Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 10 § i lagen den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och musikaliska verk.

1939-05-09 · 42 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 41 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:27, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 10 § i lagen den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och musikaliska verk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring av 10 § i lagen

den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och musikaliska

verk.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 27,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Holmbäck hemställt, att

riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen intaget så lydande förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 10 § lagen om rätt till litterära och musikaliska

verk den 30 maj 1919.

Härigenom förordnas att 10 § lagen om rätt till litterära och musikaliska

verk den 30 maj 1919 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Utan hinder av---fortlöpande dagshändelse.

5) att ett verk, som utsändes genom radio, offentligen återges genom radiomottagningsapparat.

Denna lag träder genast i kraft.

I fråga om de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

Sedan utskottet berett Föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå,

Stim, u. p. a. och Aktiebolaget Radiotjänst tillfälle att avgiva yttrande

över motionen, hava dylika yttranden inkommit (se bilaga A och B).

Därjämte hava till utskottet inkommit skriftliga framställningar från Svenska

musikerförbundet och Riksföreningen mot Stim (se bilaga C och D).

Enligt 2 § i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska

verk äger författare, varmed i denna lag förstås jämväl upphovsmannen till

musikaliskt verk, uteslutande rätt att offentligen föredraga skrift eller muntligt

föredrag eller utföra musikaliskt verk samt att medelst kinematografi

offentligen framföra eller genom radio utsända sitt verk. Där ett verk överförts

på mekaniskt tal- eller musikinstrument eller på vals, platta, band

eller annan till dylikt instrument hörande inrättning samt genom instrumentet

återgives, anses detta såsom föredragande eller utförande av verket.

I den författare sålunda tillkommande rätten stadgas emellertid vissa in
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 27. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

skränkningar. 10 § i lagen föreskriver, att det utan hinder av vad i lagen

är stadgat är tillåtet bland annat att utgiven skrift offentligen föredrages

annorledes än genom uppläsning så ock offentligen uppläses av den som

icke yrkesmässigt ägnar sig åt uppläsning eller av yrkesuppläsare, där denne

icke erhåller någon ersättning eller uppläsningen blivit i folkbildningssyfte

anordnad av statsunderstödd folkbildningsorganisation; att utgivet musikaliskt

verk offentligen utföres, då antingen allmänheten äger utan avgift övervara

utförandet och detta ej heller sker i förvärvssyfte eller ock den av utförandet

härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål och den

utförande icke erhåller någon ersättning; samt att ett verk genom radio utsändes

för religiös uppbyggelse eller för elementär undervisning eller att ett

verks offentliga föredragande eller utförande återgives genom radio, då allmänheten

äger utan avgift övervara föredragandet eller utförandet och detta

ej heller sker i förvärvssyfte så ock då verkets utsändande ingår i återgivande

av en fortlöpande dagshändelse.

Uti en år 1925 inom andra kammaren väckt motion, nr 177, hemställdes,

att riksdagen ville besluta sådan ändring i lagen om rätt till litterära och

musikaliska verk att all musik skulle få fritt utföras då åhörarna ägde tillträde

utan avgift. Motionen hänvisades till första lagutskottet som över densamma

inhämtade yttrande från Musikaliska akademien. Musikaliska akademien

avstyrkte bifall till motionen, därvid akademien anförde följande (se

utskottets utlåtande nr 22 år 1925): Vad motionärerna i främsta rummet

synas åsyfta är att bereda innehavare av restauranter möjlighet att utan

uppgörelse med tonsättaren tillgodogöra sig hans verk. En lagändring i dylikt

syfte anser akademien icke vara att tillstyrka. Lagstiftningen om rätt

till litterära och musikaliska verk vilar på den grundtanken, att det andliga

arbetet likasom det kroppsliga är värt sin lön. Ur de svenska tonsättarnas

synpunkt föreligger icke anledning till den ifrågasatta, ur principiell synpunkt

föga tilltalande lagändringen, och lika litet lära andra bärande skäl

kunna anföras till stöd för densamma. I den mån undantag från principen

om tonsättarens ensamrätt till sina skapelser erkännas i gällande lag, äro

dessa undantag betingade av sociala eller allmänt kulturella intressen. Undantag

av annan art synas ej heller böra ifrågakomma. Att till förmån för

en näring sådan som värdshusrörelsen — vilken i och för sig visat sig ganska

givande — offra tonsättarnas intresse synes föga rimligt. Särskilt stötande

måste en dylik anordning te sig, när man besinnar, att den skulle innebära

ett gynnande av värdshusrörelsen och där förekommande musicerande framför

den kulturellt sett långt värdefullare konsert- och operaverksamheten, vilken

ansetts vara av den betydelse för det allmänna, att den i många fall

stödes med avsevärda anslag av stat eller kommun. Det vill synas som örn

motionärerna med sitt förslag åsyftat ett gynnande även av radioverksamheten.

Icke heller härtill synes tillräcklig anledning föreligga. Nämnda verk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

samhet torde knappast vara i behov av en förmån, som skulle innebära intrång

i den på fullt giltiga grunder vilande principen om skapande konstnärers

rätt till sina alster.

På de av Musikaliska akademien anförda skälen avstyrkte utskottet bifall

till motionen. Motionen blev av riksdagen avslagen.

Författares ensamrätt att genom radio utsända sitt verk blev genom lagändring

1931 uttryckligen fastslagen. I samband därmed genomfördes vissa

andra ändringar, bl. a. av 12 §, i lagen om rätt till litterära och musikaliska

verk.

Efter tillkomsten av 1931 års lagändringar blev frågan om innehavares

av en radiomottagningsapparat befogenhet att offentligen återgiva ett verk,

som utsändes genom radio, föremål för avgörande genom två Kungl. Maj:ts

utslag den 23 december 1933, återgivna i N. J. A. 1933 s. 639 och 647.

I det ena av dessa utslag dömdes innehavarinnan av en restaurang för det

hon utan vederbörligt tillstånd från tonsättarnas sida låtit genom en med

högtalare försedd radiomottagningsapparat för restauranggästerna återgiva

utsändningen av vissa musikverk, som varit skyddade enligt lagen om rätt

till litterära och musikaliska verk. I motiveringen säges, att nämnda återgivande

måste anses såsom sådant offentligt utförande som enligt 2 § i sagda

lag är förbehållet tonsättaren. Det andra rättsfallet företedde den skiljaktigheten,

att det icke varit innehavaren av lokalen — en danslokal — som

låtit återgiva utsändningen, utan någon av besökandena hade under en danstillställning,

vid vilken musik utfördes av ett kapell, öppnat en i lokalen uppställd

radiomottagningsapparat med högtalare. Utgången i målet blev dock

densamma; i motiveringen upptages att innehavaren av lokalen hade att ansvara

för återgivande genom högtalaren. Utslagen voro icke enhälliga, två

ledamöter ville frikänna svarandena.

I utredning och förslag angående rundradion i Sverige, som blivit avgivna

1935 av tillkallade utredningsmän (Statens offentliga utredningar

1935: 10 s. 42 o. ff.; Rundradioutredningen) anföres i fråga om rundradion

och Stim:

Nu gällande lag örn rätt till litterära och musikaliska verk fastslår, att

författare och kompositörer äga med vissa i detta sammanhang relativt betydelselösa

inskränkningar uteslutande rätt att utsända sina verk genom

radio. Den svenska lagstiftningen baserar sig i detta fall på den av Sverige

biträdda Bernkonventionen, sådan den framgick efter den senaste revisionen

i Rom våren 1928. Denna konvention säger i artikel 11 bis:

1. Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk hava uteslutande rätt

att låta verken offentliggöras genom radioutsändning.

2. Det tillkommer unionsländernas inre lagstiftningar att fastställa villkoren

för utövandet av den i första stycket avsedda rätten, dock skall verkan

av sådana villkor vara strängt begränsad till det land, som uppställt de
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

samma. Dessa villkor få icke i något fall göra ingrepp i författarens eller

konstnärens personliga rätt eller i hans rätt att bekomma skälig ersättning,

som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av kompetent auktoritet.

Redan innan den sista revisionen av denna konvention ägde rum, hade tonsättarna

sammanslutit sig i stora internationella organisationer, vilka bevakade

de s. k. utförande- och radiorätterna för sina medlemmars räkning.

Svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim) bildar det svenska

ledet i denna organisation och förenar inom sin ram praktiskt taget alla

svenska rättsinnehavare till musikaliska verk eller arrangemang av dylika

verk. Stim är dessutom representant i Sverige för de utländska systerföretagen

och bevakar i denna sin egenskap de otaliga radiorätter lör musikaliska

verk, som dessa inneha. Redan vid sin start hade Radiotjänst, som

presumerade, att den då gällande författarrätten beträffande det offentliga

utförandet av musikaliska verk hade sin tillämpning på radioutförandet,

slutit en överenskommelse med Stim, varigenom bolaget förvärvade rätten

att utföra de av Stim bevakade svenska och utländska musikaliska verken.

När den svenska lagstiftningen skulle revideras för att bringas i överensstämmelse

med de i Rom beslutade ändringarna i Bernkonventionen, slöto

de båda parterna, d. v. s. Radiotjänst och Stim, ett avtal örn ett obligatoriskt

skiljedomsinstitut, som automatiskt skulle träda i kraft, därest de

icke kunde enas om den avgift, som Radiotjänst skulle ha att erlägga till

Stim. Ändamålet med detta avtal var att undvika, att man för Sveriges

del skulle behöva taga i anspråk den nationella lagstiftningsrätt, som är

medgiven enligt konventionens artikel 11 bis, punkt 2.

Vid de förhandlingar, som senare under år 1931 fördes angående det

ersättningsbelopp, som Radiotjänst hade att betala till Stim, kunde de båda

parterna icke enas, varför skiljedom påkallades. Enligt det utslag, som då

fälldes och som ännu gäller, skulle Radiotjänst för uteslutanderätten att

genom svenska rundradiostationer utsända alla de musikaliska verk, till

vilka Stim ägde eller under avtalstiden kunde komma att äga sådan rätt,

till Stim erlägga en ersättning per licens och kvartal med 6 öre för högst 300

musiktimmar samt 0,28 öre för överskjutande fullt 20-tal musiktimmar;

dock skulle vid beräkningen av antalet överskjutande timmar Radiotjänst

äga att fråndraga musiktid, använd för utsändning av tonsättningar, som

icke genom den av 1931 års riksdag antagna lagen voro skyddade.---

Det är icke utredningens mening att bestrida det rättmätiga i lagens bestämmelser;

tvärtom måste dessa betraktas såsom i hög grad önskvärda och

nyttiga. Utredningen vill endast ifrågasätta, huruvida icke rundradions sociala

och kulturella betydelse något mera borde komma i beaktande vid den

skälighetsprövning, som enligt riksdagens mening uppenbarligen förutsattes.

Tankar i denna riktning ha förut varit uppe. I den proposition till 1927 års

riksdag, vari uteslutande rätt för författare att offentligen föredraga sina

verk föreslogs, anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Thyrén, att rundradiorörelsens ställning till den ifrågasatta lagändringen

förtjänade en särskild uppmärksamhet, enär denna rörelse — sådan den bedreves

— icke kunde jämställas med ett vanligt affärsföretag utan torde få

betraktas på samma sätt som en eljest under statlig kontroll utövad kulturell

verksamhet. Detta innebure icke att rundradiorörelsen borde göras

helt oberoende av författarrätten, men det kunde motivera vissa föreskrifter

i syfte att reglera förhållandet för den händelse en författare skulle vägra

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

o

att lämna medgivande till uppläsning av sitt verk eller därför fordrade

oskäligt hög ersättning. »Motsvarande spörsmål», heter det vidare, »möter

för övrigt jämväl med avseende på musikaliska verk. Medan sålunda rundradiorörelsen

för fyllandet av sina program knappast kan vara så beroende

av nu ifrågavarande alster av författarverksamheten, att rörelsen är helt

hänvisad till författarens godtycke, kunna de musikaliska verken i allmänhet

icke undvaras vid utsändningar för underhållning genom rundradio. Det

spörsmål synes därför vara förtjänt av ett närmare övervägande, huruvida

icke en jämkning i nu förevarande hänseende vore påkallad även i tonsättarens

utföranderätt.» Anförandet syftar, som synes, icke direkt på den nu

föreliggande frågan men belyser den i en väsentlig punkt.

Vad som närmast föranleder utredningen att framhålla dessa synpunkter,

är den rätt tunga belastning, som avgifterna till Stim utgöra på radions

musikprogram. Är 1933 uppgingo de samlade utgifterna för årets musikprogram

till 599 890 kronor. Drager man härifrån den avtalsenliga ersättningen

till Stim samma år eller 157 322 kronor, återstå 442 568 kronor, vilka således

utgöra programmets egentliga musikutgifter. Men på denna summa utgör

ersättningen till Stim en belastning av icke mindre än 35,5 %. I årets budget

beräknas musiken draga en kostnad av 610 691 kronor samt ersättningen till

Stim 169 300. Göres även här en motsvarande beräkning visar det sig, att

nämnda belastning stigit till 38,3 % av musikkostnaderna.

I belysningen av dessa siffror torde det kunna sägas, att Radiotjänsts avtal

med Stim ger de tonsättare, vilkas radiorätter tagas i anspråk för rundradions

musik- och underhållningsprogram, en väl riklig ersättning. Utredningen

vill visserligen icke taga någon direkt ställning till frågan, då ju

programledningen bör ha fullt fria händer i denna angelägenhet. Men skulle

sådana omständigheter inträda, att Stim i full utsträckning kunde göra gällande

sin faktiska monopolrält över de lagligt skyddade svenska och utländska

radiorätterna beträffande musikaliska verk, måste enligt utredningens

uppfattning statsmakterna taga i anspråk den möjlighet, som anvisas av

Bernkonventionen, och reglera förhållandena på området genom lagstiftning.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 4 juli 1936 uppdragit åt f. d. hovrättsrådet

Hj. Himmelstrand att verkställa en förberedande undersökning

rörande grunderna för en reform av gällande bestämmelser om rätt till

litterära och musikaliska verk samt därmed sammanhängande spörsmål,

har den sakkunnige 1937 överlämnat en promemoria i ämnet (Statens offentliga

utredningar 1937: 18). I denna promemoria anföres (s. 37 o. f.):

»Högtalare. Genom två den 23 december 1933 meddelade utslag har högsta

domstolen förklarat, att då radioutsändning av skyddade musikverk återgives

genom högtalare, detta återgivande är att anse såsom sådant offentligt

utförande som enligt 2 § författarlagen är tonsättaren förbehållet.

Under åberopande av dessa utslag ha författarföreningen och

föreningen Stim i skrift den 14 december 1936 hemställt, att den genom

utslagen fastställda grundsatsen måtte, genom ett förtydligande av bestämmelserna

örn radioutsändning, upphöjas till lag.

Utländsk rätt. Detta ämne har hittills endast undantagsvis gjorts till föremål

för legislativ reglering. Den polska lagen örn auktorsrätt av 1926

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

stadgar i art. 54 enligt dess lydelse i lag 1935, att ägare av högtalare eller

liknande anordningar skola, även om dessa anordningar finnas på offentliga

ställen, hava rätt att, utan särskild avgift till auktor, begagna sig av dem

för att upptaga utsändning genom radio.

En motsatt regel har givits i den österrikiska lagen av 1936. Enligt

§ 18 tredje stycket skall auktors uteslutande rätt innefatta även en

radioutsändnings användande till det utsända verkets offentliga återgivande

genom högtalare eller annan teknisk inrättning, så ock ett dylikt återgivande

utanför den plats (teater, konsertsal etc.), där uppförandet eller utförandet

äger rum. I motiven anföres: Frågan huruvida mottagaren av en radioutsändning

har rätt att använda denna på så sätt, att han genom högtalare

återgiver det utsända verket på nytt, har här besvarats nekande. Då ett

genom radio utsänt verk återgives medelst högtalare, innebär detta ett förnyat

utnyttjande, som bör vara auktor förbehållet. Att han givit tillstånd till

själva radioutsändningen innebär icke att han tillåtit sitt verks förnyade

utnyttjande genom högtalare. Även ur ekonomisk synpunkt är detta av stor

betydelse, eftersom denna art av återgivande allt mer undantränger det hittills

vanliga sättet för framförande av musik.

Bruxellesprogrammet.1 Däri föreslås, att i Bernkonventionen, art. 11 bis

första stycket, skall införas en bestämmelse, att upphovsmän till litterära och

konstnärliga verk ha uteslutande rätt att medelst högtalare eller på liknande

sätt delgiva publiken ett genom radio utsänt verk. Enligt motiven (s. 38 ff.)

är utsändande genom högtalare att anse, icke som en del av själva radioutsändningen,

utan som en fristående akt, varigenom verket delgives en nv

publik.

Aktiebolaget Radiotjänst förklarade, i yttrande till 1935 års

sakkunniga, att bolaget funne den i programmet föreslagna bestämmelsen

vara riktig.

Domstolspraxis. Under det att specialregler i lag mestadels saknas, lia

domstolarna i olika stater haft tillfälle att taga ställning till frågan. I vårt

land har, som ovan nämnts, högsta instansen genom två utslag av 1933 förklarat

musikverks återgivande genom högtalare vara beroende av tonsättarens

tillstånd. Utslagen voro dock ej enhälliga: av sex justitieråd voro två

skiljaktiga och funno särskilt tillstånd ej erforderligt.

Den danska Hojesteret ansåg i en år 1930 meddelad dom, att såväl

radioutsändning som offentligt återgivande av sådan utsändning genom högtalare

för gästerna i en restaurang vore oberättigade utan auktors tillstånd.

Finlands högsta domstol har i dom den 6 april 1934 funnit en restauranginnehavare

icke på den grund, att han anskaffat sig radiolicens, hava

varit berättigad att offentligt medelst högtalare framföra skyddade musikaliska

kompositioner.

Vad norsk rätt beträffar, må hänvisas till ett uttalande av Knoph,

däri han gör gällande, att då en restaurang eller en danslokal monterar en

högtalare och underhåller gästerna med radioprogrammen, detta innebär

ett nytt, otillåtet, offentliggörande av radioutsändningen, klär infångas nämligen

en ny publik; förfarandet måste likställas med att restaurangen framfört

musiken på annat sätt, exempelvis genom orkester eller grammofon.

1 Ett till förberedande av en blivande konferens i Bruxelles av belgiska regeringen och

bernunionens internationella byrå utarbetat program för konferensen, innefattande förslag

till vissa ändringar i 1928 års konvention jämte motiv.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

Uppfattningen i de nordiska länderna torde alltså vara enig på denna

punkt. Samma mening har omfattats av domstolarna i Amerikas förenta

stater, Belgien, England, Frankrike, Rumänien och Tjeckoslovakien. Den

tyska Reichsgericht åter har i en år 1932 meddelad dom kommit till motsatt

resultat, likaså den italienska kassationsdomstolen i en dom av 1933.

Frågan huruvida en radioutsändnings återgivande genom högtalare skall,

då det är ett skyddat verk som utsändes, vara beroende av särskilt tillstånd

från auktors sida, är alltså omstridd, och då den är av stor praktisk

betydelse, synes det vara önskvärt att den ordnas genom ett uttryckligt

stadgande i lag. Högsta domstolens i 1933 års utslag uttalade mening, att

dylikt återgivande är auktor förbehållet, synes bäst överensstämma med

sakens natur och auktorsrättens grunder, den ansluter sig till den i de övriga

nordiska länderna rådande uppfattningen och har väl framtiden för sig.

Med hänsyn därtill anser jag mig höra förorda, att denna grundsats fastslås

genom en särskild bestämmelse i författarlagen.»

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1938 hava sakkunniga

tillkallats för att verkställa utredning rörande revision av gällande författningar

om rätt till litterära och musikaliska verk samt verk av bildande

konst ävensom angående en ny lagstiftning om andra närstående andliga

rättigheter.

Riktlinjerna för ifrågavarande utredning äro i förenämnda bemyndigande

angivna på följande sätt: I fråga om den rätt, som bör tillerkännas upphovsmännen

till andliga alster och utövarna av konst, har den senare tidens

utveckling och ej minst de tekniska framstegen skapat flera nya problem,

vilka äro av stor vikt för den andliga kulturen överhuvud och ofta hava en

vidsträckt ekonomisk räckvidd. I utlåtande som avgivits av delegerade för

de nordiska länderna belyses, hur talrika och mångskiftande dessa problem

äro. Med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda på förevarande

rättsområde, kan en tillfredsställande lösning icke ernås genom en isolerad

nationell lagstiftning. Att utbygga den internationella reglering, som kommit

till stånd särskilt genom Bernkonventionen, måste för vårt lands vidkommande

framstå såsom önskvärt och förtjänt att befrämjas. Det är

emellertid tydligt, att de rättsregler som kunna tänkas bli gemensamma för

alla de till Bernunionen hörande länderna icke kunna sträcka sig längre än

till bestämmelser av mera allmän natur. I fråga om de nordiska länderna

med deras djupgående kulturella gemenskap finnas däremot förutsättningar

att i större omfattning skapa överensstämmande rättsregler på förevarande

område. Framställningar örn nordiskt samarbete för att åvägabringa en

sådan gemensam lagstiftning hava även väckts av en rad sammanslutningar

inom de olika verksamhetsgrenar, som äro berörda därav.

Det framstår alltså såsom i hög grad önskvärt att vinna utredning örn

möjligheterna lill en gemensam nordisk lagstiftning inom denna del av de

andliga rättigheternas område. Vissa förberedande arbeten för en reform

inom detta rättsområde hava redan verkställts av f. d. hovrättsrådet Him
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

melstrand. Det fortsatta arbetet torde lämpligen böra omfatta en allsidig

utredning angående de andliga rättigheter, som i detta sammanhang böra

regleras av lagstiftningen. Vid utredningsarbetet bör tillfälle beredas de sakkunniga

att samråda med personer, som företräda olika intressen eller besitta

speciell insikt och erfarenhet. De sakkunniga böra även i erforderlig

utsträckning bålla överläggningar med de representanter för övriga nordiska

länder, som kunna bliva utsedda för detta ändamål.

Genom utslag den 23 december 1933 har Högsta domstolen förklarat återgivande

genom radiohögtalare i restaurang av skyddade musikverk såsom

sådant offentligt utförande som enligt 2 § i lagen örn rätt till litterära och

musikaliska verk är tonsättaren förbehållet. Motsvarande spörsmål har av

högsta instanserna i Danmark och Finland avgjorts i samma riktning. Såsom

framgår av utskottets redogörelse synes det icke vara anledning att antaga

att den norska rätten i denna fråga skulle intaga en annan ståndpunkt.

Inom vårt land pågår en utredning genom tillkallade sakkunniga rörande

revidering av bland annat nyssnämnda lag. Vid denna utredning kommer

att till behandling upptagas den i motionen berörda frågan om förhållandet

mellan tonsättare samt personer som vid utövande av förvärvsverksamhet

atergiva musikverk som utsändas genom radio. Enligt de för utredningen

uppdragna riktlinjerna skola möjligheterna till gemensam nordisk lagstiftning

på förevarande område särskilt undersökas. De sakkunniga hava att

taga ställning till frågan om den i vårt land genom rättspraxis fastslagna

ståndpunkten bör bibehållas eller uppgivas. Därest tonsättarens upphovsmannarätt

bibehålies i sin nuvarande omfattning, kvarstå vissa praktiska

frågor rörande uttagandet av den tonsättaren tillkommande ersättningen.

Att på ett ändamålsenligt sätt lösa de svårigheter, som här kunna yppa sig,

är en uppgift för den pågående utredningen. Starka skäl hava förebragts till

stöd för påståendet att det nu praktiserade sättet för ersättningens uttagande

är mindre lämpligt. Den i motionen anvisade utvägen att i större omfatning

än hittills låta denna ersättning utgå från den centrala sändarorganisationen

för radio bör givetvis omsorgsfullt prövas.

Avgörande för utskottets ställningstagande till motionen har varit, att en

utredning rörande revision av på området gällande lag pågår under samarbete

med våra nordiska grannländer och att det i motionen berörda spörsmålet

icke lämpligen bör lösas utan hänsyn till det resultat, vartill nämnda

utredning kan komma. Utskottet får alltså hemställa,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson*, Wagnsson, Eskhult,

Branting, Ewerlöf, Gärde och Karl Johan Olsson;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist och Hedlund i Östersund,

fru Östlund samt herrar Ryberg, Olsson i Mellerud, Gezelius och Hansson i Vännäsby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Stims bildande.

1925 års mo

tion.

1928 års mo

tioner.

Bilaga A.

Till Riksdagens Första Lagutskott.

Med anledning av motionen i Andra kammaren nr 27 av herr Holmbäck,

får styrelsen för Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå,

Stim, u. p. a. vördsamt anföra följande:

Stim bildades år 1923 och började påföljande år sin egentliga verksamhet.

Vid en kongress i Berlin år 1922 hade två svenska tonsättare med hjälp

av statsmedel beretts tillfälle att bevista kongressen. Under denna gjorde

flera utländska utföranderättsorganisationer gällande, att dessa såga sig

nödsakade själva genom egna agenturer tillvarataga sina auktorsrättigheter

i Sverige, för såvitt icke de svenska auktorerna genom en nationell organisation

övertoge detta arbete.

De svenska tonsättarna hade sig nogsamt bekant, att grundandet av utföranderättsorganisationerna

i utlandet alltid hade utlöst bittra känslor hos

dem, som ekonomiskt blivit berörda av organisationernas verksamhet. Dessa

känslor hade mångenstädes tagit sig uttryck i försök att påverka allmänna

opinionen — främst genom pressen — för att därigenom åstadkomma ändring

av gällande lagar. Initiativtagarna till Stims bildande ansågo sig för

den skull böra räkna med att en intensiv kampanj mot Stim skulle bli

närmaste följden av Stims offentliga framträdande.

Säkerligen erinrar sig envar den nära nog hysteriska förföljelse i pressen,

för vilken Stim utsattes under första verksamhetsåret. Det stående motivet

var: tonsättarna få ju betalt av förlagen, för den skull innebär tonsättaraktionen

rena trakasseriet mot restauratörerna, biografägarna, konsertgivarna,

kaféinnehavarna.

- Stim hade också icke ens hunnit träda i förhandlingar med olika sammanslutningar

av »musikförbrukare» förrän två motionärer år 1925 i Riksdagen

yrkade sådan ändring i gällande lag, att restauranter, biografer och

kaféer skulle bli befriade från att erlägga avgifter för rätten att offentligt

utföra de skyddade verken. Motionen (nr 177) avslogs emellertid.

- Tre år senare, 1928, yrkades i motioner i både Första och Andra kammaren

(nr 231 resp. nr 402), att Riksdagen skulle vidtaga åtgärder till skydd

mot oskäligt uppdrivna ersättningsanspråk från Stims sida mot musikutövande

företag m. m. A/B Radiotjänst, Musiketablissementens Förening,

Folkparkernas Centralstyrelse, Sveriges Biografägareförbund, Stim och Föreningen

Svenska Tonsättare anmodades att avgiva yttrande i anledning av

dessa motioner. Samtliga de organisationer, som representerade olika arter

av musikförbrukare, tillstyrkte åtgärder från Riksdagens sida enligt motionärernas

önskemål. Under denna tid voro tidningsspalterna späckade med

angrepp mot Stim, som beskylldes för godtycke, hänsynslöshet, uppskörtning,

trakasserier samt därtill en planlös organisation, som medförde att

alla inkasserade medel åtgingo till organisationskostnader. Flertalet tidningsartiklar

och insändare finnas bevarade i Stims arkiv. De utgöra ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

11

skrämmande bevis för lättheten att skapa en vilseledande pressopinion. Det Kungl. Muutskott,

till vilket motionen hänsköts, hemställde hos Kungl. Musikaliska slytre*^fIfjs

Akademien om en utredning, vilken verkställdes av arbetsrådets ordförande, ’

auditör J. Nordin. Det synnerligen ingående och uttömmande utlåtande,

som avgavs av dåvarande preses för Akademien, hovrättspresidenten E. T.

Marks von Wurtemberg, ådagalade ovederhäftigheterna i alla de mot Stim

riktade beskyllningarna. Även dessa motioner avslogos.

Redan året därpå (1929) ingavs likväl en ny motion i Riksdagens Andral929 års mokammare

(nr 330) med krav på åtgärders vidtagande till förhindrande av li°n.

oskäligt uppdrivna anspråk på ersättning till Stim från »enskilda sammanslutningar,

företag, näringsidkare och dylika, som utöva eller låta utöva

musik». Pressen anlitades även denna gång såsom högtalare för de kritiska

rösterna. Också denna motion blev avslagen.

Att ovannämnda motioner ägde visst samband med -— första gången —- Stims bildande och första uppträdande på det ekonomiska området 1924

och med — andra och tredje gången — lagändringen 1927, torde väl numera

erkännas av envar initierad. Auktorsrättigheternas exploaterande i

Sverige föreföll vara chockerande för konservativt tänkande, och uppenbart

var, att icke ens de riksdagsmän, som motionerade till förmån för ena

eller andra gruppen musikförbrukare, hade lyckats befria sig från den gamla

åskådningen att tonsättarens rätt att ekonomiskt utnyttja sina kompositioner

bör vara inskränkt till hans möjligheter att utfå ersättning av musikförläggarna.

Under de år, som därefter gått, torde mera allmänt förståelsen för auktorsrätten

och för Stims arbetsuppgifter och verksamhet ha vaknat. Detta bevisas

bl. a. därav, att samarbetet mellan Stim och de olika större föreningar

och sammanslutningar, som representera skilda kategorier av musikförbrukare,

löpt utomordentligt friktionsfritt.

Allmänna reflexioner kring motionen.

Meningen med ovanstående korta resumé är icke att göra gällande, att Motionärens

herr Holmbäcks motion skulle vara av helt samma natur som de före-sPeciella utgående.

I visst avseende synes dock motionen vara besläktad med de tidi- 8 ngspun

gare. Det vill nämligen synas som örn motionen förorsakats av eller skulle

äga visst samband med, att Stim år 1938 ansåg sig böra utvidga sin verksamhet

till en ny grupp musikförbrukare: turisthotellen och pensionaten.

Motionären motiverar sitt förslag med att Stim nu utsträckt sina anspråk

även till pensionaten och den genomgående linjen i hela hans framställning

är just omsorgen om pensionatens intressen. Det är emellertid icke

något för pensionaten säreget att radiomusik där offentligen utföres i ekonomiskt

vinningssyfte. Så sker i en utomordentlig omfattning i restauranter,

kaféer, konditorier, i affärslokaler för reklamändamål etc. Utförandena på

pensionaten framstå vid sidan härav såsom mindre betydande. Ej heller

torde det vara allmän regel, alt pensionaten hålla sig med enbart radio

och icke grammofon. Motionärens argumentering förefaller därför att i

stora delar gå vid sidan av saken.

Ehuru alltså pensionatens förhållanden icke synas vara av väsentligt

intresse för bedömandet av frågan huruvida begagnandet av författares och

kompositörers verk i vinningssyfte skall vara fritt eller ej vid offentligt utförande

medelst radio, vill Stim likväl bidraga till att skingra vissa miss
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

( Mot. s. 7.)1 förstånd, som motionärens framställning kan ge anledning till. Motionären

synes lia konfronterats med ett eller annat fall, av vilket motionären gjort

generaliseringar och dragit slutsatser utan hänsyn till de faktiska förhållandena.

Vi tillåta oss att senare nämna några exempel, som tyda härpå, men

önska först närmare beröra anledningen till den ökade aktiviteten från

Stims sida under senaste året, särskilt beträffande hotell och pensionat.

Klav från De större turisthotellen hade en längre tid erlagt avgifter till Stim för

’r]IthoktelIenTsina musikutföranden> da under hosten 1937 Svenska Turisthotellens RiksKiksförbund/dld)und

förklarade sig önska ingå kollektivavtal med Stim. Sedan detta

kommit till stånd, krävde Turisthotellens Riksförbund, att Stim skulle tillse,

att även de pensionatsinnehavare, som icke vore medlemmar i sagda förbund

men som begagnade musik, anmodades att reglera sitt förhållande till Stim.

1 uristhotellens Riksförbund, som ju bör äga viss sakkunskap att bedöma

storleken av rörelsen för hithörande etablissement, gav anvisning på de

hotell och pensionat, vilka borde tillskrivas samt på dessas storleksordning

och därmed avgiftsbeloppen. Stim ansåg rättvisan kräva, att ersättning för

musikutförandena erlades efter enhetliga principer av samtliga musikförbrukare.

Om Stim icke sökt tillse detta, skulle Stim med rätta kunnat beskyllas

för att visa mannamån. Stim kan fortfarande icke inse, att detta

kan betecknas som trakasseri.

(Mot. s. 11.) Motionären uttalar vissa farhågor för att en eventuell rättegång mot en

pensionatsägare skulle komma att väcka indignation och sänka aktningen

tor den svenska lagen. Motionärens ängslan hade förvisso haft ett fastare

underlag, örn det hade kunnat påvisas, att de rättegångar Stim anhängiggjort

medfört minskad respekt för lagen. Motionärens konstruktion i fråga

om det ponerade sätt, varpå en rättegång mot en pensionatsinnehavare skulle

komma att föras, måste av Stim betecknas som en fri fantasi. Stim har

hittills aldrig under de gångna 15 åren inkallat någon obekant gäst på

en restaurant, ett kafé, ett pensionat, en båt eller liknande för att påvisa,

att en överträdelse har skett. Ej heller har Stim lyssnat till angivelser från

utomstående, ehuru många sådana inkommit till Stim. Stim har f. ö. under

(Mot. s. 7.) hänvisning till vad ovan sagts svårt att förstå, huru motionären tänkt sig

denna konstruktion såsom ett argument för att just radiomusiken skall bliva

ersättningsfri.

PSthnavtffnS Sasom ett annat exempel på motionärens förhastade slutledningar kan

max g'' - anföras imrusom j motionen refereras ett fall, då ett litet pensionat med 8

gästrum skulle komma att erlägga 72 kronor per år i ersättning till Stim

för musik, utförd medelst radiohögtalare. Stim har icke något utföranderättsavtal

där ett enda pensionat av denna storlek betalar ens tillnärmelsevis

så stor ersättning som den av motionären angivna. Ersättning

utgår nämligen endast för säsongen och Stim känner icke till ett enda

pensionat av sådan storlek, som har säsong året Tunt. Dylika små pensionat

bedriva sin verksamhet endast en del av året, pensionaten på västkusten

och i Skåne under sommarmånaderna, pensionat i Jämtland, Härjedalen

och Dalarna under vintersäsongen. De pensionat, som bedriva sin verksamhet

under hela året, ha en helt annan storleksordning och kunna i

de flesta fall jämföras med turisthotellen. Ersättningen till Stim för ett

pensionat av den storlek motionären anfört kommer att uppgå till omkring

2% öre per gäst och dag och blir sammanlagt icke mer än 18—24 kronor 1

1 Pag.-siffrorna hänföra sig till »Bihang till riksdagens protokoll 1939. 4 sami. nr 26—27».

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

13

per år. Endast ofullständiga uppgifter från pensionatsinnehavarens sida

kan ha givit anledning till ett missförstånd sådant som det motionären

bygger sin framställning på.

1 anledning av motionärens konstaterande, att ersättningen till Stim i

varje fall blir en mångfald av avgiften för radiolicensen erinra vi örn att

Telegrafverket i radions begynnelse fixerade den statliga licensavgiften för

högtalare i offentlig lokal till varierande belopp, ända till 150 kronor per

år. Att denna extra avgift sedermera reducerades och till slut bortföll,

berodde enligt uppgifter från vederbörligt håll icke på att Telegrafstyrelsen

ansåg avgiften oskälig, utan uteslutande därpå, att dåvarande högtalare

överhuvudtaget icke kunde användas i större lokaler och att den höjda avgiften

för den skull aldrig kom att erläggas.

Ett nytt exempel på motionärens bristande orientering utgör påståendet, (Mot. s. 12,

att en restaurantägare icke skulle kunna inskränka sin musikunderhållning Ras^j J^usi

för gästerna till enbart radioutsändning utan att han dessutom måste varakena j^ändnödsakad

att utföra musik medelst grammofon. Det må räcka med en hän- barhet på

visning till att den restaurant, som ligger allra närmast Riksdagshuset — restaurator.

Rosengrens Källare, Salviigränd 3 — under många år bjudit gästerna musik

endast med en radioapparat. Tidigare hade restauranten tre musiker engagerade.

Motionärens förmodan är långt ifrån riktig. Hundratals restauranter,

tusentals kaféer, hotell etc. bjuda sina gäster utmärkt musik under

hela dagen endast medelst radiohögtalare och utan att begagna sig av

grammofon.

Grammofoner med förstärkningsanordning voro visserligen tidigare under

flera år vanliga på offentliga lokaler. Eftersom emellertid användningen

av grammofonen är förenad med vissa icke oväsentliga kostnader för skivor

och nålar och dessutom fordrar en viss tillsyn och arbete genom ombyte

av skivor etc., har grammofonen på offentliga lokaler numera i stor utsträckning

undanträngts av radion. Mottagningsmöjligheterna äro ju numera

så förbättrade genom radioteknikens utveckling — både i fråga om

utsändningsstationernas styrka och antal, genom mottagarnas känslighet och

högtalarnas kvalitet — att de utländska programmen i mycket stora delar

av Sverige kunna avnjutas med samma fördel som de svenska.

Motionären framhåller såsom ett alldeles särskilt skäl, för att utförandet (Mot. s. 10.)

medelst radiohögtalare bör vara fritt, svårigheten för innehavaren av ett

pensionat eller en restaurant, i vilken högtalare användes, att avgöra huruvida

verket är fritt eller icke. »Gränsen dragés av lagbestämmelser, som han

icke kan förutsättas behärska, och i många fall blir det en svårbedömbar

domstolsfråga om gränsen är överskriden eller icke» skriver motionären.

I detta sammanhang gör sig motionären f. ö. även skyldig till ett direkt Auktorsmisstag

i fråga örn lagens bestämmelser. Han skriver nämligen beträffande skyddet för

fria originalverk att »frågan, huruvida författarrättsskydd föreligger för ar-bearbetningrangerade

musikstycken, beror på graden av den nyskapande verksamhet,

arrangören utövat i fråga om stycket». Motionären synes här förväxla nyskapelse

och bearbetning. Bearbetaren har för sin bearbetning den författarrätt

(4 §), som tillkommer författaren enligt 2 §, och såsom bearbetning anses

»ett musikverks omsättning för ett eller flera instrument eller för en eller

liera sångstämmor» (3 §). En dylik bearbetning är sålunda enligt lagen alldeles

icke resultatet av en nyskapande verksamhet utan en ny form eller

instrumentation av verket.

Det vill synas som en absurditet att kräva begränsning av lagskyddet av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

en sådan anledning som att vissa besvär vid avgörandet, huruvida ett verk

är fritt eller ej, skulle kunna uppstå för en sådan musikförbrukare, som

icke vill lojalt träffa uppgörelser i enlighet med kollektiva avtal — upprättade

i samarbete med organisationer av just samma slag musikförbrukare

— och som i stället hänvisar till önskan att återgiva endast »fria» verk,

ett begrepp, som uppenbarligen för samme musikförbrukare måste vara

ytterst diffust.

Sä % av ra- Av Radiotjänst utförda, mångåriga och noggranna statistiska utredningar

di°m“*ikei1 giva vid banden, att av den musik som utsändes i radio de fria verken endast

svjc ac. upptaga c:a 15 % av musikutsändningstiden; allt det övriga är skyddad

musik. Det förefaller uppenbart inadekvat att motivera ett förslag om upphävande

av lagskyddet för 85 % av musikutsändningarna med en önskan

om möjlighet för musikförbrukarna att utan besvär kunna offentligen framföra

resterande 15 % av utsändningstiden. Även om Radiotjänst före varje

nummer skulle annonsera huruvida detsamma fritt kan utföras eller ej så

skulle förvisso ingen restaurant, intet pensionat, kafé etc. kunna nöja sig

med endast 15 % fri radiomusik. Detta så mycket mindre som det ofta flera

dagar i sträck visat sig kunna inträffa, att intet enda fritt musikverk förekommit

i radioprogrammen. Det vore således också meningslöst att för några

enskilda näringsidkares skull vilja påbörda Radiotjänst ett så onödigt arbete.

(Mot. s. to.) Ännu egendomligare synes kravet då det stödes av en hänvisning till, att

vissa grupper auktorer, som medverka i radioprogrammen — föreläsare,

kåsörer, debattörer o. s. v. — icke haft eller ha för avsikt att gentemot

restauranter, kaféer, pensionat etc. göra sitt lagskydd gällande. Ett moraliskt

berättigat auktorsskydd kan ju icke skäligen förkastas beträffande en speciell

grupp auktorer, därför att en annan grupp kanske tillfälligtvis icke gör

skyddsbestämmelserna gällande. Dessutom synes man kunna fråga sig, örn

de auktorer, som sakna intresse för skyddet, skulle lia något att vinna genom

tillvaratagandet av sin rätt, med andra ord, örn auktorerna i fråga ha någon

publik pa sådana lokaler det bär gäller, d. v. s. örn deras verk i nämnvärd

grad utnyttjas i underhållningssyfte. Stim som i åratal haft ackvisitörer, som

berest landet och gästat både större och mindre pensionat, hotell, kaféer och

konditorier, restauranter och folkparker etc., vågar bestrida, att programpunkter,

sådana som vetenskapliga föreläsningar, litteratur- och lagkrönikor,

debatter i olika frågor annat än i rena undantagsfall återgivas på dylika

offentliga ställen. Musiken upptager mer än halva tiden av programsändningarna

och det är praktiskt taget uteslutande musiken, som kan användas

till underhållning.

(Mot. s. 10.) I sammanhang härmed anser sig Stim -—- i anledning av motionärens påpekande

av att Stim är en enskild förening, som utan kontroll fastställer

sina avgifter — böra framhålla, att samma föreställning — uppenbarligen

spridd hos många av de musikförbrukare, vilka sakna insikter i hithörande

Tillkomsten frågor — är fullständigt falsk. Samtliga kontrakt, som tecknats eller teck3''taxor”''''

nas med resl,nlrantägare, dansbancidkare, pensionatsinnehavare, biografaxor-

ägare, nöjesföreningar, körsällskap, hotellägare, tillfälliga festarrangörer etc.

lia uppgjorts efter enhetliga grunder och baserats på kollektivavtal, som efter

ingående förhandlingar med representanter för sammanslutningar inom dessa

branscher träffats mellan Stim och nämnda sammanslutningar. Ofta ha neutrala

personer i framskjuten ställning fungerat som ordförande vid förhandlingarna.

Bland dessa må nämnas framlidne justitierådet Thomasson, dåvarande

statssekreteraren Eklund, borgmästare Fant, förre riksdagsmannen

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

15

Brännberg. Kollektivavtalen ligga därefter som den fasta grund, på vilken

kontrakten med de enskilda musikförbrukarna vila. Att Stim måste aktivt

medverka till att kontrakt motsvarande dem, som enligt dessa kollektivavtal

skola gälla med organisationernas medlemmar, träffas även med de icke

organiserade musikförbrukarna, synes åtminstone Stim självfallet.

Genom ovan relaterade förhållanden torde allt tal örn godtycke från Stims 1929 års saksida

vara bemött. Vi hänvisa också till motiven till förslagen örn ändring kunmgeutlåav

1919 års lag, avgivna år 1929 av justitiedepartementets sakkunniga. Dessa tande,

skriva (sid. 25): »De sakkunniga hava icke heller kunnat övertyga sig örn

att från den svenska tonsättarorganisationens sida utövats maktmissbruk . . .

Under sådana förhållanden lärer huvudsakliga anledningen till den på vissa

håll rådande misstämningen mot tonsättarorganisationen vara att söka däri,

att principen om tonsättarnas bestämmanderätt över det offentliga utförandet

av deras verk ej helt ingått i det allmänna medvetandet. I den mån det

går upp för den stora allmänheten att tonsättarskyddet — liksom för övrigt

auktorsskyddet i det hela — har sitt fulla berättigande såsom ägnat att i

sin mån uppmuntra och stödja en för samhället betydelsefull produktion,

som är i stort behov av sådant stöd, i samma mån torde man hava att motse

en avspänning i det nuvarande motsatsförhållandet mellan de sammanslutna

tonsättarna och de företag, i vilkas verksamhet offentlig musikutövning

ingår.»

I en anmärkning liksom i förbigående framhåller motionären, att Stim (Mot. s. 11,

icke ställts »under offentlig kontroll, vilket mycket väl skulle kunna dis- r st. 3.)

kuteras, på grund av de stora vanskligheter, som fördelningen mellan tonsättarna

av de influtna medlen måste erbjuda». Redan i motionen år 1929 metoder.

påpekades, att Stim icke var underkastad offentlig kontroll, och det har i

själva verket varit ett kärt motiv för alla dem, som vägra förstå det berättigade

i uttagande av utföranderättsersättningar, att frankt förklara, att alla

medel gå till administrationskostnader och till ett fåtal privilegierade. Att

motionären slutit sig till dessa kontrollivrare framgår av ovanstående citat,

och det är tydligt, att han icke läst de yttranden, som tidigare ingivits till

olika utskott. År 1928 verkställdes såsom redan framhållits en granskning

av Stims verksamhet. År 1929 förklarade sig Stim i yttrande till Andra kammarens

första tillfälliga utskott icke ha någonting emot en ny granskning.

Stim tillåter sig likaledes nu erbjuda första lagutskottet att på sätt, som kan

befinnas lämpligt, företaga av motionären önskade undersökningar. En

granskning kommer att visa, att motionärens påstående, att fördelningen av

de inkomna medlen till tonsättarna måste vålla stora svårigheter, icke är

vederhäftigt; de problem fördelningsarbetet kunde erbjuda och som för den

icke initierade förefalla vanskliga, äro längesedan lösta av Stim. Stim har

under alla år haft tillgång till handelstekniskt skolad personal, därjämte

musikaliskt utbildade kapaciteter och en maskinell utrustning, som torde

fylla de allra högsta anspråk. Slims arbetsmetoder lia också under årens

lopp studerats av en mångfald experter på olika områden, av vilka må

nämnas representanter för Stockholms stads statistiska kontor, Riksbanken

och Telegrafstyrelsen, olika tidningars handelstekniska experter, musikförläggare,

svenska och utländska affärsmän m. fl. Stim vågar t. o. m. tro, att

envar sorn gör sig besvär med att sätta sig in i Stims statistiska metoder,

blir tvungen att skänka Stim högsta betyg för den kontorstekniska organisationen.

Stim erbjuder sig dessutom att låta taxor och tariffer, kollektivavtal

och korrespondens bli föremål för en granskningsmans undersökning. I skri
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Mot. s.

st. 2.)

veise till Konungen den 24 februari 1939 har Stim bl. a. med anledning av

motionen själv begärt en officiell kontroll av föreningens verksamhet.

Det må på tal örn de krav på granskning, som förekommit i tidigare motioner,

påminnas om att i 1929 års motion den anmärkningen gjordes »att Stim

till väsentlig del inriktar sin verksamhet på endast vissa slag av företag, såsom

folkparker, restauranter, biografer, teatrar, rundradio, men endast i

mycket ringa utsträckning synes taga hänsyn till övriga fall, då musik ifrågakommer».

Härmed åsyftades kaféer, pensionat, hotell och liknande, som utföra

musik medelst mekaniska instrument. Det är förvisso sällsamt, att några

år senare en motion kan väckas, som går ut på att befria just dessa näringsidkare

från skyldigheten att utgiva ersättning.

Hänvisningar till utländsk rätt.

4, Motionärens framställning härvidlag är ofullständig. Den bör för det första

kompletteras med upplysningen, att i åtminstone följande länder principen

om auktors bestämmanderätt över det offentliga utförandet genom högtalare

av hans radioutsända verk erkänts utan att rättegångar behövt förås till

högsta juridiska myndighet: Australien, Brittiska Indien, Bulgarien, Estland,

Kanada, Monaco, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Sydafrikanska

Unionen. För det andra bör nämnas, att samma princip fastslagits ■—- förutom

av högsta domstolarna i de av motionären angivna länderna, Förenta

Staterna, England, Belgien, Danmark, Finland, Rumänien och Tjeckoslovakien

— för Frankrikes del av Cour d’appel den 6 december 1933, i Ungern

av Ungerns högsta domstol den 9 september 1936 samt i Holland av Hooge

Raad den 6 maj 1938.

Till de av motionären anförda domarna i motsatt riktning ävensom åberopade

polska lagstiftningen böra även vissa kommentarer göras.

Frankrike.

Det av motionären åberopade utslaget 30 mars 1936 av Tribunal correctionnel

i Saverne, vilket utslag fastställdes den 25 juni s. å. av Cour Colmar,

har icke den innebörd motionären anger. Vederbörande blev därvid frikänd

icke av principiella skäl — alltså icke därför att domstolen vägrade

»godtaga anspråk på att det skulle vara förbjudet för innehavare av radiomottagningsapparater

att återgiva radioutsändningen för allmänheten», vilket

motionären anger, — utan därför, att i detta speciella fall de subjektiva

rekvisiten för en fällande dom icke ansågos vara för handen. Cour Colmar

hänvisar också målsäganden att skadeståndsvägen göra sina krav gällande,

varav synes framgå, att domstolen tvärtom hävdar en principiell uppfattning

rakt motsatt den av motionären argumenterade. Ifrågavarande dom står alltså

icke i strid med Cour d’appel’s avgörande den 6 december 1933, genom

vilket auktorsrätten erkändes på här behandlade område.

Holland.

Motionären har förbisett, att Hollands högsta instans, Hooge Raad, den 6

maj 1938 upphävt det av motionären anförda domstolsutslaget i Rotterdam.

(Se Geistiges Eigentum, Internationale Zeitschrift för Theone lind Praxis

des Urhebarrechts und seiner Nebengebiete, herausgegeben von Mr. Dr. P. S.

Gerbrandy, o. Professor Vorsitzender der Rechtswissenschaften an der freien

Universitet, Amsterdam, Vorsitzender des holländischen Radioraad und Dr.

P. Bienstag, Amsterdam, Leiden [Holland], Band 4, häfte 1, sid. 87.) Efter
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

17

som sirtnämnda prejudikat är det senaste och eftersom licenstätheten i Holland

— om man medräknar innehavarna av s. k. trådradio, som är mycket

vanlig i Holland och som icke inräknas i den officiella statistiken över antalet

licenser — är ungefär lika stor som i Sverige, har denna dom ett särskilt

värde. För den skull bifogas i översättning det referat av målet, som återfinnes

i »Geistiges Eigentum», samt likaså i översättning ett sammandrag av

de argument, som framställdes av auktorsrepresentanten i huvudskriften

till Hooge Raad. (Bil. 1 och 2.)

Tyskland.

Den tyska auktorslagen innehåller sedan 1910 en bestämmelse (22 § A)

cm att offentligt utförande medelst mekaniskt instrument är fritt. Denna

tillkom för att om möjligt stärka den då nya tyska grammofonindustriens

konkurrenskraft gentemot den utländska, ehuru den aldrig kom att få någon

betydelse i detta avseende. Bestämmelserna togo däremot naturligtvis icke

sikte på så moderna företeelser som begagnandet av radiomusik i offentliga

lokaler. Reichsgerichts åberopade dom av den 12 juni 1932 bygger emellertid

följdriktigt på nämnda stadgande ehuru detta icke kommer till uttryck

i domens ordalydelse. En dom i annan riktning, som skulle ha medfört, att

utförande medelst radiohögtalare varit beroende av tonsättarens medgivande,

under det att utförande med hjälp av grammofonskiva varit fritt, hade i

sina praktiska verkningar inneburit en inadvertens av samma slag som den

vilken skulle uppkomma genom en svensk lagändring enligt motionärens

förslag. Sedan några år föreligger emellertid ett förslag till ny lag på hithörande

område i Tyskland, vilket upptager liknande bestämmelser som i

Sverige beträffande användande av mekaniska instrument — 22 § A kommer

alltså enligt förslaget att upphävas — samt samma bestämmelser som i

den alltjämt gällande lagen i Österrike (Ostmark) beträffande användning

av radiohögtalare. Det torde icke heller råda något tvivel om att det nya

tyska förslaget kommer att bli antaget. I trots av 22 § A har redan utförande

av musikaliska verk medelst tonfilm gjorts beroende av tonsättarens medgivande.

Utförande medelst tonfilm och medelst radioapparat är ju i många

hänseenden jämförbara med varandra.

Italien.

I Italien är radion helt förstatligad och den italienska tonsättarorganisationen

ett statligt organ, som f. ö. förutom ersättningarna till tonsättarna inkasserar

nöjesskatten. Licens för innehav av radioapparat utgår med belopp,

som variera inom mycket vida gränser. För badortshotell står avgiften i

proportion till antalet badstolar, som företaget ställer till gästernas förfogande,

för andra hotell i proportion till antalet rum och prisernas höjd etc.

Tonsättarersättningen utgår med viss procent på samtliga dessa bruttointäkter

å radioverksamheten. Enligt meddelande från den kände auktorsjuristen

Valerio de Sanetis (brevet bifogat i fotografisk kopia och i översättning;

bil. 3 och 4) utgår emellertid i .stället för ersättning från innehavarna av

offentliga lokaler med radioanläggningar en särskild tilläggsersättning till

auktorerna med viss del av de förhöjda licensavgifter lokalinnehavarna lia

att erlägga.

Polen.

Den åberopade polska lagändringen 1935 tillkom samtidigt med att polska

slaten övertog det tidigare såsom privatföretag drivna radiobolaget. Enär på

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sand. 1 avd. Nr 27. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Mot. s. 4,

14.)

(Mot.

s. 8—9.''

grund av sociala förhållanden radioverksamheten i landet visade föga livskraft,

vidtogs den drastiska åtgärden att expropriera auktorernas tidigare av

musikförbrukarna i Polen allmänt erkända rätt för att om möjligt stimulera

till ökad användning av radiomottagare. Ifrågavarande polska bestämmelse

är sålunda icke förebildlig för svenska förhållanden.

Luxemburg.

Beträffande den åberopade domen av kassationsdomstolen i Luxemburg

vilja vi endast påpeka, att någon tonsättarorganisation icke finnes i detta

land, att ingen som helst licens för innehav av radioapparat erlägges — icke

ens av privatpersoner — att radiostationen i Luxemburg helt lever på tyska,

franska, engelska och holländska firmors reklamsändningar och att radiostationen

är en av landets allra viktigaste inkomstkällor genom de belopp,

som erläggas av firmorna i fråga.

Av vad här anförts, måste enligt vår mening den slutsatsen kunna dragas,

att intet av de fall, då genom domstolsutslag tonsättarna i utlandet vägrats

ersättning av etablissementsinnehavare för musikutföranden medelst radiohögtalare

är av betydelse vid behandlingen av hithörande problem i Sverige.

Bernkonventionen.

o. Till de synpunkter motionären framför beträffande Bernkonventionens

bestämmelser bör tilläggas, att en lagändring enligt motionärens förslag givet

står i strid med såväl Bernkonventionens anda som det föreliggande förslaget

till förtydligande av konventionens text. Bernunionen beslöt på sin tid, att

en konferens för revision av Bernkonventionen skulle äga rum i Bruxelles

år 1935. Konferensen blev emellertid upnskjuten och bar ännu icke hållits.

Till förberedande av konferensen har emellertid Bernunionens internationella

byrå i samarbete med belgiska regeringen utarbetat ett detaljerat program

för konferensen, innefattande förslag till ändringar i gällande konvention,

vilket utsänts till unionsländernas regeringar. I detta program föreslås, att i

Bernkonventionen art. 11 bis första stycket skall införas en bestämmelse,

att upphovsmän till litterära och konstnärliga verk ha uteslutande rätt att

medelst högtalare eller på liknande sätt delgiva publiken ett genom radio utsänt

verk. Detta förslag, som sålunda är utarbetat av Bernunionens officiella

organ, bar delgivits samtliga de till Bernunionen anslutna länderna, utan att

från något håll hittills någon invändning riktats mot detsamma. Motionären

har underlåtit att meddela varifrån förslaget emanerar.

Gällande svensk rätt.

Motionärens påpekande, att i 1919 års lagtext — enligt hans mening —

själva ordalydelsen häntyder på att en person och icke en maskin är den

föredragande resp. utförande, synes oss visserligen ovidkommande i detta

sammanhang. Vi önska emellertid här framhålla att stadgandet i 2 § angående

återgivande av ett å mekaniskt instrument upptaget verk — vilket

stadgande av motionären i detta sammanhang åberopats — tillkom icke därför

att lagstiftaren med den allmänna regeln enligt 2 § tänkte huvudsakligast

på att en fysisk person skulle vara den utförande, utan därför att »Skandinaviska

Grammofonaktiebolaget» år 1914 hade inkommit med begäran att

i lagen skulle införas bestämmelser om att utförandet medelst mekaniska

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

19

instrument skulle vara fritt. Det framgår ju av såväl motiven till 1919 års

(1914) lag som av motiven år 1929 att lagstiftarna ingalunda ställde sig på

den linjen, att skyddet skulle vara begränsat till något eller några särskilda

slag av hörbargörande.

Att motionärens uppfattning icke delas av sakkunniga på åtminstone närliggande

områden framgår av följande. Vid antagandet av 1919 års lag hade

ljudfilmen ännu icke uppfunnits. Ingenting i lagtexten tydde på att ett kinematografiskt

framförande av musikverk skulle jämställas med ett utförande.

Att denna lucka fanns observerades emellertid i och med ljudfilmens framträdande

av de sakkunniga 1929, vilka också yrkade på att luckan skulle

fyllas. »Vad åter beträffar kinematografiskt framförande av musikaliskt verk

lärer detta, såsom innebärande en form av verkets offentliga framförande,

redan enligt gällande lydelse av 2 § vara beroende av tonsättaren. Ehuru således

enligt de sakkunnigas mening särskilda bestämmelser örn mimiska och

musikaliska verks offentliga utförande på kinematografisk väg strängt taget

skulle vara överflödiga, anse de sakkunniga, att......det ur enkelhetens

och tydlighetens synpunkt är lämpligt, att i lagen upptages en bestämmelse,

varigenom kinematografiskt framförande överhuvud — det må komma till

stånd genom ''stumfilm’ eller ''ljudfilm’ — göres beroende av författaren (tonsättaren).

» Härav framgår tydligt, att de sakkunniga 1929 ansågo, att lagen

skyddade jämväl framförande resp. utförande annorledes än medelst fysisk

person.

I nuvarande kontrakt av den 20 april 1931 mellan AB. Radiotjänst och (Mot. s. 5,

Stim står stadgat: »Innehavare av radiomottagningsapparat kan icke på st. 5.)

detta avtal grunda någon rätt att i förvärvssyfte utnyttja radioutsändningen Förbehåll i

av verk, som innefattas i avtalet.» Kontraktet, som f. ö. tillkom genom skilje-avtalet med

dom, varvid dåvarande överdirektören, excellensen Rickard Sandler, tunge- Radiotjänst,

rade såsom skiljedomare, kom att innehålla sagda bestämmelser, icke på

grund av att kungl, kungörelsen av den 20 juni 1924 beträffande betingelserna

för innehav av radioapparat upptog ett villkor: »under förbehåll av

enskild rätt» utan av den anledning, att en av tonsättarnas representanter

råkade vara ingeniör på det radiotekniska området, så att han i någon mån

kunde förstå och ana hur den radiotekniska utvecklingen skulle komma att

gestalta sig. Reservationen i kontraktet mellan Radiotjänst och Stim tillkom

följaktligen just med tanke på blivande användning av högtalare i offentliga

lokaler. Enär bestämmelsens innebörd diskuterades både vid de enskilda

förhandlingarna mellan parternas representanter (1930) och inför skiljedomaren

(1931), mäste man utgå ifrån, att skiljedomen tog hänsyn till framtida

möjligheter för tonsättarna att erhålla ersättning även då musikaliska

verk skulle komma att återgivas medelst radiohögtalare å offentliga lokaler.

I tidigare avtal mellan AB. Radiotjänst och Stim (tecknat 1926) fanns icke

ovan omförmälda förbehåll. Anledningen till att Stim icke tidigare hade begärt

inryckandet av bestämmelsen i kontraktet var icke den, att Stim varit

tveksam örn det berättigade i ett krav på möjlighet att inkassera ersättning

då musikverken offentligt utnyttjades medelst radiohögtalare. Det var i

stiillet samma anledning, som gjorde alt Telegrafstyrelsen — såsom förut

nämnts — sänkte licensen för innehav av radioapparat på offentlig lokal

till samma avgift som för privat innehav: högtalarna voro så tekniskt ofullkomnade,

att de icke kunde användas på offentlig lokal. Skalet utgjordes

med andra ord av exakt samma omständigheter, vilka medförde det beklagliga

förhållandet, att frågan örn användning av radiohögtalare icke berördes

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

i förarbetena till 1931 års lagändring (år 1929). Motionären anför nu detta

såsom ett indicium på att hans uppfattning i huvudfrågan är riktig. Men

motionären försummar meddela, dels att hela frågan saknade aktualitet

under dessa förarbeten, dels att Justitiedepartementets sakkunniga i sin promemoria

av år 1937 angående grunderna för en reform av lagen -—- arbetet

utfört på Kungl. Maj:ts uppdrag — förordat införandet av en bestämmelse

rakt motsatt motionärens förslag, dels slutligen att även AB. Radiotjänst biträtt

ovannämnda sakkunnigas mening.

Den enskil- Bland de villkor, som å radiolicensen äro angivna för rätt att innehava

des nytt jan-j-adiomottagningsapparat, finnas upptagna följande:

derätt till ,, , , ,

radioutsänd- *4) Innehavare av mottagnmgsapparat eller annan person, som tillätes

ningar. lyssna å mottagningsapparat, skall hemlighålla innehållet av telegraf- eller

telefonmeddelanden, som avlyssnats å apparaten, och äger icke nedskriva

sådana meddelanden eller göra något som helst bruk av innehållet i dem.

Vad nu sagts gäller icke nödsignaler och andra meddelanden, som uppenbarligen

äro avsedda för en var (allmänheten).

Det är förbjudet att genom vidarebefordran eller reproduktion kommersiellt

utnyttja det nyhetsmaterial, som medelst rundradio utsändes från

svenska rundradiostationer.

Jämlikt lagen den 30 maj 1919, S. F. S. nr 381, om rätt till litterära och

musikaliska verk med däri genom lag den 24 april 1931, S. F. S. nr 74, gjorda

ändringar är det förbjudet, att offentligen föredraga skrift eller muntligt

föredrag eller utföra musikaliskt verk, som utsändes genom radio, i annan

mån eller i annan ordning än som lagen stadgar; och är härutinnan särskilt

att märka, att till föredragande och utförande är att räkna jämväl det direkta

återgivandet genom radiomottagningsapparat.

5) Därest mottagningsapparat användes för radiounderhållning, till vilken

allmänheten äger tillträde, skall avlyssnandet av sådana telegraf- och telefonmeddelanden,

som enligt punkten 4 här ovan skola hemlighållas, i möjligaste

mån förhindras.»

Även med en lagändring enligt motionärens förslag måste sålunda en apparatinnehavare

iakttaga varsamhet med de i radio utsända program han

offentliggör.

(Mot. s. 12, Motionären anmärker på att enskilda äro betagna rätten att fritt nyttja

st. 2.) vad som genom statens försorg erbjudes allmänheten. Vid närmare eftertanke

torde emellertid envar inse det felaktiga i denna motionärens synpunkt.

Vi vilja göra en jämförelse med ett likartat och visst icke verklighetsfrämmande

fall. Hur skulle månne statsmakterna ställa sig örn en enskild person

toge sig för att låna ett antal böcker och tidskrifter från ett statsunderstött

bibliotek och därmed öppnade en utlåningsrörelse i förvärvssyfte, en s. k.

bokbar.

Det synes orimligt att tänka sig, att det förhållande, att staten eller halvstatliga

institutioner övertoge förmedlingen av vissa arbeten till allmänheten

skulle medföra, att den som utfört dessa arbeten skulle fråntagas sin

rätt till ersättning för det affärsmässiga begagnandet av desamma. Frågeställningen

synes oss i stället helt enkelt vara denna: Innebär det för en

lokalinnehavare en ekonomisk fördel att bjuda sina kunder musikunderhållning

medelst radioapparaten — ger detta honom alltså ett övertag över

den konkurrent, som icke begagnar musik? Om så är fallet, anser Slim det

vara rätt och billigt att lokalinnehavarna ersätta auktoren för den nytta

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

21

de draga av de utförda verken. Att dessa företagare anse sig icke blott draga

nytta och ekonomisk fördel av utan t. o. m. vara beroende av den musik

de återgiva, har kommit till uttryck bl. a. i den skrift »Riksföreningen mot

Stim» nyligen ingivit till Konungen. I denna talas enligt T. T:s referat om

»de medborgargrupper, vilka i sin verksamhet äro mer eller mindre beroende

av musikåtergivning».

Om sålunda rätten till ersättning vid offentligt utförande medelst radiohögtalare

erkännes, vill motionären icke medgiva, att lokalinnehavaren är

den part, som betalningsskyldigheten i första hand åvilar. Av motionärens (Mot. s. 11,

motivering framgår icke klart, örn han tänkt sig att A/B Radiotjänst skulle st. 3.)

inträda i pensionatsinnehavarnas, restauratörernas, kaféidkarnas m. fits ställe Ekonomiska

och att sålunda en tilläggsersättning utöver avgiften för rätten att sända konsekvenmusikverken

bör utgå. Har detta varit motionärens mening, önskar Stim ^an

anföra följande: Sannolikt måste i sådant fall radiolicenserna på ett ellerav förslaget,

annat sätt höjas, antingen genom att lokalinnehavarna erlade en väsentligt

större avgift till staten för rätten att inneha radioapparat, varigenom ett

liknande förhållande som det nuvarande för lokalinnehavarna inträder, eller

också skulla radiolicenserna överlag bliva högre. I sistnämnda fall skulle de

radioinnehavare, som icke driva sådan rörelse som kaféägare, pensionatsinnehavare

etc. komma att erlägga ersättning för dessa näringsidkare. Enahanda

skulle ju förhållandet bliva, örn beloppen skulle komma att tagas av

de s. k. överskottsmedel, som Kungl. Telegrafstyrelsen varje år redovisar till

staten. Emellertid synes motionärens resonemang -— örn detsamma kan

tolkas på angivet sätt — oriktigt. Med lika stor rätt skulle man då kunna

kräva, att A/B Radiotjänst iklädde sig skyldigheterna gentemot auktorerna,

om en kaféägare eller privatperson —- vilken som helst — toge sig för att

upptaga de utsända musikverken på grammofonskiva och driva handel med

dessa. Detta är icke en fantasifull och otänkbar konstruktion utan anknyter

direkt till inträffade händelser. Motionärens sammanfattning av sina synpunkter

i satsen: »Från de avgifter, som erläggas för radiolicenserna, bör (Mot. s. 12,

var och en, vars arbete användes i radions tjänst, få hela den ersättning, st. 3.)

som tillkommer honom, så att varje innehavare av en radiomottagningsapparat

kan låta allt, som frambringas på denna, komma till vilkens som helst

kännedom utan några inskränkningar» (kursiverat av oss) innebär med

absolut logisk konsekvens, att grammofonindustrien för fabrikationen av

grammofonskivor icke skulle komma att erlägga någon ersättning till auktorerna,

blott upptagningarna skedde direkt från högtalarna vid radioutsändningarna.

Motionären anser uppenbarligen, att tonsättarna i varje fall skulle vara (Mot. s. li,

i stånd att utkräva alla dessa belopp av A/B Radiotjänst, ty tonsättarna lia st- 3 )

i sin organisation »ett så mäktigt vapen, att icke inkomster från restauran-Redan 1929

ter, hotell och pensionat skola behövas». För att visa vapnets skärpa just i “^dom

Sverige framhåller motionären, att tonsättarna enligt den svenska lagstift- mc[1 ^Radioningen

intaga en gynnad ställning, ity att Sverige icke begagnat sig av Bern- tjänst,

konventionens medgivande att vid tvist örn storleken av arvodet för radiering

av tonsättarens verk arvodet kan bestämmas av utomstående kompetent

auktoritet. Det förtjänar återigen anmärkas, att motionärens studium av

hithörande frågor icke varit så ingående. Ilan har nämligen icke upptäckt,

alt tonsättarna i samtliga länder utom ett — Norge — intaga samma gynnade

ställning. I Norge har förunderligt nog bestämmelsen i fråga, som infördes

i Bernkonventionen vid revideringen i Rom 1928 på huvudsakligast

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

den norske representantens yrkande och därefter i norska lagen, medfört

en förbättrad ersättning till tonsättarna — alltså har den icke varit till förfång

utan till fördel för upphovsmännen— ity att den kompetenta auktoriteten

vid det enda tillfälle den anlitades utdömt högre ersättningsbelopp än

vad tonsättarna tidigare genom upplåtelse av repertoaren kontrakterat.

Men även örn för speciellt tonsättarorganisationens i Sverige del det hade

varit så gynnsamt, att ett flertal andra länder men icke Sverige hade antagit

den bestämmelse om »kompetent auktoritet» vid avgörandet av honoraren

vid radioutsändningar, vilken bestämmelse medgives av Bernkonventionen,

så har redan för länge sedan den gynnade ställning, som Stim skulle ha

kunnat intaga, upphört. Det mäktiga vapen, tonsättarna enligt motionären

lia i sin organisation vid förhandlingar med Radiotjänst, har mist sin skärpa,

ty redan 1929 — sålunda två år före lagändringen 1931 — tecknade Stim

med Radiotjänst ett skiljedomsavtal, som alltjämt är i kraft och som skall

gälla »såvitt på Föreningen beror», även för den händelse Radiotjänst skulle

»upphöra med sin verksamhet men denna fortsättas av annan institution».

Stim har sålunda av fri vilja avstått från sin gynnade ställning genom att

underkasta sig »en kompetent auktoritet», d. v. s. en skiljedomare.

En expro- Stim vågar hålla före, att Högsta Domstolens prejudikat — i anseende

priation till till att utförligt stadgande icke finnes inryckt i lagen — bör uppfattas så^nö^cshidur

^un<^a • det i lagen erkända auktorsskyddet bör i första hand omfatta offentstrin.

ligt utförande medelst sådant mekaniskt instrument, som avses med beteckningen

radiohögtalare. Skulle den ändring motionären föreslagit antagas, så

skulle ändringen innebära en expropriation av en naturlig, moraliskt-juridiskt

berättigad auktorsbefogenhet till förmån — icke för statliga, sociala, kulturella

och liknande uppgifter — utan för en viss grupp affärsmän, näringsidkare,

nöjesföretagare etc. Statligt och kommunalt understödda kulturföretag,

såsom orkesterföreningar, teatrar och Skansen skulle bli nödsakade att

finna sig i de besvärligheter och de utgifter — visserligen våldsamt överdrivna

i propagandan mot auktorsrättigheternas målsmän — som ovillkorligen

måste följa med övervakningen av auktorsrättigheternas efterlevnad,

under det att nöjesindustrien skulle komma att profitera av expropriationen.

(Mot. s. 8.) Det är anmärkningsvärt, att motionären åberopar reservanten i Högsta

Domstolen för att få stöd för sin åsikt, att eftersom besökare av kaféer och

restauranter torde lia radio i sina hem, det är onaturligt, att avgift skall

utgå av samma ställens innehavare, då deras gäster få lyssna till radio å

lokalerna i fråga. Reservanten i Högsta Domstolen utvecklar en från majoriteten

avvikande åsikt, byggd på uteslutande formella, lagtekniska — i

anslutning till 1931 års text — grunder. Han uttalar ingen som helst åsikt

örn rimligheten, det moraliskt berättigade i tonsättarkravet på ersättning

från innehavare av offentlig lokal med radiohögtalare. Tvärtom synes reservanten

— i motsats till motionären — ha räknat med, att avsikten hos

lagstiftaren varit att genom radio utsänt verks offentliggörande medelst högtalare

skulle betraktas såsom ett utförande av verket, ehuru reservanten

även i sådant fall måste finna de formella betingelserna för skadeståndsocli

straffansvar alltför svaga. Motionärens ståndpunkt är ju den rakt motsatta.

Enligt hans uppläggning av problemet borde ju lagskyddet upphävas,

även om lagtexten varit fullt klar i berörda avseende. Att under sådana förhållanden

åberopa reservationen förefaller märkligt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Allmänna konsekvenser av den föreslagna lagändringen.

I besvärsskrift^! år 1932 till Kungl. Majit i de båda prejudicerande rättegångarna

framhöll Stim:

»I själva verket har den nya konstruktionen av grammofonapparaten lett

fram till en på sådant sätt kombinerad apparat mellan grammofon och

radiomottagare, att det för lyssnaren knappast finnes någon möjlighet att

avgöra, om utförandet genom apparaten härrör sig från en grammofon eller

radio. Den nya apparaten är nämligen så konstruerad, att man genom användande

av en omskiftare eller kontaktknapp kan få apparaten att fungera

som radiomottagare eller som s. k. radiogrammofon. Denna omständighet

gör det möjligt för innehavaren av apparaten att vid en rättegång om olovligt

utförande av musikaliska verk medelst grammofon fria sig genom en

invändning, att apparaten använts såsom radiohögtalare — för såvitt utsändandet

med radiohögtalare icke skulle falla under författarlagen. Skulle

den förorättade till äventyrs kunna bevisa, att apparaten icke tjänstgjort

som radiohögtalare (genom förebringande av utredning örn att det ifrågavarande

verket icke blivit av Aktiebolaget Radiotjänst utsänt den uppgivna

dagen), kan apparatinnehavaren påstå, att han upptagit och återutsänt en

utländsk utsändningsstation. Härav följer, att tonsättare, därest den av

Kungl. Hovrätten hävdade meningen vinner gillande, står maktlös gentemot

den, som låter utföra hans verk medelst dylika kombinerade radio- och

grammofoninstrument, och bestämmelsen i § 2 sista stycket skulle då komma

att för tonsättaren innebära endast en vacker illusion. I detta sammanhang

tillåta vi oss framhålla ett i rättsligt avseende egendomligt förhållande, som

kommer att uppstå, därest Kungl. Hovrättens mening blir gällande: utförandet

av ett och samma musikaliska verk i en offentlig lokal genom en

och samma högtalare blir då i det ena fallet fritt, nämligen örn en radioutsändning

av verket återgives, men i det andra åter skyddat, nämligen om

en å grammofonskiva gjord upptagning av verket återgives. Utlörande

genom grammofon är ju förbehållet tonsättarens bestämmanderätt, under

det att utförande genom högtalare under ovan angivna förutsättning ej är

skyddat. Ett dylikt tillstånd kan icke anses tillfredsställande ur rättslig

synpunkt.

Den ovan beskrivna apparaten, populärt benämnd ’radiogrammofon’, har

blivit synnerligen spridd på offentliga lokaler, kaféer och konditorier. Den

förlust och skada, som åsamkas tonsättarna genom att de undandragas

varje möjlighet till kontroll av de utföranden, som företagas medelst de

nya mekaniska tal- eller musikinstrumenten, måste bli så mycket större, i

samma mån som den mekaniska musiken fortsätter att helt undantränga

den levande. Tonsättarens inkomst på försålda noter har sjunkit till ett

minimum, ja, för den seriösa tonsättaren har varje möjlighet att erhålla

någon inkomst på notförsäljning försvunnit, vilket till stor del torde böra

skrivas på den mekaniska och radiomusikens skuldkonto. Men även den

inkomst, som tonsättaren tidigare haft på försålda grammofonskivor, har

under senare år gått katastrofalt tillbaka. Detta kan visserligen lill en del

förklaras med en hänvisning lill den allmänna depressionen, men man torde

icke kunna förneka möjligheten av ett samband mellan de sjunkande försäljningssiffrorna

och det ökade antalet offentliga lokaler, varest musik

utföres medelst mekaniskt instrument och radiohögtalare.

Man gör sig förvisso ej skyldig till någon överdrift, om man vågar påstå,

ntt radion i en ej alltför avlägsen framtid kommer att tagas i anspråk för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

utförande av ali populärmusik å offentliga lokaler. Högtalarapparaterna

aro redan nu så fulländade, att radion på många ställen numera kan med

framgång upptaga konkurrensen med den manuellt utförda musiken. Därest

utförande medelst mottagningsapparat och högtalare skulle bliva oberoende

av tonsättarens bestämmanderätt, skulle detta hava till följd, att innehavare

av en dylik apparat gynnades icke allenast genom att han befriades från

att ei lägga den eljest utgående ersättningen för de i förvärvssyfte företagna

utförandena av de skyddade verken, utan även genom den förmånen att

han sluppe att engagera musiker. Den som på angivet sätt i sin restaurantlokal

föranstaltar musikutförande skulle alltså endast hava att erlägga den

gängse licensavgiften av för närvarande 10 kronor per år och därmed göras

berättigad att affärsmässigt utnyttja hela den genom radio spridda musiken.

Detta skulle komma att medföra, att han för en obetydlig penning per år

skulle erhålla tillgång till 1 200—1 500 av Radiotjänsts musiktimmar per år

med musiktimme förstas här en tid av en timma, under viken endast

musik utföres. En annan restaurantinnehavare, som i en liknande lokal

låter utföra musik genom ett musikkapell, har att enligt nu gällande taxa

erlägga till Stim en årlig avgift av mellan omkring 300 kronor och omkring

200 kronor i utföranderättsavgifter. Detta förhållande ådagalägger

bättre än något annat det absurda i det tillstånd, som skulle uppstå, örn

den mening, som kommit till uttryck i ovannämnda hovrättsutslag, bleve

allmänt gällande.

Den uppfattning, som kommit till uttryck i Hovrättens utslag, måste innebära,

att innehavaren av radiomottagningsapparat resp. högtalare och ''radiogrammofon’

endast skulle stå i rättsförhållande till Aktiebolaget Radiotjänst.

Huruvida han erlagt licensavgiften eller ej synes vara utan betydelse

på sätt ovan sagts, ty ej ens en licensskolkare’, d. v. s. den, som underlåter

att erlägga licensavgiften, blir med den ovannämnda uppfattningen straffad

för olovligt utförande under angivna förhållanden. Stadgandet i K. K. den

20 juni 1924 angående rätt att innehava radiomottagningsapparat om förbehåll

av enskild rätt är under sådana förhållanden en tom fras. Tonsättaren

lämnas helt utanför saken och de rättigheter, han tillförsäkrats genom

författarrättslagen, bliva helt inhiberade i förevarande fall. Ett dylikt sakernas

tillstånd, redan i och för sig märkligt, är föga förenligt med Bernkonventionens

anda. Skulle tonsättaren resp. hans rättsinnehavare för alla

de utföranden, som äga rum med radiohögtalare, radiogrammofon etc.,

endast hava att hålla sig till Aktiebolaget Radiotjänst, så skulle detta i

praktiken medföra, att sagda bolag bleve krävt på summor, som ej kunna

anses sta i rimlig proportion till den nytta bolaget självt drager av utsändningarna.

»

Vad som utsädes vid detta tillfälle har 7 år senare ännu större aktualitet

och tyngd. Radiohögtalarna lia utvecklats till sådan fulländning, att återgivningen

ofta icke kan skiljas från musik, utförd på platsen. Det har vid

mångå tillfällen förekommit, att representanter för Stim — själva musici till

professionen — som besökt restauranter, kaféer och pensionat med trädgårdsservering

en lång stund trott sig lyssna till restaurantkapell innan de

efter sökande funnit, att musiken återgivits medelst radiohögtalare. Det

bär mången gång varit återgivning av t. o. m. danska, tyska och engelska

sändningar vid en tidpunkt, som man endast för några år sedan ansåg,

obrukbar för radiomottagning på längre distans (juli månad kl. 13—14).

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 25

Att skilja mellan radioåtergivning och grammofon är över huvud taget icke

möjligt.

Den, som använder radioapparat som underhållningsinstrument har —- som tidigare påpekats — numera väsentligt större möjligheter att välja program

än den, som har grammofon och vid underhållningen är nödsakad

att välja sina musiknummer ur ett begränsat skivförråd. En sådan ändring

av gällande lag, att utförande medelst radiohögtalare bleve fritt, skulle följaktligen

omedelbart medföra, att bestämmelsen om tonsättarens rätt till

ersättning vid offentligt utförande medelst grammofon bleve en ren fiktion.

Med stöd av sina erfarenheter vågar Stim påstå, att mången skulle vägra

medgiva, att ett konstaterat utförande hade skett medelst grammofonskiva

utan försvara sig med att någon utländsk station hade inkopplats. Grammofonerna

äro ju redan nu liksom själva radioapparaterna merendels placerade

osynligt för publiken, som endast ser högtalaranordningen. Ja, för

innehavaren av grammofon skulle det te sig som en stor orättvisa att han

skulle nödgas utgiva ersättning till Stim under det konkurrenten, som hade

radiohögtalare och därmed billigare och bättre möjligheter att bjuda sina

gäster musik, icke behövde göra detta.

Ett elektrotekniskt klargörande av förhållandet grammofon-radio visar Högtalarän

tydligare det inkonsekventa i motionärens förslag. musik etten

För nutida eleklroteknici är det allenast en lämplighetsåtgärd, om med- ''

delanden, musik, ljud överföres genom etern med »radiovågor» eller på trå- grepp,

dar medelst »radiovågor» (högfrekventa vågor), eller på trådar medelst

strömmar av det slag, som användas för vanlig telefoni (lågfrekventa strömmar),

eller medelst ett eller flera av dessa överföringsmedel efter varandra.

Det elektrotekniska arrangemanget måste givetvis vara utan betydelse för

de auktorsrättsliga frågorna. Även måste det för dessa vara utan betydelse,

om exempelvis en grammofonkonsert hörbargöres för allmänheten direkt

genom grammofonens ljudtratt eller örn den hörbargöres genom en högtalare,

förbunden med elektrisk ledning med grammofonen, eller om den elektriska

förbindelsen mellan grammofonen och högtalaren är mer eller mindre

lång eller av det ena eller andra elektrotekniska slaget.

Örn en restauratör bjuder sin publik musikunderhållning, så anser ju även

motionären, att utförandet av ett skyddat verk, t. ex. ett stycke för violin

och piano icke kan bliva fritt enbart därför att restauratören medelst en

elektrisk förstärkningsanordning gör framförandet hörbart för en större

publik än den, som kan lyssna till violinen och pianot direkt. Ej heller har

motionären avsett att skapa sådana förhållanden, att framförandet medelst

grammofonskiva av samma violinstycke genom samma förstärkare skulle

bliva fritt. Örn restauratören nu vill uppställa sin högtalare i en annan del

av sitt etablissement än där skivtallriken står, kan väl rimligen ej den därför

erforderliga förlängningen av den elektriska förbindelsen mellan högtalare

och grammofonen upphäva lagskyddet. Framförandet medelst högtalaren

förutsattes naturligtvis fortfarande ske i förvärvssyfte inför en i en eller

annan form betalande publik. Om nu restauratörens mekaniska musikinstrument

utgöres av en sammanbyggd radioapparat och grammofon, s. k.

radiogrammofon, och restauratören utan att i övrigt ändra något lägger örn

strömbrytaren, så att instrumentet fungerar som radioapparat och därvid

händelsevis får in en grammofonutsändning från Radiotjänst av samma

violinstycke, skall då framförandet därav medelst radiogrammofonen bliva

fritt, därför alt den elektriska förbindelsen mellan grammofonskiva och hög
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Televisio
nen.

(Mot. s. 11,

st. 4.)

Konsekvenser

för musikerna.

(Mot. s. 3,

12 st. 2.)

Förlagsavtalets

ekonomiska

betydelse.

talare ytterligare förlängts? Det förtjänar f. ö. anmärkas, att den nyaste

metoden för radioutsändning, redan tillämpad flerstädes i vårt land, består

i överföring per telefontråd, s. k. trådradio. Vid exempelvis en utsändning

av grammofonmusik blir radioapparaten då identisk med en grammofon endast

med förlängd trådförbindelse från grammofonens pick-up till högtalaren.

Vad slutligen televisionen angår har den visserligen icke gjort sin entré i

Sverige men i utlandet nått vida längre än till experimentstadiet. I februari

månad 1939 visades sålunda med stor optisk och akustisk framgång en

offentlig boxningsmatch medelst televisionssändning på tre stora biografer

i London. När televisionen blir aktuell i vårt land, vilket naturligtvis endast

är en tidsfråga, kommer den med säkerhet att handhavas av ett statligt eller

halvstatligt organ. Skulle motionärens synpunkter vinna gillande och auktorns

rättigheter bortfalla i och med att sändningar av ena eller andra slaget

företagas genom statens försorg, så skulle exempelvis televisionerade konserter,

teaterföreställningar, filmer, baletter, konstutställningar etc. kunna

återgivas för betalande publik utan att ersättning behövde utgå till vare sig

tonsättare, författare, artister, fotografer m. fl.

För varje år minskar antalet musiker, som äro anställda å restauranger.

Stallmästaregården i Solna hade endast för några år sedan 12—15 musiker

engagerade, under de senaste åren 3. Restaurant Kungsparken i Malmö hade

tidigare två stora orkestrar anställda under sommarmånaderna, numera endast

ett mindre kapell. Landsortsstädernas ledande hotell hade i sina trädgårdar

stora ensembler, som konserterade. Numera ha flera av dem endast

trio och ofia icke ens en sådan. Resten av musikunderhållningen tages via

högtalare. Svenska Musikerförbundet har också vid flera tillfällen hemställt

hos Stim att vid beräknandet av avgifterna för användning av mekaniska

instrument och radiohögtalare taga tillbörlig hänsyn till dessa omständigheter

på det att lokalinnehavare, som utbyta musiker mot sådana instrument,

icke skola komma i gynnad ställning i jämförelse med lokalinnehavare,

vilka anställa musiker för musikunderhållningen. Motionärens fria

förmodan beträffande förslagets inverkan på de exekverande musikernas

arbetstillfällen vederlägges sålunda av redan under flera år pågående utveckling.

För de restauratörer, som ännu bjuda på »levande musik» och därigenom

ikläda sig stora utgifter, måste en lagändring enligt förslaget medföra

en uppenbar orättvisa.

Tonsättarnas inkomster å försålda noter har såsom redan tidigare framhållits

praktiskt taget försvunnit. En musikförläggare, som till trycket befordrar

en romans, ett blåvér- eller ett violinstycke, kan icke räkna med att

genom notförsäljningen ens få igen sina kostnader för trycket och distributionen.

Hans enda förhoppning att så småningom få igen sina utgifter är

baserad på honom tillkommande andel av utföranderättsersättningarna. Att

han utom kostnaderna för tryck skall kunna giva tonsättaren verkliga honorar

är nu för tiden helt uteslutet. Ett orkesterverk utgives i de flesta fall av

rena ambilionsskäl. Kostnaderna bli praktiskt taget aldrig täckta ens av utföranderättsersättningarna.

Tonsättarna få ofta t. o. m. själva eller genom

sina organisationer subventionera musikförläggarna för att få sina orkesterverk

befordrade till trycket. För den skull framföras också de flesta nya

orkesterverk efter manuskript. Då det gäller dansmusik äro förhållandena

i det närmaste likartade. En eller annan succémelodi kan skänka något överskott

på notförsäljningen, men detta överskott får täcka utgifter för utgiv
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

27

ningen av alla de hundraden och åter hundraden dagsmelodier, som icke

komma på var mans mun. (BoÅ''-förläggarna ha helt andra ekonomiska förutsättningar

att betala författarna och likväl få vinst på de utgivna verken,

vilket torde sammanhänga bl. a. därmed, att radion icke kunnat taga skönlitteraturen

i sin tjänst i samma utsträckning som musiklitteraturen.) Icke

ens beträffande den s. k. populärmusiken är det numera regel att kontant

honorar betalas, möjligen någon gång ett förskott på tantiem å försålda notexemplar,

men detta stannar vid 50 eller 75 kronor. En reglering på lagstiftningens

väg av förlagsavtalet erbjuder tyvärr inga reella möjligheter att

giva tonsättaren kompensation för en inskränkning i lagskyddet. Genom den

myckenhet av musik, som just genom radiohögtalare numera distribueras

till allmänheten, har intresset för det aktiva musikutövandet i hemmen så

gått tillbaka, att en förlagsverksamhet, grundad på enbart inkomsterna från

utgivandet av noter i våra dagar är helt otänkbar. Förhållandet är nämligen

det helt motsatta, att förläggaren, för att kunna existera på sin förlagsrörelse,

är hänvisad att till stor del lita till de andelar han såsom delägare i utföranderättsersättningarna

kan erhålla, och den av motionären föreslagna lagändringen

skulle få till följd, att tonsättarens inkomster skulle minskas även

därigenom, att han åt förläggaren skulle anse det nödvändigt avstå en större

del av honom tillkommande utföranderättsersättningar, som genom den

föreslagna inskränkningen i lagskyddet totalt sett skulle komma att sjunka.

Under åren fram till 1930 gav visserligen försäljningen av grammofonskivor

i vissa fall icke föraktliga inkomster, som dock aldrig kunde komma

de »seriösa» tonsättarna till del på grund av den ytterst obetydliga försäljningen

av skivor, upptagande kulturellt syftande musikverk. Efter år 1930

har grammofonskiveförsäljningen gått katastrofalt tillbaka. Först på senaste

året har en om ock mindre ökning märkts, vilket likväl är ett direkt utslag

nv de allmänna förbättrade konjunkturerna.

För tonsättarna av symfoniska verk, kammarmusik, romanser, piano- och Förslagets

violinstycken etc. äro utföranderättsersättningarna den enda inkomsten av reUa^konse

tonsättarverksamheten, för kompositörerna av dansmusik äro utföranderätts- kvenser.

ersättningarna den huvudsakliga inkomsten. Radioprogrammen — även de

populära grammofontimmarna — innehålla väsentligt större de! »seriös»

musik i förhållande till »schlagermusiken» än motsvarande proportion mellan

»seriös» och »schlagermusik» i grammofonskiveproduktionen. Detta

betyder, att en lagändring, sådan som motionären föreslagit, skulle medföra

väsentligt större ekonomiskt förfång för de »seriösa» tonsättarna än för

»schlagerkompositörerna», som ju alltjämt skulle kunna få ersättningar för

utföranden medelst grammofonskivor på offentliga lokaler. Lagändringen

skulle med andra ord komma att verka i rakt motsatt riktning än vad lag
-

stiftaren avsett med lagskyddet. Detta tillkom ju för att i första hand skänka

tonsättarna av musikverk med kulturell syftning någon inkomst på sitt arbete.

(Lagskyddet för dansmusiken infördes ju i Sverige så sent som 1927

och tillkom egentligen därför att den fria dansmusiken utövade konkurrens

gentemot den skyddade »seriösa» musiken, vilket var till skada för den

senare.) Den föreslagna ändringen skulle alltså bli av rent antikulturell natur.

Avser motionären att åstadkomma höjd ersättning till tonsättarna Iran (Mot^

Radiotjänst såsom kompensation för de uteblivna ersättningarna från innehavarna

av radioapparater på offentlig lokal, vill det synas som örn syltet

likaså hade antikulturell karaktär. Radiotjänst måste enligt Stims mening

betraktas som ett bildningsinstitut i första hand och som ett underhållnings
-

S.

12.)

11,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Mot. s. 11.)

(Mot. s.

st. 5.)

5,

företag i andra hand. I varje fall torde radions musikutsändningar i långt

högre grad än nöjesetablissementens och restauranternas återgivningar medelst

grammofon och radiohögtalare böra betraktas såsom kulturella insatser.

Att under sådana omständigheter överflytta vissa kostnader till Radiotjänst

synes oriktigt.

Även i annat avseende synes motionen tyda på en antikulturell inställning

Några sär- llos motionären. I motionen utsäges nämligen: »Tonsättarna ha genom Stims

skilt vilsele-verksamhet fått större inkomster än de eljest skulle erhållit». Den nakna

nmlerii/ar" sann''n»en ar> a*t Stim tillför åt den absoluta majoriteten av tonsättarna, den

mu enngar. en(ja inkomsten av deras skapande verksamhet och endast en ringa del av

vad tonsättarna rättvisligen kunde ha krav på. Mot bakgrunden av detta

faktum måste Stim tillbakavisa motionärens insinuation i ovan citerade sats,

som också utsäger att Stim genom sin verksamhet orättmätigt skulle ha

tillfört tonsättarna inkomster.

Stim vill även påpeka det i hög grad vilseledande i motionärens formulering,

att Stim »är innehavare av ett stort antal (kursiverat av oss) tonsättares

författarrätt till sina verk» samt att Stim »hade med A/B Radiojänst träffat

avtal örn utförande pr radio av vissa verk» (kursiverat av oss). I själva verket

företräder Stim praktiskt taget alla tonsättare, såväl svenska som utländska.

Avtalet med A/B Radiotjänst omfattar hela världsrepertoaren.

(Mot. s. 13.) I slutet av sin motivering för förslaget örn lagändring åberopar motionäSemester-

ren semesterlagstiftningen. »Man bör främja uppkomsten av semesterpenlagen.

sionat, som för minsta kostnad kunna giva mesta möjliga valuta» skriver

motionären. Hade det varit fråga om på statligt initiativ och med statsbidrag

tillkomna semesterpensionat, hade man möjligen kunnat förstå meningen

med hänvisningen. Men ingen äger väl en så ljusblå tro, att han

hoppas på, att någon privat företagare av välgörenhet och av ideell omtanke

örn nya skaror semesterfirare med egna uppoffringar startar sådana

pensionat. Varför skola just tonsättarna vara den part, som skall lämna sina

bidrag gratis till nya företagare, som i förhoppning om egen ekonomisk

vinst öppna nya pensionat?

(Mot. s. 9.) Motionären anser, att »den alldeles övervägande delen av allmänheten»

Allmänhetensbetraktar det som trakasseri, då Stim kräver ersättningar från pensionat

reaktion, och restaurator för utföranden medelst radioapparater. Allmänheten reagerar

förvisso snabbt och påtagligt, då den blir berörd av sådana företeelser,

som icke överensstämma med det vanemässiga. Då allmänheten reagerar

brukar i de allra flesta fall reaktionen avspeglas i tidningarnas insändareavdelningar.

Stim har sedan flera år abonnemang å Sveriges samtliga

tidningar och en egen urklippsbyrå, som registrerar allt berörande Stims

verksamhet. Samtliga de insändare, som behandlat Stim, lia på ett — säger

ett — undantag när härrört från musikförbrukare och icke från allmänheten.

Stims erfarenhet har tvärtom lärt, att just allmänheten med gillande

omfattat de principer, som Stim tagit till uppgift att omsätta i praktiken.

Av ovan anförda torde framgå, att frågan örn begränsning av lagskyddet

enligt motionärens förslag har flera sidor och skulle medföra betänkliga

konsekvenser i mer än ett avseende. I själva verket rullar förslaget upp

ett helt komplex av problem, som äro svåröverskådliga och fordra ett ingående

studium av sakkunniga. Enär en av Kungl. Majit redan tillsatt sakkunnig

kommission dock inom kort skall behandla alla de ämnen, som ha

samband med auktorsrättslagsliftningen för att åstadkomma en gemensam

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

29

internordisk lagstiftning på auktorsrättens område, vill det synas, som örn

man genom ett beslut att redan nu ändra lagen skulle binda och begränsa

sakkunniges uppdrag på ett sätt, som för kulturen och betydelsefulla statliga

och sociala intressen skulle vara till men och som därjämte skulle skada

det internordiska samarbetet.

Med hänvisning till ovan anförda får styrelsen för Föreningen Svenska

Tonsättares Internationella Musikbyrå, Stim, u. p. a. härmed hemställa, att

Riksdagens Första Lagutskott måtte avstyrka motionen nr 27 i Andra kammaren.

Stockholm den 14 mars 1939.

FÖRENINGEN SVENSKA TONSÄTTARES INTERNATIONELLA

MUSIKBYRÅ, STIM, U. P. A.

Kurt Atterberg.

Ordförande

(Tonsättare)

Emil Carelius.

Vice ordförande

(Musikförläggare)

Edvin Kallstenius.

(Tonsättare)

Ture Rangström.

(Tonsättare)

Georg Eliasson.

Fung. sekreterare

(Musikförläggare)

E. Ragnar Widestedt.

Eric Westberg.

Verkst, direktör

(Tonsättare)

Bilaga 1.

Sammandrag av Holländska tonsättarorganisationens inlaga till

Hooge Baad i högtalarmålet.

Den fråga, som Hooge Raad har fått att avgöra, har över hela världen

givit anledning till hård strid mellan kompositörer och kaféinnehavare.

Denna strid har i de flesta länder (Tyskland och Italien utgöra undantag)

slutat med kompositörernas seger.

Processen.

Kompositören har i och med stämningen till första rättegångstillfället

fastslagit, att han äger utföranderätten till kompositionen »Der Tsarewitsj»

och att kaféinnehavaren utan hans tillstånd i sitt kafé vid Hofplein i Rotterdam

inför den närvarande publiken offentligt utfört denna komposition

med tillhjälp av en radiomottagare och en högtalare. På dessa grunder

krävde kompositören skadestånd.

Domstolen har avvisat detta krav. Mot denna dom har vädjats.

På vilka grunder avvisade domstolen kravet?

Domen omfattar tre punkter. I punkt 1 förklarar domstolen, att kompositören

motsäger sig själv i det han till en början förklarar, att verket ej

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

blir utfört genom radioutsändningen, under det att han slutligen säger, att

utsändningen är ett offentliggörande.

Domstolen förbiser i detta yttrande att enligt auktorsrättslagens terminologi

»offentliggörande» är ett mer omfattande begrepp än »offentligt utförande».

Kompositören bar inför domstolen förklarat, att utsändningen

icke faller inom det trängre begreppet »utförande» men väl inom det mer

omfattande begreppet »offentliggörande». Domstolen misstager sig alltså,

då den förklarar, att kompositören motsäger sig själv och att hans uppfattning

strider mot Bernkonventionen och den holländska lagen. Detta misstag

är desto mer beklagligt, eftersom därigenom kompositörens förklaringar,

som från början baserades på upphovsmannarättslagens terminologi, måste

hava varit obegripliga för domstolen.

I punkt två säger domstolen, att kaféinnehavaren ej utfört eller offentliggjort

det ifrågavarande musikstycket, emedan han icke gjort annat än

att låta den i kaféet befintliga publiken lyssna till det utförande, som ägde

rum i Hilversum av orkestern och utsändningsstationen. Det behöver icke

sägas mycket om domstolens motivering. Domstolen anser, att det egentliga

utförandet av musiken ägde rum i utsändningsstationen i Hilversum av orkestern,

och att detta egentliga utförande icke kunde ha givits av kaféinnehavaren.

Därmed är givetvis icke kompositörens förklaring vederlagd.

Denne har icke gjort kaféinnehavaren ansvarig för det egentliga utförandet

i Hilversum, utan han har förklarat, att förutom det ursprungliga utförandet

i Hilversum även ett andra utförande ägt rum i Rotterdam, och att kaféinnehavaren

ju är ansvarig för detta andra utförande. Domstolen stödjer sig

på den förutsättningen att endast ett utförande ägt rum, »det egentliga offentliga

utförandet». Här är fråga örn riktigheten av denna förutsättning.

Hooge Raads dom rörande radiocentralen.

Hooge Raad har i en dom av den 3 april 1930 beträffande en radiocentral1

avgjort frågan, huruvida en radiocentral, som uppfångar radiomusik och

per telefontråd leder densamma vidare till sina abonnenter, »utför» musiken

i auktorsrättlagens mening.

Domstolen i Amsterdam ansåg distributionen icke vara ett utförande, då

radiocentralens funktion är rent teknisk och icke någon »återgivning av

kompositörens musikaliska tankar».

Vadeinlagan vände sig särskilt mot domstolens fordran att den utförande

åstadkommer en viss »konstnärlig» prestation men förlorade ur sikte, att

i radiocentralens fall det egentliga elementet för utförandet, nämligen hörbargörandet

saknas.

Örn Hooge Raad godkänt domstolens motivering hade den däremot även

avgjort kaféinnehavarens fall. Kaféinnehavaren ger lika litet som radiocentralen

en »konstnärlig» återgivning.

Hooge Raad har emellertid fullständigt frigjort sig från domstolens motivering.

Hooge Raad fastslår till en början att fakta i målet voro, att radiocentralen

uppfångar den av radioföretaget utsända musiken och för den

vidare till sina abonnenter. Hooge Raad går icke in på frågan om dessa

förfaranden resultera i ett »nytt hörbargörande» och kommer till den slutsatsen,

att denna handling icke utgör något »utförande» då genom utsänd
-

1 I Holland mycket vanliga. Motsvaras i Sverige av exempelvis H. S. B.-husens centralanläggning

för radiomottagning med linjer till husets lägenheter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

31

ningen från radioföretaget envar erbjudes tillfälle att höra stycket, och

svaranden endast underlättat för sina abonnenter att begagna sig härav.

Då Hooge Raad säger, att utsändningen lämnar tillfälle för envar att

»höra» stycket, måste med »höra» förstås »göra hörbart». Sändningsstationen

åstadkommer ju icke något hörbart ljud utan etervågor, vilka av

envar, som förfogar över den härför erforderliga apparaten, kunna förvandlas

till ljud. Det sändningsstationen åstadkommer är icke musikens »hörbargörande»,

utan endast att giva andra tillfälle att göra musik hörbar. I

ett uttalande av Professor E. M. Meyers, Universitetsprofessor i Leiden, beträffande

Hooge Raads dom blir därför även detta Hooge Raads yttrande

återgivet med att genom utsändningen vem som helst erbjudes tillfälle att

»uppfånga och avlyssna den utsända musiken».

Vad betyder »utföra»?

Av domen framgår icke tydligt vad Hooge Raad menar med »utföra».

Hooge Raad säger endast, att radiocentralens förfarande icke är att »utföra»,

men lämnar icke någon definition.

I en annan Hooge Raads dom gives emellertid en definition. Där säger

nämligen Hooge Raad, att »utföra» i auktorsrättslagen har den betydelse,

som den även tillerkännes i dagliga livet, nämligen »verkets verkliga hörbargörande».

Det är f. ö. den internationellt erkända betydelsen av »utförande». I England

beskrives »performance» såsom »any accustic representation of a

work......including such a representation made by means of any mecha
nical

instrument». (Messager av B. B. S. [1927] K. B. 543) och Reichsgericht

i Tyskland säger: »Ein Tonwerk wird aufgefiihrt, wenn es......zu Gehör

gebracht wird» (R. G. ll/6 1932, R. G. Z. 136, sid. 377).

Därav följer, att utsändningsstationerna såsom sådana icke ge några »utföranden».

Utsändes en konsert från en konsertlokal innebär detta ett utförande

av orkestern, sändes en konsert från en studio innebär även detta

ett utförande av orkestern (offentligt resp. icke offentligt).

Utsändningen är icke ett utförande utan ett offentliggörande.

Radiocentralerna företaga icke heller några utföranden. De göra ingenting

uppfattbart med hörseln utan underlätta endast för abonnenterna att använda

sig av den möjlighet, som erbjudes dem genom utsändningen, att göra

musiken uppfattbar för örat.

Kaféinnehavarna göra något helt annat. De förmedla icke musik som

radiocentralerna utan låta publiken höra musiken. Det är icke så att de

underlätta att musiken göres uppfattbar för örat, utan åstadkomma själva

hörbargörandet. De verkställa en omsättning i ljud.

Av vilka orsaker fråndömes en radiokonsert karaktären av ett »utförande»?

Kan man icke utan vidare godtaga Hooge Raads definition, att med utförandet

av ett musikstycke menas att detsamma göres uppfattbart för örat,

måste man lämna en bättre definition. Kaféinnehavaren kopplar på en apparat

och för därmed in musik i sitt kafé. Örn detta icke är ett utförande,

så har det åtminstone sken av ett sådant. Den som vill påstå, att detta sken

bedrar, måste kunna bevisa, att begreppet utförande utom innebörden »göra

uppfattbart för örat» eller »åstadkomma musik» också innefattar ännu ett

element och i så fall vilket element det är — som här ej är förhanden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

De skäl, som anfördes för att visa, att ett återgivande medelst radiohögtalare

icke är något utförande, kunna sammanfattas i följande:

1) Kaféinnehavaren ger ingen egert återgivning av musikstycket utan återgiver

endast med tillhjälp av tekniska medel det utförande, som sänts från

radiostationen.

2) Kaféinnehavarens handling kan icke vara något utförande, eftersom

syftet med utsändningen uppnås först då den i kaféet befintliga publiken

hör musiken.

3) Kaféinnehavaren väljer icke de stycken, till vilka han låter gästerna

lyssna, utan är i detta avseende beroende av utsändningen.

4) Kaféinnehavarens handling kan icke vara något offentliggörande (och

därför icke heller något utförande), eftersom genom utsändningen musiken

redan är inom räckhåll för publiken.

Skälet under punkt 1 här ovan har icke uttömmande behandlats, eftersom

begreppet »återgivning» innehåller ett element, som icke finnes i »utförande».

I det ovan omnämnda uttalandet av Professor Meyers visar denne på det

fall, då ett verk kommer till utförande medelst grammofon och säger: »Den,

sorn ........återger ett utförande medelst ett dylikt tekniskt hjälpmedel,

utför själv musikstycket, även örn vid detta utförande endast teknik och

ingen konst är med i spelet». Han hänvisar därvid till artikel 13 i Bernkonventionen,

där det talas om »exécution publique» av musikverk medelst

»instruments servant å les reproduire mécaniquement».

Den omständigheten, att kaféinnehavaren beträffande sättet på vilket

utförandet skett är beroende av inspelningen, som ägt rum någon annanstans,

är alltså icke av någon vikt.

Det framgår icke tydligt av skälet under punkt 2 här ovan varför frågan

huruvida kaféinnehavaren företager ett utförande eller ej är påverkad av

den utsändandes subjektiva syfte, men även bortsett därifrån är argumentet

icke riktigt. Utsändningsstationens syfte är att låta publiken komma i

tillfälle att höra musik i bostäderna, men givetvis icke att låta kaféinnehavare

o. dyl. bli i stånd att låta spela musik offentligt och tillgodogöra sig

utsändingarna till egen fördel. Händer emellertid detta, så är det säkerligen

mot radioföretagens vilja, vilka ju alltid hållit på erkännandet av »droit

dimission» (se t. ex. Witteman i Geistiges Eigentum I, sid. 44 o. s. v.).

Domstolen har likaså förmodligen icke den utsändandes subjektiva syfte

för ögonen utan menar, att det offentliggörande, som innefattas i utsändningen,

är fullbordat först genom högtalaren, så att kaféinnehavaren alltså

endast skulle vara en fortsättning av radioutsändningsstationen. Denna bevisföring

härleder från en förvrängd uppfattning om radioutsändningsstationens

funktion. Det ljud, som förklingar hos åhörarna, framkallas icke av

utsändningsstationen utan av åhöraren, som ställer in sin mottagningsapparat

(därför är utsändningen såsom nyss anmärkts ett offentliggörande

men icke ett utförande). Hörbargörandet, omsättningen av utsändningen

i ljud, är icke utsändarens funktion utan kommer an på innehavaren av

mottagningsapparaten.

Härigenom finnes en principiell skillnad mellan radiocentralen och kaféinnehavaren.

Syftet med utsändningen är att nå lyssnarens mottagningsapparater.

Radiocentralen uppfångar utsändningen medan denna ännu icke nått målet

(mottagningsapparaterna) och påskyndar uppnåendet av detta syfte i och

med att den utan att själv åstadkomma något ljud underlättar för sina abonnenter

att kunna lyssna till utsändningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

33

Kaféinnehavaren omsätter utsändningen — som antingen direkt eller med

tillhjälp av en radiocentral redan uppnått sitt mål (mottagningsapparaten)

— till ljud och låter detta tona ut.

För övrigt äro alla bevisföringar, som basera sig på utsändningens syfte

mycket farliga. Härvid må endast hänvisas till den möda, det i förra seklet

kostade innan utföranderätten erkändes. På den tiden gjordes följande

resonemang: Då ett musikstycke utgivits i tryck, har det delgivits offentligheten.

Syftet med utgivningen är att publiken skall få tillfälle att höra

verket. Musikern, som framför verket offentligt, handlar icke i strid mot

auktorsrätten, enär hans handling endast har till ändamål att främja förverkligandet

av syftet med utgivningen. Dylika bevisföringar förekomma icke

längre i den auktorsrättsliga litteraturen. Man har redan länge insett, att även

om det givits offentlighet åt ett verk, fordras upphovsmannens medgivande

för varje nytt slag av utnyttjande. Det gamla resonemanget dyker nu upp

igen, i det man påstår, att kaféinnehavaren ej bryter mot auktorsrättslagen,

eftersom han endast främjar syftet med utsändningen. Örn denna

uppfattning finge bli gällande, skulle det betyda ett stort steg tillbaka i

upphovsmannarättens utveckling. (Droit d’Auteur mars 1935, sid. 26).

Vad som utsäges under punkt 3 här ovan är icke alldeles riktigt, ty kaféinnehavaren

kan alltid välja mellan ett stort antal in- och utländska utsändningar.

Dessutom är i allmänhet den utförandes fria val icke något element

i begreppet »utförande». Envar, som behöver en apparat för utförandet,

är alltid begränsad i sitt val genom skivor eller band. Ägaren av en

speldosa kan oftast utföra endast ett enda stycke.

Beviset enligt punkt A här ovan är oriktigt, ty enligt auktorsrätten är tesen

att det som redan är offentliggjort icke mer kan bringas till offentligheten,

alldeles felaktig. Exemplen ligga nära till hands. Ett skådespel eller ett musikstycke,

som utkommit i tryck, har därigenom offentliggjorts, men detta

förhindrar icke att dess uppförande resp. utförande är ett upprepat offentliggörande.

Det faktum, att alla lyssnare kunna låta den utsända musiken

bliva förnimbar i sina bostäder, utesluter alltså icke på något vis att även

kaféinnehavaren, som använder utsändningen i och för offentlig konsert,

företager ett offentliggörande. Den publik, som är inom räckhåll för utsändningsstationen,

d. v. s. den, som förfogar över en mottagningsapparat, är f. ö.

en helt annan publik än den, inför vilken kaféinnehavaren låter framföra

musiken.

Till stöd för framställningen i vadeinlagan torde även följande anföras:

1) (Italienaren Carelins argument.) Det är tänkbart, att kaféinnehavaren

tar in en station från ett land, t. ex. Ryssland eller Förenta Staterna, som

radioutsänder holländsk musik utan komponistens medgivande. Örn man

förutsätter, att kaféinnehavaren icke verkställer något utförande, skulle man

i hela landet offentligen kunna lyssna till skyddad musik av holländska kompositörer

utan att kompositörerna till denna musik på något sätt skulle

kunna hindra detta. Det synes som örn ifrågavarande uppfattning redan

på denna grund är oantagbar. Dessutom bör man tänka på att tekniken

städse blir förbättrad, så att man kan vänta sig att inom en snar framtid

kunna taga in en amerikansk utsändning lika väl som en holländsk.

2) Det torde beaktas, att en radiokonserts ekonomiska funktion är att

ersätta en konsert av musiker eller en konsert medelst grammofon eller

medelst elektriskt piano. Se Alexander Elster, die Lautsprecher-, Rundfunkund

Tonfilm-Musikfrage. Juristisclie Wochenschrift 1931, sid. 1868:

Bihang till riksdagens protokoll 193!). 9 sand. I avd. Nr 27

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

»Återgivandet, som ersätter det hittills aktiva arbetet med att utöva musik,

d. v. s. ersätter en prestation, som gällde såsom självständigt utförande och

för vilket ersättning betalades, måste redan av denna uppenbara orsak, av

denna ''sociologiska funktion’ anses såsom en ny handling i återgivningen.

Det har alltid varit en felaktig början att vid bedömandet av ett rättsläge

låta sig påverkas alltför mycket av endast en teknisk nyhet. Rätten står i

mycket intimare sammanhang med det ekonomiska livet än med teknik, och

örn man vid varje teknisk nyhet ropar efter lagstiftaren visar detta, att man

är blott alltför angelägen örn att låta ny teknik giva anledning till ny lag.

Auktorsskydd kan icke utan vidare angripas därför att en teknisk apparat

blivit förbättrad. Auktorsskyddets socialekonomiska funktion kräver att nya

rättsfrågor lösas med hänsyn tagen till socialekonomiska förhållanden.»

Bilaga 2.

Referat av högtalare målet i Holland, slutligt avgjort av Hooge Rood

den 6 maj 1938.

(Översättning från Geistiges Eigentum, band 4, häfte 1, 1938, sid. 87.)

Käranden är kompositören till operetten »Tsarewitsch». Svaranden är innehavaren

av ett kafé i Rotterdam. Den senare har satt upp en radioapparat

med högtalare i sin lokal och låtit gästerna i kafélokalen den 11 september

1935 från högtalaren få lyssna till musiken till ovannämnda operett, som utsändes

av radiostationen i Hilversum. Käranden anser detta såsom ett »offentligt

utförande» i enlighet med Art. 12 i Auteurswet, för vilket hans tillstånd

på förhand skulle ha begärts. Eftersom så icke skett, stämmer han

kaféinnehavaren för intrång i auktorsrätten och kräver denne på ett skadestånd

om f 200.

Kantonrechter i Rotterdam och Arrondissementsrechtbank, Rotterdam, avvisade

kravet.

Rechtbank i Rotterdam ger följande huvudskäl för sitt beslut av den 14

april 1937, i vilket målet avvisades: »Något offentligt utförande av musikstycket

från svarandens sida ägde icke rum den 11 september 1935; operetten

blev offentligt framförd av orkestern, som spelade musiken, och av radiostationen

i Hilversum, som radierade musikutförandet. Därför måste orkestern

och radiostationen anses såsom de parter, som anordnat det offentliga

musikutförandet. Därför kan icke svaranden göras ansvarig för att ha verkställt

det offentliga utförandet. Dessutom ha endast de personer, som voro

närvarande i kaféet haft möjlighet att lyssna till musiken, och detta uppfyllde

ju syftet med utförandet.»

Hooge Raad ändrade Lower Court’s dom till kärandens förmån, och angav

följande skäl:

»Det innebär ett ''offentligt utförande’ i enlighet med Art. 12 i Auteurswet,

så snart svaranden satt upp en radioapparat med högtalare och framfört

musikverket i sin lokal, som stod öppen för publiken. Det förändrar ej saken

att musikverket förmedlats via en radioapparat, ty förmedlingen gav var

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

35

och en tillfälle att höra det. Om detta äger rum offentligen, är ett offentligt

utförande av detta slag, i enlighet med ordalydelsen och innebörden i Art. 12,

förbehållet auktorn, även örn själva radieringen äger rum med hans tillstånd,

ty detta innefattar icke hans tillstånd till en tredje man att utföra

verket offentligen med radioapparat.»

Bilaga h.

Översättning av brev från de Sanetis av den 31 jan. 1939.

Jag erkänner mottagandet av Eder skrivelse av den 25 ds och är glad

över att kunna tillställa Eder närslutna text över den dom av Högsta Domstolen

i vårt land som är av intresse för Eder och som berör radioutsändning

medelst högtalare i offentliga lokaler. Jag närsluter även en av mig

skriven artikel härom samt en broschyr av advokaten Carrelli, min medarbetare,

som direkt angriper denna fråga. Ni torde av denna dokumentering

kunna få full klarhet i hur problemet ligger till i Haben, vilket icke

alls ansluter sig till den lösning, som Högsta Domstolen gav däröver 1933.

Jag kan meddela Eder, att vårt radioföretag (E. I. A. R.) i praktiken betalar

till den italienska auktorsorganisationen för utförande i radio medelst

högtalare en särskild ersättning baserad på en speciell procent på de offentliga

lokalernas radiolicenser, och detta oberoende av de avgifter, som

S. I. A. E.1 erhåller för tillståndet till radioutsändning.

Högaktningsfullt

Valeria de Sanetis.

1 S. I. A. E. är den italienska utföranderättsorganisationen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Bilaga B.

AKTIEBOLAGET

RADIOTJÄNST.

Till Riksdagens Första Lagutskott.

Med anledning av för yttrande remitterad motion i andra kammaren, nr

27 av herr Holmbäck, om ändring av § 10 i lagen om rätt till litterära

och musikaliska verk, får styrelsen för Aktiebolaget Radiotjänst härmed —

med remissaktens återställande — anföra följande:

Motionären föreslår, att 10 § i lagen om rätt till litterära och musikaliska

verk skall erhålla följande lydelse:

Utan hinder av---fortlöpande dagshändelse.

5) att ett verk, som utsändes genom radio, offentligen återges genom

radiomottagningsapparat.

Med all förståelse för det syfte, som varit bestämmande för motionären,

finner styrelsen icke tidpunkten vara inne för en lösning av den av motionären

väckta frågan, enär en revidering förberedes såväl av Bernkonventionen

som av den svenska lagen om rätt till litterära och musikaliska verk,

och frågan kan erhålla sin rätta belysning först i sitt naturliga sammanhang

med hela komplexet av hithörande spörsmål.

I sitt yttrande över den »Promemoria angående grunderna för en reform

av lagstiftningen örn rätt till litterära och musikaliska verk», vilken den 15

februari 1937 avgivits av den inom Justitiedepartementet förordnade sakkunnige,

hade styrelsen tillfälle framhålla önskvärdheten av att författar - lagen nu, i vad den avser radioutsändning, underkastas en ingående omarbetning

för erhållande av klarhet och överskådlighet i alla juridiska frågor,

som beröra rundradion. Då det torde vara ofrånkomligt, att därvid

samtliga dessa frågor upptagas i ett sammanhang, kan styrelsen icke finna

det lämpligt, att de sakkunnigas utredning föregripes genom antagande i

förväg av en eller annan lösryckt detaljbestämmelse.

Det förefaller styrelsen vara så mycket mindre anledning för riksdagen

att nu antaga ett lagförslag i föreliggande fråga, som den för revidering

av Bernkonventionen planerade konferensen i Bruxelles i sinom tid får tillfälle

att upptaga till behandling bl. a. ett förslag, vilket till sitt syfte är

helt motsatt motionärens. Detta förslag, som ingår i det program för konferensen,

vilket utarbetats av den internationella Bernbyrån och belgiska regeringen,

innebär nämligen, att i Bernkonventionen införes en bestämmelse,

att upphovsmän till litterära och konstnärliga verk skola ha uteslutande

rätt att medelst högtalare eller på liknande sätt delgiva publiken ett genom

radio utsänt verk. Detta förslag har även upptagits av förutnämnda sakkunnige,

vilken i sin »Promemoria angående grunderna etc.» förordar (s.

38), att den i Bruxellesprogrammet uttalade grundsatsen fastslås genom en

särskild bestämmelse i den svenska författarlagen.

Vilken ståndpunkt som än kan anses vara den riktiga synes frågan i

varje fall böra hänskjutas till de nu för revision av författarlagen tillkallade

sakkunniga.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

37

Härutöver tillåter sig styrelsen att göra några erinringar med anledning

av motionärens reflexioner rörande de praktisk-ekonomiska konsekvenserna

av den föreslagna lagändringen.

Enligt motionären finns blott en rationell lösning: »Från de avgifter» —■

framhåller han — »som erläggas för radiolicenserna, bör var och en, vars

arbete användes i radions tjänst, få hela den ersättning, som tillkommer

honom, så att varje innehavare av en radiomottagningsapparat kan låta

allt, som frambringas på denna, komma till vilkens som helst kännedom

utan några inskränkningar.»

Det framgår icke med tillräcklig klarhet vad motionären här avser. Örn

motionärens avsikt är att den ersättningsskyldighet, som i förvarande fall

åligger kafé- och pensionatsinnehavare m. fl., efter lagändringen skall påvila

rundradion, har motionären icke tagit i betraktande, att för den händelse

hans motion bifalles, tonsättaren icke längre kan framställa några

lagligt grundade anspråk på ersättning för här avsett utnyttjande av hans

verk. Följaktligen föreligger efter en lagändring ingen som helst anledning

att av radiomedel kompensera den förlust av inkomst, som lagändringen

skulle innebära för tonsättaren.

Att motionären varit inne på den tankegången, att de ersättningsbelopp,

som Stim nu erhåller av kaféer etc., hädanefter skulle erläggas av rundradion,

synes ävenledes framgå av ett uttalande på sid. 11: »Jag saknar

emellertid anledning antaga annat än att de arvoden, Radiotjänst ger (till

Stim), äro avpassade efter mottagarnas antal. I varje fall böra Radiotjänsts

honorar beräknas efter det förhållandet, att praktiskt taget hela landet till

Radiotjänst erlägger avgifter för att få lyssna på radions prestationer. De

höra icke fastställas med hänsyn till att en författare kanske även kan

erhålla inkomster från restauranger och pensionat. I att hävda denna grundsats

ha tonsättarna just genom sin organisation — — — ett så mäktigt

vapen, att icke inkomster från restauranger, hotell och pensionat skola

behövas».

Härtill vill styrelsen framhålla, att Radiotjänsts ersättning till Stim icke,

som motionären förmodar, fastställts »med hänsyn till att tonsättaren kanske

även kan erhålla inkomster från restauranger och pensionat» utan

genom skiljedom år 1931 av dåvarande överdirektören, excellensen Rickard

Sandler, i egenskap av utav bägge parterna utsedd »kompetent auktoritet»

(»6 öre per licens och kvartal för upp till 300 timmar skyddad musik samt

0,28 öre för överskjutande fullt tjugotal timmar»; genom tillmötesgående

från Stim har Radiotjänst sedermera erhållit vissa lättnader vid tillämpningen

av denna bestämmelse).

För närvarande erhåller Stim av Radiotjänst 28,48 öre per licens och år.

Då Radiotjänst för programverksamheten äger utfå högst Kr. 3: 10 av

licensavgiften, utgör sålunda Stim-ersättningen 9.2 % av Radiotjänsts licensandel.

Är 1938 uppgick denna ersättning till Stim till 333 000:— kronor,

1 vilket motsvarar 33,5 % av Radiotjänsts direkta kostnader för musikprogram

år 1938. Innevarande år beräknar Radiotjänst Stim-ersättningen

till omkring kr. 370 000:—. Det ligger i sakens natur, alt en övervägande

del av de av Stim uppburna tonsättarersättningarna går till utlandet. I detta

sammanhang förtjänar påpekas, att denna del för närvarande icke är före
-

1 Häri ingår en ersättning av c:a 12 000:— kronor till författare av lagligt skyddade

sångtexter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

mål för beskattning i Sverige, medan däremot de andelar, som svenska

tonsättare erhålla från utlandet, beskattas i ett flertal andra länder.

De belopp, som Radiotjänst sålunda erlägger till Stim, äro redan av en

sådan storleksordning, att styrelsen icke anser det rimligt att tonsättarna

hos Radiotjänst söka kompensation för den minskade inkomst, som en lagändring

enligt motionärens förslag skulle medföra.

De vittgående konsekvenserna av en sådan utväg framstå med än större

tydlighet, om man tar i betraktande att storleken av de belopp, som Stim

för närvarande erhåller från kaféer, pensionat etc. för rätten att utsända

radiomusik, enligt från Stim erhållen uppgift för 1938 uppgå till c:a

200 000: — kronor.

Det ligger i öppen dag, alt en Stim-ersättning, ökad till inemot 600 000

kronor, icke kan rymmas inom ramen för Radiotjänsts nuvarande tilldelning

av licensmedel. Då följaktligen en sådan ökning måste gäldas genom

en i motsvarande grad ökad medelstilldelning, kommer en eventuell kompensation

att i sista hand betalas av de rundradions vinstmedel, som årligen

genom Telegrafstyrelsen inlevereras till statsverket.

Med stöd av det ovan anförda föreslår styrelsen, att Riksdagens Första

Lagutskott avstyrker motionen.

Stockholm den 15 mars 1939.

för STYRELSEN FÖR AKTIEBOLAGET RADIOTJÄNST

SETH LJUNGQVIST.

Carl Anders Dymling.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

39

SVENSKA

MUSIKERFÖRBUNDET.

Bilaga C.

Till Riksdagens Första Lagutskott.

Svenska Musikerförbundets Förbundsstyrelse hemställer härmed i Förbundets

6 400 medlemmars namn, att till riksdagens första lagutskott få avgiva

följande yttrande i anledning av den motion nr 27, som avgivits av herr

Å. Holmbäck i riksdagens Andra kammare. Anledningen till att Svenska

Musikerförbundet anser sig böra begära att hänsyn tages till våra synpunkter

vid behandlingen av motionen i fråga är i första rummet den, att motionären

även givit sig in på frågan hur förhållandena skulle komma att gestalta

sig för de exekverande musikerna örn lagstiftningen ändrades så att

musikutföranden medelst radiohögtalare skulle frigivas. Motionären konstaterar

t. o. m. helt kategoriskt, att »ingen restaurant som står i valet mellan

att engagera ett musikkapell eller nöja sig med radio — om nu dylika restaurator

överhuvud finnas —- kan basera den framtida verksamheten blott på

radion; den måste alltid och förmodligen som huvudsak lägga grammofonen

till grund».

I andra rummet är anledningen till denna vår vördsamma hemställan den,

att musikernas yrke under de senare åren så trängts tillbaka av de mekaniska

instrumenten — vari inbegripes även radiohögtalare — att ett lagstadgat

skydd även för musikernas prestationer varit ett önskemål av internationell

räckvidd. Musikerna i olika länder ha yrkat att erhålla en liknande

omvårdnad från staternas sida som den, för vilken tonsättarna blivit föremål,

och det vill synas som om hela andan i herr Å. Holmbäcks motion

skulle gå stick i stäv mot dessa önskemål och förhoppningar.

Motionärens ovan citerade yttrande visar hans bristande kännedom om

de verkliga förhållandena. På ett mycket stort antal badorts- och turisthotell

äro mottagningsmöjligheterna så gynnsamma, att hotellinnehavaren

är i stånd att med tillhjälp av de danska, tyska och engelska radioprogrammen

vid sidan av de svenska kunna bjuda gästerna musikunderhållning från

arla morgon till sena kväll. Det är i själva verket ingalunda så att innehavaren

av en någorlunda god radiohögtalare är hänvisad till grammofonen för

att kunna komplettera sitt behov av musik. Det förhåller sig tvärtom så, att

grammofonen på offentliga lokaler möter en så stor konkurrens i radion,

att grammofonen såsom musikinstrument på dylika ställen är på avskrivning

på grund av de möjligheter radion bjuder. I hela Skåne och på Västkusten

äro mottagningsmöjligheterna de allra bästa då det gäller utländska

radioprogram och även i turisttrakterna i övre Svealand och Norrland, varest

lokala störningar på grund av elektriska ledningar o. dyl. icke finnes, äro

möjligheterna till att avlyssna de norska och engelska programmen utomordentligt

goda.

Dessa och därmed sammanhängande problem lia beaktats även av cheferna

för kommunikations-, ecklesiastik- och justitiedepartementen, vilket

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

framgår av utdraget av protokollet över justitiedepartementets ärenden, hållet

inför Hans Majestät Konungen i statsråd på Stockholms slott den 28 oktober

1938. Chefen för justitiedepartementet yttrar ju däri i anledning av strävandena

att på hithörande rättsområden få till stånd en gemensam nordisk

lagstiftning följande: »I fråga om den rätt, som bör tillerkännas upphovsmännen

till andliga alster och utövarna av konst, har den senare tidens

utveckling och ej minst de tekniska framstegen skapat flera nya problem,

vilka äro av stor vikt för den andliga kulturen överhuvud och ofta lia vidsträckt

ekonomisk räckvidd.» Chefen för justitiedepartementet har framhållit,

att »även utövande konstnärer — skådespelare, sångare och musici

— ha i detta sammanhang framträtt med anspråk att lagskydd för deras

prestationer måtte beredas på den gemensamma nordiska lagstiftningens

väg».

Kungl. Majit har ju också biträtt chefens för justitiedepartementet hemställan

att bli bemyndigad tillkalla två sakkunniga jämte sekreterare att

inom departementet verkställa utredning rörande revision av gällande författningar

örn rätt till litterära och musikaliska verk samt verk av bildande

konst, ävensom angående ny lagstiftning om andra närstående andliga rättigheter.

Ehuru Svenska Musikerförbundet redan tidigare i underdåniga skrivelser

till Kungl. Majit berört hithörande förhållanden, må hänvisas därtill, att

speciellt radioteknikens utveckling på senare tid gått oroväckande raskt.

Den störningsfria kortvågssändningen i alla länder har ökat i utomordentlig

grad, den störningsfria distributionen av radiosändningar över telefonabonnentledningar

står inför sitt realiserande och man kan med visshet förutspå

att radiomottagning inom snar framtid överallt i vårt land kommer att

bli möjlig och att sådan kvalitet därigenom kommer att uppnås, att etablissemang

av restaurant-, kafé- och hotellkaraktär etc. komma att kunna fylla

hela sitt musikbehov med radioapparater. Skulle den av herr Holmbäck

väckta motionen bifallas, skulle detta betyda att sådana etablissemang, som

i stället för att bjuda »levande musik» bjuda underhållning genom radiohögtalare

— vilket innebär ökning av arbetslösheten bland musikerna men

utomordentlig ekonomisk fördel för etablissemangsinnehavarna — ytterligare

skulle beredas fördelen att slippa erlägga utföranderättsersättning för

de utnyttjade, skyddade musikverken. Det råder ingen tvekan därom, att

de etablissemang, som på grund av sin ringa storlek visserligen icke kunna

tänkas engagera musiker, likväl genom möjligheterna att via radio bereda

sina gäster musikalisk underhållning, just därigenom utöva en betydande

konkurrens med de större företagen, som alltjämt ehuru numera i mindre

utsträckning än förut engagera musiker. Förslaget till ändring av gällande

lag därhän, att musikutförande medelst radiohögtalare skulle bli fritt, måste

sålunda anses innebära —- örn det realiserades — en stor orätt mot sådana

etablissemang, som engagera musiker. Denna orättvisa skulle bli desto mera

upprörande som dylika etablissemang — i anseende till den spridning radiomusiken

numera erhållit —- måste anses göra en insats av musikkulturell

betydelse. De rörelser, som på senare tid på många håll väckts och underhållits

för att få medborgarna i Sverige att intressera sig för egen musikalisk

funktion, torde utgöra ett bevis för riktigheten av ovan gjorda påstående.

Verkningarna av en lagändring i enlighet med motionärens förslag, vilka

redan under nuvarande förhållanden komma att bli till betydande men för

de utövande musikerna, måste komma att bli direkt katastrofala för ton
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

41

konstens utövare i framtiden. Radioteknikens utveckling är måhända dold

för motionären, men Svenska Musikerförbundets ledning, som med ängslan

följer denna, vågar göra ett sådant uttalande, medveten om att bliva sannspådd.

Med hänsyn därtill få undertecknade vördsamt hemställa, att första lagutskottet

måtte avstyrka herr Å. Holmbäcks motion nr 27 i riksdagens

Andra kammare.

Stockholm den 28 februari 1939.

SVENSKA MUSIKERFÖRBUNDET.

Förbundsstyrelsen.

C. G. Lemon.

ordf.

Martin Ström.

seler.

Fallang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 27.

4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Bilaga D.

Till Riksdagens Första Lagutskott, Stockholm.

Med anledning av Svenska Musikerförbundets till Riksdagens Första Lagutskott

ställda yttrande av den 28 februari d. å. anhåller vördsamt undertecknade

förening, representerande ett stort antal fria näringsidkare inom

hotell-, restaurant- och cafébranschen, att få framföra följande:

Den av professor Åke Holmbäck till Riksdagens Andra Kammare avgivna

motionen, vilken närmast uppfordrat Svenska Musikerförbundet till ovannämnda

yttrande, åsyftar att befria musikåtergivning medelst radioapparat

från en betungande dubbelbeskattning och avlägsna metoder, som irriterat

allmänna rättsmedvetandet. De betänkligheter, som Svenska Musikerförbundet

i sin skrivelse andrager mot ett eventuellt bifall av professor Holmbäcks

motion, motsägas å väsentliga punkter av den praktiska erfarenheten.

Den publik, som frekventerar badorts- och turisthotellen, har beträffande

musikunderhållning anspråk, vilka åtminstone icke ännu kunna fyllas av

mekanisk musikåtergivning. Etablissement med denna ursprungsbeteckning

hålla sig därför också nära nog undantagslöst med »levande» musik, ett förhållande,

som har litet eller intet samband med avgiftssatserna för radio- och

grammofonmusiken.

Däremot äro smärre företagare inom ovan nämnda branscher av pekuniära

skäl hänvisade till mekanisk musikåtergivning. Denna kategori, som

representerar ett stort medborgarantal, arbetar merendels under svåra ekonomiska

förhållanden och tynges icke sällan över förmågan av de dryga avgifter,

som Svenska Tonsättarnas Internationella Musikbyrå (STIM) godtyckligt,

ehuru med lagens indirekta bistånd, avpressar deras verksamhet. En

rättelse av detta missförhållande synes oss utgöra en social och allmänrättslig

fråga med räckvidd långt utöver musikutövarnas facksynpunkter. En reglering

med hänsyn till sakläget är dock så mycket mera önskvärd, som musikutövarnas

intressen av förenämnda skäl i sammanhanget icke åsidosättas

eller ens beröras.

En positiv åtgärd till förmån för musikutövarna skulle väsentligt sänkta

avgifter för manuell musikåtergivning utgöra. En del smärre företag, som av

ekonomiska orsaker nödgas begränsa sig till mekanisk musikåtergivning eller

föredraga att helt avstå från musikunderhållning, kunde genom ett förbilligande

använda önskad manuell arbetskraft på området. Med negativa synpunkter

torde den kårs intressen, som Svenska Musikerförbundet företräder,

under alla förhållanden icke hjälpas ur sitt betryckta läge. De monopoltendenser,

vilka tonkonsten över huvud taget under senare år fallit offer för,

ha i praktiken redan visat sig till avgjort men för både musikutövare och

musikförbrukare.

Under hänvisning till vad ovan andragits anhålla vi vördsamt att Första

lagutskottet måtte bifalla professor Åke Holmbäcks motion nr 27 i Riksdagens

Andra Kammare.

Göteborg den 10 april 1939.

RIKSFÖRENINGEN MOT STIM.

Hj. Kjellberg. Åke Lundquist.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1939

916510

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.