Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om skyldighet för advokater m. fl. yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse, som uppkommit i deras rörelse. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 97 i första kammaren av herr Ekman m. fl. och nr 100 i andra kammaren av herr Wolgast.

1939-05-26 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:34, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om skyldighet för advokater m. fl. yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse, som uppkommit i deras rörelse. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 97 i första kammaren av herr Ekman m. fl. och nr 100 i andra kammaren av herr Wolgast.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning

om skyldighet för advokater m. fl. yrkesidkare att

ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse, som

uppkommit i deras rörelse.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 97 i första kammaren av herr Ekman m. fl. och nr 100 i andra

kammaren av herr Wolgast. I motionerna, vilka äro likalydande, föreslås,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om utredning och

förslag till lagstiftning, innefattande skyldighet för advokater och vissa andra

därmed jämförliga yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,

som uppkommit i deras rörelse.

I fråga om de skäl som ligga till grund för motionärernas förslag får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.

Utskottet har berett styrelsen för Sveriges advokatsamfund tillfälle att avgiva

yttrande över motionerna. I anledning därav har från styrelsen inkommit

ett yttrande, vilket såsom bilaga fogats vid utskottets utlåtande.

Något advokatmonopol förekommer som bekant icke i vårt land. I fråga

om behörigheten att uppträda som ombud för annan inför domstol stadgas

i 15 kap. 2 § rättegångsbalken att de, som för andra må tala och svara,

skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige. Ej bör någon allmänneligen

därtill brukas, som av rätten, där saken drives, ej godkänd är och

lov därtill fått. Vill parten bruka till fullmäktig sin skyldeman eller den i

hans tjänst är eller han eljest har förtroende till, stånde det honom fritt.

Då det gäller advokatverksamheten inför rätta, kan således domstol med

stöd av nyssnämnda lagrum vägra en person att uppträda inför domstolen.

I övrigt förefinnas däremot icke några inskränkningar i rätten för var och en

att utöva advokatverksamhet liksom ej heller i rätten att utöva inkasseringsverksamhet

eller dylikt. Den som yrkesmässigt driver verksamhet såsom

advokat eller inkasseringsrörelse är emellertid enligt 1 § punkt 19 i bokföringslagen

den 31 maj 1929 skyldig att föra handelsböckcr. Och enligt 8 §

lagen den 13 juni 1887 angående handelsregister, firma och prokura är den,

som vill idka handel eller annan näring med vars utövande följer skyldighet

att föra handelsböckcr, pliktig att till införande i handelsregistret anmäla

det namn, varunder han ämnar bedriva sin rörelse och som han vid därvid

förekommande underskrifter ämnar teckna (firma).

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 34. ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Frågan om advokatverksamhetens ordnande i vårt land har varit föremål

för överväganden under arbetet på en allmän rättegångsreform. Vid

sin behandling år 1931 av Kungl. Maj:ts proposition angående huvudgrunderna

för rättegångsreformen anslöt sig riksdagen till vad i propositionen

anförts i fråga om angelägenheten av ett organiserat advokatstånd men ställde

sig avvisande till den framförda tanken att i överrätt skulle kunna användas

allenast rättsbildat ombud. Processlagberedningen har i sitt under

år 1938 angivna betänkande med förslag till rättegångsbalk icke ifrågasatt

införande av advokatmonopol.

Beträffande advokatväsendet innehåller processlagberedningens förslag

bl. a. följande:

Beredningen hyser icke någon tvekan om att advokatståndet bör, med

hänsyn till sin betydelse för rättsskipningen, erhålla en offentligrättslig ställning.

Advokatkåren bör organiseras som ett offentligrättsligt samfund och

benämningen advokat bör få användas allenast av den som tillhör denna

sammanslutning. De grundläggande bestämmelserna örn villkor för inträde,

örn advokats skyldigheter, om tillsyn över advokatväsendet och om disciplinära

åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, böra erhålla plats i

rättegångsbalken.

För att vinna inträde i samfundet bör sökanden finnas lämplig att utöva

advokatverksamhet. Han bör hava gjort sig känd för redbarhet; med

hänsyn till vikten av att advokaten intar en självständig ekonomisk ställning

bör ej den få antagas till advokat, som är i konkurstillstånd eller varit i

konkurstillstånd och ej visat, att han är fri från borgenärernas krav. I fråga

örn teoretisk utbildning bör fordras, att han avlagt de kunskapsprov, som föreskrivas

för lagfaren domare; därjämte bör viss praktisk tjänstgöring krävas.

Tillsyn över advokatväsendet bör i första hand utövas av samfundets

styrelse. Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet redbart och

nitiskt fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed.

Åsidosätter advokat sina plikter, bör det åligga styrelsen att ingripa mot

den felande genom att tilldela honom erinran eller varning och i svårare fall

genom att utesluta honom ur samfundet. Därjämte bör justitiekanslern —- såsom målsman för de allmänna intressen som äro förknippade med advokaternas

verksamhet — äga att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som

åsidosätter sin plikt, samt hos högsta domstolen överklaga styrelsens beslut.

Med hänsyn till det personliga ansvar, som bör åligga advokat för honom

anförtrodda uppdrag, har ansetts böra stadgas förbud mot bedrivande av

advokatverksamhet under form av aktiebolag ävensom i bolag med annan

än advokat, såframt ej advokatsamfundets styrelse medgiver undantag. Då

det för allmänheten är av stor betydelse, att redovisning av penningmedel eller

andra tillgångar, som anförtros advokat, såvitt möjligt säkerställes,

har föreslagits ett stadgande, att det åligger advokat att hålla sådana medel

och tillgångar skilda från hans egna tillhörigheter.

I motionerna hava bl. a. åberopats förhållandena i Florge. I detta land

fordras som bekant för rätt att utöva sakförarverksamhet tillstånd, som med
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

3

delas av justitiedepartementet och som lämnas allenast den som avlagt juridisk

examen. Genom lag den 1 februari 1936, som trätt i kraft den 1 juni

1937, har bestämts att sakförarverksamhet icke må utövas utan att säkerhet

ställts i närmare angiven ordning. Säkerheten gäller det ansvar som

sakföraren genom rättsstridig handling ådrager sig i sin yrkesutövning. Säkerheten

skall giva täckning för minst 10,000 kronor, men Konungen kan

bestämma att sakförare med kontor i bestämda kommuner skall ställa säkerhet

för högre belopp, högst 25,000 kronor. I enlighet härmed har bestämts,

att sakförare med kontor i någon av de fem största städerna (Oslo,

Bergen, Trondheim, Stavanger och Drammen) skall ställa säkerhet för 25,000

kronor samt sakförare med kontor i någon av tretton andra städer säkerhet

för 15,000 kronor. Säkerheten skall, enligt av Konungen fastställda regler,

ställas i form av försäkring eller bankgaranti, utfärdad av försäkringsbolag

eller bank som godkännes av justitiedepartementet och efter formulär som

fastställes av departementet. I lagen givas bestämmelser om förfarandet när

en fordran begäres ersatt ur säkerheten — täckes ej kravet inom viss kortare

tid, omhändertages säkerheten av domstol (»skifteretten») — samt om återkallande

av sakförartillstånd där säkerhet ej ställes.

I Norge finnes jämväl stadgande, i lag den 1 februari 1936, örn skyldighet

för den, som yrkesmässigt driver inkasseringsrörelse eller verksamhet som

auktionsförrättare, att ställa säkerhet för visst belopp, lägst 2,000 kronor

och högst 10,000 kronor. Att märka är emellertid att även för utövande av dylik

verksamhet fordras tillstånd av offentlig myndighet (»formannskapet»

i vederbörande kommun) som därjämte har viss granskningsbefogenhet över

dessa yrkesutövare.

I de förevarande motionerna anföres bland annat:

Medan i Danmark och Norge advokatväsendet reglerats så, att endast examinerade

jurister få praktisera med tillstånd av myndighet, kan här i landet

vem som helst utan någon offentlig kontroll driva advokatverksamhet.

Detta förhållande, vilket icke torde komma att ändras genom den stundande

processreformen, gör det angeläget att hos oss uppställes ett ekonomiskt vederhäftighetsstreck

för dem som utöva advokatverksamhet. Av än större betydelse

torde vara den avsevärda förbättring i fråga örn trygghet för den rättssökande

allmänheten, som en reform efter mönster av den norska lagstiftningen

skulle medföra. Det händer nu ganska ofta, att den som vänt sig

till en advokat eller sakförare och anförtrott denne betydande belopp blir

lidande genom advokatens eller sakförarens insolvens. Det är tydligen ett

samhällsintresse att sådant i möjlig mån förekommes, icke minst därför att

de klienter, vilka sålunda få vidkännas ej sällan ruinerande förluster, i de

flesta fall torde vara att räkna till de ekonomiskt mindre väl situerade.

Man synes icke kunna lita till att denna fråga hos oss blir ordnad på frivillighetens

väg. Inom Sveriges Advokatsamfund har under de senaste åren

övervägts spörsmålet om införande av en ansvarsförsäkring för samfundets

medlemmar, men man har ännu icke funnit någon tillfredsställande lösning.

Detta torde bland annat lia berott på att vårt advokatväsende icke är offentligträttsligt

ordnat, vilket gör problemet mera svårlöst än i våra grannländer.

Ett stort antal, måhända flertalet, av dem som utöva advokatverksamhet

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

stå för övrigt utanför samfundet. Med avseende å dessa är otvivelaktigt

skyldighet att ställa säkerhet mera påkallad än vad angår samfundets medlemmar,

lirén man kan tydligen icke räkna med att de frivilligt skulle underkasta

sig sådan. Lagstiftning synes därför obetingat nödvändig för frågans

lösning.

En dylik lagstiftning torde icke stå i sådant sammanhang med den blivande

processreformen, att dennas genomförande bör avvaktas. Oavsett vad

som eljest kan komma att beslutas rörande advokatverksamhetens ordnande

bör frågan örn skapande av ökad trygghet för den rättssökande allmänheten

snarast möjligt lösas. Denna fråga har icke något mera intimt samband med

processlagstiftningen. Även beträffande vissa andra slag av verksamhet än

advokatyrket kan ett krav på ställande av säkerhet såsom villkor för rätt

att driva sådant slags verksamhet vara befogat. I Norge har sålunda genom

särskilda bestämmelser föreskrivits, att den som yrkesmässigt driver inkasseringsrörelse

eller verksamhet som auktionsförrättare är skyldig att ställa

säkerhet upp till ett belopp av 10,000 kronor. Dessa bestämmelser ha visat

sig vara av ej ringa betydelse för tryggheten i det ekonomiska livet. Det

synes därför kunna ifrågasättas att i ett sammanhang överväga införande

av skyldighet för advokater och vissa andra yrkesidkare att ställa säkerhet

för fullgörande av förbindelse, som uppkommit i deras rörelse.

Utan tvivel är det ett betydande allmänt intresse att tillse att de, som i

rättsangelägenheter anlita bistånd av andra, i så stor utsträckning som möjligt

skyddas från ekonomisk förlust till följd av rättsstridigt handlande från

förtroendemannens sida. För vinnande av detta syfte bör man emellertid,

såsom advokatsamfundet i sitt yttrande framhållit, undersöka icke blott vad

som kan åtgöras för att upprätta de skador som uppkommit för klienter

utan även i vad mån anordningar kunna träffas som i vidsträcktare omfattning

än nu förebygga att sådan skada inträder. I sistnämnda hänseende

bör särskilt uppmärksammas spörsmålet om skyldighet för förtroendemän

av ifrågavarande kategori att hålla klienter tillhöriga medel avskilda samt

frågan huruvida tillsyn i en eller annan form över förtroendemännens verksamhet

kan åstadkommas. Motionärernas förslag örn införande av skyldighet

att ställa säkerhet är åter begränsat till de skadeupprättande föranstaltningarna.

Det är givet att anordningar såväl i skadeförebyggande som

i skadeupprättande syfte lättare kunna åvägabringas i sådana länder där utövande

av verksamhet av förevarande art är beroende av auktorisation eller

tillstånd av offentlig myndighet samt yrkesutövarna äro sammanslutna i en

organisation, som kan anförtros tillsynsbefogenhet och disciplinär myndighet.

Hos oss är som bekant yrkesmässig verksamhet av nu nämnd art tilllåten

för envar med allenast den inskränkning som följer av domstols befogenhet

att i vissa fall avvisa den som inför domstol uppträder som ombud

för annan, och de privata föreningar, som finnas, omfatta allenast vissa av

samtliga ifrågvarande yrkesutövare. Stora svårigheter yppa sig att med de

nuvarande reglerna örn frihet att utöva yrket införa bestämmelser till klienternas

skydd.

Vad angår ledamöter i Sveriges advokatsamfund har i samfundets stadgar

fastslagits principen, att advokat är skyldig att hålla klientmedel avskil
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

5

da från egna medel, och samfundet äger i viss utsträckning disciplinär befogenhet

gentemot medlemmarna. Såsom i samfundets yttrande omnämnts

har spörsmålet om olika åtgärder i ovan angivna syfte ingående dryftats vid

överläggningar inom samfundet. Sålunda har vid sammanträde i april 1938

diskuterats frågan om vidtagande av anordningar för säkerställande av klients

intressen beträffande omhänderhavda medel (se Tidskrift för Sveriges

advokatsamfund 1938 sid. 200), och därvid har beslutats föranstalta om utredning

rörande ifrågasatt garantiförsäkring för föreningens medlemmar. I

samfundets tidskrift hava även ventilerats frågor örn möjligheten att sakrättsligt

avskilja klientmedel (Tidskr. 1938 sid. 131) och örn ordnandet av advokaternas

bokföring (Tidskr. 1939 sid. 16). De initiativ, som sålunda tagits

inom samfundet, synas vara värda all uppskattning, och utskottet finner anledning

icke föreligga för statsmakterna att nu ingripa i det sålunda pågående

arbetet, med mindre en lagstiftning berörande samtliga ifrågavarande

yrkesgrupper kunde anses nu böra komma till stånd. I detta sammanhang

vill utskottet framhålla, att enligt processlagberedningens i utskottets redogörelse

omnämnda förslag samfundet skulle erhålla en offentligrättslig ställning

med betydande disciplinära befogenheter gentemot den enskilde advokaten.

Den i motionerna framförda frågan är fördenskull enligt utskottets mening

väsentligen beroende av huruvida nu kan åtgöras något beträffande alla

dem som utöva advokatverksamhet men stå utanför advokatsamfundet. Därest,

på sätt i motionerna föreslås, skyldighet införes att ställa säkerhet för

omhänderhavda medel, synes man, för att bestämmelsen härom skulle erhålla

erforderlig effektivitet, böra stadga att den, som icke visat sig hava

ställt säkerhet i föreskriven ordning, icke skulle äga utöva verksamhet av nu

ifrågavarande art. Frågan om tillstånd eller auktorisering av offentlig myndighet

för utövande av sådan verksamhet ingår emellertid i spörsmålet om

ordnandet av rättegångsväsendet vid en allmän processreform. I motionerna

har gjorts gällande att det väckta spörsmålet icke har något intimt samband

med processlagstiftningen. Såsom av utskottets redogörelse framgår

har processlagberedningen ansett, att de grundläggande bestämmelserna örn

villkor för inträde i det föreslagna offentligrättsliga advokatsamfundet, om

advokats skyldigheter, om tillsyn över advokatväsendet och örn disciplinära

åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, böra erhålla plats i rättegångsbalken.

Och till jämförelse kan nämnas att de i Norge genomförda lagbestämmelserna

örn skyldighet för sakförare att ställa säkerhet infogats i

den norska domstolsloven. Det måste anses mindre lämpligt att nu, då förslag

angående den allmänna rättegångsreformen snart kan förväntas bliva

förelagt riksdagen, taga ställning till ett med denna reformfråga sammanhörande

detaljspörsmål.

I motionerna beröras jämväl vissa andra yrkesutövare än advokater. Ilär

torde i första hand komma i betraktande sådana, som driva inkasseringsrörelse

samt olika slag av egendomsförvaltning, som ej är hänförlig lill

egentlig advokatverksamhet, t. ex. förvaltning av dödsbon. Det synes icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

föreligga tillräcklig anledning att göra framställning om en särskild utredning

beträffande dessa yrkeskategorier, som för övrigt svårligen kunna avgränsas

från andra yrkesutövare, utan torde spörsmålet örn införande av

skyldighet för dem att ställa säkerhet för omhänderhavda medel lämpligen

böra anstå i avbidan på lösningen av motsvarande spörsmål för advokaternas

vidkommande.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Branting,

Ewerlöf, Karl Johan Olsson, Brandt och Roos;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Lindmark,* Ryberg, Olsson i Mellerud,

Gezelius, Lindberg i Stockholm och Landgren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

7

Bilaga.

Till riksdagens första lagutskott.

Sedan riksdagens första lagutskott berett styrelsen för Sveriges Advokatsamfund

tillfälle att avgiva ytti-ande över två inom riksdagen väckta motioner,

nr 97 i första kammaren av herr Ekman m. fl. och nr 100 i andra

kammaren av herr Wolgast, angående lagstiftning örn skyldighet för advokater

m. fl. yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,

som uppkommit i deras rörelse, får styrelsen härmed vördsamt anföra följande.

Den i motionerna framförda frågan berör egentligen två skilda om ock

med varandra sammanhängande problem, nämligen dels spörsmålet vilka

åtgärder som kunna vidtagas för att förebygga, att en advokat gör sig skyldig

till rättsstridigt handlande, och dels spörsmålet vad som kan göras för

att upprätta den skada, som uppstått genom ett sådant handlande. Av åtskilliga

skäl torde det -—- såsom också synes ha skett i motionerna — vara

nödvändigt att begränsa problemen till att avse förhållandet mellan en syssloman

och hans uppdragsgivare, närmast mellan en advokat och hans klienter.

Praktiskt sett kommer frågan därmed att sammanfalla med spörsmålet

om ökat skydd för klientmedel.

Det kan icke påstås, att nu berörda problem ännu vunnit en tillfredsställande

lösning i något av de länder, där de upptagits till behandling.

I Norge erkännes sålunda allmänt, att den där nyligen genomförda lagstiftningen

örn skyldighet för advokater att ställa säkerhet för skada, som

rättsstridigt vållas annan, lämnar åtskilliga frågor olösta, bl. a. den om en

till visst belopp begränsad säkerhet -—- och endast om en sådan kan det

praktiskt bli tal — är av något värde. Den erfarenhet man hittills haft av

lagens tillämpning är alltför ringa för att tillåta några slutsatser härutinnan.

I England ha dessa frågor under senare tid två gånger varit föremål för

behandling i parlamentet, nämligen 1930—31 och 1932—33, båda gångerna

efter initativ av Law Society, de engelska solicitors’ yrkessammanslutning.

Inom Law Society ha tre förslag till lösning av dessa problem framlagts

och diskuterats. Det äldsta av dessa, som i något modifierad form framlades

i parlamentet 1930—31 men där väckte kraftigt motstånd, särskilt hos

de parlamentsledamöter som framträdde som allmänhetens, d. v. s. klienternas,

förespråkare, gick ut på att solicitors skulle bilda en garantifond, ur

vars tillgångar skadelidande klienter skulle erhålla ersättning. Det andra

innebar åter, att solicitors skulle — ungefär så som senare föreskrivits i

Norge — intill ett visst belopp försäkra sina klienter mot skada, föranledd

av rättsstridigt handlande. Delta förslag visade sig svårgenomlörbart och

framfördes icke ens i parlamentet. Vid parlamentsdebatten 1930—31 gjorde

sig en talare dock till tolk för liknande synpunkter men vann icke något

gehör. Det tredje förslaget slutligen blev godkänt av parlamentet år 1933

i samband med antagande av en ny lag örn solicitors’ verksamhet, Solicitors

Act 1933. Enligt detta förslag, som alltså numera är lag, åligger det solicitors

att hålla klienter tillhöriga medel avskilda från sina egna på ett såväl

bankmässigt som bokföringsmässigt tillfredsställande sätt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

Enligt upplysningar från England har denna lag haft goda förebyggande

verkningar.

Förtjänta av särskild uppmärksamhet äro de erfarenheter, man i dessa

avseenden gjorde i Tjeckoslovakien. I en under den österrikiska tiden, den

25 juli 1871, utfärdad lag föreskrevs för de offentliga notarierna, vilka i

stor utsträckning utövade och utöva vad man skulle kunna kalla solicitorverksamhet,

en skyldighet att ställa säkerhet för de skador de rättsstridigt

kunde vålla sina klienter. Säkerhetens belopp var till helt nyligen fastställd

till 20,000 tjeckiska kronor för notarier verksamma på landet och i de minsta

städerna, 40,000 tjeckiska kronor för notarier verksamma å sådana mindre

orter, där en kollegial domstol fanns, och 100,000 tjeckiska kronor för

notarier, som hade kontor i städer med mer än 30,000 invånare. Det visade

sig emellertid, att denna anordning var otillfredsställande, varför den tjeckoslovakiske

lagstiftaren fann sig föranlåten att genom en den 14 september

1928 utfärdad förordning förplikta notarierna att hålla klienter tillhöriga

medel avskilda från sina egna. Då man några år därefter gick att utarbeta

ett förslag till lagstiftning rörande advokatväsendet, fann man sig i anslutning

till vad som sålunda stadgats för notarierna böra föreslå skyldighet

även för advokaterna att hålla klienter tillhöriga medel avskilda. Däremot

ansåg man sig på grund av de erfarenheter, man haft av den för notarierna

stadgade skyldigheten att ställa säkerhet, icke böra ålägga advokaterna

någon motsvarande plikt.

I Danmark befinner sig problemet ännu på ett förberedande stadium.

Man har där synnerligen grundligt diskuterat fördelarna och nackdelarna

av de olika systemen — kanske grundligare än i andra länder -—- men något

resultat har man ännu ej nått. Vad i motionerna yttras om att det

danska advokatståndet på frivillighetens väg tecknat en ansvarsförsäkring

för sina medlemmar är sålunda icke riktigt och torde bero på något missförstånd.

Som bekant får praktiskt taget i ovan berörda länder advokatyrket icke

utövas av andra än juridiskt utbildade personer. Dessa yrkesutövare äro

— utom i Norge, där endast en privat förening finnes — sammanslutna i

offentliga yrkeskorporationer, som ha till uppgift bl. a. att vaka över att

medlemmarna fullgöra sina yrkesförpliktelser. Vare sig ledamotskapet i

dessa korporationer är tvunget, såsom i Tjeckoslovakien, eller frivilligt, såsom

i England, har lagstiftaren kunnat anförtro genomförandet av de till

klienternas skydd beslutade åtgärderna åt en redan befintlig, allmänt erkänd

yrkesorganisation.

I vårt land kan advokatyrket däremot utövas av praktiskt taget vem som

helst. Någon lagligen erkänd yrkeskorporation finnes icke.

Som i motionerna framhållits möta under sådana omständigheter stora

svårigheter att lösa här berörda problem. Å andra sidan får det anses uppenbart,

att införande av bestämmelser till skydd för klienternas ekonomiska

intressen är än mer påkallat hos oss än i övriga länder just därför,

att advokatyrket här står öppet för vem som helst, t. o. m. för juridiska

personer, och även därför att det kan utövas såsom bisyssla av ämbets- och

tjänstemän och andra.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk ha de i motionerna

berörda problemen — låt vara endast i viss mån — upptagits till behandling.

Sålunda föreskrives här, att de rättsbildade och i en offentlig advokatförening

sammanslutna yrkesutövarna, d. v. s. advokaterna i motsats till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

9

sakförare, skola vara skyldiga att hålla klienter tillhörande medel avskilda.

Advokaterna, men ej sakförama, komma vidare att i fråga om förvaltningen

av omhänderhavda medel vara underkastade den kontroll, som kan

föreskrivas i föreningens stadgar. Däremot är det enligt detta förslag icke

tal örn att göra ställandet av säkerhet för skada, som rättsstridigt kan förorsakas

klienterna, till en förutsättning för att en eljest lämplig person skall

få utöva advokatyrket.

Av det sagda, särskilt redogörelsen för processlagberedningens förslag,

torde framgå, att de i motionerna berörda spörsmålen näppeligen kunna

vinna en slutgiltig lösning, utan att man tager hänsyn till frågan om advokatväsendets

reglering i allmänhet. Detta förhållande bör dock icke utgöra

hinder för att redan nu göra denna sak till föremål för allsidig utredning.

Bland de frågor, som härvid erbjuda sig till besvarande, är den, om man

icke först bör vidtaga åtgärder i ändamål att söka förebygga, att klienterna

lida skada. Spörsmålet örn vad som bör göras för att upprätta de skador,

som ändock inträffa, borde i så fall först senare upptagas till behandling.

Erfarenheterna från Tjeckoslovakien, där man till en början tillämpade ett

motsatt förfaringssätt vid problemens behandling, peka i denna riktning.

För övrigt skulle man genom att välja denna behandlingsordning på ett

naturligt sätt anknyta till redan förefintliga synpunkter i svensk lagstiftning,

vilka funnit uttryck i t. ex. förmynderskapslagen 8 kap. 7 § och boutredningsmannalagen

2 kap. 14 §. Den allmänna uppfattningen inom advokatkretsar

i Sverige är även, att en av de för närvarande viktigaste frågorna

är den, hur en advokat skall kunna på ett effektivt och samtidigt

praktiskt sätt skilja klientmedel från egna.

Vad som i detta avseende erfordras är väl närmast, att det i lag föreskrives,

att en advokat skall hålla klienter tillhöriga medel avskilda, samt vilka

åtgärder i detta avseende skola vidtagas för att medlen i händelse av advokatens

obestånd skola kunna lyftas av klienterna och icke tillfalla övriga

fordringsägare.

I de länder, där s. k. advokatmonopol finnes och där advokatföreningarna

äro offentliga korporationer, har man kunnat överlämna åt dessa yrkesföreningar

att — eventuellt i samråd med myndigheterna — närmare bestämma

såväl vad som i olika fall erfordras för att klienter tillhöriga medel

skola anses avskilda, som hur dessa medel skola placeras och bokföras. I

sitt förslag till ordnande av advokatväsendet har även processlagberedningen

utgått från att de närmare bestämmelser, som i detta avseende fordras,

skola utfärdas av det av beredningen föreslagna offentliga advokatsamfundet.

Tvekan torde icke kunna råda om att ett dylikt tillvägagångssätt är det

i och för sig mest effektiva och lämpliga. Det förutsätter dock, som av det

sagda framgår, ett legaliserat advokatstånd.

Under sådana förhållanden torde för närvarande annat icke återstå än att

undersöka, örn man i lagstiftningsväg kan införa en allmän skyldighet för

dem, som ägna sig åt att biträda allmänheten i rättsliga angelägenheter,

vai''e sig advokater eller andra, att hålla klienter tillhöriga medel avskilda,

ävensom att utreda, vilka föreskrifter som böra utfärdas örn hur detta avskiljande

skall ske.

Mot en sådan lagstiftning kan givetvis invändas, att bestämmelserna skulle

kunna missbrukas i syfte att gynna vissa borgenärer på de övrigas bekostnad.

Med hänsyn till att i vårt land några kompetensvillkor icke uppställts

för utövande av advokatyrket och att någon offentligen ei''känd, med

disciplinär makt utrustad, yrkessammanslutning för samtliga yrkesutövare

Bihang till riksdagens protokoll 193!). ■> sunil. 1 arti. Ar ,31. "

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

icke finnes, måste en invändning sådan som denna tillmätas en viss betydelse.

Avgörande synes den dock icke vara.

Om sålunda en lagstiftning av antytt slag, varigenom det klarlägges, att

en advokats klienter ha separationsrätt till de på visst sätt avskilda medel

han för deras räkning omhänderhar, kan och bör komma till stånd, torde

dock problemet därmed icke vara tillfredsställande löst. Bland de ytterligare

frågor, som i detta sammanhang erbjuda sig, är även den, örn icke en sådan

lag bör kompletteras med ett stadgande, varigenom klienterna tillerkännas

förmånsrätt i all advokatens egendom för de ersättningsanspråk, de kunna

framställa på grund av att advokaten brustit i redovisningen av klientmedel.

Vad därefter angår de s. k. skadeupprättande åtgärderna i egentlig mening

torde följande synpunkter vara förtjänta av beaktande.

Det torde ligga i sakens natur, att den åtgärd, som här närmast bör övervägas,

är den av motionärerna föreslagna eller införande av skyldighet för

advokater m. fl. att ställa säkerhet för skada, som genom deras handlande,

närmare sagt genom brottslig gärning eller genom vissa därmed likställda

handlingar, kan uppstå för deras klienter.

En lagstiftning av antytt slag torde i sak komma att innebära en viss reglering

av rätten att utöva advokatyrket. Den ifrågasatta lagen skulle nämligen

bli verkningslös, örn den icke utformades så, att ställandet av säkerhet

gjordes till en förutsättning för att få verka såsom advokat. Härigenom skulle

yrket komma att förbehållas dem, som ekonomiskt äro i stånd att ställa den

fordrade säkerheten.

Endast en mening kan råda därom, att en sund ekonomisk ställning är

en av de viktigaste förutsättningarna för att kunna utöva advokatyrket. Å

advokathåll hälsar man med glädje varje åtgärd från de lagstiftandes sida,

som syftar till att i detta avseende höja yrkets nivå. Därmed är dock icke

givet, att man finner, att detta syfte lämpligen kan nås genom de medel som

nu föreslås.

Praktiskt sett torde endast två former för ställande av den föreslagna säkerheten

kunna komma ifråga, nämligen garantiförsäkring och deposition

av värdehandlingar. Det får anses synnerligen tveksamt, om försäkringsbolagen

vilja eller ens kunna lämna garantiförsäkringar åt andra yrkesidkare

än dem som äro sammanslutna i en med disciplinär makt utrustad yrkesförening.

Ur försäkringsteknisk synpunkt måste nämligen avgörande vikt

läggas vid om yrkesutövarna i sin verksamhet äro underkastade kontroll eller

icke och om en näringsidkare kan fortsätta sin verksamhet, även sedan genom

hans förvållande garantiförsäkringen tagits i anspråk.

Med hänsyn till dessa omständigheter föreligger en icke obetydlig fara för

att en lagstiftning av antytt slag kan komma att verka orättvist, i det de

som äro anslutna till en yrkesförening få möjlighet att fullgöra vad lagen

fordrar genom att teckna en garantiförsäkring, medan de fristående yrkesutövarna,

d. v. s. i regel de yngsta, nödgas deponera värdehandlingar till motsvarande

belopp. Förmögenheten, icke den personliga lämpligheten, kommer

därmed i dessa fall att vara avgörande för vem som skall äga rätt utöva

advokatyrket. Frånsett de ur social synpunkt icke önskvärda följder, vartill

detta skulle leda, kan man ifrågasätta, örn allmänheten skulle vara betjänt

av att advokaternas förmögenhetsförhållanden skjutas så i förgrunden, medan

frågan örn deras intellektuella och moraliska kvalifikationer tillmätes en

mera underordnad betydelse.

I de länder, där allmänna kompetensvillkor stadgats för utövande av advokatyrket

och där advokaterna äro sammanslutna i en offentlig yrkesförening,

får åter detta problem örn skyldighet för advokat att ställa säkerhet för

skada, som han rättsstridigt förorsakar sina klienter, en annan innebörd och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

11

räckvidd. Skyldigheten framstår nämligen där som ett naturligt komplement

till de allmänna föreskrifter om advokaternas kompetens och rörande advokatyrket

i övrigt, som i allmänhetens intresse införts. Syftet med dessa åtgärder

blir med andra ord endast att upprätta de skador en advokats klienter

kunna lida genom att denne, alla förebyggande åtgärder till trots, gör sig

skyldig till brottsligt handlande, men däremot icke att lösa ett kompetensproblem.

Genom att advokatyrket är lagligen reglerat, kan man ordna det

så, att denna skyldighet drabbar alla yrkesutövare lika.

Av lätt insedda skäl är det icke möjligt att ålägga en advokat att ställa

säkerhet för vartenda öre av de medel, som han under en viss tid kan komma

att omliänderhava för sina klienters räkning. Det kan icke bli tal om

annat än en begränsad säkerhet.

På åtskilliga håll ifrågasätter man, örn en begränsad säkerhet är till någon

nytta för klienterna. Säkerheten måste, framhåller man här, begränsas till

tämligen blygsamma belopp, men erfarenheten visar, att i de fall, där en

advokat t. ex. icke redovisat omhänderhavda klientmedel, det ofta rört sig

om förhållandevis stora belopp, varför säkerheten skulle visa sig otillräcklig. I

sådana fall skulle, anser man, en lagstiftning av antytt slag i allmänhetens

ögon framstå som i hög grad otillfredsställande. Vidare kunde det icke anses

uteslutet, att hos allmänheten den felaktiga uppfattningen komme att göra

sig gällande, att säkerheten gällde för det bestämda beloppet för varje klient.

Upptäckten att så icke vöre fallet kunde giva upphov till den föreställningen,

att det skydd lagstiftaren här velat skapa vore mer skenbart än verkligt.

I vad mån dessa invändningar äro bärande, torde vara svårt att avgöra.

Mycket beror på hur stor säkerhet, som kan komma att föreskrivas. Beloppets

storlek får väl åter bestämmas under hänsynstagande till å ena sidan

det sedvanliga omfånget av advokatens ekonomiska ansvar mot klienterna

och å den andra hans ekonomiska bärkraft. Ålägges advokaten en alltför

lung börda i detta avseende, kan detta komma att motverka de åsyftade

verkningarna av den ifrågasatta lagstiftningen. Vid bedömandet av detta

spörsmål får man icke förbise, att en stor del av landets advokater leva under

små ekonomiska förhållanden och att de i stor utsträckning nödgas bevilja

sina klienter långvariga krediter.

Det är antagligt, alt även det nu behandlade spörsmålet skulle lösas lättare,

om skyldigheten att ställa säkerhet inordnades som ett led i vissa allmänna

föreskrifter rörande advokatyrkets utövande. Man skulle nämligen

i så fall kunna räkna nied att de föreskrifter, som i förebyggande syfte infördes,

komme att strängare efterlevas och att skyldigheten att ställa säkerhet

förty skulle kunna utformas som en för rena undantagsfall avsedd skadeupprättande

åtgärd.

Ett annat spörsmål, som hör göras till föremål för utredning, är frågan,

hur man i ett aktuellt fall på ett tillförlitligt sätt skall avgöra, vilka fordringar

som äro av den beskaffenhet, att innehavaren har en företrädesrätt

till säkerheten. 1 Norge har man löst detta problem så, att då ett anspråk

av detta slag riktas mot en advokat och icke omgående av honom regleras,

lar »skifteretten» taga hand örn säkerheten. Rätten anmodar genom kungörelse

övriga fordringsägare, som också anse sig ha företrädesrätt till säkerheten,

att inom viss lid anmäla sig, vid äventyr alt de eljest förlora sin privilegierade

ställning. Uppstår härvid tvist örn ett anmält krav är av den

beskaffenhet, all det är lörenat med företriidesrätt lill säkerheten, avgöres

•lenna tvist av rätten. Det är även rätten, som fördelar säkerhetens värde

mellan de privilegierade Jordringsägarna i förhållande lill storleken av deras

lordringar. Örn en anordning av detta slag utan vidare kan införas i vårt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

land med dess oreglerade advokatförhållanden kan ifrågasättas. Besvaras

denna frågan nekande, torde intet annat återstå än att göra advokatens underlåtenhet

att betala en så privilegierad fordran till en särskild konkursgrund

för att genom ett vanligt konkursförfarande få frågan om de olika

fordringarnas beskaffenhet och storlek prövad.

I detta sammanhang torde man även till behandling böra upptaga spörsmålet,

örn en särskild preskriptionstid bör föreskrivas för fordringar, som

äro förenade med företrädesrätt till ställd säkerhet. Begränsas säkerheten till

ett visst belopp, kommer nämligen värdet av säkerheten att bli mindre för

varje fordringsägare, i den mån summan av advokatens bristande redovisningar

ökas.

Även en annan begränsning av de privilegierade fordringsägarnas rätt till

den ställda säkerheten kan vara förtjänt av övervägande. Sociala skäl kunna

nämligen anföras för att de mindre fordringsägarna givas en gynnad

ställning och att sålunda de större fordringsägarna endast i viss utsträckning

tillåtas konkurrera med de mindre örn säkerhetens värde.

Frågan örn ställande av säkerhet för skada, som rättsstridigt vållas en

advokats klienter, giver även upphov till en del organisatoriska problem.

Löses frågan först i samband med en allmän reglering av advokatväsendet,

torde dessa spörsmål bli av tämligen enkel beskaffenhet. Man kan nämligen

i så fall överlåta åt den offentliga yrkesföreningen att i samråd med myndigheterna

ordna dem. Denna väg har man gått i Norge, i det man där förutsatt,

att den Norske Sakforerforening, ehuru en privat sammanslutning,

faktiskt utgör organ för alla i yrket verksamma sakförare. Anser man sig

åter böra föreskriva en sådan skyldighet utan att samtidigt i allmänhet lösa

advokatproblemet, komma dessa organisatoriska spörsmål att spela en större

roll. Sålunda torde det bli erforderligt att taga ställning till frågan på vad

sätt man skall kontrollera, att alla icke organiserade yrkesutövare ställa säkerhet

och att denna säkerhet vid varje tidpunkt är fullgod. Denna granskning

torde få överlämnas till någon myndighet, som därmed även blir skyldig

att avgöra, om en viss person eller ett visst företag skall anses yrkesmässigt

biträda allmänheten i rättsliga angelägenheter. I sak skulle en sådan prövning

komma att verka på samma sätt, som om myndigheten auktoriserade

vissa personer såsom advokater. Med hänsyn härtill torde en granskning av

detta slag svårligen kunna förenas med bestämmelserna i gällande rätt eller

med de påtänkta stadgandena i förslaget till ny rättegångsbalk.

Sammanfattningsvis får styrelsen anföra, att frågan örn vidtagande av åtgärder

i ändamål att förebygga, att en advokats klienter lida skada genom

alt advokaten gör sig skyldig till brott, torde vara av beskaffenhet att kunna

göras till föremål för en fristående utredning, medan däremot spörsmålet

örn skyldighet för advokat att ställa säkerhet för sådan skada svårligen torde

kunna i lagstiftningsväg lösas annat än i samband med en allmän reglering

av advokatväsendet.

Slutligen vill styrelsen framhålla önskvärdheten av att man vid det fortsatta

utredningsarbetet rörande dessa frågor, där en ingående kännedom örn de

förhållanden, under vilka advokaterna arbeta, är av nöden, utnyttjar den

sakkunskap som finnes på advokathåll. Detta torde vara desto lämpligare,

som dessa frågor, sedan år 1936 i stadgarna för Sveriges Advokatsamfund

principiellt fastslagits, att advokat är skyldig att hålla klienters tillgångar

avskilda från sina egna, inom samfundet varit föremål för grundliga överväganden.

Efter en förberedande behandling inom styrelsen och av samfundets

nämnd upptogos de sålunda till allmän diskussion vid årsmötet

1938. Därefter lia styrelsen och sekretariatet varit sysselsatta med att ytter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

ligare utreda vissa för frågans lösning avgörande problem. I viss mån har

man, såsom framgår av artiklar i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund

(TSA 1938 s. 200 ff. och 131 ff. samt TSA 1939 s. 16 ff.) redan kommit till,

låt vara preliminära, resultat, medan i andra avseenden arbetet ännu befinner

sig på ett mer förberedande stadium.

Stockholm den 22 mars 1939.

För STYRELSEN FÖR SVERIGES ADVOKATSAMFUND

ELIEL LÖFGREN

G. Bomgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 34.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.