande maj efter prövning av betänkandet från den kommitté, som den

7 februari i år tillsatts för att utreda de frågor, vilka stå i samband med art.

16 i förbundsakten, fattat följande beslut: I det Finland, i överensstämmelse

med riksdagens enhälligt beslutade ståndpunkt, främjar den nordiskt politiska

orienteringen och utvecklar samarbetet med de nordiska länderna i syfte att

öka deras trygghet, förbehåller sig Finlands regering, analogt med de sju

neutrala staternas förklaring av den 1 juli 1936 och beaktande det i världen

nu rådande läget, tills vidare rätt att fritt fatta beslut örn de fall, i vilka den

är redo att tillämpa stadgandena i folkförbundspaktens sextonde artikel.

I detta sammanhang må jämväl erinras örn det uttalande rörande den politiska

situationen i världen, som gjorts i den efter det nordiska utrikesministermötet

i Oslo 5—6 april 1938 utfärdade kommunikén. Däri förklarades, att

de nordiska utrikesministrarna vore eniga örn att de nordiska länderna nu

som tidigare böra och vilja hålla sig utanför de maktgrupper, som må bildas

i Europa, och i händelse av ett krig mellan dem göra allt vad de förmå

för att icke bliva indragna i ett sådant krig.

Slutligen må här i korthet omnämnas behandlingen inom Nationernas förbunds

råd vid dess möte i maj 1938 av schweiziska regeringens framställning

angående Schweiziska Edsförbundets neutralitet inom ramen för Nationernas

förbund. Rådet beslöt därvid, med godkännande av en av Sveriges

ombud framlagd rapport rörande framställningen, all taga del av deli avsikt,

som uttryckts av Schweiz under åberopande av dess ständiga neutralitet,

att icke längre på något sätt deltaga i tillämpningen av förbundsaktens bestämmelser

beträffande sanktioner, och förklarade, att Schweiz icke komme

ali inbjudas deltaga däri. Rådet konstaterade därjämte, att schweiziska

regeringen förklarat sig vilja bibehålla oförändrad i alla andra avseenden

sin ställning som medlem av förbundet. 1 själva rapporten uttalades vidare,

alt Schweiz’ ombud varit angeläget örn att precisera, att han avsåge

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

Utskottet.

att behandla endast sitt lands särskilda fall och lämna fullständigt oberörd de

övriga förbundsmedlemmarnas ställning i vad avser den räckvidd, som de

tillägga art. 16 i förbundsakten. Det folie av sig självt, att schweiziska regeringens

framställning och vad av densamma följer i intet hänseende inkräkta

på de positioner, som härutinnan intagits, och ej heller föregripa

de beslut, som må komma att fattas inom Nationernas förbund. Vad anginge

vissa uttalanden av allmän natur, som förekommit i det schweiziska memorandum,

funne rådet ingen anledning att därom yttra sig vid behandlingen

av förevarande angelägenhet.

Under debatten inom rådet om den schweiziska framställningen gjordes

av några rådsmedlemmar uttalanden av innebörd, att rådets ställningstagande

beträffande den schweiziska framställningen icke finge betraktas såsom

ett precedensfall för andra stater och att förbundsaktens förpliktelser

alltjämt vore för övriga stater gällande. Från andra rådsmedlemmars sida

framhölls, att rapporten och resolutionen icke inkräktade på de ståndpunkter,

som i avseende på räckvidden av art. 16 intagits av regeringarna.

En promemoria angående behandlingen i rådet av den schweiziska framställningen

är fogad vid utlåtandet (Bil. 2).

Utskottet upptager först till behandling den av herr Hallén väckta motionen

II: 231.

Däri anföres såsom orsak till motionens avgivande, att ovisshet rådde angående

den hållning, som Sveriges representanter i Genéve och där närmast

i 28-mannakommittén komme att intaga i sanktionsfrågan. Efter det motionen

väcktes ha emellertid, såsom av den föregående redogörelsen framgår,

överläggningar ägt rum inom nämnda kommitté, varunder svenska regeringens

ombud å regeringens vägnar hävdat den ståndpunkten, att på grund

av de senare årens praxis en medlem av förbundet icke längre kan anses

förpliktad att deltaga i ekonomiska och finansiella sanktioner. Av överläggningarna

mellan de i 28-mannakommittén deltagande regeringsombuden

framgår, att befintligheten av denna praxis icke bestreds, men

att meningarna voro delade angående de konsekvenser, som därur vore

att draga för framtiden. Kommittén som sådan gjorde intet uttalande

i saken. Dess förhandlingar ajournerades, och det beslöts, att de föreliggande

rapporterna jämte protokollet över diskussionerna skulle delgivas

förbundsförsamlingen. Varje medlem av förbundet är uppenbarligen

hänvisad till att i en fråga av denna art taga ställning i enlighet med

sitt eget bedömande av läget, intill dess ett auktoritativt uttalande göres från

ett behörigt förbundsorgan. I överensstämmelse härmed har svenska regeringen

i samband med ajourneringen av kommitténs arbete uttryckligen förklarat,

att den tills vidare och intill dess ett dylikt auktoritativt uttalande

kommer till stånd har för avsikt att i förekommande fall tillämpa den tolkning,

som den utvecklat inom kommittén. Genom vad sålunda förekommit

har det i motionen angivna syftet i viss mån tillgodosetts.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

7

Utskottet önskar för sin del kraftigt understryka den uppfattning rörande

medlemsstaternas handlingsfrihet vid tillämpningen av art. 16, som svenska

regeringen sålunda gjort gällande. Vidare förutsätter utskottet såsom

självfallet, att under kommande förhandlingar inom Nationernas förbund

rörande sanktionsprohlemet i anslutning till 28-mannakommitténs meddelande

eller eljest svenska regeringen kommer att fortfarande hävda denna

ståndpunkt.

Det bör givetvis vara från svensk sida ett önskemål, att den handlingsfrihet,

som svenska regeringen förbehållit sig i fråga örn deltagande i sanktioner,

vinner allmänt erkännande bland förbundets medlemmar såsom förenlig

med en lojal tolkning av det nuvarande läget. Det bör dock överlåtas åt

regeringen att, efter samråd med utrikesnämnden och under kontakt med

andra regeringar, med vilka vårt land brukar nära samarbeta inom Nationernas

förbund, bedöma, när och i vilken form ett dylikt erkännande

lämpligast må kunna åvägabringas.

Utskottet vill i detta sammanhang uttala sin livliga tillfredsställelse över

(let samarbete, som i dessa frågor ägt rum i första hand mellan de nordiska

länderna, och utskottet anser det vara av största vikt, att detta samarbete

upprätthålles även i fortsättningen.

Med den ståndpunkt utskottet sålunda kommit till finner utskottet anledning

ej föreligga att, såsom i motionen II: 231 föreslås, avlåta skrivelse till

Kungl. Maj:t angående svenskt förslag i samband med en blivande revision

av förbundsakten.

Genom vad ovan anförts angående vårt lands ställning till Nationernas förbund

och dess sanktionssystem har utskottet jämväl tagit ställning till motionen

II: 88.

Beträffande det i motionen I: 217 först upptagna yrkandet örn avgivande a\

en deklaration till samtliga stater, att vi vilja stå utanför deltagande eller stöd

i deras krig, önskar utskottet hänvisa till den i det föregående återgivna

deklaration, som i form av en kommuniké till allmänheten utfärdades efter

det nordiska utrikesministermötet i Oslo i april detta år. Enligt denna deklaration

äro de nordiska utrikesministrarna eniga örn att de nordiska länderna

nu som tidigare böra och vilja hålla sig utanför de maktgrupper, som

må bildas i Europa, och i händelse av ett krig mellan dem göra allt vad de

förmå för att icke bliva indragna i ett sådant krig. Vad angår motionärens

yrkande örn nordiskt initiativ till avslutande av non-aggressionstraktater med

Europas fem stormakter, får utskottet erinra örn att en allmän non-aggressionstraktat,

den s. k. Kellogg-pakten, är gällande mellan samtliga de stater,

sorn motionären åsyftar. Det kan icke antagas, att vår trygghet skulle ökas

genom avslutande av nya non-aggressionstraktater.

Motionärens återstående tvenne yrkanden sammanhänga med frågor, som

utskottet behandlat dels ovan i detta utlåtande, dels i utlåtande nr 6 angående

motionen I: 213 av samme motionär.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

Utskottet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A) att motionen II: 231 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

B) att motionen II: 88 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

C) att motionen 1:217 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 28 maj 1938.

På utrikesutskottets vägnar:

ÖSTEN UNDÉN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Undén, Hammarskjöld, Åkerberg, Domö, Lindström,

Per Gustafsson, Pauli och von Stockenström; samt

från andra kammaren: herrar Bagge, Ward, Närlinge, Lindqvist, Andersson i Rasjön,

Anderson i Norrköping, Eriksson i Stockholm och Fast.

Reservation

av herrar Hammarskjöld, Domö, Bagge och Anderson i Norrköping sorn,

herr Hammarskjöld med åberopande av särskilt yttrande, yrkat, att utskottets

yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Utskottet vill för sin del understryka den uppfattning rörande medlemsstaternas

handlingsfrihet vid tillämpningen av art. 16, som den svenska regeringen

gjort gällande, samt uppmärksammar med tillfredsställelse förklaringen

i den efter det nordiska utrikesministermötet i Oslo 5—6 april

1938 utfärdade kommunikén, att de nordiska utrikesministrarna vöre eniga

örn att de nordiska länderna nu som tidigare böra och vilja hålla sig utanför

de maktgrupper, som må bildas i Europa, och i händelse av ett krig

mellan dem göra allt vad de förmå för att icke bliva indragna i ett sådant

krig. Utskottet vill även framhålla Sveriges rätt att i händelse av krig förklara

landet neutralt.

Som av protokollen från överläggningarna dels i 28-mannakommittén i

januari—februari och dels i förbundsrådet vid behandlingen av schweiziska

regeringens framställning framgår, delas emellertid denna uppfattning icke

av samtliga medlemsstater i Nationernas förbund. Tvärtom ha vissa ledande

stormakter och även andra medlemsstater med skärpa uttalat sig emot de

svenska deklarationerna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5-

9

Det synes utskottet uppenbart, att det under sådana förhållanden är av

största vikt, att full klarhet erhålles angående de krav, som kunna komma

att ställas på Sverige såsom medlem av Nationernas förbund. Detta är tydligen

en nödvändig förutsättning för att kunna bedöma, huruvida Sverige bör

kvarstanna i Nationernas förbund.

Det internationella läget och den långa tid, som förflutit, sedan frågan örn

paktreformen först upptogs inom förbundet, gör det nödvändigt, att ett klargörande

av denna fråga i auktoritativ form snarast möjligt genomföres.

Ett sådant klargörande kan erhållas på flera sätt.

Mest tillfredsställande är, att det sker i samband med en formlig förändring

av förbundspakten. En sådan reform, som bringar pakten i överensstämmelse

med verklighetens krav och som medför ett uteslutande av samtliga

bestämmelser rörande sanktioner m. m., vilka innebära tillgripande

av våldsmedel, är ett vitalt önskemål icke blott ur Sveriges utan även ur

allmänt internationella synpunkter. Det är därför enligt utskottets mening

önskvärt, att Sverige så kraftigt som möjligt arbetar för en dylik omläggning

av Nationernas förbund.

Då en sådan paktreform emellertid för tillfället sannolikt stöter på svåröverkomliga

hinder, torde andra utvägar att klargöra Sveriges ställning dessförinnan

böra begagnas för att vinna ett sådant erkännande från förbundsmedlemmarnas

sida av rätten att icke deltaga i sanktioner, att krav på eller

påtryckningar för ett dylikt deltagande kunna anses uteslutna.

Då möjligheten att uppnå för Sverige tillfredsställande resultat inom

Nationernas förbunds ram icke synes vara utesluten, anser utskottet det

icke för närvarande vara lämpligt, att någon åtgärd från vårt lands sida vidtages

för utträde ur Nationernas förbund. Utskottet vill emellertid ännu en

gång understryka vikten av att ett resultat inom den närmaste framtiden

uppnås.

Utskottet anser det vara ett viktigt önskemål, att Sverige uti ifrågavarande

avseenden handlar i samförstånd med de nordiska och övriga stater, med

vilka Sverige hittills plägat samverka inom Nationernas förbund.

Utskottet hemställer på dessa grunder,

A) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla,

att Kungl. Majit ville efter förhandling med ifrågavarande

stater vidtaga åtgärder i syfte att i enlighet med ovan angivna

synpunkter åstadkomma ett klargörande av Sveriges ställning

lill Nationernas förbund; samt

B) att motionerna lii 231, lii 88 och I: 217 härmed måtte

anses vara besvarade.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

Särskilt yttrande

av herr Hammarskjöld.

I utrikesutskottets utlåtande örn motsvarande frågor vid 1937 års riksdag

framhölls önskvärdheten därav, att svenska regeringen, efter samråd med

andra oss närstående staters regeringar, söker inom förbundet verka för en

sådan uppmjukning av bestämmelserna i förbundsaktens art. 16, som kunde

anses påkallad från de mindre staternas synpunkt. Däremot uttalade

utskottet, att det »nuvarande» internationella läget icke gåve anledning till

någon åtgärd från vårt lands sida för utträde ur Nationernas förbund; till

stöd för sistnämnda uppfattning anfördes farhågor för vissa politiska

följder.

Den önskade klarheten med avseende å innebörden av Sveriges förpliktelser

enligt citerade art. 16 har som bekant hittills icke vunnits. Visserligen

framlade det svenska ombudet å den s. k. 28-mannakommitténs senaste

sammanträde tydligt och utförligt den svenska uppfattningen. Men den revision

av förbundspakten, för vars förberedande 28-mannakommittén tillsatts,

synes uppskjuten till en avlägsen framtid; kommittén har t. o. m. inskränkt

sig till att, utan att försöka något uttalande, överlämna, jämte

rapporterna, sitt diskussionsprotokoll med däri anförda stridiga meningar

till den i september sammanträdande förbundsförsamlingen. Ännu mera

ovisst är, örn revisionen, såframt och när den verkligen företages, kommer att

omfatta även art. 16 och detta på ett sätt, som är ägnat att tillfredsställa

Sveriges och vissa andra mindre staters önskningar. Knappast med större

förhoppningar kan man tänka sig, att uppmjukningen sker genom en av

förbundsförsamlingen antagen resolution, såsom år 1921 förekom, eller ens

att, såsom Schweiz efter 28-mannakommitténs sammanträde fann sig nödsakat

att yrka och även ernådde, den uttalade uppfattningen tages ad notam

eller inregistreras. Icke ens om man skulle nöja sig med ett helt och hållet

formlöst s. k. tyst erkännande — d. v. s. att invändningar och bestridanden

utebliva — är resultatet av vad hittills från svensk sida åtgjorts

tillfredsställande. Såväl inom 28-mannakommittén som, kanske ännu skarpare

vid förbundsrådets behandling av den schweiziska frågan, hava nämligen

synnerligen bestämda gensagor blivit från mycket betydelsefulla håll

framställda. Att, när de tongivande inom förbundet finna lämpligt att icke

företaga eller åtminstone att ej föreskriva sanktioner, de mindre staterna

icke tvingas att deltaga i sådana, innebär naturligtvis icke något precedensfall

till förmån för en rätt att undandraga sig sanktioner, när sådana av

stormakter önskas och fordras. Förbundets upprepade underlåtenhet att

tillämpa sanktioner innebär snarare allenast, såsom den engelske premierministern

understrukit, en varning för de mindre staterna mot att förlita

sig på tillämpningen av sanktioner till deras förmån. Detta förhållande

innebär tydligen en avsevärd minskning av de förmåner, som ansetts

vara förenade med medlemskap i Nationernas förbund.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5-

11

De farhågor, med vilka, såsom ovan nämnts, förlidet års utrikesutskott

motiverade sitt avstyrkande av omedelbar åtgärd för Sveriges utträde ur

Nationernas förbund, torde åtminstone numera kunna anses överdrivna. En

uppsägning, med verkan först efter 2 år, kan efter allt vad som uttalats och

eljest förekommit i avseende å Sveriges önskan att intaga en opartisk och

oberoende hållning icke uppfattas såsom ett demokratiskt lands anslutning

till auktoritära makter av den ena eller andra inriktningen eller överhuvud

till någon annan politik än neutralitetens, och den återhållande inverkan,

som Sveriges och andra mindre staters kvarstannande i förbundet skulle utöva

emot förbundets faktiska urartande till en allians, lärer praktiskt sett

vara skäligen betydelselös. En annan sak är, att det för stormakter inom

Nationernas förbund kan, icke blott materiellt utan även och kanske ännu

mera moraliskt, vara av stor vikt att räkna ett antal med rätta ansedda

mindre stater till sina följeslagare. Häri ligger utan tvivel ett starkt motiv

för dessa stormakter att underlätta eller möjliggöra sådana mindre staters

kvarstannande inom Nationernas förbund.

Farhågorna för tvunget deltagande i ekonomiska sanktioner, vilka, örn de

äro allvarliga, enligt erfarenhetens vittnesbörd nästan med naturnödvändighet

medföra krigsfara, har man sökt vederlägga genom en hänvisning därtill,

att Sverige såsom medlem av förbundsrådet kan, på grund av enhällighetsregeln,

förhindra beslut om sanktioner. Häremot må framhållas, att enligt

förbundspakten sanktionsplikten inträder automatiskt och oberoende av

rådsbeslut, att ett anfall kan vara av så otvetydigt otillåten beskaffenhet, att

det för Sveriges representant är omöjligt att ensam förneka denna, samt att

Sveriges medlemskap i förbundsrådet med all visshet upphör före utgången

av de 2 år, då även efter en snar uppsägning Sverige kan utträda.

Utrikesminister Sandler har i sitt interpellationssvar den 26 maj 1936

förklarat sig i direkt anknytning till ett uttalande av representanter för de

fyra nordiska staterna samt Holland, Spanien och Schweiz anse, att »bland

de möjligheter, som erbjuda sig, böra i nuvarande läge tvenne elimineras:

1) att desperat utträda ur folkförbundet, 2) att obekymrat fortsätta som

örn ingenting hänt».

Fråga är, för den, som vill underskriva detta, dels om det nuvarande

läget är detsamma som 1936, dels vad som förstås med att »desperat utträda»

och med att »obekymrat fortsätta». Herr Hamrin, som, i full överensstämmelse

med utrikesministern, betonade nödvändigheten, att Nationernas

förbund inte sjunker ned till ett redskap i en maktgrupps händer,

förklarade för sin del, »att vi böra vänta och se, men inte för länge». Herr

Trygger avrådde att »rusa ur» förbundet, i vilket vi fastmera borde »lills

vidare» stå kvar. Under fjolårets debatt i denna kammare uttalade utrikesministern,

med erinran örn de med ett utträde ur förbundet förenade

faror, att det beträffande den s. k. paktreformen funnes »även andra» frågor

än de av utskottet berörda, som kunde vara av stor betydelse, när det

gällde att bedöma fördelen eller nackdelen av ett medlemskap i förbundet.

Oaktat det långa uppskov, som redan nu kan konstateras och de föga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

lovande uttalanden, som därunder förekommit, lärer det icke kunna anses

uteslutet, att en för Sverige och andra mindre stater tillfredsställande lösning

kail inom Nationernas förbunds ram komma till stånd, och detta till

och med avsevärt tidigare, än Sverige kan bliva berättigat att efter uppsägning

utträda ur förbundet. Vid sådant förhållande bär jag ansett mig

kunna väsentligen ansluta mig till övriga reservanters yrkanden, ehuru jag

skulle önskat ett ännu starkare framhållande därav, att den, som vill målet

— Sveriges fritagande från den nuvarande av medlemskapet i Nationernas

förbund härflytande risken att utan egen förskyllan och i andra makters intresse

indragas i krigiska förvecklingar — även måste, låt vara som en

yttersta utväg, taga i betraktande det medel, som inom kort kan visa sig

vara nödvändigt.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

13

Bil. 1.

P. M.

angående den s. k. 28-mannakomniitténs tredje möte, 31 januari—

2 februari 1938.

Den s. k. 28-mannakommitté, som tillsatts enligt Nationernas förbunds

församlings resolution den 10 oktober 1936 för behandling av det i

samband med den abessinska frågan aktualiserade problemet om tilllämpningen

av förbundsaktens grundsatser samt därmed sammanhängande

frågor, sammanträdde 31 januari—2 februari 1938 i Genéve till ett tredje

möte, vid vilket Sverige företräddes av universitetskanslern Undén. Mötet

ägnades åt en granskning av det betänkande angående samtliga staters deltagande

i Nationernas förbund — eller alltså frågan om förbundets universalitet

— som avgivits av den brittiske representanten i kommittén, Lord

Cranborne.

Debatten rörande detta betänkande inleddes av hr Undén, som under

hänvisning till att frågan om universaliteten nära sammanhängde med frågan

om den kollektiva säkerheten, förklarade sig vilja redogöra för svenska regeringens

synpunkter i detta avseende. Hr Undén återgav därefter de tre

olika sätt, på vilka man enligt Lord Cranborne kunde tänka sig organiserandet

av ett nationernas samfund för fredens upprätthållande. Den första

möjligheten vore ett förbund med tvångsmedel, byggt på den tanken, att

dess medlemmar under vissa villkor skulle vara skyldiga att tillämpa sanktioner

av ett eller annat slag. Det nuvarande Nationernas förbund hade denna

karaktär. Den andra typen vore ett förbund av motsatt karaktär, d. v. s.

ett förbund utan tvångsmedel, vars medlemmar icke åtagit sig någon annan

förpliktelse än att rådpläga med varandra, för den händelse en medlem

kränkte förbundets bestämmelser. Mellan dessa båda typer funnes ett tredje

slag av förbund, vilket Lord Cranborne betecknat såsom ett förbund av mellantyp.

Ett sådant förbund skulle vara byggt på den tanken, att medlemmarna

å ena sidan icke i förväg skulle åtaga sig någon förpliktelse att tilllämpa

sanktioner men å andra sidan icke skulle avstå från möjligheten att

eventuellt deltaga i sådana. Utan tvivel hade Nationernas förbund, sådant

det angivits genom förbundsaktens bestämmelser, de kännetecken, som karakteriserade

ett förbund med tvångsmedel. Förbundsakten vore grundad

på den tanken, att freden icke skulle kunna tryggas endast genom löften

om non-aggression samt genom överenskommelser örn skiljedom och förlikning.

Artiklarna 11 och 16 grundade sig båda på en uppfattning av Nationernas

förbund, enligt vilken detta skulle kunna ingripa icke blott genom

medling eller genom antagandet av resolutioner och protester men eventuellt

även, om det vore oundvikligt, genom åtgärder av så allvarlig natur,

att en angripande stat utsatte sig för alltför stora risker, örn den försökte

nå sina mål med våld. Då förbundet icke förfogade över någon internationell

krigsmakt, följde liärav, att dess möjligheter att verksamt ingripa vid

krig eller krigshot helt och hållet berodde på solidariteten mellan dess med
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14:

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

lemmar, en solidaritet, som genom pakten erhållit karaktären av en juridisk

förpliktelse. Hr Undén vore övertygad om att de tankegångar, som

läge till grund för förbundsakten, vore i sig själva riktiga. Ett förbund

mellan folken skulle icke i längden kunna sammanhållas och icke heller utöva

inflytande på den internationella politiken, örn det i princip avstode

från alla andra påtryckningsmedel än moraliska. En organisation av stater,

vilka uppställde fredens bevarande såsom folkrättens första grundsats, kunde

icke överse med en kränkning av denna grundsats utan att utsätta sig

för risken att undan för undan falla sönder. Det vore ett sociologiskt faktum,

att de rättskränkningar. mot vilka man icke ingrepe, i sista hand med

tvångsmedel, hastigt droge med sig nya kränkningar och snart komme

rättens grundsatser att förlora sitt inflytande på sinnena. Den kollektiva

säkerhetens idé kunde emellertid icke förverkligas i praxis, utan att förbundet

erhölle mycket stor anslutning, ehuru det givetvis vore omöjligt att

exakt eller allmänt angiva omfattningen av den anslutning från de olika

staternas sida, som skulle erfordras.

Efter bokstaven ålade art. 16 varje medlem förpliktelsen att tillämpa ekonomiska

sanktioner mot en angripare, så snart ett krig utbrutit. Men detta

system hade aldrig fungerat i praxis. Under förbundets -historia hade förekommit

talrika angreppshandlingar och krig, med vilka förbundet haft att

taga befattning, men art. 16 hade tillämpats endast en gång — och då på

ett ofullständigt och tveksamt sätt. De senaste årens erfarenheter vore av

särskilt intresse. Under denna period hade förekommit den mandsjuriska

konflikten, Chaco-kriget, det abessinsk-italienska kriget, stridigheterna i Spanien

och kriget i Fjärran Östern. De små staterna kunde icke rättvisligen

göras ansvariga för Nationernas förbunds svaghetstillstånd. Tvärtom vore

det snarare de stater, som i teorin ivrigast holle på art. 16. som gjort invändningar

mot ekonomiska sanktioners företagande eller fullföljande under

dessa år. Hr Undén vore övertygad om att ett stort antal av de regeringar,

kanske till och med alla, som vore företrädda inom förbundet,

vore av den uppfattningen, att bestämmelserna i art. 16 icke för närvarande

kunde i praxis tillämpas i sin helhet. Icke någon inom kommittén företrädd

stat skulle kunna bestrida, att den under de senaste åren underlåtit att tilllämpa

sanktioner i ett flertal fall, då sanktioner jämlikt förbundsakten varit

obligatoriska. Beträffande skälen för denna hållning ville hr Undén såsom

representant för svenska regeringen uttala den meningen, att förbundsmedlemmarna

efter de senaste årens erfarenheter i betraktande av förbundets

svaghetstillstånd och det allmänna politiska läget funnit sig föranlåtna att

erkänna, att sanktionssystemet icke fungerade obligatoriskt och automatiskt.

Man kunde sålunda konstatera, att sanktionssystemet för närvarande

vore de facto suspenderat. Ett uttryck för denna tankegång återfunnes i den

kommuniké av den 1 juli 1936 från utrikesministrarna i sju stater, däribland

Sverige, vilken offentliggjorts omedelbart före upphävandet av de sanktioner,

som tillämpades mot Italien. Det kunde ej bestridas, att en dylik utveckling

ägt rum, och det tjänade till intet att dölja för sig, att detta svaghetstillstånd

vore resultatet av en konfrontation mellan förbundsaktens formella

bestämmelser ä ena sidan och det nuvarande faktiska läget å den andra.

Man hade endast att öppet erkänna, att förbundet på grund av kända skäl

icke kunde utföra förbundsaktens program i dess helhet. Härav borde dragas

den slutsatsen, att Nationernas förbund icke längre i praxis vöre ett förbund

av den tvångskaraktär, som överensstämde med ordalagen i art. 16

av förbundsakten. Genom omständigheternas makt och utan ändringar i

förbundsakten hade en praxis uppkommit, enligt vilken förbundsmedlemmarna

icke ansåge sig skyldiga att företaga en tvångsaktion mot en angri
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr <5.

15

pande stat. Denna praxis innebure, att Nationernas förbund för närvarande

borde kännetecknas såsom ett förbund av den mellantyp, sorn förut beskrivits.

Den svenska riksdagen hade ansett det vara riktigt oell lojalt gentemot

Nationernas förbund att fordra, alt Sveriges hållning, sådan den nu angivits,

framlades inför ett Nationernas förbunds organ, och svenska regeringen

hade velat uppriktigt redogöra för hur den tolkade sina förpliktelser

mot Nationernas förbund. Av vikt vore, att såsom en lojal och legitim tolkning

erkändes, att de förändrade förhållandena omöjliggjort för förbundet att

i nuvarande läge fungera i enlighet med ordalydelsen a.v förbundsaktens bestämmelser.

Detta konstaterande med avseende å förbundsaktens tillämpning

innebure icke ett avstående för framtiden från den kollektiva säkerhetens

idé och betydde icke heller nödvändigtvis, att förbundet nu avstode

från möjligheten att i händelse av konflikt verksamt ingripa genom ett samarbete,

som frivilligt upprättades mellan förbundsmedlemmarna och som

eventuellt utsträcktes till att omfatta till förbundet icke anslutna stattå-. Man

.skulle måhända invända, att ett sådant konstaterande skulle betyda ett vtterligare

försvagande av förbundet. Men man försvagade icke förbundet genom

att erkänna dess faktiska svaghet. Man försvagade det snarare genom att

bereda folken upprepade tillfällen att konstatera bristen på överensstämmelse

mellan lära och leverne. Genom att i nuvarande läge upprätthålla fiktionen

örn ett automatiskt och obligatoriskt sanktionssystem förverkligade man

icke ett sådant system. Tvärtom riskerade man beskyllningar, att förbundet

sveke sina åtaganden gentemot medlemmarna, och beskyllningar, att

medlemmarna sveke sina åtaganden gentemot förbundet. Ett sådant resultat

skulle på ett ödesdigert sålt skada förbundets politiska och moraliska auktoritet,

och detta måste undvikas.

M. Görge (Schweiz) meddelade, att schweiziska regeringen inom en nära

framtid ämnade, antingen inför rådet eller inför församlingen, framlägga de

viktigaste skälen för att Schweiz nu vore nödsakat att falla tillbaka på sin

fullständiga neutralitet. Inom kommittén hade M. Gorgé endast att beröra

en sida av Schweiz’ neutralitet inom Nationernas förbund, nämligen sanktionsproblemet.

Schweiziska regeringens farhågor i fråga örn sanktionerna

vore icke nya. Hittills hade Schweiz emellertid förblivit sanktionsprincipen

troget. Det hade åtagit sig vissa förpliktelser och ansåge sig skyldigt att

hålla dessa, i den mån en neutralitet, som universellt erkänts, tilläte det. Nu

befunne sig Schweiz i ett förändrat läge. Vad som varit möjligt inom ett

förbund, som omfattade tre av dess grannar och i vilket den fjärde kunde

förväntas återinträda, kunde Schweiz icke längre fullgöra utan att utsätta

sin neutralitet för de största faror, när fråga vore örn ett förbund, som övergivits

av två angränsande stormakter och i vilket dessutom två andra ur geografisk

synpunkt avlägsna stormakter saknades. Dessa omständigheter vore

enligt schweiziska regeringens mening avgörande. Genom dem förlorade den

differentierade neutraliteten sin politiska och psykologiska grundval. De

gjorde art. 16 otillämplig i fråga om Schweiz. I ett förbund, i vilket fyra stormakter

saknades, ökades sanktionsbördan för de stater, sorn tillämpade sanktioner,

och för Schweiz skulle denna ökning bliva sådan, att bördan överstege,

vad Schweiz rimligen kunde offra för den internationella solidariteten.

Schweiz’ existens bomme alt stå på spel. När förbundet uppvisade oroande

svaghetsteckcn, önskade det schweiziska folket instinktmässigt återgå till sin

traditionella neutralitet. Den differentierade neutraliteten medförde större

uppoffringar, än man i allmänhet erkiint, men dessa hade kompenserats genom

den omständigheten, att förbundet varit så pass starkt, att någon allvarlig

risk för dess univcrsalitet icke förelåge. Det hade funnits et! järn
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

16

viktstillstånd. Då nu detta upphört, måste man draga konsekvenserna därav.

Förbundet vore i verkligheten nu ett förbund av den mellantyp, som

omförmäldes i Lord Cranborne''s betänkande. Under sådana förhållanden

skulle man på schweizisk sida vara berättigad att draga den slutsatsen, att

ingenting hindrade, att den schweiziska neutraliteten åter bleve helt och hållet

opartisk. Men man befunne sig i ett oroande osäkerhetstillstånd, och

man borde komma ur detta och därigenom öka förbundets moraliska auktoritet.

Schweiziska regeringen hade därför ansett sig böra ansluta sig till

Sveriges initiativ och till de konstateranden, som gjorts från svensk sida.

Men schweiziska regeringen droge andra slutsatser därav. Det begärde, att

man möjliggjorde en lojal medverkan inom förbundet utan att äventyra

själva grundvalarna för Schweiz’ nationella existens. Förbundet borde bliva

tillräckligt smidigt, för att icke de, som icke längre kunde hära en på grund

av de politiska förhållandena alltför tung börda, skulle fjärmas, och tillräckligt

starkt för att icke behöva väja för nödvändigheten att anpassa sin högsta

strävan efter sina nuvarande möjligheter. Genom att erkänna, att art. 16

hade den fakultativa karaktär, som den redan ägde, och genom att tillfredsställa

Sveriges av andra stater understödda önskemål skulle Nationernas förbund

utan tvivel återföra sin ursprungliga idés vidd till blygsammare proportioner,

men det skulle i stället öka möjligheterna att befästa sitt verk.

Och det vore detta verk, som det gällde att rädda.

För Nederländernas del erinrade M. Rutgers örn att de viktigaste orsakerna

till att den kollektiva säkerhetens utveckling hindrats vöre förbundets

brist på universalitet, nedrustningskonferensens misslyckande, frågan om förändringarna

under fredstid i territoriella och andra förhållanden samt de

olyckliga erfarenheterna av tillämpningen av art. 16. I vad sistnämnda punkt

anginge, vore det svårt att avgöra, vilket som vore allvarligast: underlåtenheten

att i vissa fall tillämpa artikeln eller den misslyckade partiella tillämpningen

i det enda fall, då en sådan tillämpning beslutits. Man hade beklagat

sig över tendensen mot en restriktiv tolkning av ifrågavarande artikel. Men

det vore icke denna tendens, som undergrävt artikeln, utan snarare den

politik, som makterna i praxis följt. Särskilt vore det erfarenheterna från

den abessinsk-italienska konflikten, som varit allvarliga för den kollektiva

säkerheten. Efter att hava erinrat örn kommunikén av den 1 juli 1936 framhöll

M. Rutgers, att den förflutna tidens lärdom beträffande art. 16 i förbundsakten

vore följande: De militära sanktionerna hade alltid ansetts såsom

fakultativa. I fråga örn de ekonomiska sanktionerna, vilka enligt förhundsaktens

ordalydelse vore obligatoriska, berodde avgörandena i verkligheten

icke endast på frågan, huruvida en casus foederis förelåge, utan även

på en följd av omständigheter, som man icke kunde fastställa på förhand.

En av dessa omständigheter utgjordes av de politiska förhållandena mellan

stormakterna. Man kunde utan överdrift säga, att en faktisk revision av

förbundsakten ägt rum och att till följd därav Nationernas förbund, som enligt

förbundsakten vore ett förbund med obligatoriska tvångsmedel, för närvarande

vore endast ett förbund med fakultativa tvångsmedel. Det vore viktigt

att konstatera detta för de staters skull, som icke vore ständiga medlemmar

av rådet och som kunde erhålla rollen av hjälptrupper åt stormakterna,

om dessa ville tillämpa ekonomiska sanktioner. Det vore vidare viktigt

att fastställa det föreliggande läget med hänsyn till att intet skadade mera

förbundets framtid än den nuvarande oklarheten och med hänsyn till de

stater, som stöde utanför förbundet. Nederländska regeringen hade aldrig

önskat och önskade icke återvända till det gamla systemet med generell

neutralitet vid krigsutbrott. Den vore alltjämt anhängare av det kollektiva

s. 17 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

17

säkerhetssystemet. Men detta hindrade den icke att se verkligheten i ögonen,

och denna bestode i att förpliktelsen att tillämpa sanktioner icke

längre kunde anses och icke längre ansåges alltjämt förefinnas. Vad nu

återstode vore möjligheten att tillämpa sanktioner, varigenom förbundet

blivit, såsom Lord Cranborne uttryckt det, ett förbund av mellantyp. Nederländska

regeringen önskade, att man en dag skulle kunna återinföra förpliktelsen

att tillämpa sanktioner, och vore beredd att medverka till att

skapa härför erforderliga förutsättningar. Dessa vore förbundets utveckling

mot universalitet och eli återupptagande av försöken att åstadkomma

en begränsning av rustningarna.

M. van Langenhove (Belgien) erinrade örn att den uppgift, som församlingen

lämnat kommittén, bestode i att stärka Nationernas förbunds auktoritet

och att de medel, som församlingen anvisat, vore att anpassa grundsatsernas

tillämpning efter omständigheterna. Det vore ömtåligt att röra vid förbundsakten,

men nian borde icke dölja för sig olägenheten av de uppskov, som

måste förutsättas äga rum, innan det igångsatta arbetet kunde fullföljas.

Dessa uppskov skulle lia till följd att låta bristen på överensstämmelse mellan

de föreliggande texterna och de faktiska förhållandena kvarstå. I avvaktan

på att erforderliga jämkningar kunde åstadkommas, vore det självklart, att

man vid tolkningen av förbundsakten måste taga hänsyn till såväl de förändringar,

som skett sedan dess tillkomst, som den praxis, som uppkommit i

fråga örn förbundsaktens tillämpning. I anslutning härtill erinrade M. van

Langenhove om 1921 års resolutioner och örn 1936 års julikommuniké. I

verkligheten hade art. 16 aldrig helt tillämpats. Den hade en gång tillämpats

partiellt, men församlingen hade därefter nödgats konstatera, att olika omständigheter

hindrat förbundsaktens fullständiga tillämpning. Även nu vöre

man i en allvarlig konflikt i färd med att undvika de förfaranden, som kunde

medföra en tillämpning av art. 16, emedan man hade klart för sig de hinder,

sorn denna skulle möta. En tvångsaktion berodde sålunda på det sätt, på vilket

förbundsmedlemmarna bedömde det politiska läget, och storleken av

de risker, som detta medförde för var och en av dem. Detta vore det verkliga

läget, och flera förbundsmedlemmar hade inför detta konstaterat, att en

tvångsaktion tills vidare endast hade fakultativ karaktär. Nationernas förbund

kunde icke underskatta betydelsen av dessa fakta och dessa deklarationer.

Belgiska regeringen hoppades därför, att 28-mannakommittén, örn den

icke nu kunde föra sitt arbete till ett lyckligt slut, måtte fortsätta det, så snart

omständigheterna det tilläte.

Frankrikes ombud, M. Paul-Boncour, förklarade, att vad som särskilt sysselsatte

hans regering vore att vissa aktiva och hängivna förbundsmedlemmar

frågade sig, huruvida ari. 16 kunde bibehållas i sin nuvarande ordalydelse.

Frågan skulle vara oroande för dem, som vore beslutna att upprätthålla

vissa grundsatser, samtidigt som de toge hänsyn till varje stats särskilda

behov och till vissa väl förklarliga bekymmer, örn ej praxis i väsentlig

mån hade uppmjukat de förpliktande bestämmelserna i art. 16. Det vore

ej nödvändigt att göra någon ändring eller ens någon tolkning för att i erforderlig

mån lugna dessa stater. De olika statsgrupper, som förenades genom

gemensamma åsikter eller gemensamma intressen, vore nämligen i stort

sett företrädda inom rådet, och där gällde enhällighetsregeln. Man hade för

övrigt nästan alltid, då en konflikt utbrutit oell sanktionssystemets tillämpning

ifrågasatts, inkallat församlingen, där alla stater vore företrädda. Men

därjämte hade den 7 oktober 1935 en synnerligen betydelsefull rättstillämpning

skapats. Då hade först av rådet och därefter av församlingen medgivits,

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 6 Hand. 1 ard. Nr 5. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

att de ekonomiska sanktioner, som genom art. 16 till följd av det av förbundsmedlemmarna

gjorda konstaterandet blivit obligatoriska, skulle regleras genom

ett samordnande av de olika staternas fria viljor. För övrigt fullt förklarliga

farhågor borde genom denna praxis helt bliva stillade. Det borde

ej heller förbises, att församlingen år 1921 antagit vissa resolutioner, enligt

vilka, utan att art. 16 ändrades, rådet ägde behörighet att i fråga om en viss

stat med hänsyn till dess geografiska läge eller ekonomiska förhållanden uppskjuta,

ändra eller begränsa dess förpliktelser. Även i fråga om dessa resolutioner,

vilka ju ej ratificerats, hade en praxis uppkommit. I oktober 1935

hade man sålunda förklarat, att de praktiska svårigheter, som regeringarna

kunde möta vid tillämpningen av art. 16, finge framläggas inom koordinationskommittén,

utgörande en representation av suveräna stater, vilka suveränt

avgjorde vad de borde och kunde företaga. M. Paul-Boncour erinrade

om att det ej vore stormakterna eller vissa av dessa, som mest hade behov

av den gemensamma garantin. De starkt rustade staterna hade själva att avvärja

eventuella angrepp. Kriget kunde ej undvikas, örn ej den, som eftersträvade

fred, vore viss örn att ha på sin sida, utom stormakternas stridskrafter,

ekonomiskt stöd av alla deni, som vore hängivna fredens sak. Det

vore icke heller sant, att de ekonomiska sanktionerna vore ineffektiva. Icke

någonsin hade möjligheterna varit större än nu att genom avspärrning förhindra

ett modernt krigs utbrytande eller fortsättande. Och sådana rustningarna

för närvarande vore, kunde en kort krigsoperation, hur vågsam den än

vore, ej lyckas. Ett krig komme att bliva långvarigt, och motståndskraften

syntes ökas jämsides med stridsmedlens grymhet. I detta ögonblick borde

man ej beröva de ekonomiska sanktionerna deras stora värde. M. Paul-Boncour

hoppades, att man skulle kunna finna formuleringar, som möjliggjorde,

att frågan ej löstes på ett sätt, som bleve en seger för dem, som vilja krossa

Nationernas förbund, för att intet längre skulle stå i vägen för våldet. M.

Paul-Boncour vore förvissad örn att man skulle lyckas finna en formel. Men

han hade framför allt, med hänsyn till uppriktigheten hos vissa uttryck för

oro över läget, sökt visa, att det ej vore nödvändigt att vidtaga några förändringar

för att giva vissa av kommitténs medlemmar de lugnande försäkringar,

som de önskade.

M. Litvinov (Sovjetunionen) bemötte motståndarna mot art. 16. Vissa av

dessa önskade, att förbundet förändrades till en universell non-interventionskommitté,

som lämnade full handlingsfrihet åt envar angripare under alla

förhållanden. De ville icke åtaga sig någon förpliktelse för sitt land, som

de till förbundet icke anslutna staterna icke samtidigt iklädde sig. Därigenom

skulle hela skillnaden mellan förbundsmedlemmar och utanför förbundet

stående stater försvinna. Andra önskade uppnå en fullständig neutralitet.

Detta vore ett fall, som förtjänade att undersökas med omsorg. M. Litvinov

frågade sig emellertid, huruvida representanterna för denna uppfattning avsåge

en ensidig eller tvåsidig neutralitet, med andra ord huruvida de menade,

att Nationernas förbund skulle skydda deras neutralitet, eller om de

medgåve, att förbundet skulle förbliva neutralt, i händelse deras neutralitet

kränktes. Det skulle dessutom vara önskvärt att veta, huruvida dessa representanter,

när de befriade sig från alla förpliktelser enligt art. 16, ansåge sig

samtidigt befriade från skyldigheten att deltaga i överläggningar och omröstningar,

när fråga vore örn tillämpning av denna artikel. M. Litvinov förklarade

sig framför allt vara intresserad av de skäl, som framlagts till stöd för

den uppfattningen, att freden icke kunde tryggas endast genom åtaganden,

non-aggressionsfördrag och skiljedomar och att förbundet icke utan tvångsmedel

skulle kunna utöva inflytande på den internationella politiken. I

s. 19 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

19

detta avseende anmärkte han, att om sanktionerna icke tillämpats eller tilllämpats

ofullständigt eller upphävts i förtid, detta alltid skett med medgivande

av majoriteten av förbundsmedlemmarna. Man hade därvid alltid hänvisat

till de realiteter, i vilkas namn man nu ville fullständigt avskaffa förpliktelserna

enligt art. 16. Det syntes logiskt att underlåta dessa hänvisningar till

realiteterna och begära artikelns tillämpning i alla angreppsfall. En fullständig

tillämpning av artikeln skulle nödvändigtvis leda till framgång. Det

funnes icke någon stat eller statsgrupp, som skulle kunna motstå Nationernas

förbunds förenade krafter även i dess nuvarande sammansättning. Därjämte

tjänade art. 16 såsom varning åt angriparen och hindrade honom därigenom

att företaga något angrepp. Angreppsländerna vöre nödsakade att taga hänsyn

därtill och toge i verkligheten också sådan hänsyn. Om man gåve art. 16

fakultativ karaktär, skulle den omedelbart förlora hela sitt värde såsom varning

åt angriparen. Läget skulle för Nationernas förbunds medlemmar bliva

mycket sämre, örn de icke kunde hänvisa till sina förpliktelsers obligatoriska

karaktär och örn de hade möjlighet att välja mellan att tillämpa sanktioner

eller icke. Det skulle vara mycket lättare att skrämma dem, och angriparen

skulle också lia möjlighet att göra erbjudanden om substantiella kompensationer.

Man kunde lätt föreställa sig, vilka risker för korruption och demoralisation

detta skulle medföra för förbundet. All diskussion angående avskaffande

eller försvagande av art. 16 berodde givetvis på en minskning i tilltron

till den kollektiva säkerheten och den internationella solidariteten ävensom

på fruktan för den angreppsvåg, som sköljde över världen. Denna angreppsvåg

uppenbarade de faror, som hotade stater, vilka för endast några år sedan

kunde tro sig fullkomligt skyddade. Den kollektiva karaktären hos angreppet

måste tvinga staterna att lita till den kollektiva säkerheten, och denna

vöre detsamma som art. 16. Man måste därför bibehålla denna artikel och

örn möjligt till och med söka stärka den.

Den polske representanten, M. Komarnicki, förklarade, att för att Nationernas

förbund skulle kunna helt fylla den uppgift, som anförtrotts det

genom förbundsakten, erfordrades, att det vore verkligt universellt och att

alla betydande stater vore anslutna därtill. Så länge dessa förutsättningar ej

kunde uppfyllas, måste man göra klart för sig, att förbundet vore nödsakat

att anpassa sin verksamhet efter sina möjligheter. Ä andra sidan finge

man ej glömma, att det skulle vara varken rättvist eller rimligt att vilja

ålägga förbundsmedlemmarna förpliktelser och ansvar, som stöde i disproportion

till de utanför förbundet stående staternas internationella förpliktelser,

särskilt som detta ansvar på intet siitt motsvarades av de fördelar,

som förbundet nu kunde tillförsäkra sina medlemmar. Man borde erkänna,

alt vissa bestämmelser i förbundsakten icke kunde automatiskt tillämpas och

alt man under dessa förhållanden måste i varje särskilt fall överlämna åt

medlemmarnas bedömande frågan, huruvida och i vilken omfattning de

skulle kunna tilliimpa dessa bestämmelser på eif sätt, som vore verksamt och

ändamålsenligt för freden. Den polska delegationen ansåge, alt under sådana

förhållanden del ej kunde vara fråga örn alt samtidigt utvidga förbundets

behörighet i fråga om det fredliga Inläggandet av internationella

tvister. Förbundet finge ej användas .såsom en instans för att endossera beslut,

som utanför dess ram fattats av några särskilt berörda stater, endast

tor att förbundsmedlemmarna skulle deltaga i ansvaret för beslut, med vilka

de ej tagit befattning. Förbundets organ mäste givetvis vid tillämpningen av

förbundsakten taga hänsyn till den förändrade uppfattningen angående förbundets

uppgift, men en anpassning av föreliggande (exter kunde ske på

ett ändamålsenligt sätt endast i en gynnsam politisk atmosfär.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

Spaniens ombud, M. del Vayo, förklarade, att den väsentliga förutsättningen

för att driva tillbaka de aggressiva krafter, som hotade Europa och

världen, vore att icke röra vare sig vid art. 10 eller vid art. 16. De små

länderna vore, när de insisterade på ett försvagande av förbundsakten, i färd

med att förstöra det enda effektiva vapnet för sitt försvar. Det vore icke

de stora utan de små staterna, som behövde den kollektiva aktionen. Örn

kriget, som redan påginge i Europa och i Fjärran Östern, bleve allmänt,

skulle det icke längre finnas plats för neutrala. Man måste taga parti antingen

för den internationella rätten eller för angreppet och därigenom bliva

medbrottsling till angriparen, genom att skenbart neutrala stater förvandlades

till reservoarer av råvaror till angreppets tjänst. Spanska regeringen

uttalade sig emot neutraliteten, vilken strede mot förbundsakten, och för

bibehållandet av de två grundläggande artiklarna 10 och 16, på vilka hela

den kollektiva säkerheten och fredens framtid vilade.

M. Osusky (Tjeckoslovakien) bemötte hr Undéns uttalanden och framhöll,

att det vore farligt att låta den föreställningen växa fast, att en kränkning

av en föreskrift komme denna att bortfalla. Man borde göra en åtskillnad

mellan tillfälliga företeelser och bestående värden i det internationella livet;

föreskrifterna borde avfattas med hänsyn till de senare. Det vore klokt att

ej nu genom hastiga beslut avgöra frågor, som fordrade mycken eftertanke.

Den rumänske representanten, M. Crutzesco, inskränkte sig till att förklara,

att han å sin regerings vägnar anslöte sig till de synpunkter, som uttalats

av Frankrikes ombud.

För Greklands del underströk M. Polychroniadis formuleringen av det

uppdrag, som av rådet lämnats kommittén på grundval av församlingens

resolutioner. Enligt dessa folie endast sådana förslag, som avsåge att fullkomna

den praktiska tillämpningen av förbundsaktens grundsatser, inom

ramen för kommitténs uppdrag. Vikten av den kollektiva garantin, som

tryggade varje stats oberoende och integritet, borde ålägga alla skyldighet

att förbliva förbundsaktens grundsatser trogna och endast genom kollektivt

samarbete ändra förbundsakten, örn behov av reformer skulle göra sig gällande.

En diskussion rörande möjligheterna och formerna för en reform

borde emellertid äga rum vid lämplig tidpunkt, d. v. s. då möjligheterna att

fortsätta på universalitetens väg förefölle större.

Den turkiske representanten, M. Sadak, förklarade sig lia svårt att förstå,

att man genom ensidiga deklarationer skulle kunna befria sig från förpliktelser,

som utgjorde en integrerande del av kollektiva åtaganden, vilka ej

kunde ändras eller tolkas annat än genom kollektiva åtgärder. Turkiska

regeringen vore beredd att undersöka möjligheten och sättet för en reform

av förbundet. Men den betvivlade, att tidpunkten nu vore lämplig för en

sådan undersökning.

M. Wellington Koo (Kina) framhöll, att det icke vore riktigt att hänföra

förbundets svaghetstillstånd och svårigheter till bristen på universalitet eller

till något fel hos art. 16. Det vore ej heller anledning att tro, att en radikal

revision av förbundsakten eller ett realiserande av universaliteten till varje

pris skulle göra Nationernas förbund till ett effektivare instrument. Nu

gällde det att stärka förbundet i stället för att försvaga det. Ett sätt att nå

detta resultat vore, att förbundsmedlemmarna uppfyllde de förpliktelser,

som enligt förbundsakten ålåge dem. Man hade allt för mycket tagit hän
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

21

syn till opportunitetsskäl viel förbundsaktens tillämpning och alltför litet

beaktat förbundsmedlemmarnas uttryckliga förpliktelser. Botemedlet vore

en logisk, förbehållslös politik, som åsyftade ett iakttagande av förbundsaktens

bestämmelser snarare än försök att ändra eller försvaga denna. Att

förändra förbundet till ett förbund av s. k. mellantyp vore att framkalla dess

undergång.

För Nya Zeelands del bekräftade Mr. Jordan ånyo sin regerings anslutning

till pakten. Samtidigt som Nya Zeeland önskade alla staters medverkan,

komme det att bidraga till utarbetandet av en förbundsakt, som vore

ägnad att godtagas av alla, och till försoning mellan alla stater. I stället

för att anpassa förbundsakten till det nuvarande förvirrade läget borde

man söka erhålla andra staters anslutning till ett avtal, som resolut sökte

åstadkomma fredens vidmakthållande mellan länderna. Man borde ej försvaga

förbundsakten i syfte att bidraga till lösningen av de frågor, som

vore av omedelbart intresse.

Mr. Wrong (Canada) framhöll, att universaliteten icke skulle kunna åstadkommas

omedelbart genom en ändring av förbundsakten. Vissa förbundsmedlemmar

vore ännu icke beredda att i sanktionsbestämmelsen i pakten

vidtaga de ändringar, som vore nödvändiga för att vissa stormakter, vilka

för närvarande befunne sig utanför förbundet, kunde ansluta sig till detta.

Det vore likaledes uppenbart, att vissa länder utanför förbundet ville varken

inträda eller återinträda däri, vare sig förbundet vore organiserat såsom

ett tvångsinstrument eller såsom ett förlikningsorgan. Man borde därför

söka åstadkomma, att förbundet fungerade så effektivt som möjligt

inom de gränser, som utpekats av erfarenheten i det förflutna, och att vid

ett lämpligare tillfälle skrida till de nödvändiga formella ändringarna för

att åstadkomma medverkan av alla stater, som vore beredda att avstå

från angrepp, och att samverka för en fredlig lösning av de internationella

problemen.

Den argentinske representanten, M. Cando, förklarade, att ögonblicket

icke vore inne för att företaga en reform av förbundsaktens struktur. Man

borde emellertid i avvaktan på bättre tider söka gemensamt upprätta provisoriska

regler för förbundsaktens tillämpning. Sådana regler funnes redan:

man hade endast att genom en överenskommelse mellan samtliga förbundsmedlemmar

stadfästa 1921 års resolutioner. Dessa vöre ägnade att

utgöra en riktlinje, till vilken alla nu borde ansluta sig. Så länge art. 16

ej ändrats, borde de utgöra direktiv för denna artikels tolkning. Han underströk

även vikten av att frågan om förbundsaktens samordnande med

Kellogg-pakten och Saavedra Lamas-pakten erhölle en lösning. Förbundsmedlemmarna

borde vid bestämmandet av åtgärder enligt art. 16 konsultera

även de stater utanför förbundet, som biträtt sistnämnda båda fördrag.

Den chilenske representanten, M. Valdés-Mendeville, erinrade örn sin regerings

ställning till förbundets universalitet. Sedan länge hade chilenska

regeringen förordat direkta och positiva metoder för en reform av förbundsakten.

Universaliteten borde ernås även till priset av en väsentlig reform

av förbundsakten, en reform som borde företagas mod full kännedom örn

förhållandena och under konsultation med de stater, som icke tillhörde

förbundet. Vid tidpunkten för nedrustningskonferensen bade en fullständig

universalitet i praktiken realiserats, men konferensen hade fullständigt misslyckats.

Det vore ytterligt farligt alt påstå, att man, sedan ari. 8 åsidosatts,

borde vidhålla förpliktelserna enligt övriga artiklar. Chilenska regeringen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

medgåve, att en övergångsperiod kunde tryggas genom noggranna och juridiskt

fastslagna tolkningar för tillämpningen av de bestämmelser, som i det

nuvarande läget förorsakade de största svårigheterna. Men arbetet på en

reform av förbundet och uppnåendet av universaliteten borde oförtrutet

fullföljas. — I samband med behandlingen av ordförandens förslag till

kommitténs betänkande till Nationernas förbunds församling avgav M. Valdés-Mendeville

därjämte följande förklaring:

Chile hade oförtrutet bibehållit och bibehölle mer än någonsin sin övertygelse

örn nödvändigheten av att skrida till en väsentlig reform av förbundsakten under

allmän konsultation med förbundsmedlemmarna och de till förbundet icke anslutna

staterna, såsom utgörande den enda möjliga lösningen av det nuvarande

läget och den enda möjligheten att genom den största universalitet, som man kunde

uppnå, giva Nationernas förbund dess verkliga auktoritet. Efter att lia konstaterat

kommitténs negativa resultat i fråga om dessa problem såge sig chilenska

regeringen, som toge hänsyn till praxis vid tillämpningen av förbundsakten i det

förflutna, nödsakad att inför det nuvarande läget och så länge detta fortfore förklara,

att den gjorde uttryckliga förbehåll i fråga örn sin handlingsfrihet såväl i

fråga örn den kommande diskussionen i rådet av de angivna problemen som för

att gentemot Nationernas förbund i allmänhet intaga den hållning, som den med

hänsyn till omständigheterna kunde komma att finna tillrådlig.

M. Yepcs (Colombia) framhöll, att kommitténs första uppgift vore att

definiera begreppet universalitet. Örn därmed avsåges en universalitet, som

ernåtts genom att uppoffra förbundets väsentliga idéer och att avstå från

tvång och sanktioner, skulle en sådan universalitet beröva förbundet en av

dess grundpelare; förbundet skulle därigenom nödgas begå självmord för

att bevara skenet av liv. Det funnes en annan uppfattning av universaliteten,

som bestode i ett fredligt samarbete med alla stater, som ej tillhörde förbundet.

Men den funnes redan sedan länge, och därför behövdes ej någon

reform av förbundsakten eller några särskilda åtgärder. M. Yepes berörde

därefter olika artiklar i förbundsakten och framhöll i fråga om art. 11,

att den gjort neutraliteten och Nationernas förbunds-principen oförenliga

med varandra. Neutraliteten hade genom art. 11 förklarats vara fredens

fiende nummer ett. Colombia accepterade helt innehållet i art. 16 men hade

föreslagit vissa åtgärder för att göra dess tillämpning effektivare. Sålunda

bade colombianska regeringen föreslagit, att de militära sanktionerna skulle

vara obligatoriska endast för stater i samma världsdel som angriparen men

att de ekonomiska sanktionerna automatiskt skulle tillämpas, så snart förbundets

organ fastställt angriparen.

Mexicos representant, M. Fabela, uttalade, att enligt hans regerings uppfattning

ögonblicket vore kommet för de stater, som förblivit Nationernas

förbund samt fredens och rättens grundsatser trogna, att stärka de band.

som förenade dem i förbundsaktens tecken. Om förbundsakten vid Nationernas

förbunds tre stora kriser respekterats och strängt tillämpats, skulle

man lia undvikit de kränkningar, för vilka den utsatts, och freden skulle

vara ett faktum. Mexikanska regeringen ansåge, att det vore att föredraga

att behålla artiklarna 10 och 16 orörda, vilka vore förbundsaktens ryggrad,

och icke offra dem, då ett sådant offer skulle innebära förbundets självmord

till förmån för dess fiender och till skada för freden.

I en replik uttalade hr Undén sin uppskattning av M. Paul-Boncour’s förståelse

för den oro. som kommit till uttryck i vissa länder och i anföranden

s. 23 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

23

inom kommittén. Med tillfredsställelse toge han del av de konstateranden,

som M. Paul-Boncour gjort rörande den redan fastslagna rättstillämpningen

och praxis, konstateranden, vilka syntes avsevärt närma sig deni, som gjorls

av vissa av kommitténs medlemmar. Hr Undén sade sig hoppas, att M. PaulBoncour^

hållning skulle underlätta lösningen av det problem, som diskussionen

inom kommittén klarlagt. Diskussionen hade utvisat, att skiljaktigheterna

i uppfattning knappast avsåge bedömandet av det nuvarande läget

ur synpunkten av art. 16:s tillämpning. De avsåge snarare frågan, huruvida

det vore lämpligt eller icke att formligen erkänna den nuvarande situationen

i fråga örn sanktionssystemet eller huruvida man borde nöja sig med

ett tyst erkännande i väntan på den kommande utvecklingen. En av de

föregående talarna hade framhållit, att man icke kunde genom ensidiga

förklaringar befria sig från kollektiva förpliktelser. Hr Undén vore ense

med honom på denna punkt men framhöll, att det vore ett helt annat problem,

som förelåge, nämligen följderna därav, att ingen stat tillämpade förbundsakten

enligt dess lydelse och att genom en rad av obestridliga fakta

en viss praxis uppkommit. De förklaringar, som avgivits, avsåge det läge,

som sålunda skapats för förbundet. Till slut ville hr Undén ånyo understryka

farorna av att upprätthålla fiktionen, att juridiska förpliktelser förefunnes,

vilka ingen medlem av Nationernas förbund iakttoge. Följderna av

detta tillstånd vore nedbrytande för hela den internationella rättsordningen.

— Hr Undén avgav därjämte i samband med behandlingen av förslaget till

betänkande en särskild förklaring. Han framhöll sålunda, att då kommittén

uttalade sig örn ett avsevärt uppskov med sitt arbete, han icke motsatte sig

detta uppskov, men han hemställde å sin regerings vägnar, att följande

deklaration måtte intagas i protokollet:

I händelse svenska regeringen, innan kommittén eller något annat Nationernas

förbunds organ uttalat sig angående det problem, som behandlats under diskussionen,

skulle ha att taga ställning därtill i praktiken, anser svenska regeringen sig

berättigad att följa riktlinjer överensstämmande med de deklarationer, som inom

kommittén avgivits av den svenska delegationen.

Storbritanniens ombud, Lord Cranborne, som avslutade debatten, gjorde

i själva sakfrågan intet uttalande utan hänvisade endast till den förklaring,

som avgivits av Mr. Eden i rådet den 27 januari 1938. Mr. Eden hade därvid

förklarat, att Nationernas förbund trots sina nuvarande ofullkomligheter utgjorde

det bästa förefintliga instrumentet för att säkerställa det internationella

samarbetet. Brittiska regeringen vore besluten att göra allt för att denna

organisation måtte bestå. Den önskade i största möjliga omfattning använda

dess maskineri och dess förfarande, i den mån omständigheterna det tilläte.

Lord Cranborne förklarade, att brittiska regeringen komme att fasthålla vid

denna deklaration. Men även örn man i kommittén syntes vara enig örn de

grundläggande principerna, borde man nu göra ett avbrott i kommitténs arbete

och begrunda de förklaringar, som avgivits under mötet. Man borde

endast utarbeta ett missiv lill den dokumentation, som samlats, och därvid

foga en redogörelse för de uttalanden, som gjorts av de i kommittén företrädda

staterna. I sitt meddelande holde kommittén uppmana övriga medlemmar

av församlingen att noggrant studera dessa aktstycken. 1 avvaktan

härpå borde kommittén ajournera sig, till dess församlingen, som utsett den,

lämnat instruktioner med avseende å dess framtida arbete.

I det betänkande, som kommittén därefter antog och som skulle överlämnas

till Nationernas förbunds församling, redogjordes i korthet för kom
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

mitténs arbete. Det framhölls, att betydelsefulla förklaringar avgivits vid

kommitténs tredje möte såväl rörande Nationernas förbunds framtida inriktning

som angående förbundsaktens tolkning och nuvarande tillämpning.

Dessa förklaringar ävensom rapportörernas betänkanden till kommittén fogades

vid betänkandet. Kommittén påkallade förbundsmedlemmarnas största

uppmärksamhet å de vid betänkandet fogade aktstyckena.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

25

Bil. 2.

P. M.

angående behandlingen i Nationernas förbunds råd av frågan om

Schweiz’ neutralitet inom förbundets ram.

Schweiziska regeringen överlämnade den 29 april 1938 till Nationernas förbunds

råd ett memorandum angående Schweiziska Edsförbundets neutralitet

inom ramen för Nationernas förbund. I detta memorandum erinras om 1815

års Paris-deklaration, enligt vilken Schweiz’ neutralitet, okränkbarhet och

oberoende av varje utländskt inflytande vore av intresse för hela Europas

politik, ävensom om den av Nationernas förbunds råd den 13 februari 1920

i London avgivna deklaration, enligt vilken Schweiz — vid sitt inträde i Nationernas

förbund — bevarat sin militära neutralitet men i gengäld åtagit

sig förpliktelser i fråga om ekonomiska och finansiella sanktioner. Aktstycket

utmynnar i en förklaring, att Schweiz anser sig ha rätt att kräva, att dess

fullständiga neutralitet uttryckligen erkännes inom ramen för Nationernas

förbund, och att schweiziska regeringen därför hänvänder sig till rådet i syfte

att utverka, att Edsförbundets traditionella neutralitet förklaras förenlig med

bestämmelserna i förbundsakten. Schweiziska regeringen understryker slutligen

sin förvissning, att rådet skall i anslutning till dessa förklaringar bekräfta

den schweiziska neutralitetens unika karaktär.

Då frågan upptogs till behandling vid rådets sammanträde den 11 maj

1938, avgav M. Motta, som i egenskap av ombud för Schweiz tagit plats viel

rådsbordet, en förklaring, vari till en början erinrades om vad som förekommit

under åren 1919 och 1920 i samband med Schweiz’ inträde i förbundet,

särskilt om 1920 års London-deklaration. M. Motta framhöll därefter,

att sedan dess förhållandena undergått en genomgripande förändring.

Sålunda hade förbundet sett två av de tre stater, som vore Schweiz’ stora

grannar, lämna förbundet. Flera bestämmelser i förbundsakten hade icke

kunnat tillämpas. Nedrustningsföretaget hade strandat, och distinktionen

mellan militära och ekonomiska sanktioner hade blivit alltmer problematisk.

Schweiz vore därför nödsakat att återgå till sin segelgamla ställning av fullständig

neutralitet och kunde icke längre nöja sig med en differentiell neutralitet,

som skulle utsätta det för varje fara. Vidare förklarade M. Motta,

att den schweiziska neutraliteten ägde egenskaper, som icke återfunnes annorstädes.

Schweiz lämnade övriga staters ståndpunkter fullständigt oberörda,

och dessa ståndpunkter koinme icke att vare sig fördelaktigt eller

ofördelaktigt påverkas av den omständigheten, att rådet medgåve, att

Sclvweiz’ ställning vöre speciell.

Rådsrapportören, till vilken utsetts Sveriges ombud, framlade sitt förslag

till rapport vid rådets sammanträde den 14 maj 1938. I detta förslag förklarades,

att schweiziska regeringens memorandum innehölle uttalanden av

allmän natur, rörande vilka rådet vid behandlingen av förevarande angelägenhet

icke funne anledning yttra sig. Vidare konstaterades, alt under förbehåll

för icke-dellagandet i tillämpningen av sanktioner Schweiz’ ställning

såsom medlem av förbundet och såsom den stat, på vars territorium förbun
Bihang

lill riksdagens protokoll IDUS. 5 sami. 1 avd. Nr 5. 3

s. 26 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

26

dets säte vöre förlagt, förbleve oförändrad. I framtiden liksom i det förflutna

förbleve Schweiz’ läge oförändrat med avseende å alla förbundsaktens bestämmelser

utom dem, som avsåge sanktionerna, liksom Schweiz bomme att

tillförsäkra förbundets organ den fulla frihet, som erfordrades för deras verksamhet.

Schweiz" ombud hade varit angeläget precisera, att han avsåge att

behandla endast sitt lands särskilda läll och lämna fullständigt oberörd de

övriga förbundsmedlemmarnas ställning i vad avsåge den räckvidd, som de

tilläde art. 16 i förbundsakten. Det folie av sig självt, att schweiziska regeringens

framställning och vad av densamma foijer i intet hänseende inkräktade

på de positioner, som härutinnan intagits, och ej heller föregrepe de

beslut, som kunde komma att fattas inom Nationernas förbund. Rapporten

utmynnade i ett förslag till resolution, enligt vilken rådet. bl. a. under beaktande

av Schweiz’ särskilda ställning, vilken följde av dess ständiga neutralitet,

grundad å en sekelgammal tradition och erkänd av folkrätten, samt under

erinran om att rådet genom London-deklarationen erkänt, att Schweiz’

ständiga neutralitet vore berättigad i den allmänna fredens intresse och alltså

vore förenlig med förbundsakten, skulle godkänna det svenska ombudets

rapport och taga del av den avsikt, som uttryckts av Schweiz under åberopande

av dess ständiga neutralitet, att icke längre på något sätt deltaga i tilllämpningen

av förbundsaktens bestämmelser beträffande sanktioner, samt

förklara, att Schweiz icke komme att inbjudas deltaga däri. Rådet skulle därjämte

konstatera, att schweiziska regeringen förklarat sig vilja i alla andra

avseenden bibehålla oförändrad sin ställning som medlem av förbundet och

fortsätta att tillförsäkra förbundet de förmåner, som tillerkänts detsamma

för dess institutioners ohindrade verksamhet på schweiziskt territorium.

Efter rapportens framläggande förklarade den franske utrikesministern.

M. Bonnet, att det folie av sig självt, att en stat icke kunde på sitt eget initiativ

befria sig från de förpliktelser, vilka åvilade den i dess egenskap av medlem

av förbundet. Så snart den vände sig till rådet, erkände den för övrigt

just därigenom dettas behörighet, vilket det tillkomme att bedöma, huruvida

det vore förenligt med förbundsakten att taga del eller icke taga del av dess

avsikt och till följd därav avstå eller icke avstå från att anmoda den att deltaga

i de gemensamma åtgärder, varom stadgades i förbundsakten. Det beslut.

som rådet hade att fatta, kunde icke beröra de ståndpunkter, vilka intagits

av de övriga förbundsmedlemmarna, i vad avsåge tillämpningen av

art. 16 i förbundsakten. M. Bonnet förklarade till slut, att franska regeringen

ansåge, att förbundsakten bibeliölle hela sitt värde, och att det vore i denna

anda, som han komme att rösta för den framlagda resolutionen.

Därefter förklarade sig den brittiske utrikesministern, Lord Halifax, beredd

rösta för den framlagda resolutionen under uttalande bl. a. av att brittiska

regeringen alltid med sympati och förståelse betraktat Schweiz’ unika

ställning.

Den rumänske utrikesministern, M. Comnene, konstaterade, att rapporten

och resolutionen undveke varje möjlighet att av Schweiz’ unika fall göra ett

prejudikat, vilket skulle kunna åberopas av andra förbundsmedlemmar beträffande

någon av de förpliktelser, varom uttryckligen stadgades i förbundsaktens

text. Vilka de svårigheter än vore, som mötte vid tillämpningen

av förbundsakten och särskilt av art. 16, kunde man i själva verket icke

tänka sig en regim av fullständig neutralitet för någon annan medlem. Medgivandet

av en neutralitetsregim åt en annan medlemsstat skulle falla varken

inom rådets eller inom församlingens behörighet, ty den skulle måhända

s. 27 Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets utlåtande Nr 5.

27

utgöra till och med en legering av förbundsakten. Det vore alltså rätteligen

endast genom en ändring i förbundsakten, som en dylik regim skulle

kunna medgivas.

M. Litvinov (Sovjetunionen) framhöll, att han skulle vara beredd att tillmötesgå

Schweiz’ önskemål att befrias från sina förpliktelser gentemot de

övriga medlemmarna — förpliktelser, vilka åvilade det jämlikt art. 16 i förbundsakten

— under det landet förbleve medlem av förbundet eller med

andra ord deltoge i all förbundets icke-politiska verksamhet, men då skulle

det förefalla fullkomligt logiskt och politiskt berättigat att föreskriva en motprestation

i så måtto, att Schweiz för sin del borde befria de övriga medlemmarna

från deras förpliktelser gentemot Schweiz. Det räckte att läsa förbundsakten

för att förstå den till sin natur ömsesidiga karaktären hos de

förpliktelser, varom där stadgades. Örn det funnes någon visshet för att rådets

beslut endast berörde Schweiz, skulle man trots logiska och juridiska

hänsyn kunna göra ett undantag till dess förmån. M. Litvinov måste säga,

att han icke hade någon sådan visshet. Tvärtom hade diskussionen inom

rådet och vissa uttalanden i själva rapporten övertygat honom örn att den

schweiziska frågan utgjorde endast en ringa början, vars syfte vore att

öppna en bräsch för liknande framställningar från andra stater. Detta bestyrktes

av den energi, som visats av vissa av rådets medlemmar att motsätta

sig varje försök att understryka Schweiz’ exceptionella ställning. Det

skulle ingalunda förvåna M. Litvinov, örn senare andra stater skulle begära

en analog privilegierad ställning, i det de avstode från varje förpliktelse

gentemot övriga medlemmar men bibehölle de privilegier, som härrörde

från dessa medlemmars förpliktelser gentemot dem. Därför vore det icke

ens nödvändigt att fatta särskilda beslut av rådet eller församlingen; det

bomme att vara tillräckligt, på grund av det prejudikat, som nu skapats, att

avgiva en unilateral förklaring och inskränka sig till att anhålla, att rådet

toge del därav. Ett dylikt läge kunde icke sluta i annat än förbundets definitiva

undergång. Det vore därför M. Litvinov hållit på fastslåendet av den

ömsesidiga karaktären av förpliktelserna enligt art. 16. Rådet borde nu

till och med varna de övriga förbundsmedlemmarna att, örn de själva befriade

sig från sina förpliktelser, detta komme att göra deras rätt till förbundets

skydd tvivelaktig. M. Litvinov kunde icke deltaga i ansvaret för

beslut, vilka oundvikligen komme att utmynna i förbundets förstörande

eller indirekt underlätta dess avveckling. Hans instruktioner tilläte honom

icke att antaga den framlagda rapporten och resolutionen, utan han komme

att avhålla sig vid voteringen och komme ej att begagna sin formella rätt att

förhindra resolutionens antagande.

Det polska ombudet, M. Komarnicki, framhöll, att rapporten toge hänsyn

till alla uppfattningar och särskilt värnade de ståndpunkter, vilka intagits

av de olika staterna i fråga örn den räckvidd, som de tilläde art. 16 i förbundsakten.

Det vore i denna anda, som han komme att rösta för rapporten

och dess slutsatser.

Mr. Jordan (Nya Zeeland) understödde å sin regerings vägnar det framlagda

förslaget.

M. Costa du Reis (Bolivia) underströk, att Schweiz’ unika ställning icke

kunde utgöra ett prejudikat. På denna punkt vore han helt enig med

Frankrikes ombud. Förbundsakten förenade alla dess signatärmakter; dessa

kunde icke befria sig från sina åtaganden, helt eller delvis, genom en

unilateral deklaration inför rådet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Utrikesutskottets utlåtande Nr ö.

Kinas ombud, M. Wellington Koo, förklarade, att kinesiska regeringen ansåge,

att de sanktioner, varom stadgades i art. 16 av förbundsakten, utom

militära sanktioner, icke vore fakultativa utan obligatoriska. Ingen medlem

hade rätt att befria sig från sina förpliktelser genom en ensidig förklaring.

Då dessa förpliktelser åtagits kollektivt, kunde ingen befrias från dem

annat än genom ett kollektivt godkännande. Kinesiska regeringen fäste

den största vikt vid denna i förbundsakten fastslagna princip och beklagade

varje tvivel beträffande dess orubblighet, ty den ansåge, att grundvalarna

för förbundet därigenom undergrävdes.

Det belgiska ombudet, M. van Langenhove, uttalade sin regerings anslutning

till resolutionen. Han ville uttryckligen konstatera, att det av rapporten

framginge, att resolutionen ingalunda uttalade sig rörande räckvidden av art.

16 i förbundsakten och på intet sätt inkräktade på de ståndpunkter, vilka

i detta hänseende intagits av regeringarna.

M. Bahramy (Iran) förklarade sig å sin regerings vägnar antaga den föreslagna

resolutionen i dess helhet.

Hr Sandler avslutade därefter debatten med ett anförande, i vilket han

i egenskap av rapportör gjorde några korta uttalanden angående M. Litvinov’s

argumentering rörande frågan örn övriga förbundsmedlemmars förpliktelser

gentemot Schweiz men i fråga örn övriga under debatten berörde

spörsmål hänvisade till rapporten och resolutionen, vilka utgjorde ett

helt.

Härefter antogs resolutionen enhälligt, varvid Kinas och Sovjetunionens

ombud nedlade sina röster.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

382326

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.