Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 169 i första kammaren av herr Emil Andersson m. fl. och nr 246 i andra kammaren av herr Ryling m. fl.

1939-05-09 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:30, Utlåtande i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 169 i första kammaren av herr Emil Andersson m. fl. och nr 246 i andra kammaren av herr Ryling m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1939 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse

av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta motioner, nr 169 i första kammaren av herr Emil Andersson

m. fl. och nr 246 i andra kammaren av herr Ryling m. fl. I motionerna,

vilka äro likalydande, hemställes, att riksdagen ville för sin del besluta

att 7 § 2 mom. lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond skall hava

följande ändrade lydelse:

»Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning

tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning

av 9 § (löneboställets normalavkastning), samt avkastningen av fond,

som förvaltas av pastorat, beräknas till den procent, lägst två och högst

fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.»

Den nu gällande formuleringen av ifrågavarande moment avviker från

den föreslagna allenast därutinnan att det lägsta procenttal för fondavkastningen,

som Kungl. Maj:t äger bestämma, utgör tre.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för motionärernas förslag får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

Genom 1932 års reform på den ecklesiastika boställslagstiftningens

område genomfördes en genomgripande omreglering av bestämmelserna

om förvaltningen av de för prästerskapets avlönande avsedda medlen,

främst prästboställena, och om sättet för prästlönekostnadernas bestridande.

I förstnämnda hänseende innebar den nya ordningen i huvudsak,

att förvaltningen av prästboställena anförtroddes åt pastoraten

under kontroll av stiftsnämnder. Vidare vidgades möjligheterna till

försäljning av kyrklig jord. Köpeskillingen för ett försålt prästboställe

skall fonderas. Sådan fond ävensom annan fond, som är prästlönetillgång

för visst pastorat, skall förvaltas av pastoratet samt göras räntebärande

på sätt örn omyndigs medel är föreskrivet; vill pastoratet placera

fondmedel på annat sätt, skall pastoratet inhämta tillstånd därtill

Bihang till riksdagens ''protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 30.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

av domkapitlet (22 § 2 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning).

I fråga örn bestridandet av prästlönerna, vilket liksom tidigare principiellt

skulle ankomma på pastoraten, genomfördes år 1932 följande

ordning: I första hand skall därtill användas avkastningen av vederbörande

pastorats boställen och andra lokala prästlönetillgångar (fondräntor,

avgälder). I andra hand skola anlitas uttaxerade belopp (församlingsavgifter)

till ett öretal för skattekrona som Kungl. Majit för

varje år bestämmer. Erfordras ytterligare belopp, erhåller pastoratet tillskott

därför av kyrkofonden; uppstår åter överskott å avkastningen av

pastoratets prästlönetillgångar, skall hälften därav inlevereras till kyrkofonden.

För att möjliggöra balansering av kyrkofondens inkomster och utgifter

skall av varje pastorat till kyrkofonden inlevereras allmän kyrkoavgift;

dennas grundbelopp är 15 öre för skattekrona, och Kungl. Majit bestämmer

årligen hur stor del av grundbeloppet som skall för året uttagas.

Mellanhavandet mellan det enskilda pastoratet och kyrkofonden fastställes

årligen genom avräkning som upprättas av stiftsnämnden. Vid

bestämmandet av huruvida pastoratet skall erhålla tillskott från kyrkofonden,

skulle — enligt 7 § 2 mom. i lagen örn kyrkofond i dess lydelse

av år 1932 — löneboställes avkastning tagas i beräkning med belopp,

som fastställts med tillämpning av 9 § (löneboställets normalavkastning),

samt avkastningen av fond, som förvaltas av pastorat, beräknas till fyra

procent av fondens kapital. Vid bedömande av frågan huruvida överskott

å pastorats prästlönetillgångar förefinnes, har man däremot att

räkna med den verkliga avkastningen.

Av uttalandena vid tillkomsten av nyssnämnda bestämmelser i kyrkofondslagen

örn beräkningen av avkastningen av pastorats prästlönetillgångar

må anföras följande.

I propositionen nr 187 till 1932 års riksdag med förslag till ecklesiastik

boställsordning m. m. anförde föredragande departementschefen

bland annat:

»Uppskattningen av ett normalvärde å boställsavkastningen tjänar

framför allt ändamålet att möjliggöra, att tillskotten ur kyrkofonden

till pastoraten bliva oberoende av den större eller mindre omsorg, som

pastoraten nedlägga på boställsförvaltningen. Detta innebär, att ett

pastorat får tillgodogöra sig den meravkastning utöver den uppskattade

normalavkastningen, som pastoratet kan bereda sig genom en omsorgsfull

boställsförvaltning, och bära de förluster, som uppkomma genom

försummelser i samma förvaltning. Örn man lade den verkliga avkastningen

till grund för beräkningen av tillskotten, komme kyrkofonden

att taga vinsterna av pastoratets omsorger samt att lida förlusterna i

följd av deras försummelser. Genom den föreslagna anordningen vinnes

jämväl, att avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden —-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

vilket för närvarande trots det omfattande arbete, som det kräver, dock

icke fungerar tillfredsställande — helt kan upphöra.

De föreslagna anordningarna torde medgiva en tämligen enkel handläggning

av ifrågavarande ärenden. Vid årsskiftet, då maximum för församlingsavgifterna

skall fastställas för det kommande året, har man

kännedom örn hur stora belopp, som under det förflutna året utbetalts

i tillskott, vilka pastorat, som åtnjutit tillskott, samt mellan de två

åren inträdd förändring i antalet skattekronor. På grundval härav är

det möjligt att utan större besvär göra en tillräckligt noggrann överslagsberäkning

av huru lågt högsta församlingsavgiften kan sättas. Sedan

detta fastställts, kan ett biträde hos domkapitlet med tillhjälp av en

matrikel över prästlönerna, en längd över skatteunderlaget i stiftets

pastorat, en liggare över normalvärdena å avkastningen av löneboställena

och uppgifterna från pastoraten om avlöningsfondernas kapitalbelopp

lätteligen räkna ut, hur stora tillskotten bliva, varefter de utsändas

i postanvisning eller check. Att ytterligare förenkla detta förfarande

torde vara omöjligt. Då skatteunderlaget i pastoraten årligen växlar,

måste nämligen, även om högsta församlingsavgiften fixeras för fleråriga

perioder, tillskotten årligen uträknas.

För stadgandet örn ett normalvärde å fondavkastning tala enligt min

mening samma skäl, som föranlett en sådan anordning beträffande boställsavkastningen».

Mot dessa uttalanden gjorde riksdagen år 1932 icke någon erinran.

Genom lag den 8 oktober 1935 erhöll 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond

sin nu gällande lydelse, enligt vilken avkastningen av fond, som

förvaltas av pastorat, skall vid bestämmandet av huruvida pastoratet

skall erhålla tillskott till kyrkofonden beräknas till den procent, lägst

tre och högst fem, av fondens kapital, som Kungl. Majit bestämmer.

Angående tillkomsten av denna lag må nämnas följande.

I en vid 1934 års kyrkomöte väckt motion, nr 2, hemställdes, att

kyrkomötet för dess del måtte besluta ändring av nyssnämnda lagrum

av innebörd, att avkastningen af fond, som förvaltades av pastorat,

skulle beräknas till minst tre, högst fyra procent av fondens kapital,

samt att Kungl. Majit inom dessa gränser årligen skulle bestämma

räntesatsen.

Över motionen avgav statskontoret den 21 november 1934 utlåtande,

därvid ämbetsverket anförde i huvudsak följande:

Den i föreliggande motion ifrågasatta nedsättningen i procenttalet

skulle medföra en minskning av avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar

och alltså en motsvarande ökning av tillskotten ur kyrkofonden.

Enligt 8 § kyrkofondslagen skall tillses, att kyrkofondens inkomster

under året såvitt möjligt bliva lika stora som dess utgifter. En ökning

av fondens utgifter borde sålunda medföra höjning av den del av den

allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp, som skall för året uttagas. Såsom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

framgår av vad nedan visas, torde emellertid ifrågavarande inkomstminskning

för kyrkofonden icke vara av större betydelse för de beräkningar,

som läggas till grund för allmänna kyrkoavgiftens bestämmande,

och på grund härav endast undantagsvis komma att påverka resultatet

av densamma.

Enligt av stiftsnämnderna för ecklesiastikåret 1934/35 uppgjorda avräkningslängder

utgör den efter fyra procent beräknade avkastningen

av fonder tillhörande pastorat, vilka hava att för ecklesiastikåret utbekomma

tillskott av kyrkofonden, i runt tal 263,000 kronor. Avkastningen

av samma fonder beräknad efter tre procent skulle utgöra 197,250 kronor.

Skillnaden mellan dessa belopp, 65,750 kronor, utgör alltså det

ytterligare tillskottsbelopp, kyrkofonden skulle hava haft att utbetala,

därest ifrågavarande avkastning för ecklesiastikåret 1934/35 beräknats

efter tre procent.

I sitt den 1 september 1934 avgivna utlåtande angående beräkning av

den allmänna kyrkoavgiften för ecklesiastikåret 1935/36 m. m. hava

kammarkollegiet och statskontoret beräknat, att kyrkofondens utgifter

skulle för samma ecklesiastikår överstiga dess inkomster med ett belopp

av i runt tal 5,196,000 kronor. Fördelat på skattekronornas antal i hela

riket, 39,207,306 kronor, motsvarade detta en utdebitering av 13,24 öre

per skattekrona. I enlighet med ämbetsverkens förslag har Kungl. Maj:t

den 24 september 1934 bestämt, att allmän kyrkoavgift skall för ecklesiastikåret

1935/36 uttagas med 13 öre för skattekrona.

Därest vid ovanberörda kalkyl avkastningen å nu ifrågavarande fonder

beräknats efter tre procent i stället för fyra procent, borde detta

hava medfört en ökning av kyrkofondens utgifter med i stort sett samma

belopp som för ecklesiastikåret 1934/35 eller 65,750 kronor. Skillnaden

mellan fondens utgifter och inkomster skulle då uppgå till 5,261,750

kronor, vilket belopp, fördelat på samma antal skattekronor, skulle

motsvara en utdebitering av 13,42 öre per skattekrona. Även i detta

fall skulle sannolikt allmänna kyrkoavgiften hava bestämts till 13 öre

per skattekrona.

Statskontoret finner i likhet med motionärerna skäl tala för att den

ränta, varom nu är fråga, någorlunda anpassas efter läget på den allmänna

lånemarknaden. Enligt ämbetsverkets förmenande skulle detta

önskemål lämpligast tillgodoses därigenom, att befogenhet lämnas Kungl.

Majit att med hänsyn tagen till vid olika tider rådande allmänna förhållanden

besluta den ändring i räntesatsen, som kan av dessa anses

betingad. Att, såsom i motionen föreslagits, uppdraga vissa gränser för

den ränta, som må förekomma, och i lag bestämma dessa till tre och

fyra procent synes statskontoret icke böra i första hand förordas.

Med denna uppfattning i den föreliggande frågan skulle statskontoret

vilja föreslå, att de i 7 § andra stycket lag om kyrkofond den 30 augusti

1932 förekommande orden »beräknas till fyra procent av fondens kapital»

utbytas mot orden »beräknas till den procent av fondens kapital, vilken

Konungen bestämmer».

Skulle emellertid motionärernas förslag att vissa gränser böra bestämmas

för räntesättningen anses vara att föredraga, synes det statskontoret,

att, därest minimigränsen fastställes till tre procent, gränsen uppåt

samtidigt bör sättas till fem procent.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

I betänkande den 23 november 1934 i anledning av ovannämnda motion

anförde kyrkolagsutskottet i huvudsak följande:

Skulle ett pastorat icke lyckas placera sina ifrågavarande fonder till fyra

procents ränta, nödgas pastoratet själv täcka ränteskillnaden med egna

tillgångar eller, i sista hand, med uttaxerade medel. Det är uppenbart,

att det nu rådande låga ränteläget och den förefintliga tendensen till

ytterligare räntesänkning gör det ytterst vanskligt för pastoraten att

ernå den av lagen förutsatta förräntningen av fyra procent. Åtskilliga

pastorat med större prästlönefonder torde därför redan nu årligen lida

förluster på grund av ifrågavarande föreskrift. I likhet med motionärerna

och statskontoret anser därför utskottet det vara önskvärt, att den i

kyrkofondslagen föreskrivna räntesatsen för prästlönefonderna göres rörlig.

Av statskontorets utlåtande framgår, att hänsyn till kyrkofondens

ekonomiska ställning icke förhindrar införandet av en sådan anordning.

Då det tillkommer Kungl. Majit att bestämma såväl det i 7 § kyrkofondslagen

omförmälda öretalet (»maximum för försam linga avgifterna»)

som den allmänna kyrkoavgiften, synes det böra överlämnas åt Kungl.

Majit att fastställa jämväl nu förevarande räntesats.

Beträffande slutligen frågan, huruvida räntesatsens rörlighet bör vara

fullständig eller örn gränser därför böra i lagen utstakas, anser utskottet,

att i såväl pastoratens som kyrkofondens intresse vissa gränser för räntesatsens

variationer böra föreskrivas. I sådant avseende ansluter sig utskottet

till statskontorets alternativa förslag örn rörlighet mellan tre och fem

procent.

Utskottet, som upprättat lagförslag i ämnet, hemställde, att kyrkomötet

måtte för sin del antaga detta förslag, vilket sålunda innebar, att

ifrågavarande fondavkastning skulle beräknas till den procent, lägst tre

och högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämde.

Detta lagförslag blev av kyrkomötet antaget.

Sedan jämväl riksdagen antagit lagförslaget, utfärdades ovannämnda

lag av den 8 oktober 1935.

Ifrågavarande procenttal har alltsedan ingången av år 1936 enligt

Kungl. Majits förordnande utgjort tre och en halv procent.

Förevarande spörsmål örn bestämmandet av procenttalet för fondavkastning

äger samband med frågan örn dessa fonders placering. Såsom

förut nämnts stadgas i 22 § 2 mom. lagen örn reglering av prästerskapets

avlöning, att fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat, skall

förvaltas av pastoratet samt göras räntebärande på sätt örn omyndigs

medel är föreskrivet ävensom att, om pastoratet vill placera fondmedel

på annat sätt, pastoratet skall inhämta tillstånd därtill av domkapitlet.

Lagrummet erhöll denna lydelse genom 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning.

I Kungl. Majits proposition (nr 187) till 1932 års riksdag

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. föreslogs upptagande

i 22 § prästlönelagen av de bestämmelser, för vilka nu redogjorts.

Sammansatt andra lag- och jordbruksutskott, som behandlade propositionen

och i ämnet väckta motioner, tillstyrkte i utlåtande, nr 8, visst

tillägg till 22 § prästlöneregleringslagen och anförde till motivering därav

bland annat följande:

»Att de prästerliga lönetillgångarna varit placerade i fast egendom,

förklarar, att de, ehuru till stor del härrörande från 1000- och 1100- talen, kunnat bevaras till våra dagar med bibehållet värde. Utvecklingen

har emellertid, särskilt under senare tid, medfört, att en del av

prästlönejorden kommit att utbytas mot penningfonder. De nu föreliggande

förslagen örn utvidgad möjlighet till försäljning av kyrklig jord

komma sannolikt att befordra denna utveckling. Det är därför av vikt,

att frågan om de uppstående fondernas placering i värdebeständig valuta

snarast vinner sin lösning.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna lämna visserligen det

enskilda pastoratet möjlighet att efter inhämtande av domkapitlets tillstånd

placera avlöningsfond i fast egendom, men dessa bestämmelser

äro enligt utskottets mening icke tillfyllest. Även om ett pastorat ibland

kan med tillgångarna i en liten fond inköpa ett jordområde för att därmed

arrondera sitt boställe, måste nämligen möjlighet till lämplig placering

av smärre fonder i fast egendom i de flesta fall saknas. Utskottet

anser det därför vara angeläget, att möjlighet beredes till gemensam

förvaltning av ett flertal fonder. En sådan gemensam förvaltning kan

lämpligen anförtros åt stiftsnämnderna. Dessa böra för de sammanförda

fonderna företrädesvis inköpa lämpligt belägna skogsegendomar och förvalta

dessa på avkomstgivande sätt samt redovisa avkastningen till

vederbörande pastorat.

Utskottet föreslår i enlighet med det anförda, att Kungl. Majit skall

äga föreskriva, att viss fond eller visst slag av fonder skola förvaltas

av stiftsnämnden för pastoratets räkning. Därjämte bör uttryckligen

stadgas, att sådana fondmedel skola, där ej särskilda förhållanden annat

föranleda, placeras i fast egendom eller på annat lika betryggande sätt.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras angående sådan placering och

förvaltning av inköpt egendom, böra däremot meddelas av Kungl. Majit.»

Vid utskottsutlåtande! var på denna punkt fogad en reservation av

herr Sederholm m. fl., vilka ansett att ovanintagna stycke »Utskottet

föreslår —--meddelas av Kungl. Majit» bort ersättas med ett stycke

av följande lydelse:

»Frågan är icke så utredd och klarlagd, att utskottet kan taga slutlig

ställning till densamma. Utskottet anser nämligen, att innan riksdagen

fattar beslut i frågan, ett fullständigt förslag bör vara uppgjort och

framlagt. På grund av vad nu anförts, föreslår utskottet, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn utredning och förslag angående

placering av prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom,

eller annan värdebeständig valuta.»

Reservationen bifölls av riksdagen, och i enlighet med reservanternas

hemställan anhöll riksdagen i skrivelse, nr 361, hos Kungl. Majit örn

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

utredning och förslag angående placering av prästlönefonder i fast egendom,

företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig valuta.

Kungl. Majit anbefallde den 7 september 1933 kammarkollegium att

verkställa utredning och avgiva förslag angående sådan placering av

prästlönefonder som ovan omförmäles. Kollegiet har ännu icke slutfört

sitt uppdrag.

I förevarande motioner anföres bland annat:

»Den beslutade ändringen av paragrafen var betingad av en önskan

att ifrågavarande ränta anpassades efter läget på den allmänna lånemarknaden.

Genom lagändringen gavs konungen rätt att bestämma

räntan till lägst 3 procent och högst 5 procent. Under tiden efter lagändringen

har ränteläget undergått i första hand en förändring nedåt

och därefter en stabilisering, som synes oss böra föranleda en sänkning

av det lägsta procenttal till vilket konungen äger att bestämma räntan.

Det torde sålunda vara allmänt känt, att det för pastoraten praktiskt

sett numera är omöjligt att placera inflytande medel, vilka skola fonderas,

mot en till tre procent uppgående ränta.

Mot en ifrågasatt sänkning av räntan kan kanske resas den invändningen,

att ett flertal pastorat redan lyckats placera dem tillhöriga fonder

mot en ränta, som skulle motivera ett bibehållande av den gällande

lägsta gränsen för att pastoraten icke skola tillföras en icke avsedd

vinst. Vi tro icke, att detta är fallet, utan äro förvissade om att de

flesta pastorat hava sina fondmedel placerade mot en ränta som icke

obetydligt understiger 3 procent.

Redan det förhållandet att pastoraten tvingas att uttaxera större eller

mindre belopp för täckande av sina här ifrågakomna ränteförluster torde

motivera en sänkning av den gräns nedåt, som nu är fastslagen. Det

finns emellertid skäl, som på ett mera markant sätt giva anledning till

en dylik sänkning.

För närvarande torde det icke ligga i pastoratens intresse att medverka

till de försäljningar av ecklesiastik jord, som för varje dag synas

bliva alltmer aktuella. Ännu hava pastoraten kanske icke mera allmänt

uppmärksamheten fäst därå, att ju fler försäljningar som ske från boställena

och kapital, som skall fonderas av pastoraten, således inflyter

till dessa, desto större ränteförluster åsamkas pastoraten. För pastoraten

måste det därför mycket snart framstå som en viktig angelägenhet

att skydda sig mot dessa försäljningar och de därav föranledda ränteförlusterna.

Därigenom skulle en oftast önskvärd utveckling av t. ex.

planlagda samhällen kunna försvåras eller förhindras. Vi hava oss vidare

bekant att pastorat vägrat att försälja grus från pastoratet tillhörigt

grustag endast av den anledningen, att pastoratet för varje kubikmeter

grus som försäljes tillfogas ränteförlust å inflytande köpeskillingsmedel,

vilka enligt beslut av vederbörande stiftsnämnd skola fonderas.

Dessa och andra exempel göra det klart för oss att en sänkning av den

nu gällande lägsta gränsen för räntan måste åstadkommas.

Slutligen vilja vi beröra frågan örn den av Kungl. Majit bestämda

räntesatsen. Storleken av denna prövas och avgöres årligen av Kungl.

Majit och är för närvarande fastställd till 3 ''/- procent. Kungl. Majit

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

*

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

här sålunda icke funnit skäl att utnyttja det lägsta procenttal, som nu är

möjligt att tillämpa. Att vi i allt fall finna oss böra föreslå en sänkning

<lvo denna gräns beror framför allt därpå, att vi anse oss kunna utgå

ifrån att vid en blivande omprövning av procenttalet Kungl. Majit skall

finna det nödvändigt att sänka räntesatsen åtminstone ned till den

lägsta nu möjliga gränsen. Då en ändring av ifrågakomna lagparagraf

förutsätter medgivande av kyrkomöte kan en sådan väntas draga ut på

tiden och då det vidare av oss anses i högsta grad önskvärt att möjlighet

gives Kungl. Majit att nedbringa räntesatsen så att den kommer

att svara mot rådande ränteläge, hava vi funnit oss redan nu vilja

underställa frågan riksdagens prövning.»

Utskottet har i den ordning § 36 riksdagsordningen föreskriver begärt

yttrande över motionerna av statskontoret ävensom domkapitlen och

stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt Lunds och Luleå stift. De i

anledning härav inkomna yttrandena hava såsom bilagor fogats vid utskottets

utlåtande, och får utskottet beträffande innehållet i yttrandena

hänvisa till desamma.

Utskottet. Vid beräknandet av huruvida ett visst pastorat skall erhålla tillskott

av kyrkofonden för prästlönekostnadernas bestridande skall enligt det i

motionerna åberopade lagrummet, 7 § 2 mom. i lagen om kyrkofond,

avkastningen av fond, som förvaltas av pastoratet, beräknas till den

procent, lägst tre och högst fem, av fondens kapital som Kungl. Majit

bestämmer. Lagrummet erhöll denna lydelse år 1935, och procenttalet

har alltsedan dess enligt beslut av Kungl. Majit utgjort tre och en halv

procent. Det torde icke kunna bestridas att — såsom i motionerna och

i flertalet av de i förevarande ärende avgivna yttrandena framhålles —

det för närvarande möter mycket stora svårigheter för pastoraten att

kunna med reglerna för placering av prästlönefondskapital uppnå den

sålunda fastställda räntesatsen, ehuru givetvis förhållandena växla beträffande

olika fonder. Den räntesats, till vilken fondavkastningen i

enlighet med kyrkofondslagen skall beräknas, torde vara avsedd att utgöra

ett slags medelränta å det sammanlagda fondkapitalet och synes

böra så nära som möjligt ansluta sig till de faktiska ränteförhållandena.

Bestämmes fondavkastningen till högre belopp än den verkliga avkastningen,

uppkomma åtskilliga i förevarande ärende närmare utvecklade

olägenheter, såsom t. ex. med avseende å försäljning av pastoratsjord.

Det synes då med hänsyn till det nuvarande låga ränteläget och i betraktande

jämväl av osäkerheten i fråga om den framtida utvecklingen

på området icke föreligga skäl att i lagen fastlåsa ett minimum av tre

procent för ränteavkastningen. Huruvida i stället ett visst lägre minimital

bör i lagen utsättas, synes vara föremål för delade uppfattningar.

Enligt utskottets mening bör det av statskontoret redan i samband med

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

1935 års lagändring framförda förslaget om överlämnande åt Kungl.

Majit att utan några i lagen uppdragna gränser bestämma procenttalet

tagas under förnyat övervägande. Med hänsyn till ovissheten i fråga

örn kyrkomötes inkallande under innevarande år har utskottet icke ansett

det lämpligt att riksdagen nu för sin del beslutar örn lagändring

utan synes det mera ändamålsenligt att riksdagen hos Kungl. Majit gör

framställning örn utarbetande av förslag i ämnet på grundval av undersökning

rörande de faktiska rån teförhållandena beträffande ifrågavarande

fonder. Utskottet vill i detta sammanhang även uttala önskvärdheten

av att den i utskottets redogörelse omnämnda, av 1932 års riksdag begärda

utredningen angående placering av prästlönefonder i fast egendom

eller annan värdebeständig valuta — vilken fråga berörts i vissa av de

nu föreliggande yttrandena och otvivelaktigt äger viss anknytning till

förevarande spörsmål — snarast möjligt fullföljes.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning

och förslag angående ändring av 7 § 2 mom. lagen om

kyrkofond i syfte att i vidgad omfattning möjliggöra

det i nämnda lagrum avsedda procenttalets anpassning

efter de på området rådande ränteförhållandena,

Stockholm den 9 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson*, Wagnsson, Eskhult, Branting,

Gärde, Karl Johan Olsson och Caap;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Hedlund i Östersund och Lindmark,

fru Östlund samt herrar Ryberg, Olsson i Mellerud och Larsson i Hede.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

KUNGL.

STATSKONTORET

Bilaga A.

Till 1939 års riksdags första lagutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret att till riksdagens första lagutskott

inkomma med yttrande över två vid årets riksdag väckta motioner,

I: 169 och II: 246, örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond,

får statskontoret anföra följande.

I nämnda författningsrum, sådant detsamma lydde jämlikt lagen den

30 augusti 1932, stadgades, att avkastningen av fond, som förvaltades av

pastorat, skulle beräknas till fyra procent av fondens kapital.

I en inom 1934 års allmänna kyrkomöte väckt motion, nr 2, hemställdes

emellertid, att kyrkomötet måtte för dess del besluta ändring av berörda

stadgande på så sätt, att avkastningen av fond, som förvaltades avpastorat,

skulle beräknas till minst tre, högst fyra procent av fondens kapital,

samt att Kungl. Majit inom dessa gränser årligen skulle bestämma

räntesatsen. Över motionen avgav statskontoret den 21 november 1934

utlåtande och framhöll därvid, att ämbetsverket i likhet med motionärerna

funno skäl tala för att den ränta, varom nu vore fråga, någorlunda

anpassades efter läget på den allmänna lånemarknaden. Statskontoret ansåg

emellertid, att detta önskemål skulle lämpligast tillgodoses därigenom,

att befogenhet lämnades Kungl. Majit att med hänsyn tagen till vid olika

tider rådande allmänna förhållanden besluta den ändring i räntesatsen,

som kunde av dessa anses betingad. Att, såsom i motionen föreslagits,

uppdraga vissa gränser för den ränta, som kunde förekomma, och i lag

bestämma dessa till tre och fyra procent syntes icke böra i första hand

förordas.

Skulle motionärernas förslag att vissa gränser borde bestämmas för räntesättningen

anses vara att föredraga, syntes det statskontoret, att, därest minimigränsen

fastställdes till tre procent, gränsen uppåt samtidigt borde

sättas till fem procent.

Sedan kyrkolagutskottet anslutit sig till statskontorets alternativa förslag

om räntesatsens rörlighet mellan tre och fem procent, blev ett av utskottet

upprättat lagförslag av sådan innebörd av kyrkomötet antaget.

Till 1935 års riksdag avläts proposition i ämnet och antogs då av riksdagen

det framlagda förslaget — vilket överensstämde med kyrkomötets förslag

— till lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 augusti 1932 örn

kyrkofond. Ifrågavarande ändring syntes icke, framhöll statskontoret i

utlåtande den 26 september 1935, påkalla annan föreskrift från Kungl.

Majits sida än bestämmelse om den procentsats, efter vilken avkastningen

skulle beräknas, samt om giltighetstiden för denna procentsats. Statskontoret

föreslog, att räntesatsen skulle fastställas till tre och en halv procent,

och att denna räntesats skulle gälla tillsvidare, intill dess Kungl. Majit

annorlunda bestämde. Tillika föreslog statskontoret, att det skulle få ankomma

på ämbetsverket att, då omständigheterna därtill kunde anses föranleda,

till Kungl. Majit inkomma med förslag till den ändring av räntesatsen,

som kunde befinnas påkallad.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

Lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om

kyrkofond utfärdades den 8 oktober 1935 (nr 526), och bestämdes genom

Kungl. Maj:ts kungörelse samma dag (nr 527) procenttalet för kalenderåret

1936 till tre och en halv procent.

Genom beslut den 26 juni 1936 anbefallde därefter Kungl. Majit statskontoret

att avgiva förslag till bestämmande av den procentsats, som borde

äga tillämpning efter utgången av år 1936 samt örn giltighetstiden för

denna procentsats. I utlåtande den 26 augusti samma år framhöll ämbetsverket,

att den nedgång i det allmänna ränteläget, som hade inträtt efter

det hittills gällande räntesats senast fastställts, icke vore av den betydelse

att skäl förelåge för en ändring av räntesatsen. Statskontoret föreslog för den

skull, att denna måtte bliva gällande tillsvidare, intill dess Kungl. Majit

annorlunda bestämde.

Genom kungörelse den 11 sepember 1936 (nr 509) fastställdes räntesatsen

till tre och en halv procent av fondkapitalet för tid från och med den 1

januari 1937 tillsvidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda bestämde,

och anbefallde Kungl. Majit samma dag statskontoret att, då omständigheterna

därtill föranledde, inkomma med förslag till den ändring av procenttalet,

som kunde anses påkallad.

I nu föreliggande motioner har hemställts örn sådan ändring av lydelsen

av 7 § 2 mom. lagen örn kyrkofond, att de gränser, inom vilka Kungl.

Majit äger bestämma procenttalet, må fastställas till lägst två och högst

fem procent i stället för nu gällande lägst tre och högst fem procent. Då

Kungl. Majit emellertid ännu icke ens utnyttjat det lägsta procenttal,

som för närvarande är möjligt att tillämpa, synes anledning att vidtaga

ändring av ifrågavarande lagrum icke vara för handen. Skulle, med hänsyn

till ovissheten i fråga örn utvecklingen av det allmänna ränteläget,

skäl anses föreligga för ett vidgande av den ram, inom vilken Kungl. Majit

har att fastställa räntesatsen, synes detta enligt, statskontorets förmenande

lämpligast kunna ske genom att, såsom ämbetsverket tidigare framhållit,

befogenhet lämnas Kungl. Majit att — utan att några gränser härför uppdragas

— med hänsyn tagen till vid olika tider rådande förhållanden fastställa

räntesatsen.

Stockholm den 8 mars 1939.

WILHELM BJÖRCK.

Nils Spilhammar.

Börje Kull.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

UPPSALA DOMKAPITEL.

Bilaga B.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss har domkapitlet fått sig ålagt att avgiva till Eder

ställt utlåtande över två vid innevarande års riksdag väckta motioner, nr

169 i första kammaren av herr Emil Andersson m. fl. och nr 246 i andra

kammaren av herr Ryling m. fl., örn ändrad lydelse av § 7 st. 2 lagen örn

kyrkofond.

Till åtlydnad av salunda erhållet nådigt föreläggande får domkapitlet

anföra följande.

I förevarande motioner framhålles, att enligt ifrågavarande lagrum, sådant

detsamma lyder jämlikt lag av den 8 oktober 1935, nr 526, avkastningen

av fond, som förvaltas av pastorat, skall vid bestämmande av pastoratet

årligen tillkommande tillskott av kyrkofonden, beräknas till den procent,

lägst tre och högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.

Vidare erinras om, att Kungl. Majit icke funnit skäl att utnyttja det

lägsta procenttal, som är möjligt att tillämpa, i det att det av Kungl.

Majit fastställda procenttal för närvarande utgör 3 %. Motionärerna uttala

en förmodan, att de flesta pastorat hava sina fondmedel placerade

mot en ränta, som icke obetydligt understiger 3 procent och förmena därför,

att en sänkning av räntetalet är av behovet påkallat. I motionen hemställes

slutligen, att riksdagen ville för sin del besluta, att berörda föreskrift

i kyrkofondslagen skall ändras därhän, att avkastningen av sådan

fond, varom här är fråga, skall beräknas till den procent, lägst två och

högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.

Domkapitlet håller i likhet med motionärerna före, att det under nuvarande

ränteläge bereder församlingarna stora svårigheter, att placera

prästlönemedel i sådan valuta, som ger en effektiv ränta av 3 eller 3 %

procent. Det är ju nämligen att märka, att dylika medel skola jämlikt

§ 22 mom. 2 i lagen om reglering av prästerskapets avlöning (sv. förssaml.

nr 405 år 1932), göras räntebärande på sätt örn omyndigs medel är

föreskrivet, såvitt ej domkapitlet lämnar pastorat tillstånd att placera

fondmedel på annat sätt. Domkapitlet vill för den skull giva sin anslutning

till motionens syfte. Den åtgärd, som från statsmakternas sida närmast

bör ifrågakomma till vinnande av den lättnad för pastoraten i ekonomiskt

avseende, som genom motionen åsyftas, synes likväl vara, att nu

ifrågavarande ränta genom Kungl. Majits beslut sänkes till det av lagen

för närvarande angivna minimum, nämligen 3 procent.

På frågan huruvida denna minimiränta bör anses vara för hög eller ej

torde kunna anläggas skilda synpunkter. Samtidigt som det är av vikt, att

de pastorat, vilka förvalta prästlönefonder, ej över hövan betungas genom

en enligt berörda § 7 onormalt högt fixerad räntesats, är det av stort allmänt

intresse, att kyrkofondens utgifter ej onödigt uppbringas, genom att

ifrågavarande ränta sättes för lågt. Domkapitlet vill för sin del icke förorda,

att minimiräntan enligt § 7 i kyrkofondslagen må sättas lägre än till 2 v’

procent.

I detta sammanhang må upplysningsvis meddelas, att i ärkestiftet finnes

exempel på, att pastorat, efter inhämtande av domkapitlets tillstånd,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

med gott ekonomiskt resultat placerat sina prästlönetillgångar i fast egendom.

Sett på längre sikt lärer fast egendom vara det bästa tänkbara objekt

för placering av prästlönetillgångar. Med hänsyn härtill och då föreliggande

spörsmål angående avvägningen av räntan å pastoratens prästlönetillgångar

står i nära samband med frågan örn den alltmer tilltagande försäljningen

av ecklesiastik löneboställsjord, skulle domkapitlet med tillfredsställelse

hälsa vidtagandet från statsmakternas sida av åtgärder, ägnade

att på ett effektivare sätt än hittills underlätta för pastoraten att

omplacera sina prästlönefonder i fast egendom.

Vad slutligen angår frågan, huruvida riksdagen nu bör fatta ett beslut

med den av motionärerna åsyftade innebörd, vill domkapitlet, då lagen

örn kyrkofond är av kyrkolags natur, under erinran om 87 § 2 mom. regeringsformen

framhålla att, då det torde vara synnerligen ovisst örn allmänt

kyrkomöte kommer att inkallas under innevarande år — senaste kyrkomöte

hölls sistlidet år —, en hänvändelse till Kungl. Majit med hemställan

örn förslag till nästa kyrkomöte örn nu åsyftad lagändring synes vara en

mera ändamålsenlig form än den i motionen föreslagna.

Uppsala den 8 mars 1939.

På domkapitlets vägnar:

ERLING EIDEM.

J Otto Wersäll.

STIFTSNÄMNDEN I UPPSALA.

Bilaga C.

Till riksdagens första lagutskott.

Sedan stiftsnämnden anmodats avgiva utlåtande över motionerna nr 169

i riksdagens första kammare och nr 246 i andra kammaren om ändrad lydelse

av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond, får stiftsnämnden, som inhämtat

härvid fogat yttrande i ärendet av kontraktsprosten E. Birke, anföra följande.

Med motionerna åsyftas sådan ändring, att ränta å prästlönefond skall

vid avräkningen mellan pastorat och kyrkofond beräknas till den procent,

lägst två och högst fem, av fondens kapital, som Konungen bestämmer.

Avsett är sålunda, att den lägsta räntesatsen skall sänkas från tre till två

procent.

Prästlönefonder finnas numera, sedan försäljning av ecklesiastisk jord

tagit stor omfattning, i de allra flesta pastorat. Lagstiftningen på området

berör alltså pastoraten i allmänhet. Dock är att märka, att flertalet pastorat,

åtminstone ännu, endast lia smärre sådana fondbelopp, enär i regel

blott mindre jordområden avyttrats. Det stora antalet pastorat har därför

icke så stort ekonomiskt intresse av en reglering av räntefoten, då ränteskillnaden

för dem blir ringa. I det mindre antal pastorat, som ha stora

prästlönefonder, blir intresset för ränteregleringen givetvis större. Och för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

kyrkofondens del blir uppenbarligen, då alla pastoratens prästlönefonder

sammanlagda bilda högst avsevärda belopp, förevarande spörsmål av stor

ekonomisk betydelse. I detta sammanhang vill stiftsnämnden upplysa, att

under tiden den 1 maj 1933—den 31 december 1938 i ärkestiftet sålts ecklesiastisk

jord för någon över 360,000 kronor.

Av pastoratens årliga uppgifter rörande prästlönefondernas placering

framgår, att fondmedlen i de flesta fall — det gäller här i regel mindre

fondbelopp — äro placerade i banle mot vanlig inlåningsränta. Större fondbelopp

äro däremot ofta bättre placerade ur förräntningssynpunkt. Ofta

når man dock icke den nu stadgade förräntningsprocenten 3 % procent.

Det torde ock numera erbjuda mycket stora svårigheter att kunna med reglerna

för placering av prästlönefondskapital och penningmarknadens nuvarande

läge uppnå nämnda räntesats. Stiftsnämnden finner alltså fog föreligga

för en sänkning av den stadgade förräntningsprocenten, men håller

före, att minimiräntetalet ej bör sänkas lägre än till 2 Va procent. Tillräckliga

skäl synas emellertid knappast föreligga, att Kungl. Majit nu på en

gång bör gå ned till sagda minimiräntesats. Även om man på de mindre

fondbeloppen oftast icke når upp till 3 procent, vill det dock synas som

om pastoraten med erforderlig omsorg borde kunna placera större fondbelopp

till vid pass 3 procent. Å tidigare placeringar förekommer ju också

bättre förräntning. Den räntesats, som skall gälla, torde böra vara ett

slags medelränta på det sammanlagda fondkapitalet.

Förevarande spörsmål rörande reglerande av räntesatsen å prästlönefondsmedlen

står, såsom motionärerna framhålla, i nära samband med försäljningen

av prästlönejord. Stiftsnämndens erfarenhet är, att man vid

dylik jordförsäljning ofta gör en ekonomisk förlust, då räntan å köpeskillingen

ej uppgår till den årliga avgäldens belopp. Ur jordägarens synpunkt

te sig dessa försäljningar därför oförmånliga. De motiveras dock av sociala

skäl och då lagstiftaren tillerkänt dessa skäl utslagsgivande betydelse,

kan det synas konsekvent och befogat att fondränteregleringen icke blir

ett hinder för en författningsenligt avsedd jordförsäljning
I

detta sammanhang framställer sig den av kontraktsprosten Birke berörda

frågan, huruvida icke för erhållande av bättre förräntning och värdebeständigare

placering åtgärder borde vidtagas för främjande av återplacering

av prästlonefondsmedel genom inköp av fast egendom. Prosten Birke

säger härom följande:

»Men här torde en annan fråga beaktas. Skulle icke försäljningsmedlen

kunna medgivas placering på sådant sätt, att avkastningen bleve bättre?

Då skulle kyrkofonden icke behöva ansträngas eller kyrkoavgiften höjas.

Huvudparten av de ecklesiastika boställen, från vilka nu tomter eller

egna hem försäljas, hava kommit till genom sammanskott redan under

medeltiden. De hava genom århundraden utgjort en värdebeständig tillgång,

ett arv från fäderna. Vad vore naturligare än att försäljningsmedlen

från dessa boställen placerades i annan värdebeständig fast egendom? Att

endast förvandla den fasta egendomen i något så obeständigt som penningar

synes undertecknad betänkligt. Men om ett pastorat nu inköper en

fastighet och hos Kungl. Majit anhåller örn att däri få placera friköpsmeuel

och att egendomen insvnas såsom löneboställe, föreskriver Kungl. Majit,

att fastigheten skall lagfaras för Kungl. Majit och kronan samt lagfartshandlingarna

överlämnas till kammarkollegium. Detta vill naturligtvis

intet pastorat gå med på. Men örn pastoraten hade rätt — ja, varför icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

skyldighet — att, om lämpligt tillfälle yppar sig, placera inflytande försäljningsmedel

i fast egendom, helst skogsmark, lagfaren i pastoratets namn

med anteckning i jordeboken, att fastigheten såsom ecklesiastikt löneboställe

icke får intecknas eller försäljas utan Kungl. Maj:ts medgivande, då

skulle större trygghet vinnas och säkerligen även en bättre ränteavkastning

åstadkommas.»

Stiftsnämnden finner vad sålunda anförts värt synnerligt beaktande.

Detta spörsmål tarvar en snar lösning.

På grund av det anförda får stiftsnämnden förorda, att i § 7 mom. 2

lagen örn kyrkofond vidtages den ändringen, att avkastningen av prästlönefond

beräknas till den procent lägst 2 V2 och högst 5 av fondens kapital,

som Konungen bestämmer. Stiftsnämnden vill dock icke föreslå, att räntesatsen

omedelbart sänkes till 2 ]/2 procent utan synes den böra bestämmas

till 3 procent.

Uppsala den 15 mars 1939.

På stiftsnämndens vägnar:

HENRIK PETTERSON.

J. Waltersson.

Till stiftsnämnden, Uppsala.

Bilaga D.

Anmodad avgiva yttrande över i riksdagen väckta motionerna nr 169 i

första och 246 i andra kammaren örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen

örn kyrkofond får undertecknad vördsamt anföra följande.

Försäljningen av kyrklig jord enligt lag 4 januari 1927 och följdförfattningar

har redan ägt rum i betydande omfattning och kommer säkerligen

att fortsätta. Enbart i ärkestiftet har, så vitt undertecknad kunnat räkna

ut, försäljningen av kyrklig jord under fyra år uppgått till en summa av

285,798 kronor 78 öre. Det är alltså betydande belopp, som inflyta till

pastoraten. Dessa belopp skola fonderas och ränta redovisas med 3,5 procent.

De medel, som inflöto under de första åren av lagens giltighet, torde

nog lia kunnat placeras så, att de verkligen inbringa 3,5 procent eller i varje

fall så, att ränteförlusten är mycket minimal. Men de medel, som influtit

de sista åren och som för närvarande inflyta, torde icke kunna placeras så,

att de inbringa mer än allra högst 3 procent, i regel endast 2,5 procent.

Med nu gällande bestämmelser angående placering av dessa försäljningsmedel

torde ränteförlust icke kunna undvikas. Det torde också vara

obestridligt, att detta kan medföra ovillighet hos pastoraten att avhända

sig ecklesiastik jord. Då starka sociala skäl dock tala för försäljning av

kyrklig jord för beredande av egna hem, torde billigheten också kräva en

räntesänkning, så att pastoraten icke nödgas tillgripa uttaxering för att

täcka ränteförlust.

Örn en sådan räntesänkning kommer till stånd, kommer följden givetvis

att bliva, att de pastorat komma att förtjäna härpå, som lyckats placera

sina influtna försälj ningsmedel på ett förmånligt sätt. Denna omständighet

torde icke böra få inverka på frågan. Räntesatsen bör vara lika för alla.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

Motionärerna föreslå, att det lägsta procenttal, till vilket Konungen äger

att bestämma räntan sättes till 2 procent. Detta torde väl vara att gå

onödigt långt, ty 2,5 procent bör väl ett pastorat även under nuvarande

förhållanden kunna redovisa utan att lida förlust. De flesta större sparbanker

torde lämna 2,5 procent å insatta medel.

Motionärernas förmodan, att den önskade räntesänkningen icke kommer

att nämnvärt inverka på kyrkofondens ställning, kan undertecknad

icke dela. Följden blir säkerligen, att allmänna kyrkoavgiften måste höjas.

Men denna höjning drabbar rättvist, under det att nuvarande ränteförlust

drabbar orättvist.

Men här torde en annan fråga beaktas. Skulle icke försäljningsmedlen

kunna medgivas placering på sådant sätt, att avkastningen bleve bättre?

Då skulle kyrkofonden icke behöva ansträngas eller kyrkoavgiften höjas.

Huvudparten av de ecklesiastika boställen, från vilka nu tomter eller

egna hem försäljas, hava kommit till genom sammanskott redan under medeltiden.

De hava genom århundraden utgjort en värdebeständig tillgång,

ett arv från fäderna. Vad vore naturligare än att försäljningsmedlen från

dessa boställen placerades i annan värdebeständig fast egendom? Att endast

förvandla den fasta egendomen i något så obeständigt som penningar synes

undertecknad betänkligt. Men örn ett pastorat nu inköper en fastighet och

hos Kungl. Majit anhåller örn att däri få placera friköpsmedel och att egendomen

insynas såsom löneboställe, föreskriver Kungl. Majit, att fastigheten

skall lagfaras för Kungl. Majit och kronan samt lagfartshandlingarna

överlämnas till kammarkollegium. Detta vill naturligtvis intet pastorat gä

med på. Men om pastoraten hade rätt — ja, varför icke skyldighet — att,

örn lämpligt tillfälle yppar sig, placera inflytande försäljningsmedel i fast

egendom, helst skogsmark, lagfaren i pastoratets namn med anteckning i

jordeboken, att fastigheten såsom ecklesiastikt löneboställe icke får intecknas

eller försäljas utan Kungl. Majits medgivande, då skulle större trygghet

vinnas och säkerligen även en bättre ränteavkastning åstadkommas.

På grund av vad sålunda anförts får undertecknad vördsamt föreslå

att stiftsnämnden tillstyrker en sänkning av räntesatsen

å prästlönefonder till 2,5 procent,

att stiftsnämnden framhåller vikten av att frågan om

pastoratens möjlighet att placera inflytande försäljningsmedel

i fast egendom bringas till sådan lösning, som kan

accepteras av pastoraten.

Nora, Tärnsjö den 6 mars 1939.

Vördsamt

ERNST BIRKE.

Kontraktsprost.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

17

LUNDS DOMKAPITEL.

Bilaga E.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss den 24 februari 1939 har domkapitlet i Lund anbefallts

att till Eder avgiva yttrande över två vid årets riksdag väckta motioner,

nr 169 i första kammaren och nr 246 i andra kammaren, örn ändrad

lydelse av 7 § 2 morn. lagen om kyrkofond; och får domkapitlet i anledning

härav anföra följande.

Domkapitlet finner motionernas innehåll förtjänt av beaktande och de

anförda synpunkterna i viss mån berättigade. Med hänsyn emellertid till

risken att ett bifall till de i motionerna framförda önskemålen skulle kunna

bidraga till ett upprivande av principerna för 1932 års lagstiftning i ämnet

finner domkapitlet sig böra framhålla, att stor försiktighet bör iakttagas

vid behandling och beslut angående förändring, som berör dessa principer.

Lunds domkapitel den 1 mars 1939.

Å domkapitlets vägnar:

EDV. RODHE.

/ A. Neuman.

LUNDS STIFTSNÄMND.

Bilaga F.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom nådig remiss den 24 februari 1939 har stiftsnämnden i Lund anmodats

att till Eder avgiva utlåtande över två vid årets riksdag väckta

motioner — nr 169 i första kammaren och nr 246 i andra kammaren —

örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond; och får stiftsnämnden

i anledning härav anföra följande.

Stiftsnämnden vill till en början fästa uppmärksamheten på att vid avräkningen

mellan kyrkofonden och pastoraten visst pastorats avlöningstillgångar

skola upptagas till ett normalvärde avseende såväl löneboställes

avkastning som avkastning av prästerlig avlöningsfond. Det är alltså icke

tal om den verkliga avkastningen av dessa avlöningstillgångar. Löneboställes

normalavkastningsvärde skall av stiftsnämnden fastställas för i regel

10 år. Vart 10:de år skall sålunda en omprövning ske av detta värde.

Under denna 1 O-årsperiod kan ju boställets årliga avkastning högst avsevärt

variera, vilket särskilt framträder om t. ex. skogsavverkningar ej ske

varje år utan allenast vart 3:dje eller 4:de år. Självfallet gäller samma

princip beträffande fondavkastningen. Örn avkastningen skulle hålla sig

Bihang till riksdagens protokoll ISSI). .9 sami. 1 avd. Nr SO.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

under den fastställda räntesatsen under ett visst antal år, kunde ju ränteläget

bliva sådant under en annan följd av år, att ränteavkastningen överstiger

den fastställda räntesatsen. I längden skulle emellertid variationerna

i den verkliga ränteavkastningen taga ut varandra.

I den ursprungliga lydelsen av 1932 års kyrkofondslag hade räntesatsen

fastställts till 4 procent. Genom lagändring 1935 erhöll Kungl. Majit befogenhet

att fastställa räntesatsen till mellan 3 och 5 procent. En ändring

kom sålunda till stånd, som i viss mån bröt mot lagstiftningens principer.

Man ville anknyta fondavkastningen till den verkliga årliga avkastningen

genom att göra räntesatsen variabel. De nu föreliggande variationerna

vilja gå ytterligare på samma väg. Utslagsgivande för räntesatsens storlek

skulle det årliga ränteläget bliva utan hänsyn till tidigare placeringar till

möjligen högre räntesatser. Detta synes stiftsnämnden betänkligt ur synpunkten

av lagstiftningens principer.

Stiftsnämnden vill här peka på de vinster, pastoraten gjort sig genom

överskotten å skogsavverkningarna å löneboställena. Det torde nämligen

vara praktiskt taget omöjligt att på ett tillförlitligt sätt beräkna virkespriserna

under en normalavkastningsperiod. Förlusten på fondavkastningen

är försvinnande liten vid jämförelse med den vinst, pastoraten skörda av

särskilt virkesförsäljningarna. I de särskilda fallen kunna visserligen förlusterna

för pastoraten genom den beräknade fondavkastningen bliva påfallande.

Dessa pastorat med betydande fonder äro emellertid lätt räknade

— flertalet pastorat hava ganska obetydliga fonder.

Storleken av avlöningsfonderna inom stiftet uppgick den 1 januari 1937

till cirka 1,680,000 kronor. I medeltal komma sålunda på varje pastorat

inom stiftet cirka 7,600 kronor.

I motionerna har framhållits, att den fastställda räntesatsen lägger hinder

i vägen för ur social synpunkt önskvärd försäljning av ecklesiastik

jord. Stiftsnämnden, som har överinseendet över kyrklig jord inom stiftet,

taxerad till cirka 50 miljoner kronor — en avsevärd del av den kyrkliga

jorden inom riket — kan ej biträda detta omdöme. I högst få undantagsfall

har från pastoratens sida mot försäljningar använts argument av antytt

innehåll.

Stiftsnämnden lämnar här nedan en redogörelse för avslutade försäljningar

av kyrklig jord genom stiftsnämndens försorg.

Tidsperiod

Antal för-

säljningar

/-, 1933—31/i2l935

75

1936

86

1937

117

1938

105

Försäljningspris

(kr.)

91,375

185,748

275,847

92,487

Stiftsnämnden har hos Kungl. Majit tidigare uttalat önskvärdheten av

att för undvikande av det riskmoment, som förvaltningen av prästlöneboställena

medför för pastoraten, avkastningen av prästlönetillgångarna

mera skulle anknyta sig till den verkliga avkastningen an nu är förhållandet.

Från denna synpunkt sett har stiftsnämnden ej något att erinra mot

ett bifall till motionerna. Att utbryta frågan om fondavkastningen och behandla

den särskilt, skild från sammanhanget med frågan om avkastningen

från övriga prästlönetillgångar, anser emellertid stiftsnämnden vara betänkligt.

Nu avhandlade fråga bör i stället enligt stiftsnämndens förme
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

nande upptagas till behandling vid den översyn, som förr eller senare måste

komma till stånd beträffande 1932 års lagstiftning i ämnet. Lunds stiftsnämnd

den 9 mars 1939.

Å stiftsnämndens vägnar:

EDV. RODHE.

/

j Tage Gynnerstedt.

LULEÅ DOMKAPITEL.

Bilaga G.

Till riksdagens första lagutskott.

Genom remiss på nådigste befallning har domkapitlet anbefallts att till

utskottet inkomma med utlåtande över två vid årets riksdag väckta likalydande

motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond

och får domkapitlet med anledning härav anföra följande.

Enligt de uppgifter rörande pastoratens s. k. prästlönefonder, som jämlikt

22 § 3 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning innevarande

år insänts till domkapitlet, hava av de fyrtiotvå pastorat inom stiftet,

från vilka uppgifter föreligga, allenast två under år 1938 erhållit 3%

procents eller högre avkastning av sina fonder. I båda dessa fallen hava

emellertid medlen varit utlånade till vederbörande församling. Sex pastorat

hava under nyssnämnda år lyckats erhålla en avkastning av fondmedlen,

uppgående till mellan 3—3,49 procent, under det att avkastningen för

tjugotre pastorat icke uppgått ens till 2% procent av vederbörande fondkapital.

Härav framgår, att, även örn Kungl. Majit skulle komma att bestämma

den i 7 § 2 mom. lagen örn kyrkofond ifrågakomna räntesatsen

till det för närvarande lägsta möjliga eller 3 procent — något som domkapitlet

i likhet med motionärerna anser sig kunna utgå ifrån — det likväl

för de flesta pastoraten i stiftet med prästlönefonder skulle uppstå en icke

obetydlig skillnad mellan fondernas verkliga avkastning och den fingerade

avkastning, som pastoraten vid bestämmandet av tillskott ur kyrkofonden

för prästlönekostnademas gäldande så att säga hava att svara för, vilken

skillnad av pastoraten måste täckas, i sista hand genom uttaxering av

medel.

Liksom motionärerna anser domkapitlet, att detta icke är lagstiftningens

mening, och får domkapitlet med anledning härav och på grund

av vad motionärerna i sin motivering i övrigt anfört, varuti domkapitlet

anser sig helt kunna instämma, tillstyrka i motionerna föreslagen lagändring.

Luleå den 8 mars 1939.

På domkapitlets vägnar:

BENGT JONZON.

/ *

/ Halvar Klejbom.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 30.

Bilaqa H.

STIFTSNÄMNDEN

I LULEÅ STIFT

Till riksdagens första lagutskott.

_ Genom remiss på nådigste befallning har stiftsnämnden anbefallts att

till utskottet inkomma med utlåtande över två vid innevarande års riksdag

väckta likalydande motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen

örn kyrkofond.

Med anledning härav får stiftsnämnden, som tagit del av utav domkapitlet

i Luleå förebragt utredning rörande den verkliga avkastningen

under år 1938 från pastoratens i stiftet s. k. prästlönefonder, med instämmande

i vad motionärerna i sin motivering anfört tillstyrka den föreslagna

lagändringen. Luleå den 3 mars 1939.

På stiftsnämndens vägnar:

BENGT JONZON.

/ Halvar Klefbom.

i

Stockholm 1939, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

891532

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:278 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen örn kyrkofond. a1 i texten