Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående fullständigare lagbestämmelser till skydd för konkursegendom.

1939-02-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:12, Utlåtande i anledning av väckt motion angående fullständigare lagbestämmelser till skydd för konkursegendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom 011 riksdagens kansli den 28 februari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående fullständigare

lagbestämmelser till skydd för konkursegendom.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 159,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Werner i Höjen hemställt,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag

till fullständigare lagbestämmelser till skydd för konkursegendom, särskilt

i vad avser konkursförvaltares rätt till arvoden ur konkursboets tillgångar.

I fråga om de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet, i den

mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Beträffande utseende av konkursförvaltare stadgas i 43 § konkurslagen,

att konkursdomaren då konkurs uppstått skall utan dröjsmål utse förvaltare

att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssammanträde förvaltare

utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befattningen. Vidare stadgas

i 45 § att borgenärerna vid första borgenärssammanträdet skola välja förvaltare

att i stället för den enligt 43 § utsedde förvaltaren omhänderhava

konkursboet. I fråga om antalet konkursförvaltare föreskrives i 41 §, att

konkursboet skall omhänderhavas av en eller flera förvaltare, att antalet förvaltare

bestämmes av konkursdomaren samt att mer än en förvaltare ej

må finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet

anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest i särskilt

fall vara oundgängligen nödvändigt, att mer än en förvaltare utses.

Konkursdomaren skall ock förordna en ärlig och förståndig man att i konkursen

vara rättens ombudsman (44 §). Arvode till rättens ombudsman

och till förvaltare bestämmes av rätten. Arvodet må icke sättas till högre

belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg

och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må anses

utgöra skälig ersättning för uppdraget; arvodet må icke räknas efter tid

(82 §). Arvodena bestämmas efter skriftlig framställning, i vilken det

skall angivas vilket belopp som fordras. Vid framställningen skall fogas

redogörelse för det arbete uppdraget medfört samt specificerad räkning.

Sedan denna framställning inkommit till konkursdomaren skall denne

utsätta viss dag för ärendets handläggning inför rätten. Härom skall utfärdas

kungörelse, i vilken även skola angivas de belopp som fordras i arvode.

(84 och 85 §§.)

/ahling till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 12.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

Den kommitté som år 1907 fått i uppdrag att företaga en revision av konkurslagstiftningen

anförde i sitt år 1911 avgivna betänkande beträffande

konkursarvodena: Vidkommande arvodesbeloppen har erfarenheten ådagalagt,

att arvodena i regel utgå med högre belopp än skäligt är. De ändringar

hithörande stadganden i gällande lag undergått hava ej åstadkommit någon

väsentlig förbättring i detta förhållande. Det synes därför uppenbart, att

radikalare åtgärder måste tillgripas. Den enda möjliga och av kommittén

jämväl valda lösningen torde vara att låta rätten bestämma arvodena. Angående

grunderna för bestämmande av arvode är i förslaget stadgat, att arvode

åt förvaltare ej må sättas till högre belopp än som med avseende å det

arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed arbetet utförts,

samt boets omfattning utgör skälig ersättning för uppdraget.

I ett år 1919 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande med förslag till

konkurslag anfördes, att arvode till rättens ombudsman borde utgå efter samma

grunder som arvode till förvaltare och liksom detta bestämmas av rätten.

Enligt detta förslag skulle borgenärerna bibehållas vid rätten att tillsätta förvaltare

för konkursens huvudstadium.

Sedan 1919 års förslag underkastats vissa ändringar, blev det remitterat

till lagrådet. I sitt yttrande anförde lagrådet bl. a. följande:

»Då frågan örn revision av konkurslagstiftningen på allvar togs upp, framhölls

såsom särskilt viktiga önskemål, att konkursförvaltningen skulle bliva

mera sakkunnig, kontrollen effektivare samt kostnaderna för förvaltning och

kontroll lägre. Det är ej heller underligt, att uppmärksamheten starkt fästats

vid förvaltningens organisation, då möjligheten att genom konkurs vinna

betalning ur de förhandenvarande tillgångarna i hög grad beror på förvaltningens

anordning, skötsel och kostnad. Omdömet örn förslaget i dess helhet

måste därför i ej ringa grad grunda sig på uppfattningen i vad mån det

lyckats att uppnå de eftersträvade fördelarna.

Den anordning av förvaltningen förslaget slutligen kommit att förorda står

i det hela ganska nära den nuvarande konkurslagens. Huruvida lämplig

person utses till förvaltare beror -— frånsett konkursdomarens befogenhet

att utesluta uppenbart olämpliga personer — på borgenärernas eget intresse

och urskiljning, men möjligheten för att valet snedvrides genom fullmaktssamling

finnes kvar. Föreställningen att förvaltarna skulle komma att representera

efter gäldenärernas yrken avpassade specialkunskaper och erfarenhet

torde i de flesta fall icke komma att motsvaras av verkligheten. Även

om dylika speciella insikter skulle erfordras för en god realisation av gäldenärens

egendom, vilket sannolikt i regel icke är fallet, torde dock kretsen

av dem, som kunna och vilja ifrågakomma till konkursförvaltare, bliva ungefär

densamma som hittills och således ganska begränsad. Att förvaltningsorganen

skulle på grund av de föreslagna lagbestämmelsernas införande i

och för sig bliva mera kompetenta än för närvarande kan därför knappast

förväntas. -—- — -—-

Huru totalsumman av förvaltare- och ombudsmannaarvoden kommer att

ställa sig i jämförelse med sammanlagda beloppet av motsvarande funktionärsarvoden

för närvarande är svårt att förutsäga. Enbart den omständigheten

att bestämmandet lägges helt i domstolens hand ger väl en viss säkerhet

mot oskäliga arvoden men sannolikt ej heller mera. Antagligen kommer

en blivande ensamförvaltare att få större belopp än var och en för sig av

flera sysslomän men mindre än alla tillsammantagna. Det är däremot myc
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

3

ket sannolikt, att arvodet till rättens ombudsman kommer att stegras. Därför

talar redan den omständigheten att kompetensvillkoren utesluta en grupp

av juridiskt bildade, vilka kunna antagas hava mindre arvodesanspråk än

de, bland vilka rättens ombudsmän torde få utses enligt förslaget. Men därtill''

kommer, att rättens ombudsmans i hög grad vidgade åligganden sannolikt

föranleda ökade krav på ersättning, vilka i sin tur kunna framkalla motsvarande

anspråk från förvaltaren, överhuvud är nog den reglering i detalj

av själva förfarandet, som förslaget innehåller, ägnad att i många fall verka

fördyrande, örn allt sammanlägges, synes det vara att vänta, att kostnaderna

enligt förslaget i genomsnitt icke komma att understiga de nuvarande.

Under sådana omständigheter ligger det nära till hands att se till örn icke

ett bättre resultat kunde vinnas genom ett motsatt system med förvaltare

tillsatta av konkursdomaren, vilkens åligganden i övrigt med avseende å förvaltningen

i sammanhang härmed skulle ökas, samt kontrollorgan utsedda

av borgenärerna. För att en sådan för våra förhållanden tämligen främmande

anordning skulle kunna förordas synes emellertid krävas, dels att densamma

redan från början omfattas med förtroende inom de kretsar, vilkas

intressen det närmast gäller att tillvarataga, och dels att underdomstplarna

kunna anses lämpade för de nya uppgifterna utan att dessa störande påverka

deras huvudsakliga verksamhet. I båda dessa avseenden brista förutsättningarna

enligt vad tydligen utvisas av yttranden från representativa enskilda

korporationer och från domarkårerna. Vad nu sagts har i stort sett enahanda

giltighet för såväl det ursprungliga som det definitiva förslaget från de kommitterade,

vilka utsetts för konkurslagens revision.

örn sålunda icke för närvarande finnes stor utsikt att kunna i högre grad

uppnå de önskemål i avseende å förvaltningen, som kanske betonats kraftigast

från början, skulle det kunna ifrågasättas huruvida det överhuvud är

skäl alt nu skrida till en reform av konkurslagstiftningen. För sin del har

lagrådet emellertid trots de anförda betänkligheterna icke kunnat stanna vid

en negativ ståndpunkt. Verkningarna av den nya förvaltningsorganisationen

torde i första rummet bero på de korporationer, köpmannaföreningarna och

advokatsamfundet, bland vilkas tjänstemän eller medlemmar funktionärerna

i huvudsak komma att hämtas, och det torde icke vara alltför förmätet att

hoppas, att dessa skola söka tillse, att förvaltningen skötes med omsorg och

arvodesanspråken hållas inom rimliga gränser. Genom samverkan mellan

representanter för underdomstolarna torde också åtskilligt kunna göras för

att från början vinna enhetlighet och fasthet i arvodesbeslämningen.»

Då proposition i ämnet förelädes riksdagen 1920, yttrade föredragande departementschefen

hl. a.:

»Vad beträffar farhågan, att förslaget icke skulle medföra någon minskning

av förvaltningsarvodena, torde denna knappast vara välgrundad. Ombudsmansarvodena

äro redan så höga, att någon höjning av desamma icke

gärna kan befaras. Detta gäller särskilt i fråga örn städerna, i vilka det

ojämförligt största antalet konkurser förekommer. Rättens ombudsman erhåller

där synnerligen ofta lika stort arvode som en var av sysslomannen,

ehuru hans arbete uppenbarligen är vida mindre betungande. Att åter de

föreskrifter, sorn förslaget innehåller till nedbringande av förvaltarnas antal,

skola medföra en betydande minskning av förvaltningskostnaderna, synes

mig uppenbart. I de största konkurserna — och dessa äro givetvis de, som

man härvidlag i första hand måste tänka på — tillsättas nu olla ett flertal

gode män och syssloman, av vilka endast någon eller några i större utsträckning

deltager i utredningsarbetet, ehuru alla erhålla samma arvode. En reduktion

av förvaltarnas antal kommer här att i stort sett medföra en mot
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

svarande minskning av förvaltningsarvodena. Detsamma gäller, örn ock i

mindre grad, i fråga örn de medelstora konkurserna. Vad de mindre konkurserna

angår, komma dessa att till stor del försvinna i följd av förslagets

bestämmelser om s. k. fattigkonkurser; i dylika konkurser åtgå nämligen

synerligen ofta alla tillgångarna till förvaltningskostnadernas bestridande.

Förvaltningsarvodena hava för övrigt, särskilt i mindre och medelstora konkurser,

så småningom drivits upp till en abnorm höjd. Att domstolarna

skola visa sig i stånd att på denna punkt åstadkomma en ändring till det

bättre, torde icke kunna betvivlas.»

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 35, i anledning av propositionen:
»Utskottet

i dess helhet har icke kunnat känna sig övertygat om, att den

förvaltningsordning, som förslaget innehåller, skulle visa sig i praktiken tillnärmelsevis

motsvara de förväntningar om en bättre, snabbare och billigare

konkursutredning, som måste kunna knytas till en så vittgående lagreform,

som här föreslagits. Fastmera synes man kunna befara, att redan efter jämförelsevis

kort tid man ånyo skulle se sig nödsakad att upptaga ämnet till

förnyad revision.

Å andra sidan har inom utskottet enighet icke kunnat uppnås angående

de nya riktlinjer, som borde uppdragas för lagstiftning i detta ämne.

Fran vissa håll inom utskottet har framhållits, att den enda verkliga garantien^

för, att en konkursförvaltning skall bliva opartisk och väl fylla sitt

ändamål, vöre att, på sätt konkurslagstiftningskommittén från början föreslagit,

anförtro åt konkursdomaren att utse förvaltare. Denne finge då icke

sitt uppdrag från en majoritet av de vid valets förrättande representerade

borgenärerna, vilket lätt föder en frestelse att framför allt bevaka dessas intressen,

utan av den opartiske domaren, som endast har att tillse, att han erhåller

den rätte mannen för uppdraget. En sålunda utsedd förvaltare blir

icke längre en vissa borgenärers man, utan han blir en person, som halvt

handlar under ämbetsmannaansvar. Ålade man därjämte konkursdomaren

att själv följa ^förvaltningen och söka redan från början avvärja uppkommande

tvistefrågor —- en domare, som icke skulle spara sitt ingripande, till

dess dessa tvister fatt en sådan akut karaktär, att de icke kunna slitas på

annat sätt än genom domstolens avgörande, utan som genom sitt övervakande

av förvaltningen och sitt ständiga deltagande i strävandena att utjämna

och förlika de delade meningar, som kunna uppstå — så synes man

bäst tillgodose samtliga parters berättigade intressen. På så sätt skulle jämväl

skärpas domarens strävan att erhålla en skicklig förvaltare. Till en dylik

anordning borde också, såsom av konkurslagstiftningskommittén jämväl

föreslagits, fogas ett av borgenärerna utsett kontrollorgan, bestående av en

eller flera personer, som hade att å deras vägnar följa den fortskridande

förvaltningen och göra de erinringar, till vilka fog kunde förefinnas.

Från andra håll har man ställt sig mera tveksam till detta uppslag. Från

ater andra håll har det med synnerlig styrka hävdats, att borgenärernas av

ålder utövade rätt att tillvarataga sina intressen i konkursboet genom egna

valda förtroendemän måste bibehållas.»

Propositionen blev icke av riksdagen godkänd, utan riksdagen anhöll örn

framläggande av nytt förslag till konkurslag, därvid frågan om konkursförvaltningen

borde tagas under förnyad omprövning.

82 § konkurslagen erhöll sin i lagen givna utformning i ett år 1920 avgivet

förslag, utarbetat av särskilda sakkunniga. Dessa anförde i sitt be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första laaufskottets utlåtande Nr 12.

5

tänkande: »Vad beträffar frågan, huruvida förslaget tillräckligt effektivt

tillgodoser kravet på att konkursfunktionärernas arvoden icke överstiga skäliga

belopp, så må ej förbises, att avgörande härför i främsta rummet är

det sätt, varpå domstolarna må anses komma att utöva den dem i förslaget

tillagda rätten att bestämma arvoden. Med kännedom om den stränghet,

varmed domstolarna i rättegångsmål pläga pröva parternas kostnadsersättningskrav,

torde det icke vara att befara, att domstolarna skulle bliva

benägna för en otillbörlig slapphet vid bedömandet av arvodeskrav från

konkursfunktionärers sida.»

Ny proposition i ämnet förelädes riksdagen 1921, varvid departementschefen

bl. a. anförde, att de bestämmelser, som hade till syfte att fastslå,

att mer än en förvaltare normalt icke borde finnas och att konkursdomaren

vöre pliktig att ex officio tillse, att förvaltarebefattningama besattes med

därför kvalificerade personer, blivit omarbetade.

Den nya konkurslagen utfärdades den 13 maj 1921.

I förevarande motion anföres bland annat följande:

»Ett område, vilket i hög grad synes påkalla ett ingripande från lagstiftningens

sida, är konkursförvaltningen; framförallt föreligger ett trängande

behov av vägledande regler för bestämmande och begränsande av de arvoden,

som vid det administrativa genomförandet av en konkurs skola utgå

till konkursförvaltare. I brist på klara och skyddande bestämmelser inom

detta område synes numera hava utvecklats den tendensen, att ett konkursbos

tillgångar utan vidare kunna bliva föremål för en till förintelse gränsande

åderlåtning, innan slutredovisning sker.

Det är tragiskt att gång efter annan nödgas bevittna, hurusom tillgångar

eller kvarvarande fragment av tillgångar i ett konkursbo sålunda förintas

och berövas av olyckan ofta hårt drabbade människor genom en många

gånger onödigt långvarig, byråkratisk och dyrbar utredningsprocedur, som

i sinom tid avslutas med avgivandet av en av konkursförvaltama med synnerlig

omsorg uppsatt och ordentligt pepprad arvodesräkning, där var för

sig specificeras ersättningsbeloppen för en mångfald avgivna berättelser, infordrade

yttranden, uppsättande av annonser och anmaningar, sammanträden,

resor, tidsspillan m. m., i oändlighet.--

Det kan icke vara riktigt att i de fall, då privategendom tages under administrativ

förvaltning på grund av bestämmelser i allmän lag, hithörande nu

gällande lagregler synbarligen icke torde giva tillbörligt skydd åt den eller

dem som i första hand lia obestridliga rättsintressen i eller äganderätt till de

tillgångar som möjligen finnas kvar sedan konkursboets skulder betalats.»

Ett av huvudsyftena med den omarbetning av konkurslagen som resulterade

i 1921 års lag var att skapa en sådan organisation av konkursförvaltningen

att en snabb utredning och avveckling av konkursboet kunde åstadkommas

samt konkurskostnaderna nedbringas. Vid lagens tillkomst voro de

åtgärder som borde vidtagas för tillgodoseende av detta syfte föremål för

omsorgsfullt övervägande. Till begränsande av konkurskostnaderna bestämdes

att i regel endast en konkursförvaltare skall finnas för konkursens

huvudstadium. Genom att arvodesprövningen lades i domstolarnas händer

avsåg man att skapa säkerhet för att oskäliga belopp ej skulle utgå. Er
-

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

farenheterna av lagens tillämpning torde giva vid handen, att de nya reglerna

varit ägnade att undanröja tidigare missförhållanden och att i stort

sett en väsentlig förbättring inträtt.

Kontrollen över konkursförvaltningen ligger emellertid delvis hos konkursborgenärerna

själva; jämväl vid arvodesprövningen äro de i tillfälle

att bevaka sina intressen. Det torde vara allmänt bekant att de möjligheter

som härvidlag stå konkursborgenärema till buds begagnas i ganska

ringa utsträckning. Härtill bidrager givetvis att en effektiv tillsyn över

förvaltningen eller granskning av arvodesräkningarnas skälighet för en enskild

borgenär stundom skulle innebära större kostnader och mera besvär än

som uppväges av den vinst som möjligen kan komma på hans del. I praktiken

torde i regel den kontrollerande och granskande verksamhet som

åligger domare och rättens ombudsmän vara den väsentliga. Det åligger

konkursdomaren att tillse, att mer än en konkursförvaltare utses allenast när

det är oundgängligen nödvändigt. Vidare har såväl rättens ombudsman som

konkursdomaren att följa konkursutredningens gång och att vidtaga nödiga

åtgärder för att få konkurser, vilkas avslutande onödigt fördröjts, bragta

till slut. Vid bestämmandet av konkursarvodena skall rätten, även om anmärkning

mot arvodenas storlek icke framställts, noga pröva skäligheten av

vad som begärts.

Att fall förekommit, då arvoden blivit bestämda till högre belopp än som

skäligen bort utgå, torde icke kunna bestridas. Det bör emellertid beaktas

att det för domstolen kan föreligga svårighet att fullt rättvist bedöma värdet

av det arbete som nedlagts å konkursförvaltningen. I motsats till vad som

är fallet i fråga om rättegångsmål äger ju domstolen icke någon omedelbar

kännedom örn detta arbete. Att genom nya eller ändrade lagbestämmelser

helt undanröja de missförhållanden på förevarande område som då

och då kunna yppa sig, synes knappast möjligt. Ett nytt kontrollorgan

skulle belt naturligt icke komma att utgöra någon fullständig garanti för

att ej för höga arvodesbelopp bleve bestämda; för övrigt skulle ett sådant

organs inrättande även medföra kostnader för konkursboen. Emellertid

vill utskottet understryka att det är av synnerlig vikt alt konkursdomare och

rättens ombudsmän fullgöra de dem enligt gällande rätt åvilande skyldigheter

i fråga om kontroll över konkursförvaltning och granskning av arvoden. Att

dessa skyldigheter behörigen fullgöras är bl. a. föremål för justitieombudsmannens

uppmärksamhet vid hans inspektioner.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 12.

7

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Eskhult,

Karl Johan Olsson, Theodor Magnusson, Brandt* och Caap;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark*, Olsson i Mellerud,

Berg, Werner i Höjen*, Hansson i Vännäsby* och Lindahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Werner i Höjen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.