Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lotteriförordning.
1939-03-16 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1939:17, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lotteriförordning.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1939 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lotteriförordning.
Genom en den 20 januari 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 76, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden förklarat sig vilja inhämta riksdagens yttrande över följande
vid propositionen fogade
Förslag
till
lotteriförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Lotteri om penningar eller penningars värde må ej utan tillstånd av Kungl.
Maj:t för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ordning än som
stadgas i denna förordning.
Såsom lotteri anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning
eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en
eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en
var deltagare. Marknads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater,
ringkastningsanordningar och skjutbanor, vilka äro förenade med vinstmöjligheter
som nu sagts, skola betraktas såsom lotterier oavsett företagens beskaffenhet
i övrigt.
Bestämmelserna i denna förordning äga ej tillämpning å svenska statens
premieobligationer.
2 §•
Lotteri må anordnas efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar
innan, under förutsättning
att lotteriet anordnas i samband med offentlig nöjestillställning eller tillställning
till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 17.
1
2 Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna icke överstiger
25 öre,
att vinsterna uteslutande utgöras av varor eller av anvisningar, gällande
såsom betalningsmedel allenast inom det för tillställningen avsedda området,
att värdet å högsta vinst icke överstiger 5 kronor,
samt att vinstfördelning äger rum i omedelbar anslutning till deltagande
i lotteriet.
3 §.
Lotteri, däri insatser, om sådana fordras, och vinster äro till antal och
storlek bestämda enligt uppgjord plan, må, oaktat de i 2 § angivna förutsättningarna
icke äro för handen, anordnas
a) efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar innan, under förutsättning
att
lotteriet anordnas i samband med tillställning till förmån för välgörande,
kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,
att vinsterna icke utgöras av penningar eller värdepapper,
att behållningen i lotteriet uteslutande användes för det ändamål, till vars
förmån den tillställning äger rum i samband varmed lotteriet är anordnat,
samt
att icke vid samma tillställning anordnas lotterier, som avses i denna paragraf,
med insatser till högre sammanlagt belopp än 1,000 kronor;
b) efter tillstånd av länsstyrelsen under förutsättning
att lotteriet anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål eller till svenska konstidkares understöd och uppmuntran,
att lotteriet bedrives allenast inom länet,
att vinsterna icke utgöras av penningar eller värdepapper, samt
att icke inom länet av samme anordnare under kalenderåret anordnas lotterier,
som avses i denna paragraf, med insatser till högre sammanlagt belopp
än 3,000 kronor, lotterier, vilka anordnas enligt 2 § eller enligt a)
här ovan, därvid dock icke medräknade.
4 §•
Anordnare av lotteri, varom förmäles i 2 och 3 §§, vare skyldig att ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, som polismyndigheten eller länsstyrelsen,
en var såvitt angår lotteri varmed den myndigheten enligt nämnda paragrafer
har att taga befattning, må finna anledning meddela för åstadkommande av
kontroll å och ordning vid lotteriet. Vid meddelande av dylika föreskrifter
skall iakttagas, att lotteriet icke mer än nödigt är betungas.
Länsstyrelsen äger vid meddelande av tillstånd enligt 3 § tillika att för
tillståndets tillgodonjutande föreskriva de närmare villkor med avseende å
lotteriet, som av omständigheterna kunna föranledas.
Varor, vilka användas såsom vinster i lotteri enligt 3 §, skola, med un
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
3
dantag för skänkta föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet.
Förekomma i sådant lotteri anvisningar å varor såsom vinster, skola anvisningarna
vara så beskaffade, att de möjliggöra förvärv av varor som nyss
sagts.
5 §•
Utan anmälan eller tillstånd, varom förut i denna förordning stadgas, må
lotteri anordnas i samband med utgivande av tryckt periodisk skrift, under
förutsättning
att anordnande av lotterier icke ingår såsom väsentligt led i utgivandet
av skriften,
att deltagande i lotteriet står öppet för en var utan erläggande av prenumerationsavgift
eller annan insats, samt
att värdet å högsta vinst icke överstiger 100 kronor.
6 §■
Ej må någon främja deltagande i inom landet anordnat lotteri, som ej
är tillåtet, eller i utländskt lotteri
genom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla
bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan handling, avsedd
för deltagande däri,
genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser i lotteriet eller
förmedla insamling av insatser,
genom att förmedla utbekommande av vinst från lotteriet eller
genom att eljest tillhandagå annan vid deltagande i lotteriet.
Det vare ock förbjudet att kungöra tillhandagående, varom förut nämnts,
eller att sprida inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande
meddelande beträffande lotteri, som avses i denna paragraf, såframt ej
av omständigheterna framgår, att avsikten icke är att främja deltagande i
lotteriet.
7 §•
Ej må någon yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan
vid deltagande i lotteri, som är tillåtet, utan medgivande av anordnaren.
Utan tillstånd av Kungl. Maj:t må ej bedrivas yrkesmässig verksamhet,
varigenom andel i bevis om rätt till delaktighet i lotteri, som i första stycket
sägs, avyttras eller särskild rätt till den å beviset utfallande vinst eller andel
däri tillförsäkras annan.
Ej heller må utan tillstånd av Kungl. Maj:t vid yrkesmässig försäljning
av delaktighetsbevis, som nyss nämnts, försäljningen ske mot betalning i
särskilda poster eller beviset av säljaren innehållas såsom säkerhet för köpeskillingen.
8 §■
Vad i denna förordning stadgas skall äga tillämpning jämväl å sådant lotteri,
vid vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss sam
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4:
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
manslutning, därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri
eller lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, varunder
deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten.
9 §•
Med polismyndighet förstås i denna förordning för Stockholm Överståthållarämbetet,
för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga
städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej
finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
10 §.
överträdelse av i denna förordning stadgade förbud eller enligt 4 § andra
stycket föreskrivna villkor straffes med dagsböter.
Beträdes någon, som förut fällts till straff för förseelse som avses i första
stycket, andra gången eller oftare med sådan förseelse eller äro omständigheterna
eljest försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas.
Bryter någon mot föreskrift, som meddelats enligt 4 § första stycket, eller
mot bestämmelserna i tredje stycket av samma paragraf, vare straffet böter,
högst trehundra kronor.
11 §•
Då för överträdelse av i denna förordning stadgade förbud dömes, vare
tillika förverkade för lotteriet uppburna insatser samt bevis örn rätt till delaktighet
i lotteriet och andra lotteriet avseende handlingar, varmed olagligen
tagits befattning.
Dömes någon för överträdelse av stadgandet i 1 §, må jämväl förklaras
förbrutna i lotteriet utfästa vinster, vilka äro åtkomliga och icke utgöras av
penningar.
12 §.
Åtal för förseelse, som avses i 10 § första och andra styckena, skall anhängiggöras
vid allmän domstol.
Åtal för förseelse, som avses i 10 § tredje stycket, må jämväl anhängiggöras
vid polisdomstol, örn sådan finnes, eller hos poliskammare.
Åtal utföres av allmän åklagare.
13 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom insatser, vilka dömas
förverkade, och värdet av förbrutna vinster tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 6 augusti 1881 (nr
38, sid. 2) angående förbud mot lotterier och andra dylika företag samt mot
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
5
försäljning av lotter för in- eller utländska lotteriers eller andra sådana företags
räkning, förordningarna den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj
1931 (nr 115), innefattande tillägg till nämnda förordning, samt förordningen
den 7 juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar.
Beträffande de skäl som ligga till grund för det framlagda förslaget får
utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till
propositionen.
Gällande bestämmelser om lotterier och vissa liknande företag.
Enligt 18 kap. 14 § strafflagen skall den som håller hus, där äventyrliga
spel om penningar eller penningevärde allmänneligen bedrivas, straffas med
fängelse i högst sex månader eller böter. Tillåter den, som håller källare,
värdshus eller annat allmänt näringsställe, att sådant spel där bedrives, dömes
till böter. Den som å ställe, som sålunda är sagt, deltager i äventyrligt
spel, skall ock straffas med böter.
Enligt förordningen den 6 augusti 1881 (nr 38, sid. 2) angående förbud
mot lotterier och andra dylika företag samt mot försäljning av lotter för ineller
utländska lotteriers eller andra sådana företags räkning må lotteri om
penningar eller penningars värde icke för allmänheten inrättas och öppnas.
Vidare förbjudes att, för egen eller annans räkning, utbjuda eller avyttra
lott eller annat bevis om rätt till delaktighet i lotteri eller att kungöra försäljning
av sådant bevis. Ifrågavarande förbud gäller ock örn annat företag,
varigenom åt en eller flera av de däri deltagande erbjudes i penningar
eller penningars värde utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning
utgående vinst till högre belopp än det, som erbjudes åt en var av
deltagarna. Efter tillstånd av länsstyrelsen må emellertid, utan hinder av
dessa stadganden, bortlottning i särskilda fall ske av lösören för välgörande
eller allmännyttigt ändamål eller av konstsaker till svenska konstidkares
understöd och uppmuntran under förutsättning att lotternas sammanlagda
försäljningsvärde ej överstiger 3,000 kronor. Förseelse mot förordningen
är belagd med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor varjämte,
då lösören hållits till föryttrande genom lottning, dessa, om de finnas åtkomliga,
skola dömas förbrutna.
Genom två förordningar den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj 1931
(nr 115), innefattande tillägg till 1881 års lotteriförordning, hava vissa förbud
meddelats mot yrkesmässigt avyttrande av andelar och vinsträttigheter
i premieobligationer, lottsedlar och dylika bevis ävensom mot yrkesmässig
avbetalningshandel med handlingar av nämnt slag.
Jämsides med 1881 års lotteriförordning gäller vidare förordningen den 7
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 1
juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar. I sistnämnda
förordning stadgas förbud mot anordnande för allmänheten av vadhållning
medelst totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt i samband
med kapplöpning eller annan tävlan utan tillstånd av Kungl. Majit. Vidare
förbjudes att främja deltagandet i sådan inom landet anordnad vadhållning,
som ej är tillåten, eller i utländsk vadhållning genom att för egen
eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla bevis örn
rätt till delaktighet i vadhållningen eller annan handling, avsedd för deltagande
däri, genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser
i vadhållningen eller förmedla insamlandet av insatser eller genom att eljest
tillhandagå annan vid deltagande i vadhållningen. Slutligen förbjudes dels
att kungöra försäljning eller förmedling av bevis eller annan handling, som
nyss nämnts, eller att sprida inbjudningar, planer, vinstförteckningar eller
andra liknande meddelanden, som hava avseende å otillåten vadhållning,
dels ock att utan medgivande av den, som erhållit tillstånd att anordna
vadhållning, yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid
deltagande däri. Ifrågavarande förbud gälla även vadhållning vid vilken
såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss förening,
därest föreningen tillkommit väsentligen för anordnande av dylik vadhållning
eller vadhållningen eljest är att jämställa med vadhållning, anordnad
för allmänheten. Överträdelse av förbuden straffas med dagsböter
varjämte förverkas de vid vadhållningen gjorda insatser, som den brottslige
uppburit, samt kuponger, delaktighetsbevis och andra dylika vadhållningen
avseende handlingar. Upprepad förseelse eller förseelse i större omfattning
eller yrkesmässigt kan medföra fängelse i högst ett år.
I § 3 mom. 12 tryckfrihetsförordningen stadgas straff för inbjudningar
till deltagande uti inländskt lotteriföretag, som ej är tillåtet, ävensom i utländskt
lotteri.
Till belysning av frågan om de olika författningarnas tillämplighetsområden
må här anföras följande uttalanden i professor Nils Stjernbergs arbete
»Kommentar till strafflagen kap. 17—18» (andra uppl.) sid. 151—154:
Uttrycket »spel» i 18 kap. 14 § strafflagen är att fatta i strängt teknisk
mening. För »spel» i denna mening förutsättes ett uttryckligt eller genom
konkludent handlande ingånget avtal, varigenom deltagarna underkasta sig
risken av en förmögenhetsförlust mot erhållande av en vinstmöjlighet, vidare
en fortgående verksamhet från i avtalet deltagande för vinstmöjlighetens
förverkligande eller förmögenhetsförlustens undvikande enligt i avtalet
ingående förutsättningar, samt slutligen att slumpen därvid förutsättes
åtminstone till en viss grad skola inverka på utfallet. Hit hör sålunda även
t. ex. tärningsspel och s. k. rulettspel. Från spel har man att särhålla vadet.
Det avgörande är här icke, huruvida i avtalet deltagande förutsättes
skola genom egen verksamhet inverka på utgången eller ej. Ty så kan vara
förhållandet även vid ett vad. Det för vadet utmärkande är fastmera, att
avtalet i fråga objektivt sett framstår såsom ett uttryck för en strid mellan
olika meningar eller uppfattningar hos deltagarna angående vissa existenta
eller i framtiden inträffande sakförhållanden. I fråga örn existenta sak
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
7
förhållanden får så anses vara fallet, därest de deltagande vid avtalets ingående
ägt möjlighet alt konstatera sakförhållandet i fråga, varemot rena
gissningstävlingar äro att hänföra till spelets område. I fråga örn framtida
sakförhållanden får så anses vara fallet, även om slumpen därvid förutsättes
kunna spela in, men utfallet likvisst, objektivt sett, framstår såsom väsentligen
grundat i redan konstaterbara sakförhållanden. — Med »äventyrligt»
spel åter förstås ett sådant spel, vid vilket från samtliga eller åtminstone
flertalet deltagares sida utfallet förutsättes skola uteslutande eller alldeles
övervägande bestämmas genom slumpen (hasardspel). På vinstmöjlighetens
eller förlustriskens storlek kommer det däremot icke an.
Från äventyrligt spel, i den mening 18 kap. 14 § strafflagen tager detta
ord, har man att särhålla lotterier. Ett lotteri är ett företag, varigenom ett
subjekt (anordnaren) genom utfästelse i enlighet med en tillkännagiven plan
inbjuder andra subjekt till förvärvande av en alldeles övervägande av slumpen
(lottning eller annan därmed jämförlig anordning) beroende ekonomisk
vinstmöjlighet mot erläggande av bestämda ekonomiska motprestationer, åtminstone
av alla dem som icke bliva vinnare, samt att enligt planen samtliga
dessa vinstmöjligheter förutsättas förverkligade genom ett enhetligt ordnat
förfarande. I övrigt kunna alla spelets kännetecken därvid föreligga.
Även anordnaren kan sålunda underkasta sig en viss risk för förmögenhets1’örlust.
Anordningen kan förutsätta en verksamhet av de i lotteriet deltagande
för vinstmöjlighetens realiserande. Det avgörande är att vinstmöjligheten
och motprestationens storlek äro enligt den tillkännagivna planen bestämda,
så att det icke står deltagarna fritt att genom godtyckligt ändrande av
motprestationens storlek bereda sig ändrade vinstmöjligheter. Det s. k.
rulettspelet faller därför utanför lotteriets område, ehuru det eljes i mycket
äger dess kännetecken. Innebär inbjudan icke någon ekonomisk förlustrisk
för deltagarna, i ty att deras motprestationer, bortsett från den av utfästelsen
beroende vinstmöjligheten, skola göras mot erhållande av full ekonomisk
valuta, är företaget enligt i vårt land härskande rättsuppfattning icke att anse
såsom lotteri i egentlig mening. Emellertid skall enligt 2 § av 1881 års lotteriförordning
vad som är stadgat angående lotterier gälla även »annat företag,
varigenom åt en eller flera av de däruti deltagande erbjudes i penningar eller
penningars värde utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning
utgående vinst till högre belopp än det, som erbjudes at en var av deltagarne».
Innebörden av denna bestämmelse är först och främst den, att även om man
under uttrycket »lotteri» vill hänföra allenast sådana anordningar, vid vilka
vinstmöjligheten är avsedd att realiseras medelst lottning, hit blir att hänföra
även sådana fall, då den är avsedd att förverkligas genom »annan
därmed jämförlig anordning». Angående vad under sistnämnda uttryck är
att hänföra, se rättsfall N. J. A. 1891 s. 59 (s. k. ringkastningsspel icke ansett
såsom lotteri); 1899 s. 503 (anordnande av prisskjutning med en s. k. luftkanon,
vilken icke synes hava varit avsedd att inriktas av den skjutande, dit
hänfört); rättsfallen 1908 s. 399 och 418, 1909 s. 29 och 1910 s. 98 (anordnande
av gissningstävlan under vissa förhållanden hänfört under förevarande
stadgande); rättsfall 1908 s. 399 (anordnande av premieutdelning å utgivna
premiekuponger på grundval av den ordning, i vilken de insända kupongförsändelserna
öppnades, hänfört under förevarande stadgande); 1916 s. 469
(anordning, varigenom vinsten bestämts att utgå på grundval av datum för
gjord beställning, hänförd under förevarande stadgande). Meri vidare inbegripas
under nämnda stadgande även de ovan angivna tall, då inbjudan i
fråga icke innebär någon ekonomisk förlustrisk lör deltagarna, i ty att
deras förmögenhetsprestationer skola göras mot erhållande av lull ekonomisk
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
valuta, även bortsett från den av utfästelsen beroende vinstmöjligheten. Stadgandets
krav på ett »företag», och ett företag, »varigenom» »erbjudes» »en
utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig anordning utgående vinst»,
innefattar emellertid säkerligen ett krav på, att det skall föreligga en genom
utfästelse enligt en bestämd plan gjord inbjudan till förvärvande av en av
lottning eller därmed jämförlig anordning beroende vinstmöjlighet. Däremot
synes det icke vara något hinder för stadgandets tillämpning, att sådan inbjudan
skett på grundval av till anordnaren redan fullgjorda ekonomiska prestationer
eller att ens någon motprestation överhuvud betingats för »deltagande
i företaget».
Det nu framlagda förslagets tillkomst.
Med skrivelse den 27 maj 1938 hava de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 30 december 1935 tillkallade sakkunniga för utredning om
inrättande av ett statslotteri samt vissa andra frågor, avseende lotterier,
framlagt betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. (Stat. off. utr.
1938:17). De sakkunnigas betänkande innefattar tillika yttrande med anledning
av vissa till dem under utredningsarbetet remitterade framställningar
i ämnet, nämligen dels en skrivelse den 27 maj 1936 från Svenska tidningsutgivareföreningens
styrelse, dels en skrivelse den 3 februari 1937 från
Sveriges tivoliägareförening, Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening
och Sveriges tivoliägares tjänstemannaförbund, dels ock en skrivelse den
16 november 1937 från firma Wesslings basarvaru aktiebolag. Slutligen
har i förslaget hänsyn jämväl tagits till ett av de sakkunniga den 2 juni
1937 till chefen för handelsdepartementet avgivet yttrande med förslag till
sådan ändring i gällande lagstiftning, att anordnande av s. k. tippning för
allmänheten utan samband med tävling förbjödes.
över de sakkunnigas betänkande och förslag hava yttranden avgivits, beträffande
utredningen i dess helhet av justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna
— vilka i stor utsträckning vid sina yttranden fogat utlåtanden av
underordnade myndigheter m. fl. — och Svenska penninglotteriet aktiebolag,
samt över särskilda delar av utredningen av generalpoststyrelsen, fullmäktige
i riksgäldskontoret, Aktiebolaget tipstjänst, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening.
Härjämte hava Folkets parkers centralstyrelse, Lisebergs aktiebolag,
Aktiebolaget folkets park i Malmö och Aktiebolaget gröna
lunds tivoli gemensamt inkommit med en skrift i ärendet. I de synpunkter,
som anförts av tivoliägareföreningarna samt i yttrandet från Folkets
parkers centralstyrelse m. fl., hava i särskilda skrivelser instämt ett betydande
antal idrottssammanslutningar och andra organisationer. Slutligen
hava Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, Aktiebolaget
Lindarna, Falun, och utgivaren av tidningen »Vi tippa» E. Hallgren
ävensom firma Wesslings basarvaru aktiebolag med instämmande av Svenska
landsbygdens ungdomsförbund, Nationaltemplarorden, Nykterhetsorganisationen
Verdandi, Skytteförbundens överstyrelse, Sveriges scoutförbund och
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
9
Förbundet mellan Sveriges kristliga föreningar av unge män i särskilda skrivelser
framfört vissa synpunkter och önskemål i ämnet.
De sakkunnigas förslag till lotteriförordning har därefter undergått omarbetning
inom handelsdepartementet.
Förslagets innehåll.
Rörande de sakkunnigas förslag må anföras följande.
De sakkunniga framhålla, att den av rättspraxis godtagna nuvarande
gränsdragningen mellan ur lotterisynpunkt tillåtna och otillåtna företag icke
är lyckad. Denna gränsdragning, som bottnar i uppfattningen att ett
företag icke beröres av lotterilagstiftningen, därest skicklighetsmomentet är
större än slumpmomentet, anse de sakkunniga vålla åtskillig osäkerhet hos
såväl myndigheter som företagare. För att undvika sådan osäkerhet bör
enligt de sakkunnigas méning frågan, huruvida ett företag skall bedömas
såsom lotteri, i största möjliga utsträckning avgöras icke med hänsyn till
den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet utan med hänsyn
till den allmänna karaktären hos den anordning, på vilken företaget bygger.
Den praxis, som utbildats på området, bör därvid tagas till utgångspunkt
på så sätt, att under lotterilagstiftningen inbegripas samtliga sådana
slag av företag, utan hänsyn till om slumpen spelar stor eller liten roll, vilka
enligt hittillsvarande praxis bedömas såsom lotteri då slumpmomentet överväger
skicklighetsmomentet. Ett tivolispel t. ex. bör alltså anses som lotteri,
även örn företagna prov skulle visa att skickligheten är avgörande, ehuru
icke ensam avgörande, för resultatet.
Enligt de sakkunnigas förslag till lotteriförordning, vilken avses skola
ersätta såväl nuvarande 1881 års lotteriförordning som 1934 års vadliållningsf
orörd ning, skall såsom huvudregel gälla (1 §), att lotteri om penningar
eller penningars värde icke får för allmänheten anordnas utan tillstånd
av Kungl. Maj:t. Såsom lotteri skall härvid anses varje företag, däri efter
lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis
beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre
värde än det, som erhålles av en var deltagare. Undantag göras dock för
svenska statens premieobligationer samt företag, som uppenbarligen icke
åsyfta ekonomisk vinning. I den föreslagna förordningen stadgas vidare
för vissa särskilt angivna lotterier undantag från huvudregeln örn fordran
på Kungl. Maj:ts tillstånd.
I sin motivering till bestämmelsen i 1 § örn vilka företag, som skulle anses
såsom lotterier, anföra de sakkunniga bland annat:
Någon definition i egentlig mening å begreppet lotteri torde ej erfordras.
Däremot borde angivas de fall då elt företag, enligt den principiella uppfattning,
åt vilken i det föregående givits uttryck, skulle anses såsom lotteri. En
möjlighet vore härvid att såsom lotteri beteckna varje företag, som avgjordes
genom lottning eller annan av slumpen helt eller delvis beroende anordning,
och vari till någon eller några deltagare utginge högre vinst än den alla er
-
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
holle, samt att därefter från denna regel göra vissa uppräknade undantag.
En dylik uppräkning bleve emellertid både omfattande och äventyrlig. Med
nyssberörda bestämning av lotteribegreppet skulle nämligen därunder falla
ett stort antal företag, som uppenbarligen ej borde behandlas såsom lotterier.
Undantag finge sålunda göras för exempelvis idrottstävlingar och andra
tävlingar, där resultatet väsentligen berodde på de deltagandes fysiska egenskaper
eller på yrkesskicklighet eller utbildning, tävlingar av vetenskaplig,
konstnärlig eller därmed jämförlig beskaffenhet m. m. Att åstadkomma en
fullständig förteckning över dylika undantag vore tydligen förenat med stora
svårigheter. Ramen bleve lätt antingen för vid eller för trång.
En annan möjlighet — till undvikande av all osäkerhet på området — vöre
att söka i förordningen uttömmande uppräkna de olika företag, å vilka densamma
skulle äga tillämpning. Emellertid torde vara förståndigast att lämna
ett visst utrymme åt rättspraxis. En fullständig uppräkning torde i varje
tal! icke kunna ske. Man torde alltid bliva tvungen att skydda sig mot förbiseenden
genom att taga in något stadgande om »likartade» eller »jämförbara»
lördag. Ett dylikt stadgande erfordrades jämväl med hänsyn därtill
att möjligheterna vore stora att nya, hittills okända, slag av företag igångsattes,
vilka man alltså nu ej kunde närmare angiva, men vilka rimligen borde
omfattas av förordningen. Det syntes också önskvärt att undvika större
stelhet i systemet än som ur rättssäkerhetssynpunkt vore absolut nödvändig.
Vid angivande i författningsform av den nya lagstiftningens tillämpningsområde
hade det i betraktande av vad nu anförts befunnits lämpligt att ansluta
till den terminologi, som begagnats för lotteriliknande företag i nuvarande
lotteriförordning, med vederbörliga kompletteringar. I det av sakkunniga
utarbetade förslaget till ny lotteriförordning hade från dessa utgångspunkter
stadgats, att såsom lotteri skulle anses varje företag, där vinstfördelningen
skedde efter »lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig, av slumpen
helt eller delvis beroende, anordning». Enligt gällande förordning jämställdes,
såsom förut nämnts, med lotteri allenast annat företag, där vinstfördelningen
ägde rum efter »lottning eller därmed jämförlig anordning».
Det nya i förslaget vöre alltså dels att, vid sidan av lottning, nämndes även
gissning och vadhållning, dels ock att slumpmomentets större eller mindre
inverkan uttryckligen förklarades icke skola tillmätas någon betydelse. Härmed
torde vinnas det syfte, som i det föregående angivits böra eftersträvas,
eller att företag, baserat på en anordning av det slag, som hittills ansetts medföra
lotteriförordningens tillämpning i vissa fall, nämligen om slumpen spelat
en avgörande roll, framdeles bleve att betrakta såsom lotteri, oberoende av
slumpen Å andra sidan torde av den föreslagna exemplifieringen »lottning,
gissning, vadhållning eller jämförlig» anordning framgå, att t. ex. en idrottstävling,
oaktat givetvis även där ett slumpmoment spelade in, icke omfattades
av stadgandet. Detsamma gällde naturligtvis tävlingar av konstnärlig eller
litterär beskaffenhet, tävlingar beroende på yrkesskicklighet eller särskild
utbildning och andra dylika tävlingar. Även om vid sådan tävling två eller
flera deltagare skulle befinnas lika vinstberättigade och resultatet därför
skulle slutligt avgöras genom lottning dem emellan, torde lotteribestämmelserna
här icke vara att anse såsom tillämpliga.
Därest lagstiftningens tillämpningsområde angåves på sätt här föreslagits,
torde därunder — åtminstone som regel —- ej falla sådana slag av tivolinöjen
som skjutbanor och ringkastningsanordningar. En tävling på ett tivolis
skjutbana behövde icke vara mera lotteribetonad än t. ex. en tävling, anordnad
av någon skytteförening; och i anslutning till vad nyss sagts om
idrottstävlingar borde naturligtvis skyttetävlingar ej betraktas såsom lotterier.
Prisskjutningar å tivolibanor skiljde sig visserligen i så måtto från egent
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
11
liga skyttetävlingar, att varje tävlande vid de förstnämnda hade möjlighet till
ett obegränsat antal insatser. Deltagarna skulle härigenom, på samma sätt
som vid lotterier, kunna frestas att satsa större belopp än som kunde anses
försvarligt. Men å andra sidan torde man utgå från att vinstvärdena hölles
inom sådana gränser, att de ej lockade till överdrivet deltagande. En tivoliskjutbana
torde huvudsakligen vara anlagd på att roa de besökande. Vinsterna,
där sådana funnes, spelade en sekundär roll. Alltför värdefulla vinster
torde vara uteslutna jämväl av den anledningen, att tivoliägaren genom höga
vinstvärden skulle riskera ekonomisk förlust, så snart en skicklig skytt deltoge.
Vad nu anförts torde i huvudsak äga motsvarande tillämpning beträffande
ringkastning och tivolinöjen av liknande art. Undantag kunde dock
tänkas. Såsom lotteri borde t. ex. enligt de sakkunnigas mening anses en
skjutbana, örn där tävlades med förbundna ögon, eller en ringkastning, där
de föremål, som skulle inringas, doldes av ett förhänge, över vilket ringarna
måste kastas. Även andra undantagsfall kunde naturligtvis förekomma.
Att på förhand mera uttömmande angiva, när ett tivolinöje av typen skjutbana
eller ringkastning sålunda, ehuru det regelmässigt icke folie under
lolteribegreppet enligt förslagets 1 §, likväl borde anses såsom lotteri, vore
omöjligt. Frågan finge bedömas efter omständigheterna. Avgörande syntes
härvid bliva huruvida och i vilken mån anordningen avveke från vad som
enligt praxis kunde betecknas såsom det normala för ifrågavarande slag av
anordningar.
I likhet med nuvarande lotteriförordning och vadhållningsförordningen
torde den nya lotteriförordningen allenast böra omfatta sådana företag, vilka
anordnades för allmänheten. Till undvikande av att denna bestämmelse
kringginges genom föreningsbildande eller dylikt torde särskilt stadgande
böra upptagas.
Med hänsyn till tivolispelen hade den i nuvarande lotteriförordning angivna
förutsättningen för förordningens tillämpning, att åt en eller flera av
de i företaget deltagande erbjödes vinst till högre belopp än det som erbjödes
åt en var av deltagarna, i förslaget ändrats därhän, att i stället erfordrades,
att av en eller flera deltagare kunde erhållas vinst till högre belopp än det
som alla kunde erhålla. I
I propositionen anför departementschefen angående förslaget i allmänhet
samt — efter en redogörelse för innehållet i vissa avgivna yttranden — beträffande
de grundläggande bestämmelserna i 1 § bland annat följande:
»Det torde vara en allmän mening, att nuvarande lotterilagstiftning icke
är tillfredsställande. Anledningen härtill lärer i främsta rummet vara att
söka i den av de sakkunniga framhållna svårigheten att enligt gällande bestämmelser
avgöra, huruvida ett företag är eller icke är tillåtet. I detta
hänseende delar jag de sakkunnigas uppfattning, att frågan huruvida ett
företag skall bedömas såsom lotteri rätteligen bör avgöras, icke, på sätt
nu är fallet, efter den större eller mindre graden av slump i det speciella
fallet utan med hänsyn till den allmänna karaktären hos den anordning,
på vilken företaget bygger. Lotteriförordningen av 1881 är vidare bristfällig
därutinnan, att reklam för och annat främjande av otillåtna lotterier,
såväl in- som utländska, icke verksamt hindras genom förordningens bestämmelser.
Förhållandet har vid upprepade tillfällen varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet. De sakkunnigas förslag, vilket i dessa delar
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
nära ansluter sig till föreskrifterna i 1934 års vadhållningsföroröning, söker
avhjälpa de anmärkta bristerna och torde härigenom vara ägnat att motverka
deltagandet från svensk sida i utländska eller eljest otillåtna lotteriföretag.
Slutligen må erinras att nuvarande lotteriförordning, med dess
undantagslösa förbud mot anordnande av lotteri för allmänheten utan tillstånd,
i vissa fall kan framstå såsom onödigt sträng och ur praktiska synpunkter
mindre lämplig. Följden torde också vara att gällande bestämmelser
ej sällan åsidosättas utan att förseelsen beivras. Jag tänker härvid bland
annat på smärre basarlotterier och på tidningslotterier. Jämväl härutinnan
avser de sakkunnigas förslag att åstadkomma en förbättring.
Det föreliggande förslaget till lotteriförordning upptager i sig även bestämmelser
angående vadhållning. Författningstekniskt synes detta innebära
en fördel. I sak överensstämma förslagets vadhållningsföreskrifter
i stort sett med de nu gällande. Den väsentligaste ändringen är, att bestämmelserna
utvidgats till att avse jämväl vadhållning utan samband med tävlan.
Ifrågavarande ändring torde enligt vad erfarenheten visat vara välbefogad.
Såsom framgår av vad jag redan anfört ansluter jag mig till de sakkunnigas
i motiven till 1 § närmare utvecklade uppfattning angående de principer,
vilka böra vara avgörande för huruvida ett företag skall anses såsom
lotteri i den nya lotteriförordningens mening. Att i författningstexten bringa
dessa principer till tydligt uttryck möter betydande svårigheter. Beträffande
den av Överståthållarämbetet föreslagna utvidgningen av lotteribegreppet1
delar jag de betänkligheter, som varit avgörande för de sakkunniga, då de
ansett sig icke kunna förorda en dylik lösning. Jag anser icke heller en
sådan utvidgning nödvändig för att — med den motivering som ligger till
grund för de sakkunnigas författningsförslag — åt detta skall vid rättstilllämpningen
givas den tolkning, som de sakkunniga avsett. Uppfattningen att
utredning alltid skulle bliva erforderlig angående slumpmomentets storlek
synes icke hållbar.
Vad angår länsstyrelsens i Uppsala län uttalande, att tivolinöjen med mekaniska
anordningar icke skulle komma att omfattas av en i enlighet med
de sakkunnigas förslag utformad författningsbestämmelse, må erinras att
sådana företag redan nu bedömas såsom lotteri, då slumpen spelar den
avgörande rollen. Enligt förslaget skall slumpmomentets större eller mindre
inverkan icke vidare tillmätas betydelse. Jag biträder de sakkunnigas mening,
att till följd härav nyssnämnda tivolinöjen måste anses inbegripna i författningsförslaget
sådant detta utformats av de sakkunniga. Emellertid
finner jag det välbetänkt att, till undvikande av varje tveksamhet, låta denna
tanke komma till direkt uttryck i författningen. I departementsförslaget
hava därför företag av typen marknads- och tivolinöjen förklarats alltid
skola betraktas såsom lotteri, därest med deltagandet är förenad möjlighet 1
1 Överståthållarämbetet hade under närmare angiven motivering föreslagit, att ordet •jämförlig»
i 1 § andra stycket utbyttes mot »annan».
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
13
till vinst, men dylik icke utgår till envar deltagare och med samma värde till
alla. Ehuru någon närmare förklaring av begreppet tivoli- och marknadsnöjen
icke torde vara erforderlig, har i departementsförslaget skett en exemplifiering
genom angivande av några av de vanligaste arterna, nämligen mekaniska
spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor. En dylik
exemplifiering har ansetts på sin plats särskilt med hänsyn därtill, att departementsförslaget
innebär en avvikelse i sak från vad de sakkunniga avsett,
då enligt nämnda förslag jämväl sådana tivolinöjen som skjutbanor
och ringkastningsanordningar skola omfattas av lotteribegreppet. Denna utvidgning,
som ansluter sig till vad tivoliägareföreningarna föreslagit, torde ur
praktiska synpunkter vara en fördel.
Det torde få anses utan vidare klart, att för lotteriförordningens tillämpning
å ett företag av här avsedd art icke behöver fordras att företaget anordnas
i samband med en marknad eller ett tivoli. Det väsentliga är, att
företaget som sådant kan inordnas under begreppet tivolinöje; de omständigheter,
varunder företaget bedrives, sakna betydelse.
De erinringar, vilka i vissa yttranden riktats mot de sakkunnigas förslag
att från förordningens tillämpning undantaga företag, som uppenbarligen
icke åsyfta ekonomisk vinning, synas välgrundade. I departementsförslaget
har ifrågavarande undantagsbestämmelse därför uteslutits. Några betänkligheter
häremot hava så mycket mindre ansetts möta som, enligt vad de
sakkunniga själva framhållit, de fall, vilka åsyftats med bestämmelsen, äro
tämligen sällan förekommande. Några olägenheter av att för dylika fall
uppehålla fordran på Kungl. Maj:ts tillstånd torde alltså i praktiken knappast
uppkomma.
I övrigt har jag icke beträffande förevarande paragraf funnit anledning
till avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit. Vad i yttrandena anförts
därom, att i förslaget borde komma till tydligare uttryck den av de sakkunniga
hävdade principen, att det för lotteriförordningens tillämpning å ett företag
vore utan betydelse huruvida insats däri fordrades eller icke, har föranlett
vissa jämkningar i den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av efterföljande
paragrafer. Att i författningstexten direkt utforma berörda princip
torde ej vara erforderligt, då densamma indirekt klart framgår därav,
att någon fordran på insats icke uppställts såsom förutsättning för författningens
tillämpning.»
Det genom propositionen framlagda förslaget till lotteriförordning upptar
i enlighet med vad ovan anförts i 1 § den grundläggande bestämmelsen,
att lotteri örn penningar eller penningars värde icke må utan tillstånd av
Kungl. Majit för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ordning
än som stadgas i förordningen. Såsom lotteri skall därvid anses varje företag,
däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen
hell eller delvis beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas
vinst till högre värde än det, som crhålles av en var deltagare. Marknadsoch
tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
och skjutbanor, vilka äro förenade med vinstmöjligheter som nu sagts, skola
betraktas såsom lotterier oavsett företagens beskaffenhet i övrigt. Bestämmelserna
i förordningen skola ej äga tillämpning å svenska statens premieobligationer.
I 2 § medgives rätt att efter allenast anmälan hos polismyndighet anordna
vissa smärre lotterier, som uppfylla i paragrafen angivna förutsättningar.
Här avses närmast lotterier av typen tivolinöjen.
Än längre gående undantag från huvudregeln om fordran på Kungl. Maj:ts
tillstånd upptagas i 3 § beträffande lotterier, däri insatser, om sådana
fordras, och vinster äro till antal och storlek bestämda enligt uppgjord
plan, d. v. s. lotterier i egentlig mening såsom exempelvis tombolalotterier.
I paragrafen medgives dels under a) rätt att efter anmälan hos polismyndighet
anordna dylikt lotteri i samband med viss tillställning och dels under
b) rätt att efter tillstånd av länsstyrelsen inom länet anordna lotteri av i
paragrafen angiven beskaffenhet, allt under förutsättning att vissa i paragrafen
ytterligare angivna villkor äro uppfyllda.
4 § upptar i första och andra styckena bestämmelser om skyldighet för
anordnare av lotteri enligt 2 och 3 §§ att ställa sig till efterrättelse av polismyndighet
eller länsstyrelse meddelade kontroll- och ordningsföreskrifter
samt om rätt för länsstyrelsen att vid meddelande av tillstånd enligt 3 §
föreskriva närmare villkor med avseende å lotteriet. I tredje stycket lämnas
föreskrift örn svenskt ursprung å varuvinster i lotterier enligt 3 § m. m.
Enligt 5 § må s. k. tidningslotterier under vissa närmare angivna förutsättningar
anordnas utan vare sig anmälan eller tillstånd.
6 och 7 §§ upptaga bestämmelser örn förbud mot tillhandagående vid deltagande
i lotterier m. m., i huvudsaklig anslutning till vissa nu gällande
stadganden i vadhållningsförordningen och tilläggsförordningarna till lotteriförordningen.
I 8 § utsträckes förordningens tillämplighet att i vissa
fall gälla även lotterier, vid vilka såsom villkor för deltagande fordras
medlemskap i sammanslutning. 9 § upptager föreskrift om vad med polismyndighet
i förordningen förstås.
För övrigt upptager förslaget vissa straff- och åtalsbestämmelser m. m.
(10—13 §§).
Förordningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1940. Genom
förordningen skola upphävas 1881 års lotteriförordning med tilläggsförordningarna
av år 1928 och år 1931 samt 1934 års vadhållningsförordning.
Utskottets yttrande.
Det föreliggande förslaget avser att avhjälpa de brister, som på åtskilliga
punkter framträtt i den gällande lagstiftningen om lotterier och därmed
jämförliga företag, och samtidigt att till en gemensam författning sammanföra
de bestämmelser i ämnet, vilka nu återfinnas i 1881 års lotteriförordning
med tilläggsförordningar av år 1928 och år 1931 samt 1934 års vad
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
15
hållningsförordning. önskvärdheten av en ny lagstiftning på området torde
vara obestridlig. En av huvudpunkterna i förslaget är den bestämning
av lotteribegreppet som upptages i 1 § och som innebär en icke oväsentlig
utvidgning av vad som för närvarande får anses gälla. Vid bedömandet av
huruvida ett företag är att anse såsom lotteri fästes nu enligt praxis avgörande
vikt vid örn vinstmöjligheterna i det enskilda fallet övervägande äro
beroende av slumpen eller örn skickligheten kan anses öva något väsentligt
inflytande på desamma. Enligt förslaget skall däremot den större eller
mindre graden av slump i det speciella fallet icke vara avgörande utan i
stället den allmänna karaktären hos den anordning på vilken företaget bygger.
Under det att sålunda omfattningen av de företag som skola falla under
förordningen vidgats, har å andra sidan det nu gällande undantagslösa
kravet på tillstånd mildrats såtillvida att smärre företag av lotterikaraktär
under vissa närmare angivna villkor skola få anordnas efter allenast anmälan
hos polismyndighet eller, beträffande vissa tidningslotterier, utan ens
sådan anmälan. Utskottet finner de huvudgrunder, på vilka förslaget sålunda
och i övrigt är uppbyggt, innebära påtagliga fördelar framför de nu
gällande bestämmelserna. I fråga örn vissa detaljer i den föreslagna förordningen
vill utskottet anföra följande.
Den i 1 § angivna bestämningen av lotteribegreppet omfattar uppenbarligen
även spel i den bemärkelse, som angivits i utskottets redogörelse, såsom
exempelvis rulett eller tärningsspel. I vissa fall skall bedrivande av
äventyrliga spel örn penningar eller penningvärde straffas enligt 18 kap.
14 § strafflagen. Att den enligt 2 § i förslaget medgivna rätten att efter
anmälan anordna lotteri ej medför undantag härifrån, synes i klarhetens
intresse böra angivas i författningen. Med hänsyn till att motsvarande gäller
beträffande tillstånd av Kungl. Maj:t torde nyssnämnda önskemål lämpligen
böra tillgodoses genom att till 1 § fogas en erinran att örn straff för
äventyrliga spel i vissa fall stadgas i strafflagen.
Enligt 1 § andra stycket i förslaget skola »marknads- och tivolinöjen, såsom
mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor»
betraktas såsom lotterier så snart med deltagandet är förenad möjlighet till
vinst men dylik icke utgår till en var deltagare och med samma värde till
alla. Även rena skicklighetsspel av denna typ falla sålunda under den nya
förordningen. Och enligt ett uttalande av departementschefen skulle härför
ej behöva fordras att företaget anordnades i samband med en marknad
eller ett tivoli, utan det väsentliga vore att företaget som sådant kunde inordnas
under begreppet tivolinöje; de omständigheter, varunder företaget
bedreves, saknade betydelse. Den gräns, som härigenom dragés mellan
exempelvis å ena sidan egentliga skyttetävlingar och å andra sidan skjutbanor
av karaktären tivolinöjen, blir i viss mån obestämd. Med anledning
av ett uttalande av de sakkunniga, att prisskjutningar å tivolibanor skilja
sig i så måtto från egentliga skyttetävlingar, att varje tävlande vid de förstnämnda
har möjlighet till ett obegränsat antal insatser, vill utskottet framhålla,
alt vid skytteföreningarnas tävlingar stundom anordnas s. k. insatsskjut
-
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
ningar, där deltagarna äga rätt att efter erläggande av ny insats skjuta ånyo
för att förbättra sitt tävlingsresultat. Det synes därför böra understrykas,
att vid avgörande av om en prisskjutning är att hänföra till kategorien tivolinöjen
och på den grund faller under lotteriförordningen särskild vikt skall
fästas vid den omständigheten, huruvida skjutningar av den ifrågavarande
typen pläga anordnas i samband med egentliga skyttetävlingar, och att sålunda
skytteföreningarnas regelmässiga verksamhet icke bör anses falla under
lotteriförordningen.
1 förslagets 2 § medgives rätt att efter anmälan till polismyndighet anordna
vissa smärre lotterier, närmast av typen tivolinöjen. En av de härför uppställda
förutsättningarna är den, att om för deltagande i lotteriet fordras insats,
denna icke får överstiga 25 öre. I yttranden från representanter för de
av förordningen berörda nöjesanordnarna har framhållits att, då det gällde
varulotterier där vinstfördelningen avgjordes enbart genom slumpen, det vöre
önskvärt att — såsom redan nu tillämpades på välordnade nöjesplatser — alla
speldeltagarna erhölle vinst. Detta bleve emellertid icke möjligt örn så låg insats
som 25 öre vore fixerad. Utskottet, som funnit jämkning av de i förslaget
uppställda kraven i sålunda angiven riktning utan olägenhet kunna vidtagas,
vill därför föreslå att i paragrafen såsom villkor i förevarande hänseende
föreskrives att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna icke
överstiger 25 öre eller, där vinsterna utgöras uteslutande av varor, 50 öre.
I förslagets 3 § under a) medgives rätt att vid vissa tillställningar efter
anmälan hos polismyndighet anordna egentliga lotterier — d. v. s. företag
där insatser och vinster på förhand reglerats enligt uppgjord plan; såsom
exempelvis de vanliga tombolalotterierna — under förutsättning bland annat,
att icke vid samma tillställning anordnas lotterier av nyssnämnd beskaffenhet
med insatser till högre sammanlagt belopp än 1,000 kronor. Med
den föreslagna avfattningen av paragrafen synas i nämnda maximisumma
skola inräknas icke blott — såsom av departementschefen framhållits -—
lotterier, som vid tillställningen anordnas efter tillstånd av Kungl. Maj:t
eller länsstyrelse, utan även sådana egentliga lotterier som anordnas efter
anmälan enligt 2 §. Enligt utskottets mening skulle en ur praktisk synpunkt
icke oväsentlig förenkling vinnas, om maximibeloppet anknötes allenast
till sådana lotterier som vid tillställningen anordnas på grund av förevarande
moment a) i 3 §. I samband härmed synes maximibeloppet kunna
nedsättas, särskilt som denna rätt att anordna lotterier skall kunna utövas
utan någon inskränkning i fråga örn antalet tillställningar under en viss
tidsperiod. De sakkunniga hade förslagit ett maximibelopp för varje tillställning
av 500 kronor, vilket lämnades utan erinran av flertalet av de i
ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna. Utskottet föreslår
därför att såsom villkor för anordnande av lotteri enligt 3 § under a) uppställes,
att icke vid samma tillställning anordnas lotterier, som avses i förevarande
paragraf under a), med insatser till högre sammanlagt belopp än
500 kronor.
Enligt 3 § under b) i förslaget skall länsstyrelse äga meddela tillstånd till
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
17
egentligt lotteri under förutsättning bland annat, att icke inom länet av
samme anordnare under kalenderåret anordnas lotteri av dylik beskaffenhet
med insatser till högre sammanlagt belopp än 3,000 kronor, varvid lotterier
vilka anordnas enligt 2 § eller enligt 3 § a) icke skola medräknas. Däremot
skall enligt förslaget lotteri som anordnas efter tillstånd av Kungl.
Maj:t inräknas i nämnda maximibelopp. I den i stort sett motsvarande bestämmelsen
i 3 § nu gällande lotteriförordning om rätt för länsstyrelse att
lämna tillstånd till lotteri hänför sig maximibeloppet icke till kalenderår.
Bestämmelsen torde likväl i praktiken såsom regel hava tillämpats i enlighet
därmed. Då omständigheterna i ett enskilt fall kunna vara sådana att
länsstyrelsen bör vara berättigad att meddela nytt tillstånd även under samma
kalenderår, anser utskottet det vara tillräckligt att i förordningen anknyta
maximibeloppet till det lotteri varom fråga är. Beträffande beloppets
storlek anser utskottet, att då det i dessa fall ankommer på länsstyrelsen
att pröva alla de omständigheter, som kunna inverka på frågan om tillstånd
skall lämnas, samt någon ovillkorlig rätt för en sökande att erhålla
tillstånd givetvis icke föreligger, det sammanlagda insatsbelopp, vid vars
överskridande meddelande av tillstånd endast skall få ankomma på Kungl.
Majit, utan olägenhet kan sättas till 5,000 kronor. Utskottet föreslår alltså
att såsom villkor för meddelande av tillstånd enligt 3 § under b) uppställes,
att insatserna i lotteriet icke uppgå till högre sammanlagt belopp än 5,000
kronor.
I 4 § upptagas bestämmelser, i första stycket om skyldighet för anordnare
av lotteri enligt 2 eller 3 § att underkasta sig kontroll- och ordningsföreskrifter
av vederbörande polismyndighet eller länsstyrelse samt i andra
stycket örn rätt för länsstyrelse att vid meddelande av tillstånd enligt 3 §
föreskriva särskilda villkor med avseende å lotteriet. Då någon klar gräns
svårligen synes kunna dragas mellan de föreskrifter som länsstyrelse i olika
hänseenden kan lämna vid meddelande av tillstånd enligt 3 § under b),
anser utskottet dessa föreskrifter lämpligen böra hänföras under en gemensam
bestämmelse i förordningen. Därjämte torde — med särskild hänsyn
till straffbestämmelserna, vartill utskottet nedan återkommer — 4 § böra
givas sådan avfattning att därav även framgår att Kungl. Majit vid meddelande
av lotteritillstånd kan uppställa villkor samt själv eller genom polismyndighet
lämna föreskrifter för åstadkommande av kontroll å och ordning
vid anordnandet av lotteriet. Utskottet vill därför förorda att i förevarande
hänseenden stadgas, att vid meddelande av tillstånd till lotteri må
föreskrivas de närmare villkor samt kontroll- och ordningsbestämmelser som
av omständigheterna kunna föranledas, saint att anordnare av lotteri, varom
förmäles i 2 § eller 3 § under a), är skyldig att ställa sig till efterrättelse
de föreskrifter, som polismyndigheten må finna anledning meddela
för åstadkommande av kontroll å och ordning vid lotteriet, därvid skall iakttagas
att lotteriet icke mer än nödigt är betungas.
I 5 § medgives anordnande av tidningslotteri utan vare sig anmälan eller
tillstånd under förutsättning bland annat, att deltagande i lotteriet står öp
Ttihanq
tilt riksdagens protokoll 10.19. 9 sami. 1 avil. Nr 17. 2
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
pet för en var utan erläggande av prenumerationsavgift eller annan insats.
Av motiveringen till stadgandet framgår, att detsamma åsyftar ett förbud
mot att såsom villkor för deltagande i lotteriet uppställes fordran på insats
vare sig av ena eller av andra slaget. Ett tidningsföretag, som anordnar
en korsordstävlan, skall sålunda — enligt vad de sakkunniga framhålla —
ej få fordra, att lösningen skall insändas å ett urklipp ur tidningen eller
att tidningen medföljande kupong eller dylikt insändes. Då detta icke med
önskvärd tydlighet framgår av den föreslagna författningstexten, hemställer
utskottet att ifrågavarande förutsättning avfattas så att densamma utvisar,
att för deltagande i lotteriet icke får fordras insats samt att rätten att deltaga
ej heller får förbindas med innehav av tidningsexemplar.
Enligt 10 § i förslaget skall överträdelse av de i förordningen stadgade
förbud eller enligt 4 § andra stycket av länsstyrelse vid meddelande av tillstånd
föreskrivna villkor straffas med dagsböter (första stycket) och må vid
upprepad förseelse eller vid försvårande omständigheter dömas till fängelse
i högst ett år (andra stycket). Brott mot kontroll- eller ordningsföreskrift
som enligt 4 § första stycket meddelats av polismyndighet eller länsstyrelse
eller mot bestämmelserna i 4 § tredje stycket — angående svenskt
ursprung å vissa varuvinster m. m. —- skall straffas med böter, högst
300 kronor (tredje stycket av 10 §). Med den avfattning paragrafen erhållit
synes densamma icke omfatta förseelse mot villkor eller föreskrift
som Kungl. Majit kan hava uppställt vid meddelande av lotteritillstånd.
Vidare torde böra beaktas att iakttagandet av lämnade kontrollföreskrifter,
t. ex. bestämmelser om visst förfarande vid vinstdragning, många gånger
kari vara, särskilt ur allmänhetens synpunkt, väl så viktigt som uppfyllandet
av åtskilliga av de i förordningen stadgade förutsättningarna för
anordnande av lotteri efter anmälan eller tillstånd. Enligt utskottets mening
kunna straffbestämmelserna i förordningen — frånsett nuvarande
andra stycket — lämpligen sammanföras under ett gemensamt stadgande
som upptager dagsböter. Vid de ringare förseelserna — till vilka
utan tvivel även avvikelser mot förordningens direkta bestämmelser i många
fall äro att hänföra —- kan enligt vanliga regler dagsbotens belopp jämkas.
Utskottet föreslår sålunda att, med uteslutande av tredje stycket i förevarande
paragraf, i första stycket upptages bestämmelse om att förseelse mot
förordningen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift straffas med
dagsböter.
Förslagets 11 § upptager bestämmelser om förverkande av insatser m. m.
(första stycket) samt vinster (andra stycket). För närvarande stadgas i
lotteriförordningen förverkandepåföljd allenast beträffande vinster, under
det att vadhållningsförordningen åter endast föreskriver förverkande av insatser
jämte vissa handlingar. Utskottet har funnit betänkligheter möta att
beträffande ett och samma företag föreskriva förverkande av såväl insatser
som vinster. För undanröjande av möjligheten att en anordnare skulle kunna
bereda sig vinning av ett olagligt lotteri synes vara tillräckligt att insatserna
förverkas. Sådan påföljd bör då inträda beträffande alla de insatser, som
19
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
den brottslige uppburit, vare sig dessa ännu innehavas av honora eller ej. Utan
särskild föreskrift torde få anses gälla, att därest den brottslige haft fasta
agenter eller ombud, av dessa uppburna insatser bliva förverkade även örn
redovisning ännu ej skett till huvudmannen. Då uttrycket »överträdelse av
i denna förordning stadgade förbud» i första stycket av 11 § torde kunna giva
anledning till skiljaktiga uttolkningar, synes förverkandepåföljden böra anknytas
till förseelse mot förordningens bestämmelser eller mot föreskrift som
meddelats med stöd av förordningen. Å andra sidan kan det synas obilligt
att tillämpa förverkandepåföljd även vid exempelvis helt obetydliga förseelser
mot detaljbestämmelser i förordningen eller i meddelade föreskrifter; påföljden
bör därför ej göras obligatorisk. Utskottet föreslår fördenskull, att
11 § gives den innebörd, att då någon dömes för förseelse mot förordningen
eller med stöd av densamma meddelad föreskrift, må tillika förklaras förverkade
av honom för lotteriet uppburna insatser samt sådana handlingar som
omförmälas i 11 § första stycket av Kungl. Maj:ts förslag.
Vid den ändring, som utskottet förordat beträffande 10 §, böra jämväl
de i 12 § upptagna åtalsbestämmelserna omformuleras. Utskottet förordar
att de två första styckena i paragrafen sammanföras till ett stadgande av
innebörd att åtal för förseelse mot förordningen eller med stöd av densamma
meddelad föreskrift skall anhängiggöras vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän
domstol.
Vad utskottet hemställt rörande 11 § föranleder jämkning jämväl av 13 §;
utskottet förordar att i sistnämnda paragraf föreskrives att böter, som ådömas
enligt förordningen, ävensom värdet av förverkad egendom tillfalla
kronan.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit förklara,
att riksdagen vid sin granskning av det genom förevarande
proposition framlagda förslaget icke funnit anledning till
andra erinringar än de här ovan i utskottets utlåtande upptagna.
Stockholm den 16 mars 1939.
På första lagutskottets vägnar:
THORWALD BERGQUIST.
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 17.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Karl Emil Johanson, Wagnsson, Eskhult, Branting,
Karl Karlsson, Gärde, Karl Johan Olsson och Emil Andersson;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Ryberg, Gezelius, Berg*, Larsson i
Hede, Landgren och Lindahl.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
397520. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:178 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lotteriförordning. a1 i texten