Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

1939-05-09 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:28, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i

lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 63, vilken behandlats av första lagutskottet, ha herrar Bceckman och

Björklund hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om förslag till sådan ändring i lagen mot illojal konkurrens, att lämnandet av

rabatt, vilken icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen

förbjudna åtgärderna.

I fråga om de skäl som ligga till grund för motionärernas hemställan får

utskottet hänvisa till motionen.

Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt

yttrande över motionen från kommerskollegium, har sådant yttrande inkommit

(se Bilaga A). Därjämte har kollegium överlämnat inkomna yttranden

i ärendet från samtliga handelskamrar i riket, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbundet, Svenska turistföreningen,

Föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige och Stockholms

detaljistförbund (se Bilaga B—U).

1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens innehåller i

2 § stadganden rörande obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller

liknande förmån. Ifrågavarande paragraf lyder: Den, som vid utövning av

detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt beräknat pris lämnar eller

erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke under förutsättning att

köp sker av annat slags vara, straffes, där förfarandet innebär utnyttjande

av allmänhetens godtrogenhet, med böter från och med fem till och med

tvåtusen kronor; ersätte ock uppkommen skada. I övrigt innehåller denna

lag icke några föreskrifter som hänföra sig till rabattgivning inom detaljhandeln

eller eljest. Att märka är att den svenska lagen, i motsats till motsvarande

lagar i vissa av våra närmaste grannländer, icke innehåller en

s. k. generalklausul, d. v. s. en allmän bestämmelse rörande sådan konkurrens

som är att betrakta såsom illojal. I den finländska lagen den 31 januari

1930 mot illojal konkurrens stadgas i § 1, att i näringsverksamhet ingen må

i konkurrenssyfte företaga handling, vilken strider mot god sed. Den norska

lagen den 7 juli 1922 örn otillbörlig konkurrens stadgar i § 1, att det under

utövning av näringsverksamhet icke är tillåtet att i konkurrenssyfte företaga

handingar, som efter god affärssed äro otillbörliga.

Redan i patentlagstiftningskommitténs den 5 maj 1915 avgivna betänkande

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 aud. Nr 28. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

med förslag till lag mot illojal konkurrens fanns en paragraf (12 §) som

motsvarar 2 § i 1931 års lag. Enligt det av kommittén föreslagna stadgandet

skulle det vara förbjudet att vid yrkesmässigt driven detaljhandel lämna

eller erbjuda någon vara såsom gåva under den förutsättningen att köp

sker av viss vara eller av varor till viss myckenhet eller för visst belopp eller

ock under annan därmed jämförlig förutsättning. Under förbudet skulle

falla jämväl lämnande eller erbjudande av rabattmärken, ställda att inlösas

antingen i varor eller ock i varor eller penningar. Enbart i penningar utfäst

rabatt, vare sig den lämnades omedelbart eller först framdeles, sedan

varor inköpts för visst belopp, skulle däremot icke komma in under det

föreslagna stadgandet. Såsom motivering för den sålunda föreslagna avgränsningen

anför kommittén (s. 239—240 i betänkandet): Just däri att en

vara erhålles extra ligger lockelsen för den publik, vartill hänsyn här är att

taga. Särskilt lärer det ej kunna ifrågakomma att lägga hinder i vägen för

en affärsman att vare sig omedelbart vid köp hos honom av en vara eller

framdeles, då varor till viss myckenhet eller för visst belopp inköpts och

eventuellt lämnade rabattmärken återställas, giva rabatt i penningar. Väl

kan även denna form av rabattgivande understundom missbrukas och innebär

densamma till en del enahanda faror som ovan berörts (d. v. s. farorna

av present- och rabattmärkessystemet); men då den å andra sidan måste

anses såsom en fullt berättigad och naturlig affärsmetod och dessutom bland

annat därutinnan fyller en viktig uppgift inom affärslivet, att köp mot kontant

betalning därigenom kan på lämpligt sätt befrämjas, har kommittén

ansett något ingrepp i omförmälda rätt, även om densamma kan missbrukas,

icke böra ske genom ett stadgande av nu förevarande slag.

I förhållande till kommitténs förslag företer 2 § i 1931 års lag bland annat

den skiljaktigheten, att det såsom en särskild betingelse för straffbarhet

angivits, att förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet.

Såsom motivering för att denna förutsättning för lagbudets tillämplighet bör

uppställas har departementschefen i propositionen i ämnet (prop. nr 175 år

1931 s. 32—33) anfört: Genom ett generellt stadgande sådant som det av

kommittén föreslagna skulle lagen komma att förbjuda även ett presentgivande

i fall, där något uppskörtande av allmänheten icke föreligger utan

fastmera en verklig förmån erbjudes kunderna. Även här gäller det att på

ett sakenligt sätt uppdraga gränsen mellan å ena sidan den otillbörliga och

å andra sidan den lojala men för andra besvärande konkurrensen. Visserligen

förhåller det sig så, att med den av mig föreslagna lydelsen av stadgandet

vissa svårigheter kunna uppstå vid dess praktiska tillämpning, men

nämnda olägenhet torde vara mindre än den, som skulle vidlåda en bestämmelse,

varigenom det blev förbjudet att lämna presenter, även där det vore

till fördel för allmänheten. De mest stötande yttringarna av presentsystemet

komma i varje fall att drabbas av förbudet.

I överensstämmelse med patentlagstiftningskommitténs förslag innebär

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

3

2 § i 1931 års lag att lämnande av kontantrabatt eller i penningar inlösbara

rabattmärken är tillåtet.

Motionärerna torde närmast åsyfta avskaffande av de inom detaljhandeln Utskottet.

förekommande rabatter, som betecknats såsom föreningsrabatter och som

utmärkas därav, att vissa föreningar eller andra sammanslutningar hos detaljhandlare

utverkat en allmän utfästelse örn rabatt för sina medlemmar.

De inkomna yttrandena giva vid handen, att en stark opinion inom näringslivet

föreligger mot detta rabattsystem, vilket betecknas såsom oförenligt

med sunda affärsprinciper. Mot motionärernas förslag att tillgripa lagstiftning

för att avskaffa det påtalade rabattsystemet resa sig emellertid starka

betänkligheter. Sålunda torde det möta stora svårigheter att i lagtext uppdraga

gränserna mellan sund och osund rabattgivning. Utskottet vill här

anmärka att man uppenbarligen icke kan till den senare kategorien hänföra

varje rabatt som icke gives lika till alla kunder. Det torde även kunna

ifrågasättas huruvida straffbeläggning av ett förfarande, som består däri

att säljare beviljar vissa kunder prisreduktion, står i överensstämmelse med

den allmänna rättsuppfattningen.

I den mån missförhållanden på förevarande område förekomma, bör det

enligt utskottets mening ankomma på näringsidkarnas egna organisationer

att söka genom frivilliga överenskommelser åvägabringa rättelse. Då av

yttrandena framgår att allmänhetens intressen beröras av denna rabattgivning,

torde stöd åt strävandena att avskaffa oberättigade rabatter kunna

åvägabringas genom en bland allmänheten bedriven lämplig upplysningsverksamhet.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Wagnsson, Eskhult, Ewerlöf, Karl

Karlsson, Emil Andersson, Theodor Magnusson och Roos*;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Hedlund i Östersund,

Lindmark, Ryberg, Olsson i Mellerud och Gezelius samt fru Gustafson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Emil Andersson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Bilaga A.

KUNGL. MAJ:TS OCH RIKETS

KOMMERSKOLLEGIUM.

Handels- och administrativa

byrån.

Stockholm den 16 mars 1939.

Till Riksdagens första lagutskott.

Genom remiss den 3 februari 1939 har Kungl. Majit anbefallt Kommerskollegium

att till Eder avgiva yttrande över en av herrar Baeckman och

Björklund i andra kammaren väckt motion, nr 63, angående viss ändring

i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Kollegium har i anledning av remissen berett samtliga handelskamrar i

riket, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Grossistförbund, Kooperativa

Förbundet, Svenska Turistföreningen samt Föreningen för skidlöpningens

främjande i Sverige tillfälle att avgiva yttrande i ärendet och lia dylika yttranden

inkommit från de ifrågavarande organisationerna. Härjämte har till

Kollegium inkommit yttrande över motionen från Stockholms Detaljistförbund.

överlämnande de avgivna yttrandena får Kollegium anföra följande.

I motionen hemställes örn förslag till sådan ändring i lagen örn illojal konkurrens,

att lämnandet av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres

till de enligt lagen förbjudna åtgärderna. Enligt den lämnade motiveringen

åsyfta motionärerna främst införande av ett förbud mot de rabatter,

som stora föreningar såsom Turistföreningen och Skidfrämjandet samt åtskilliga

yrkessammanslutningar utverkat sig hos detaljister. Detta rabattsystem

ledde enligt motionärernas uppfattning till en oriktig prissättning

och högre priser för de köpare, som icke finge del av rabatterna.

De inkomna yttrandena giva vid handen, att en stark opinion föreligger

mot det påtalade rabattsystemet, vilket genomgående betecknas såsom oförenligt

med sunda affärsprinciper. Stockholms handelskammare anser, att

ett gynnande av vissa kunder endast på grund av deras medlemskap i en

eller annan organisation eller annat liknande förhållande ur ekonomisk synpunkt

icke kunde försvaras. Handelskammaren i Malmö betecknar systemet

såsom en mindre önskvärd kvarleva från en förgången tids köpenskap och

påpekar, att det stöde i uppenbar strid mot den inom detaljhandeln numera

allmänt accepterade principen örn fasta priser. Handelskammaren i Jönköping

finner föreningsrabatterna olämpliga och anser dem icke vara ekonomiskt

motiverade. Liknande uttalanden återfinnas i flertalet av de övriga

yttrandena från handelskamrarna.

Köpmannaförbundet uttalar, att en rabatt, som lämnades till ett godtyckligt

urval kunder utan att dessa lämnade någon motprestation, måste betecknas

såsom osund rabatt stridande mot god affärssed. Enligt förbundets

mening måste det anses vara högst oegentligt, att medlemskap i en viss

ideell förening eller yrkessammanslutning skulle medföra gynnsammare

villkor än dem, som andra konsumenter kunde betinga sig. I yttrandet från

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

5

Grossistförbundet, där ifrågavarande rabattsystem även betecknas såsom

osunt, påpekas det stötande i att det för närvarande kunde inträffa, att en

köpare av en förhållandevis ringa kvantitet varor, kanske en strökund, av

en affär skulle komma att behandlas gynnsammare därför att han vore

medlem av en viss förening än en köpare, som regelbundet gjorde sina

inköp i samma affär men som icke vore ansluten till den rabattberättigade

föreningen men kanske till ett antal andra föreningar, som dock avstått ifrån

att på köpmännens bekostnad sörja för sin medlemsrekrytering.

Enligt Stockholms Detaljistförbunds uppfattning vore varje rabattgivning

osund, som icke hade sin grund i att självkostnadspriset vid försäljningen

till den rabattagande kunden vore lägre än det till den icke rabattagande

och förbundet framhåller, att självkostnaden vid försäljning till en person,

som ägde rabatt enbart på grund av att han vore medlem i en förening eller

anställd i ett visst verk eller företag, icke vore lägre än för de kunder, som

icke erhölle rabatt.

Uppfattningen örn det nu ifrågavarande rabattsystemets olämplighet delas

principiellt av de representanter för de rabattägande föreningarna, från

vilka Kollegium inhämtat yttrande. Sålunda förklarar Turistföreningen, till

vars utlåtande Skidfrämjandet helt ansluter sig, att föreningen vore medveten

om, att det allmänt florerande rabattsystemet icke vore önskvärt och

att detsamma helst borde avskaffas.

Örn sålunda enighet råder om rabatternas skadlighet och om önskvärdheten

av att bringa dem till upphörande, äro däremot meningarna delade

om bästa sättet att åstadkomma en sanering på området.

Handelskamrarna i Malmö, Norrköping, Jönköping, örebro och Luleå

samt Kooperativa Förbundet ställa sig avvisande till ett ingripande lagstiftningsvägen.

Enligt förstnämnda handelskammares mening rymdes inom

affärslivet företeelser, vilka för närvarande icke kunde lagligen beivras, men

som såväl för näringslivets män sorn för allmänheten tedde sig vida mera

stötande än föreningsrabatterna. Kammaren ansåge det ur flera synpunkter

mindre lämpligt, att ifrågavarande spörsmål fördes fram separat och bleve

föremål för utredning utan samband med de övriga frågor, som folie under

begreppet illojal konkurrens. Handelskammaren i Jönköping påpekar, att

det knappast torde vara riktigt att generellt förbjuda alla rabatter, som icke

lämnades lika till alla kunder, utan en gräns mellan tillåtna och otillåtna

rabatter skulle behöva dragas, vilket bleve mycket svårt att åstadkomma i

en lagstiftning. Handelskammaren i örebro uttalar, att även örn de inom

handeln verksamma organisationerna hittills icke förmått råda bot på ifrågavarande

missförhållanden, den rättelse, som kunde befinnas önskvärd,

likväl torde böra åstadkommas genom köpmännens och deras sammanslutningars

egna åtgärder och icke genom lagstiftning. Handelskammaren i

Luleå anser sig icke kunna tillråda en ändring av lagen om illojal konkurrens

i den riktning motionärerna föreslagit utan förordar även för sin del

frivilliga överenskommelser.

Kooperativa Förbundet avstyrker lagstiftning med förklaring, att frågan

örn korporationsrabatternas avskaffande enligt förbundets mening icke egentligen

kunde beröra statsmakterna i ett Iand med fritt näringsliv. I förbundets

yttrande framhålles i övrigt, att de påtalade missförhållandena ej blott

vore rådande inom detaljhandelns stadium av varudistributioncn utan att

även föreningar av yrkesutövare, varibland jämväl detaljhandlare, sedan

lång lid tillbaka krävt och även i viss omfattning genomfört en sådan pris
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

sättning, ofta i form av speciell rabattgivning, att deras medlemmar bereus

bättre inköpsvillkor hos leverantörerna än sådana köpare, som ej tillhörde

respektive organisationer. Förbundet ansåge en sådan ur kostnadssynpunkt

omotiverad rabattgivning mellan olika led inom varudistributionen för

svenskt näringsliv mera äventyrlig och för samhällets lugna utveckling skadligare

än den rabatt, som av detaljister lämnades till konsumenter på grund

av deras medlemskap i viss förening.

En något mindre avvisande hållning till motionen intages av handelskamrarna

i Göteborg och Borås. Båda dessa handelskamrar ställa sig dock

tveksamma till möjligheten att lagstiftningsvägen ernå en tillfredsställande

lösning av problemet, men rekommendera att en närmare utredning i saken

verkställes och att därvid undersökes, huruvida icke frågan kunde lösas på

frivillighetens väg.

De övriga hörda organisationerna ävensom Stockholms Detaljistförbund

ansluta sig däremot i huvudsak till motionärernas framställning. Stockholms

handelskammare finner det med hänsyn till bl. a. den utbredning, som den

icke önskvärda rabattgivningen hade, icke möjligt att effektivt stävja densamma

genom de s. k. opinionsnämnderna och anser det ej heller eljest

tänkbart, att genom näringslivets egna åtgärder mera omedelbart vinna rättelse

uti ifrågavarande missförhållanden. Under dessa förhållanden funne

handelskammaren det önskvärt, att utredning skyndsamt företoges i syfte

alt undersöka möjligheterna att lagstiftningsvägen åstadkomma den önskvärda

saneringen på rabattgivningens område. En generell lagstiftning av

den innebörd, som i motionen angåves, skulle emellertid träffa även den

mest lojala rabattgivning. Ett osunt moment torde i allmänhet urskiljas

först i sådana fall, då rabattgivningen icke vore betingad av någon däremot

svarande prestation och skedde efter ett godtyckligt urval bland kunderna.

Att lagstiftningsvägen göra en komplett avgränsning mellan lojal

och illojal rabattgivning torde visserligen möta svårigheter, men det vore

möjligt, att vissa kriterier på den illojala rabattgivningen skulle kunna angivas.

Grossistförbundet tillstyrker motionärernas framställning livligt och finner

det i högsta grad lämpligt, att förbud mot berörda föreningsrabatter intoges

i lagen om illojal konkurrens.

Köpmannaförbundet, som framhåller, att förbundets liksom andra näringsorganisationers

bemödanden att genom frivilliga överenskommelser avskaffa

1''öreningsrabatterna icke lett till resultat, förklarar sig intet lia att erinra

emot, att en utredning företoges angående möjligheten att lagstiftningsvägen

hindra illojal rabattgivning. Förbundet ifrågasätter, huruvida icke i samband

med denna utredning jämväl andra frågor berörande illojal konkurrens

borde upptagas till behandling. Enligt Detaljistförbundets mening torde

sunda rabattförhållanden endast kunna nås genom nödigt stöd från lagstiftarna.

Turistföreningen erinrar örn att föreningen förklarat sig villig att avlysa

sitt eget rabattväsen, om garantier kunde lämnas för att föreningens offer

icke gjordes förgäves, och framhåller, att det med hänsyn till den ståndpunkt

föreningen sålunda intagit i frågan vore självklart, att föreningen icke

hade någon anledning att motsätta sig en lagstiftning, som avsåge rabattsystemens

avskaffande. Emellertid anser sig föreningen icke kunna tillstyrka

en lagstiftning mot rabattgivning, som ensidigt drabbar föreningens och vissa

andra likartade organisationers rabattväsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

7

Kollegium finner för sin del det påtalade rabattsystemet i vissa hänseenden

utgöra en mindre önskvärd företeelse inom affärslivet och skulle med

tillfredsställelse se, att detsamma upphörde. Kollegium ställer sig dock tveksamt

till lämpligheten av att tillgripa lagstiftning för att avskaffa detsamma.

Frågan synes Kollegium vara av den art, att densamma borde kunna lösas

utan statligt ingripande. Visserligen framgår av bl. a. yttrandena från Stockholms

handelskammare, Köpmannaförbundet och Turistföreningen att försök

i denna riktning hittills strandat, men Kollegium har svårt att föreställa

sig, att alla möjligheter till en lösning genom frivilliga överenskommelser

skulle vara uttömda. Mot ett anlitande av lagstiftningsvägen talar även —

vilket påpekats i åtskilliga av yttrandena — att det torde bliva synnerligen

svårt att i ett lagstadgande avgränsa de lojala rabatterna från de illojala.

Då emellertid en mera ingående undersökning av rabattsystemets omfång

och verkningar torde få anses erforderlig för ett definitivt ståndpunktstagande

i saken, har Kollegium icke något att erinra mot att en förutsättningslös

utredning av frågan kommer till stånd.

AXEL GJÖRES.

Siegfried Matz.

/ Gösta Wiedesheim-Paul.

STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE

Bilaga B.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

om Stockholms Handelskammares yttrande över en av herrar Oscar Baeckman

och L. A. Björklund i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 63,

med hemställan att Riksdagen måtte hos Kungl. Majit begära utredning örn

sådan ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, att

»lämnandet av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de

enligt lagen förbjudna åtgärderna». Till remissens besvarande får Handelskammaren

anföra följande.

Av motionen framgår, att med densamma åsyftas rabattgivning inom detaljhandeln.

I motionen hänvisas till olägenheterna särskilt av de rabatter,

som en del föreningar, t. ex. Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet och

Gymnastikfrämjandet, samt vissa yrkessammanslutningar utverkat för sina

medlemmar.

Bland detaljhandelns utövare har under senare år pågått ett omfattande

arbete för utrensning av vissa, inom denna del av näringslivet rådande konkurrensförhållanden

av mer eller mindre osund karaktär. Genom frivillig

samverkan mellan olika affärsidkare har man sålunda ernått ett visst enhetligt

uppträdande i flera för detaljhandeln viktiga frågor, såsom begränsning

av tiden för realisationers hållande, borttagande av vissa former för

rabattgivning etc. På ett viktigt område ha emellertid dessa strävanden icke

lett till något resultat, nämligen såvitt angår avskaffande av de rabatter, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

på sina håll lämnas till medlemmar av vissa föreningar eller andra liknande

grupper. Även Handelskammaren har ägnat detta spörsmål sin speciella uppmärksamhet,

ehuru dess försök att komma till rätta med missförhållandena

hittills icke lyckats.

Ur ekonomisk synpunkt kan ett gynnande av vissa kunder endast på grund

av deras medlemskap i en eller annan organisation eller annat liknande förhållande

icke försvaras. Visserligen torde man härvid kunna anlägga den

synpunkten, att rabatten till dessa medlemmar utgör en form för vederbörande

affärsidkares stöd åt den förening, till vilken medlemmarna äro anslutna.

Genom rabattgivningen vill han samtidigt åstadkomma en stimulans

till ökad omsättning i sin rörelse, varigenom kompensation skulle erhållas

för hans välvillighet. Just formen för ovannämnda stöd tyder emellertid på

att företagaren icke själv önskar svara för den kostnad, som åsamkas honom,

utan övervältrar den på andra kategorier. I första hand bli hans närmaste

konkurrenter, vilka anse sig icke kunna deltaga i denna rabattgivning, de

lidande. Föreningarna inträda som ett irrationellt moment i konkurrensen

mellan företagare inom detaljhandeln, och de lämna sin medverkan till en

skärpt priskonkurrens mellan olika företagare, vilken leder till en olikartad

behandling av skilda kunder utan att några ekonomiska skäl därtill föreligga.

Då för ett trettiotal år sedan de ledande affärsföretagen inom detaljhandeln

fastställde principen örn fasta priser, innebar detta ett mycket betydelsefullt

steg till en höjning och utveckling av detaljhandeln. Ingenting har under

senare tid inträffat, som vederlagt riktigheten av denna princip. Det kan

emellertid icke förnekas, att de rabatter, som beviljas medlemmarna av vissa

föreningar eller liknande grupper, verka uppluckrande av systemet med

fasta priser. Ofta framställes nämligen i de affärer, där rabatt icke lämnas,

krav på reduktion av priserna under hänvisning till den föreningsrabatt, som

andra affärer giva, och inför hotet att inköpet eljest kommer att verkställas

i dessa affärer, faller företagaren ofta till föga. Med hänsyn till den snävhet,

varmed vinstmarginalen numera måste beräknas inom detaljhandeln, säger

det sig självt, att reduktioner i större utsträckning av denna natur i längden

icke kunna undgå att inverka på prissättningen. Som ett faktiskt belägg för

att systemet med rabatter till medlemmar av olika föreningar verkar prisfördyrande

må nämnas, att när en större Stockholmsfirma för ett antal år

sedan övergav detta system, en allmän prisreduktion kunde företagas i firman

(se i avskrift bilagda annons, intagen i Stockholmspressen i januari

1923).

Såsom redan antytts, har Handelskammaren sökt genom vissa åtgärder

medverka till avskaffande av föreningsrabatterna. Sålunda upptog Handelskammaren

med början på hösten 1936 förhandlingar med Svenska Turistföreningen

örn slopande av den s. k. turistrabatt, som föreningens medlemmar

erhålla i ett antal affärer över hela landet. Att Handelskammaren i första

hand inriktade sina åtgärder på att förmå Turistföreningen att avveckla sitt

rabattsystem, berodde på att Handelskammaren genom enstämmiga uttalanden

från sammanslutningar, vilkas medlemmar åtnjöto detaljhandelsrabatter,

samt från rabattgivande företag bibringats den bestämda övertygelsen, att så

länge turistrabatten existerade, möjligheter saknades att åstadkomma en

önskvärd upprensning i fråga om de oarter, som förefinnas på rabattväsendets

område. Det är ju också tämligen självfallet, att med den storleksord
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

9

ning — både absolut och relativt — som Turistföreningen har, åtgärder i

syfte att bringa ifrågavarande rabattsystem till upphörande måste bli ineffektiva,

så länge turistrabatten kvarstår.

Samtidigt inledde Handelskammaren överläggningar med representanter

för Gymnastikfrämjandet, Skansenföreningen och Skidfrämjandet — de tre

ideella organisationer av ungefär samma karaktär som Turistföreningen,

vilka Handelskammaren veterligt då upptagit systemet med detaljhandelsrabatter

till medlemmarna. Därvid förklarade man sig från Skidfrämjandets

och så småningom jämväl från Gymnastikfrämjandets sida beredd att helt

frånträda rabattsystemet, under förutsättning allenast att så skedde även från

övriga liknande organisationers sida. Skansenföreningen lät omedelbart vidtaga

åtgärder för slopande av sitt rabattsystem, vilket också upphört från

och med ingången av år 1938.

En annan ståndpunkt har emellertid intagits av Turistföreningen. Förhandlingarna

mellan denna och Handelskammaren ha pågått alltsedan ovannämnda

tidpunkt, men få numera betraktas som avslutade, sedan Turistföreningen

i skrivelse den 15 december 1938 definitivt avböjt att för närvarande

på en gång avveckla sitt rabattsystem. Visserligen har Turistföreningen förklarat

sig i princip villig att avlysa detsamma. Då emellertid systemet för

föreningens del är mycket gammalt och man icke anser sig i stånd att överblicka

dess betydelse för medlemsvärvningen, kan det vara möjligt ■—- framhåller

föreningen — att rabatternas slopande skulle kunna medföra en för

föreningens hela verksamhet katastrofal nedgång av medlemsantalet. Med

hänsyn härtill är föreningens villighet att för egen del avlysa rabattsystemet

förknippad med det villkoret, att garantier kunna lämnas för att föreningens

offer icke göres förgäves, d. v. s. för att en allmän upprensning i fråga om

rabattgivningens oarter kommer till stånd.

Den trygghet i detta hänseende, som Handelskammaren ansett sig kunna

peka på, har av Turistföreningen uppenbarligen icke ansetts tillfredsställande.

Handelskammaren har framhållit det intresse, varmed denna fråga i allmänhet

omfattas av köpmännen, och trott att redan däri skulle ligga en viss garanti

för att dessa icke skulle slå sig till ro med det resultat, som ett slopande

av rabatterna till nu ifrågavarande organisationers medlemmar skulle innebära.

Som exempel på den vikt, som denna fråga tillmätes, kan nämnas, att

Stockholms detaljistförbund — som utgör en sammanslutning av tjugo olika

branschorganisationer inom huvudstadens minuthandel — såsom motto antagit

uttrycket »Lika pris åt alla». Inom dessa och andra organisationer finnes

det sålunda ett starkt intresse för en fullständig upprensning på området.

I detta sammanhang kan för övrigt nämnas, att inom den kemisk-tekniska

branschen genom samverkan mellan fabrikanter, grossister och detaljister

alla diskrabatter numera avskaffats. Förhållandena inom denna bransch äro

emellertid av den speciella natur, att samma möjligheter att sanera rabattväsendet,

som där föreligga, icke äro tillfinnandes inom andra branscher.

I stort sett saknas sålunda möjligheter att skapa de förutsättningar, vilka

krävas för att kunna lämna en absolut garanti för att — därest föreningsrabatterna

slopas — även annan osund rabattgivning upphör. Handelns organisationer

äro merendels icke sådana, alt de kunna tvångsvis genomföra

även av en betydande majoritet omfattade önskemål. Vidare är att märka,

alt utanför organisationerna står eif stort antal köpmän. De faktiska förhållandena

medgiva för närvarande icke andra vägar för en upprensning på

rabattväsendets område än den möjlighet, som ligger i att genom fortsatt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

arbete söka på övertygelsens väg bland de rabattgivande köpmännen skapa

förståelse för att vissa rabatter i längden äro till skada även för dem själva.

Enligt vad redan förut sagts har det emellertid visat sig omöjligt att vinna

framgång för detta arbete, så länge turistrabatten och vissa andra rabatter

existera. Genom Turistföreningens faktiska ovillighet att slopa sitt rabattsystem

ha näringslivets strävanden att på detta område bringa ordning råkat

i en återvändsgränd. Handelskammaren finner det onekligen beklagligt, att

en ideell organisation av Turistföreningens karaktär vill draga nytta av de

förmåner, som vissa firmor anse med sin fördel förenligt att skänka föreningens

medlemmar, men vilka rabattförmåner av det stora flertalet näringsutövare

fördömas såsom för en sund handel skadliga. Särskilt numera

— då avsikten är att Turistföreningen för sin gagnerika verksamhet skall

erhålla anslag av s. k. tipsmedel — borde föreningen kunna taga den risk

av en nedgång i medlemsantalet, som turistrabattens slopande enligt föreningens

uppfattning skulle innebära.

Handelskammaren har ansett nödvändigt att giva denna redogörelse för

strävandena att avskaffa föreningsrabatterna för att belysa de nära nog

oöverkomliga svårigheter, som för närvarande möta att på frivillighetens och

samförståndets väg komma till rätta med de missförhållanden, som i motionen

främst påtalas. En särskild anledning att beröra Turistföreningens ställning

till denna fråga har även förelegat såtillvida, som denna organisation

till Handelskammaren framfört tanken på en lagstiftning av den innebörd,

som i motionen angivits.

Genom medverkan av liandelskamrarna, vissa av de stora riksorganisationerna

inom industri och handel samt Kooperativa förbundet lia nyligen

åtgärder vidtagits för att genom näringslivets egna organ, s. k. opinionsnämnder,

upptaga kampen mot den illojala konkurrensen. Som ett koordinerande

organ för dessa opinionsnämnder har inrättats en särskild centralkommitté.

Lokala opinionsnämnder ha konstituerats i Stockholm och Göteborg,

varjämte förberedelser pågå för inrättande av en opinionsnämnd jämväl

i Malmö. Stadgar för centralkommittén och nämnderna i Stockholm och

Göteborg närslutas.

Med hänsyn till bl. a. den utbredning, som den icke önskvärda rabattgivningen

har, torde det tyvärr icke vara möjligt att effektivt stävja densamma

genom opinionsnämnderna, vilka ju icke ha några maktmedel till sitt förfogande.

Att eljest genom näringslivets egna åtgärder mera omedelbart vinna

rättelse uti ifrågavarande missförhållanden är, såsom den ovan lämnade

redogörelsen för läget visar, ej heller tänkbart.

Under sådana förhållanden finner Handelskammaren det önskvärt, att en

utredning företages i syfte att undersöka möjligheterna att lagstiftningsvägen

åstadkomma den önskvärda saneringen på rabattgivningens område.

En generell lagstiftning av den innebörd, som i motionen angivits, skulle

emellertid träffa även den mest lojala rabattgivning. Det ligger så att säga i

rabatternas natur, att de icke lämnas lika till alla kunder. Ett osunt moment

torde i allmänhet urskiljas först i sådana fall, då rabattgivningen icke är betingad

av någon däremot svarande prestation och sker efter ett godtyckligt

urval bland kunderna. Att lagstiftningsvägen göra en komplett avgränsning

mellan lojal och illojal rabattgivning torde visserligen möta svårigheter, men

det är möjligt, att vissa kriterier på den illojala rabattgivningen skulle kunna

angivas. Ett på lämpligt sätt avfattat stadgande i ämnet skulle måhända

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

11

kunna få betydelse för bekämpandet av jämväl sådan icke önskvärd rabattgivning,

som icke kunnat direkt nås av förbudet. Detta kunde tänkas äga

rum särskilt genom opinionsnämndernas verksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får Handelskammaren tillstyrka,

att frågan om möjligheterna att med hjälp av lagstiftning ingripa mot

illojal rabattgivning göres till föremål för skyndsam utredning antingen separat

eller i samband med andra spörsmål på den illojala konkurrensens

område.

Stockholm den 28 februari 1939.

För Stockholms Handelskammare:

AXEL VENNERSTEN.

/ Olof Leffler.

Bilaga C.

ÖSTERGÖTLANDS OCH SÖDERMANLANDS

HANDELSKAMMARE

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 9 februari 1939, D. nr 703, har Kungl. Kommerskollegium

anhållit örn Handelskammarens yttrande över Motion i Andra Kammaren

nr 63 av Herrar Baeckman och Björklund angående viss ändring i

lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Ett förbud av den beskaffenhet, motionärerna avse, innebär ett ingrepp i

den personliga avtalsfriheten av vittgående natur. Handelskammaren har

denna dag i ett liknande ärende, där fråga var örn förbud mot allt lämnande

av rabatt, ställt sig bestämt avvisande, och Kammarens ståndpunkt är i föreliggande

fall densamma.

Norrköping den 21 februari 1939.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

EINAR FREDHOLM.

Ordförande.

/ Albert Eriksson.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Bilaga D.

SMÅLANDS OCH BLEKINGE

HANDELSKAMMARE

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom skrivelse den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

om yttrande från Smålands och Blekinge Handelskammare över en av

herrar Oscar Baackman och L. A. Björklund i riksdagens andra kammare

väckt motion, nr 63, med hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring i lagen av 29 maj 1931

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, att »lämnandet av rabatt,

som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen förbjudna

åtgärderna». Med anledning härav får handelskammaren anföra följande.

Av motionen framgår, att motionärerna närmast rikta sig mot de rabatter,

som en del näringsidkare inom detaljhandeln lämna till medlemmar av

vissa ideella föreningar, såsom Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet

och Gymnastikfrämjandet samt till personer, tillhörande vissa yrkessammanslutningar.

I likhet med motionärerna anser handelskammaren, att rabatter, som lämnas

till en del kunder enbart därför, att dessa äro medlemmar av en ideell

förening eller tillhöra viss yrkessammanslutning, äro olämpliga. Sådana rabatter

kunna icke anses vara ekonomiskt motiverade, då syftet med desamma

närmast är att underlätta medlemsanskaffningen för de sammanslutningar,

vilkas medlemmar erhålla dylika förmåner. Däremot bör det ligga i såväl

köpmännens som kundernas intresse, att alla kunder behandlas lika.

Handelskammaren ifrågasätter emellertid, huruvida det kan vara möjligt

och lämpligt att genom föreslagen ändring i lagen av 29 maj 1931 råda bot

på ifrågavarande missförhållanden. Vid bedömandet av rabattsystemet måste

man noga skilja mellan sådana former av rabatter, som i likhet med föreningsrabatterna

äro att betrakta såsom osunda och olämpliga samt sådana

rabatter, som äro berättigade. Till sistnämnda grupp av rabatter torde böra

räknas kvantitetsrabatter vid större inköp, rabatter å apotek till läkare, inom

klädeshandeln till skräddare och sömmerskor etc. Att generellt förbjuda

alla rabatter, som icke lämnas lika till alla kunder, torde därför knappast

vara riktigt, utan torde förbudet böra begränsas till sådana former av rabattgivning,

som icke äro ekonomiskt motiverade. Det torde emellertid bliva

mycket svårt att genom lagstiftning draga denna gräns.

Olika organisationer inom näringslivet hava under en följd av år nedlagt

ett betydande arbete på att söka få bort vissa osunda och illojala företeelser

inom handeln. Härigenom har också i flera fall en sanering på frivillighetens

väg kunnat ernås, så att lagstiftning ej behövt tillgripas. Enligt vad

handelskammaren inhämtat har man på denna väg även kunnat få bort

vissa föreningsrabatter. Handelskammaren anser därför, att den bästa lösningen

av frågan om borttagande av föreningsrabatterna borde kunna uppnås

genom fortsatta åtgärder av näringslivets därav berörda organisationer.

Jönköping den 1 mars 1939.

Smålands och Blekinge handelskammare.

TORSTEN JUNG.

IS. Seipel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

13

Bilaga E.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Kungl, kommerskollegium har infordrat handelskammarens yttrande över

en i riksdagens andra kammare väckt motion örn sådan ändring i lagen om

illojal konkurrens, att lämnandet av rabatt, som icke gives lika åt alla kunder,

hänföres till de enligt lagen förbjudna åtgärderna. Till besvarande av

remissen får handelskammaren anföra.

Såsom motionärerna framhålla förekommer inom detaljhandeln ett i ganska

stor utsträckning utbrett rabattsystem. Köpmännen i gemen äro icke

belåtna med det florerande systemet, och åtskilliga försök ha också från

deras sida gjorts för att råda bot på saken, men hittills utan nämnvärt resultat.

Den svåraste stötestenen har varit de rabatter, som beviljats åtskilliga

större sammanslutningar och då främst Svenska Turistföreningen. Dessa

sammanslutningar använda sig av den förmånen till rabatt, de utverkat åt

sina medlemmar, såsom agitationsmedel vid medlemsvärvningen, och i föreningarnas

publikationer omnämnas de firmor, som lämna rabatt at medlemmarna.

Föreningarnas förfaringssätt härutinnan kan mången gång utgöra

en ganska hård press på vederbörande affärsman, och av ekonomiska

skäl vågar han mången gång ej vägra ingå på avtalet om rabatt, även örn

han inser det oriktiga i systemet.

Den omständigheten att en person är medlem i en eller annan organisation

bör icke berättiga honom till rabatt i denna hans egenskap, och för den

stora allmänheten bör det vara av vikt att affärsmännen behandla sina kunder

lika. En särskild omständighet att beakta och som motionärerna påpekat

är, att den mindre köpstarka delen av allmänheten i regel icke är

medlemmar i berörda föreningar, och att det därför ju blir denna, som får

betala det högre priset.

Då man inom näringslivet ej kunnat bemästra svårigheterna med det

osunda rabattsystemet, och då det såväl för köpmännen som allmänheten

är en angelägenhet av vikt, att systemet med lämnandet av rabatt, som ej

gives lika åt alla kunder, avskaffas, får handelskammaren tillstyrka att

efter utredning åtgärder vidtagas i det i motionen angivna syftet.

Visby den 25 februari 1939.

Gotlands handelskammare

C. G. BJÖRKANDER.

/G. Kjällman.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Bilaga F.

SKÅNES HANDELSKAMMARE

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

om Skånes handelskammares yttrande över en i riksdagens andra kammare

av herrar Baeckman och Björklund väckt motion, nr 63, angående viss

ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, innefattande

hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla

om förslag till sådan ändring av nämnda lag, att »lämnandet av rabatt, som

icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen förbjudna åtgärderna».

Till remissens besvarande får handelskammaren härmed anföra följande.

Av motionen framgår, att motionärerna närmast velat rikta sig mot de

rabatter, som inom detaljhandeln av en del näringsidkare lämnas åt medlemmar

av vissa ideella sammanslutningar såsom Svenska Turistföreningen,

Skidfrämjandet och Gymnastikfrämjandet, vilka lyckats för sina medlemmar

utverka dylik förmån, och till personer, tillhörande vissa yrkeskårer,

vilka likaledes på samma sätt gynnas. Av motionens kläm vill det emellertid

synas som om motionärerna syftade vida längre än till ett legalt ingripande

mot nu angivna rabatter och ifrågasatte en lagstiftning mot rabattsystemet

överhuvud, i den mån detta avsåge lämnande av olika rabatter till

olika kategorier av kunder. Motionens syfte i denna del utså ges icke med

önskvärd tydlighet.

Vad först angår de s. k. föreningsrabalterna ha dessa, såvitt handelskammaren

kunnat utröna, icke samma utbredning inom handelskammarens

distrikt som på vissa andra håll i landet. Turistföreningens förteckning över

företag, som lämna rabatter åt dess medlemmar, upptager sålunda endast

ett synnerligen begränsat antal firmor inom distriktet, därav icke någon av

de större. Ej heller Skidfrämjandet eller Gymnastikfrämjandet ha inom

distriktet mer än ett ringa antal rabattlämnande företag. Här liksom på

andra håll förekommer dessutom även att vissa yrkesgrupper, såsom sjukvårdspersonal,

befattningshavare i vissa statliga verk m. fl. åtnjuta rabatter

i enstaka detaljaffärer. Tack vare en fast sammanhållning inom detaljhandelskåren

har man emellertid dessbättre lyckats begränsa denna företeelse

och hindra dess vidare spridning. Med stöd av opinionen bland allmänheten

har man ock förmått vissa sammanslutningar att avstå från planerade aktioner

för att skaffa sina medlemmar dylika rabattförmåner.

Att ett rabattsystem som det nu omnämnda, vilket består i lämnande av

särskilda prisförmåner för vissa kunder enbart på den grund, att dessa äro

medlemmar av viss ideell sammanslutning eller tillhöra viss yrkeskår, är ur

affärslivets synpunkt förkastligt, därom torde endast en mening råda. Systemet

utgör en mindre önskvärd kvarleva från en förgången tids köpenskap

och står i uppenbar strid mot den inom detaljhandeln numera allmänt

accepterade principen om fasta priser. Såsom icke överensstämmande med

vår tids ekonomiska tänkande och strävanden vore det lyckligt örn detsamma

kunde avvecklas.

Visserligen kan invändas, att det må vara den enskilde affärsidkarens ensak,

om han vill genom rabattgivning lämna den ena eller andra ideella

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

15

organisationen sitt ekonomiska stöd. Genom att rabatterna emellertid framstå

såsom värdefulla lockmedel i konkurrensen örn kunderna sträcka sig

verkningarna av en dylik rabattgivning vida utöver den enskildes egen verksamhetssfär.

Dessa verkningar beröra i första hand konkurrentföretagen

och gå merendels i sista hand även ut över allmänheten. Med den ringa

vinstmarginal, som numera i de flesta branscher förekommer i detaljhandeln,

kunna rabatterna knappast undgå att influera å prissättningen. Det

kan därför under omständigheter bli de kunder, som icke åtnjuta rabatter,

vilka komma att få bära kostnaderna för dessa.

Även om således ifrågavarande rabatter inom affärslivet tämligen enstämmigt

fördömes såsom förkastliga, är handelskammaren icke säker på att

rättsmedvetandet bland allmänheten ännu intager en så deciderad ståndpunkt

mot desamma, att en kriminalisering f. n. kan anses tillrådlig. Enligt

handelskammarens mening rymmes inom affärslivet företeelser, vilka

f n. icke kunna lagligen beivras, som såväl för näringslivets män som för

allmänheten te sig vida mera stötande än föreningsrahatterna. Som bekant

äro gällande lagbestämmelser mot illojal konkurrens av synnerligen begränsad

räckvidd. Åtskillig illojalitet förekommer i affärslivet, vilken icke beröres

av lagstiftningen. Detta är bl. a. fallet å reklamens område, där lagens

bestämmelser mot illojal reklam genom sin snäva avfattning lämna

många former av osund reklam oåtkomliga för beivrande. Även saknas alltjämt

varje möjlighet för legalt ingripande mot sådana uppenbart illojala

företeelser som uppsåtligt framkallande av förväxling med annans varor

och spridande av nedsättande eller oriktiga uppgifter om konkurrentföretag.

Av intresse är vidare i detta sammanhang att konstatera, att patentlagstiftningskommitténs

år 1915 avgivna betänkande med förslag till lag mot illojal

konkurrens, vilket upptog en väsentligt mera omfattande brottskatalog

än den som sedan inflöt i lagstiftningen i ämnet, överhuvud icke omnämnde

nämnda rabatter bland anmärkningsvärda företeelser å området, ehuru dylika

torde lia förekommit redan långt tidigare.

Med tanke på nu anförda förhållanden måste handelskammaren för sin

del ifrågasätta, huruvida föreningsrahatterna lämpligen böra i lagens form

stämplas såsom stridande mot god affärssed och bli föremål för straffpåföljd,

innan opinionen ännu blivit tillräckligt bearbetad för en sådan lagstiftningsåtgärd.

Handelskammaren anser det i varje fall ur flera synpunkter

mindre lämpligt, att ifrågavarande spörsmål föres fram separat och blir

föremål för utredning utan samband med de övriga frågor, som falla under

begreppet illojal konkurrens. Från vissa synpunkter torde en sådan utredning

redan nu framstå såsom önskvärd, men å andra sidan har näringslivet

självt angripit problemet om den illojala konkurrensen och dess bemästrande

bl. a. genom inrättande av mera effektiva opinionsnämnder, och

det synes handelskammaren klart, att en blivande utredning endast skulle

vinna på att kunna tillgodogöra sig de ytterligare erfarenheter, som framkomma

i det pågående arbetet. Under alla förhållanden lär en sporadisk

utökning av broltskatalogen icke kunna rekommenderas. Brottskatalogen

synes böra upptaga vissa med yttersta omsorg avvägda typfall och såsom

komplement härtill en s. k. generalklausul, vars smidiga avfattning och

framför allt smidiga tillämpning under näringsorganisationernas egen medverkan

medger att komma till rätta med de allmänna eller lokala oarter på

konkurrensens område, sorn i det aktuella tidsläget framstå såsom illojala.

Handelskammaren har genom de diskussioner, som förekommit i dessa ira
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

gor, styrkts i sin uppfattning, att en specificering av vissa åtgärder såsom

icke tillåtna i konkurrensen, lätteligen kan föra till den icke önskvärda uppfattningen

att vad som icke uttryckligen är förbjudet också är lojalt, en uppfattning

som ej minst på detta ömtåliga område är synnerligen farlig och

ägnad att väsentligt försvåra den diskretionära prövningen genom näringslivets

egna organ. Enligt handelskammarens uppfattning bör denna prövning

vara den primära och normala. Straffsanktionen bör både för sin egen

och näringslivets skull förbehållas dem, som eljest icke låta ställa sig till

rätta.

Med anledning av motionens slutyrkande, vilket fått en räckvidd, som

väl knappast torde lia varit av motionärerna avsedd, anser sig handelskammaren

böra framhålla, att vid bedömandet av rabattsystemet i dess olika

former en klar gränslinje måste dragas mellan å ena sidan sådana rabatter,

vilka i likhet med de nu berörda äro att anse såsom ur affärslivets synpunkt

osunda och olämpliga, och å andra sidan sådana, mot vilka ur sagda synpunkt

ingen som helst anmärkning kan riktas och vilka sakna varje anstrykning

av illojalitet. Exempel på rabatter av det senare slaget äro de,

som lämnas inom bokhandeln till bibliotek och skolor, å apoteken till läkare,

inom klädeshandeln till skräddare och sömmerskor, kvantitetsrabatter vid

större inköp, vid bruksaffärer till vid bruket anställda, ekonomisk förening

för dess medlemmar m. fl. Anledning för statsmakterna att vidtaga legala

åtgärder mot sistnämnda slag av rabatter torde icke föreligga.

Malmö den 27 februari 1939.

Skånes handelskammare,

N. W. LUNDBLAD.

iGösta Jacobsson.

Bilaga G.

HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

örn handelskammarens i Göteborg yttrande över en i riksdagens andra kammare

väckt motion, nr 63, med hemställan örn sådan ändring i lagen med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, att »lämnandet av rabatt, som

acke göres lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen förbjudna åtgärderna».

I anledning härav får handelskammaren anföra följande.

Av motionen framgår, att den däri gjorda hemställan endast avser rabattgivning

inom detaljhandeln. Enligt handelskammarens mening bör ock en

eventuell lagstiftning i ärendet begränsas till nämnda slag av handel.

Man torde numera inom detaljhandeln ganska allmänt vara ense om att

de i motionen omnämnda föreningsrabatterna icke äro förenliga med sunda

affärsprinciper. Åtskilliga försök hava också gjorts att på frivillighetens väg

slopa eller begränsa nämnda rabattgivning. Delvis ha dessa försök krönts

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

17

med framgång, särskilt när det gällt att begränsa en utbredning av rabattsystemet,

men i många fall ha strävandena varit resultatlösa. Inom detaljhandeln

torde man i allmänhet vara av den uppfattningen, att ett fullständigt

slopande av de såsom osunda betraktade föreningsrabatterna icke kan,

åtminstone för närvarande, genomföras på frivillighetens väg.

Handelskammaren delar motionärernas uppfattning rörande önskvärdheten

av ett slopande av de i motionen åsyftade föreningsrabatterna. En rabattgivning

av nämnda art måste för dem, som ej komma i åtnjutande därav,

framstå såsom orättvis, särskilt som de ofta torde få betala högre pris för

varorna än om ingen dylik rabattgivning förekomme. I allmänhet torde

nämnda rabattsystem vara mer eller mindre påtvingat handlanden av vederbörande

förening. En rabattgivning av nämnt slag leder ock lätt till en

skärpt konkurrens mellan företagen utan att konsumenterna i gemen få någon

ekonomisk fördel därav.

Ehuru handelskammaren sålunda i princip delar motionärernas uppfattning

om önskvärdheten av ett slopande av ifrågavarande rabatter, måste

handelskammaren dock ställa sig något tveksam beträffande möjligheten

att lagstiftningsvägen ernå en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål.

Detta beror främst på att det enligt handelskammarens förmenande

torde möta stora svårigheter att i en lag avgränsa nu åsyftad rabattgivning

från sådan som måste anses fullt befogad och riktig. Handelskammaren

tänker därvid icke endast på rabatter, som lämnas lika till alla kunder eller

i förhållande till gjorda inköp, s. k. återbäring, vilka slag av rabattgivning

enligt handelskammarens mening böra undantagas från en eventuell lagstiftning,

utan även på rabatter, som lämnas till vissa yrkesutövare, särskilt

hantverkare. Dessutom torde en lagstiftning bliva svår att kontrollera, då

den kan kringgås på många sätt, särskilt genom tillämpande av billigare

priser till föreningsmedlemmar.

Med det sagda har handelskammaren endast velat framhålla svårigheten

att genomföra en lagstiftning som uteslutande drabbar det av motionärerna

påtalade osunda rabattsystemet. Handelskammaren har däremot intet att

erinra mot att en utredning i frågan verkställes. En sådan förefaller handelskammaren

tvärtom både önskvärd och befogad. Det synes emellertid

handelskammaren lämpligt att vid en eventuell utredning även undersökes

möjligheten att på annat sätt än genom en lagstiftning få bort den osunda

rabattgivningen eller i varje fall de svåraste arterna därav, varvid handelskammaren

särskilt åsyftar frivilliga överenskommelser örn rabatternas

slopande.

Göteborg den 23 februari 1939.

För handelskammaren i Göteborg:

HAKON LEFFLER.

lEinar Kördel.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 28.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Bilaga H.

VÄSTERGÖTLANDS OCH NORRA

HALLANDS HANDELSKAMMARE

Till Kungl. Kommerskollegium.

Sedan Kungl. Kommerskollegium genom skrivelse den 9 dennes, D. n:r 703,

anmodat handelskammaren inkomma med yttrande över herrar Baeckmans

och Björklunds motion i andra kammaren, nr 63, angående viss ändring i

lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, får Västergötlands

och Norra Hallands handelskammare efter tagen del av ifrågavarande ärende

härmed avgiva följande vördsamma utlåtande.

I motionen framhålles, att »sedan många år ha stora föreningar, såsom

Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet, Gymnastikfrämjandet samt sammanslutningar

inom skilda yrkesgrupper m. fl. utverkat rabatter av växlande

storlek hos detaljister». Då motionärerna anse det oriktigt, att den

ene köparen skall betala ett högre pris för samma vara vid samma tillfälle

än den andre, så föreslå de, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa om förslag till sådan ändring i lagen om illojal konkurrens, att

lämnandet av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de

enligt lagen förbjudna åtgärderna».

Handelskammaren anser, att de i motionen omnämnda föreningsrabatterna

icke äro överensstämmande med sunda affärsprinciper, och önskar deras

slopande, då nämligen en dylik rabattgivning måste för dem, som ej

komma i åtnjutande därav framstå såsom fullständigt orättvis. Men det

synes kammaren ganska svårt att i detta fall på lagstiftningens väg nå en

tillfredsställande lösning. Konsten blir att i lagen avgränsa den åsyftade

rabattgivningen från sådan som måste anses fullt befogad. Vissa yrkesutövare

såsom hantverkare, sömmerskor m. fl. komme måhända eljest att

bliva lidande härpå. Dessutom torde en dylik lagstiftning bliva svår att

kontrollera, särskilt genom tillämpande av billigare priser till föreningsmedlemmar.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare vill därför föreslå,

att en närmare utredning göres och att man härvid undersöker, om icke

frågan kan lösas på annan väg än genom lagstiftning.

Borås den 25 februari 1939.

För Västergötlands och Norra Hallands handelskammare:

CARL EISERMAN,

tjf. Ordförande.

/G. W. Backman.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

19

Bilaga 1.

HANDELSKAMMAREN

I KARLSTAD

Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.

Genom skrivelse av den 9 februari 1939 (D.-nr 703) har handelskammaren

i Karlstad anmodats att avgiva yttrande över en av herrar Baeckman och

Björklund i andra kammaren avgiven motion, nr 63, angående viss ändring

i lagen med bestämmelser mot illojal konkurrens. Handelskammaren har i

ärendet hört Värmlands-Dalslands och Bohusläns köpmannaförbund och

får med instämmande i vad därifrån yttrats anföra följande:

De missförhållanden, som motionärerna vilja på lagstiftningsväg komma

till rätta med, äro de s. k. föreningsrabatterna, vilka vissa sammanslutningar

tillförsäkrat sina anslutna i syfte att därmed underlätta värvandet av

medlemmar.

Från köpmannahåll har man länge sökt hindra varje form av sådana rabatter,

vilka av köpmännen med rätta betraktas som innebärande ett oberättigat

favoriserande av vissa kunder på övriga kunders bekostnad. Tyvärr

förhåller det sig dock så, att icke alla köpmän kunna motstå den press, som

en samlad aktion från en numerärt stark sammanslutning övar, och sådana

fall lära icke varit ovanliga, då man bildat en förening uteslutande med

syfte att tilltvinga sig och medlemmarna vissa förmåner i inköpshänseende.

Givetvis räknar den köpman, som låter sig lockas till eftergift på denna

punkt, med en omsättningsökning som kompensation för den lämnade förmånen,

men i praktiken torde det allmänt ställa sig så, att han nödgas i

motsvarande grad höja det allmänna försäljningspriset, vilket medför att

förmånen för de privilegierade kunderna vinnes på bekostnad av den övriga

kundkretsen. Ett sådant förfarande måste betecknas som klandervärt och

oförenligt med den köpande allmänhetens berättigade intressen och krav på

en lika och rättvis behandling.

Under sådana omständigheter måste de påtalade missförhållandena anses

vara av den art och omfattning, att de motivera ett ingripande lagstiftningsvägen.

Häremot kan visserligen invändas, att detta är en angelägenhet,

som det må ankomma på köpmännen själva eller dessas sammanslutningar

att ordna på sätt de själva finna förenligt med sina intressen, men dels Modet

här i stor utsträckning allmänheten som får lida, den del av allmänheten

nämligen, som av olika skäl icke önskar ingå i sådan sammanslutning,

som här avses, dels kunna köpmännen icke på grund av ekonomiska skäl

alltid stå rakryggade gentemot även mycket oberättigade krav, där dessa

resas från inflytelserika och omfattande sammanslutningar. Ehuru inom

handelskammarens distrikt tack vare köpmannaförbundens verksamhet den

illojala rabattgivningen torde vara ytterst sällsynt, torde det nog alltid beklagligtvis

komma att finnas mindre nogräknade köpmän, vilka med förkärlek

söka sig fram på vägar, som ligga utanför lojalitetens gränsmärken,

när de därmed tro sig kunna vinna någon förmån på sina kollegers bekostnad.

Då således en rättelse av berörda missförhållanden ej synes kunna åstadkommas

enbart av köpmännens organisationer, får handelskammaren ut
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

tala sitt instämmande i motionens syfte och samtidigt föreslå sådan ändring

i lagen örn illojal konkurrens, att lämnandet av rabatt, som icke med lika

rätt lämnas till alla kunder, måtte betraktas som illojalt förfarande och falla

under nämnda lags straffbestämmelser.

Karlstad den 22 februari 1939.

För Handelskammaren i Karlstad

L. THORNGREN

Ordförande.

Iv. Vendel

Bilaga J.

HANDELSKAMMAREN FÖR ÖREBRO

OCH VÄSTMANLANDS LÄN

Till Kungl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium.

Sedan Kungl. Kommerskollegium genom remiss den 9 februari 1939 anhållit

örn Handelskammarens yttrande över det i motion nr 63 i Andra Kammaren

vid årets riksdag framförda förslaget om skrivelse till Kungl. Majit

angående sådan ändring i lagen örn illojal konkurrens, att lämnandet av

rabatter, som icke givas lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen

förbjudna åtgärderna, får Handelskammaren härmed avgiva följande ut

låtande.

Handelskammaren medgiver gärna, att det i motionen påtalade systemet

med rabatter till vissa sammanslutningars medlemmar kommit att framstå

för den enskilde köpmannen som en olägenhet och för varuförmedlingen i

dess helhet som en oegentlighet. Handelskammaren kan emellertid icke

finna, att dessa olägenheter och oegentligheter äro av sådan beskaffenhet,

att de böra påkalla ingripande genom lagstiftning. Även om de inom handeln

verksamma organisationerna hittills icke förmått råda bot på dessa

förhållanden, torde likväl den rättelse, som må befinnas önskvärd, böra

åstadkommas genom köpmännens och deras sammanslutningars egna åtgärder

och icke genom lagstiftning.

I varje fall finner Handelskammaren det olämpligt, att i lagen om illojal

konkurrens införa ytterligare en specialbestämmelse, och vill gärna begagna

tillfället att i detta sammanhang framhålla angelägenheten av den s. k. generalklausulens

införande i denna lagstiftning.

örebro den 24 februari 1939.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län.

ERIK FALK.

Oläsligt namn.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

21

Bilaga K.

HANDELSKAMMAREN I GEFLE

Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.

Genom remiss av den 9 februari 1939 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

örn Handelskammarens yttrande över en i riksdagens andra kammare

av herrar Oscar Baeckman och L. A. Björklund framlagd motion angående

viss ändring i lagen mot illojal konkurrens.

I motionen föreslås, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

örn förslag till sådan ändring i lagen mot illojal konkurrens, att lämnandet

av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt

lagen förbjudna åtgärderna. Förslagsställarna påpeka såsom skäl härför,

att inom detaljhandeln förekommer ett i ganska stor utsträckning utbrett

rabattsystem, som till sina verkningar leder till en oriktig prissättning och

högre priser för de köpare, som icke få del av dessa rabatter. Särskilt hänvisas

till att sedan många år vissa stora föreningar, såsom Svenska Turistföreningen,

Skidfrämjandct, Gymnastikfrämjandet och sammanslutningar

inom skilda yrkesgrupper m. fl. hos detaljister utverkat rabatter av växlande

storlek för sina medlemmar, varvid avsikten vore att såmedelst underlätta

värvning av föreningsmedlemmar.

Handelskammaren får i anledning härav anföra följande.

Rabattgivningen inom detaljhandeln har sedan länge varit ett uppmärksammat

spörsmål bland företrädarna för denna näringsgren. Väsentliga

olägenheter äro nämligen för detaljhandelns utövare förbundna med oreglerade

prisnedsättningsmedgivanden, bl. a. ur kalkvlerings- och bokföringssynpunkt.

Därtill kommer att konkurrensen skärpes inom de olika branscherna

i de fall, då tillräckligt bindande överenskommelser om fasta priser

saknas. Även för allmänheten torde det vara ett lätt insett önskemål, att

de priser, vilka i detaljhandeln åsatts en vara, icke framstå såsom enbart

nominella.

Det kan emellertid konstateras att rabattgivningen inom detaljhandeln

sedan åtskillig tid tillbaka väsentligen minskats till sin utbredning. Insikten

om att fasta priser i längden gynna såväl säljare som köpare synes vara

på väg att tränga igenom till följd av såväl den förbättrade handelsundervisningen

som köpmannaorganisationernas egna åtgärder att träffa överenskommelser

inom respektive branscher örn enhetligt uppträdande i fråga örn

rabattgivning etc. Det förefaller Handelskammaren, som örn denna väg, i

synnerhet i anseende, till köpmannasammanslutningarnas växande styrka,

vore den i längden bäst framkomliga till avhjälpande av de missförhållanden,

som alltfort råda på detta betydelsefulla område av distributionen.

Emellertid torde det icke kunna bortses ifrån, att, även i betraktande av

betydelsen av dessa faktorer, betydande svårigheter alltfort finnas att bemästra

för det enhetliga genomförande av fasta priser, om vars angelägenhet,

åtminstone i princip, en allmän uppfattning torde råda. I fråga örn

exempelvis standardiserade varuslag och artiklar, samt s. k. märkesvaror,

torde rabattgivning i praktiken vara eliminerad. Detsamma gäller emellertid

icke det stora flertalet av varor, vilka icke låta sig standardiseras till

utförande och kvalitet eller kunna salubjudas i förpackningar med av fabri
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

kanten tydligt åsatt utförsäljningspris. Beträffande dessa kategorier av varor

undandrager sig rabattgivandet, även i de fall, då branschöverenskommelser

träffats, varje kontroll. En affärsinnehavare, som av en eller annan anledning,

t. ex. begynnande illikviditet, söker tillskansa sig en ökad kundkrets

på bekostnad av andra firmor i branschen, torde icke hindras därav genom

än så bindande överenskommelser om rabattgivning. Handelskammaren

ställer sig också synnerligen tveksam till frågan örn på lagstiftningsväg effektiva

åtgärder mot illojal rabattgivning i detta fall kunna skapas. I alla händelser

synas motionärernas förslag örn förbud mot »lämnandet av rabatt,

som icke gives lika till alla kunder» knappast vara ägnat att gå till roten

med missförhållandena på rabattgivningens område.

Vad de s. k. föreningsrabatterna angår, vilkas avskaffande synts motionärerna

särskilt angeläget, är det Handelskammarens uppfattning, att åtgärder

mot medgivande av dylika rabatter böra träffas. Det måste otvivelaktigt

anses såsom ett osunt och störande moment inom affärslivet att kombinera

medlemskap i en ideell förening av den typ, som karakteriseras av

de tidigare uppräknade, med särskilda förmåner av antydd art. Det ligger

i de ideella föreningarnas natur att syftet med föreningarnas verksamhet

bör vara allena bestämmande för medlemsanslutningen. Detta syfte är åtminstone

icke i förut uppräknade fall att tillskynda medlemmarna förmåner

vid inköp av varor, men kan faktiskt framstå såsom sådant i det fall, då

medlemsavgiften är låg och summan av de rabatter, som under ett år medgivits,

överstiga denna.

Det är Handelskammaren bekant att från vissa håll, speciellt Stockholms

Handelskammare, upprepade försök gjorts att förmå vederbörande föreningar

att frivilligt avstå från beviljandet av dylika rabatter, ehuru utan

resultat. Ej heller hava de försök, som från branschsammanslutningarnas

sida gjorts till åstadkommande av överenskommelser mellan sina medlemmar

mot rabattgivning varit framgångsrika. Under dessa förhållanden synes

det Handelskammaren, att lagstil ningsvägen skulle erbjuda den enda utvägen.

Det torde emellertid böra tagas i övervägande om det av motionärerna

framförda förslaget om förbud mot lämnandet av rabatt, som icke

gives lika till alla kunder ur varje synpunkt är det lämpligaste. Genom att

i lagen örn illojal konkurrens införa ett stadgande av antydd art föreligger

fara för att rabattbegreppet så att säga fastlåses, medan samtidigt strävanden

pågå att ytterligare begränsa eller eliminera rabattgivningen inom detaljhandeln

i övrigt.

Handelskammaren vill därför förorda, att frågan om s. k. föreningsrabatter

icke må lösas separat utan i samband med hela det komplex av spörsmål,

som rabattgivningen inom detaljhandeln utgör.

Gefle den 10 mars 1939.

Handelskammaren i Gefle

WILH. EKMAN

Gösta Jubell.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

23

Bilaga L.

VÄSTERNORRLANDS OCH JÄMTLANDS

LÄNS HANDELSKAMMARE

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 9 sistlidne februari har Kungl. Kommerskollegium anhållit

om yttrande av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

över en av herrar Baeckman och Björklund i riksdagens andra kammare

väckt motion, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

om förslag till sådan ändring i lagen om illojal konkurrens, att lämnandet

av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt lagen

förbjudna åtgärderna.

Handelskammaren får i anledning därav vördsamt anföra följande.

Handelskammaren finner det vara principiellt oriktigt, att vissa föreningsmedlemmar,

medlemmar i samköpsföreningar o. d. skola vid köp av varor

i detalj erhålla ett lägre pris än personer, som icke tillhöra dylika sammanslutningar.

Av praktiska skäl är det vid kalkyleringen av varorna icke möjligt

att på förhand avgöra, huru stor del av den blivande försäljningen som

måste belastas med den utfästa extra rabatten. Följden blir en kalkyl, som

ligger högre än örn den extra rabatten icke behövt påläggas. Det påtalade systemet

medför sålunda, förutom de av motionärerna angivna olägenheterna,

att prisnivån hålles högre än vad den annars behövde göra.

Under åberopande av det anförda får handelskammaren såsom yttrande

över ifrågavarande motion anföra, att handelskammaren instämmer i motionens

syfte.

Sundsvall den 1 mars 1939.

Wästernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

J. W. R. LILLIESTRÅLE.

Helge Thomson.

NORRBOTTENS OCH VÄSTERBOTTENS

LÄNS HANDELSKAMMARE

Bilaga M.

Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.

Sedan Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare bereus tillfälle

yttra sig över en vid årets Riksdag av herrar Oscar Bajckman och

L. A. Björklund väckt motion angående viss ändring i lagen med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, får handelskammaren härmed vördsamt

anföra följande.

Handelskammaren delar helt motionärernas uppfattning att de s. k. föreningsrabatterna

äro företeelser av mindre önskvärt slag. Denna mening

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

torde även omfattas av majoriteten av detaljhandlarna och däribland säkerligen

även av många, som låtit övertala sig att bevilja någon eller några

sammanslutningar en sådan förmån. Från början torde medgivandet av

rabattförmånen, vilken troligen av många beräknats sällan komma i tilllämpning,

hava grundats på föreställningen örn att ett sådant gynnande

av en förening skulle innebära ett visst reklamvärde. Mera sällan torde det

av motionärerna omtalade fallet hava inträffat, att sammanslutningen

hotat att, därest framställningen örn rabatt ej bifölles, sammanslutningens

medlemmar skulle upphöra med sina inköp i den affären. Hur som helst

torde som sagt numera den uppfattningen att föreningsrabatterna böra bort,

vara allmän. Att på det stora hela taget rabatterna medföra en fördyring

av priserna för dem, som icke äro medlemmar av rabattberättigad sammanslutning,

är obestridligt. Häruti ligger nackdelen uti rabattsystemet.

Handelskammaren är också övertygad om att ledningarna för många av

de nämnda föreningarna, därest de bleve uppmärksamgjorda på systemets

avigsidor, frivilligt skulle avstå från rabattförmånen.

Sådan situationen sålunda ter sig och med den ökade omfattning och betydelse,

som detaljhandlarnas organisationer numera vunnit, måste handelskammaren

emellertid starkt ifrågasätta, huruvida det verkligen skall

vara nödvändigt eller över huvud taget lämpligt att anlita utvägen med en

lagbestämmelse för att få bort föreningsrabatterna. Inom nästan varje

bransch av detaljhandeln finnes ju en eller flera livaktiga sammanslutningar

oftast med särskilt tidningsorgan till sitt förfogande, vartill kommer på

samma sätt utrustade allmänna köpmannaorganisationer. Det vill synas

som det skulle vara en angelägen uppgift för dessa att genom energisk

upplysning och propaganda motverka rabattsystemets avarter. På sina håll

har nog redan problemet beaktats, men en enhetlig aktion skulle med all

säkerhet kunna giva bättre resultat.

Mot en kriminalisering av rabattutfästelserna tala flera skäl. I det allmänna

rättsmedvetandet innebära rabatterna endast ett avstående av en

del av vinsten. Att skilja en allmännare utfästelse om sådan förmån från

medgivandet av samma förmån i ett visst fall låter sig näppeligen göra och

ett generellt förbud mot rabatter måste med nödvändighet även gälla exempelvis

låga offerter. När innebär en offert en otillåten rabatt, blir nästa

fråga, som det i det praktiska livet måste anses nästan omöjligt att bestämt

besvara. En straffbestämmelse kräver emellertid med nödvändighet

en fixering av den brottsliga handlingen. Ingen skulle väl heller vilja taga

konsekvensen av ett betraktelsesätt, enligt vilket prutning skulle anses som

försök till förledande till brottslig handling.

För undanröjande av de i motionen påtalade missförhållandena vill handelskammaren

för sin del alltså förorda en frivillighetens väg. Därest detaljhandlarnas

organisationer beslutsamt ginge in för att stämpla föreningsrabatterna

såsom något förkastligt, skulle särskilt med hänsyn till den publicitet,

som rabattmedgivandet vanligen gives, mycket vara vunnet. Däremot

anser handelskammaren sig icke kunna tillråda en ändring av lagen örn

illojal konkurrens i den riktning motionärerna föreslagit.

Luleå den 24 februari 1939.

Norrbottens och Västerbottens Läns Handelskammare

GUSTAF GROTH.

Inge Fröberg

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

25

Bilaga N.

SVFRTOFS

KÖPMANNAFÖRBUND

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 9 sistlidne februari har Kungl. Kommerskollegium

anhållit om Sveriges Köpmannaförbunds yttrande över en av herrar Baeckman

och Björklund i riksdagens andra kammare väckt motion angående

viss ändring i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. I anledning

härav har förbundet äran anföra följande.

En av köpmannaorganisationernas viktigaste uppgifter är att verka för

att osunda och omotiverade rabatter avskaffas. Sveriges Köpmannaförbund

har också, alltsedan förbundets tillblivelse, genom olika åtgärder ingripit

mot enligt förbundets mening mindre lojal och mot god affärssed

stridande rabattgivning. Nu gällande lag mot illojal konkurrens berör icke

rabattgivning. Förbundet har därför måst inrikta sig på att söka ernå frivilliga

överenskommelser angående vissa bestämda regler för rabattgivning.

För att en rabattgivning skall anses stå i överensstämmelse med god affärssed

fordras, enligt förbundets mening, att rabattgivningen motiveras

av viss motprestation från deras sida, vilka komma i åtnjutande av rabatt.

En rabatt, som lämnas till ett godtyckligt urval kunder, utan att dessa

lämna någon motprestation, måste betecknas såsom en osund rabatt, stridande

mot god affärssed.

Från denna utgångspunkt har förbundet angripit de s. k. föreningsrabatterna,

d. v. s. rabatter, vilka vid detaljhandel lämnas till medlemmar

av ideella föreningar. Dessa rabatter kunna, enligt förbundets mening, icke

sakligt motiveras, och de äro till direkt förfång för stora konsumentgrupper.

Enligt förbundets mening måste det nämligen anses vara högst oegentligt,

att medlemskap i en viss ideell förening eller yrkessammanslutning

skall medföra gynnsammare villkor än dem, som andra konsumenter kunna

betinga sig. I realiteten måste även firmor, som arbeta med dylika rabattsatser,

kalkylera sina varor på annat sätt än en firma, som lämnar

samma goda varor till samma priser för alla konsumenter. Rabatten måste

nämligen betraktas såsom en omkostnad för affärsrörelsens bedrivande.

Den måste på ett eller annat sätt täckas, och detta sker då genom högre

tillägg på inköpspriserna. Då den mindre välsituerade delen av allmänheten

vanligen icke torde tillhöra de ideella föreningarna, medföra de s. k.

föreningsrabatterna, vilka uteslutande komma respektive föreningars medlemmar

tillgodo, att de mindre välsituerade konsumenterna vid köp i en

affär, som lämnar föreningsrabatt, få betala ett högre pris än som skulle

vara förhållandet, därest detta slag av rabatt icke existerade. Det är alltså

de mindre välsituerade konsumenterna, vilka, åtminstone till en del, få

betala de rabatter, vilka ges de i allmänhet bättre ekonomiskt lottade konsumenterna,

vilka genom medlemskap stödja en ideell förening.

Den omständigheten, att ett antal konsumenter, exempelvis personalen

å kontor, sammansluter sig till en yrkesförening, borde icke i och för sig

föranleda, att föreningens medlemmar erhålla extra rabatt vid inköp av

varor i detaljaffär. Någon motprestation från föreningens medlemmars

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

sida, som skulle motivera den extra rabattgivningen, förekommer nämligen

icke. Lämnande av rabatt till sådana sammanslutningars medlemmar

torde alltså böra jämställas med lämnande av rabatt till ideella föreningars

medlemmar.

Förbundet har på senare år gjort ett stort antal framställningar till skilda

sammanslutningar med hemställan, att dessa skola avstå från att ingå överenskommelser

med företagare inom detaljhandeln örn lämnande av särskild

rabatt till resp. sammanslutningars medlemmar. Förbundet har haft

desto större skäl att göra dylika hänvändelser, som erfarenheten visat, att

det ofta är mindre^ bärkraftiga detaljaffärer, vilka föranledas att ingå överenskommelser

angående lämnande av dylik rabatt. Förbundet har under

åren 1933 1939 riktat dylika hänvändelser till bl. a. följande organisa
tioner:

Yrkeskvinnors Klubb, Dambilklubben, Svenska Röda Korsets Stockholmskrets

II, Riksföreningen för Gymnastikens Främjande samt Svenska

Turistföreningen. Ehuru antalet firmor, vilka lämna föreningsrabatt, på

senare år torde ha nedgått, har det icke lyckats förbundet att avskaffa

denna form av rabattgivning, som alltjämt tillämpas inom ett stort antal

ideella föreningar och yrkessammanslutningar. Att märka är emellertid,

att de ideella organisationerna själva erkänt, att den kritik, Köpmannaförbundet

och andra näringsorganisationer riktat mot föreningsrabatterna,

måste anses motiverad. Riksföreningen för Gymnastikens Främjande anförde

sålunda i skrivelse till förbundet av den 1 februari 1935, att föreningen

»tillgrep denna åtgärd (d. v. s. att träffa avtal med vissa affärer angående

rabatt för föreningens medlemmar) med stor tvekan och under

första året av vår verksamhet, d. v. s. under år 1934, hade vi inga dylika

avtal örn rabatter. Det visade sig dock under fjolårets verskamhet, att medlemsanskaffningen

avsevärt försvårades genom att våra ombud icke kunde

erbjuda rabattförmåner i likhet med vad som fallet är med Turistföreningen

och Skidfrämjandet. Vi lcommo härigenom i ett betydligt sämre läge än

de båda angivna föreningarna och inför våra ombuds upprepade framställningar,

hade vi intet annat att göra än att gå in för rabattsystemet.» Även

Svenska Turistföreningen har uttalat, att som det heter, »det allmänt florerande

rabattsystemet icke är önskvärt, och att detsamma helst borde avskaffas»

— detta dock under förutsättning att garantier kunde lämnas för

att föreningens offer icke gjordes förgäves. Föreningen förmenar nämligen,

att rabattens slopande skulle kunna medföra »en för föreningens hela

verksamhet katastrofal nedgång i medlemsantalet». Sveriges Köpmannaförbund

har häremot anfört, att enligt Svensk Turistkalender rabattgivande

firmor f. n. blott äro att finna på ett mindre antal platser i landet. Förbundet

håller det för osannolikt, att dessa firmor skulle utöva en sådan

dragningskraft på allmänheten, att Turistföreningens medlemsrekrytering

till någon väsentlig del skulle vara beroende av att föreningen kunde erbjuda

sina medlemmar förmåner från ifrågavarande firmor. Man skulle

möjligen kunna göra gällande, att då antalet firmor, vilka lämna Turistföreningens

medlemmar rabatt, väsentligen nedgått, det för köpmannakåren

och allmänheten skulle vara av relativt ringa intresse, örn föreningen

bibehåller eller slopar det nu tillämpade rabattsystemet. Förhållandet är

emellertid, såsom framgår av ovan citerade skrivelser från Riksföreningen

för Gymnastikens Främjande, att så länge Turistföreningen bibehåller

rabattsystemet, andra ideella föreningar anse sig nödsakade tillämpa liknande

rabattsystem.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

27

Av det anförda framgår, att Sveriges Köpmannaförbunds liksom andra

näringsorganisationers bemödanden att genom frivilliga överenskommelser

avskaffa de s. k. föreningsrabatterna icke lett till resultat. Med hänsyn

härtill vill förbundet, ehuru förbundet väl inser, att svårigheter möta vid

uppdragandet av en gränslinje mellan lojal och illojal rabattgivning, dock

förklara sig intet ha att erinra emot att en utredning företages angående

möjligheten att lagstiftningsvägen hindra illojal rabattgivning. Förbundet

vill ifrågasätta, ‘huruvida icke i samband med denna utredning jämväl

andra frågor berörande illojal konkurrens borde upptagas till behandling.

Stockholm den 6 mars 1939.

Sveriges Köpmannaförbund

HARALD BERNSTRÖM

Gustaf Borgström

SVERIGES GROSSISTFÖRBUND

Bilaga O.

Till Kungl. M a j : t s och Rikets Kommerskollegium.

Sedan vi beretts tillfälle att avgiva yttrande över Livsmedelshandlarnas

Riksförbunds hemställan om förbud mot s. k. återbäring ävensom över

hrr Bseckmans och Björklunds motion i Andra kammaren angående viss

ändring i lagen om illojal konkurrens få vi anföra följande:

Inom näringslivets organisationer har sistnämnda fråga ofta varit föremål

för behandling. Försök ha också företagits att genom frivilliga överenskommelser

komma till rätta med det osunda system, som föreningsrabatterna

måste anses utgöra för detaljhandeln.

För den stora delen av den köpande allmänheten måste det nämligen vara

en angelägenhet av vikt, att kunderna i en butik behandlas lika. Den omständigheten,

att en kund tillhör en förening av det ena eller andra slaget,

bör i varje fall icke berättiga till rabatt i hans egenskap av föreningsmedlem.

Orättvisan i detta system framträder i desto högre grad, om man betänker,

att det därigenom kan inträffa, att en köpare av en förhållandevis ringa

kvantitet varor, kanske en strökund, av en affär skulle komma att behandlas

gynnsammare, därför att han är medlem av en viss förening,, än en

köpare, som regelbundet gör sina inköp i samma affär men som icke är

ansluten till den rabattberättigade föreningen men kanske till ett antal andra

föreningar, som dock avstått ifrån att på köpmännens bekostnad sörja för

sin medlemsrekrytering. Det stora flertalet ideella föreningar förtrösta dessbättre

allt fortfarande på sin förmåga att uteslutande genom sina egna syften

och sin egen verksamhet finna tillräcklig anslutning.

Grossistförbundet tillstyrker sålunda livligt det av hrr Baeckman och

Björklund avgivna förslaget och finner det i högsta grad lämpligt, att förbud

mot berörda föreningsrabatter intages i lagen mot illojal konkurrens.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Vad vidare beträffar Livsmedelshandlarnas Riksförbunds framställning

berör också den ett problem, som varit föremål för mycken uppmärksamhet

ifrån handelns sida.

Säkert är, att det av Livsmedelshandlarnas Riksförbund påpekade förhållandet,

att återbäringen inverkar på kalkylen och att den följaktligen i viss

utsträckning blir en chimär, är riktigt. En detaljaffär, som vet att den vid

årets slut har att utgiva en viss procent av omsättningen i form av återbäring,

måste räkna härmed såsom en relativt fast omkostnad. Detta inverkar

otvivelaktigt på de ordinarie utförsäljningspriserna.

I samband härmed måste emellertid uppmärksammas, att återbäringen,

när den riktigt tillämpas, förutsätter kontanthandel och alltså i praktiken

får karaktär av en för året samlad kassarabatt. Då kassarabattsystemet användes

för att uppmuntra till kontanthandel och alltså minskar den för detaljhandeln

ofta betungande varukrediten, måste alltså viss hänsyn tagas till

de härav följande goda verkningarna såväl för köpare som säljare. Dessa

goda verkningar förutsätta emellertid en viss enhetlighet beträffande kassarabattsystemet,

så att icke allmänhetens möjlighet till prisjämförelser förminskas

genom ett förvirrat kassarabattsystem.

Vilka konsekvenser dessa härovan angivna omständigheter böra medföra

för systemet i dess helhet och i fråga örn dess eventuellt lagliga reglering

förtjänar otvivelaktigt att undersökas.

Vi föreställa oss, att frågan härom lämpligen kunde upptagas till behandling

vid den ytterligare utredning, som väl måste föregå ett förverkligande

av det i den Ba?ckman-Björklundska motionen föreslagna förbudet mot föreningsrabatter.

Stockholm den 25 februari 1939.

Sveriges Grossistförbund

ERIK WADSTEIN

/ K. E. Gillberg

Bilaga P.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Sedan Kungl. Kommerskollegium berett Kooperativa förbundet tillfälle

att avgiva yttrande över en av herrar Baeckman och Björklund väckt motion

(nr 63 i andra kammaren) angående viss ändring i lagen nied vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, får Kooperativa förbundets styrelse vördsamt

anföra följande.

Motionärerna påpeka, att det inom detaljhandeln i ganska stor utsträckning

förekommer ett rabattsystem, som till sina verkningar leder till oriktig

prissättning och högre priser för de köpare, som icke få del av dessa rabatter.

Härvid åsyftas de rabatter, som vissa stora ideella föreningar, liksom

även personalorganisationer, för sina medlemmars räkning utverkat hos

detaljister. Med hänvisning till det ekonomiskt oriktiga i systemet — vilket

ofta i praktiken innebär, att de mindre köpstarka, vilka i regel icke äro

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

29

medlemmar i dessa föreningar, bli de, som få betala det högre priset —

begära motionärerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa

örn förslag till sådan ändring i lagen om illojal konkurrens, att lämnandet

av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres till de enligt

lagen förbjudna åtgärderna. Gentemot det i motionen uttryckta allmänna

omdömet örn de ifrågavarande rabatternas ekonomiska natur har styrelsen

intet att invända. Styrelsen kan i detta samband emellertid ej underlåta att

påpeka, alt det påtalade missförhållandet ej blott är rådande inom detaljhandelns

stadium av varudistributionen. Föreningar av yrkesutövare, även

av detaljhandlare, ha sedan lång tid tillbaka krävt och även i viss omfattning

genomfört en sådan prissättning, ofta i form av speciell rabattgivning,

att deras medlemmar bereus bättre inköpsvillkor hos leverantörerna än sådana

köpare, som ej tillhöra respektive organisationer.

Styrelsen anser en sådan ur kostnadssynpunkt omotiverad rabattgivning

mellan olika led inom varudistributionen för svenskt näringsliv mera äventyrligt

och för samhällets lugna utveckling skadligare än den rabatt, som

av detaljister lämnas till konsumenter på grund av deras medlemskap i viss

förening. Sådana detaljhandelsföretag, som lämna rabatter till medlemmar

i vissa föreningar, bruka icke sällan låta även andra köpare komma i åtnjutande

av samma rabatter. Det räcker i allmänhet att endast uppge medlemskap

av den förening, till vars medlemmar företaget lämnar rabatt. Den

irritation, som det påtalade rabattsystemet fört med sig mellan ett företags

kunder och personal, är säkerligen en av anledningarna till att omfattningen

av korporationsrabatten har reducerats betydligt under senare åren.

På annat sätt förhåller det sig med korporationsrabatterna inom de olika

leden av näringslivet. Här är under utveckling ett system, på vilket det

föreligger alla skäl att fästa allmän uppmärksamhet, ty rabatter, som icke

bli synliga i detaljhandeln, komma blott undantagsvis till allmänhetens

kännedom. Förhållandena äro dock nu sådana, att man vid inköp söker

bereda en viss monopolställning på marknaden för en viss kår. Det bär

varit stridande mot rättsuppfattningen inom svenskt näringsliv, om andra

grunder för prisets fastställande varit gällande än den varumängd, som

köpes, det betalningssätt, som kommer i fråga, och andra faktorer, som

direkt påverka priset. Tyvärr förhåller det sig nu så, att det inom flera

branscher är medlemskap i branschföreningar, sorn är avgörande för det

pris leverantören har att erhålla.

Styrelsen finner sig dock böra avstyrka den ifrågasatta lagändringen, då

den nämligen icke kan finna, att det här egentligen rör sig om en fråga,

vilken i första rummet berör statsmakterna i ett land med fritt näringsliv.

Det står ju de berörda detaljhandelsföretagen fullständigt fritt att avskaffa

samtliga löpande rabatter av här berörda slag, så snart gällande överenskommelser

med föreningar och personalorganisationer utlöpt, då ingen lagbestämmelse

lägger hinder i vägen härför och ingripanden från statsmyndigheterna

i syfte att bevara denna rabattinstitution säkerligen icke äro att

vänta, sedan detaljhandelsföretagen och deras organisationer bestämt förklarat

sin vilja att skrida till eli avskaffande av korporationsrabatterna.

I betraktande av vad sorn här anförts vill styrelsen betona, att dess uppfattning

sammanfaller med motionärernas i fråga örn korporationsrabatternas

natur av en oriktig och ofta för de mindre köpstarka oförmånlig prissättning

men finner sig dock böra avstyrka den ifrågasatta ändringen avlagen

med vissa bestämmelser örn illojal konkurrens, då enligt dess mening

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

frågan om korporationsrabatternas avskaffande icke egentligen kan beröra

statsmakterna i ett land med fritt näringsliv.

Stockholm den 4 mars 1939.

Vördsamt

Kooperativa förbundet

ALBIN JOHANSSON

I Thorsten Odhe

Bilaga R.

SVENSKA TURISTFÖRENINGEN

Till Kungl. Kommerskollegium.

På grund av kommerskollegii remiss den 28 januari 1939 i anledning av

framställning från livsmedelshandlarnes riksförbund rörande ifrågasatt förbud

i lag mot rabattgivning i allmänhet samt kollega remiss den 9 februari

1939 i anledning av en i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 63,

angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot

illojal konkurrens får Svenska turistföreningen härmed vördsamt anföra

följande.

Turistföreningen har sedan många decennier tillbaka praktiserat att med

diverse firmor träffa avtal örn att dessa skola lämna rabatt å inköpta varor

till föreningens medlemmar. Ursprungligen var tanken att medlemmarna

på detta sätt skulle beredas tillfälle att på billigare villkor förskaffa sig utrustning

för sådana resor, till vilka turistföreningen uppmuntrade, men

systemet utvidgades så småningom att omfatta allt flera varuområden. Detta

rabattsystem har naturligen för turistföreningen haft en avsevärd betydelse,

när det gällt att värva medlemmar. Det är emellertid omöjligt att exakt angiva,

vilken betydelse systemet har i detta avseende. Det är möjligt att ett

avskaffande av rabattsystemet skulle för föreningen betyda en för hela dess

verksamhet mycket kännbar minskning av medlemsantalet.

Turistföreningen har från olika handelsorganisationers sida under hand

eller i mera officiell form mottagit uppmaning att avlysa sitt eget rabattväsen

för att därigenom underlätta möjligheten att avskaffa rabattgivning

i allmänhet. Det har till och med gjorts gällande, att turistföreningen med

sitt stora medlemsantal skulle inneha ett slags nyckelställning i denna fråga.

Till dessa framställningar har föreningen intagit följande ståndpunkt. Föreningen

är för egen del medveten örn att det allmänt florerande rabattsystemet

icke är önskvärt och att detsamma helst bör avskaffas. För detta ändamål

är turistföreningen i princip villig att avlysa sitt eget rabattväsen. Då

emellertid en sådan åtgärd, såsom ovan nämnts, eventuellt skulle kunna

för föreningen innebära en mycket kännbar förlust måste föreningens villighet

att för egen del avlysa rabattsystemet vara förknippad med ett oefter
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

31

givligt villkor, nämligen att garantier kunna lämnas för att föreningens offer

icke göres förgäves. Avskaffandet av turistföreningens och andra ideella

föreningars rabatter kan nämligen icke vara mer än en inledning till en

allmän offensiv mot rabattsystemen, och turistföreningen vill icke ställas

inför den situationen att — sedan turistföreningen med förut angivna risker

avskaffat sina rabatter — köpmännen slå sig till ro med det sålunda vunna

resultatet eller det eljest visar sig omöjligt att lösa hela problemet örn rabattsystemens

totala avskaffande.

Denna tanke har närmare utvecklats i en skrivelse till Stockholms handelskammare

den 15 december 1938, varav avskrift här bilägges. I den

nämnda skrivelsen redogöres också för ett tidigare från föreningens sida

framkommet uppslag till lösning av frågan, huru den avsedda garantin

skulle kunna vinnas, samt konstateras, att handelskammaren funnit detta

uppslag icke kunna genomföras. På grund härav förklarade sig föreningen

i skrivelsen icke kunna för det dåvarande taga risken av rabattsystemets avskaffande

på en gång. Föreningen betonade emellertid att föreningen alltid

vore beredd att diskutera varje möjligt förslag rörande turistföreningens

medverkan till rabattsystemens avskaffande, såvida förslaget samtidigt innebure

en rimlig garanti för sådant resultat, att föreningens medverkan icke

skulle komma att från dess synpunkt framstå såsom meningslös. Slutligen

framkastade turistföreningen i skrivelsen själv tanken på att en lösning av

frågan skulle kunna åstadkommas genom ändring i lagstiftningen om illojal

konkurrens.

Med hänsyn till den ståndpunkt turistföreningen sålunda tidigare intagit

i frågan, är det självklart, att föreningen icke har någon anledning att motsätta

sig en lagstiftning, som avser rabattsystemens avskaffande.

En annan fråga är huru denna lagstiftning skulle vara beskaffad. Icke

någon av de framställningar, vilka omfattas av remisserna, angiver vilken

rabattgivning lagstiftningen skulle avse. Närmast till hands ligger antagandet

att förslagsställarna tänkt på rabatter i detaljhandeln vid försäljning

över disk. Därigenom skulle väl turistföreningens och vissa andra likartade

organisationers rabattväsen vara utdömt. Men det torde finnas många möjligheter

för konsumentsammanslutningar att i andra former förskaffa sina

medlemmar rabatter. För turistföreningen ochMikartade organisationer kan

det icke vara likgiltigt, örn lagstiftningen erhåller en så trång omfattning,

att vad som nu praktiseras i öppna former drabbas av förbud, som träffar

dessa organisationer, men opåtalat kan äga rum på mera undangömda vägar

och därför utnyttjas av sammanslutningar av en annan struktur eller

med mindre kontrollerbar verksamhet. Ej heller kan turistföreningen tillstyrka

en lagstiftning, som skulle förhindra föreningen att i egen verksamhet,

till den del den faller under lagen, göra skillnad mellan medlemmar

och utomstående.

Stockholm den 25 februari 1939.

För Svenska Turistföreningen:

ARTHUR LINDHAGEN

\Carl-Julius

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Bilaga S.

SVENSKA TURISTFÖRENINGEN

Till Stockholms Handelskammare.

Under hänvisning till Svenska turistföreningens skrivelse till handelskammaren

den 9 juli 1938 får turistföreningen nu återkomma till frågan

om rabattsystemet. I denna fråga bär handelskammaren senast till turistföreningen

avlåtit en den 24 maj 1938 daterad skrivelse, däri handelskammaren

ånyo vädjar till turistföreningen att snarast möjligt avskaffa den

s. k. turistrabatten.

Det må då tillåtas turistföreningen att än en gång erinra om den ståndpunkt,

som föreningen hela tiden intagit i denna angelägenhet. Turistföreningen

är för egen del medveten örn att det allmänt florerande rabattsystemet

icke är önskvärt och att detsamma helst borde avskaffas. För detta

ändamål är turistföreningen i princip villig att avlysa sitt eget rabattsystem,

vilket som bekant innebär, att föreningen med diverse firmor träffat avtal

om att dessa skola lämna rabatt å inköpta varor till föreningens medlemmar.

Då detta rabattsystem för föreningens del är mycket gammalt och

man icke är i stånd att överblicka dess betydelse för medlemsvärvningen,

kan det vara möjligt, att rabatternas slopande skulle kunna medföra en

för föreningens hela verksamhet katastrofal nedgång av medlemsantalet.

Med hänsyn härtill är föreningens villighet att för egen del avlysa rabattsystemet

förknippat med ett villkor, nämligen att garantier kunna lämnas

för att föreningens offer icke göres förgäves. Rabattsystem förekomma ju i

mycket stor utsträckning och i många olika former. Avskaffandet av turistföreningens

och andra ideella föreningars rabatter skulle utgöra endast inledningen

till en allmän offensiv mot rabattsystemen. Turistföreningen vill

emellertid icke ställas inför Sen situationen, att — sedan turistföreningen

med förut angivna risker avskaffat sina rabatter — köpmännen slå sig till

ro med det sålunda vunna resultatet eller det eljest visar sig omöjligt att

lösa hela problemet om rabattsystemens totala avskaffande.

Med anledning härav framlade föreningens ordförande för vederbörande

inom handelskammaren ett förslag av följande innebörd. Mellan olika sammanslutningar

av detaljhandlare och helst också sammanslutningar av grossister

och producenter skulle etableras ett samarbete i ändamål att utöva en

effektiv påtryckning på köpmän och andra, som kunna hava inflytande på

frågan — exempelvis chefer för statliga och kommunala verk — att de

skulle utfästa sig att själva icke giva rabatter respektive kraftigt arbeta för

rabattsystemens avskaffande inom sina verksamhetsområden. Härvid skulle

för alla vederbörande framhållas, att de tongivande ideella föreningarna utfäst

sig att avskaffa sina rabattsystem under förutsättning, att den samlade

aktionen medförde resultat i form av bindande löften i en viss angiven

utsträckning, som kunde bestämmas procentuellt eller efter annan grund,

varom överenskommelse kunde träffas mellan de ideella föreningarna och

de i aktionen deltagande sammanslutningarna.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

33

Handelskammarens ovannämnda skrivelse den 24 maj 1938 innefattar nu

handelskammarens slutliga svar i anledning av detta förslag. I skrivelsen

förekomma vissa uttalanden, som synas bero på ett oförklarligt missförstånd

av förslaget. Det bär naturligen aldrig varit turistföreningens mening

att en för föreningen tillfredsställande aktion för rabattsystemets allmänna

avskaffande skulle riktas mot realisationsrabatter, vilka äro lika för

aila kunder. Turistföreningen hade trott, att man under den föregående

diskussionen varit ense därom, att ifrågasatta åtgärder endast avsåge rabatter,

som gåvos till vissa personer eller grupper av personer, och genom

vilka sålunda skillnad gjordes mellan olika kunder.

I sin skrivelse redogör handelskammaren för åtgärder, som vidtagits inom

.särskilda branscher, men kommer till det slutliga resultatet, att den faktiska

situationen icke möjliggör realiserande av det förslag, som turistföreningens

ordförande framlagt. Svårigheterna bottna tydligen däri, alt handelns organisationer

icke hava tillräcklig styrka för att kunna utöva erforderligt inflytande.

Turistföreningen vill livligt beklaga, att man sålunda icke kunnat

komma fram på den tänkta vägen. Det negativa resultatet och anledningarna

därtill utgöra emellertid enligt föreningens mening ett starkt stöd för

föreningens uppfattning, att fara verkligen föreligger, att ett isolerat slopande

av föreningens eget rabattsystem skulle komma att innebära ett resultatlöst

offer.

Handelskammaren har vidare i sin skrivelse framlagt ett förslag, att turistföreningen

skulle avskaffa sitt rabattsystem och att detta skulle särskilt

framhävas i en av handelskammaren utarbetad och spridd broschyr, något

som — eventuellt i samband med andra åtgärder av handelskammaren —

.skulle vara ägnat att stimulera till medlemsökning i föreningen. Föreningen

nödgas dock uttala den uppfattningen, att det sålunda framkastade projektet

knappast kan tänkas medföra några större resultat, vare sig i fråga

örn rabattsystemens avskaffande i allmänhet eller beträffande ökningen av

turistföreningens medlemsantal. Örn en sådan broschyr skulle komma till

stånd, hörde den naturligen taga sikte icke blott på turistföreningens utan

även på Skidfrämjandets och Gymnastikfrämjandets intressen.

Då den av turistföreningen önskade garantien sålunda synes icke kunna

för närvarande lämnas — vare sig i den form föreningens ordförande föreslagit

eller på annat sätt — anser sig föreningen icke nu kunna taga risken

av rabattsystemets avskaffande på en gång. Emellertid vill föreningen kraftigt

understryka, att föreningen alltid är beredd att diskutera varje möjligt

förslag rörande turistföreningens medverkan till rabattsystemens avskaffande,

såvida förslaget samtidigt innebär en rimlig garanti för sådant resultat,

att föreningens medverkan icke skulle komma att från dess synpunkt

framstå såsom meningslös. Föreningen vill också betona, att föreningen

ingalunda har för avsikt att utvidga sitt rabattsystem utan tvärtom vill söka

så småningom nedskriva detsamma, vilket kan underlätta ett framtida totalt

avskaffande.

Slutligen vill turistföreningen ifrågasätta, huruvida det icke skulle vara

möjligt att åvägabringa sådan ändring i lagstiftningen örn illojal konkurrens,

att lämnande av rabatt, som icke gives lika till alla kunder, hänföres

till de enligt lagen förbjudna åtgärderna.

Turistföreningen har anledning antaga, att Skidfrämjandet och Gymnastikfrämjandet

komma att ansluta sig till de allmänna synpunkter, som

turistföreningen här framlagt.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 28. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

Då turistföreningen även från andra håll erhållit påstötningar om rabatternas

avskaffande, måste föreningen förbehålla sig att få åt denna skrivelse

giva den offentlighet föreningen anser önskvärd.

Stockholm den 15 december 1938.

Svenska turistföreningen

ARTHUR LINDHAGEN

Carl-Julius Amiel:

FÖRENINGEN FÖR

SKIDLÖPNINGENS FRÄMJANDE

I SVERIGE

Bilaga T

Stockholm den 28 februari 1939.

Kungl. Kommerskollegium.

I anledning av Kungl. Kommerskollegii remiss den 9 dennes (D. N:r 339

och 703) angående dels en framställning från Livsmedelshandlarnes Riksförbund

avseende förbud mot rabattgivning i allmänhet, dels en i riksdagens

andra kammare väckt motion nr 63 angående viss ändring i lagen med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, tillåter sig Föreningen för skidlöpningens

och friluftslivets främjande i Sverige (Skidfrämjandet) anföra

följande.

Då Skidfrämjandet tidigare haft överläggningar med Svenska Turistföreningen

i fråga om en eventuell avveckling av rabattsystemet för våra föreningars

medlemmar, varvid de båda föreningarna lagt alldeles enahanda

synpunkter på rabattfrågan, har Skidfrämjandet även denna gång beretts

tillfälle taga del av Svenska turistföreningens utlåtande till Eder den 25

februari 1939.

Då Svenska turistföreningens uttalanden till alla delar stämma överens

med vår egen syn på denna för vår förening mycket viktiga fråga, anhåller

Skidfrämjandet härigenom få ge Svenska turistföreningens uttalanden sin

fulla anslutning.

Stockholm som ovan.

Föreningen för Skidlöpningens och Friluftslivets främjande i Sverige

S. M. FLEETWOOD

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

35

Bilaga U.

Till Kungl. Kommerskollegium.

Med anledning av den av herrar Oscar Baeckman och L. A. Björklund i

andra kammaren väckta motionen (nr 63) angående viss ändring i lagen

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, vilken motion av Kungl.

Kommerskollegium remitterats för yttrande till vissa näringslivets organisationer,

får Stockholms Detaljistförbund, som utgör topp-organisation för

19 branschföreningar inom detaljhandeln, vilka föreningar ha ett medlemsantal

inom Stockholms stad och dess förorter av sammanlagt cirka 4 000

detaljhandlare, anföra följande.

Detaljistförbundet arbetar sedan länge på att åstadkomma sunda förhållanden

inom detaljhandeln inom Stockholms stad med förorter. En av de

viktigaste programpunkterna har alltid varit att söka få bort den omfattande

och osunda rabattgivningen och förverkliga det syfte förbundet uttryckt

i det av densamma lanserade satsen »Lika pris åt alla».

Förbundet avser icke att söka åstadkomma ett slopande av alla rabattgivningar

inom detaljhandeln utan endast av den osunda rabattgivningen.

Osund är enligt Förbundets förmenande varje rabattgivning —- individuell

sänkning av försäljningspriset — som icke har sin grund i att självkostnadspriset

vid försäljningen till den rabattagande kunden är lägre än det

till den icke rabattagande. De kassa- och omsättningsrabatter, som utgå

till varje köpare, som under viss tid — vanligen ett år — köper viss kvantitet

(i värde uttryckt) varor är ekonomiskt betingad och sund. För borttagande

av densamma arbetar Förbundet icke. Den kund, som kommer i

åtnjutande av en sådan rabatt köper kontant, varigenom detaljhandlaren

undviker kreditrisk å honom. Genom storleken av sina inköp visar han, att

han värdesätter de av detaljhandelsföretaget i fråga saluförda varorna, dess

kundservice m. m. på ett sådant sätt, att han icke behöver bliva föremål för

ackvisitions- eller reklamarbete. Han har blivit en stamkund och utgör sålunda

en viss tillgång för detaljhandelsföretaget. Härför är detaljisten villig

att göra en viss ekonomisk uppoffring, som även inneslutes i kassa- och

omsättningsrabatten.

De rabatter, som en person erhåller i ett detaljhandelsföretag enbart på

grund av att han är medlem av en förening eller har anställning i ett visst

verk eller företag, sakna däremot ekonomisk grund. Rabatten utgår oavsett

huruvida kunden gör ett enstaka inköp eller flera. Självkostnaden för försäljningen

till honom är icke lägre än den för de kunder, som icke erhålla

rabatt. Den rabatt han erhåller måste därför bäras av övriga kunder, ty

genomsnittligt och i det långa loppet går den icke ut över den vinstmarginal,

som detaljisten måste betinga sig i ränta för sitt kapital och som ersättning

för sin företagarrisk.

Det har gjorts gällande, att dylika rabatter skulle medföra en ökning av

kundkretsen och därmed av omsättningen samt resultera i en sänkning av

den relativa självkostnaden. Så är emellertid i varje fall numera praktiskt

taget icke fallet. De kunder sorn förvärvas på detta sätt, torde över lag

kunna rubriceras såsom strökunder, som kräva samina kostnader som

övriga kunder. Att detaljister i så stor utsträckning som nu är fallet bevilja

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande Nr 28.

rabatter till medlemmar av t. ex. Svenska Turistföreningen, Skidfrämjandet

och Gymnastikfrämjandet samt personal anställd vid statliga verk, trots att

detaljisterna numera äro ganska allmänt medvetna om att rabattgivningen

är en nackdel såväl för handeln som för konsumenterna i gemen, torde hava

sin förklaring däri, att man saknar erforderlig grund för ett bedömande av

den risk med hänsyn till omsättningen, det skulle innebära att icke lämna

rabatt. De förut nämnda organisationerna äga ett synnerligen stort antal

medlemmar och utöva en betydande press på den enskilda detaljisten genom

att redan ett jämförelsevis betydande antal konkurrenter befinna sig bland

föreningens rabattgivare. Det är tack vare förefintligheten av dessa stora

organisationers arbete på rabattanskaffning för sina medlemmar, som näringslivets

organisationer hittills endast i relativt ringa utsträckning lyckats

komma tillrätta med den osunda rabattgivningen. Stockholms Detaljistförbund

har dock inom sitt lokala verksamhetsområde genom samarbete med

grossister och fabrikanter av vissa märkesvaror lyckats stoppa lämnandet

av rabatter å dessa varor. Förutnämnda organisationers ställningstagande

till frågan örn föreningsrabatter utgör emellertid ett till synes oöverstigligt

hinder för den osunda rabattgivningens bekämpande.

Då strävanden att stoppa denna rabattgivning genom näringslivets organs

egna ingripanden sålunda visat sig icke leda till resultat och det initiativ

till bildande av opinionsnämnder, som nyligen tagits av näringsorganisationer,

icke synes kunna komma att på detta område medföra någon förbättring

av läget, torde sunda rabattförhållanden endast kunna nås genom

nödigt stöd från lagstiftarna. Behovet av ett dylikt synes vara så mycket

större, som den florerande osunda rabattgivningen tycks hava stimulerat

till försök från detaljhandeln ovidkommande organisation att tilltvinga sig

en »rabatt» från detaljisterna i viss bransch med uteslutande motivering,

att organisationens medlemmar handskas med vara, som omsättes i branschen.

Den tendens, som bär kommer fram, är dock endast artskild men

ej väsenskild från ideella föreningars rabattanskaffning för sina medlemmar

i syfte att skapa sig förmånen av ett underlättande av medlemsackvisitionen.

Med hänsyn till vad ovan anförts får förbundet förorda en utredning av

möjligheterna att genom lagstiftning förhindra en fortsatt illojal rabattgivning.

Stockholm den 1 mars 1939.

Stockholms Detaljistförbund

P. ELOF BROLIN

Filip Oberger

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1939

916545

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.