Utlåtande i anledning av väckt motion angående förhindrande tills vidare av livförsäkringsaktiebolagens utdelning av vinst till aktieägarna m. m.
1939-05-19 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1939:32, Utlåtande i anledning av väckt motion angående förhindrande tills vidare av livförsäkringsaktiebolagens utdelning av vinst till aktieägarna m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1939 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående förhindrande tills
vidare av livförsäkringsaktiebolagens utdelning av vinst
till aktieägarna m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 333,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hermansson i Norrköping
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om skyndsamma åtgärder i syfte att tillsvidare förhindra livförsäkringsaktiebolagens
utdelning av vinst till aktieägarna samt att ävenledes tills
vidare förebygga att ömsesidiga livförsäkringsbolag med garanti- eller förlagskapital
återbetala detta till respektive garanti- eller förlagsbolag.
Beträffande de skäl som föranlett motionärens hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt
yttrande över motionen från försäkringsinspektionen. I anledning härav
har yttrande inkommit från inspektionen, som jämväl bifogat yttranden
från Svenska livförsäkringsbolags förening samt från försäkringsaktiebolaget
Skandia och livförsäkringsaktiebolaget Nordstjernan. Yttrandena hava
såsom bilagor fogats vid detta utlåtande. Utskottet får tillika hänvisa till
försäkringsinspektionens i Sveriges officiella statistik ingående tryckta berättelse
rörande enskilda försäkringsanstalter år 1937, vilken berättelse omförmäles
i vissa av yttrandena.
I fråga om de nu gällande lagbestämmelserna för försäkringsrörelsen i
vårt land vill utskottet förutskicka följande:
De i motionen åsyftade enskilda försäkringsanstalternas verksamhet regleras
i huvudsak av lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse. Däri stadgas
bl. a., att försäkringsrörelse må, förutom av statlig anstalt, drivas endast
av försäkringsaktiebolag eller av bolag eller förening, grundad på delägarnas
ömsesidiga ansvarighet (ömsesidigt försäkringsbolag). De i lagen
upptagna bolagsrättsliga bestämmelserna överensstämma i stort sett med
motsvarande stadganden i allmänna aktiebolagslagen. Dessutom finnas emellertid
åtskilliga strängare bestämmelser. Sålunda stadgas i 3 §, att å försäkringsaktiebolags
bolagsordning skall sökas Konungens stadfästelse. Avser
bolagets rörelse livförsäkring, eller avser rörelsen annat slag av försäkring
för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika upprättas bestämmelser
angående vissa grunder för försäkringsverksamheten samt därå
sökas Konungens stadfästelse. Vilka dessa grunder äro angivas närmare i
7 §, som därutinnan beträffande livförsäkringsrörelse föreskriver, att grun
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 aud. Nr 32. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
der skola upprättas bl. a. beträffande beräkning av försäkringspremier och
premiereserv samt beräkning och fördelning av den vinst, som må tillkomma
försäkringstagarna.
Beträffande ömsesidiga försäkringsbolag förekomma i 117 och 123 §§
motsvarande bestämmelser som de ovan antydda, enligt 3 och 7 §§ för försäkringsaktiebolag
gällande. Vidare stadgas i 118 §, att delägare i ömsesidigt
försäkringsbolag äro försäkringstagarna, vilka i regel svara personligen
för bolagets förbindelser, samt i 119 §, att ömsesidigt försäkringsbolag
icke må, där ej särskilda skäl till undantag förefinnas, bildas utan garantikapital.
I bolagsordningen för ömsesidigt försäkringsbolag skall enligt
121 § bl. a. angivas grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut
å bolagsstämma med särskilt angivande, där garantikapital förskjutes,
huruvida och i vilken mån delägare skall vara utesluten från rösträtt och
sådan rätt tillkomma garant. I övrigt ansluta sig reglerna för ömsesidiga försäkringsbolag
i de rent bolagsrättsliga delarna så nära som möjligt till bestämmelserna
angående försäkringsaktiebolag.
För de båda slagen av försäkringsanstalter upptagas gemensamma bestämmelser
om försäkringsfond och säkerhetsfond. Sålunda stadgas i 213 §, att de
i 7 och 123 §§ omförmälda grunderna för beräkning av försäkringspremier
och premiereserv för livförsäkring skola angiva den räntefot, det dödlighetsmått
eller andra riskmått och de antaganden beträffande omkostnaderna
som skola läggas till grund för beräkningen. Prövningen av dessa faktorer
tager huvudsakligen sikte på att antagandena skola vara fullt betryggande
med hänsyn till bolagets möjlighet att fullgöra sina åtaganden.
Tillsyn å försäkringsbolagen utövas av försäkringsinspektionen, till vilken
försäkringsbolag enligt 226 § årligen skall insända förvaltningsberättelse
jämte åtskilliga andra uppgifter. Bolag, som driver livförsäkringsverksamhet,
skall därjämte ingiva av bolagets aktuarie upprättade redogörelser,
i vilka bl. a. skall angivas i vad mån det verkliga förloppet av verksamheten
under året avvikit från de enligt 7 eller 123 § uppgjorda grunder för densamma.
I 228 § föreskrives, att örn avvikelse sker från lagen eller från bolagsordningen
eller från övriga för bolagets verksamhet stadfästa grunder,
försäkringsinspektionen äger förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som
prövas erforderliga för rättelses vinnande. Detsamma gäller, där det visar
sig, att de till redovisning av föreskriven försäkringsfond eller premieåterbäringsreserv
avsatta tillgångar icke äro tillräckliga. Finner försäkringsinspektionen
bolagsordningen eller övriga för bolagets verksamhet stadfästa
grunder icke längre vara betryggande, äger inspektionen göra anmälan därom
hos Konungen, som, där så prövas erforderligt, förelägger bolaget att
vidtaga åtgärder för rättelses vinnande. Ha åtgärder, som sålunda föreskrivits,
icke vidtagits inom förelagd tid, ankommer på Konungen att förbjuda
fortsättning av bolagets verksamhet och förordna, att bolaget skall träda i
likvidation.
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
3
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 januari 1937 tillkallades särskilda
sakkunniga att verkställa utredning angående försäkringsverksamheten.
Såsom direktiv för utredningen gäller bland annat: Utredningen bör avse
att belysa och enligt sunda försäkringsrättsliga principer tillrättalägga samtliga
de spörsmål, som äro av betydelse på försäkringsväsendets område.
Sålunda skall utredningen upptaga till behandling spörsmålet, huruvida inom
livförsäkringen vinsttilldelningen till de försäkrade inom en viss generation
bör bestämmas under särskilt hänsynstagande till avkastningen från de placeringar,
som härröra från just denna generations premieinbetalningar, eller
örn en utjämning mellan olika generationer av försäkringstagare bör ske
och i så fall i vilken utsträckning. Vidare bör undersökas frågan om vinstfördelningen
mellan olika grupper (årgångar) av försäkringstagare i de fall,
då olika premienivåer tillämpats för dessa skilda grupper. Utredning bör
verkställas angående omformning av gällande bestämmelser rörande såväl
de ömsesidiga bolagen som aktiebolagen i sådan riktning, att de i olika avseenden
möjliggöra en rationell anpassning av livförsäkringsverksamheten
efter växlande ekonomiska förhållanden. I samband härmed böra samtliga
livförsäkringen avseende stadgande!! av teknisk art granskas och underkastas
den omarbetning, som med hänsyn till vunnen erfarenhet kan anses
påkallad. Likaledes skall undersökas, huruvida och i vad mån gällande
bestämmelser rörande vilka värdehandlingar, som få användas för redovisning
av försäkringsfonden för livförsäkringar, böra revideras. Utredningen
bör klarlägga dels behovet av revision av nuvarande bestämmelser
om livförsäkringsbolagens ombud dels ock huruvida bestämmelser i detta
hänseende böra införas på skadeförsäkringens område. Annullationsfrågan
bör upptagas till undersökning för bedömande av vilka åtgärder, som böra
vidtagas för att i görligaste mån minska annullationerna utan att dock försäkringsverksamhetens
socialt önskvärda utveckling stäckes. Den hittills
tillämpade anordningen i fråga örn premiesättningen inom skadeförsäkringen
bör bliva föremål för utredning. Ytterligare bör tagas under övervägande
frågan örn försäkringsinspektionens befogenheter och tillsynsbestämmelsernas
utformning. Tillika bör övervägas, vilka åtgärder, som kunna vidtagas
till vinnande av möjlighet för en — av parterna oberoende — sakkunnig
prövning av uppkommande tvistefrågor. Utredningen bör söka utröna, på
vilka vägar ett verkligt inflytande på försäkringsbolagens ledning kan beredas
försäkringstagarna. Åtgärder böra övervägas i syfte att förebygga val
av styrelseledamöter, som överskridit viss åldersgräns. Det bör undersökas,
örn ej i försäkringstagarnas intresse möjligheter böra beredas det allmänna
att inskrida till nedbringande av oskäligt höga förvaltningskostnader. Slutligen
bör undersökas, huruvida erfarenheterna från den nuvarande lagstiftningens
tillämpning göra en revision även på andra punkter påkallad. Med
hänsyn till att aktiebolagslagstiftningen är föremål för särskild utredning
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
Utskottet.
bör dock behandlingen av frågor av rent bolagsrättslig natur uppskjutas,
till dess förslag föreligger beträffande den allmänna aktiebolagslagen.
Utredningen väntas bliva slutförd under första halvåret 1940.
Givetvis får livförsäkringsverksamhetens bedrivande icke domineras av
enskilda ekonomiska intressen utan bör verksamheten anordnas på ett ur
allmän social synpunkt ändamålsenligt sätt. Försäkringsinspektionen har
också i skrivelse den 29 januari 1938 till Svenska livförsäkringsbolags förening
i anledning av en mellan bolagen träffad överenskommelse att tills
vidare ej utdela vinst till försäkringstagarna uttalat, att inspektionen funne
det naturligt att jämväl utdelning till aktieägare och garanter av vinst härrörande
från livförsäkringsrörelsen tills vidare inställdes. I sitt i förevarande
ärende avgivna yttrande har inspektionen förklarat att den med
nyssnämnda uttalande avsåg, att en sådan åtgärd borde hava legat i bolagsledningarnas
intresse, då en fortsatt utdelning kunde för försäkringstagarna,
vilkas vinstutdelning helt inställts, te sig såsom obillig. I motionen har
bl. a. uppgivits att beträffande åtskilliga av våra livförsäkringsföretag fara
för soliditeten föreligger, väsentligen till följd av det kraftiga räntefall som
ägt rum under de sista tio åren. Något belägg för denna uppgifts riktighet
gives icke i motionen, och försäkringsinspektionen har i sitt över motionen
avgivna yttrande förklarat sig sakna kännedom örn några siffror — officiella
eller andra — på vilka ett sådant uttalande skulle kunna grundas.
Icke heller eljest vinner motionen stöd av vad i yttrandena anförts.
Såsom av utskottets redogörelse framgår är frågan om revision av bestämmelserna
rörande försäkringsväsendet föremål för utredning av särskilda
sakkunniga. Därvid torde jämväl de spörsmål som behandlas i motionen
komma att ägnas uppmärksamhet. På grund härav får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 maj 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson*, Karl Karlsson,
Karl Johan Olsson, Verner Andersson, Brandt och Anton Svensson;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark, Olsson i Mellerud,
Gezelius, Lindberg i Stockholm, Lindahl och Gustafsson i Lekåsa*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
5
Bilaga A.
KUNGL. FÖRSÄKRINGS
INSPEKTIONEN
Till
Riksdagens första lagutskott.
Genom remiss den 17 februari 1939 har Kungl. Majit anbefallt försäkringsinspektionen
att avgiva och direkt till utskottet inkomma med utlåtande
över en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 333, av
herr Hermansson angående förbud dels mot utdelning till försäkringsaktiebolags
aktieägare dels mot återbetalning av ömsesidiga försäkringsbolags
förlagskapital.
Försäkringsinspektionen, som berett Svenska livförsäkringsbolags förening
tillfälle att yttra sig, har från nämnda förening emottagit ett utlåtande
med bifogat särskilt yttrande från försäkringsaktiebolaget Skandia och livförsäkringsaktiebolaget
Nordstjernan. Då i förstnämnda utlåtande upprepade
gånger hänvisas till försäkringsinspektionens redogörelse för år 1937, får
inspektionen med nämnda skrivelser översända även denna redogörelse. I
anledning av remissen får försäkringsinspektionen anföra följande.
Försäkringsinspektionen har sig icke bekant, vad motionären avser med
uttrycket »på minussidan av soliditetsgränsen». Ett livförsäkringsbolags möjligheter
att fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna är beroende
på räntefot, dödlighet och omkostnader. Då dessa tre faktorers framtida
utveckling är oviss, måste för en balansräknings uppgörande — vilken
åtgärd ju är nödvändig för »soliditetsgränsens» bestämning — vissa antaganden
göras rörande de tre nämnda faktorernas framtida förhållande.
Härav föijer, att ett uttalande rörande »soliditetsgränsen» utan samtidigt angivande
av de antaganden rörande framtida räntefot, dödlighet och omkostnader,
vilka tillämpats vid bestämningen av denna gräns, saknar varje
som helst innebörd.
Att angiva sådana antaganden, vilka under alla omständigheter kunna
anses betryggande, är givetvis omöjligt. Skulle räntan sjunka ned till exempelvis
1 %, och denna räntenivå läggas till grund vid balansräkningens uppgörande,
komma förmodligen alla livförsäkringsbolag under »soliditetsgränsen».
Huruvida motionärens förmodan, att detsamma skulle inträffa, redan
örn räntefoten från nuvarande nivå skulle falla ytterligare någon procent,
är riktig, kan ej bedömas utan mycket ingående undersökning. (Försäkringsinspektionen
har uppfattat nämnda förmodan som hänförande sig till
nyplaceringsräntan — ej till bolagens medelränta.) Vilka de antaganden rörande
räntefot, dödlighet och omkostnader än må vara, på vilka motionären
stöder sitt uttalande, att ett tiotal av våra livförsäkringsföretag ligga
på minussidan av »soliditetsgränsen», saknar försäkringsinspektionen kännedom
örn några siffror — officiella eller andra — på vilka ett sådant uttalande
skulle kunna grundas.
De antaganden av ovan nämnt slag, som skola tillämpas av livförsäkringsbolagen
vid beräkning av premiereserven — den dominerande skuld
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
posten i livförsäkringsbolags balansräkning — finnas angivna i bolagens av
Kungl. Majit fastställda grunder. Nu gällande grunder för beräkning av premiereserven
fastställdes av Kungl. Majit efter tillstyrkande av försäkringsinspektionen
under åren 1937 och 1938. De föreskriva för alla livförsäkringsbolag
utom två bland annat ett ränteantagande av 3 %, vilket gäller
även sådana tidigare avslutade försäkringar, för vilka premien beräknats
med tillämpning av högre räntefot. Vidare innehålla grunderna vissa övergångsbestämmelser,
vilka medgiva bolagen rätt att under de närmaste åren
avsätta en viss lägre premiereserv, varigenom möjliggöres en successiv höjning
av premiereserven från det belopp, som framkom vid tillämpning av
de äldre grunderna, till det belopp, som de nya grunderna, fullt genomförda,
betinga. Innan inspektionen tillstyrkte dessa övergångsbestämmelser,
hade inspektionen övertygat sig om bolagens möjligheter att genomföra den
successiva övergången. Då livförsäkringsbolagen fullgjort de avsättningar till
premiereserv, som enligt dessa grunder krävas, måste motionärens uttalande
rörande bolagens soliditet basera sig på antaganden, vilka innebära större
säkerhet än de av Kungl. Majit fastställda grunderna. Givetvis kunna olika
uppiattningar hysas rörande bland annat den räntefot, sorn lämpligen bör
läggas till grund vid premiereservens beräkning, och inspektionen har tidigare
av bolagen begärt vissa utredningar för att kunna bätlre överblicka
de problem, som resa sig vid en eventuell övergång till lägre räntefot än
3 %. Emellertid har inspektionen icke för närvarande ansett sig böra framställa
något krav på en sådan övergång, oaktat den räntefot, på vilka premierna
för nya försäkringar baserats, för samtliga livförsäkringsbolag fastställts
till 2,5 %.
I en skrivelse den 18 januari 1938 anhöll Svenska livförsäkringsbolags förening
örn ett uttalande av försäkringsinspektionen i anledning av en mellan
bolagen träffad överenskommelse att tills vidare ej utdela vinst till försäkringstagarna.
Med hänsyn till tveksamheten, huruvida det i grunderna för
premiereservens beräkning gjorda ränteantagandet — 3 % — kunde anses
betryggande även för framtiden, uttalade inspektionen i en skrivelse den 29
januari 1938 dels att inspektionen ansåge den överenskomna åtgärden välbetänkt,
dels att inspektionen funne det naturligt, att utdelning till aktieägare
och garanter av vinst härrörande från livförsäkringsrörelsen tills vidare
inställdes. Inspektionen avsåg med senare delen av detta uttalande, att
en sådan åtgärd borde ha legat i bolagsledningarnas intresse, då en fortsatt
utdelning kunde för försäkringstagarna, vilkas vinstutdelning helt inställts,
te sig såsom obillig.
Som motionären antyder, har man att räkna med, att frågan örn utdelning
till aktieägare kommer att behandlas av den nu sittande försäkringsutredningen.
Inspektionen kan icke för sin del finna, att frågan är av den betydenhet
i ekonomiskt avseende, att ett lösbrytande av densamma från det
övriga utredningsarbetet vore påkallat, i all synnerhet som försäkringsutredningen
väntas bliva färdig under första halvåret 1940. Detsamma gäller även
frågan örn förbud mot återbetalning av ömsesidiga livförsäkringsbolags förlagskapital.
Inspektionen är för sin del ej heller övertygad örn att ett förbud
mot återbetalning av förlagskapital för samtliga bolag vore till gagn för livförsäkringstagarna.
Även motionären har såväl i förevarande motion som i
en tidigare (motion nr 605 i andra kammaren 1936) framhållit vissa olägenheter
för försäkringstagarna, som förlagskapitalets bibehållande medför.
Till stöd för, vad försäkringsinspektionen ovan anfört beträffande den eko
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
7
nomiska betydelsen av fortsatt utdelning till aktieägare i livförsäkringsbolag,
må följande siffror nämnas. Sedan övergång till lägre räntefot vid
premiereservberäkningen påbörjades i bokslutet för år 1934, ha bolagen till
premiereserven utöver, vad de tidigare gällande grunderna skulle ha betingat,
avsatt i runt tal 130 miljoner kronor. Detta belopp utgör över hälften av
den förstärkning av premiereserven, som övergången till nu gällande grunder
— fullt genomförd — beräknats kräva. Det belopp, som under de fyra åren
1934—1937 från bolagens direkta livförsäkringsrörelse gått till aktieägare
och garanter, utgör i runt tal 2 miljoner kronor, således mindre än två procent
av den samtidigt verkställda premiereservförstärkningen. Närmare hälften
av sistnämnda belopp eller 900 000 kronor härrör från ett enda bolag,
nämligen det av motionären som exempel nämnda livförsäkringsaktiebolaget
Nordstjernan. Med hänsyn till detta bolags starka ekonomiska ställning är
emellertid icke heller denna utdelning av sådan betydelse, att den skulle
kunna motivera en särbehandling av frågan.
Beträffande övriga i motionen gjorda uttalanden vill inspektionen anföra
följande.
Motionären betecknar livförsäkringsaktiebolaget Nordstjernans avsättning
till säkerhetsfond och utjämningsreserv såsom tillförda aktieägarna. Detta
är, som av lagen om försäkringsrörelse och förarbetena till densamma samt
av bolagets grunder framgår, oriktigt. Dessutom avsåg avsättningen till säkerhetsfonden
endast att öka denna fond så, att summan av densamma och
premieåterbäringsreserven skulle uppgå till det belopp, som sagda lag genom
föreskrifterna i 218 § åsyftar, vilket för närvarande ej kunnat uppnås genom
avsättning till premieåterbäringsreserven.
De förändringar beträffande livförsäkringsaktiebolaget Victorias verksamhet,
som genomfördes hösten 1936, betecknar motionären som ett fallissemang.
Försäkringsinspeklionen vill upplysningsvis meddela, att dessa förändringar
icke förorsakades av bristande tillgångar utan därav, att en allt
för stor del av tillgångarna utgjordes av värdehandlingar av sådant slag,
som inspektionen med hänsyn till lagens bestämmelser icke ansåg sig kunna
godkänna som redovisning för försäkringsfond. Vad angår motionärens i
detta sammanhang gjorda uttalande örn försäkringsinspektionens bristande
befogenhet, saknar inspektionen anledning att ingå på detsamma, då denna
fråga enligt av handelsministern givna direktiv skall behandlas av den tidigare
nämnda försäkringsutredningen.
Med stöd av vad ovan anförts får försäkringsinspektionen avstyrka bifall
till motionen.
Stockholm den 13 mars 1939.
O. A. Åkesson. Per Hasselrot. Sven J. Lindeberg.
Ragnar Wollert. H. Prawitz.
Bilaga B.
Till Kungl. Försäkringsinspektionen.
Sedan Kungl. Försäkringsinspektionen berett Svenska Livförsäkringsbolags
Förening tillfälle inkomma med yttrande över en av herr Hermansson i
Norrköping vid årets riksdag väckt motion angående förhindrande tills vi
-
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
dare av livförsäkringsaktiebolagens utdelning av vinst till aktieägarna m. m.,
får föreningen härmed anföra följande.
Motionären fotar sina yrkanden på uppfattningen, att livförsäkringsväsendet
skulle på grund av ränteutvecklingen befinna sig i ekonomiskt nödläge.
Som stöd för denna pessimistiska uppfattning göras en råd påståenden.
I den mån dessa påståenden icke avse enskilda bolag återgivas de i kommentarer
här nedan i den ordning, i vilken de återfinnas i motionen. Ett särskilt
yttrande från Försäkringsaktiebolaget Skandia och Lifförsäkrings
Aktiebolaget Nordstjernan bilägges.
1. Att döma av tillgängliga officiella siffror skulle enligt motionären situationen
vara den »att icke mindre än ett 10-tal av våra 19 livförsäkringsbolag
— -—- -— stå på minussidan av soliditetsgränsen». De officiella siffrorna
giva emellertid tvärtom vid handen, att bolagen med bibehållande av
avsevärda extra reserver och övervärden på tillgångarna år efter år kunnat
förverkliga den premiereservförstärkning, som enligt de av Kungl. Maj:t
stadfästa grunderna blivit föreskriven för övergången till lägre antagen
räntefot. Jämför också Försäkringsinspektionens berättelse för år 1937, sid.
24+, där det anföres »att amorteringen i genomsnitt skett i betydligt hastigare
tempo än som motsvarar de minimikrav, som grundernas amorteringsplan
innehålla».
Huruvida de stadfästade övergångsbestämmelserna få anses för framtiden
betryggande låter sig icke utläsa ur de officiella siffrorna. Ej heller
är det möjligt att verkställa jämförelse mellan olika bolag utan ingående
kännedom örn interna förhållanden. Även med sådan kännedom är man
emellertid här inne på ett svårbedömligt spörsmål, något som icke kan vara
obekant för motionären i hans egenskap av sakkunnig i Försäkringsutredningen.
2. Orsaken till bolagens räntesvåriglieter påstår motionären framförallt
vara, att de flesta försäkringsavtal, som avslutas, närmast äro att förlikna
vid sparkasseräkning med avtalade fasta insättningar och med av bolagen
garanterad räntefot. Detta påstående motsäges av bl. a. det förhållandet, att
kapitalutbetalningar för dödsfall och kapitalutbelalningar vid utlupen försäkringstid
väga ungefär jämnt i aktiebolagen och förhålla sig som 3: 5 i
de ömsesidiga bolagen (jmfr Försäkringsinspektionens berättelse för 1937,
sid. 89). Inom folkförsäkringen har den korta blandade liv- och kapitalförsäkringen,
vilken motionären tydligen åsyftar, större vikt än inom den stora
livförsäkringen. Det kan då vara av intresse att anföra, att i LivförsäkringsAktiebolaget
De Förenade, det enda bolag, som uteslutande meddelar folkförsäkring,
själva försäkringsmomentet har en sådan omfattning, att bolagets
överskott för år 1937 på riskrörelsen (underdödlighetsvinsten) uppgick till
ett belopp, som motsvarade 0,9 % av premiereserven vid årets början. Av
vad sålunda anförts framgår, att riskmomentet är av sådan storleksordning,
att detta lämnar en avsevärd kompensation för nedgången i räntefoten.
Ur social synpunkt är det otvivelaktigt i hög grad önskligt, att de s. k.
protektiva försäkringssätten få ökad vikt, och därpå arbetas också målmedvetet
i svenskt livförsäkringsväsende. Men då det gäller nu pågående fondlörstärkning,
ligger saken alldeles omvänt till mot vad motionären föreställt
sig. De mycket korta försäkringarna medföra för bolagen ringa ränterisk,
medan det omvända gäller långtidskontrakten. Saken illustreras kanske bäst
därav, att som regel i folkförsäkringen relativt mindre belopp behöva tagas
i anspråk för fondförstärkningarna än i den stora livförsäkringen.
Första lagutskottets utlåtande Nr 32
9
3. Motionären påstår, att, om räntan på bolagens placeringar skulle ytterligare
sjunka någon procent, detta torde innebära, att så gott som samtliga
livförsäkringsföretag skulle efter relativt kort tidrymd bliva urståndsätta att
fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser mot försäkringstagarna. Föreningen
bar genom förfrågningar övertygat sig örn, att bolagens medelränta fortfarande
i allmänhet håller sig omkring 4 % -nivån (jmfr också tabellen över
bolagens medelränta i Försäkringsinspektionens berättelse, sid. 20+). En
sänkning till 3 % skulle, tvärtemot motionärens påstående, näppeligen medföra
någon oöverkomlig svårighet för något enda av våra livförsäkringsbolag.
Örn den framtida ränteutvecklingen veta vi föga. Med hänsyn till stabiliteten
i bolagens placeringar torde dock redan nu kunna sägas, att — även om
räntan på nyplaceringar under en följd av år kommer att ligga under 3 %
— den tid är avlägsen, då medelräntan kommer att sjunka under 3 %.
Detta hindrar emellertid icke, att det kan bliva önskvärt att framskapa en
räntemarginal genom anpassning — visserligen under en avsevärd övergångstid
— till lägre räntefot än 3 %.
4. Motionärens framhållande av att livförsäkringsbolagen beslutat inställa
all utbetalning av premieåterbäring och vinst föranleder den kompletterande
anmärkningen, att bolagen alltjämt utbetala betydande belopp av tidigare
uppsamlad premieåterbäring och vinst samt att ännu år 1937 — det senaste
år, för vilket officiella statistiska uppgifter föreligga -— av årets överskott
överfördes till premieåterbärings- och vinstfonder ett sammanlagt belopp av
1 721 000 kronor (se Försäkringsinspektionens berättelse, sid. 96 och 97).
5. Motionären förbiser, att mellan vinsten till försäkringstagare och utdelningen
till aktieägare eller garanter föreligger en väsensskillnad. Vinsten till
försäkringstagarna utgör ett återbärande av för mycket erlagda premier,
som alltså måste upphöra, om premierna visa sig otillräckliga. En indragning
eller reduktion av denna vinst innebär vidare icke någon konfiskation
av medel, utan vad som innehållits kommer försäkringstagarna, och endast
dessa, till godo.
Utdelningen till aktieägare eller garanter är däremot att betrakta som
ränta å tillskjutet kapital. I flera bolag, där aktierna helt eller delvis äro
tillgångar i andra bolags livförsäkringsrörelse, skulle en indragning av utdelningen
utan verkligt tvång t. o. m. innebära ett missgynnande av de senare
bolagens livförsäkringstagare.
Är emellertid något bolags ställning sådan, att dess förmåga att infria sina
försäkringsförpliktelser måste allvarligt sättas i fråga, är det naturligtvis riktigt,
att någon utdelning icke bör förekomma, ty då är just det fall för handen,
att garantien till säkerställande av försäkringsavtalen genom aktie- eller
förlagskapitalet aktualiserats. Ett inställande av utdelningen kan givetvis
ske även av andra skäl. Så har också för 1937 skett i ett livförsäkringsaktiebolag,
utan att dess soliditet varit ifrågasatt.
6. De ömsesidiga bolagens förlagskapital äro skuldsummor, som naturligtvis
måste förräntas. Huruvida i nuvarande läge en återbetalning av förlagskapitalet
bör ske eller icke, låter sig icke generellt avgöra. Man får väga
fördelen av en för framtiden minskad ränteutgift mot nackdelen av minskad
kapitalstyrka. Att genom lagstiftning införa ett kategoriskt förbud mot återbetalning
tillsvidare av förlagskapital, kan sålunda i enskilda fall rent av
visa sig komma att skada försäkringstagarnas intressen.
Av förestående utredning framgår, att de berörda av motionären framförda
påståendena icke äro hållbara. Att dylika påståenden framförts iir
Bihang tilt riksdagens protokoll 1039. 9 sand. 1 avd. Nr 32.
2
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
synnerligen beklagligt dels med hänsyn till den märkbara oro, som de vållat
bland livförsäkringstagare i landet, dels med hänsyn till de svårigheter i anskaffningsverksamheten,
som härigenom åsamkats bolagen samt deras inspektörer
och ombud.
Under åberopande av vad sålunda anförts får föreningen hemställa, att
Kungl. Försäkringsinspektionen måtte avstyrka bifall till motionen.
Stockholm den 6 mars 1939.
För SVENSKA LIVFÖRSÄKRINGSBOLAGS FÖRENING
F. Lundberg.
Bilaga C.
Till Svenska Livförsäkringsbolags Förening.
Sedan undertecknade bolag lämnats tillfälle inkomma med yttrande i anledning
av herr Hermanssons i Norrköping motion nr 333 i andra kammaren,
få vi härmed anföra följande.
Till en början må påpekas, att motionären synes sakna kännedom om
de bestämmelser, som gälla för de svenska livförsäkringsbolagen rörande avsättning
till och disposition av säkerhetsfond och utjämningsreserv, då han
på tal om dispositionen av behållningen å Nordstjernans livförsäkringsrörelse
sammanställer utdelningen till aktieägarna med avsättningen till förenämnda
fonder under rubriken: »Summa direkt eller indirekt till aktieägarna.
» Reträffande säkerhetsfonden finnas som bekant i gällande lag om
försäkringsrörelse särskilda bestämmelser rörande avsättning till denna fond
och densammas nedsättning. Enligt Nordstjernans grunder gälla följande
bestämmelser för utjämningsreservens användning: »Utjämningsreserven må
användas endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet, sjuklighet
och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen
i dess helhet, i den mån densamma icke kan täckas av andra till framtida
förfogande avsatta medel.» Avsättningar till dessa fonder krävas under normala
tider i konsoliderande syfte. Att dylika avsättningar gjorts av Nordstjernan
i 1937 års bokslut torde i och för sig utgöra ett gott bevis på bolagets
inneboende styrka.
Med anledning av motionärens påstående att »Nordstjernans fortsatta aktieutdelning
kan knappast betraktas som något annat än ett rent finansintresse
från kapitalägarnas sida» få vi framhålla följande: Med inköpet av
Nordstjernan avsåg Skandia att genom ett intimt samarbete såväl mellan
de båda bolagen som ock mellan Nordstjernan och det av Skandia likaledes
ägda Försäkrings-Aktiebolaget Norden kunna för de tre bolagen utvinna
organisatoriska fördelar samt att därigenom för samtliga bolagen uppnå
väsentliga omkostnadsbesparingar till försäkringstagarnas fromma. De åsyftade
fördelarna hava redan kommit till synes och torde i än högre grad
komma att framträda, sedan det påbörjade samarbetet inom den inre och
yttre förvaltningen kunnat lill fullo genomföras. De besparingar, som sam
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
11
arbetet med Skandia innebär för Nordstjernan såväl yttre som inre organisation,
uppgå redan nu till ett betydande belopp jämfört med Nordstjernan
utdelning till sina aktieägare. Denna utdelning, som är maximerad till
9 % av aktiernas nominella värde, har redan långt innan Skandia övertog
Nordstjernan utgått med detta belopp.
Vidare vilja vi påpeka, att aktieutdelningen i Nordstjernan icke är beroende
av någon enskild persons intresse. Utdelningen bestämmes nämligen
uteslutande av Skandia, som jämte sina dotterbolag Försäkringsaktiebolaget
Freja och Försäkrings-Aktiebolaget Norden äger samtliga aktier i Nordstjernan
med undantag av 40 stycken å nom. 100 kr. pr styck. Då Skandia
vid Nordstjernan bolagsstämmor låtit en del av aktierna representeras av
Nordstjernan styrelseledamöter och Skandia närstående personer, har man
endast följt en allmänt utbredd praxis inom bolag, som ägas av annat företag.
Den i 1937 års styrelseberättelse redovisade årsbehållningen i Nordstjernan
har framkommit efter högst betydande extra avsättningar till premiereserven
och därmed följande motsvarande pantsättning av värdehandlingar till förmån
för bolagets försäkringstagare. Den av Kungl. Majit i grunderna fastställda
successiva förstärkningen av premiereserven, vilken skulle vara fullgjord
senast vid bokslutet för år 1945, kommer att vara helt fullgjord redan
i bokslutet för år 1938 och detta endast genom anlitandet av årliga överskottsmedel
och utan att bolagets fria fonder behöva tagas i anspråk. Det
är samtidigt vår avsikt att till förmån för försäkringstagarna ytterligare konsolidera
bolaget genom att påbörja en övergång till lägre räntefot för beräkning
av premiereserven för hela försäkringsbeståndet. Vi våga därför
påstå, att Nordstjernan tillfredsställer synnerligen höga anspråk på soliditet.
Mot motionärens sätt att jämföra Nordstjernan med »det för någon tid
sedan aktuella fallet Liv-Victoria» måste vi inlägga en bestämd gensaga. Såvitt
vi lia oss bekant har mot Nordstjernans sätt att sköta sin verksamhet
icke någon befogad anmärkning riktats. Nordstjernan arbetar med kostnader,
som ligga under genomsnittet. Med hänsyn till soliditeten torde Nordstjernan
höra till de allra starkaste av de svenska livförsäkringsbolagen,
vilket bl. a. kommer till uttryck i de fria fondernas storlek i förhållande till
bolagets rörelse.
I förbigående vilja vi framhålla, att motionären uppenbarligen misstolkat
vad som skedde ifråga örn Liv-Victoria hösten 1936. Aktiemajoriteten inköptes
av ett konsortium av fem försäkringsbolag. De nya ägarna genomförde
omedelbart sådana reformer i bolagets administration, att inga anmärkningar
av den art, som tidigare framställts mot bolaget, skulle kunna
göras av tillsynsmyndigheten.
Med anledning av vad ovan sagts angående Nordstjernans soliditet finnes
för närvarande enligt vårt förmenande icke något som helst skäl för Nordstjernan
att indraga aktieutdelningen. Beträffande Nordstjernans rätt att
giva utdelning vilja vi i övrigt endast understryka de rent principiella synpunkter
i denna fråga, som vi utgå ifrån komma att framföras i föreningens
yttrande.
Oaktat det icke kan av motionen direkt utläsas, att densamma åsyftar
även Skandia, anse vi oss böra framhålla följande.
Skandias livförsäkringsrörelse är skild från bolagets övriga rörelse. All å
livförsäkringsrörelsen uppkommande behållning med undantag för en garantränta
å 25 000 kr. tillfaller således de försäkrade. För fullgörande av
försäkringsförpliktelserna disponerar livförsäkringsrörelsen förutom över
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 32.
lagstadgade fonder även över mycket betydande fria reserver. Enbart på
grund av dessa reserver torde därför Skandias livförsäkringsrörelse såsom
sådan få anses motsvara högt ställda krav på soliditet. Liksom Nordstjernan
kommer Skandia i 1938 års bokslut att redovisa premiereserven för hela
livförsäkringsrörelsen efter 3 % räntefot, och vi hava för avsikt att omedelbart
påbörja en övergång till lägre räntefot. Livförsäkringsförbindelsernas
fullgörande garanteras dock icke endast med livförsäkringsrörelsens egna
medel utan jämväl med aktieägarnas samtliga egna fonder, vilka för närvarande
uppgå till omkring 36 milj. kr. För utdelningen till Skandias aktieägare
spelar förenämnda garantränta å 25 000 kr. icke någon roll. Med
hänsyn till livförsäkringsrörelsens starka ställning finnes emellertid icke
någon anledning för Skandias aktieägare att icke uttaga denna garantränta.
Härtill vilja vi tillägga, att motionären med tanke på Skandias utdelning
till sina aktieägare väl näppeligen kan mena, att dessa skulle avstå från utdelning,
därför att deras fonder under givna förutsättningar utgöra en extra
reserv för bolagets livförsäkringsrörelse utöver den säkerhet, som denna
rörelses egna fria reserver erbjuda. Detta så mycket mindre som livförsäkringsrörelsen
på sätt ovan antytts får anses fullt solvent och det enligt
vår uppfattning i den situation, som i dag kan överblickas, icke finnes någon
anledning befara, att aktieägarnas medel skola behöva tillgripas för fullgörandet
av bolagets förpliktelser. Avgörande för utdelningsfrågan är bolagets
ställning och vi förmena, att den utdelningspolitik Skandia fört icke ger
anledning till någon befogad anmärkning.
Slutligen anse vi oss böra framhålla, att motionen och de tidningsskriverier,
vartill densamma givit anledning, vållat en märkbar oro på flera håll
bland Nordstjernan försäkringstagare samt för en del av Nordstjernan
inspektörer och ombud medfört svårigheter och avbräck i deras yrkesmässiga
verksamhet. Vad som härvid särskilt — och enligt vårt förmenande
med fullt fog — påtalats från fältmännens sida har varit dels motionärens
enligt egen uppgift på officiella siffror fotade placering av »ett tiotal av våra
nitton livförsäkringsföretag» på »minussidan av soliditetsgränsen», vilket
av allmänheten tolkats som liktydigt med insolvens, och dels hans ovan påtalade
sammanställning av Nordstjernan och Liv-Victoria. Vi beklaga, att
en person i den förtroendeställning — riksdagsman och sakkunnig vid försäkringsutredningen
— som herr Hermansson bekläder kan finna med sin
värdighet förenligt att genom dylika uttalanden skada svensk försäkringsverksamhet.
Vi hemställa, att föreningen måtte påyrka, att motionen lämnas utan avseende.
Stockholm den 4 mars 1939.
FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLAGET SKANDIA
Ivar Sjögren.
X
LIFFÖRSÄKRINGS-AKTIEBOLAGET NORDSTJERNAN
W. Hemberg.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1939
916460
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.