Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916

1939-05-26 · 14 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:33, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 30

juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 189, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag

till

l) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik skall upphöra att gälla samt att 2 §

samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 §■

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person

än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras, vare

automobilens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock

vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan

varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den — — — skall utgå.

Föraren vare -—--till skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2, 3 oell 11 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

örn trafikförsäkring å motorfordon.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 11 §§ lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 33.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

2 §.

Med motorfordon — — — anses traktortåg.

Lagen äger ej tillämpning å motorfordon, som användes uteslutande inom

järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat område.

3 §.

Trafikförsäkring å — — — sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej

heller i anledning av skada å föraren av fordonet, med mindre försäkringstagaren

är för skadan ansvarig, eller å person, som färdas i fordonet, därest

detta brukas olovligen och han äger kännedom därom.

11 §•

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför skada,

täcka skadestånd om tillhopa trehundratusen kronor i anledning av personskada

med begränsning till sextiotusen kronor för varje skadad eller dödad

person samt om tillhopa tiotusen kronor i anledning av skada å egendom.

Beträffande omnibus skall försäkringen täcka skadestånd i anledning av

personskada med ytterligare femtusen kronor för varje person, varmed det

högsta antalet personer, som må befordras med fordonet, överstiger nio, dock

med bibehållande av den stadgade begränsningen för varje skadad eller dödad

person.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26 september

1929 (nr 300) angående försäkringsbeloppet för personskada vid trafikförsäkring

å personomnibus i yrkesmässig trafik skall upphöra att gälla.

Beträffande fordon, som vid lagens ikraftträdande är i bruk och enligt dessförinnan

gällande bestämmelser är att anse såsom lättviktsmotorcykel, skola

nuvarande bestämmelser i 2 § fortfarande äga giltighet intill den 1 januari

1940.

3) Förordning

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av

motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas

av staten.

Härigenom förordnas som följer:

För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap

och traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast

örn denne förorsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller

genom att han varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 33. 3

hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller om han brukat fordonet

utan lov.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

motorfordon, motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med

nyttjanderätt, varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1939, då kungörelsen den 26

september 1929 (nr 299) angående eftergivande i vissa fall av statens regressrätt

mot förare av staten tillhörigt motorfordon skall upphöra att gälla.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

före propositionens avlämnande inom andra kammaren väckta motioner,

nämligen nr 242 av herr Liedberg m. fl. och nr 354 av herrar Werner i

Höjen och Pettersson i Rosta.

I motionen II: 242 hemställes,

1) att riksdagen ville för sin del för ikraftträdande den 1 juli 1939 godkänna

följande i bilagor till motionen angivna förslag till ändringar i lagen

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och i lagen om

trafikförsäkring å motorfordon:

Ändringar i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd

av automobiltrafik.

4 §•

Varder i följd av trafik med automobil skada tillfogad annan med automobilen

befordrad person än föraren, vare ägaren för skadan ansvarig på

sätt i 2 § stadgas.

9 §•

Talan å---gälda skadestånd.

Den, som vill föra talan enligt första stycket, skall tillika inom nittio

dagar---— behörigen lämnat.

Försummas något----det andra.

Ändringar i lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon.

3 §.

Trafikförsäkring å motorfordon-----i följd av sådan trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras,

ej heller i anledning av skada å person, som färdas i olovligen brukat motorfordon

med kännedom örn det olovliga brukandet.

11 §•

Försäkringsgivarens ansvarighet skall för varje händelse, som medför

skada, täcka skadestånd om tillhopa etthundraåttio tusen kronor i anled
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

I

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

ning av personskada med begränsning till sextio tusen kronor för varje

skadad eller dödad person samt örn tillhopa tio tusen kronor i anledning

av skada å egendom.

I fråga örn motorfordon----skadad eller dödad person.

2) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utfärdande

av bestämmelser, som, i enlighet med vad i motionen skisserats, begränsa

statens rätt att för skada å staten tillhörigt motorfordon hålla sig till dess

förare.

I motionen 11:354 hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit

ville anhålla örn förslag till sådan ändring av lagen om trafikförsäkring å

motorfordon, att motorfordon, som uteslutande användes i jordbruksdrift

inom visst jordbruksområde med därtill hörande enskilda vägar, måtte befrias

från för motorfordon gällande försäkringsavgift.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för de i propositionen framlagda

förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,

hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till yrkandena i motionen

II: 242 hänvisas till nämnda motion.

I motionen II: 354 åberopas motiveringen i den av samma motionärer

väckta motionen 11:310, i vilken hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit ville anhålla om förslag till sådan ändring av förordningen om

automobilskatt, att motorfordon, som uteslutande användes i jordbruksdrift

inom visst jordbruksområde med därtill hörande enskilda vägar, måtte befrias

från fordonsskatt. Sistnämnda motion har, i enlighet med vad bevillningsutskottet

i av riksdagen godkänt betänkande, nr 3, hemställt, icke föranlett

någon riksdagens åtgärd.

Den gällande lagstiftningen på förevarande område innehåller i huvudsak

följande.

Ansvarigheten för skada i följd av trafik med motorfordon regleras av 6

kap. allmänna strafflagen samt lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen). Enligt 6 kap.

strafflagen skall skada, som någon genom brott tillfogar annan, av den brottslige

gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. För den händelse

den som skadan led genom eget vållande medverkat till skadan, skall

skadeståndet jämkas efter ty prövas skäligt.

Enligt bilansvarighetslagen utvidgas ansvarigheten under vissa villkor för

ägare, brukare och förare av motorfordon. Den utvidgade skadeståndsskyldigheten

omfattar skador, som tillfogas person eller egendom som ej befordras

med fordonet, och i visst fall skador å passagerare.

Bestämmelserna om skada å person eller egendom, som ej befordras med

fordonet, finnas i 2 §. Däri stadgas, i första stycket, att för sådan skada är

automobilens ägare ansvarig, ändå han ej är till skadan vållande; dock är ägaren

från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan var
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

5

ken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren. Enligt

andra stycket i 2 § skall, om den, som skadan led, genom eget vållande

därtill medverkat, rätten bestämma efter ty för varje fall prövas skäligt, om

och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå. I tredje stycket föreskrives,

att föraren lika med ägaren skall vara pliktig ersätta sådan skada,

som i första och andra styckena sägs, där ej av omständigheterna framgår, att

föraren icke varit vållande till skadan. Bestämmelserna om ansvarigheten

gentemot passagerare finnas i 4 §. Däri stadgas, att örn i följd av trafik med

automobil, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, under dess användande

för sådant ändamål skada varder tillfogad någon, som med automobilen

befordras, och föraren är därtill vållande, ägaren skall vara pliktig

ersätta skadan. Har den, som skadan led, genom eget vållande därtill medverkat,

skall skadeståndet jämkas efter ty som skäligt prövas. Har skadan

drabbat passagerare i privatfordon, ligger ansvarigheten endast å den som

bevisligen vållat skadan.

Brukar någon utan lov annans motorfordon, skall jämlikt 6 § brukaren i

stället för ägaren svara för den skada, som därunder inträffar.

Till säkerhet för skadeståndsansvarighet, som åvilar ägare, brukare eller

förare enligt 6 kap. strafflagen och bilansvarighetslagen, stadgas i lagen

den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen)

skyldighet att ha motorfordonet trafikförsäkrat. Lagen äger ej tilllämpning

å sådan velociped med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt

icke förefinnes; under denna definition ingå lättviktsmotorcyklar. Huvudbestämmelserna

rörande trafikförsäkringens omfattning finnas i 3 §, som

har följande lydelse:

''Trafikförsäkring å motorfordon skall dels för den, som på grund av

skada i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad

till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att

utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren

ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot

den ansvarighet för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan

trafik.

Utan särskilt åtagande är dock försäkringsgivaren icke ansvarig i anledning

av skada å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras, ej

heller i anledning av skada å person, som färdas i fordonet, med mindre

försäkringstagaren är för skadan ansvarig.’

Försäkringsgivarens ansvarighet skall enligt 11 § för varje händelse som

medför skada täcka skadestånd om tillhopa högst 60,000 kronor i anledning

av personskada med begränsning till 20,000 kronor för varje skadad eller

dödad person samt om tillhopa högst 10,000 kronor i anledning av skada å

egendom. I fråga om motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten,

äger Kungl. Majit föreskriva högre försäkringsbelopp, dock med

bibehållande av begränsningen för varje skadad eller dödad person. Kungl.

Majit har med stöd härav genom kungörelse den 26 september 1929 föreskrivit,

att vid trafikförsäkring å personomnibus, vilken mot ersättning tillhandahålles

allmänheten, försäkringsbeloppet för personskada skall, med bi
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

behållande av den i nämnda paragraf stadgade begränsningen för varje skadad

eller dödad person, utgöra ytterligare 5,000 kronor för varje person, varmed

det högsta antal passagerare, som må befordras med fordonet, överstiger

sju.

Mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren råder rörande regressrätten

i princip avtalsfrihet. Enligt de av försäkringsanstalterna allmänt tilllämpade

försäkringsvillkoren stadgas regressrätt från försäkringsgivarens

sida mot försäkringstagaren endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet men

däremot icke vid enkelt vållande. Då enligt 20 § trafikförsäkringslagen föraren

i regresshänseende skall intaga samma ställning som försäkringstagaren,

gäller nämnda stadgande i försäkringsvillkoren även till förmån för

föraren.

Försäkringsplikten avser, enligt 1 §, motorfordon som är registrerat här i

riket eller utan registrering här brukas i trafik. Med motorfordon förstås

i lagen, enligt 2 §, varje för färd på marken avsett, för person- eller godsbefordran

inrättat fordon, som för framdrivande är försett med kraftmaskin

(motor) och icke löper på skenor. Som motorfordon skall dock icke

anses traktortåg. Lagen äger ej tillämpning å sådan velociped med hjälpmotor,

för vilken registreringsplikt icke förefinnes, ej heller å motorfordon,

som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat

dylikt inhägnat område.

Från försäkringsplikt äro enligt 4 § trafikförsäkringslagen fritagna: medlem

av konungahuset, staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem

av främmande regerande furstehus eller, enligt vad Konungen under villkor

av ömsesidighet därom förordnar, utlänning som tillhör främmande

stats härvarande beskickning eller konsulat. Örn sådan ägare av motorfordon

icke tagit trafikförsäkring och i följd av trafik med fordonet uppstå1- skada, för vilken staten eller kommunen eljest icke enligt lag är ansvarig,

är staten eller kommunen enligt nämnda lagrum pliktig att till den som

lidit skadan utgiva vad denne skulle ägt utfå av försäkringsgivaren, örn

trafikförsäkring funnits.

Beträffande förarnas ersättningsskyldighet för skador i följd av trafik

med statens motorfordon uttalade chefen för justitiedepartementet i propositionen

om trafikförsäkringslag till 1929 års riksdag (nr 99, sid. 27),

att det syntes skäligt, att staten beredde sina anställda samma skydd, som i

regel tillkomme förare i enskild tjänst genom trafikförsäkringen. Kungl.

Maj:t ville därför, om riksdagen ej häremot uttalade någon erinran, vidtaga

de åtgärder, som erfordrades för att förare av statsverkets motorfordon

skulle kunna vid inträffande olyckshändelser frikallas från skadeståndsplikt

i samma utsträckning, som örn trafikförsäkring tagits. I det av riksdagen

godkända utlåtandet av första lagutskottet (nr 14) i anledning av propositionen

förklarade sig utskottet icke lia någon erinran häremot. Sedermera

förordnades i en kungörelse den 26 september 1929, att om trafikförsäkring

icke tagits å staten tillhörigt motorfordon, staten icke finge för vad

den fått utgiva i ersättning i följd av trafik med fordonet hålla sig till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

7

föraren, i den mån denne vid trafikförsäkring utan förbehåll skulle varit

fri från försäkringsgivarens krav. Någon befrielse för förare av statens motorfordon

från skyldighet att ersätta skador å fordonen eller andra skador,

som ej täckas av trafikförsäkringen, finnes däremot ej stadgad.

I skrivelse den 9 april 1935 (nr 158) anhöll riksdagen, alt Kungl. Maj:t

måtte verkställa skyndsam utredning rörande ändringar i reglerna om ansvarighet

för skada i följd av trafik med motorfordon och örn trafikförsäkring

i de hänseenden, vilka ifrågasatts i ett av första lagutskottet avgivet utlåtande

(nr 36), samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. I utskottets utlåtande förordades i huvudsak, att till övervägande

upptoges frågan örn trafikförsäkringens omändring till en olyckfallsförsäkring

i nära överensstämmelse med försäkringen för olycksfall i arbete,

varvid försäkringsskyddet skulle avse passagerare i motorfordon i samma

omfattning som fotgängare. I stället för de nuvarande maximeringarna

av försäkringsbeloppen skulle införas föreskrifter om att sjukpenning eller

livränta icke finge överstiga visst belopp per dag, respektive år. Den personliga

skadeståndsskyldigheten för förare, ägare eller brukare av motorfordon

skulle inskränkas till att gälla endast vid fall av eget styrkt vållande.

I skrivelse den 10 december 1935 till Kungl. Majit hemställde vidare försvarsverkens

civila personals förbund, statstjänarnas centralorganisation,

svenska järnvägsmannaförbundet samt telegraf- och telefonmannaförbundet,

att till skydd för förarna av staten tillhöriga motorfordon åtgärder måtte vidtagas,

så att vederbörande statsmyndigheter, som under sin förvaltning använde

motorfordon, bemyndigades att trafikförsäkra fordonen såväl mot

skada därå som ock mot skada å person eller annan egendom. Härigenom

skulle förare av sådana fordon erhålla en förbättrad rättsställning vid inträffade

skadefall.

Den 7 maj 1937 tillkallade chefen för justitiedepartementet, enligt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 23 april samma år, sakkunniga för utredning rörande

en reform av gällande rättsregler örn trafikförsäkring och om ansvarighet

för skada i följd av trafik med motorfordon.

De sakkunniga avgåvo den 1 oktober 1938 betänkande med förslag till trafikförsäkringslag

jämte därmed sammanhängande författningar (stat. off.

utr. 1938:27). Förslaget innebar en genomgripande omreglering av hithörande

lagstiftning, särskilt i syfte att utvidga trafikförsäkringen till att omfatta

även olyckshändelser. Vidare föreslogos utsträckt försäkripgsskydd för

passagerare i motorfordon samt höjning av försäkringssummorna. Lättnader

i skadeståndsskyldigheten skulle beredas förarna av statens motorfordon.

I anslutning till ett av 1937 års trafiksäkerhetssakkunniga den 30 juli

1938 avgivet betänkande angående lättviktsmotorcyklar föreslogs, att det i

nuvarande lag stadgade undantaget från försäkringsplikt för sådana fordon

skulle utgå. I organisatoriskt hänseende föreslogos icke några mera genomgripande

ändringar i gällande ordning. Liksom hittills skulle försäkringen

under kontroll av försäkringsinspektionen omhänderhavas av de anstalter,

som erhållit Kungl. Maj:ls tillstånd att driva trafikförsäkringsrörelse.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

Yttranden över betänkandet i dess helhet lia efter remiss avgivits av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads,

Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västerbottens län, försäkringsinspektionen,

riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,

trafikförsäkringsanstalternas nämnd, försäkringsjuridiska

föreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens

förening, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund,

motorförarnas helnykterhetsförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,

svenska motorförbundet, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, svenska transportarbetareförbundet, svenska handelsarbetareförbundet

och cykelfrämjandet, cyklisternas riksförening. Dessutom ha över

vissa delar av betänkandet avgivits yttranden av medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen,

domänstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

fullmäktige i riksbanken, statstjänarkartellen, försvarsväsendets

underbefälsförbund, statstjänarnas centralorganisation, svenska landskommunernas

förbund, svenska stadsförbundet, de svenska vägstyrelsernas

förbund och svenska kommunalarbetareförbundet.

I yttrandena ha från en del håll invändningar gjorts mot förslagets huvudprinciper.

Sålunda har från motororganisationernas sida förslaget om försäkringens

utsträckning till att omfatta olyckshändelser mött bestämt motstånd.

Jämväl med avseende å formerna för försäkringens ordnande ha meningarna

i yttrandena gått isär. I detta hänseende må endast nämnas, att av

försäkringsinspektionen upptagits frågan örn inrättande av en centralanstalt

för trafikförsäkring, vilken fråga ej berörts i betänkandet. Med hänsyn till

de invecklade och svårlösta spörsmål som här uppkomma har departementschefen

funnit frågan om en fullständig revision av lagstiftningen erfordra ytterligare

utredning och därför ej nu kunna föreläggas riksdagen.

Departementschefen har emellertid därjämte framhållit, att de sakkunnigas

förslag på ett par viktiga punkter i princip vunnit allmänt gillande i yttrandena,

nämligen i fråga örn passagerarskyddets utsträckning, försäkringssummornas

höjning samt lättnader i skadeståndsskyldiglieten för förare av staten

tillhöriga motorfordon. Enligt departementschefen är behovet av nya bestämmelser

på dessa punkter så trängande, att det bör övervägas att redan

nu provisoriskt avhjälpa bristerna i gällande ordning i dessa delar. I propositionen

har .därför samtliga dessa spörsmål upptagits till behandling.

I detta sammanhang har i propositionen även upptagits frågan om inföiande

av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar. Förslag rörande ändrade

bestämmelser i övrigt om sådana fordon har, efter föredragning av chefen för

kommunikationsdepartementet, genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition,

nr 225, förelagts riksdagen för yttrande. Nämnda proposition har behandlats

av sammansatt bevillnings- och andra lagutskott, som numera i

avgivet utlåtande, nr 4, i de delar som äro av betydelse för förevarande ärende

lämnat förslagen utan erinran.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 33. y

Efter en redogörelse för de sakkunnigas förslag i de nu upptagna delarna

samt de däröver avgivna yttrandena anför chefen för justitiedepartementet

vid remissen till lagrådet den 3 mars 1939 av de nu framlagda lagförslagen

följande: _

»Såsom inledningsvis framhållits befinner sig frågan om en fullständig revision

av lagstiftningen om ansvarighet för skada i följd av trafik med motorfordon

samt om trafikförsäkring icke i sådant läge, att förslag^ härom

nu kan underställas riksdagen. Sålunda tarva bland annat spörsmålen om

trafikförsäkringens utsträckning till att omfatta även skador genom olyckshändelser

och örn försäkringens organisation ytterligare undersökningar och

överväganden. __

Den utredning som förekommit har emellertid visat att det föreligger ett

trängande behov av att omedelbart inom ramen av bestående ordning lösa

vissa frågor. Härvid avses frågorna om försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar,

om utsträckt skydd för passagerare i motorfordon,^ om höjning av

försäkringssummorna samt örn vissa lättnader i skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, som tillhöra eller nyttjas av staten. En reform i

dessa hänseenden synes ej heller behöva föregripa ett ställningstagande till

de övriga frågor som i de sakkunnigas betänkande och yttrandena behandlats.

Framhållas må, att i en motion vid årets riksdag (nr 242 i andra kammaren)

yrkanden framställts om lagstiftning i sistnämnda tre hänseenden på

grundval av de sakkunnigas förslag.

Anledningen till att lättviktsmotorcyklar i trafikförsäkringslagen

undantagits från försäkringsplikt torde framför allt ha varit svårigheten

att utöva kontroll över försäkringspliktens behöriga fullgörande. Enligt det

förslag till ändringar i motorfordonsförordningen som senare i dag kommer

att anmälas av chefen för kommunikationsdepartementet skall emellertid registreringsplikt

införas för lättviktsmotorcyklar. I samband därmed har chefen

för nämnda departement uttalat att försäkringsplikt hör införas även

för lättviktsmotorcyklar. Till detta uttalande kan jag ansluta mig. Det i

2 § trafikförsäkringslagen stadgade undantaget från försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar

synes sålunda böra utgå. Jag anser mig, efter samråd med

chefen för kommunikationsdepartementet, jämväl kunna ansluta mig till

de sakkunnigas förslag, att försäkringen av lättviktsmotorcyklar bör ske mot

årlig premiebetalning i samma ordning som gäller för motorfordon i allmänhet.

Jag vill understryka angelägenheten av att försäkringen av försäkringsanstalterna

planlägges så, att omkostnaderna i möjligaste mån nedbringas.

De nuvarande begränsningarna av skyddet för passagerare i

motorfordon i förhållande till icke-passagerare avse i huvudsak dels att den

omkastade bevisbörderegeln enligt bilansvarighetslagen ej gäller till förmån

för passagerare, dels ock att den i samma lag för ägaren stadgade ansvarigheten

för förarens vållande endast avser passagerare i fordon som brukas

i yrkesmässig trafik.

Dessa begränsningar torde med den omfattning biltrafiken tagit numera

i stort sett sakna berättigande.

Bihang lill riksdagens protokoll 1039. !) sunil. lard. Nr 33.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i() Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

Den utsträckning av passagerarskyddet sorn sålunda är påkallad bör, såsom

de sakkunniga föreslagit, i princip omfatta alla som färdas i fordonet

utom föraren. Att göra undantag för bilägare, när han är passagerare i eget

fordon, eller för hans familjemedlemmar torde ej vara befogat. Däremot synes

försäkringen, såsom de sakkunniga föreslagit, icke böra omfatta skada å

den som färdas i ett olovligen brukat fordon och därvid äger kännedom om

att fordonet brukas olovligen.

Enligt de statistiska beräkningar, som på de sakkunnigas föranstaltande

verkställts, skulle ett likställande i ersättningshänseende av passagerare med

icke-passagerare enligt de sakkunnigas förslag medföra en höjning av försäkringspremierna

med något iner än 4 procent. Även om dessa beräkningar

av naturliga skäl icke kunnat bliva annat än approximativa, torde

dock förslaget ur kostnadssynpunkt ej ge anledning till betänkligheter, i all

synnerhet som det i viss utsträckning skulle komma försäkringstagarna själva

till godo.

Med hänsyn till det anförda torde bilansvarighetslagen böra ändras så, att

4 §, vilken innehåller särbestämmelsen örn skydd för passagerare i vissa fall,

upphäves samt att ägarens och förarens ansvarighet enligt 2 § utsträckes

till att avse skada som i följd av trafik med motorfordon tillfogas annan person

än föraren. Någon ansvarighet för ägaren för det fall att fordonet olovligen

brukas uppkommer ej härigenom. Enligt 6 § bilansvarighetslagen

skall nämligen i sådant fall den olovlige brukaren svara i ägarens ställe.

... ^.UVUdregeln * 3 § första stycket trafikförsäkringslagen är visserligen, att

försäkringsgivaren är ansvarig för skadestånd, som på grund av trafik med

fordonet åvilar dess ägare, brukare eller förare. Enligt andra stycket i

samma paragraf gäller dock i fråga om skada å person, som färdas i fordonet,

det undantag från denna regel, att försäkringsgivaren icke svarar för

skadan, örn försäkringstagaren icke är ansvarig därför. I överensstämmelse

med den i 2 § bilansvarighetslagen vidtagna ändringen torde 3 § andra

stycket trafikförsäkringslagen böra ändras så, att undantaget från försäkringsgivarens

ansvarighet i fråga örn personer, som färdas i fordonet, avser

sådan skada å föraren av fordonet, för vilken försäkringstagaren ej är ansvarig.

Försäkringsgivarens ansvarighet enligt 3 § trafikförsäkringslagen är vidsträcktare

än försäkringstagarens personliga skadeståndsskyldighet därutinnan

att ersättning på grund av försäkringen utgår till den, som skadas i

följd av trafik med ett olovligen brukat motorfordon, såvida han ej färdas

i fordonet. Såsom nämnts är ägaren icke ansvarig för skador som förorsakas

genom fordonets olovliga brukande. Då såsom förut framhållits ersättning

på grund av försäkringen icke bör utgå, örn fordonet brukas olovligen,

till den som färdas i fordonet och äger kännedom om det olovliga

brukandet, erfordras ett tillägg till 3 § andra stycket sistnämnda lag av det

innehåll att försäkringsgivaren i sådant fall icke är ansvarig för skadan.

Jag övergår härefter till frågan om försäkringssummornas höjning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

II

Av vad i det föregående anförts framgår, att särskilt med hänsyn till det

förändrade ränteläget försäkringssummorna för personskada numera äro

otillräckliga. De sakkunniga ha föreslagit en tredubbling av beloppen, vilket

beräknats medföra en premiehöjning av omkring 8 procent.

I några yttranden har yrkats, att maximeringen av försäkringsbeloppen

för personskada helt skulle utgå. Enligt av försäkringsinspektionen införskaffad

utredning skulle detta medföra en ytterligare premiehöjning av omkring

1.3 procent å nuvarande premier. I ett yttrande har vidare föreslagits,

att försäkringssummorna skulle fyrdubblas till 80,000, respektive 240,000

kronor.

Att i detta sammanhang i fråga örn personskador helt frångå principen

om maximerade försäkringsbelopp anser jag icke böra ske. Det av de sakkunniga

beträffande varje skadad eller dödad person föreslagna maximibeloppet

60,000 kronor torde få anses väl avvägt. Däremot synes maximibeloppet

för varje händelse som medför skada böra höjas utöver vad de sakkunniga

föreslagit och fastställas till 300,000 kronor, ökningen i premierna

genom en dylik ytterligare höjning torde endast utgöra en obetydlighet.

Vad angår omnibussar lia de sakkunniga föreslagit ett par smärre avvikelser

från gällande bestämmelser. Sålunda skall förhöjningen av försäkringssummorna,

5,000 kronor per person, gälla för alla omnibussar och ej endast

dem som användas i yrkesmässig trafik samt vidare för varje person,

varmed det högsta antal personer, som må befordras med fordonet, överstiger

nio, i stället för enligt nuvarande bestämmelser sju passagerare. Förstnämnda

ändring är uppenbarligen motiverad av försäkringsskyddets utsträckande

till passagerare även i privatfordon. Den andra ändringen har

föreslagits för att få överensstämmelse med den i 1936 års motorfordonsförordning

införda definitionen på omnibus. Därmed avses nämligen enligt

1 § 1 mom. nämnda förordning automobil, som är byggd för befordran av

ett större antal personer än nio, vare sig densamma är avsedd för befordran

av gods eller icke.

1 ett par yttranden har framhållits, att beloppet 5,000 kronor vore för

lågt och borde höjas. Vidare har i ett yttrande påpekats, att bestämmelsen

även borde tillämpas a lastbilar, som fa användas för befordran av större antal

personer än nio.

I dessa hänseenden torde emellertid, särskilt med hänsyn till den föreslagna

höjningen av försäkringsbeloppet för varje händelse som medför skada,

icke föreligga tillräckliga skäl att avvika från de sakkunnigas förslag.

Bestämmelserna örn den särskilda höjningen av försäkringssummorna för

omnibussar torde böra intagas i 11 § trafikförsäkringslagen. Den i detta

lagrum nu stadgade bestämmelsen örn rätt för Konungen att i fråga örn

motorfordon, som mot ersättning tillhandahålles allmänheten, föreskriva

högre ersättningsbelopp än i övrigt stadgas bör sålunda utgå.

Tillräckliga skäl att höja försäkringssumman för egendomsskador 10,000

kronor lärer, såsom de sakkunniga också funnit, icke föreligga.

Den ökning av nuvarande försäkringspremier, som uppkommer genom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

den nu föreslagna utvidgningen av passagerarskyddet och höjningen av försäkringsbeloppen,

torde med all sannolikhet icke komma att nämnvärt överstiga

12 procent. Från motorfolkets sida ha icke framställts några invändningar

mot denna ökade belastning.

Frågan om i vad mån särskilda lättnader i skadeståndsskyld

i g h e t e n böra beredas förare av motorfordon, vilka tillhöra

eller nyttjas av staten, sammanhänger uppenbarligen nära

med utsträckningen av trafikförsäkringen i allmänhet. Såsom förut nämnts

har genom kungörelsen den 26 september 1929 angående eftergivande i vissa

fall av statens regressrätt mot förare av staten tillhörigt motorfordon föraren

kommit i samma läge, som örn fordonet varit trafikförsäkrat. Detta innebär,

att statens regressrätt mot föraren är inskränkt till sådana fall, då denne

förorsakat skada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Genom passagerarskyddets

utsträckning och försäkringssummornas höjning kommer förarnas

ställning att avsevärt förbättras. Emellertid återstår oreglerad frågan

örn förarens ansvarighet för skador å fordonet samt å egendom som därmed

befordras, i vilka fall staten har regressrätt mot föraren även vid enkelt

vållande.

De sakkunnigas förslag innebär, att förare av staten tillhörigt motorfordon

skulle befrias från skyldighet att gälda skada som tillfogas staten i följd

av trafik med fordonet, såvida han icke förorsakat skadan uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet eller genom att han varit så påverkad av starka

drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar,

eller han brukat fordonet utan lov. Någon meningsskiljaktighet örn

det befogade i en dylik bestämmelse torde ej föreligga.

Från militärmyndighetemas sida har påpekats, att lättnaderna borde tillkomma

även förare av stridsvagnar och andra militära specialfordon. Uppenbarligen

tala starka skäl för en sådan utvidgning. Bestämmelserna torde

därför böra avse icke blott motorfordon utan även motorredskap och traktortåg.

Dessa uttryck användas här i samma bemärkelse som i motorfordonsförordningen.

Även i ett annat hänseende anser jag särskilt hänsynen till militära förhållanden

böra kräva en utvidgning av bestämmelsernas tillämplighetsområde.

Staten äger nämligen för krigsmaktens behov taga motorfordon och

andra transportmedel i anspråk med nyttjanderätt. I anledning därav torde

böra stadgas, att lättnaderna även skola tillkomma förare av motorfordon,

motorredskap och traktortåg, som innehaves av staten med nyttjanderätt,

varmed följer befogenhet att anställa förare å fordonet.

Nu berörda bestämmelser angående förare av fordon, som äges eller nyttjas

av staten, torde böra intagas i en förordning, som antages av Konung och

riksdag.

De i ett par yttranden framställda yrkandena, att förarna av statens motorfordon

även skulle beredas lättnader i skyldigheten att ersätta skador å

med fordonen befordrad egendom, som ej tillhör staten eller för vilken

staten ej är ansvarig, torde däremot ej i förevarande mera begränsade sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

13

manhang böra upptagas till behandling. Ej heller torde nu kunna upptagas

frågan om beredande för kommunalanställda förare av samma lättnader som

föreslagits för förare av statens motorfordon.

Tiden för författningarnas ikraftträdande torde böra bestämmas till den

1 juli 1939, dock med visst undantag beträffande 2 § trafikförsäkringslagen.

Det inom kommunikationsdepartementet utarbetade förslaget örn införande

av registreringsplikt för lättviktsmotorcyklar innebär nämligen, att sådan

skyldighet skall inträda från och med den 1 juli 1939, men att beträffande

fordon, som före nämnda dag är i bruk och enligt dessförinnan gällande bestämmelser

är att anse såsom lättviktsmotorcykel, nuvarande bestämmelser

fortfarande skola äga giltighet intill den 1 januari 1940. Då försäkringsplikten

är ansluten till registreringen, torde motsvarande övergångsbestämmelse

erfordras beträffande trafikförsäkringen.»

De genom propositionen framlagda författningsförslagen hava utarbetats i

enlighet med vad sålunda angivits. De båda lagförslagen, som remitterats till

lagrådet, hava av detta lämnats utan erinran.

Efter framställning från 1935 års riksdag har, såsom i utskottets redogörelse

omnämnts, frågan örn trafikförsäkringens omläggning till att omfatta

även olyckshändelser jämte vissa i samband därmed stående spörsmål gjorts

till föremål för utredning av särskilda sakkunniga, vilka den 1 oktober 1938

avgivit betänkande med förslag i ämnet. Genom propositionen hava ur detta

omfattande frågekomplex utbrutits vissa särskilda spörsmål, vilka avse dels

passagerarskyddets utsträckning, dels försäkringssummornas höjning och

dels lättnader i skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon som tillhöra

eller nyttjas av staten. I dessa delar har de sakkunnigas förslag i princip

vunnit allmänt gillande i de avgivna yttrandena, och departementschefen

framhåller i propositionen att det föreligger ett trängande behov av att omedelbart

inom ramen av bestående ordning lösa dessa frågor. Den närmare

utformningen av propositionens förslag härutinnan, vilken i huvudsakliga

delar överensstämmer med vad i motionen II: 242 föreslagits, har icke givit

utskottet anledning till erinran. Propositionen innebär härutöver införande

av försäkringsplikt för lättviktsmotorcyklar; jämväl i denna del tillstyrker

utskottet propositionen.

Beträffande de sakkunnigas förslag i de delar som ej upptagits i propositionen

hava i en del yttranden invändningar gjorts mot förslagets huvudprinciper,

bland annat i fråga örn försäkringens utsträckning till att omfatta

olyckshändelser. Departementschefen har funnit frågan örn en fullständig

revision av lagstiftningen på förevarande område erfordra ytterligare utredning.

Utskottet vill härvid uttala den förväntan all utredningen på detta område

utan dröjsmål fullföljes.

I motionen 11:354 har yrkats skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om

förslag rörande befrielse från försäkringsavgift för motorfordon, som uteslutande

användes i jordbruksdrift inom visst jordbruksområde med därtill

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sand. 1 avd. Nr 33. 3

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 33.

hörande enskilda vägar. Vid den ovannämnda utredningen angående en allmän

revision av trafikförsäkringen kommer givetvis en omprövning att ske

jämväl av bestämmelserna rörande vilka fordon som skola vara underkastade

försäkringsplikt. Utskottet, som förutsätter att därvid även det i motionen

framförda spörsmålet ägnas uppmärksamhet, finner anledning icke föreligga

för riksdagen att göra någon framställning till Kungl. Majit härutinnan.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition, nr 189, måtte av riksdagen

bifallas;

B) att motionen II: 242 måtte anses besvarad genom utskottets

hemställan under A); samt

C) att motionen II: 354 icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Viel detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Karl Karlsson,

Gårde1*, Karl Johan Olsson*, Verner Andersson2*, Brandt och Anton Svensson;

från andra kammaren: herrar Bergquist*, Lindqvist, Lindmark1, Ryberg1*, Olsson i

Mellerud, Gezelius och Lindberg i Stockholm, fru Gustafson samt herrar Lindahl2* och

Gustafsson i Lekåsa2.

1 Ej närvarande vid behandlingen av motionen II: 351.

2 Närvarande allenast vid behandlingen av motionen II: 354.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

392091

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:417 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 a1 i texten