Utlåtande i anledning av väckt motion angående fullständigare lagbestämmelser till skydd för konkursegendom.
1939-02-28 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1939:12, Utlåtande i anledning av väckt motion angående fullständigare lagbestämmelser till skydd för konkursegendom.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom 011 riksdagens kansli den 28 februari 1939 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående fullständigare
lagbestämmelser till skydd för konkursegendom.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 159,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Werner i Höjen hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
till fullständigare lagbestämmelser till skydd för konkursegendom, särskilt
i vad avser konkursförvaltares rätt till arvoden ur konkursboets tillgångar.
I fråga om de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet, i den
mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Beträffande utseende av konkursförvaltare stadgas i 43 § konkurslagen,
att konkursdomaren då konkurs uppstått skall utan dröjsmål utse förvaltare
att omhänderhava boet till dess vid första borgenärssammanträde förvaltare
utsetts och, där annan utsetts, denne tillträtt befattningen. Vidare stadgas
i 45 § att borgenärerna vid första borgenärssammanträdet skola välja förvaltare
att i stället för den enligt 43 § utsedde förvaltaren omhänderhava
konkursboet. I fråga om antalet konkursförvaltare föreskrives i 41 §, att
konkursboet skall omhänderhavas av en eller flera förvaltare, att antalet förvaltare
bestämmes av konkursdomaren samt att mer än en förvaltare ej
må finnas, där ej konkursdomaren med hänsyn till boets omfattning och beskaffenhet
anser förvaltningen oundgängligen böra delas eller det eljest i särskilt
fall vara oundgängligen nödvändigt, att mer än en förvaltare utses.
Konkursdomaren skall ock förordna en ärlig och förståndig man att i konkursen
vara rättens ombudsman (44 §). Arvode till rättens ombudsman
och till förvaltare bestämmes av rätten. Arvodet må icke sättas till högre
belopp än som med avseende å det arbete uppdraget krävt, den omsorg
och skicklighet, varmed det utförts, samt boets omfattning må anses
utgöra skälig ersättning för uppdraget; arvodet må icke räknas efter tid
(82 §). Arvodena bestämmas efter skriftlig framställning, i vilken det
skall angivas vilket belopp som fordras. Vid framställningen skall fogas
redogörelse för det arbete uppdraget medfört samt specificerad räkning.
Sedan denna framställning inkommit till konkursdomaren skall denne
utsätta viss dag för ärendets handläggning inför rätten. Härom skall utfärdas
kungörelse, i vilken även skola angivas de belopp som fordras i arvode.
(84 och 85 §§.)
/ahling till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 12.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 12.
Den kommitté som år 1907 fått i uppdrag att företaga en revision av konkurslagstiftningen
anförde i sitt år 1911 avgivna betänkande beträffande
konkursarvodena: Vidkommande arvodesbeloppen har erfarenheten ådagalagt,
att arvodena i regel utgå med högre belopp än skäligt är. De ändringar
hithörande stadganden i gällande lag undergått hava ej åstadkommit någon
väsentlig förbättring i detta förhållande. Det synes därför uppenbart, att
radikalare åtgärder måste tillgripas. Den enda möjliga och av kommittén
jämväl valda lösningen torde vara att låta rätten bestämma arvodena. Angående
grunderna för bestämmande av arvode är i förslaget stadgat, att arvode
åt förvaltare ej må sättas till högre belopp än som med avseende å det
arbete uppdraget krävt, den omsorg och skicklighet, varmed arbetet utförts,
samt boets omfattning utgör skälig ersättning för uppdraget.
I ett år 1919 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande med förslag till
konkurslag anfördes, att arvode till rättens ombudsman borde utgå efter samma
grunder som arvode till förvaltare och liksom detta bestämmas av rätten.
Enligt detta förslag skulle borgenärerna bibehållas vid rätten att tillsätta förvaltare
för konkursens huvudstadium.
Sedan 1919 års förslag underkastats vissa ändringar, blev det remitterat
till lagrådet. I sitt yttrande anförde lagrådet bl. a. följande:
»Då frågan örn revision av konkurslagstiftningen på allvar togs upp, framhölls
såsom särskilt viktiga önskemål, att konkursförvaltningen skulle bliva
mera sakkunnig, kontrollen effektivare samt kostnaderna för förvaltning och
kontroll lägre. Det är ej heller underligt, att uppmärksamheten starkt fästats
vid förvaltningens organisation, då möjligheten att genom konkurs vinna
betalning ur de förhandenvarande tillgångarna i hög grad beror på förvaltningens
anordning, skötsel och kostnad. Omdömet örn förslaget i dess helhet
måste därför i ej ringa grad grunda sig på uppfattningen i vad mån det
lyckats att uppnå de eftersträvade fördelarna.
Den anordning av förvaltningen förslaget slutligen kommit att förorda står
i det hela ganska nära den nuvarande konkurslagens. Huruvida lämplig
person utses till förvaltare beror -— frånsett konkursdomarens befogenhet
att utesluta uppenbart olämpliga personer — på borgenärernas eget intresse
och urskiljning, men möjligheten för att valet snedvrides genom fullmaktssamling
finnes kvar. Föreställningen att förvaltarna skulle komma att representera
efter gäldenärernas yrken avpassade specialkunskaper och erfarenhet
torde i de flesta fall icke komma att motsvaras av verkligheten. Även
om dylika speciella insikter skulle erfordras för en god realisation av gäldenärens
egendom, vilket sannolikt i regel icke är fallet, torde dock kretsen
av dem, som kunna och vilja ifrågakomma till konkursförvaltare, bliva ungefär
densamma som hittills och således ganska begränsad. Att förvaltningsorganen
skulle på grund av de föreslagna lagbestämmelsernas införande i
och för sig bliva mera kompetenta än för närvarande kan därför knappast
förväntas. -—- — -—-
Huru totalsumman av förvaltare- och ombudsmannaarvoden kommer att
ställa sig i jämförelse med sammanlagda beloppet av motsvarande funktionärsarvoden
för närvarande är svårt att förutsäga. Enbart den omständigheten
att bestämmandet lägges helt i domstolens hand ger väl en viss säkerhet
mot oskäliga arvoden men sannolikt ej heller mera. Antagligen kommer
en blivande ensamförvaltare att få större belopp än var och en för sig av
flera sysslomän men mindre än alla tillsammantagna. Det är däremot myc
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 12.
3
ket sannolikt, att arvodet till rättens ombudsman kommer att stegras. Därför
talar redan den omständigheten att kompetensvillkoren utesluta en grupp
av juridiskt bildade, vilka kunna antagas hava mindre arvodesanspråk än
de, bland vilka rättens ombudsmän torde få utses enligt förslaget. Men därtill''
kommer, att rättens ombudsmans i hög grad vidgade åligganden sannolikt
föranleda ökade krav på ersättning, vilka i sin tur kunna framkalla motsvarande
anspråk från förvaltaren, överhuvud är nog den reglering i detalj
av själva förfarandet, som förslaget innehåller, ägnad att i många fall verka
fördyrande, örn allt sammanlägges, synes det vara att vänta, att kostnaderna
enligt förslaget i genomsnitt icke komma att understiga de nuvarande.
Under sådana omständigheter ligger det nära till hands att se till örn icke
ett bättre resultat kunde vinnas genom ett motsatt system med förvaltare
tillsatta av konkursdomaren, vilkens åligganden i övrigt med avseende å förvaltningen
i sammanhang härmed skulle ökas, samt kontrollorgan utsedda
av borgenärerna. För att en sådan för våra förhållanden tämligen främmande
anordning skulle kunna förordas synes emellertid krävas, dels att densamma
redan från början omfattas med förtroende inom de kretsar, vilkas
intressen det närmast gäller att tillvarataga, och dels att underdomstplarna
kunna anses lämpade för de nya uppgifterna utan att dessa störande påverka
deras huvudsakliga verksamhet. I båda dessa avseenden brista förutsättningarna
enligt vad tydligen utvisas av yttranden från representativa enskilda
korporationer och från domarkårerna. Vad nu sagts har i stort sett enahanda
giltighet för såväl det ursprungliga som det definitiva förslaget från de kommitterade,
vilka utsetts för konkurslagens revision.
örn sålunda icke för närvarande finnes stor utsikt att kunna i högre grad
uppnå de önskemål i avseende å förvaltningen, som kanske betonats kraftigast
från början, skulle det kunna ifrågasättas huruvida det överhuvud är
skäl alt nu skrida till en reform av konkurslagstiftningen. För sin del har
lagrådet emellertid trots de anförda betänkligheterna icke kunnat stanna vid
en negativ ståndpunkt. Verkningarna av den nya förvaltningsorganisationen
torde i första rummet bero på de korporationer, köpmannaföreningarna och
advokatsamfundet, bland vilkas tjänstemän eller medlemmar funktionärerna
i huvudsak komma att hämtas, och det torde icke vara alltför förmätet att
hoppas, att dessa skola söka tillse, att förvaltningen skötes med omsorg och
arvodesanspråken hållas inom rimliga gränser. Genom samverkan mellan
representanter för underdomstolarna torde också åtskilligt kunna göras för
att från början vinna enhetlighet och fasthet i arvodesbeslämningen.»
Då proposition i ämnet förelädes riksdagen 1920, yttrade föredragande departementschefen
hl. a.:
»Vad beträffar farhågan, att förslaget icke skulle medföra någon minskning
av förvaltningsarvodena, torde denna knappast vara välgrundad. Ombudsmansarvodena
äro redan så höga, att någon höjning av desamma icke
gärna kan befaras. Detta gäller särskilt i fråga örn städerna, i vilka det
ojämförligt största antalet konkurser förekommer. Rättens ombudsman erhåller
där synnerligen ofta lika stort arvode som en var av sysslomannen,
ehuru hans arbete uppenbarligen är vida mindre betungande. Att åter de
föreskrifter, sorn förslaget innehåller till nedbringande av förvaltarnas antal,
skola medföra en betydande minskning av förvaltningskostnaderna, synes
mig uppenbart. I de största konkurserna — och dessa äro givetvis de, som
man härvidlag i första hand måste tänka på — tillsättas nu olla ett flertal
gode män och syssloman, av vilka endast någon eller några i större utsträckning
deltager i utredningsarbetet, ehuru alla erhålla samma arvode. En reduktion
av förvaltarnas antal kommer här att i stort sett medföra en mot
-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 12.
svarande minskning av förvaltningsarvodena. Detsamma gäller, örn ock i
mindre grad, i fråga örn de medelstora konkurserna. Vad de mindre konkurserna
angår, komma dessa att till stor del försvinna i följd av förslagets
bestämmelser om s. k. fattigkonkurser; i dylika konkurser åtgå nämligen
synerligen ofta alla tillgångarna till förvaltningskostnadernas bestridande.
Förvaltningsarvodena hava för övrigt, särskilt i mindre och medelstora konkurser,
så småningom drivits upp till en abnorm höjd. Att domstolarna
skola visa sig i stånd att på denna punkt åstadkomma en ändring till det
bättre, torde icke kunna betvivlas.»
Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande, nr 35, i anledning av propositionen:
»Utskottet
i dess helhet har icke kunnat känna sig övertygat om, att den
förvaltningsordning, som förslaget innehåller, skulle visa sig i praktiken tillnärmelsevis
motsvara de förväntningar om en bättre, snabbare och billigare
konkursutredning, som måste kunna knytas till en så vittgående lagreform,
som här föreslagits. Fastmera synes man kunna befara, att redan efter jämförelsevis
kort tid man ånyo skulle se sig nödsakad att upptaga ämnet till
förnyad revision.
Å andra sidan har inom utskottet enighet icke kunnat uppnås angående
de nya riktlinjer, som borde uppdragas för lagstiftning i detta ämne.
Fran vissa håll inom utskottet har framhållits, att den enda verkliga garantien^
för, att en konkursförvaltning skall bliva opartisk och väl fylla sitt
ändamål, vöre att, på sätt konkurslagstiftningskommittén från början föreslagit,
anförtro åt konkursdomaren att utse förvaltare. Denne finge då icke
sitt uppdrag från en majoritet av de vid valets förrättande representerade
borgenärerna, vilket lätt föder en frestelse att framför allt bevaka dessas intressen,
utan av den opartiske domaren, som endast har att tillse, att han erhåller
den rätte mannen för uppdraget. En sålunda utsedd förvaltare blir
icke längre en vissa borgenärers man, utan han blir en person, som halvt
handlar under ämbetsmannaansvar. Ålade man därjämte konkursdomaren
att själv följa ^förvaltningen och söka redan från början avvärja uppkommande
tvistefrågor —- en domare, som icke skulle spara sitt ingripande, till
dess dessa tvister fatt en sådan akut karaktär, att de icke kunna slitas på
annat sätt än genom domstolens avgörande, utan som genom sitt övervakande
av förvaltningen och sitt ständiga deltagande i strävandena att utjämna
och förlika de delade meningar, som kunna uppstå — så synes man
bäst tillgodose samtliga parters berättigade intressen. På så sätt skulle jämväl
skärpas domarens strävan att erhålla en skicklig förvaltare. Till en dylik
anordning borde också, såsom av konkurslagstiftningskommittén jämväl
föreslagits, fogas ett av borgenärerna utsett kontrollorgan, bestående av en
eller flera personer, som hade att å deras vägnar följa den fortskridande
förvaltningen och göra de erinringar, till vilka fog kunde förefinnas.
Från andra håll har man ställt sig mera tveksam till detta uppslag. Från
ater andra håll har det med synnerlig styrka hävdats, att borgenärernas av
ålder utövade rätt att tillvarataga sina intressen i konkursboet genom egna
valda förtroendemän måste bibehållas.»
Propositionen blev icke av riksdagen godkänd, utan riksdagen anhöll örn
framläggande av nytt förslag till konkurslag, därvid frågan om konkursförvaltningen
borde tagas under förnyad omprövning.
82 § konkurslagen erhöll sin i lagen givna utformning i ett år 1920 avgivet
förslag, utarbetat av särskilda sakkunniga. Dessa anförde i sitt be
-
Första laaufskottets utlåtande Nr 12.
5
tänkande: »Vad beträffar frågan, huruvida förslaget tillräckligt effektivt
tillgodoser kravet på att konkursfunktionärernas arvoden icke överstiga skäliga
belopp, så må ej förbises, att avgörande härför i främsta rummet är
det sätt, varpå domstolarna må anses komma att utöva den dem i förslaget
tillagda rätten att bestämma arvoden. Med kännedom om den stränghet,
varmed domstolarna i rättegångsmål pläga pröva parternas kostnadsersättningskrav,
torde det icke vara att befara, att domstolarna skulle bliva
benägna för en otillbörlig slapphet vid bedömandet av arvodeskrav från
konkursfunktionärers sida.»
Ny proposition i ämnet förelädes riksdagen 1921, varvid departementschefen
bl. a. anförde, att de bestämmelser, som hade till syfte att fastslå,
att mer än en förvaltare normalt icke borde finnas och att konkursdomaren
vöre pliktig att ex officio tillse, att förvaltarebefattningama besattes med
därför kvalificerade personer, blivit omarbetade.
Den nya konkurslagen utfärdades den 13 maj 1921.
I förevarande motion anföres bland annat följande:
»Ett område, vilket i hög grad synes påkalla ett ingripande från lagstiftningens
sida, är konkursförvaltningen; framförallt föreligger ett trängande
behov av vägledande regler för bestämmande och begränsande av de arvoden,
som vid det administrativa genomförandet av en konkurs skola utgå
till konkursförvaltare. I brist på klara och skyddande bestämmelser inom
detta område synes numera hava utvecklats den tendensen, att ett konkursbos
tillgångar utan vidare kunna bliva föremål för en till förintelse gränsande
åderlåtning, innan slutredovisning sker.
Det är tragiskt att gång efter annan nödgas bevittna, hurusom tillgångar
eller kvarvarande fragment av tillgångar i ett konkursbo sålunda förintas
och berövas av olyckan ofta hårt drabbade människor genom en många
gånger onödigt långvarig, byråkratisk och dyrbar utredningsprocedur, som
i sinom tid avslutas med avgivandet av en av konkursförvaltama med synnerlig
omsorg uppsatt och ordentligt pepprad arvodesräkning, där var för
sig specificeras ersättningsbeloppen för en mångfald avgivna berättelser, infordrade
yttranden, uppsättande av annonser och anmaningar, sammanträden,
resor, tidsspillan m. m., i oändlighet.--
Det kan icke vara riktigt att i de fall, då privategendom tages under administrativ
förvaltning på grund av bestämmelser i allmän lag, hithörande nu
gällande lagregler synbarligen icke torde giva tillbörligt skydd åt den eller
dem som i första hand lia obestridliga rättsintressen i eller äganderätt till de
tillgångar som möjligen finnas kvar sedan konkursboets skulder betalats.»
Ett av huvudsyftena med den omarbetning av konkurslagen som resulterade
i 1921 års lag var att skapa en sådan organisation av konkursförvaltningen
att en snabb utredning och avveckling av konkursboet kunde åstadkommas
samt konkurskostnaderna nedbringas. Vid lagens tillkomst voro de
åtgärder som borde vidtagas för tillgodoseende av detta syfte föremål för
omsorgsfullt övervägande. Till begränsande av konkurskostnaderna bestämdes
att i regel endast en konkursförvaltare skall finnas för konkursens
huvudstadium. Genom att arvodesprövningen lades i domstolarnas händer
avsåg man att skapa säkerhet för att oskäliga belopp ej skulle utgå. Er
-
Utskottet.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 12.
farenheterna av lagens tillämpning torde giva vid handen, att de nya reglerna
varit ägnade att undanröja tidigare missförhållanden och att i stort
sett en väsentlig förbättring inträtt.
Kontrollen över konkursförvaltningen ligger emellertid delvis hos konkursborgenärerna
själva; jämväl vid arvodesprövningen äro de i tillfälle
att bevaka sina intressen. Det torde vara allmänt bekant att de möjligheter
som härvidlag stå konkursborgenärema till buds begagnas i ganska
ringa utsträckning. Härtill bidrager givetvis att en effektiv tillsyn över
förvaltningen eller granskning av arvodesräkningarnas skälighet för en enskild
borgenär stundom skulle innebära större kostnader och mera besvär än
som uppväges av den vinst som möjligen kan komma på hans del. I praktiken
torde i regel den kontrollerande och granskande verksamhet som
åligger domare och rättens ombudsmän vara den väsentliga. Det åligger
konkursdomaren att tillse, att mer än en konkursförvaltare utses allenast när
det är oundgängligen nödvändigt. Vidare har såväl rättens ombudsman som
konkursdomaren att följa konkursutredningens gång och att vidtaga nödiga
åtgärder för att få konkurser, vilkas avslutande onödigt fördröjts, bragta
till slut. Vid bestämmandet av konkursarvodena skall rätten, även om anmärkning
mot arvodenas storlek icke framställts, noga pröva skäligheten av
vad som begärts.
Att fall förekommit, då arvoden blivit bestämda till högre belopp än som
skäligen bort utgå, torde icke kunna bestridas. Det bör emellertid beaktas
att det för domstolen kan föreligga svårighet att fullt rättvist bedöma värdet
av det arbete som nedlagts å konkursförvaltningen. I motsats till vad som
är fallet i fråga om rättegångsmål äger ju domstolen icke någon omedelbar
kännedom örn detta arbete. Att genom nya eller ändrade lagbestämmelser
helt undanröja de missförhållanden på förevarande område som då
och då kunna yppa sig, synes knappast möjligt. Ett nytt kontrollorgan
skulle belt naturligt icke komma att utgöra någon fullständig garanti för
att ej för höga arvodesbelopp bleve bestämda; för övrigt skulle ett sådant
organs inrättande även medföra kostnader för konkursboen. Emellertid
vill utskottet understryka att det är av synnerlig vikt alt konkursdomare och
rättens ombudsmän fullgöra de dem enligt gällande rätt åvilande skyldigheter
i fråga om kontroll över konkursförvaltning och granskning av arvoden. Att
dessa skyldigheter behörigen fullgöras är bl. a. föremål för justitieombudsmannens
uppmärksamhet vid hans inspektioner.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 februari 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Första lagutskottets utlåtande Nr 12.
7
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Eskhult,
Karl Johan Olsson, Theodor Magnusson, Brandt* och Caap;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark*, Olsson i Mellerud,
Berg, Werner i Höjen*, Hansson i Vännäsby* och Lindahl.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Werner i Höjen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.