Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
1939-05-09 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1939:28, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 6 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i
lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 63, vilken behandlats av första lagutskottet, ha herrar Bceckman och
Björklund hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om förslag till sådan ändring i lagen mot illojal konkurrens, att lämnandet av
rabatt, vilken icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen
förbjudna åtgärderna.
I fråga om de skäl som ligga till grund för motionärernas hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.
Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionen från kommerskollegium, har sådant yttrande inkommit
(se Bilaga A). Därjämte har kollegium överlämnat inkomna yttranden
i ärendet från samtliga handelskamrar i riket, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Svenska turistföreningen,
Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige och Stockholms
detaljistförbund (se Bilaga B—U).
1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller i
2 § stadganden rörande obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller
liknande förmån. Ifrågavarande paragraf lyder: Den, som vid utövning av
detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt beräknat pris lämnar eller
erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att
köp sker av annat slags vara, straffes, där förfarandet innebär utnyttjande
av allmänhetens godtrogenhet, med böter från och med fem till och med
tvåtusen kronor; ersätte ock uppkommen skada. I övrigt innehåller denna
lag icke några föreskrifter som hänföra sig till rabattgivning inom detaljhandeln
eller eljest. Att märka är att den svenska lagen, i motsats till motsvarande
lagar i vissa av våra närmaste grannländer, icke innehåller en
s. k. generalklausul, d. v. s. en allmän bestämmelse rörande sådan konkurrens
som är att betrakta såsom illojal. I den finländska lagen den 31 januari
1930 mot illojal konkurrens stadgas i § 1, att i näringsverksamhet ingen må
i konkurrenssyfte företaga handling, vilken strider mot god sed. Den norska
lagen den 7 juli 1922 örn otillbörlig konkurrens stadgar i § 1, att det under
utövning av näringsverksamhet icke är tillåtet att i konkurrenssyfte företaga
handingar, som efter god affärssed äro otillbörliga.
Redan i patentlagstiftningskommitténs den 5 maj 1915 avgivna betänkande
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 aud. Nr 28. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
med förslag till lag mot illojal konkurrens fanns en paragraf (12 §) som
motsvarar 2 § i 1931 års lag. Enligt det av kommittén föreslagna stadgandet
skulle det vara förbjudet att vid yrkesmässigt driven detaljhandel lämna
eller erbjuda någon vara såsom gåva under den förutsättningen att köp
sker av viss vara eller av varor till viss myckenhet eller för visst belopp eller
ock under annan därmed jämförlig förutsättning. Under förbudet skulle
falla jämväl lämnande eller erbjudande av rabattmärken, ställda att inlösas
antingen i varor eller ock i varor eller penningar. Enbart i penningar utfäst
rabatt, vare sig den lämnades omedelbart eller först framdeles, sedan
varor inköpts för visst belopp, skulle däremot icke komma in under det
föreslagna stadgandet. Såsom motivering för den sålunda föreslagna avgränsningen
anför kommittén (s. 239—240 i betänkandet): Just däri att en
vara erhålles extra ligger lockelsen för den publik, vartill hänsyn här är att
taga. Särskilt lärer det ej kunna ifrågakomma att lägga hinder i vägen för
en affärsman att vare sig omedelbart vid köp hos honom av en vara eller
framdeles, då varor till viss myckenhet eller för visst belopp inköpts och
eventuellt lämnade rabattmärken återställas, giva rabatt i penningar. Väl
kan även denna form av rabattgivande understundom missbrukas och innebär
densamma till en del enahanda faror som ovan berörts (d. v. s. farorna
av present- och rabattmärkessystemet); men då den å andra sidan måste
anses såsom en fullt berättigad och naturlig affärsmetod och dessutom bland
annat därutinnan fyller en viktig uppgift inom affärslivet, att köp mot kontant
betalning därigenom kan på lämpligt sätt befrämjas, har kommittén
ansett något ingrepp i omförmälda rätt, även om densamma kan missbrukas,
icke böra ske genom ett stadgande av nu förevarande slag.
I förhållande till kommitténs förslag företer 2 § i 1931 års lag bland annat
den skiljaktigheten, att det såsom en särskild betingelse för straffbarhet
angivits, att förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet.
Såsom motivering för att denna förutsättning för lagbudets tillämplighet bör
uppställas har departementschefen i propositionen i ämnet (prop. nr 175 år
1931 s. 32—33) anfört: Genom ett generellt stadgande sådant som det av
kommittén föreslagna skulle lagen komma att förbjuda även ett presentgivande
i fall, där något uppskörtande av allmänheten icke föreligger utan
fastmera en verklig förmån erbjudes kunderna. Även här gäller det att på
ett sakenligt sätt uppdraga gränsen mellan å ena sidan den otillbörliga och
å andra sidan den lojala men för andra besvärande konkurrensen. Visserligen
förhåller det sig så, att med den av mig föreslagna lydelsen av stadgandet
vissa svårigheter kunna uppstå vid dess praktiska tillämpning, men
nämnda olägenhet torde vara mindre än den, som skulle vidlåda en bestämmelse,
varigenom det blev förbjudet att lämna presenter, även där det vore
till fördel för allmänheten. De mest stötande yttringarna av presentsystemet
komma i varje fall att drabbas av förbudet.
I överensstämmelse med patentlagstiftningskommitténs förslag innebär
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
3
2 § i 1931 års lag att lämnande av kontantrabatt eller i penningar inlösbara
rabattmärken är tillåtet.
Motionärerna torde närmast åsyfta avskaffande av de inom detaljhandeln Utskottet.
förekommande rabatter, som betecknats såsom föreningsrabatter och som
utmärkas därav, att vissa föreningar eller andra sammanslutningar hos detaljhandlare
utverkat en allmän utfästelse örn rabatt för sina medlemmar.
De inkomna yttrandena giva vid handen, att en stark opinion inom näringslivet
föreligger mot detta rabattsystem, vilket betecknas såsom oförenligt
med sunda affärsprinciper. Mot motionärernas förslag att tillgripa lagstiftning
för att avskaffa det påtalade rabattsystemet resa sig emellertid starka
betänkligheter. Sålunda torde det möta stora svårigheter att i lagtext uppdraga
gränserna mellan sund och osund rabattgivning. Utskottet vill här
anmärka att man uppenbarligen icke kan till den senare kategorien hänföra
varje rabatt som icke gives lika till alla kunder. Det torde även kunna
ifrågasättas huruvida straffbeläggning av ett förfarande, som består däri
att säljare beviljar vissa kunder prisreduktion, står i överensstämmelse med
den allmänna rättsuppfattningen.
I den mån missförhållanden på förevarande område förekomma, bör det
enligt utskottets mening ankomma på näringsidkarnas egna organisationer
att söka genom frivilliga överenskommelser åvägabringa rättelse. Då av
yttrandena framgår att allmänhetens intressen beröras av denna rabattgivning,
torde stöd åt strävandena att avskaffa oberättigade rabatter kunna
åvägabringas genom en bland allmänheten bedriven lämplig upplysningsverksamhet.
På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 maj 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Eskhult, Ewerlöf, Karl
Karlsson, Emil Andersson, Theodor Magnusson och Roos*;
från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Hedlund i Östersund,
Lindmark, Ryberg, Olsson i Mellerud och Gezelius samt fru Gustafson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Emil Andersson.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Bilaga A.
KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS
KOMMERSKOLLEGIUM.
Handels- och administrativa
byrån.
Stockholm den 16 mars 1939.
Till Riksdagens första lagutskott.
Genom remiss den 3 februari 1939 har Kungl. Majit anbefallt Kommerskollegium
att till Eder avgiva yttrande över en av herrar Baeckman och
Björklund i andra kammaren väckt motion, nr 63, angående viss ändring
i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Kollegium har i anledning av remissen berett samtliga handelskamrar i
riket, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Grossistförbund, Kooperativa
Förbundet, Svenska Turistföreningen samt Föreningen för skidlöpningens
främjande i Sverige tillfälle att avgiva yttrande i ärendet och lia dylika yttranden
inkommit från de ifrågavarande organisationerna. Härjämte har till
Kollegium inkommit yttrande över motionen från Stockholms Detaljistförbund.
överlämnande de avgivna yttrandena får Kollegium anföra följande.
I motionen hemställes örn förslag till sådan ändring i lagen örn illojal konkurrens,
att lämnandet av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres
till de enligt lagen förbjudna åtgärderna. Enligt den lämnade motiveringen
åsyfta motionärerna främst införande av ett förbud mot de rabatter,
som stora föreningar såsom Turistföreningen och Skidfrämjandet samt åtskilliga
yrkessammanslutningar utverkat sig hos detaljister. Detta rabattsystem
ledde enligt motionärernas uppfattning till en oriktig prissättning
och högre priser för de köpare, som icke finge del av rabatterna.
De inkomna yttrandena giva vid handen, att en stark opinion föreligger
mot det påtalade rabattsystemet, vilket genomgående betecknas såsom oförenligt
med sunda affärsprinciper. Stockholms handelskammare anser, att
ett gynnande av vissa kunder endast på grund av deras medlemskap i en
eller annan organisation eller annat liknande förhållande ur ekonomisk synpunkt
icke kunde försvaras. Handelskammaren i Malmö betecknar systemet
såsom en mindre önskvärd kvarleva från en förgången tids köpenskap och
påpekar, att det stöde i uppenbar strid mot den inom detaljhandeln numera
allmänt accepterade principen örn fasta priser. Handelskammaren i Jönköping
finner föreningsrabatterna olämpliga och anser dem icke vara ekonomiskt
motiverade. Liknande uttalanden återfinnas i flertalet av de övriga
yttrandena från handelskamrarna.
Köpmannaförbundet uttalar, att en rabatt, som lämnades till ett godtyckligt
urval kunder utan att dessa lämnade någon motprestation, måste betecknas
såsom osund rabatt stridande mot god affärssed. Enligt förbundets
mening måste det anses vara högst oegentligt, att medlemskap i en viss
ideell förening eller yrkessammanslutning skulle medföra gynnsammare
villkor än dem, som andra konsumenter kunde betinga sig. I yttrandet från
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
5
Grossistförbundet, där ifrågavarande rabattsystem även betecknas såsom
osunt, påpekas det stötande i att det för närvarande kunde inträffa, att en
köpare av en förhållandevis ringa kvantitet varor, kanske en strökund, av
en affär skulle komma att behandlas gynnsammare därför att han vore
medlem av en viss förening än en köpare, som regelbundet gjorde sina
inköp i samma affär men som icke vore ansluten till den rabattberättigade
föreningen men kanske till ett antal andra föreningar, som dock avstått ifrån
att på köpmännens bekostnad sörja för sin medlemsrekrytering.
Enligt Stockholms Detaljistförbunds uppfattning vore varje rabattgivning
osund, som icke hade sin grund i att självkostnadspriset vid försäljningen
till den rabattagande kunden vore lägre än det till den icke rabattagande
och förbundet framhåller, att självkostnaden vid försäljning till en person,
som ägde rabatt enbart på grund av att han vore medlem i en förening eller
anställd i ett visst verk eller företag, icke vore lägre än för de kunder, som
icke erhölle rabatt.
Uppfattningen örn det nu ifrågavarande rabattsystemets olämplighet delas
principiellt av de representanter för de rabattägande föreningarna, från
vilka Kollegium inhämtat yttrande. Sålunda förklarar Turistföreningen, till
vars utlåtande Skidfrämjandet helt ansluter sig, att föreningen vore medveten
om, att det allmänt florerande rabattsystemet icke vore önskvärt och
att detsamma helst borde avskaffas.
Örn sålunda enighet råder om rabatternas skadlighet och om önskvärdheten
av att bringa dem till upphörande, äro däremot meningarna delade
om bästa sättet att åstadkomma en sanering på området.
Handelskamrarna i Malmö, Norrköping, Jönköping, örebro och Luleå
samt Kooperativa Förbundet ställa sig avvisande till ett ingripande lagstiftningsvägen.
Enligt förstnämnda handelskammares mening rymdes inom
affärslivet företeelser, vilka för närvarande icke kunde lagligen beivras, men
som såväl för näringslivets män sorn för allmänheten tedde sig vida mera
stötande än föreningsrabatterna. Kammaren ansåge det ur flera synpunkter
mindre lämpligt, att ifrågavarande spörsmål fördes fram separat och bleve
föremål för utredning utan samband med de övriga frågor, som folie under
begreppet illojal konkurrens. Handelskammaren i Jönköping påpekar, att
det knappast torde vara riktigt att generellt förbjuda alla rabatter, som icke
lämnades lika till alla kunder, utan en gräns mellan tillåtna och otillåtna
rabatter skulle behöva dragas, vilket bleve mycket svårt att åstadkomma i
en lagstiftning. Handelskammaren i örebro uttalar, att även örn de inom
handeln verksamma organisationerna hittills icke förmått råda bot på ifrågavarande
missförhållanden, den rättelse, som kunde befinnas önskvärd,
likväl torde böra åstadkommas genom köpmännens och deras sammanslutningars
egna åtgärder och icke genom lagstiftning. Handelskammaren i
Luleå anser sig icke kunna tillråda en ändring av lagen om illojal konkurrens
i den riktning motionärerna föreslagit utan förordar även för sin del
frivilliga överenskommelser.
Kooperativa Förbundet avstyrker lagstiftning med förklaring, att frågan
örn korporationsrabatternas avskaffande enligt förbundets mening icke egentligen
kunde beröra statsmakterna i ett Iand med fritt näringsliv. I förbundets
yttrande framhålles i övrigt, att de påtalade missförhållandena ej blott
vore rådande inom detaljhandelns stadium av varudistributioncn utan att
även föreningar av yrkesutövare, varibland jämväl detaljhandlare, sedan
lång lid tillbaka krävt och även i viss omfattning genomfört en sådan pris
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
sättning, ofta i form av speciell rabattgivning, att deras medlemmar bereus
bättre inköpsvillkor hos leverantörerna än sådana köpare, som ej tillhörde
respektive organisationer. Förbundet ansåge en sådan ur kostnadssynpunkt
omotiverad rabattgivning mellan olika led inom varudistributionen för
svenskt näringsliv mera äventyrlig och för samhällets lugna utveckling skadligare
än den rabatt, som av detaljister lämnades till konsumenter på grund
av deras medlemskap i viss förening.
En något mindre avvisande hållning till motionen intages av handelskamrarna
i Göteborg och Borås. Båda dessa handelskamrar ställa sig dock
tveksamma till möjligheten att lagstiftningsvägen ernå en tillfredsställande
lösning av problemet, men rekommendera att en närmare utredning i saken
verkställes och att därvid undersökes, huruvida icke frågan kunde lösas på
frivillighetens väg.
De övriga hörda organisationerna ävensom Stockholms Detaljistförbund
ansluta sig däremot i huvudsak till motionärernas framställning. Stockholms
handelskammare finner det med hänsyn till bl. a. den utbredning, som den
icke önskvärda rabattgivningen hade, icke möjligt att effektivt stävja densamma
genom de s. k. opinionsnämnderna och anser det ej heller eljest
tänkbart, att genom näringslivets egna åtgärder mera omedelbart vinna rättelse
uti ifrågavarande missförhållanden. Under dessa förhållanden funne
handelskammaren det önskvärt, att utredning skyndsamt företoges i syfte
alt undersöka möjligheterna att lagstiftningsvägen åstadkomma den önskvärda
saneringen på rabattgivningens område. En generell lagstiftning av
den innebörd, som i motionen angåves, skulle emellertid träffa även den
mest lojala rabattgivning. Ett osunt moment torde i allmänhet urskiljas
först i sådana fall, då rabattgivningen icke vore betingad av någon däremot
svarande prestation och skedde efter ett godtyckligt urval bland kunderna.
Att lagstiftningsvägen göra en komplett avgränsning mellan lojal
och illojal rabattgivning torde visserligen möta svårigheter, men det vore
möjligt, att vissa kriterier på den illojala rabattgivningen skulle kunna angivas.
Grossistförbundet tillstyrker motionärernas framställning livligt och finner
det i högsta grad lämpligt, att förbud mot berörda föreningsrabatter intoges
i lagen om illojal konkurrens.
Köpmannaförbundet, som framhåller, att förbundets liksom andra näringsorganisationers
bemödanden att genom frivilliga överenskommelser avskaffa
1''öreningsrabatterna icke lett till resultat, förklarar sig intet lia att erinra
emot, att en utredning företoges angående möjligheten att lagstiftningsvägen
hindra illojal rabattgivning. Förbundet ifrågasätter, huruvida icke i samband
med denna utredning jämväl andra frågor berörande illojal konkurrens
borde upptagas till behandling. Enligt Detaljistförbundets mening torde
sunda rabattförhållanden endast kunna nås genom nödigt stöd från lagstiftarna.
Turistföreningen erinrar örn att föreningen förklarat sig villig att avlysa
sitt eget rabattväsen, om garantier kunde lämnas för att föreningens offer
icke gjordes förgäves, och framhåller, att det med hänsyn till den ståndpunkt
föreningen sålunda intagit i frågan vore självklart, att föreningen icke
hade någon anledning att motsätta sig en lagstiftning, som avsåge rabattsystemens
avskaffande. Emellertid anser sig föreningen icke kunna tillstyrka
en lagstiftning mot rabattgivning, som ensidigt drabbar föreningens och vissa
andra likartade organisationers rabattväsen.
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
7
Kollegium finner för sin del det påtalade rabattsystemet i vissa hänseenden
utgöra en mindre önskvärd företeelse inom affärslivet och skulle med
tillfredsställelse se, att detsamma upphörde. Kollegium ställer sig dock tveksamt
till lämpligheten av att tillgripa lagstiftning för att avskaffa detsamma.
Frågan synes Kollegium vara av den art, att densamma borde kunna lösas
utan statligt ingripande. Visserligen framgår av bl. a. yttrandena från Stockholms
handelskammare, Köpmannaförbundet och Turistföreningen att försök
i denna riktning hittills strandat, men Kollegium har svårt att föreställa
sig, att alla möjligheter till en lösning genom frivilliga överenskommelser
skulle vara uttömda. Mot ett anlitande av lagstiftningsvägen talar även —
vilket påpekats i åtskilliga av yttrandena — att det torde bliva synnerligen
svårt att i ett lagstadgande avgränsa de lojala rabatterna från de illojala.
Då emellertid en mera ingående undersökning av rabattsystemets omfång
och verkningar torde få anses erforderlig för ett definitivt ståndpunktstagande
i saken, har Kollegium icke något att erinra mot att en förutsättningslös
utredning av frågan kommer till stånd.
AXEL GJÖRES.
Siegfried Matz.
/ Gösta Wiedesheim-Paul.
STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE
Bilaga B.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
om Stockholms Handelskammares yttrande över en av herrar Oscar Baeckman
och L. A. Björklund i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 63,
med hemställan att Riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära utredning örn
sådan ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, att
»lämnandet av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de
enligt lagen förbjudna åtgärderna». Till remissens besvarande får Handelskammaren
anföra följande.
Av motionen framgår, att med densamma åsyftas rabattgivning inom detaljhandeln.
I motionen hänvisas till olägenheterna särskilt av de rabatter,
som en del föreningar, t. ex. Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet och
Gymnastikfrämjandet, samt vissa yrkessammanslutningar utverkat för sina
medlemmar.
Bland detaljhandelns utövare har under senare år pågått ett omfattande
arbete för utrensning av vissa, inom denna del av näringslivet rådande konkurrensförhållanden
av mer eller mindre osund karaktär. Genom frivillig
samverkan mellan olika affärsidkare har man sålunda ernått ett visst enhetligt
uppträdande i flera för detaljhandeln viktiga frågor, såsom begränsning
av tiden för realisationers hållande, borttagande av vissa former för
rabattgivning etc. På ett viktigt område ha emellertid dessa strävanden icke
lett till något resultat, nämligen såvitt angår avskaffande av de rabatter, som
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
på sina håll lämnas till medlemmar av vissa föreningar eller andra liknande
grupper. Även Handelskammaren har ägnat detta spörsmål sin speciella uppmärksamhet,
ehuru dess försök att komma till rätta med missförhållandena
hittills icke lyckats.
Ur ekonomisk synpunkt kan ett gynnande av vissa kunder endast på grund
av deras medlemskap i en eller annan organisation eller annat liknande förhållande
icke försvaras. Visserligen torde man härvid kunna anlägga den
synpunkten, att rabatten till dessa medlemmar utgör en form för vederbörande
affärsidkares stöd åt den förening, till vilken medlemmarna äro anslutna.
Genom rabattgivningen vill han samtidigt åstadkomma en stimulans
till ökad omsättning i sin rörelse, varigenom kompensation skulle erhållas
för hans välvillighet. Just formen för ovannämnda stöd tyder emellertid på
att företagaren icke själv önskar svara för den kostnad, som åsamkas honom,
utan övervältrar den på andra kategorier. I första hand bli hans närmaste
konkurrenter, vilka anse sig icke kunna deltaga i denna rabattgivning, de
lidande. Föreningarna inträda som ett irrationellt moment i konkurrensen
mellan företagare inom detaljhandeln, och de lämna sin medverkan till en
skärpt priskonkurrens mellan olika företagare, vilken leder till en olikartad
behandling av skilda kunder utan att några ekonomiska skäl därtill föreligga.
Då för ett trettiotal år sedan de ledande affärsföretagen inom detaljhandeln
fastställde principen örn fasta priser, innebar detta ett mycket betydelsefullt
steg till en höjning och utveckling av detaljhandeln. Ingenting har under
senare tid inträffat, som vederlagt riktigheten av denna princip. Det kan
emellertid icke förnekas, att de rabatter, som beviljas medlemmarna av vissa
föreningar eller liknande grupper, verka uppluckrande av systemet med
fasta priser. Ofta framställes nämligen i de affärer, där rabatt icke lämnas,
krav på reduktion av priserna under hänvisning till den föreningsrabatt, som
andra affärer giva, och inför hotet att inköpet eljest kommer att verkställas
i dessa affärer, faller företagaren ofta till föga. Med hänsyn till den snävhet,
varmed vinstmarginalen numera måste beräknas inom detaljhandeln, säger
det sig självt, att reduktioner i större utsträckning av denna natur i längden
icke kunna undgå att inverka på prissättningen. Som ett faktiskt belägg för
att systemet med rabatter till medlemmar av olika föreningar verkar prisfördyrande
må nämnas, att när en större Stockholmsfirma för ett antal år
sedan övergav detta system, en allmän prisreduktion kunde företagas i firman
(se i avskrift bilagda annons, intagen i Stockholmspressen i januari
1923).
Såsom redan antytts, har Handelskammaren sökt genom vissa åtgärder
medverka till avskaffande av föreningsrabatterna. Sålunda upptog Handelskammaren
med början på hösten 1936 förhandlingar med Svenska Turistföreningen
örn slopande av den s. k. turistrabatt, som föreningens medlemmar
erhålla i ett antal affärer över hela landet. Att Handelskammaren i första
hand inriktade sina åtgärder på att förmå Turistföreningen att avveckla sitt
rabattsystem, berodde på att Handelskammaren genom enstämmiga uttalanden
från sammanslutningar, vilkas medlemmar åtnjöto detaljhandelsrabatter,
samt från rabattgivande företag bibringats den bestämda övertygelsen, att så
länge turistrabatten existerade, möjligheter saknades att åstadkomma en
önskvärd upprensning i fråga om de oarter, som förefinnas på rabattväsendets
område. Det är ju också tämligen självfallet, att med den storleksord
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
9
ning — både absolut och relativt — som Turistföreningen har, åtgärder i
syfte att bringa ifrågavarande rabattsystem till upphörande måste bli ineffektiva,
så länge turistrabatten kvarstår.
Samtidigt inledde Handelskammaren överläggningar med representanter
för Gymnastikfrämjandet, Skansenföreningen och Skidfrämjandet — de tre
ideella organisationer av ungefär samma karaktär som Turistföreningen,
vilka Handelskammaren veterligt då upptagit systemet med detaljhandelsrabatter
till medlemmarna. Därvid förklarade man sig från Skidfrämjandets
och så småningom jämväl från Gymnastikfrämjandets sida beredd att helt
frånträda rabattsystemet, under förutsättning allenast att så skedde även från
övriga liknande organisationers sida. Skansenföreningen lät omedelbart vidtaga
åtgärder för slopande av sitt rabattsystem, vilket också upphört från
och med ingången av år 1938.
En annan ståndpunkt har emellertid intagits av Turistföreningen. Förhandlingarna
mellan denna och Handelskammaren ha pågått alltsedan ovannämnda
tidpunkt, men få numera betraktas som avslutade, sedan Turistföreningen
i skrivelse den 15 december 1938 definitivt avböjt att för närvarande
på en gång avveckla sitt rabattsystem. Visserligen har Turistföreningen förklarat
sig i princip villig att avlysa detsamma. Då emellertid systemet för
föreningens del är mycket gammalt och man icke anser sig i stånd att överblicka
dess betydelse för medlemsvärvningen, kan det vara möjligt ■—- framhåller
föreningen — att rabatternas slopande skulle kunna medföra en för
föreningens hela verksamhet katastrofal nedgång av medlemsantalet. Med
hänsyn härtill är föreningens villighet att för egen del avlysa rabattsystemet
förknippad med det villkoret, att garantier kunna lämnas för att föreningens
offer icke göres förgäves, d. v. s. för att en allmän upprensning i fråga om
rabattgivningens oarter kommer till stånd.
Den trygghet i detta hänseende, som Handelskammaren ansett sig kunna
peka på, har av Turistföreningen uppenbarligen icke ansetts tillfredsställande.
Handelskammaren har framhållit det intresse, varmed denna fråga i allmänhet
omfattas av köpmännen, och trott att redan däri skulle ligga en viss garanti
för att dessa icke skulle slå sig till ro med det resultat, som ett slopande
av rabatterna till nu ifrågavarande organisationers medlemmar skulle innebära.
Som exempel på den vikt, som denna fråga tillmätes, kan nämnas, att
Stockholms detaljistförbund — som utgör en sammanslutning av tjugo olika
branschorganisationer inom huvudstadens minuthandel — såsom motto antagit
uttrycket »Lika pris åt alla». Inom dessa och andra organisationer finnes
det sålunda ett starkt intresse för en fullständig upprensning på området.
I detta sammanhang kan för övrigt nämnas, att inom den kemisk-tekniska
branschen genom samverkan mellan fabrikanter, grossister och detaljister
alla diskrabatter numera avskaffats. Förhållandena inom denna bransch äro
emellertid av den speciella natur, att samma möjligheter att sanera rabattväsendet,
som där föreligga, icke äro tillfinnandes inom andra branscher.
I stort sett saknas sålunda möjligheter att skapa de förutsättningar, vilka
krävas för att kunna lämna en absolut garanti för att — därest föreningsrabatterna
slopas — även annan osund rabattgivning upphör. Handelns organisationer
äro merendels icke sådana, alt de kunna tvångsvis genomföra
även av en betydande majoritet omfattade önskemål. Vidare är att märka,
alt utanför organisationerna står eif stort antal köpmän. De faktiska förhållandena
medgiva för närvarande icke andra vägar för en upprensning på
rabattväsendets område än den möjlighet, som ligger i att genom fortsatt
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
arbete söka på övertygelsens väg bland de rabattgivande köpmännen skapa
förståelse för att vissa rabatter i längden äro till skada även för dem själva.
Enligt vad redan förut sagts har det emellertid visat sig omöjligt att vinna
framgång för detta arbete, så länge turistrabatten och vissa andra rabatter
existera. Genom Turistföreningens faktiska ovillighet att slopa sitt rabattsystem
ha näringslivets strävanden att på detta område bringa ordning råkat
i en återvändsgränd. Handelskammaren finner det onekligen beklagligt, att
en ideell organisation av Turistföreningens karaktär vill draga nytta av de
förmåner, som vissa firmor anse med sin fördel förenligt att skänka föreningens
medlemmar, men vilka rabattförmåner av det stora flertalet näringsutövare
fördömas såsom för en sund handel skadliga. Särskilt numera
— då avsikten är att Turistföreningen för sin gagnerika verksamhet skall
erhålla anslag av s. k. tipsmedel — borde föreningen kunna taga den risk
av en nedgång i medlemsantalet, som turistrabattens slopande enligt föreningens
uppfattning skulle innebära.
Handelskammaren har ansett nödvändigt att giva denna redogörelse för
strävandena att avskaffa föreningsrabatterna för att belysa de nära nog
oöverkomliga svårigheter, som för närvarande möta att på frivillighetens och
samförståndets väg komma till rätta med de missförhållanden, som i motionen
främst påtalas. En särskild anledning att beröra Turistföreningens ställning
till denna fråga har även förelegat såtillvida, som denna organisation
till Handelskammaren framfört tanken på en lagstiftning av den innebörd,
som i motionen angivits.
Genom medverkan av liandelskamrarna, vissa av de stora riksorganisationerna
inom industri och handel samt Kooperativa förbundet lia nyligen
åtgärder vidtagits för att genom näringslivets egna organ, s. k. opinionsnämnder,
upptaga kampen mot den illojala konkurrensen. Som ett koordinerande
organ för dessa opinionsnämnder har inrättats en särskild centralkommitté.
Lokala opinionsnämnder ha konstituerats i Stockholm och Göteborg,
varjämte förberedelser pågå för inrättande av en opinionsnämnd jämväl
i Malmö. Stadgar för centralkommittén och nämnderna i Stockholm och
Göteborg närslutas.
Med hänsyn till bl. a. den utbredning, som den icke önskvärda rabattgivningen
har, torde det tyvärr icke vara möjligt att effektivt stävja densamma
genom opinionsnämnderna, vilka ju icke ha några maktmedel till sitt förfogande.
Att eljest genom näringslivets egna åtgärder mera omedelbart vinna
rättelse uti ifrågavarande missförhållanden är, såsom den ovan lämnade
redogörelsen för läget visar, ej heller tänkbart.
Under sådana förhållanden finner Handelskammaren det önskvärt, att en
utredning företages i syfte att undersöka möjligheterna att lagstiftningsvägen
åstadkomma den önskvärda saneringen på rabattgivningens område.
En generell lagstiftning av den innebörd, som i motionen angivits, skulle
emellertid träffa även den mest lojala rabattgivning. Det ligger så att säga i
rabatternas natur, att de icke lämnas lika till alla kunder. Ett osunt moment
torde i allmänhet urskiljas först i sådana fall, då rabattgivningen icke är betingad
av någon däremot svarande prestation och sker efter ett godtyckligt
urval bland kunderna. Att lagstiftningsvägen göra en komplett avgränsning
mellan lojal och illojal rabattgivning torde visserligen möta svårigheter, men
det är möjligt, att vissa kriterier på den illojala rabattgivningen skulle kunna
angivas. Ett på lämpligt sätt avfattat stadgande i ämnet skulle måhända
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
11
kunna få betydelse för bekämpandet av jämväl sådan icke önskvärd rabattgivning,
som icke kunnat direkt nås av förbudet. Detta kunde tänkas äga
rum särskilt genom opinionsnämndernas verksamhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får Handelskammaren tillstyrka,
att frågan om möjligheterna att med hjälp av lagstiftning ingripa mot
illojal rabattgivning göres till föremål för skyndsam utredning antingen separat
eller i samband med andra spörsmål på den illojala konkurrensens
område.
Stockholm den 28 februari 1939.
För Stockholms Handelskammare:
AXEL VENNERSTEN.
/ Olof Leffler.
Bilaga C.
ÖSTERGÖTLANDS OCH SÖDERMANLANDS
HANDELSKAMMARE
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 9 februari 1939, D. nr 703, har Kungl. Kommerskollegium
anhållit örn Handelskammarens yttrande över Motion i Andra Kammaren
nr 63 av Herrar Baeckman och Björklund angående viss ändring i
lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.
Ett förbud av den beskaffenhet, motionärerna avse, innebär ett ingrepp i
den personliga avtalsfriheten av vittgående natur. Handelskammaren har
denna dag i ett liknande ärende, där fråga var örn förbud mot allt lämnande
av rabatt, ställt sig bestämt avvisande, och Kammarens ståndpunkt är i föreliggande
fall densamma.
Norrköping den 21 februari 1939.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare.
EINAR FREDHOLM.
Ordförande.
/ Albert Eriksson.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Bilaga D.
SMÅLANDS OCH BLEKINGE
HANDELSKAMMARE
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom skrivelse den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
om yttrande från Smålands och Blekinge Handelskammare över en av
herrar Oscar Baackman och L. A. Björklund i riksdagens andra kammare
väckt motion, nr 63, med hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring i lagen av 29 maj 1931
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, att »lämnandet av rabatt,
som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen förbjudna
åtgärderna». Med anledning härav får handelskammaren anföra följande.
Av motionen framgår, att motionärerna närmast rikta sig mot de rabatter,
som en del näringsidkare inom detaljhandeln lämna till medlemmar av
vissa ideella föreningar, såsom Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet
och Gymnastikfrämjandet samt till personer, tillhörande vissa yrkessammanslutningar.
I likhet med motionärerna anser handelskammaren, att rabatter, som lämnas
till en del kunder enbart därför, att dessa äro medlemmar av en ideell
förening eller tillhöra viss yrkessammanslutning, äro olämpliga. Sådana rabatter
kunna icke anses vara ekonomiskt motiverade, då syftet med desamma
närmast är att underlätta medlemsanskaffningen för de sammanslutningar,
vilkas medlemmar erhålla dylika förmåner. Däremot bör det ligga i såväl
köpmännens som kundernas intresse, att alla kunder behandlas lika.
Handelskammaren ifrågasätter emellertid, huruvida det kan vara möjligt
och lämpligt att genom föreslagen ändring i lagen av 29 maj 1931 råda bot
på ifrågavarande missförhållanden. Vid bedömandet av rabattsystemet måste
man noga skilja mellan sådana former av rabatter, som i likhet med föreningsrabatterna
äro att betrakta såsom osunda och olämpliga samt sådana
rabatter, som äro berättigade. Till sistnämnda grupp av rabatter torde böra
räknas kvantitetsrabatter vid större inköp, rabatter å apotek till läkare, inom
klädeshandeln till skräddare och sömmerskor etc. Att generellt förbjuda
alla rabatter, som icke lämnas lika till alla kunder, torde därför knappast
vara riktigt, utan torde förbudet böra begränsas till sådana former av rabattgivning,
som icke äro ekonomiskt motiverade. Det torde emellertid bliva
mycket svårt att genom lagstiftning draga denna gräns.
Olika organisationer inom näringslivet hava under en följd av år nedlagt
ett betydande arbete på att söka få bort vissa osunda och illojala företeelser
inom handeln. Härigenom har också i flera fall en sanering på frivillighetens
väg kunnat ernås, så att lagstiftning ej behövt tillgripas. Enligt vad
handelskammaren inhämtat har man på denna väg även kunnat få bort
vissa föreningsrabatter. Handelskammaren anser därför, att den bästa lösningen
av frågan om borttagande av föreningsrabatterna borde kunna uppnås
genom fortsatta åtgärder av näringslivets därav berörda organisationer.
Jönköping den 1 mars 1939.
Smålands och Blekinge handelskammare.
TORSTEN JUNG.
IS. Seipel.
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
13
Bilaga E.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Kungl, kommerskollegium har infordrat handelskammarens yttrande över
en i riksdagens andra kammare väckt motion örn sådan ändring i lagen om
illojal konkurrens, att lämnandet av rabatt, som icke gives lika åt alla kunder,
hänföres till de enligt lagen förbjudna åtgärderna. Till besvarande av
remissen får handelskammaren anföra.
Såsom motionärerna framhålla förekommer inom detaljhandeln ett i ganska
stor utsträckning utbrett rabattsystem. Köpmännen i gemen äro icke
belåtna med det florerande systemet, och åtskilliga försök ha också från
deras sida gjorts för att råda bot på saken, men hittills utan nämnvärt resultat.
Den svåraste stötestenen har varit de rabatter, som beviljats åtskilliga
större sammanslutningar och då främst Svenska Turistföreningen. Dessa
sammanslutningar använda sig av den förmånen till rabatt, de utverkat åt
sina medlemmar, såsom agitationsmedel vid medlemsvärvningen, och i föreningarnas
publikationer omnämnas de firmor, som lämna rabatt at medlemmarna.
Föreningarnas förfaringssätt härutinnan kan mången gång utgöra
en ganska hård press på vederbörande affärsman, och av ekonomiska
skäl vågar han mången gång ej vägra ingå på avtalet om rabatt, även örn
han inser det oriktiga i systemet.
Den omständigheten att en person är medlem i en eller annan organisation
bör icke berättiga honom till rabatt i denna hans egenskap, och för den
stora allmänheten bör det vara av vikt att affärsmännen behandla sina kunder
lika. En särskild omständighet att beakta och som motionärerna påpekat
är, att den mindre köpstarka delen av allmänheten i regel icke är
medlemmar i berörda föreningar, och att det därför ju blir denna, som får
betala det högre priset.
Då man inom näringslivet ej kunnat bemästra svårigheterna med det
osunda rabattsystemet, och då det såväl för köpmännen som allmänheten
är en angelägenhet av vikt, att systemet med lämnandet av rabatt, som ej
gives lika åt alla kunder, avskaffas, får handelskammaren tillstyrka att
efter utredning åtgärder vidtagas i det i motionen angivna syftet.
Visby den 25 februari 1939.
Gotlands handelskammare
C. G. BJÖRKANDER.
/G. Kjällman.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Bilaga F.
SKÅNES HANDELSKAMMARE
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
om Skånes handelskammares yttrande över en i riksdagens andra kammare
av herrar Baeckman och Björklund väckt motion, nr 63, angående viss
ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, innefattande
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om förslag till sådan ändring av nämnda lag, att »lämnandet av rabatt, som
icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen förbjudna åtgärderna».
Till remissens besvarande får handelskammaren härmed anföra följande.
Av motionen framgår, att motionärerna närmast velat rikta sig mot de
rabatter, som inom detaljhandeln av en del näringsidkare lämnas åt medlemmar
av vissa ideella sammanslutningar såsom Svenska Turistföreningen,
Skidfrämjandet och Gymnastikfrämjandet, vilka lyckats för sina medlemmar
utverka dylik förmån, och till personer, tillhörande vissa yrkeskårer,
vilka likaledes på samma sätt gynnas. Av motionens kläm vill det emellertid
synas som om motionärerna syftade vida längre än till ett legalt ingripande
mot nu angivna rabatter och ifrågasatte en lagstiftning mot rabattsystemet
överhuvud, i den mån detta avsåge lämnande av olika rabatter till
olika kategorier av kunder. Motionens syfte i denna del utså ges icke med
önskvärd tydlighet.
Vad först angår de s. k. föreningsrabalterna ha dessa, såvitt handelskammaren
kunnat utröna, icke samma utbredning inom handelskammarens
distrikt som på vissa andra håll i landet. Turistföreningens förteckning över
företag, som lämna rabatter åt dess medlemmar, upptager sålunda endast
ett synnerligen begränsat antal firmor inom distriktet, därav icke någon av
de större. Ej heller Skidfrämjandet eller Gymnastikfrämjandet ha inom
distriktet mer än ett ringa antal rabattlämnande företag. Här liksom på
andra håll förekommer dessutom även att vissa yrkesgrupper, såsom sjukvårdspersonal,
befattningshavare i vissa statliga verk m. fl. åtnjuta rabatter
i enstaka detaljaffärer. Tack vare en fast sammanhållning inom detaljhandelskåren
har man emellertid dessbättre lyckats begränsa denna företeelse
och hindra dess vidare spridning. Med stöd av opinionen bland allmänheten
har man ock förmått vissa sammanslutningar att avstå från planerade aktioner
för att skaffa sina medlemmar dylika rabattförmåner.
Att ett rabattsystem som det nu omnämnda, vilket består i lämnande av
särskilda prisförmåner för vissa kunder enbart på den grund, att dessa äro
medlemmar av viss ideell sammanslutning eller tillhöra viss yrkeskår, är ur
affärslivets synpunkt förkastligt, därom torde endast en mening råda. Systemet
utgör en mindre önskvärd kvarleva från en förgången tids köpenskap
och står i uppenbar strid mot den inom detaljhandeln numera allmänt
accepterade principen om fasta priser. Såsom icke överensstämmande med
vår tids ekonomiska tänkande och strävanden vore det lyckligt örn detsamma
kunde avvecklas.
Visserligen kan invändas, att det må vara den enskilde affärsidkarens ensak,
om han vill genom rabattgivning lämna den ena eller andra ideella
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
15
organisationen sitt ekonomiska stöd. Genom att rabatterna emellertid framstå
såsom värdefulla lockmedel i konkurrensen örn kunderna sträcka sig
verkningarna av en dylik rabattgivning vida utöver den enskildes egen verksamhetssfär.
Dessa verkningar beröra i första hand konkurrentföretagen
och gå merendels i sista hand även ut över allmänheten. Med den ringa
vinstmarginal, som numera i de flesta branscher förekommer i detaljhandeln,
kunna rabatterna knappast undgå att influera å prissättningen. Det
kan därför under omständigheter bli de kunder, som icke åtnjuta rabatter,
vilka komma att få bära kostnaderna för dessa.
Även om således ifrågavarande rabatter inom affärslivet tämligen enstämmigt
fördömes såsom förkastliga, är handelskammaren icke säker på att
rättsmedvetandet bland allmänheten ännu intager en så deciderad ståndpunkt
mot desamma, att en kriminalisering f. n. kan anses tillrådlig. Enligt
handelskammarens mening rymmes inom affärslivet företeelser, vilka
f n. icke kunna lagligen beivras, som såväl för näringslivets män som för
allmänheten te sig vida mera stötande än föreningsrahatterna. Som bekant
äro gällande lagbestämmelser mot illojal konkurrens av synnerligen begränsad
räckvidd. Åtskillig illojalitet förekommer i affärslivet, vilken icke beröres
av lagstiftningen. Detta är bl. a. fallet å reklamens område, där lagens
bestämmelser mot illojal reklam genom sin snäva avfattning lämna
många former av osund reklam oåtkomliga för beivrande. Även saknas alltjämt
varje möjlighet för legalt ingripande mot sådana uppenbart illojala
företeelser som uppsåtligt framkallande av förväxling med annans varor
och spridande av nedsättande eller oriktiga uppgifter om konkurrentföretag.
Av intresse är vidare i detta sammanhang att konstatera, att patentlagstiftningskommitténs
år 1915 avgivna betänkande med förslag till lag mot illojal
konkurrens, vilket upptog en väsentligt mera omfattande brottskatalog
än den som sedan inflöt i lagstiftningen i ämnet, överhuvud icke omnämnde
nämnda rabatter bland anmärkningsvärda företeelser å området, ehuru dylika
torde lia förekommit redan långt tidigare.
Med tanke på nu anförda förhållanden måste handelskammaren för sin
del ifrågasätta, huruvida föreningsrahatterna lämpligen böra i lagens form
stämplas såsom stridande mot god affärssed och bli föremål för straffpåföljd,
innan opinionen ännu blivit tillräckligt bearbetad för en sådan lagstiftningsåtgärd.
Handelskammaren anser det i varje fall ur flera synpunkter
mindre lämpligt, att ifrågavarande spörsmål föres fram separat och blir
föremål för utredning utan samband med de övriga frågor, som falla under
begreppet illojal konkurrens. Från vissa synpunkter torde en sådan utredning
redan nu framstå såsom önskvärd, men å andra sidan har näringslivet
självt angripit problemet om den illojala konkurrensen och dess bemästrande
bl. a. genom inrättande av mera effektiva opinionsnämnder, och
det synes handelskammaren klart, att en blivande utredning endast skulle
vinna på att kunna tillgodogöra sig de ytterligare erfarenheter, som framkomma
i det pågående arbetet. Under alla förhållanden lär en sporadisk
utökning av broltskatalogen icke kunna rekommenderas. Brottskatalogen
synes böra upptaga vissa med yttersta omsorg avvägda typfall och såsom
komplement härtill en s. k. generalklausul, vars smidiga avfattning och
framför allt smidiga tillämpning under näringsorganisationernas egen medverkan
medger att komma till rätta med de allmänna eller lokala oarter på
konkurrensens område, sorn i det aktuella tidsläget framstå såsom illojala.
Handelskammaren har genom de diskussioner, som förekommit i dessa ira
-
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
gor, styrkts i sin uppfattning, att en specificering av vissa åtgärder såsom
icke tillåtna i konkurrensen, lätteligen kan föra till den icke önskvärda uppfattningen
att vad som icke uttryckligen är förbjudet också är lojalt, en uppfattning
som ej minst på detta ömtåliga område är synnerligen farlig och
ägnad att väsentligt försvåra den diskretionära prövningen genom näringslivets
egna organ. Enligt handelskammarens uppfattning bör denna prövning
vara den primära och normala. Straffsanktionen bör både för sin egen
och näringslivets skull förbehållas dem, som eljest icke låta ställa sig till
rätta.
Med anledning av motionens slutyrkande, vilket fått en räckvidd, som
väl knappast torde lia varit av motionärerna avsedd, anser sig handelskammaren
böra framhålla, att vid bedömandet av rabattsystemet i dess olika
former en klar gränslinje måste dragas mellan å ena sidan sådana rabatter,
vilka i likhet med de nu berörda äro att anse såsom ur affärslivets synpunkt
osunda och olämpliga, och å andra sidan sådana, mot vilka ur sagda synpunkt
ingen som helst anmärkning kan riktas och vilka sakna varje anstrykning
av illojalitet. Exempel på rabatter av det senare slaget äro de,
som lämnas inom bokhandeln till bibliotek och skolor, å apoteken till läkare,
inom klädeshandeln till skräddare och sömmerskor, kvantitetsrabatter vid
större inköp, vid bruksaffärer till vid bruket anställda, ekonomisk förening
för dess medlemmar m. fl. Anledning för statsmakterna att vidtaga legala
åtgärder mot sistnämnda slag av rabatter torde icke föreligga.
Malmö den 27 februari 1939.
Skånes handelskammare,
N. W. LUNDBLAD.
iGösta Jacobsson.
Bilaga G.
HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
örn handelskammarens i Göteborg yttrande över en i riksdagens andra kammare
väckt motion, nr 63, med hemställan örn sådan ändring i lagen med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, att »lämnandet av rabatt, som
acke göres lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen förbjudna åtgärderna».
I anledning härav får handelskammaren anföra följande.
Av motionen framgår, att den däri gjorda hemställan endast avser rabattgivning
inom detaljhandeln. Enligt handelskammarens mening bör ock en
eventuell lagstiftning i ärendet begränsas till nämnda slag av handel.
Man torde numera inom detaljhandeln ganska allmänt vara ense om att
de i motionen omnämnda föreningsrabatterna icke äro förenliga med sunda
affärsprinciper. Åtskilliga försök hava också gjorts att på frivillighetens väg
slopa eller begränsa nämnda rabattgivning. Delvis ha dessa försök krönts
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
17
med framgång, särskilt när det gällt att begränsa en utbredning av rabattsystemet,
men i många fall ha strävandena varit resultatlösa. Inom detaljhandeln
torde man i allmänhet vara av den uppfattningen, att ett fullständigt
slopande av de såsom osunda betraktade föreningsrabatterna icke kan,
åtminstone för närvarande, genomföras på frivillighetens väg.
Handelskammaren delar motionärernas uppfattning rörande önskvärdheten
av ett slopande av de i motionen åsyftade föreningsrabatterna. En rabattgivning
av nämnda art måste för dem, som ej komma i åtnjutande därav,
framstå såsom orättvis, särskilt som de ofta torde få betala högre pris för
varorna än om ingen dylik rabattgivning förekomme. I allmänhet torde
nämnda rabattsystem vara mer eller mindre påtvingat handlanden av vederbörande
förening. En rabattgivning av nämnt slag leder ock lätt till en
skärpt konkurrens mellan företagen utan att konsumenterna i gemen få någon
ekonomisk fördel därav.
Ehuru handelskammaren sålunda i princip delar motionärernas uppfattning
om önskvärdheten av ett slopande av ifrågavarande rabatter, måste
handelskammaren dock ställa sig något tveksam beträffande möjligheten
att lagstiftningsvägen ernå en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål.
Detta beror främst på att det enligt handelskammarens förmenande
torde möta stora svårigheter att i en lag avgränsa nu åsyftad rabattgivning
från sådan som måste anses fullt befogad och riktig. Handelskammaren
tänker därvid icke endast på rabatter, som lämnas lika till alla kunder eller
i förhållande till gjorda inköp, s. k. återbäring, vilka slag av rabattgivning
enligt handelskammarens mening böra undantagas från en eventuell lagstiftning,
utan även på rabatter, som lämnas till vissa yrkesutövare, särskilt
hantverkare. Dessutom torde en lagstiftning bliva svår att kontrollera, då
den kan kringgås på många sätt, särskilt genom tillämpande av billigare
priser till föreningsmedlemmar.
Med det sagda har handelskammaren endast velat framhålla svårigheten
att genomföra en lagstiftning som uteslutande drabbar det av motionärerna
påtalade osunda rabattsystemet. Handelskammaren har däremot intet att
erinra mot att en utredning i frågan verkställes. En sådan förefaller handelskammaren
tvärtom både önskvärd och befogad. Det synes emellertid
handelskammaren lämpligt att vid en eventuell utredning även undersökes
möjligheten att på annat sätt än genom en lagstiftning få bort den osunda
rabattgivningen eller i varje fall de svåraste arterna därav, varvid handelskammaren
särskilt åsyftar frivilliga överenskommelser örn rabatternas
slopande.
Göteborg den 23 februari 1939.
För handelskammaren i Göteborg:
HAKON LEFFLER.
lEinar Kördel.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 28.
2
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Bilaga H.
VÄSTERGÖTLANDS OCH NORRA
HALLANDS HANDELSKAMMARE
Till Kungl. Kommerskollegium.
Sedan Kungl. Kommerskollegium genom skrivelse den 9 dennes, D. n:r 703,
anmodat handelskammaren inkomma med yttrande över herrar Baeckmans
och Björklunds motion i andra kammaren, nr 63, angående viss ändring i
lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, får Västergötlands
och Norra Hallands handelskammare efter tagen del av ifrågavarande ärende
härmed avgiva följande vördsamma utlåtande.
I motionen framhålles, att »sedan många år ha stora föreningar, såsom
Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet, Gymnastikfrämjandet samt sammanslutningar
inom skilda yrkesgrupper m. fl. utverkat rabatter av växlande
storlek hos detaljister». Då motionärerna anse det oriktigt, att den
ene köparen skall betala ett högre pris för samma vara vid samma tillfälle
än den andre, så föreslå de, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa om förslag till sådan ändring i lagen om illojal konkurrens, att
lämnandet av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de
enligt lagen förbjudna åtgärderna».
Handelskammaren anser, att de i motionen omnämnda föreningsrabatterna
icke äro överensstämmande med sunda affärsprinciper, och önskar deras
slopande, då nämligen en dylik rabattgivning måste för dem, som ej
komma i åtnjutande därav framstå såsom fullständigt orättvis. Men det
synes kammaren ganska svårt att i detta fall på lagstiftningens väg nå en
tillfredsställande lösning. Konsten blir att i lagen avgränsa den åsyftade
rabattgivningen från sådan som måste anses fullt befogad. Vissa yrkesutövare
såsom hantverkare, sömmerskor m. fl. komme måhända eljest att
bliva lidande härpå. Dessutom torde en dylik lagstiftning bliva svår att
kontrollera, särskilt genom tillämpande av billigare priser till föreningsmedlemmar.
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare vill därför föreslå,
att en närmare utredning göres och att man härvid undersöker, om icke
frågan kan lösas på annan väg än genom lagstiftning.
Borås den 25 februari 1939.
För Västergötlands och Norra Hallands handelskammare:
CARL EISERMAN,
tjf. Ordförande.
/G. W. Backman.
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
19
Bilaga 1.
HANDELSKAMMAREN
I KARLSTAD
Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.
Genom skrivelse av den 9 februari 1939 (D.-nr 703) har handelskammaren
i Karlstad anmodats att avgiva yttrande över en av herrar Baeckman och
Björklund i andra kammaren avgiven motion, nr 63, angående viss ändring
i lagen med bestämmelser mot illojal konkurrens. Handelskammaren har i
ärendet hört Värmlands-Dalslands och Bohusläns köpmannaförbund och
får med instämmande i vad därifrån yttrats anföra följande:
De missförhållanden, som motionärerna vilja på lagstiftningsväg komma
till rätta med, äro de s. k. föreningsrabatterna, vilka vissa sammanslutningar
tillförsäkrat sina anslutna i syfte att därmed underlätta värvandet av
medlemmar.
Från köpmannahåll har man länge sökt hindra varje form av sådana rabatter,
vilka av köpmännen med rätta betraktas som innebärande ett oberättigat
favoriserande av vissa kunder på övriga kunders bekostnad. Tyvärr
förhåller det sig dock så, att icke alla köpmän kunna motstå den press, som
en samlad aktion från en numerärt stark sammanslutning övar, och sådana
fall lära icke varit ovanliga, då man bildat en förening uteslutande med
syfte att tilltvinga sig och medlemmarna vissa förmåner i inköpshänseende.
Givetvis räknar den köpman, som låter sig lockas till eftergift på denna
punkt, med en omsättningsökning som kompensation för den lämnade förmånen,
men i praktiken torde det allmänt ställa sig så, att han nödgas i
motsvarande grad höja det allmänna försäljningspriset, vilket medför att
förmånen för de privilegierade kunderna vinnes på bekostnad av den övriga
kundkretsen. Ett sådant förfarande måste betecknas som klandervärt och
oförenligt med den köpande allmänhetens berättigade intressen och krav på
en lika och rättvis behandling.
Under sådana omständigheter måste de påtalade missförhållandena anses
vara av den art och omfattning, att de motivera ett ingripande lagstiftningsvägen.
Häremot kan visserligen invändas, att detta är en angelägenhet,
som det må ankomma på köpmännen själva eller dessas sammanslutningar
att ordna på sätt de själva finna förenligt med sina intressen, men dels Modet
här i stor utsträckning allmänheten som får lida, den del av allmänheten
nämligen, som av olika skäl icke önskar ingå i sådan sammanslutning,
som här avses, dels kunna köpmännen icke på grund av ekonomiska skäl
alltid stå rakryggade gentemot även mycket oberättigade krav, där dessa
resas från inflytelserika och omfattande sammanslutningar. Ehuru inom
handelskammarens distrikt tack vare köpmannaförbundens verksamhet den
illojala rabattgivningen torde vara ytterst sällsynt, torde det nog alltid beklagligtvis
komma att finnas mindre nogräknade köpmän, vilka med förkärlek
söka sig fram på vägar, som ligga utanför lojalitetens gränsmärken,
när de därmed tro sig kunna vinna någon förmån på sina kollegers bekostnad.
Då således en rättelse av berörda missförhållanden ej synes kunna åstadkommas
enbart av köpmännens organisationer, får handelskammaren ut
-
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
tala sitt instämmande i motionens syfte och samtidigt föreslå sådan ändring
i lagen örn illojal konkurrens, att lämnandet av rabatt, som icke med lika
rätt lämnas till alla kunder, måtte betraktas som illojalt förfarande och falla
under nämnda lags straffbestämmelser.
Karlstad den 22 februari 1939.
För Handelskammaren i Karlstad
L. THORNGREN
Ordförande.
Iv. Vendel
Bilaga J.
HANDELSKAMMAREN FÖR ÖREBRO
OCH VÄSTMANLANDS LÄN
Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.
Sedan Kungl. Kommerskollegium genom remiss den 9 februari 1939 anhållit
örn Handelskammarens yttrande över det i motion nr 63 i Andra Kammaren
vid årets riksdag framförda förslaget om skrivelse till Kungl. Majit
angående sådan ändring i lagen örn illojal konkurrens, att lämnandet av
rabatter, som icke givas lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen
förbjudna åtgärderna, får Handelskammaren härmed avgiva följande ut
låtande.
Handelskammaren medgiver gärna, att det i motionen påtalade systemet
med rabatter till vissa sammanslutningars medlemmar kommit att framstå
för den enskilde köpmannen som en olägenhet och för varuförmedlingen i
dess helhet som en oegentlighet. Handelskammaren kan emellertid icke
finna, att dessa olägenheter och oegentligheter äro av sådan beskaffenhet,
att de böra påkalla ingripande genom lagstiftning. Även om de inom handeln
verksamma organisationerna hittills icke förmått råda bot på dessa
förhållanden, torde likväl den rättelse, som må befinnas önskvärd, böra
åstadkommas genom köpmännens och deras sammanslutningars egna åtgärder
och icke genom lagstiftning.
I varje fall finner Handelskammaren det olämpligt, att i lagen om illojal
konkurrens införa ytterligare en specialbestämmelse, och vill gärna begagna
tillfället att i detta sammanhang framhålla angelägenheten av den s. k. generalklausulens
införande i denna lagstiftning.
örebro den 24 februari 1939.
Handelskammaren för örebro och Västmanlands län.
ERIK FALK.
Oläsligt namn.
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
21
Bilaga K.
HANDELSKAMMAREN I GEFLE
Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.
Genom remiss av den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
örn Handelskammarens yttrande över en i riksdagens andra kammare
av herrar Oscar Baeckman och L. A. Björklund framlagd motion angående
viss ändring i lagen mot illojal konkurrens.
I motionen föreslås, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
örn förslag till sådan ändring i lagen mot illojal konkurrens, att lämnandet
av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt
lagen förbjudna åtgärderna. Förslagsställarna påpeka såsom skäl härför,
att inom detaljhandeln förekommer ett i ganska stor utsträckning utbrett
rabattsystem, som till sina verkningar leder till en oriktig prissättning och
högre priser för de köpare, som icke få del av dessa rabatter. Särskilt hänvisas
till att sedan många år vissa stora föreningar, såsom Svenska Turistföreningen,
Skidfrämjandct, Gymnastikfrämjandet och sammanslutningar
inom skilda yrkesgrupper m. fl. hos detaljister utverkat rabatter av växlande
storlek för sina medlemmar, varvid avsikten vore att såmedelst underlätta
värvning av föreningsmedlemmar.
Handelskammaren får i anledning härav anföra följande.
Rabattgivningen inom detaljhandeln har sedan länge varit ett uppmärksammat
spörsmål bland företrädarna för denna näringsgren. Väsentliga
olägenheter äro nämligen för detaljhandelns utövare förbundna med oreglerade
prisnedsättningsmedgivanden, bl. a. ur kalkvlerings- och bokföringssynpunkt.
Därtill kommer att konkurrensen skärpes inom de olika branscherna
i de fall, då tillräckligt bindande överenskommelser om fasta priser
saknas. Även för allmänheten torde det vara ett lätt insett önskemål, att
de priser, vilka i detaljhandeln åsatts en vara, icke framstå såsom enbart
nominella.
Det kan emellertid konstateras att rabattgivningen inom detaljhandeln
sedan åtskillig tid tillbaka väsentligen minskats till sin utbredning. Insikten
om att fasta priser i längden gynna såväl säljare som köpare synes vara
på väg att tränga igenom till följd av såväl den förbättrade handelsundervisningen
som köpmannaorganisationernas egna åtgärder att träffa överenskommelser
inom respektive branscher örn enhetligt uppträdande i fråga örn
rabattgivning etc. Det förefaller Handelskammaren, som örn denna väg, i
synnerhet i anseende, till köpmannasammanslutningarnas växande styrka,
vore den i längden bäst framkomliga till avhjälpande av de missförhållanden,
som alltfort råda på detta betydelsefulla område av distributionen.
Emellertid torde det icke kunna bortses ifrån, att, även i betraktande av
betydelsen av dessa faktorer, betydande svårigheter alltfort finnas att bemästra
för det enhetliga genomförande av fasta priser, om vars angelägenhet,
åtminstone i princip, en allmän uppfattning torde råda. I fråga örn
exempelvis standardiserade varuslag och artiklar, samt s. k. märkesvaror,
torde rabattgivning i praktiken vara eliminerad. Detsamma gäller emellertid
icke det stora flertalet av varor, vilka icke låta sig standardiseras till
utförande och kvalitet eller kunna salubjudas i förpackningar med av fabri
-
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
kanten tydligt åsatt utförsäljningspris. Beträffande dessa kategorier av varor
undandrager sig rabattgivandet, även i de fall, då branschöverenskommelser
träffats, varje kontroll. En affärsinnehavare, som av en eller annan anledning,
t. ex. begynnande illikviditet, söker tillskansa sig en ökad kundkrets
på bekostnad av andra firmor i branschen, torde icke hindras därav genom
än så bindande överenskommelser om rabattgivning. Handelskammaren
ställer sig också synnerligen tveksam till frågan örn på lagstiftningsväg effektiva
åtgärder mot illojal rabattgivning i detta fall kunna skapas. I alla händelser
synas motionärernas förslag örn förbud mot »lämnandet av rabatt,
som icke gives lika till alla kunder» knappast vara ägnat att gå till roten
med missförhållandena på rabattgivningens område.
Vad de s. k. föreningsrabatterna angår, vilkas avskaffande synts motionärerna
särskilt angeläget, är det Handelskammarens uppfattning, att åtgärder
mot medgivande av dylika rabatter böra träffas. Det måste otvivelaktigt
anses såsom ett osunt och störande moment inom affärslivet att kombinera
medlemskap i en ideell förening av den typ, som karakteriseras av
de tidigare uppräknade, med särskilda förmåner av antydd art. Det ligger
i de ideella föreningarnas natur att syftet med föreningarnas verksamhet
bör vara allena bestämmande för medlemsanslutningen. Detta syfte är åtminstone
icke i förut uppräknade fall att tillskynda medlemmarna förmåner
vid inköp av varor, men kan faktiskt framstå såsom sådant i det fall, då
medlemsavgiften är låg och summan av de rabatter, som under ett år medgivits,
överstiga denna.
Det är Handelskammaren bekant att från vissa håll, speciellt Stockholms
Handelskammare, upprepade försök gjorts att förmå vederbörande föreningar
att frivilligt avstå från beviljandet av dylika rabatter, ehuru utan
resultat. Ej heller hava de försök, som från branschsammanslutningarnas
sida gjorts till åstadkommande av överenskommelser mellan sina medlemmar
mot rabattgivning varit framgångsrika. Under dessa förhållanden synes
det Handelskammaren, att lagstil ningsvägen skulle erbjuda den enda utvägen.
Det torde emellertid böra tagas i övervägande om det av motionärerna
framförda förslaget om förbud mot lämnandet av rabatt, som icke
gives lika till alla kunder ur varje synpunkt är det lämpligaste. Genom att
i lagen örn illojal konkurrens införa ett stadgande av antydd art föreligger
fara för att rabattbegreppet så att säga fastlåses, medan samtidigt strävanden
pågå att ytterligare begränsa eller eliminera rabattgivningen inom detaljhandeln
i övrigt.
Handelskammaren vill därför förorda, att frågan om s. k. föreningsrabatter
icke må lösas separat utan i samband med hela det komplex av spörsmål,
som rabattgivningen inom detaljhandeln utgör.
Gefle den 10 mars 1939.
Handelskammaren i Gefle
WILH. EKMAN
Gösta Jubell.
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
23
Bilaga L.
VÄSTERNORRLANDS OCH JÄMTLANDS
LÄNS HANDELSKAMMARE
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 9 sistlidne februari har Kungl. Kommerskollegium anhållit
om yttrande av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
över en av herrar Baeckman och Björklund i riksdagens andra kammare
väckt motion, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådan ändring i lagen om illojal konkurrens, att lämnandet
av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen
förbjudna åtgärderna.
Handelskammaren får i anledning därav vördsamt anföra följande.
Handelskammaren finner det vara principiellt oriktigt, att vissa föreningsmedlemmar,
medlemmar i samköpsföreningar o. d. skola vid köp av varor
i detalj erhålla ett lägre pris än personer, som icke tillhöra dylika sammanslutningar.
Av praktiska skäl är det vid kalkyleringen av varorna icke möjligt
att på förhand avgöra, huru stor del av den blivande försäljningen som
måste belastas med den utfästa extra rabatten. Följden blir en kalkyl, som
ligger högre än örn den extra rabatten icke behövt påläggas. Det påtalade systemet
medför sålunda, förutom de av motionärerna angivna olägenheterna,
att prisnivån hålles högre än vad den annars behövde göra.
Under åberopande av det anförda får handelskammaren såsom yttrande
över ifrågavarande motion anföra, att handelskammaren instämmer i motionens
syfte.
Sundsvall den 1 mars 1939.
Wästernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.
J. W. R. LILLIESTRÅLE.
Helge Thomson.
NORRBOTTENS OCH VÄSTERBOTTENS
LÄNS HANDELSKAMMARE
Bilaga M.
Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.
Sedan Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare bereus tillfälle
yttra sig över en vid årets Riksdag av herrar Oscar Bajckman och
L. A. Björklund väckt motion angående viss ändring i lagen med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, får handelskammaren härmed vördsamt
anföra följande.
Handelskammaren delar helt motionärernas uppfattning att de s. k. föreningsrabatterna
äro företeelser av mindre önskvärt slag. Denna mening
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
torde även omfattas av majoriteten av detaljhandlarna och däribland säkerligen
även av många, som låtit övertala sig att bevilja någon eller några
sammanslutningar en sådan förmån. Från början torde medgivandet av
rabattförmånen, vilken troligen av många beräknats sällan komma i tilllämpning,
hava grundats på föreställningen örn att ett sådant gynnande
av en förening skulle innebära ett visst reklamvärde. Mera sällan torde det
av motionärerna omtalade fallet hava inträffat, att sammanslutningen
hotat att, därest framställningen örn rabatt ej bifölles, sammanslutningens
medlemmar skulle upphöra med sina inköp i den affären. Hur som helst
torde som sagt numera den uppfattningen att föreningsrabatterna böra bort,
vara allmän. Att på det stora hela taget rabatterna medföra en fördyring
av priserna för dem, som icke äro medlemmar av rabattberättigad sammanslutning,
är obestridligt. Häruti ligger nackdelen uti rabattsystemet.
Handelskammaren är också övertygad om att ledningarna för många av
de nämnda föreningarna, därest de bleve uppmärksamgjorda på systemets
avigsidor, frivilligt skulle avstå från rabattförmånen.
Sådan situationen sålunda ter sig och med den ökade omfattning och betydelse,
som detaljhandlarnas organisationer numera vunnit, måste handelskammaren
emellertid starkt ifrågasätta, huruvida det verkligen skall
vara nödvändigt eller över huvud taget lämpligt att anlita utvägen med en
lagbestämmelse för att få bort föreningsrabatterna. Inom nästan varje
bransch av detaljhandeln finnes ju en eller flera livaktiga sammanslutningar
oftast med särskilt tidningsorgan till sitt förfogande, vartill kommer på
samma sätt utrustade allmänna köpmannaorganisationer. Det vill synas
som det skulle vara en angelägen uppgift för dessa att genom energisk
upplysning och propaganda motverka rabattsystemets avarter. På sina håll
har nog redan problemet beaktats, men en enhetlig aktion skulle med all
säkerhet kunna giva bättre resultat.
Mot en kriminalisering av rabattutfästelserna tala flera skäl. I det allmänna
rättsmedvetandet innebära rabatterna endast ett avstående av en
del av vinsten. Att skilja en allmännare utfästelse om sådan förmån från
medgivandet av samma förmån i ett visst fall låter sig näppeligen göra och
ett generellt förbud mot rabatter måste med nödvändighet även gälla exempelvis
låga offerter. När innebär en offert en otillåten rabatt, blir nästa
fråga, som det i det praktiska livet måste anses nästan omöjligt att bestämt
besvara. En straffbestämmelse kräver emellertid med nödvändighet
en fixering av den brottsliga handlingen. Ingen skulle väl heller vilja taga
konsekvensen av ett betraktelsesätt, enligt vilket prutning skulle anses som
försök till förledande till brottslig handling.
För undanröjande av de i motionen påtalade missförhållandena vill handelskammaren
för sin del alltså förorda en frivillighetens väg. Därest detaljhandlarnas
organisationer beslutsamt ginge in för att stämpla föreningsrabatterna
såsom något förkastligt, skulle särskilt med hänsyn till den publicitet,
som rabattmedgivandet vanligen gives, mycket vara vunnet. Däremot
anser handelskammaren sig icke kunna tillråda en ändring av lagen örn
illojal konkurrens i den riktning motionärerna föreslagit.
Luleå den 24 februari 1939.
Norrbottens och Västerbottens Läns Handelskammare
GUSTAF GROTH.
Inge Fröberg
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
25
Bilaga N.
SVFRTOFS
KÖPMANNAFÖRBUND
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 9 sistlidne februari har Kungl. Kommerskollegium
anhållit om Sveriges Köpmannaförbunds yttrande över en av herrar Baeckman
och Björklund i riksdagens andra kammare väckt motion angående
viss ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. I anledning
härav har förbundet äran anföra följande.
En av köpmannaorganisationernas viktigaste uppgifter är att verka för
att osunda och omotiverade rabatter avskaffas. Sveriges Köpmannaförbund
har också, alltsedan förbundets tillblivelse, genom olika åtgärder ingripit
mot enligt förbundets mening mindre lojal och mot god affärssed
stridande rabattgivning. Nu gällande lag mot illojal konkurrens berör icke
rabattgivning. Förbundet har därför måst inrikta sig på att söka ernå frivilliga
överenskommelser angående vissa bestämda regler för rabattgivning.
För att en rabattgivning skall anses stå i överensstämmelse med god affärssed
fordras, enligt förbundets mening, att rabattgivningen motiveras
av viss motprestation från deras sida, vilka komma i åtnjutande av rabatt.
En rabatt, som lämnas till ett godtyckligt urval kunder, utan att dessa
lämna någon motprestation, måste betecknas såsom en osund rabatt, stridande
mot god affärssed.
Från denna utgångspunkt har förbundet angripit de s. k. föreningsrabatterna,
d. v. s. rabatter, vilka vid detaljhandel lämnas till medlemmar
av ideella föreningar. Dessa rabatter kunna, enligt förbundets mening, icke
sakligt motiveras, och de äro till direkt förfång för stora konsumentgrupper.
Enligt förbundets mening måste det nämligen anses vara högst oegentligt,
att medlemskap i en viss ideell förening eller yrkessammanslutning
skall medföra gynnsammare villkor än dem, som andra konsumenter kunna
betinga sig. I realiteten måste även firmor, som arbeta med dylika rabattsatser,
kalkylera sina varor på annat sätt än en firma, som lämnar
samma goda varor till samma priser för alla konsumenter. Rabatten måste
nämligen betraktas såsom en omkostnad för affärsrörelsens bedrivande.
Den måste på ett eller annat sätt täckas, och detta sker då genom högre
tillägg på inköpspriserna. Då den mindre välsituerade delen av allmänheten
vanligen icke torde tillhöra de ideella föreningarna, medföra de s. k.
föreningsrabatterna, vilka uteslutande komma respektive föreningars medlemmar
tillgodo, att de mindre välsituerade konsumenterna vid köp i en
affär, som lämnar föreningsrabatt, få betala ett högre pris än som skulle
vara förhållandet, därest detta slag av rabatt icke existerade. Det är alltså
de mindre välsituerade konsumenterna, vilka, åtminstone till en del, få
betala de rabatter, vilka ges de i allmänhet bättre ekonomiskt lottade konsumenterna,
vilka genom medlemskap stödja en ideell förening.
Den omständigheten, att ett antal konsumenter, exempelvis personalen
å kontor, sammansluter sig till en yrkesförening, borde icke i och för sig
föranleda, att föreningens medlemmar erhålla extra rabatt vid inköp av
varor i detaljaffär. Någon motprestation från föreningens medlemmars
26
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
sida, som skulle motivera den extra rabattgivningen, förekommer nämligen
icke. Lämnande av rabatt till sådana sammanslutningars medlemmar
torde alltså böra jämställas med lämnande av rabatt till ideella föreningars
medlemmar.
Förbundet har på senare år gjort ett stort antal framställningar till skilda
sammanslutningar med hemställan, att dessa skola avstå från att ingå överenskommelser
med företagare inom detaljhandeln örn lämnande av särskild
rabatt till resp. sammanslutningars medlemmar. Förbundet har haft
desto större skäl att göra dylika hänvändelser, som erfarenheten visat, att
det ofta är mindre^ bärkraftiga detaljaffärer, vilka föranledas att ingå överenskommelser
angående lämnande av dylik rabatt. Förbundet har under
åren 1933 1939 riktat dylika hänvändelser till bl. a. följande organisa
tioner:
Yrkeskvinnors Klubb, Dambilklubben, Svenska Röda Korsets Stockholmskrets
II, Riksföreningen för Gymnastikens Främjande samt Svenska
Turistföreningen. Ehuru antalet firmor, vilka lämna föreningsrabatt, på
senare år torde ha nedgått, har det icke lyckats förbundet att avskaffa
denna form av rabattgivning, som alltjämt tillämpas inom ett stort antal
ideella föreningar och yrkessammanslutningar. Att märka är emellertid,
att de ideella organisationerna själva erkänt, att den kritik, Köpmannaförbundet
och andra näringsorganisationer riktat mot föreningsrabatterna,
måste anses motiverad. Riksföreningen för Gymnastikens Främjande anförde
sålunda i skrivelse till förbundet av den 1 februari 1935, att föreningen
»tillgrep denna åtgärd (d. v. s. att träffa avtal med vissa affärer angående
rabatt för föreningens medlemmar) med stor tvekan och under
första året av vår verksamhet, d. v. s. under år 1934, hade vi inga dylika
avtal örn rabatter. Det visade sig dock under fjolårets verskamhet, att medlemsanskaffningen
avsevärt försvårades genom att våra ombud icke kunde
erbjuda rabattförmåner i likhet med vad som fallet är med Turistföreningen
och Skidfrämjandet. Vi lcommo härigenom i ett betydligt sämre läge än
de båda angivna föreningarna och inför våra ombuds upprepade framställningar,
hade vi intet annat att göra än att gå in för rabattsystemet.» Även
Svenska Turistföreningen har uttalat, att som det heter, »det allmänt florerande
rabattsystemet icke är önskvärt, och att detsamma helst borde avskaffas»
— detta dock under förutsättning att garantier kunde lämnas för
att föreningens offer icke gjordes förgäves. Föreningen förmenar nämligen,
att rabattens slopande skulle kunna medföra »en för föreningens hela
verksamhet katastrofal nedgång i medlemsantalet». Sveriges Köpmannaförbund
har häremot anfört, att enligt Svensk Turistkalender rabattgivande
firmor f. n. blott äro att finna på ett mindre antal platser i landet. Förbundet
håller det för osannolikt, att dessa firmor skulle utöva en sådan
dragningskraft på allmänheten, att Turistföreningens medlemsrekrytering
till någon väsentlig del skulle vara beroende av att föreningen kunde erbjuda
sina medlemmar förmåner från ifrågavarande firmor. Man skulle
möjligen kunna göra gällande, att då antalet firmor, vilka lämna Turistföreningens
medlemmar rabatt, väsentligen nedgått, det för köpmannakåren
och allmänheten skulle vara av relativt ringa intresse, örn föreningen
bibehåller eller slopar det nu tillämpade rabattsystemet. Förhållandet är
emellertid, såsom framgår av ovan citerade skrivelser från Riksföreningen
för Gymnastikens Främjande, att så länge Turistföreningen bibehåller
rabattsystemet, andra ideella föreningar anse sig nödsakade tillämpa liknande
rabattsystem.
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
27
Av det anförda framgår, att Sveriges Köpmannaförbunds liksom andra
näringsorganisationers bemödanden att genom frivilliga överenskommelser
avskaffa de s. k. föreningsrabatterna icke lett till resultat. Med hänsyn
härtill vill förbundet, ehuru förbundet väl inser, att svårigheter möta vid
uppdragandet av en gränslinje mellan lojal och illojal rabattgivning, dock
förklara sig intet ha att erinra emot att en utredning företages angående
möjligheten att lagstiftningsvägen hindra illojal rabattgivning. Förbundet
vill ifrågasätta, ‘huruvida icke i samband med denna utredning jämväl
andra frågor berörande illojal konkurrens borde upptagas till behandling.
Stockholm den 6 mars 1939.
Sveriges Köpmannaförbund
HARALD BERNSTRÖM
Gustaf Borgström
SVERIGES GROSSISTFÖRBUND
Bilaga O.
Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.
Sedan vi beretts tillfälle att avgiva yttrande över Livsmedelshandlarnas
Riksförbunds hemställan om förbud mot s. k. återbäring ävensom över
hrr Bseckmans och Björklunds motion i Andra kammaren angående viss
ändring i lagen om illojal konkurrens få vi anföra följande:
Inom näringslivets organisationer har sistnämnda fråga ofta varit föremål
för behandling. Försök ha också företagits att genom frivilliga överenskommelser
komma till rätta med det osunda system, som föreningsrabatterna
måste anses utgöra för detaljhandeln.
För den stora delen av den köpande allmänheten måste det nämligen vara
en angelägenhet av vikt, att kunderna i en butik behandlas lika. Den omständigheten,
att en kund tillhör en förening av det ena eller andra slaget,
bör i varje fall icke berättiga till rabatt i hans egenskap av föreningsmedlem.
Orättvisan i detta system framträder i desto högre grad, om man betänker,
att det därigenom kan inträffa, att en köpare av en förhållandevis ringa
kvantitet varor, kanske en strökund, av en affär skulle komma att behandlas
gynnsammare, därför att han är medlem av en viss förening,, än en
köpare, som regelbundet gör sina inköp i samma affär men som icke är
ansluten till den rabattberättigade föreningen men kanske till ett antal andra
föreningar, som dock avstått ifrån att på köpmännens bekostnad sörja för
sin medlemsrekrytering. Det stora flertalet ideella föreningar förtrösta dessbättre
allt fortfarande på sin förmåga att uteslutande genom sina egna syften
och sin egen verksamhet finna tillräcklig anslutning.
Grossistförbundet tillstyrker sålunda livligt det av hrr Baeckman och
Björklund avgivna förslaget och finner det i högsta grad lämpligt, att förbud
mot berörda föreningsrabatter intages i lagen mot illojal konkurrens.
28
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Vad vidare beträffar Livsmedelshandlarnas Riksförbunds framställning
berör också den ett problem, som varit föremål för mycken uppmärksamhet
ifrån handelns sida.
Säkert är, att det av Livsmedelshandlarnas Riksförbund påpekade förhållandet,
att återbäringen inverkar på kalkylen och att den följaktligen i viss
utsträckning blir en chimär, är riktigt. En detaljaffär, som vet att den vid
årets slut har att utgiva en viss procent av omsättningen i form av återbäring,
måste räkna härmed såsom en relativt fast omkostnad. Detta inverkar
otvivelaktigt på de ordinarie utförsäljningspriserna.
I samband härmed måste emellertid uppmärksammas, att återbäringen,
när den riktigt tillämpas, förutsätter kontanthandel och alltså i praktiken
får karaktär av en för året samlad kassarabatt. Då kassarabattsystemet användes
för att uppmuntra till kontanthandel och alltså minskar den för detaljhandeln
ofta betungande varukrediten, måste alltså viss hänsyn tagas till
de härav följande goda verkningarna såväl för köpare som säljare. Dessa
goda verkningar förutsätta emellertid en viss enhetlighet beträffande kassarabattsystemet,
så att icke allmänhetens möjlighet till prisjämförelser förminskas
genom ett förvirrat kassarabattsystem.
Vilka konsekvenser dessa härovan angivna omständigheter böra medföra
för systemet i dess helhet och i fråga örn dess eventuellt lagliga reglering
förtjänar otvivelaktigt att undersökas.
Vi föreställa oss, att frågan härom lämpligen kunde upptagas till behandling
vid den ytterligare utredning, som väl måste föregå ett förverkligande
av det i den Ba?ckman-Björklundska motionen föreslagna förbudet mot föreningsrabatter.
Stockholm den 25 februari 1939.
Sveriges Grossistförbund
ERIK WADSTEIN
/ K. E. Gillberg
Bilaga P.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Sedan Kungl. Kommerskollegium berett Kooperativa förbundet tillfälle
att avgiva yttrande över en av herrar Baeckman och Björklund väckt motion
(nr 63 i andra kammaren) angående viss ändring i lagen nied vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens, får Kooperativa förbundets styrelse vördsamt
anföra följande.
Motionärerna påpeka, att det inom detaljhandeln i ganska stor utsträckning
förekommer ett rabattsystem, som till sina verkningar leder till oriktig
prissättning och högre priser för de köpare, som icke få del av dessa rabatter.
Härvid åsyftas de rabatter, som vissa stora ideella föreningar, liksom
även personalorganisationer, för sina medlemmars räkning utverkat hos
detaljister. Med hänvisning till det ekonomiskt oriktiga i systemet — vilket
ofta i praktiken innebär, att de mindre köpstarka, vilka i regel icke äro
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
29
medlemmar i dessa föreningar, bli de, som få betala det högre priset —
begära motionärerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa
örn förslag till sådan ändring i lagen om illojal konkurrens, att lämnandet
av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt
lagen förbjudna åtgärderna. Gentemot det i motionen uttryckta allmänna
omdömet örn de ifrågavarande rabatternas ekonomiska natur har styrelsen
intet att invända. Styrelsen kan i detta samband emellertid ej underlåta att
påpeka, alt det påtalade missförhållandet ej blott är rådande inom detaljhandelns
stadium av varudistributionen. Föreningar av yrkesutövare, även
av detaljhandlare, ha sedan lång tid tillbaka krävt och även i viss omfattning
genomfört en sådan prissättning, ofta i form av speciell rabattgivning,
att deras medlemmar bereus bättre inköpsvillkor hos leverantörerna än sådana
köpare, som ej tillhöra respektive organisationer.
Styrelsen anser en sådan ur kostnadssynpunkt omotiverad rabattgivning
mellan olika led inom varudistributionen för svenskt näringsliv mera äventyrligt
och för samhällets lugna utveckling skadligare än den rabatt, som
av detaljister lämnas till konsumenter på grund av deras medlemskap i viss
förening. Sådana detaljhandelsföretag, som lämna rabatter till medlemmar
i vissa föreningar, bruka icke sällan låta även andra köpare komma i åtnjutande
av samma rabatter. Det räcker i allmänhet att endast uppge medlemskap
av den förening, till vars medlemmar företaget lämnar rabatt. Den
irritation, som det påtalade rabattsystemet fört med sig mellan ett företags
kunder och personal, är säkerligen en av anledningarna till att omfattningen
av korporationsrabatten har reducerats betydligt under senare åren.
På annat sätt förhåller det sig med korporationsrabatterna inom de olika
leden av näringslivet. Här är under utveckling ett system, på vilket det
föreligger alla skäl att fästa allmän uppmärksamhet, ty rabatter, som icke
bli synliga i detaljhandeln, komma blott undantagsvis till allmänhetens
kännedom. Förhållandena äro dock nu sådana, att man vid inköp söker
bereda en viss monopolställning på marknaden för en viss kår. Det bär
varit stridande mot rättsuppfattningen inom svenskt näringsliv, om andra
grunder för prisets fastställande varit gällande än den varumängd, som
köpes, det betalningssätt, som kommer i fråga, och andra faktorer, som
direkt påverka priset. Tyvärr förhåller det sig nu så, att det inom flera
branscher är medlemskap i branschföreningar, sorn är avgörande för det
pris leverantören har att erhålla.
Styrelsen finner sig dock böra avstyrka den ifrågasatta lagändringen, då
den nämligen icke kan finna, att det här egentligen rör sig om en fråga,
vilken i första rummet berör statsmakterna i ett land med fritt näringsliv.
Det står ju de berörda detaljhandelsföretagen fullständigt fritt att avskaffa
samtliga löpande rabatter av här berörda slag, så snart gällande överenskommelser
med föreningar och personalorganisationer utlöpt, då ingen lagbestämmelse
lägger hinder i vägen härför och ingripanden från statsmyndigheterna
i syfte att bevara denna rabattinstitution säkerligen icke äro att
vänta, sedan detaljhandelsföretagen och deras organisationer bestämt förklarat
sin vilja att skrida till eli avskaffande av korporationsrabatterna.
I betraktande av vad sorn här anförts vill styrelsen betona, att dess uppfattning
sammanfaller med motionärernas i fråga örn korporationsrabatternas
natur av en oriktig och ofta för de mindre köpstarka oförmånlig prissättning
men finner sig dock böra avstyrka den ifrågasatta ändringen avlagen
med vissa bestämmelser örn illojal konkurrens, då enligt dess mening
30
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
frågan om korporationsrabatternas avskaffande icke egentligen kan beröra
statsmakterna i ett land med fritt näringsliv.
Stockholm den 4 mars 1939.
Vördsamt
Kooperativa förbundet
ALBIN JOHANSSON
I Thorsten Odhe
Bilaga R.
SVENSKA TURISTFÖRENINGEN
Till Kungl. Kommerskollegium.
På grund av kommerskollegii remiss den 28 januari 1939 i anledning av
framställning från livsmedelshandlarnes riksförbund rörande ifrågasatt förbud
i lag mot rabattgivning i allmänhet samt kollega remiss den 9 februari
1939 i anledning av en i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 63,
angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens får Svenska turistföreningen härmed vördsamt anföra
följande.
Turistföreningen har sedan många decennier tillbaka praktiserat att med
diverse firmor träffa avtal örn att dessa skola lämna rabatt å inköpta varor
till föreningens medlemmar. Ursprungligen var tanken att medlemmarna
på detta sätt skulle beredas tillfälle att på billigare villkor förskaffa sig utrustning
för sådana resor, till vilka turistföreningen uppmuntrade, men
systemet utvidgades så småningom att omfatta allt flera varuområden. Detta
rabattsystem har naturligen för turistföreningen haft en avsevärd betydelse,
när det gällt att värva medlemmar. Det är emellertid omöjligt att exakt angiva,
vilken betydelse systemet har i detta avseende. Det är möjligt att ett
avskaffande av rabattsystemet skulle för föreningen betyda en för hela dess
verksamhet mycket kännbar minskning av medlemsantalet.
Turistföreningen har från olika handelsorganisationers sida under hand
eller i mera officiell form mottagit uppmaning att avlysa sitt eget rabattväsen
för att därigenom underlätta möjligheten att avskaffa rabattgivning
i allmänhet. Det har till och med gjorts gällande, att turistföreningen med
sitt stora medlemsantal skulle inneha ett slags nyckelställning i denna fråga.
Till dessa framställningar har föreningen intagit följande ståndpunkt. Föreningen
är för egen del medveten örn att det allmänt florerande rabattsystemet
icke är önskvärt och att detsamma helst bör avskaffas. För detta ändamål
är turistföreningen i princip villig att avlysa sitt eget rabattväsen. Då
emellertid en sådan åtgärd, såsom ovan nämnts, eventuellt skulle kunna
för föreningen innebära en mycket kännbar förlust måste föreningens villighet
att för egen del avlysa rabattsystemet vara förknippad med ett oefter
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
31
givligt villkor, nämligen att garantier kunna lämnas för att föreningens offer
icke göres förgäves. Avskaffandet av turistföreningens och andra ideella
föreningars rabatter kan nämligen icke vara mer än en inledning till en
allmän offensiv mot rabattsystemen, och turistföreningen vill icke ställas
inför den situationen att — sedan turistföreningen med förut angivna risker
avskaffat sina rabatter — köpmännen slå sig till ro med det sålunda vunna
resultatet eller det eljest visar sig omöjligt att lösa hela problemet örn rabattsystemens
totala avskaffande.
Denna tanke har närmare utvecklats i en skrivelse till Stockholms handelskammare
den 15 december 1938, varav avskrift här bilägges. I den
nämnda skrivelsen redogöres också för ett tidigare från föreningens sida
framkommet uppslag till lösning av frågan, huru den avsedda garantin
skulle kunna vinnas, samt konstateras, att handelskammaren funnit detta
uppslag icke kunna genomföras. På grund härav förklarade sig föreningen
i skrivelsen icke kunna för det dåvarande taga risken av rabattsystemets avskaffande
på en gång. Föreningen betonade emellertid att föreningen alltid
vore beredd att diskutera varje möjligt förslag rörande turistföreningens
medverkan till rabattsystemens avskaffande, såvida förslaget samtidigt innebure
en rimlig garanti för sådant resultat, att föreningens medverkan icke
skulle komma att från dess synpunkt framstå såsom meningslös. Slutligen
framkastade turistföreningen i skrivelsen själv tanken på att en lösning av
frågan skulle kunna åstadkommas genom ändring i lagstiftningen om illojal
konkurrens.
Med hänsyn till den ståndpunkt turistföreningen sålunda tidigare intagit
i frågan, är det självklart, att föreningen icke har någon anledning att motsätta
sig en lagstiftning, som avser rabattsystemens avskaffande.
En annan fråga är huru denna lagstiftning skulle vara beskaffad. Icke
någon av de framställningar, vilka omfattas av remisserna, angiver vilken
rabattgivning lagstiftningen skulle avse. Närmast till hands ligger antagandet
att förslagsställarna tänkt på rabatter i detaljhandeln vid försäljning
över disk. Därigenom skulle väl turistföreningens och vissa andra likartade
organisationers rabattväsen vara utdömt. Men det torde finnas många möjligheter
för konsumentsammanslutningar att i andra former förskaffa sina
medlemmar rabatter. För turistföreningen ochMikartade organisationer kan
det icke vara likgiltigt, örn lagstiftningen erhåller en så trång omfattning,
att vad som nu praktiseras i öppna former drabbas av förbud, som träffar
dessa organisationer, men opåtalat kan äga rum på mera undangömda vägar
och därför utnyttjas av sammanslutningar av en annan struktur eller
med mindre kontrollerbar verksamhet. Ej heller kan turistföreningen tillstyrka
en lagstiftning, som skulle förhindra föreningen att i egen verksamhet,
till den del den faller under lagen, göra skillnad mellan medlemmar
och utomstående.
Stockholm den 25 februari 1939.
För Svenska Turistföreningen:
ARTHUR LINDHAGEN
\Carl-Julius
32
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Bilaga S.
SVENSKA TURISTFÖRENINGEN
Till Stockholms Handelskammare.
Under hänvisning till Svenska turistföreningens skrivelse till handelskammaren
den 9 juli 1938 får turistföreningen nu återkomma till frågan
om rabattsystemet. I denna fråga bär handelskammaren senast till turistföreningen
avlåtit en den 24 maj 1938 daterad skrivelse, däri handelskammaren
ånyo vädjar till turistföreningen att snarast möjligt avskaffa den
s. k. turistrabatten.
Det må då tillåtas turistföreningen att än en gång erinra om den ståndpunkt,
som föreningen hela tiden intagit i denna angelägenhet. Turistföreningen
är för egen del medveten örn att det allmänt florerande rabattsystemet
icke är önskvärt och att detsamma helst borde avskaffas. För detta
ändamål är turistföreningen i princip villig att avlysa sitt eget rabattsystem,
vilket som bekant innebär, att föreningen med diverse firmor träffat avtal
om att dessa skola lämna rabatt å inköpta varor till föreningens medlemmar.
Då detta rabattsystem för föreningens del är mycket gammalt och
man icke är i stånd att överblicka dess betydelse för medlemsvärvningen,
kan det vara möjligt, att rabatternas slopande skulle kunna medföra en
för föreningens hela verksamhet katastrofal nedgång av medlemsantalet.
Med hänsyn härtill är föreningens villighet att för egen del avlysa rabattsystemet
förknippat med ett villkor, nämligen att garantier kunna lämnas
för att föreningens offer icke göres förgäves. Rabattsystem förekomma ju i
mycket stor utsträckning och i många olika former. Avskaffandet av turistföreningens
och andra ideella föreningars rabatter skulle utgöra endast inledningen
till en allmän offensiv mot rabattsystemen. Turistföreningen vill
emellertid icke ställas inför Sen situationen, att — sedan turistföreningen
med förut angivna risker avskaffat sina rabatter — köpmännen slå sig till
ro med det sålunda vunna resultatet eller det eljest visar sig omöjligt att
lösa hela problemet om rabattsystemens totala avskaffande.
Med anledning härav framlade föreningens ordförande för vederbörande
inom handelskammaren ett förslag av följande innebörd. Mellan olika sammanslutningar
av detaljhandlare och helst också sammanslutningar av grossister
och producenter skulle etableras ett samarbete i ändamål att utöva en
effektiv påtryckning på köpmän och andra, som kunna hava inflytande på
frågan — exempelvis chefer för statliga och kommunala verk — att de
skulle utfästa sig att själva icke giva rabatter respektive kraftigt arbeta för
rabattsystemens avskaffande inom sina verksamhetsområden. Härvid skulle
för alla vederbörande framhållas, att de tongivande ideella föreningarna utfäst
sig att avskaffa sina rabattsystem under förutsättning, att den samlade
aktionen medförde resultat i form av bindande löften i en viss angiven
utsträckning, som kunde bestämmas procentuellt eller efter annan grund,
varom överenskommelse kunde träffas mellan de ideella föreningarna och
de i aktionen deltagande sammanslutningarna.
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
33
Handelskammarens ovannämnda skrivelse den 24 maj 1938 innefattar nu
handelskammarens slutliga svar i anledning av detta förslag. I skrivelsen
förekomma vissa uttalanden, som synas bero på ett oförklarligt missförstånd
av förslaget. Det bär naturligen aldrig varit turistföreningens mening
att en för föreningen tillfredsställande aktion för rabattsystemets allmänna
avskaffande skulle riktas mot realisationsrabatter, vilka äro lika för
aila kunder. Turistföreningen hade trott, att man under den föregående
diskussionen varit ense därom, att ifrågasatta åtgärder endast avsåge rabatter,
som gåvos till vissa personer eller grupper av personer, och genom
vilka sålunda skillnad gjordes mellan olika kunder.
I sin skrivelse redogör handelskammaren för åtgärder, som vidtagits inom
.särskilda branscher, men kommer till det slutliga resultatet, att den faktiska
situationen icke möjliggör realiserande av det förslag, som turistföreningens
ordförande framlagt. Svårigheterna bottna tydligen däri, alt handelns organisationer
icke hava tillräcklig styrka för att kunna utöva erforderligt inflytande.
Turistföreningen vill livligt beklaga, att man sålunda icke kunnat
komma fram på den tänkta vägen. Det negativa resultatet och anledningarna
därtill utgöra emellertid enligt föreningens mening ett starkt stöd för
föreningens uppfattning, att fara verkligen föreligger, att ett isolerat slopande
av föreningens eget rabattsystem skulle komma att innebära ett resultatlöst
offer.
Handelskammaren har vidare i sin skrivelse framlagt ett förslag, att turistföreningen
skulle avskaffa sitt rabattsystem och att detta skulle särskilt
framhävas i en av handelskammaren utarbetad och spridd broschyr, något
som — eventuellt i samband med andra åtgärder av handelskammaren —
.skulle vara ägnat att stimulera till medlemsökning i föreningen. Föreningen
nödgas dock uttala den uppfattningen, att det sålunda framkastade projektet
knappast kan tänkas medföra några större resultat, vare sig i fråga
örn rabattsystemens avskaffande i allmänhet eller beträffande ökningen av
turistföreningens medlemsantal. Örn en sådan broschyr skulle komma till
stånd, hörde den naturligen taga sikte icke blott på turistföreningens utan
även på Skidfrämjandets och Gymnastikfrämjandets intressen.
Då den av turistföreningen önskade garantien sålunda synes icke kunna
för närvarande lämnas — vare sig i den form föreningens ordförande föreslagit
eller på annat sätt — anser sig föreningen icke nu kunna taga risken
av rabattsystemets avskaffande på en gång. Emellertid vill föreningen kraftigt
understryka, att föreningen alltid är beredd att diskutera varje möjligt
förslag rörande turistföreningens medverkan till rabattsystemens avskaffande,
såvida förslaget samtidigt innebär en rimlig garanti för sådant resultat,
att föreningens medverkan icke skulle komma att från dess synpunkt
framstå såsom meningslös. Föreningen vill också betona, att föreningen
ingalunda har för avsikt att utvidga sitt rabattsystem utan tvärtom vill söka
så småningom nedskriva detsamma, vilket kan underlätta ett framtida totalt
avskaffande.
Slutligen vill turistföreningen ifrågasätta, huruvida det icke skulle vara
möjligt att åvägabringa sådan ändring i lagstiftningen örn illojal konkurrens,
att lämnande av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres
till de enligt lagen förbjudna åtgärderna.
Turistföreningen har anledning antaga, att Skidfrämjandet och Gymnastikfrämjandet
komma att ansluta sig till de allmänna synpunkter, som
turistföreningen här framlagt.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 28. 3
34
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
Då turistföreningen även från andra håll erhållit påstötningar om rabatternas
avskaffande, måste föreningen förbehålla sig att få åt denna skrivelse
giva den offentlighet föreningen anser önskvärd.
Stockholm den 15 december 1938.
Svenska turistföreningen
ARTHUR LINDHAGEN
Carl-Julius Amiel:
FÖRENINGEN FÖR
SKIDLÖPNINGENS FRÄMJANDE
I SVERIGE
Bilaga T
Stockholm den 28 februari 1939.
Kungl. Kommerskollegium.
I anledning av Kungl. Kommerskollegii remiss den 9 dennes (D. N:r 339
och 703) angående dels en framställning från Livsmedelshandlarnes Riksförbund
avseende förbud mot rabattgivning i allmänhet, dels en i riksdagens
andra kammare väckt motion nr 63 angående viss ändring i lagen med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, tillåter sig Föreningen för skidlöpningens
och friluftslivets främjande i Sverige (Skidfrämjandet) anföra
följande.
Då Skidfrämjandet tidigare haft överläggningar med Svenska Turistföreningen
i fråga om en eventuell avveckling av rabattsystemet för våra föreningars
medlemmar, varvid de båda föreningarna lagt alldeles enahanda
synpunkter på rabattfrågan, har Skidfrämjandet även denna gång beretts
tillfälle taga del av Svenska turistföreningens utlåtande till Eder den 25
februari 1939.
Då Svenska turistföreningens uttalanden till alla delar stämma överens
med vår egen syn på denna för vår förening mycket viktiga fråga, anhåller
Skidfrämjandet härigenom få ge Svenska turistföreningens uttalanden sin
fulla anslutning.
Stockholm som ovan.
Föreningen för Skidlöpningens och Friluftslivets främjande i Sverige
S. M. FLEETWOOD
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
35
Bilaga U.
Till Kungl. Kommerskollegium.
Med anledning av den av herrar Oscar Baeckman och L. A. Björklund i
andra kammaren väckta motionen (nr 63) angående viss ändring i lagen
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, vilken motion av Kungl.
Kommerskollegium remitterats för yttrande till vissa näringslivets organisationer,
får Stockholms Detaljistförbund, som utgör topp-organisation för
19 branschföreningar inom detaljhandeln, vilka föreningar ha ett medlemsantal
inom Stockholms stad och dess förorter av sammanlagt cirka 4 000
detaljhandlare, anföra följande.
Detaljistförbundet arbetar sedan länge på att åstadkomma sunda förhållanden
inom detaljhandeln inom Stockholms stad med förorter. En av de
viktigaste programpunkterna har alltid varit att söka få bort den omfattande
och osunda rabattgivningen och förverkliga det syfte förbundet uttryckt
i det av densamma lanserade satsen »Lika pris åt alla».
Förbundet avser icke att söka åstadkomma ett slopande av alla rabattgivningar
inom detaljhandeln utan endast av den osunda rabattgivningen.
Osund är enligt Förbundets förmenande varje rabattgivning —- individuell
sänkning av försäljningspriset — som icke har sin grund i att självkostnadspriset
vid försäljningen till den rabattagande kunden är lägre än det
till den icke rabattagande. De kassa- och omsättningsrabatter, som utgå
till varje köpare, som under viss tid — vanligen ett år — köper viss kvantitet
(i värde uttryckt) varor är ekonomiskt betingad och sund. För borttagande
av densamma arbetar Förbundet icke. Den kund, som kommer i
åtnjutande av en sådan rabatt köper kontant, varigenom detaljhandlaren
undviker kreditrisk å honom. Genom storleken av sina inköp visar han, att
han värdesätter de av detaljhandelsföretaget i fråga saluförda varorna, dess
kundservice m. m. på ett sådant sätt, att han icke behöver bliva föremål för
ackvisitions- eller reklamarbete. Han har blivit en stamkund och utgör sålunda
en viss tillgång för detaljhandelsföretaget. Härför är detaljisten villig
att göra en viss ekonomisk uppoffring, som även inneslutes i kassa- och
omsättningsrabatten.
De rabatter, som en person erhåller i ett detaljhandelsföretag enbart på
grund av att han är medlem av en förening eller har anställning i ett visst
verk eller företag, sakna däremot ekonomisk grund. Rabatten utgår oavsett
huruvida kunden gör ett enstaka inköp eller flera. Självkostnaden för försäljningen
till honom är icke lägre än den för de kunder, som icke erhålla
rabatt. Den rabatt han erhåller måste därför bäras av övriga kunder, ty
genomsnittligt och i det långa loppet går den icke ut över den vinstmarginal,
som detaljisten måste betinga sig i ränta för sitt kapital och som ersättning
för sin företagarrisk.
Det har gjorts gällande, att dylika rabatter skulle medföra en ökning av
kundkretsen och därmed av omsättningen samt resultera i en sänkning av
den relativa självkostnaden. Så är emellertid i varje fall numera praktiskt
taget icke fallet. De kunder sorn förvärvas på detta sätt, torde över lag
kunna rubriceras såsom strökunder, som kräva samina kostnader som
övriga kunder. Att detaljister i så stor utsträckning som nu är fallet bevilja
36
Första lagutskottets utlåtande Nr 28.
rabatter till medlemmar av t. ex. Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet
och Gymnastikfrämjandet samt personal anställd vid statliga verk, trots att
detaljisterna numera äro ganska allmänt medvetna om att rabattgivningen
är en nackdel såväl för handeln som för konsumenterna i gemen, torde hava
sin förklaring däri, att man saknar erforderlig grund för ett bedömande av
den risk med hänsyn till omsättningen, det skulle innebära att icke lämna
rabatt. De förut nämnda organisationerna äga ett synnerligen stort antal
medlemmar och utöva en betydande press på den enskilda detaljisten genom
att redan ett jämförelsevis betydande antal konkurrenter befinna sig bland
föreningens rabattgivare. Det är tack vare förefintligheten av dessa stora
organisationers arbete på rabattanskaffning för sina medlemmar, som näringslivets
organisationer hittills endast i relativt ringa utsträckning lyckats
komma tillrätta med den osunda rabattgivningen. Stockholms Detaljistförbund
har dock inom sitt lokala verksamhetsområde genom samarbete med
grossister och fabrikanter av vissa märkesvaror lyckats stoppa lämnandet
av rabatter å dessa varor. Förutnämnda organisationers ställningstagande
till frågan örn föreningsrabatter utgör emellertid ett till synes oöverstigligt
hinder för den osunda rabattgivningens bekämpande.
Då strävanden att stoppa denna rabattgivning genom näringslivets organs
egna ingripanden sålunda visat sig icke leda till resultat och det initiativ
till bildande av opinionsnämnder, som nyligen tagits av näringsorganisationer,
icke synes kunna komma att på detta område medföra någon förbättring
av läget, torde sunda rabattförhållanden endast kunna nås genom
nödigt stöd från lagstiftarna. Behovet av ett dylikt synes vara så mycket
större, som den florerande osunda rabattgivningen tycks hava stimulerat
till försök från detaljhandeln ovidkommande organisation att tilltvinga sig
en »rabatt» från detaljisterna i viss bransch med uteslutande motivering,
att organisationens medlemmar handskas med vara, som omsättes i branschen.
Den tendens, som bär kommer fram, är dock endast artskild men
ej väsenskild från ideella föreningars rabattanskaffning för sina medlemmar
i syfte att skapa sig förmånen av ett underlättande av medlemsackvisitionen.
Med hänsyn till vad ovan anförts får förbundet förorda en utredning av
möjligheterna att genom lagstiftning förhindra en fortsatt illojal rabattgivning.
Stockholm den 1 mars 1939.
Stockholms Detaljistförbund
P. ELOF BROLIN
Filip Oberger
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1939
916545
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.