Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1939-05-26 · 51 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 51 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:35, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1939 kl. 9 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 februari 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 86, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen antaga nedan intagna vid propositionen fogade

förslag till

1) lag om villkorlig dom;

2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;

3) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

4) lag om ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten;

6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;
7)

lag örn tillägg till 30 kap. 6 8 1 mom. rättegångsbalken;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)

om tvångsuppfostran;

9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)

om ungdomsfängelse;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937

(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling

av alkoholister (alkoholistlag).

I samband med Kungl. Maj:ts proposition har utskottet till behandling

förehaft följande i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner,

nämligen

i första kammaren:

nr 249 av herr Ehrnberg och

nr 259 av herr Wagnsson; samt

i andra kammaren:

nr 374 av herr Dahlbäck m. fl.,

nr 380 av herr Weijne m. fl. och

nr 394 av herr Hedlund i Östersund m. fl.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 samt. 1 avd. Nr 35.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

I motionerna I: 249 och 11:380, vilka äro likalydande, hemställes, att

riksdagen måtte dels i förslaget till lag om villkorlig dom göra sådan ändring

att domstol beredes möjlighet att i samband med beslut om villkoi-lig dom

hänskjuta till barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd eller annan kommunal

myndighet att vidtaga lämpliga åtgärder för den dömdes tillrättaförande,

dels besluta om sådana regler om vidgad rätt för åklagare att underlåta

åtal mot yngre brottslingar som i motionerna angivits och dels besluta

om sådana tillägg till barnavårds- och alkoholistlagarna att domstol

äger avskriva mål mot vissa tilltalade som blivit föremål för åtgärd enligt

nämnda lagar.

I motionerna I: 259 och II: 394 hemställes, att riksdagen måtte besluta

dels sådan ändring av lagarna om tvångsuppfoslran och om ungdomsfängelse,

att domstol beredes möjlighet att förordna om tvångsuppfostran eller

ådöma ungdomsfängelse i alla de fall då dylik skyddsåtgärd är lämpligare

än vanliga straffarter och dels den ändring av 19 § i lagen om ungdomsfängelse

som i motionerna närmare angivits.

I motionen II: 374 hemställes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa om föranstaltande av en sådan omläggning och utvidgning

av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av ungdomliga

brottslingar, som varit föremål för lagföring, att därav på ett tillfredsställande

sätt kan utrönas, vilken verkan olika slag av samhällsreaktion

haft under en följd av år på de under vart och ett år lagförda.

I fråga örn de skäl som ligga till grund för de genom propositionen framlagda

förslagen får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen. Beträffande motiveringen till motionärernas

yrkanden hänvisas till motionerna.

Beträffande huvuddragen av den gällande lagstiftningen om villkorlig dom

må nämnas följande.

Reglerna om villkorlig dom återfinnas i lagen den 28 juni 1918 angående

villkorlig straffdom, vilken avlöst den första svenska lagen i ämnet

av år 1906.

Enligt lagen angående villkorlig straffdom må domstol, då någon dömes

till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej över ett år, under

vissa förutsättningar förordna att med straffet skall anstå och att på den

dömdes uppförande under viss prövotid samt vissa i lagen angivna omständigheter

i övrigt skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.

Såsom förutsättning för dylik villkorlig dom uppställer lagen, att det med

hänsyn till den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes

skälig anledning antaga att han skall utan straffets undergående låta

sig rättas. Bland övriga förutsättningar märkes, att den tilltalade ej under

de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller

fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom

tidigare ådömt.

Lagens bestämmelser örn villkorlig dom beträffande böter ha ändrats i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första ''lagutskottets utlåtande Nr 35.

3

samband med 1937 års lagstiftning om verkställighet av bötesstraff, vilken

träder i kraft den 1 januari 1939. Till nämnda dag gäller, att villkorlig

dom må användas då straffet bestämmes till böter, dock endast där det fin

nes anledning antaga att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga

skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Genom

lagändringen upphäves detta stadgande och ersättes med en bestämmelse

därom att villkorlig dom må beviljas, då någon ålägges förvandlingsstraff för

böter, så framt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde

av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att

straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.

I lagen meddelas vissa bestämmelser om övervakning av villkorligt dömda.

I detta hänseende gäller, enligt bestämmelsernas år 1937 antagna lydelse,

att då anstånd beviljas med fängelse eller straffarbete, den dömde

skall, där ej annorlunda bestämmes, under prövotiden stå under övervakning

av därtill förordnad person, övervakare, som har att utöva tillsyn över hans

uppförande och söka befordra vad som kan lända till hans rättelse. Meddelas

villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter, må, där det

av särskilda skäl finnes erforderligt, likaledes förordnas, att den dömde

skall stå under övervakning. Var den dömde vid åtalets anhängiggörande

under 21 år, må i domen kunna åläggas honom skyldighet, i visst avseende

eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som

övervakaren finner erforderlig för hans rättelse.

övervakning skall stå under domstols vårdnad. Har allmän underrätt

meddelat den villkorliga domen, är den domstolen vårdnadsdomstol. I annat

fall skall domstol, som meddelar villkorlig dom, tillika utse vårdnadsdomstol.

Prövotiden varar intill dess tre år eller, då den villkorliga domen avser

förvandlingsstraff för böter, intill dess två år förflutit från det domen vunnit

laga kraft i vad avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet att lyda

övervakaren.

örn den dömde begår brott eller eljest åsidosätter sina skyldigheter på

grund av den villkorliga domen, kan anståndet förklaras förverkat. Förverkande

skall alltid inträda, om han efter domen men före prövotidens slut

förövar nytt brott, för vilket han förskyller straffarbete eller fängelse. I fall

av dåligt uppförande kan varning meddelas honom.

För vinnande av utredning i det särskilda fallet, huruvida erforderliga förutsättningar

för villkorlig dom finnas, skall i viss utsträckning särskild förundersökning

äga rum rörande den tilltalade.

Angående tillämpningen av den gällande lagstiftningen lämnas i propositionen

följande uppgifter.

Årliga antalet villkorliga straffdomar torde för närvarande överstiga 2,000.

Sedan år 1922, då efter krigsåren normala förhållanden få anses ha inträtt,

har villkorlig dom kommit till användning i oavbrutet ökad omfatt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

ning. Medan antalet sistnämnda år utgjorde 679, var det 2,067 år 1934,

det sista år för vilket statistik föreligger.

Över hälften av de villkorligt dömda utgöras av sådana som begått tjuvnadsbrott.

I stor utsträckning dömes villkorligt även vid bedrägeri, förskingring

och förfalskning, likaledes beträffande fosterfördrivning, barnamord,

misshandel samt vissa otuktsbrott.

År 1934 erhöll över hälften av de till straffarbete i högst sex månader

dömda och över en tredjedel av de till fängelse i högst ett år dömda villkorlig

dom. Däremot är antalet villkorligt ådömda bötesstraff, jämfört med

hela antalet bötesstraff, mycket obetydligt. Dock förekomma årligen omkring

200 villkorliga bötesdomar. Dessa torde till stor del gälla tjuvnadsbrott

(snatteri) av unga personer.

Relativt sett erhålla unga brottslingar villkorlig dom i betydligt större utsträckning

än äldre. Det förtjänar anmärkas, att omkring hälften av samtliga,

som erhålla villkorlig dom, äro i åldern 15—21 år.

Genom villkorlig dom meddelat anstånd med straffverkställighet förverkas

av omkring 9 °/o av de dömda genom återfall i brott under prövotiden.

För bedömande av i vilken utsträckning återfall sker under en längre period

efter domen än prövotiden har undersökning gjorts beträffande återfallsfrekvensen

under en tioårsperiod. Undersökningen visar att av dem, som

fått villkorlig dom för brott begånget före 21 års ålder, drygt var femte återfaller

i brott inom tio år efter domen, medan av äldre villkorligt dömda

drygt var tionde återfaller inom samma tid. Till jämförelse må nämnas

att återfallsfrekvensen bland ovillkorligt dömda är ungefär en och en halv

gång så stor som bland villkorligt dömda.

Är 1932 beräknades att särskild förundersökning enligt lagen om villkorlig

straffdom och lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser örn

förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga ägde rum i minst 1,200

fall årligen. Antalet torde numera ha stigit. Det torde på grund av verkställda

beräkningar kunna antagas att omkring en tredjedel av dessa förundersökningar

utföras av tjänstemän eller styrelseledamöter i skyddsföreningar.

I domsagorna förordnas i ej ringa utsträckning där anställda

notarier till förundersökare.

Då villkorlig dom meddelas, ställes numera i de flesta fall den dömde under

övervakning. År 1934 förordnades sålunda örn övervakning beträffande

ej mindre än 1,436 personer, motsvarande 70 % av hela antalet under

nämnda år villkorligt dömda. Man har anledning förmoda att antalet sedermera

stigit. Antalet villkorligt dömda, som på en gång stå under övervakning,

kan uppskattas till omkring 4,000. Till jämförelse må nämnas, att i

medeltal 2,000 personer äro intagna i rikets fångvårdsanstalten Närmare en

tredjedel av övervakningarna torde utföras av skyddsföreningsfunktionärer,

diakoner, tjänstemän i samhällets socialvård samt funktionärer i frälsnings

armén. Ej sällan förordnas, särskilt på landet, präster, folkskollärare och

fjärdingsman till övervakare. Även kommunala förtroendemän åtaga sig i

stor utsträckning att vara övervakare.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

5

Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet bemyndigande

att låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens

och fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid

skulle upptagas, nämndes frågan angående en revision av lagstiftningen

om villkorlig dom. Resultatet av den i anledning härav verkställda utredningen

föreligger i ett den 2 november 1937 dagtecknat betänkande med

förslag till lag om villkorlig dom m. m., avgivet av inom justitiedepartementet

tillkallade sakkunniga (statens offentl. utredn. 1937:38).

De sakkunnigas förslag innehåller i huvudsak följande.

Reformförslaget avser bland annat att göra den villkorliga domen till ett

mera effektivt medel i kampen mot brottsligheten därigenom att domstolarna

erhålla befogenhet att förbinda den villkorliga domen med föreskrifter

av olika slag, vilka den dömde har att iakttaga.

De sakkunniga ha härutinnan i sitt förslag till ny lag om villkorlig dom

föreslagit att, där så prövas ändamålsenligt för att avhålla den dömde från

att ånyo begå brott, i domen skall kunna såsom villkor för anståndet föreskrivas

honom att underkasta sig vissa inskränkningar i hans rörelse- eller

handlingsfrihet. Det skall sålunda kunna åläggas honom att vistas å viss

bestämd ort eller icke uppehålla sig å viss ort, att underkasta sig inskränkning

i förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar samt att begära

att bliva förklarad omyndig eller samtycka därtill.

För vissa fall har vidare föreslagits, att i domen skall kunna såsom villkor

för anståndet föreskrivas den brottslige att sköta anvisat arbete eller

anställning, att genomgå viss utbildning, att vistas i anvisat enskilt hem

eller begagna anvisad bostad eller att underkasta sig behandling å sjukhus,

skyddshem, alkoholistanstalt eller annan liknande anstalt. Omhändertagande

på sådant sätt är avsett för de fall, där den brottslige prövas på

grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet

eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet eller annan

vanart vara i behov av åtgärd av ifrågavarande slag. Enligt de sakkunniga

skall det även kunna komma i fråga att föreskriva behandling i

arbetshem, förutsatt att de nuvarande arbetshemmen på lämpligt sätt reformeras.

Såsom legalt villkor för anstånd skall liksom för närvarande gälla, att

den dömde efter förmåga ersätter genom brottet uppkommen skada. Härtill

har knutits en bestämmelse därom att domstolen skall kunna i den villkorliga

domen meddela föreskrift om tid och sätt för gäldandet av ersättningen.

Då föreskrift meddelas i något av ovan angivna hänseenden, skall den

villkorligt dömde alltid ställas under övervakning. Avser föreskriften arbetsanställning,

utbildning, hostad eller vistelse i enskilt hem eller anstalt,

är den dömde underkastad lydnadsplikt gentemot övervakaren såtillvida att

han är skyldig att efterkomma de ytterligare föreskrifter som övervakaren

anser erforderligt att meddela i fråga örn hans sysselsättning och levnads
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

sätt. Övervakaren skall således äga att efter omständigheterna fullständiga

och anpassa de föreskrifter domstolen meddelat.

övervakningen skall liksom för närvarande stå under domstols inseende.

Domstolen, som i förslaget benämnes övervakningsdomstolen, har jämte de

uppgifter som enligt gällande lag åligga vårdnadsdomstol även erhållit befogenhet

att ändra eller upphäva föreskrifter eller meddela nya föreskrifter,

då den dömdes uppförande under prövotiden eller andra omständigheter

giva anledning därtill. I vissa fall skall domstolen dessutom kunna förlänga

prövotiden med intill två år utöver den för normalfallen bestämda

treåriga prövotiden.

I förslaget göres skillnad mellan å ena sidan villkorlig dom, som förenas

med föreskrift örn arbete, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem

eller anstalt, och å andra sidan övriga villkorliga domar. Villkorlig dom

av förstnämnda slag, av de sakkunniga benämnd kvalificerad villkorlig

dom, skall enligt förslaget innebära anstånd med ådömande av ansvar, medan

villkorlig dom i övrigt, av de sakkunniga kallad enkel sådan, liksom

enligt nuvarande lag innebär anstånd med verkställigheten av ett ådömt

straff. I kvalificerad villkorlig dom utsättes således icke något straff. Efter

sakerförklaring förordnas i stället att med ådömande av ansvar skall anstå

och på den dömdes uppförande under viss prövotid bero huruvida ansvar

skall ådömas. I enkel villkorlig dom däremot utsättes straff men tillika förordnas,

att med verkställande av detta skall anstå och på den dömdes uppförande

under viss prövotid bero huruvida straffet skall verkställas.

Beträffande förutsättningarna för användning av villkorlig dom ha de

sakkunniga föreslagit flera förändringar. För att enkel villkorlig dom skall

kunna meddelas förutsättes sålunda, därest det ej är fråga örn förvandlingsstraff

för böter, att den tilltalade dömes till fängelse, ej över två år, eller till

straffarbete, ej över ett år, att brottet begåtts mindre till följd av vanart

än av oförstånd, trångmål, annans påverkan eller liknande omständighet,

att det med fog kan antagas, att den brottslige utan att undergå straffet skall

avhålla sig från att ånyo begå brott, att brottets beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt ej påkalla straffets verkställande samt att den brottslige

under fem år närmast före brottet icke undergått straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,

tvångsuppfostran eller förvaring i säkerhetsanstalt och ej heller

erhållit villkorlig dom, där ej domen avsett förvandlingsstraff för böter.

Förutsättningarna för villkorligt ådömande av förvandlingsstraff för böter

ha i förslaget angivits i huvudsaklig överensstämmelse med 1937 års lagstiftning

rörande verkställighet av bötesstraff.

För kvalificerad villkorlig dom förutsättes, att den tilltalade övertygas

om brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete; villkorlig dom

må dock ej brukas där den brottslige finnes förskylla högre straff än fängelse

i två år eller ock straffarbete i ett år eller — om han begått brottet innan

han fyllt 21 år — straffarbete i två år. Det förutsättes vidare, att den brottslige

prövas på grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund

av sin sinnesbeskaffenhet eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första layutskottets utlåtande Nr 35.

7

skygghet eller annan vanart vara i behov av åtgärd enligt kvalificerad villkorlig

dom, att det nied fog kan antagas att han därigenom skall avhållas

från att ånyo begå brott samt att brottets beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt ej påkalla att han straffas.

För att åstadkomma ett fullständigare material för prövningen, huruvida

förutsättningarna för villkorlig dom föreligga och huru domen skall utformas,

lia de sakkunniga föreslagit, att den särskilda förundersökningen i viss

omfattning kompletteras med summarisk läkarundersökning. De nuvarande

i olika lagar meddelade föreskrifterna örn särskild förundersökning ha vidare

sammanförts och utvidgats. Bestämmelserna lia upptagits i ett särskilt lagförslag,

och i samband därmed har termen ''särskild förundersökning’ föreslagits

utbytt mot ''personundersökning’.

De krav, som de föreslagna reformerna ställa på de organ vilka skola utföra

personundersökningar och övervakningar, lia föranlett de sakkunniga

att föreslå en fastare organisation för dessa ändamål. Enligt förslaget skall

ett antal tjänstemän, statens skyddskonsulenter, anställas med uppgift bland

annat att var inom sitt distrikt stå till tjänst med utförande av personundersökningar

och övervakningar, tillhandagå vid personundersökningar och övervakningar

som utföras av andra samt öva inseende över andra övervakare.

Såsom en viktig uppgift skall det enligt förslaget åligga konsulenterna att söka

komma i förbindelse med personer som äro lämpliga och villiga att taga villkorligt

dömda i sin tjänst eller att mottaga dem i sina hem. Enligt förslaget

skola domstolarna vidare mera än hittills taga befattning med övervakningarna.

I syfte att skapa ett organ, åt vilket större delen av domstolens hithörande

åligganden skall kunna överlämnas, har föreslagits, att möjlighet skall öppnas

att, där så finnes lämpligt, inrätta särskild övervakningsnämnd.

Bland övriga reformförslag i betänkandet må nämnas ett förslag att utöka

de fall, i vilka anställande av allmänt åtal enligt lag skall föregås av en

prövning av åtalets lämplighet. Legal möjlighet till åtalseftergift i viss omfattning

skall sålunda enligt förslaget införas för det fall, där åtal ifrågasättes

mot person som är intagen å skyddshem eller allmän alkoholistanstalt.

De sakkunniga ha vidare föreslagit ändring av lagen den 6 juni 1924, innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,

i syfte att låta handläggningen av brottmål mot personer under 21 år oftare

än nu ske inom lyckta dörrar.

Över betänkandet lia utlåtanden infordrats från rikets hovrätter, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

medicinalstyrelsen samt statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Tillfälle att avgiva utlåtande bär beretts samtliga häradshövdingar

och rådhusrätter ävensom följande föreningar, nämligen föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,

Sveriges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, centralförbundet

för socialt arbete, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 3ö.

svenska skyddsförbundet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala

samhjälp, föreningen skyddsvärnet i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i

Kopparbergs län samt svenska fångvårdssällskapet.

Utlåtanden ha inkommit från de myndigheter som ålagts att avgiva sådana.

Därjämte ha yttranden inkommit från häradshövdingarna i Fryksdal,

Västerbergslags, Norra Hälsinglands, Medelpads västra, Jämtlands

västra och Mjölby domsagor, rådhusrätterna i Stockholm, Norrtälje, Uppsala,

Nyköping, Eskilstuna, Karlskrona, Malmö, Landskrona, Hälsingborg,

Trelleborg, Göteborg, Kristinehamn, Örebro, Västerås, Falun och Gävle samt

från flertalet av de nämnda föreningarna. Krigshovrätten har bifogat yttranden

från vissa krigsrätter, länsstyrelserna från vissa landsfogdar och

svenska skyddsförbundet från vissa skyddsföreningar.

För innehållet i yttrandena redogöres å sid. 28—39 i propositionen.

Sedan de sakkunnigas förslag varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet,

remitterades förslag i ämnet till lagrådet. Därvid anförde

föredragande departementschefen bland annat:

»Genom 1918 års lag om villkorlig straffdom infördes i svensk rätt institutet

övervakning av villkorligt dömda personer. Syftet härmed var att giva

den villkorliga domen ökad betydelse såsom uppfostringsmedel och att därigenom

möjliggöra användningen av villkorlig dom i större utsträckning

än som tidigare kunnat ske. Under de två decennier lagen tillämpats lia

domstolarna i alltmer ökad omfattning gjort bruk av den villkorliga domen

i förening med övervakning. Denna utveckling torde i stort sett ha haft

gynnsamma verkningar och ger otvivelaktigt stöd åt uppfattningen att villkorlig

dom, förbunden med tillsyn under prövotiden, i många fall utgör

ett värdefullt medel att påverka och fostra lagöverträdare, särskilt unga

sådana, till laglydnad och ordnad livsföring.

Även om sålunda de goda verkningarna av gällande lagstiftning äro

omisskännliga, kan det dock icke betvivlas, att möjligheter finnas att ytterligare

öka den villkorliga domens kriminalpolitiska betydelse och samtidigt

avlägsna vissa av dess nuvarande brister. I sistnämnda hänseende lia

de sakkunniga påpekat den relativt stora återfallsfrekvensen bland yngre

brottslingar som erhållit villkorlig dom; statistiken visar att drygt var femte

återfaller i brott inom tio år efter domen. Vidare må erinras, att det redan

före den nuvarande lagens tillkomst uttalades farhågor för att tillämpning

av villkorlig dom i större omfattning gåve spridning åt den åsikten att

straffbud kunde överträdas åtminstone en gång utan risk. Genom övervakningens

införande antog man att en sådan uppfattning skulle motverkas.

Det finns tyvärr anledning att befara, att dessa förväntningar icke blivit

i allo infriade. Övervakningen har, på grund av bristande resurser och

svårigheter att finna för dess utövning fullt lämpade personer, mången

gång icke blivit så effektiv som vöre önskvärt.

De sakkunnigas reformförslag innebär främst, såsom framgår av den i

det föregående lämnade redogörelsen, att den villkorliga domen skall kun
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

9

na förbindas med föreskrifter om den dömdes förhållande under prövotiden

och att vissa organisatoriska anordningar skola vidtagas för att möjliggöra

sådana föreskrifters meddelande och säkerställa deras efterlevnad.

I och med att övervakningen på detta sätt göres mera effektiv bör enligt

förslaget tillämplighetsområdet för den villkorliga domen i viss mån utvidgas.

Huvudtanken i förslaget, att den gällande lagstiftningen om villkorlig dom

bör utvecklas så, att den tillåter och i praktiken möjliggör behandling av

brottslingar i friare former, är otvivelaktigt värd det största beaktande. Härigenom

skulle skapas en välbehövlig mellanform mellan den nuvarande

villkorliga domen och övriga hos oss tillgängliga reaktionsmedel, vilka ju

väsentligen äro av rent frihetsberövande karaktär. Särskilt för ungdomsbrottslighetens

bekämpande synes det vara en betydelsefull samhällsuppgift

att åtgärder vidtagas i detta syfte. Det må i detta sammanhang nämnas, att

i den villkorliga domens föregångsländer, England och Förenta staterna,

detta institut redan tidigt utbildats i nu angiven riktning genom lagstiftning

och en målmedveten organisation av övervakningen. Även de norska och

danska strafflagarna innehålla bestämmelser som medge domstolarna att

vid meddelande av villkorlig dom giva föreskrifter rörande den dömdes sysselsättning,

vistelseort m. m.

Av de yttranden som avgivits över förslaget framgår, att detta vunnit allmän

anslutning i vad angår frågan om den villkorliga domens utveckling till

en mera effektiv kriminalpolitisk behandlingsform. Det har dock i vissa

yttranden uttryckts farhågor för att den föreslagna lagstiftningen skulle

medföra alltför vittgående inskränkningar i de villkorligt dömdas rörelsefrihet.

Det har även sagts, att den nuvarande villkorliga domen, som

innebär ett för den dömde visat förtroende, skulle kunna förlora i värde

genom en utbyggnad på sätt som föreslagits.

Det är även enligt min mening av vikt, att en reformerad lagstiftning utformas

så, att den icke motverkar användningen av den nuvarande enkla

formen av villkorlig dom i sådana fall, då denna kan antagas vara till fyllest

och då således mera ingripande åtgärder framstå såsom opåkallade.

Delade meningar kunna icke gärna råda därom att den villkorliga domen i

dess nuvarande gestaltning beträffande vissa grupper lagbrytare fyller en

betydelsefull uppgift just genom den frihet som lämnas den dömde. Beträffande

den som drivits till brott av tillfälliga omständigheter torde en

sådan dom ofta vara att föredraga framför en dom som innebär tvång och

förmynderskap. Den villkorliga domen i dess nuvarande utformning synes

därför böra bibehålla en central ställning i lagstiftningen. Den med

särskilda villkor förbundna formen bör förbehållas sådana fall, då visserligen

anstånd med straff eller med skyddsåtgärd finnes motiverat men då

det med hänsyn till brottslingens personliga beskaffenhet, hans sinnesbeskaffenhet,

den miljö i vilken han lever eller andra särskilda omständigheter

kan antagas, att särskilda åtgärder av den art förslaget anvisar skulle

verksamt bidraga till hans rättelse för framtiden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

De föreskrifter, som enligt förslaget skola kunna meddelas i samband

med villkorlig dom, äro delvis av den natur att de kunna innebära en

ganska betydande inskränkning i den dömdes rörelsefrihet och självbestämmanderätt.

Det har i ett par yttranden gjorts gällande, att skillnaden mellan

å ena sidan ett omhändertagande av detta slag och å andra sidan den

villkorliga domen i dess nuvarande form vore så stor att i själva verket

två skilda rättsinstitut förelåge, vilka icke lämpligen borde sammankopplas

med varandra. Häremot kan först erinras att de föreslagna åtgärderna

äro av ganska skiftande slag. Vissa av åtgärderna torde för den dömde

innebära ett föga kännbart intrång i hans frihet. Mellan en dom, som förbindes

med föreskrift av sådan lindrigare art, och en dom med övervakning

enligt gällande lag föreligger tydligen icke någon särdeles framträdande

olikhet. Det innebär blott en naturlig utveckling av institutet villkorlig dom,

att däri införas bestämmelser om dylika åtgärder. Att avskilja mera ingripande

åtgärder och av dem tillskapa ett särskilt rättsinstitut synes icke

böra ifrågakomma. Genom att för vissa fall öka det tvångsmoment, som

redan övervakningen innebär, göres icke något avsteg från de grundsatser på

vilka institutet villkorlig dom är uppbyggt. De ifrågasatta föreskrifterna

kunna nämligen meddelas allenast såsom villkor för anstånd med straff eller

därmed jämförliga påföljder. Föreskrifternas efterlevnad kan alltså ej

framtvingas genom exekutiva åtgärder och kommer således att bliva beroende

av den dömdes egen villighet att underkasta sig dem, en villighet som

i regel torde framkallas av vetskapen att åsidosättande av föreskrifterna

medför en svårare påföljd i form av fängelse eller straffarbete eller eventuellt

åtgärd enligt lagarna om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller

förvaring i säkerhetsanstalt.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget framgår,

att däri föreslås en uppdelning av den villkorliga domen

i två typer, vilka skilja sig från varandra i flera betydelsefulla hänseenden.

Den ena typen, som i betänkandet kallas kvalificerad villkorlig

dom, kännetecknas därav att den alltid skall vara förenad med föreskrift

om arbetsanställning, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem eller

anstalt. Den kvalificerade villkorliga domen är avsedd att företrädesvis

tillämpas beträffande unga lagöverträdare samt i övrigt beträffande sådana

brottslingar vilka på grund av utvecklingshämning eller eljest på grund

av sin sinnesbeskaffenhet eller till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet

eller annan vanart finnas vara i behov av åtgärder av nu angivet slag. För

tillämpning av kvalificerad villkorlig dom uppställer förslaget icke någon

fordran på att den brottslige icke tidigare blivit straffad. Reglerna om kvalificerad

villkorlig dom avvika dessutom från gällande bestämmelser därutinnan,

att en sådan dom skall innefatta anstånd, icke med verkställigheten

av ett ådömt straff utan med själva straffådömandet. De regler som

av de sakkunniga föreslagits beträffande den andra formen av villkorlig

dom, s. k. enkel villkorlig dom, stå närmare nuvarande lagbestämmelser.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3ö.

11

Denna dom innebär sålunda anstånd med verkställighet av ådömt straff,

och för dess användning förutsättes att den brottslige under visst antal år

närmast före brottet icke undergått frihetsstraff eller därmed jämförlig anstaltsvård

eller erhållit villkorlig dom. Emellertid kan även i enkel villkorlig

dom givas vissa föreskrifter, de viktigaste avseende den dömdes

vistelseort och hans förfoganderätt över arbetsförtjänst och andra tillgångar.

Den kritik som i en stor del av yttrandena riktats mot denna uppdelning

av den villkorliga domen synes från vissa synpunkter berättigad.

Enligt de sakkunniga skulle den kvalificerade villkorliga domen vara en

behandlingsform, vilken till sin kriminalpolitiska betydelse kunde jämföras

med tvångsuppfostran och ungdomsfängelse, och vilken skulle användas

beträffande vissa nyss angivna grupper av lagöverträdare. Den enkla

villkorliga domen skulle däremot endast innebära mindre ingripande åtgärder

och skulle användas å tillfällighetsförbrytare. Emellertid torde det

knappast föreligga en i sakligt hänseende synnerligen stor skillnad mellan

de åtgärder som enligt förslaget skulle kunna ifrågakomma vid den ena och

den andra formen av villkorlig dom. En föreskrift därom att den dömde

skall sköta visst arbete eller undergå viss utbildning behöver icke vara mera

ingripande än exempelvis en föreskrift att han skall vistas på viss angiven

ort eller att han skall underkasta sig inskränkning i förfoganderätten över

sin arbetsinkomst. Tvärtom kan en föreskrift av det senare slaget stundom

innebära ett betydligt starkare tvång än den förstnämnda.

Även mot den gränsdragning de sakkunniga verkställt mellan olika kategorier

av brottslingar, å ena sidan tillfällighetsförbrytarna och å den andra

vissa särgrupper, däribland unga brottslingar, torde kunna erinras, att den

icke är tillräckligt klar för att lämpligen ligga till grund för en sådan uppdelning

av institutet villkorlig dom som de sakkunniga förordat. Då förslaget

så bestämt utmärker att de unga lagöverträdarna böra behandlas enligt

reglerna om kvalificerad villkorlig dom, ligger även den anmärkningen

nära till hands, att ehuru omhändertagande åtgärder visserligen ofta äro

lämpliga just i fråga örn unga brottslingar, det likväl mången gång, även

då det gäller ungdom, är fullt tillräckligt med en dom av den gällande lagens

typ.

övervägande skäl synas alltså tala för att den strängt genomförda uppdelningen

på två till innebörd och förutsättningar skilda former av den villkorliga

domen bör bortfalla. En sådan ändring av förslaget kan ske utan

att möjligheterna minskas för domstolarna att, då anledning därtill gives,

föranstalta örn åtgärder för villkorligt dömdas tillsyn och omhändertagande

samt att i varje särskilt fall föreskriva den åtgärd som finnes erforderlig och

lämplig med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet eller omgivning

eller till hans levnadssätt och tidigare vandel.

En dylik ändring medför, att vissa spörsmål av principiell betydelse måste

upptagas till omprövning från delvis andra utgångspunkter än dem som legat

till grund för de sakkunnigas ställningstagande. Ett sådant spörsmål är

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

huruvida den villkorliga domen bör genomgående ombildas så, att den

kommer att innebära anstånd med ådömande av straff i stället för såsom

nu anstånd med straffverkställigheten. De sakkunniga ha, såsom nyss

anmärkts, föreslagit den förra metoden i fråga om den s. k. kvalificerade

villkorliga domen.

Metoden att uppskjuta straffdomen tillämpas i de anglosaxiska länderna.

Då den villkorliga domen efter mönster därifrån infördes i övriga länder,

följde man icke förebilderna i detta hänseende utan övergick till den

andra metoden, enligt vilken straffdom avkunnas och blott straffverkställigheten

uppskjutes. Enligt vad förarbetena till 1906 års svenska lag utvisa

ansåg man denna metod äga företräde bland annat på den grund att det

skulle leda till svårigheter, därest handläggningen av brottmål finge avbrytas

innan dom meddelats och domstol sedermera, kanske efter lång tids förlopp,

måste återupptaga målet till behandling och avdömande. Denna synpunkt

äger otvivelaktigt i många fall en icke ringa praktisk betydelse.

Även andra synpunkter lia anförts till stöd för den nuvarande metodens

bibehållande. Det har sålunda framhållits, att ett i domen utsatt straff ger

ett påtagligt uttryck för samhällets ogillande av brottet och att en dom

vari straffet sålunda fastställts mången gång kan förväntas på ett mera

verksamt sätt avhålla icke blott den dömde utan även andra från att begå

brott än en dom som blott innefattar sakerförklaring. Även må nämnas den

i flera yttranden åberopade synpunkten, att det icke vore riktigt gentemot

den dömde att genom hot med ett straff, som icke vore fixerat och som

den brottslige ofta saknade möjlighet att ens ungefärligen bedöma, förmå

honom att underkasta sig en kanske långvarig inskränkning i hans självbestämmanderätt.

Anmärkningen riktar sig mot det av de sakkunniga

åberopade skälet för den anglosaxiska metoden, att det kunde befaras att

det förskyllda straffet i vissa fall icke skulle vara tillräckligt för att förmå

den tilltalade att underkasta sig de föreskrifter domstolen funne lämpliga.

De sakkunniga ha som skäl för den sistnämnda metodens införande vid

kvalificerad villkorlig dom främst åberopat, att de åtgärder som skulle

ifrågakomma i samband med sådan dom i viss mån kunde jämföras med

skyddsåtgärderna tvångsuppfostran och förvaring samt med den dem närstående

straffarten ungdomsfängelse och att det därför vore naturligt, att

omhändertagande genom kvalificerad villkorlig dom inträdde som direkt

påföljd av brottet på samma sätt som de nämnda ansvarspåföljderna numera

ådömdes direkt. Emellertid föreligger det en betydande skillnad mellan

exempelvis ungdomsfängelse och de åtgärder som skola kunna användas

vid villkorlig dom, icke blott i fråga örn åtgärdernas natur utan även

därigenom att dessa ingå i den villkorliga domen som villkor för anstånd

och icke kunna verkställas i exekutiv ordning. Den omständigheten att villkorlig

dom på angivet sätt förknippas med vårdnadsåtgärder torde alltså

icke i och för sig utgöra något bärande skäl att ändra den villkorliga domens

hittillsvarande tekniska anordning.

Större avseende måste däremot fästas vid ett annat av de i betänkandet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

13

anförda skälen för en dylik ändring. Om anstånd som meddelats genom

villkorlig dom förverkas på grund av brott eller annan orsak, gäller enligt

lagarna örn ungdomsfängelse, tvångsuppfostran och förvaring, att sådan påföljd

kan träda i stället för det villkorligt ådömda straffarbets- eller fängelsestraffet.

Då ungdomsfängelse och tvångsuppfostran numera äro normala

påföljder för vissa kategorier unga brottslingar, liksom förvaring för förminskat

tillräkneliga, är det önskvärt att en reviderad lagstiftning om villkorlig

dom tar hänsyn härtill. Det måste, såsom de sakkunniga framhållit,

anses föga tillfredsställande, att anståndet angives gälla straffarbete eller

fängelse i sådana fall då domstolen vid den villkorliga domens meddelande

kan utgå från att i själva verket en annan påföljd kommer att inträda i

händelse anståndet förverkas.

På grund av vad nu anförts torde böra övervägas, huruvida icke lagen

bör erhålla sådan utformning att möjligheten står öppen för domstolarna

att i sådana fall som de nyss anförda låta bero vid sakerförklaring, då villkorlig

dom finnes vara på sin plats. Det synes icke vara nödvändigt och

skulle för övrigt svårligen låta sig göra att i lagen närmare angiva förutsättningar

och villkor för tillämpningen av den nämnda metoden. Någon anledning

torde icke heller föreligga att begränsa användningen till fall då den

villkorliga domen förbindes med föreskrifter. Lagens ståndpunkt skulle enligt

det sagda bliva den, att villkorlig dom i regel innebär anstånd med verkställande

av ett i domen utsatt straff, men att även villkorlig dom i form

av anstånd med ådömande av straff är tillåten. Som förutsättning för den

senare formens användning torde vara tillräckligt att angiva, att den av

särskilda skäl finnes lämpligare än den förra.

Ehuru således denna anordning närmast är motiverad av hänsyn till de

nämnda fallen, då domstolen finner vanligt frihetsstraff icke böra ifrågakomma

i händelse av anståndets förverkande, bör det dock icke möta hinder

att villkorlig dom meddelas i form av sakerförklaring utan straffådömande

även i andra fall, såsom då brottet begåtts under synnerligen mildrande

omständigheter.

Vad nu sagts gäller icke förvandlingsstraff för böter. För villkorlig dom

beträffande sådant straff skola enligt 1937 års lagstiftning gälla särskilda

förutsättningar. I dessa ifrågasättes ej nu någon ändring, och anledning

lärer icke heller föreligga att i fråga om förvandlingsstraffet tillåta villkorlig

dom i form av anstånd med dess ådömande.

Beträffande den villkorliga domens tillämplighetsområde

lia de sakkunniga föreslagit vissa utvidgningar, vilka ansetts motiverade

med hänsyn till den mera effektiva övervakning som skulle bliva

följden av de i det föregående berörda lagreglerna jämte den föreslagna

fastare organisationen av förundersöknings- och övervakningsarbetet.

En sådan utvidgning har skett därigenom att maximigränsen för det

straff, som skall kunna ådömas villkorligt, höjts från nuvarande sex månaders

straffarbete och ett års fängelse till ett års straffarbete och två års

fängelse. Då enligt sakkunnigförslaget straff icke skall utsättas vid kvali
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

ficerad villkorlig dom, har som allmän förutsättning för sådan dom angivits,

att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse. Emellertid

har enligt förslaget en inskränkning skett i den allmänna regeln genom

stadgande att kvalificerad villkorlig dom icke får användas, om den brottslige

i det särskilda fallet finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett

år eller fängelse i två år eller, örn han är under tjuguett år, högre straff än

straffarbete i två år. Den sistnämnda, beträffande unga brottslingar föreslagna

regeln skulle tydligen medföra, att villkorlig dom skulle kunna förekomma

även vid ganska grova brott; man bör härvidlag icke förbise den

allmänna straffnedsättningsregeln i 5 kap. 2 § strafflagen. Med hänsyn

härtill och även till att skillnaden mellan kvalificerad och enkel villkorlig

dom bortfaller i det omarbetade förslaget, torde övervägande skäl tala för

att generellt bestämma maximigränsen till ett års straffarbete och två års

fängelse. Även utan en uttrycklig erinran därom i lagtexten torde kunna

förväntas, att villkorlig dom icke meddelas beträffande allvarligare brott,

som falla inom denna gräns, om ej fullgoda skäl därtill föreligga och förutsättningar

finnas för effektiv övervakning eller omhändertagande på

lämpligt sätt. 1 ,js

En utvidgning av förutsättningarna för användning av villkorlig dom

har vidare enligt sakkunnigförslaget skett genom ändring av gällande regler

om hinder mot villkorlig dom på grund av tidigare brott. De nuvarande

bestämmelserna innebära, att villkorlig dom icke får användas, om den

tilltalade under de tio åren närmast före brottet dömts till eller undergått

straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring i

säkerhetsanstalt. Beträffande enkel villkorlig dom ha de sakkunniga föreslagit

en femårsregel, med motivering att den gällande tioårsregeln i tilllämpningen

stundom visat sig utgöra hinder mot villkorlig dom i fall då

sådan varit önskvärd. Däremot ha de sakkunniga icke uppställt någon

som helst bestämmelse örn återfall såsom hinder mot kvalificerad villkorlig

dom. Som stöd härför har hänvisats till de omhändertagande åtgärder som

skulle kunna vidtagas i samband med sådan dom. Vid en omarbetning av

förslaget, vilken icke bygger på den av de sakkunniga föreslagna skillnaden

mellan enkel och kvalificerad dom, torde som allmän regel lämpligen böra

införas en tidsbegränsning till fem år, från vilken regel avvikelse tillåtes

blott då särskilda skäl föreligga och då dessutom en ändamålsenlig behandling

av den dömde kan anordnas i samband med den villkorliga domen.

Förslagets genomförande skulle medföra, att domstolarna i större utsträckning

än för närvarande erhölle befattning med skyddsarbetet beträffande

de villkorligt dömda. Detta följer redan av grundsatsen att eventuella

föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden skola meddelas

i domen. Det förutsättes vidare i förslaget, att domstolen även efter

domen skall medverka, då fråga uppstår om ändring eller upphävande av

sådana föreskrifter. Förslagets ståndpunkt i dessa delar synes riktig. Utan

att äventyra syftet med reformen torde man icke kunna anförtro åt andra

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

15

än domstolarna att avgöra huruvida någon åtgärd skall vidtagas beträffande

en tilltalad i samband med villkorlig dom och att närmare bestämma vari

åtgärden skall bestå. För underlättande av domstolarnas verksamhet i vad

den hänför sig till tiden efter domen har emellertid föreslagits, att frågor örn

ändring och upphävande av föreskrifter skola kunna upptagas och avgöras

av domaren eller, vid rådhusrätt, av lagfaren ledamot i rätten. I samma

syfte skall vidare domstolen eller flera domstolar gemensamt kunna för

sådana frågors behandling tillsätta en särskild nämnd, den s. k. övervakningsnämnden.

Den största betydelsen i detta hänseende äger dock den av

de sakkunniga föreslagna organisationen av övervakningsarbetet, vilken

främst innefattar tillsättandet av statliga funktionärer, skyddskonsulenter,

med uppgift bland annat att tillhandagå domstolarna vid avgörandet av

frågor om tillsyn och omhändertagande av villkorligt dömda. Att domstolarna

skulle, såsom i vissa yttranden gjorts gällande, alltför mycket betungas

av de uppgifter som komme att åvila dem i följd av den nya lagstiftningen,

torde icke behöva befaras, om konsulenter med tillräcklig kompetens och

erfarenhet stå till deras förfogande, över huvud taget lärer förverkligandet

av konsulentorganisationen utgöra en väsentlig förutsättning för att lagstiftningen

skall erhålla den praktiska betydelse som är avsedd.»

I lagrådets utlåtande över förslagen anföres i fråga om den villkorliga domens

utformning bland annat följande:

»Då villkorlig straffdom genom 1906 års lagstiftning i ämnet införlivades

med det svenska straffrättssystemet, lämnades efter kontinentalt mönster

företräde åt villkorligt anstånd med straffs verkställande framför det i

anglosachsisk rätt utbildade villkorliga anståndet med ådömande av straff.

I 1937 års betänkande förordade emellertid de sakkunniga jämväl denna senare

typ av villkorlig dom, och i det remitterade förslaget hava likaledes

båda typerna av sådan dom upptagits.

Av de i sakkunnigbetänkandet åberopade skälen till stöd för förslaget att

införa en domstyp, som tidigare underkänts, hava de viktigaste refererats

i remissprotokollet (sid. 43—44). Föredragande departementschefen har

funnit sig kunna fästa avseende egentligen endast vid ett av dessa skäl, nämligen

att det icke är tillfredsställande, att anstånd angives gälla straffarbete

eller fängelse i sådana fall, då domstolen vid den villkorliga domens meddelande

kan utgå ifrån att i själva verket annan påföljd, såsom tvångsuppfostran

eller ungdomsfängelse, kommer att inträda, om anståndet förverkas.

Den omständigheten att straff enligt numera gällande lagstiftning ej utsättes

vid dom å tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse är också onekligen

ett bärande skäl för att undvika ett motsatt förfarande i det fall, att dylik

påföljd bör användas då anstånd förverkas.

Å andra sidan synes icke hava tillräckligt beaktats den invändning mot

den anglosachsiska typen av villkorlig dom, som framför allt föranledde

att denna typ ej godtogs vid 1906 års lagstiftning. Denna invändning, som

grundas på den självklara satsen att straffmätningsfrågan icke bör prövas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

alltför lång tid efter det målet i övrigt behandlats, får en alldeles särskild

betydelse om, såsom numera är att förvänta, en rättegångsreforin kommer

till stånd. Svårigheten att med ett muntligt och omedelbart räitegångssystem

handlägga straffmätningsfrågan, kanske flera år efter det bevisningen

i målet en gång blivit förebragt, ligger i öppen dag.

Vill man behörigen beakta såväl nämnda invändning som de skäl, som

kunna anföras för den föreslagna nya typen av villkorlig dom, synes det

nödvändigt att inskränka användningen av denna till sådana fall, där anledning

föreligger till antagande att den dömde, om anståndet sedermera förverkas,

finnes böra dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. I

dessa fall är nämligen normalt någon straffmätning icke av nöden.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att villkorligt anstånd med

straffs ådömande tillätes endast i fall, då domstolen finner att förutsättningarna

för användande av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade,

enligt vad därom är stadgat, äro för handen. Visserligen kan även

med en sådan begränsning undantagsvis inträffa, att en straffmätning blir

nödvändig, men dessa undantag torde icke bliva mycket vanligare än de,

i vilka redan lagarna örn nyssnämnda påföljder föranleda en senare straffmätning.

Vad här framhållits kan måhända vara ett skäl för att i nu behandlat

avseende med tvångsuppfostran och ungdomsfängelse jämställa förvaring

och internering enligt 1937 års lagstiftning därom. Ett dylikt jämställande

synes emellertid få så ringa praktisk betydelse, att det kan underlåtas.

Anses det likväl böra ske, erinras om att en föreskrift härutinnan ej

kan träda i kraft tidigare än 1937 års berörda lagstiftning.»

I propositionen anför departementschefen, i anledning av vad lagrådet sålunda

uttalat, följande:

»Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall villkorlig dom kunna

meddelas antingen i form av anstånd med verkställandet av ett i domen utsatt

straff eller i form av anstånd med ådömande av straff. Såsom förutsättning

för den senare domstypens användning har i lagtexten angivits, att

den av särskilda skäl finnes lämpligare än den förra. Lagrådet har förordat

ett stadgande, enligt vilket den nya typen av villkorlig dom skulle tillåtas

endast i fall då domstolen finner att förutsättningarna för användandet

av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade äro för handen.

En dylik bestämmelse skulle väl möjliggöra villkorlig dom av denna typ i

de flesta fall, då en sådan dom enligt den av mig i remissprotokollet uttalade

meningen får anses särskilt påkallad, nämligen då det vid den villkorliga

domens meddelande föreligger anledning till antagande att vanligt frihetsstraff

icke bör ifrågakomma i händelse anståndet sedermera förklaras

förverkat. Genom den av lagrådet föreslagna inskränkningen skulle emellertid

användningen av den ifrågavarande domstypen hindras i vissa andra

fall, då den på grund av särskilda förhållanden kan befinnas vara att föredraga.

Som exempel på sådana fall har jag vid förslagets remitterande

till lagrådet anfört att brottet begåtts under synnerligen mildrande omstän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

17

digheter. Med den av mig föreslagna avfattningen av stadgandet torde domstolarna

erhålla möjlighet att använda den nya domstypen i fall då omständigheterna

därtill giva anledning, och man synes icke behöva befara

att stadgandet i denna lydelse skall föranleda en mot dess syfte stridande,

alltför vidsträckt tillämpning av den nya metoden. Mot införande av ett

stadgande som direkt anknyter till lagarna om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse

synes även kunna invändas, att stadgandet skulle behöva

ändras i händelse ytterligare skyddsåtgärder införlivas med lagstiftningen.»

De i propositionen framlagda förslagens huvudgrunder äro följande.

Enligt 1 § i förslaget till lag örn villkorlig dom må villkorlig

dom användas, där någon övertygas om brott och det, med hänsyn

särskilt till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt, finnes

skälig anledning antaga, att han utan att undergå straff skall avhålla sig

från att ånyo begå brott; villkorlig dom må dock ej meddelas om det av hänsyn

till den allmänna laglydnaden är påkallat att den brottslige undergår

straff. Den villkorliga domen skall, såsom närmare framgår av departementschefens

ovan återgivna uttalanden, bestå i att domstolen antingen, i

samband med ådömande av straff, förordnar att med straffets verkställande

skall villkorligt anstå eller ock, där det av särskilda skäl finnes lämpligare,

i samband med sakerförklaring förordnar örn villkorligt anstånd med straffets

ådömande.

Den villkorliga domens tillämplighetsområde har betydligt vidgats. Enligt

2 § må således villkorlig dom brukas, om å brottet eller, där flera brott

förövats, å något av dem kan följa straffarbete eller fängelse, dock ej såvida

den brottslige finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse

i två år. Ej heller må villkorlig dom meddelas, om den tilltalade tillika

dömes ovillkorligt till straffarbete eller fängelse.

En utvidgning av förutsättningarna för användning av villkorlig dom har

vidare skett genom ändring av gällande regler om hinder mot villkorlig dom

på grund av tidigare brott. I 3 § stadgas sålunda att, om tilltalad under de

fem åren närmast före brottet undergått straffarbete, omedelbart ådömts

fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering eller tvångsuppfostran,

villkorlig dom må meddelas allenast såframt synnerliga skäl därtill föranleda.

Detsamma gäller där den tilltalade under angivna tid erhållit villkorlig

dom som ej avsett förvandlingsstraff för böter.

I fråga om villkorlig dom då förvandlingsstraff för böter ålägges — i vilket

fall de förut omnämnda stadgandena icke äro tillämpliga — har det nu

gällande huvudstadgandet upptagits till innehållet oförändrat i 4 § i förslaget.

Prövotiden skall, jämlikt 5 §, vid villkorlig dom enligt 1 § utgöra tre år

eller, örn den tilltalade förskyllt allenast böter, två år. Vid villkorlig dom

som avser förvandlingsstraff för böter skall prövotiden bestämmas till två år.

1 7 § föreskrives att i villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas om övervakning,

såvida ej av särskilda skäl kan antagas att den dömde ändock skall låta

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 35. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

sig rätta. I dom enligt 4 § skall förordnas om övervakning där det finnes erforderligt.

I 8 § upptagas de särskilda föreskrifter rörande den dömdes förhållande

under prövotiden som domstolen skall kunna meddela; i dessa fall skall städse

förordnas om övervakning. Domstolen må sålunda, i den mån det med

hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt

och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, tillika

ålägga honom att a) ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande

hans utbildning, arbetsanställning eller vistelseort; b) avhålla sig från

bruk av rusdrycker; c) underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt

eller annan anstalt; d) underkasta sig inskränkning i förfogandet över

arbetsförtjänst eller andra tillgångar. Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas,

att den dömde bör å tid och sätt som i domen angivas söka fullgöra

honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit

genom brottet.

övervakaren äger, enligt 10 § andra stycket, meddela bestämmelser med

avseende å verkställandet av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter

han eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet

finner erforderliga.

I 11 § stadgas att föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller

upphävas, då anledning därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader,

må beslut meddelas örn dess upphörande, såframt det av särskilda

skäl kan antagas att den dömde låter sig rätta utan övervakning.

12 § upptager bestämmelser rörande förfarandet då den dömde, utan att

därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter något som till följd av den

villkorliga domen åligger honom. Domstolen må i sådant fall efter omständigheterna

a) förordna om övervakning; b) meddela föreskrift jämlikt 8 §;

c) förordna örn prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver den

i domen bestämda tiden; d) besluta att varning skall tilldelas den dömde; eller

ock e) förklara anståndet förverkat.

I 13 § behandlas de fall att den villkorligt dömde övertygas örn annat brott

eller ålägges förvandlingsstraff för böter. Övertygas den som erhållit villkorlig

dom enligt 1 § att hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen

förklara anståndet förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas,

om det nya brottet finnes förskylla straffarbete eller fängelse, övertygas

han om brott som förövats före prövotidens början, må domstolen förordna

att anståndet skall avse jämväl detta brott; meddelas ej sådant förordnande,

skall antingen anståndet förklaras förverkat eller ock straff ådömas

och verkställas för allenast det brott varom den dömde sålunda övertygats.

Där den som erhållit villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff för böter

övertygas om brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras

förverkat. Samma regel gäller där villkorligt dömd ålägges förvandlingsstraff

för böter.

I 14 § stadgas att, därest i fall som avses i 13 § anståndet ej förklaras förverkat,

domstolen äger i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade

bestämmelser med avseende å den villkorliga domen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

19

I 15 § har intagits erinran om att i vissa fall då anstånd förklarats förverkat

domstolen må döma till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring

i säkerhetsanstalt för det brott som avsetts med den villkorliga domen.

Ändringar i dessa avseenden hava vidtagits i lagarna angående nämnda ansvarspåföljder.

I 16 § upptagas bestämmelser om viss tidsbegränsning för åtgärder enligt

12 och 13 §§. Åtgärd enligt 12 § må beslutas endast örn fråga därom väckes

före prövotidens utgång eller, vid tillämpning av 14 §, såframt frågan uppkommer

i mål som anhängiggjorts före prövotidens utgång. Anstånd må

ej enligt 13 § förklaras förverkat, med mindre fråga därom uppkommer i

mål som anhängiggjorts, då anledningen till förverkandet är åläggande av

förvandlingsstraff för böter, före prövotidens utgång och eljest inom ett år

från prövotidens utgång. Kan anstånd ej längre förklaras förverkat, är straff

förfallet.

I 25 § upptagas bestämmelser om de av de sakkunniga föreslagna övervakningsnämnderna.

Dylik nämnd må av allmän underrätt tillsättas för behandling

av frågor som enligt lagen kunna ankomma på sådan nämnd.

Nämnden skall bestå av minst tre ledamöter; av dessa skall minst en vara

lagfaren befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden samt örn möjligt

en vara läkare. Flera domstolar må förena sig om gemensam övervak - ningsnämnd. Genom avfattningen av paragrafen utmärkes att tillsättande av

övervakningsnämnd icke är obligatoriskt.

Av övriga bestämmelser i förslaget till lag örn villkorlig dom må anmärkas

ett stadgande i 18 §, att ärende angående åtgärd enligt 11 eller 12 § må

upptagas, förutom av domstol, på landet av domaren och i stad med rådhusrätt

av viss lagfaren ledamot i rätten ävensom av övervakningsnämnd.

Ärendet må, där så finnes lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid

ske, då anstånd finnes böra förklaras förverkat.

Förslaget till lag örn särskild förundersökning i brottmål,

som motsvarar de sakkunnigas förslag till lag örn personundersökning,

upptager bestämmelser om undersökning för vinnande av utredning rörande

tilltalads personliga förhållanden och sinnesbeskaffenhet samt angående

de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

Beträffande övriga i propositionen framlagda lagförslag

märkas förslagen angående ändringar i bamavårdslagen och alkoholistlagen,

vilka väsentligen avse införande, i huvudsaklig överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag, av möjlighet till eftergift i vissa fall av åtal mot personer

som intagits i anstalt för skyddsuppfostran eller å allmän alkoholistanstalt.

Det föreliggande lagkomplexet föreslås skola träda i kraft den dag Konungen

förordnar; enligt uttalande av departementschefen torde det, under

förutsättning att erforderliga anslag beviljas till främjande av övervakningsoch

förundersökningsverksamheten beträffande villkorligt dömda, vara möjligt

att låta ikraftträdandet ske den 1 januari 1940. I förslagen till lagar örn

villkorlig dom och örn särskild förundersökning i brottmål hava vissa övergångsbestämmelser

meddelats. Föreslagna ändringar i 14 § lagen örn tvångs
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

uppfostran och 19 § lagen om ungdomsfängelse, vilka huvudsakligen innefatta

formella jämkningar i anledning av omorganisationen av åklagarväsendet

i Stockholm, skola träda i kraft omedelbart.

Förslag rörande olika spörsmål av organisatorisk och ekonomisk innebörd,

som sammanhänga med den nya lagstiftningen om villkorlig dom,

hava av Kungl. Majit framlagts i proposition nr 87. Förslagen överensstämma

väsentligen med vad de ovannämnda sakkunniga förordat i sitt betänkande

angående villkorlig dom ävensom i ett senare avgivet betänkande rörande

revision av lagstiftningen om villkorlig frigivning m. m. (stat. off.

utredn. 1938: 25) samt avse bland annat inrättande av en skyddskonsulentorganisation,

höjning av nuvarande ersättning till övervakare över villkorligt

dömda och understöd åt verksamhet för villkorligt dömda m. fl. Propositionen

nr 87 har remitterats till statsutskottet.

Utskottets yttrande.

Huvudsyftet med det föreliggande förslaget är att, vid sidan om den villkorliga

domen i dess nuvarande utformning, bereda möjlighet att använda

villkorlig dom jämväl i förening med mera direkta åtgärder för den dömdes

tillrättaförande, när behov härav är för handen. I sådant hänseende

föreslås bestämmelser om rätt för domstolen att förbinda den villkorliga

domen med föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden

(8 § i förslaget till lag om villkorlig dom), samtidigt som övervakningen göres

mera effektiv. Genom denna utvidgning av institutet villkorlig dom skulle,

såsom departementschefen framhåller, skapas en välbehövlig mellanform

mellan den nuvarande villkorliga domen och övriga hos oss tillgängliga reaktionsmedel

mot brottsligheten. Utskottet vill, i likhet med det övervägande

antalet myndigheter och sammanslutningar som avgivit yttrande i ärendet,

giva sin anslutning till den åsyftade omläggningen av förevarande institut.

Den nytillkomna formen av villkorlig dom har i själva verket karaktären

av en ny straffrättslig skyddsåtgärd utan frihetsberövande och sålunda av

lindrigare art än åtgärderna tvångsuppfostran, ungdomsfängelse och förvaring.

Sin största betydelse torde det nya institutet komma att erhålla i

kampen mot ungdomsbrottsligheten, såsom ett led i strävandena att beträffande

ungdomliga lagöverträdare i största möjliga utsträckning utbyta fängelse-

och anstaltsvården mot en mera löftesgivande kriminalvård i frihet.

Men den nya skyddsåtgärden är även avsedd att i stor utsträckning träda i

stället för den hittillsvarande villkorliga domen, vilken ur såväl allmänpreventiv

som specialpreventiv synpunkt visat sig vara behäftad med vissa brister,

i det densamma — trots det år 1918 införda övervakningsinstitutet — i

alltför hög grad lämnat brottslingen utan tillsyn.

Villkorlig dom har hittills i vårt land efter kontinentalt mönster varit anordnad

såsom ett anstånd med verkställighet av ett ådömt straff. De sakkunniga

hade behållit denna form för den s. k. enkla villkorliga domen, i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

21

huvudsak motsvarande den nuvarande, under det att de för den nya formen

villkorlig dom med strängare föreskrifter rörande den dömde föreslagit den

anglosachsiska typen med sakerförklaring jämte villkorligt anstånd med

straffådömandet. Även propositionen känner tvenne typer av den villkorliga

domen, innebärande den ena anstånd med straffets ådömande och den

andra anstånd med verkställigheten av ett i domen utsatt straff. Förstnämnda

typ, den anglosachsiska, har avsetts särskilt skola komma till användning

i sådana fall, då domstolen redan vid den villkorliga domens meddelande

kan utgå ifrån att i händelse av anståndets förverkande den dömde

icke kommer att få avtjäna tidsbestämt frihetsstraff, utan i stället tvångsuppfostran,

ungdomsfängelse elier förvaring kommer att ådömas. Eljest

skulle som huvudregel den kontinentala typen med straffets bestämmande

i domen tillämpas. Dock skulle det enligt departementschefen icke möta

hinder att meddela villkorlig dom i form av sakerförklaring utan straffådömande

även i andra än förut angivna fall, t. ex. då brottet begåtts under

synnerligen förmildrande omständigheter.

Inom utskottet har vid övervägandet av frågan örn den villkorliga domens utformning

sympatier uttalats för en övergång över hela linjen till det anglosachsiska

systemet. Emellertid har utskottet icke ansett sig kunna underlåta att

fästa avseende vid det till förmån för straffets utsättande i den villkorliga domen

anförda argumentet, att en villkorlig dom i form av sakerförklaring, utan

förbindelse med några nämnvärt ingripande föreskrifter för den dömde, icke

kan anses giva något påtagligt uttryck för samhällets ogillande av brottet

och därför kan komma att hava menliga följder i allmänpreventivt avseende.

Utskottet har därför funnit försiktigheten bjuda att bereda möjlighet att,

såsom i propositionen föreslås, vid sidan av varandra använda båda de olika

formerna av villkorlig dom. Härför talar även den omständigheten att de

båda formerna i stort sett rikta sig mot tvenne olika kategorier av brottslingar:

sådana som äro och sådana som icke äro i behov av en mera positiv

tillsyn och ledning under prövotiden.

För att i möjligaste mån förebygga olägenheterna av att två olika system

komma till användning, måste det emellertid anses vara av vikt att lagtexten

till ledning för domstolarna giver anvisning örn i vilka fall det ena

eller det andra systemet närmast är avsett att tillämpas. Härutinnan synes

en rationell gränsdragning i princip kunna ske allt efter som den villkorliga

domen är förbunden med särskilda föreskrifter för den dömde eller ej. I

de fall, då frihetsinskränkande föreskrifter av mera ingripande art meddelas,

närmar sig den villkorliga domen såsom redan antytts de frihetsberövande

skyddsåtgärderna, och det ligger då nära till hands att i överensstämmelse

med vad som gäller vid ådömande av tvångsuppfostran, ungdomsfängelse

och förvaring icke utsätta tidsbestämt straff i domen. Till stor del kommer

denna mera kvalificerade form av villkorlig dom att användas beträffande

unga lagöverträdare som, i händelse av att anståndet förverkas, bliva ådömda

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, och i sådana fall är normalt någon

straffmätning icke av nöden utan snarare till skada. Vad beträffar de övriga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

fall, då den kvalificerade villkorliga domen kommer till användning, har

mot systemet med enbart sakerförklaring anmärkts, att i händelse anståndet

förverkas svårigheter skulle föreligga att vid denna senare tidpunkt pröva

straffmätningsfrågan. Denna invändning finner utskottet, i likhet med departementschefen,

ej böra tillmätas avgörande betydelse. Värdet av omedelbarheten

i prövningen hänför sig i första hand till bevisningen om brottets

existens överhuvud, något som ju fastslås genom sakerförklaringen i den villkorliga

domen. Beträffande brottslingens karaktär och personliga förhållanden

i övrigt, vilka äro föremål för övervakarens oavlåtliga uppmärksamhet

och varöver rapporter tillställas domstolen, lärer domstolen vid tiden

för förverkandet hava bättre möjligheter än vid den villkorliga domens

meddelande att göra ett riktigt bedömande. Efter införandet av de stundom

i hög grad frihetsinskränkande åtgärderna beträffande den villkorligt dömde

skulle det dessutom, om den villkorliga domen förverkas mot slutet av prövotiden,

då den dömde så att säga avtjänat nästan hela den beslutade frihetsinskränkningen,

kunna verka oskäligt hårt, om domstolen skulle vara förpliktad

att, kanske på grund av något begånget mindre brott utan samband

med den tidigare kriminaliteten, låta den villkorligt dömde undergå ett oförminskat

straff för det gamla brottet. I andra fall kan på grund av brottslingens

under övervakningstiden ådagalagda farlighet eller svårförbätterlighet

en skärpning av den slutliga straffreaktionen visa sig erforderlig. Utskottet

finner med hänsyn till vad nu anförts avgörande skäl tala för att,

när domstolen med den villkorliga domen förbinder särskilda föreskrifter,

något straff som regel icke utsättes i domen. Undantag kan göras exempelvis

i sådana fall, då den vid den villkorliga domen knutna särskilda föreskriften

är av relativt underordnad betydelse, t. ex. när enligt 8 § sista stycket i förslaget

allenast föreskrives att den dömde bör på närmare angivet sätt söka

fullgöra honom ålagd skadeståndsskyldighet.

Villkorlig dom i dess nuvarande form av anstånd med verkställandet av

ett i domen utsatt straff synes åter företrädesvis böra användas, när den villkorliga

domen ej förbindes med några särskilda föreskrifter för den dömde.

I dessa fall lärer sannolikheten av anståndets förverkande vara mindre än

i de nyss berörda fallen; förverkande torde därjämte som regel endast ske

i fall av nytt brott. När i dylika fall nytt gemensamt straff skall bestämmas,

har domstolen ofta icke någon hjälp av en tillsatt övervakare för

bedömande av den dömdes uppförande under prövotiden. Ett bestämmande

av straffet kan också såsom ovan framhållits vara av viss betydelse ur allmänpreventiv

synpunkt.

Utskottet föreslår därför att i 1 § av den nya lagen om villkorlig dom

utsäges att i de fall, då förordnande enligt 8 § i lagen angående den dömdes

förhållande under prövotiden finnes böra meddelas, den villkorliga domen

skall hava formen av sakerförklaring jämte anstånd med straffets ådömande,

där ej särskilda skäl till annat föranleda, och att i övriga fall den nuvarande

formen av villkorligt anstånd med verkställandet av ett i domen utsatt straff

som regel skall användas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

23

De särskilda föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden,

som domstolen skall kunna meddela, angivas såsom förut omnämnts i

8 § av förslaget till lag örn villkorlig dom. Uppräkningen är uppenbarligen

avsedd att vara uttömmande, och den i 10 § av förslaget medgivna rätten

för övervakaren att meddela bestämmelser för den villkorligt dömde erhåller

sin begränsning genom angivandet av att bestämmelserna skola avse

verkställandet av domstols föreskrift enligt 8 § eller utgöra ordningsföreskrifter.

De sakkunniga hade bland de föreskrifter, som skulle kunna av

domstolen meddelas vid kvalificerad villkorlig dom, upptagit även bestämmelser

rörande den villkorligt dömdes bostad, vilket däremot icke medtages

vid den i Kungl. Maj:ts förslag gjorda uppräkningen. Särskilt när det gäller

ungdomliga lagöverträdare är föreskrift rörande den dömdes bostad

enligt erfarenhetens vittnesbörd ett betydelsefullt medel att återföra honom

till ett ordentligt levnadssätt, och bestämmelser härom kunna i praktiken ofta

finnas lämpliga såsom komplettering till föreskrift rörande den dömdes arbetsanställning

eller utbildning. För den dömdes tillrättaförande är det av

vikt icke blott att ordna hans arbetsförhållanden utan även, och understundom

framför allt, att övervaka och i mån av behov reglera hans förehavanden

i övrigt.

Föreskrift rörande bostad är, såsom de sakkunniga framhållit, särskilt

ägnad för sådana fall där den dömdes brottslighet eller bristande sociala

anpassning sammanhänger med hans bostadsförhållanden och därav betingade

sociala miljö; redan flyttning till annan stadsdel kan mången gång

vara tillräcklig för att undandraga honom ogynnsamt inflytande. En mera

ingripande åtgärd kan understundom vara erforderlig, t. ex. inackordering

av den dömde i lämpligt enskilt hem, ofta då i kombination med arbetsanställning

därstädes; i propositionen nr 87 föreslås visst statsanslag för möjliggörande

av bl. a. sådana åtgärder. En annan form, som i synnerhet lämpar

sig för ungdomliga lagöverträdare, är placering i särskilda inackorderingshem,

där de dömda erhålla bostad och kost under det att de hava sitt

arbete utanför desamma. Goda erfarenheter av dylika hem hava erhållits i

England och ett par hem av denna typ finnas redan inrättade i vårt land

med hjälp av donationsmedel.

Även andra liknande föreskrifter, som närmast taga sikte på den dömdes

användande av sin fritid, kunna finnas påkallade. Enligt ett under behandling

varande lagförslag i England, Criminal Justiee Bill, föreslås inrättande

av särskilda institutioner, där unga lagöverträdare kunna beordras att

uppehålla sig vid sådana tillfällen och på sådana tider, att de icke sammanstöta

med deras arbetstid, och varest de erhålla lämplig sysselsättning och undervisning

(compulsory attendance centres). Uppenbarligen skulle dylika inrättningar

i vissa fall kunna vara av stort värde för tillrättaförande av brottslingar,

och i den mån dylika anstalter skulle inrättas i vart land, bör lagen

giva möjlighet att utnyttja desamma inom den villkorliga domens ram. Understundom

kunna vissa lindrigare föreskrifter rörande den dömdes föihallanden

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

under fritiden vara till nytta, t. ex. förbud för den dömde att besöka vissa

nöjesetablissement eller dylikt. Bestämmelser rörande den dömdes användande

av fritid torde i allmänhet böra begränsas till att gälla viss i domen

angiven kortare tid.

Föreskrifter rörande den dömdes bostad torde understundom kunna anses

falla under det i propositionen upptagna uttrycket »vistelseort». Enligt utskottets

mening bör dock domstolens befogenhet härutinnan direkt angivas

i lagtexten. På grund härav och med hänsyn till vad utskottet ovan anfört

angående lämpligheten av föreskrifter om den dömdes förhållanden i övrigt,

förordar utskottet att i 8 § första stycket under a) upptagas jämväl bestämmelser

rörande den dömdes bostad och användande av fritid. Givetvis komma

dessa bestämmelser att erhålla sin huvudsakliga tillämpning beträffande

unga lagöverträdare.

I propositionen har understrukits grundsatsen att föreskrifter rörande den

dömdes förhållande under prövotiden skola meddelas av domstolen och icke

av övervakaren. De föreskrifter som behandlas i 8 § äro också enligt utskottets

mening av så ingripande natur att det icke kan anförtros åt övervakaren

att i första hand träffa avgörandet i dessa hänseenden. Domstolen

har sålunda att pröva i vad mån inskränkningar skola göras i den dömdes

rätt att välja bostad; där den dömde skall inackorderas i enskilt hem, har

domstolen att angiva vilket hem som är i fråga, liksom domstolen kan föreskriva

att den dömde skall bo i sitt föräldrahem eller eljest hos bestämd

person. I övrigt bör det icke åligga domstolen att i domen utsätta någon viss

bostad, utan får anses tillfyllest att domstolen föreskriver att den dömde

skall bo i lägenhet som av övervakaren bestämmes. Såsom allmän regel

bör gälla att den dömde icke får ändra bostad utan tillstånd av övervakaren.

Enligt 8 § i förslaget till lag om villkorlig dom skall domstol kunna ålägga

den dömde, bland annat, att underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt

eller annan anstalt. Då här talas örn alkoholistanstalt, åsyftas, enligt

vad i propositionen uttalas, allenast frivilligt ingående å sådan anstalt enligt

50 § alkoholistlagen. De sakkunniga hade i fråga om kvalificerad villkorlig

dom föreslagit att den dömde även skulle kunna åläggas att underkasta

sig behandling å skyddshem. Att en dylik bestämmelse ej intagits i propositionsförslaget

har motiverats därmed, att enligt barnavårdslagen för intagning

å skyddshem fordras att beslut därom fattas i den särskilda ordning

nämnda lag föreskriver, samt att den omständigheten, att domstolen finner

vård å skyddshem lämplig och att den tilltalade själv är villig att låta sig

intagas å sådant hem, alltså icke med säkerhet har till följd att så verkligen

kommer att ske. I propositionen har emellertid betonats att den ofta synnerligen

önskvärda anordningen, att unga lagöverträdare intagas i skyddshem

i samband med att de erhålla villkorlig dom, naturligtvis icke är utesluten.

Om det genom förberedande undersökning blir klart i målet, att skyddsuppfostran

enligt barnavårdslagen kan anordnas i form av intagning å skydds
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

25

hem, kan, enligt vad i propositionen uttalas, domstolen härav finna sig föranlåten

att meddela villkorlig dom under den förutsättningen att den dömde

blir på detta sätt omhändertagen och underkastad de för skyddsuppfostran

gällande reglerna.

Den form för behandling av villkorligt dömda som propositionen sålunda

angiver är uppenbarligen av den allra största betydelse. De medel som redan

den gällande barnavårdslagstiftningen erbjuder för uppfostran och vård

av vanartade unga personer böra givetvis i så stor utsträckning som finnes

möjligt utnyttjas inom den villkorliga domens ram, i synnerhet som skyddshemsorganisationen

i åtskilliga hänseenden torde vara bättre nastad och mera

ägnad att nå ett gott resultat än motsvarande anstalter för straffverkställighet

eller tvångsuppfostran. Sålunda medger exempelvis det stora antalet

skyddshem en ändamålsenlig differentiering av klientelet, och inom ramen

av denna organisation finnas speciella anstalter för psykiskt abnorma elever,

något som ännu saknas beträffande vissa kategorier dömda. En stor förtjänst

hos barnavårdslagens organisation av skyddsuppfostringsåtgärderna

är också att i princip anstaltsbehandling endast tillgripes när vård i frihet

anses utesluten och att uppmärksamheten ständigt är inriktad på att när

möjlighet därtill föreligger utbyta vård å skyddshem mot lindrigare uppfostringsåtgärd.

I praktiken har redan med nuvarande organisation av den villkorliga

domen i ett mycket stort antal fall den anordningen med fördel använts,

att unga lagöverträdare underkastats skyddsuppfostran i samband

med att de erhållit villkorlig dom.

Med den avfattning 8 § erhållit i propositionen kan det emellertid föreligga

risk att denna nu använda och även enligt propositionen ofta önskvärda

anordning kommer att skjutas åt sidan till förmån för den strängare och

mindre individualiserade behandling som tvångsuppfostran utgör. Då i

nämnda paragraf göres en uttömmande uppräkning av de olika ålägganden

som från domstolens sida skola kunna komma i fråga i samband med villkorlig

dom, skulle därav kunna slutas att domstolen icke borde i annan ordning

vidtaga föranstaltningar för den dömdes tillrättaförande. Det synes

därför framstå som ett oavvisligt krav att i lagtexten gives uttryck för domstolens

möjligheter i nyssnämnda hänseende. Härför talar även — efter

genomförandet av utskottets ändringsförslag i 1 § -— det förhållandet, att

en villkorlig dom som kombineras med skyddsuppfostran uppenbarligen

tillhör den mera kvalificerade formen av villkorlig dom som i lagförslaget

behandlas i 8 §; skulle däremot omhändertagande för skyddsuppfostran

fortfarande på sätt nu praktiseras ordnas efter samarbete mellan domstol

och barnavårdsmyndigheter under hand och vid sidan örn lagen, utan att

domen ger direkt uttryck däråt, skulle den villkorliga domen formellt komma

att framstå såsom en villkorlig dom av den enkla formen med i regel

utsatt straff.

Då det gäller att i 8 § infoga en bestämmelse av ovan antydd innebörd,

möta med hänsyn till bestämmelserna i barnavårdslagen vissa svårigheter.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

De skäl som i propositionen anförts mot de sakkunnigas förslag synas böra

godtagas. I motionerna I: 249 och II: 380 har föreslagits att domstolen skulle,

i stället för att själv meddela erforderliga föreskrifter, kunna hänskjuta

till vederbörande kommunala nämnd att för den dömdes tillrättaförande

vidtaga de åtgärder enligt barnavårdslagen vartill den kan finna fog, ecb att

om sedan åtgärd enligt nämnda lag icke komme till stånd, domstolen borde

på nytt upptaga frågan örn meddelande av särskilda föreskrifter. Emellertid

kunna de förebyggande åtgärder, som barnavårdsnämnd äger vidtaga

enligt 23 § barnavårdslagen, i allt väsentligt av domstolen föreskrivas med

stöd av 8 § i det föreliggande lagförslaget. När domstolen finner dessa åtgärder

tillräckliga, synes domstolen därför själv böra meddela förordnande

härom. Ett tillägg till 8 § behöver därför icke avse andra än de fall då

den tilltalade anses böra omhändertagas för skyddsuppfostran. Därest barnavårdsnämnden

i till domstolen avgivet yttrande föreslagit dylikt omhändertagande

och domstolen finner detta vara lämpligare än meddelande av

föreskrift som angives i den i propositionen upptagna 8 §, bör domstolen

alltså äga överlämna åt barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärd för sådant

omhändertagande. Givetvis kan det, med hänsyn till reglerna i barnavårdslagen

om ordningen för beslut rörande omhändertagande för skyddsuppfostran,

tänkas att sådant omhändertagande likväl av en eller annan anledning

icke kommer till stånd. Skulle sålunda i något undantagsfall resultatet bli

att den dömde underkastas lindrigare åtgärd än domstolen tänkt sig, står det

enligt 12 § i förslaget till lag om villkorlig dom domstolen öppet att, därest

den dömde åsidosätter sin plikt att föra ett ordentligt liv, efter anmälan av

övervakaren meddela skärpt föreskrift enligt 8 § eller eventuellt förklara

den villkorliga domen förverkad.

Utskottet föreslår alltså, att såsom ett andra stycke i 8 § upptages ett

stadgande att domstolen jämväl äger, när det finnes lämpligare och av barnavårdsnämnd

i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden alt vidtaga

åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Även

i dessa fall skall övervakare förordnas enligt lagen om villkorlig dom. Utskottet

vill i anslutning till vad ovan anförts understryka att, därest domstolen

finner den dömde allenast böra utackorderas i enskilt hem, något

överlämnande till barnavårdsnämnd att vidtaga denna åtgärd som regel icke

bör ske, utan bör domstolen förordna härom med tillämpning av bestämmelserna

under a) i 8 § första stycket enligt dess av utskottet föreslagna

lydelse.

De spörsmål som ovan berörts föreligga jämväl med avseende å behandling

å alkoholistanstalt; i motionerna I: 249 och II: 380 har också påyrkats

tillägg till 8 § i detta hänseende. Såsom ovan omnämnts må enligt den föreslagna

lagtexten i den villkorliga domen åläggas den dömde att underkasta

sig behandling å alkoholistanstalt. Härmed avses allenast frivilligt ingående

å sådan anstalt enligt 50 § alkoholistlagen. Genom angivandet i lagtexten

av denna möjlighet gives sålunda uttryck för principen att behandling å

alkoholistanstalt kan vara ett verksamt medel för den dömdes tillrättaföran
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

27

de. Därest intagande å sådan anstalt finnes vara det lämpligaste medlet härför,

bör denna utväg emellertid icke vara stängd blott på den grund att den

tilltalade icke inser nyttan av en dylik behandling och frivilligt underkastar

sig densamma. För att domstolen icke i sådana fall skall vara nödsakad

att döma en person, beträffande vilken i övrigt förutsättningarna för villkorlig

dom äro för handen, till ett otjänligt frihetsstraff, synes genom lagändring

möjlighet böra öppnas för domstolen att även mot den dömdes vilja

överlämna honom till vederbörande myndighet för erhållande av alkoholistvård.

Då en lagändring i sådan riktning även förutsätter viss jämkning i

alkoholistlagen, har utskottet icke ansett sig i detta sammanhang böra väcka

förslag härom. Utskottet förutsätter emellertid att detta spörsmål snarast

kommer att upptagas till övervägande, då frågan om behandlingen av alkoholistbrottslingar

ingår i den arbetande strafflagberedningens utredningsuppdrag.

Beträffande bestämmelserna i övrigt i förslaget till lag om villkorlig dom

har utskottet funnit anledning till jämkningar i följande avseenden.

I 1 § utsäges att villkorlig dom får meddelas i samband med ådömande

av straff, vilket efter orden omfattar även ungdomsfängelse, som enligt 2

kap. 2 § strafflagen utgör ett straff. Då det emellertid icke är avsett att

ungdomsfängelse skall kunna ådömas villkorligt, föreslår utskottet att häråt

gives uttryck i lagtexten, vilket lämpligen synes kunna ske genom att till

2 § första stycket fogas orden: »eller till ungdomsfängelse dömes».

I 5 § stadgas att vid villkorlig dom enligt 1 § prövotiden skall vara tre år

eller, om den tilltalade förskyllt allenast böter, två år. I de fall, då straff

icke utsatts i den villkorliga domen, är emellertid — såsom lagrådet anmärkt

vid 1 § — domstolen oförhindrad att i händelse av anståndets förverkande

bedöma brottets svårhetsgrad annorlunda än vid det föregående

avgörandet. Domstolen kan sålunda exempelvis döma till fängelse, ehuru

prövotiden satts till två år på den grund att brottet funnits förskylla allenast

böter. Och enligt 27 § skall en villkorlig dom som innebär anstånd

med straffets ådömande anses lika med dom å frihetsstraff, även örn brottet

funnits förskylla allenast böter. Större inbördes överensstämmelse mellan

lagbuden synes utskottet erhållas därest i 5 § stadgas, att prövotiden vid

villkorlig dom enligt 1 § skall vara tre år eller, om den tilltalade dömts till

allenast böter, två år.

I 7 § andra stycket föreskrives att i villkorlig dom å förvandlingsstraff

skall förordnas om övervakning, där det finnes erforderligt. Enligt nu gällande

lag om villkorlig straffdom, 4 § tredje stycket, må i dessa fall förordnande

örn övervakning meddelas, där det av särskilda skäl finnes erforderligt.

Då någon ändring av de nu tillämpade principerna härutinnan icke

synes vara avsedd, får utskottet tillstyrka att bestämmelsen avfattas i närmare

anslutning till det gällande stadgandet.

För den händelse den villkorligt dömde övertygas att hava begått nytt

brott under prövotiden må, enligt 13 § 1 mom. första punkten, domstolen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

förklara anståndet förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas,

om det nya brottet finnes förskylla straffarbete eller fängelse. En så ovillkorlig

regel om förverkande vid brott som förskyller frihetsstraff synes —

om än nödvändig såsom huvudregel — i undantagsfall kunna komma att

leda till mindre tilltalande resultat. Så kan exempelvis vara fallet, örn

den villkorligt dömde under prövotiden varit underkastad strängare föreskrifter

enligt 8 § samt vid förövandet av det nya brottet så gott som hela

prövotiden gått till ända. Man synes också böra i viss mån taga hänsyn till

i vad mån något samband mellan de olika brotten föreligger. Är detta ej

fallet — en som fått villkorlig dom med utsatt straff för misshandelsbrott

begår exempelvis ett par år därefter en trafikförseelse som bör föranleda

fängelsestraff — kan det undantagsvis framstå som oskäligt strängt mot

den dömde att han skall avtjäna straff icke blott för det nya brottet utan

även för den tidigare brottsligheten. I detta sammanhang må framhållas

att enligt 3 § andra stycket villkorlig dom ej är ovillkorligen utesluten i det

fall att den tilltalade under de fem åren närmast före brottet erhållit villkorlig

dom. Utskottet föreslår med hänsyn till det anförda att, därest den villkorligt

dömde övertygas om att under prövotiden hava förövat nytt brott

som finnes förskylla frihetsstraff, anståndet skall förklaras förverkat, där

ej särskilda skäl till annat föranleda.

I 25 § upptagas bestämmelser örn tillsättande av övervakningsnämnd för

behandling av vissa frågor enligt lagen om villkorlig dom. Sådan nämnd

skall enligt förslaget bestå av minst tre ledamöter, av vilka minst en skall

vara lagfaren befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden samt om

möjligt en vara läkare. Givetvis är det ofta synnerligen lämpligt att en läkare

är ledamot av nämnden. Med hänsyn till syftet med inrättandet av

övervakningsnämnder framstår det emellertid som uppenbart att till ledamöter

i sådan nämnd skola utses socialt intresserade personer med sakkunskap

och erfarenhet på området, och det synes då obehövligt att i lagen

giva bestämmelser örn nämndens sammansättning i vidare mån än att minst

en av ledamöterna skall vara lagfaren befattningshavare vid domstol som

tillsatt nämnden. Utskottet föreslår därför att orden »samt om möjligt en

vara läkare» utgå.

I fråga örn de övriga i propositionen framlagda lagförslagen har utskottet

funnit anledning till erinran allenast beträffande 5 § i förslaget till lag om

särskild förundersökning i brottmål.

I nämnda paragraf upptagas bestämmelser om inhämtande av yttrande

fran barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Dessa bestämmelser äro uppenbarligen

av stor praktisk betydelse, särskilt för domstolens prövning av i

vilken utsträckning föreskrifter enligt 8 § skola meddelas. Bestämmelsernas

avfattning synes emellertid kunna giva anledning till ett alltför snävt utnyttjande

av dessa nämnders sakkunskap och erfarenhet; nämnderna sägas

således skola meddela tillgängliga upplysningar, och nykterhetsnämnds

skyldighet att avgiva yttrande har begränsats till person med vilken nämnden

tagit befattning. Det föreskrives också väl kategoriskt att nämnden skall

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

29

föreslå lämpliga åtgärder. Utskottet förordar att, med ändring av dessa uttryck,

i paragrafen stadgas att barnavårdsnämnd och nykterhetsnänmd skola

på begäran av förundersökaren, åklagaren, domstolen eller dess ordförande

meddela upplysningar beträffande tilltalad, med vilken nämnden har att taga

befattning, och föreslå de åtgärder som nämnden må finna erforderliga för

hans rättande.

Genom propositionen införes möjlighet till åtalseftergift beträffande person

som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem och, där ej brott av viss

svårare beskaffenhet föreligger, person som enligt meddelat beslut intagits

å allmän alkoholistanstalt. I motionerna I: 249 och II: 380 föreslås med

anledning härav, dels att åklagare borde tillerkännas utvidgad rätt att avstå

från åtal mot underårig person, därest denne omhändertages eller eljest blir

föremål för barnavårdsnämnds tillrättaförande åtgärd, dels ock att domstol

skulle erhålla rätt att avskriva mål mot vissa tilltalade som blivit föremål

för åtgärd enligt barnavårdslagen eller alkoholistlagen. Utskottet har funnit

åtskilliga beaktansvärda skäl tala för en utvidgning av reglerna om åtalseftergift

i sålunda åsyftad riktning. Emellertid skulle det föra för långt att

i förevarande ärende ingå i bedömande av huruvida åtalseftergift skall medgivas

utöver vad nu i propositionen föreslagits. Denna fråga, vilken för övrigt

torde bliva föremål för behandling vid rättegångsväsendets förestående

reformering liksom vid strafflagberedningens arbete, synes alltså böra för

närvarande anstå. Jämväl det i motionerna 1:259 och 11:394 framställda

yrkandet örn beredande av ökat inflytande åt ungdomsfängelsenämnden vid

prövning enligt 19 § ungdomsfängelselagen av fråga örn eftergift av åtal

mot den, som ådömts ungdomsfängelse, torde lämpligen böra upptagas till

behandling i ett större sammanhang.

I motionerna I: 259 och II: 394 upptages frågan örn behandlingen av förminskat

tillråkneliga ungdomliga lagöverträdare. Redan nu användes villkorlig

dom i icke ringa utsträckning för personer vilka äro av sinnesbeskaffenhet

som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och det torde, såsom ock de sakkunniga

framhålla, kunna antagas att benägenheten att använda villkorlig dom för

denna kategori brottslingar kommer att ökas, när —• såsom enligt förslaget —

sådan dom kan förbindas med omhändertagande av den dömde. Frågan om

den kriminalpolitiska behandlingen av psykiskt abnorma unga lagöverträdare

är emellertid ej löst genom att man utvidgar möjligheten att meddela villkorlig

dom. Det måste även tillses att lämpliga behandlingsformer stå till

buds för dem som icke anses kunna erhålla villkorlig dom eller som förverkat

villkorligt medgivet anstånd. Ådömande av förvaring måste även

efter ikraftträdandet av den nya lagen i ämnet av år 1937 bliva begränsat

till de svåraste fallen, då för lagens tillämpning förutsättes att den tilltalade

skall vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För

användandet av de speciellt för ungdomliga lagöverträdare inrättade behandlingsformerna

tvångsuppfostran och ungdomsfängelse fordras enligt lagarna

härom, att brottets beskaffenhet samt den brottsliges personliga utveckling,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

vandel och levnadsomständigheter i övrigt giva skälig anledning antaga, att

han är i behov av och mottaglig för sådan fostran och utbildning som avses

med tvångsuppfostran resp. ungdomsfängelse, samt att det med hänsyn till

sålunda och eljest föreliggande förhållanden finnes lämpligare att använda

den särskilda åtgärden än vanligt straff. Något uttryckligt förbud mot användande

av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse beträffande unga lagöverträdare

som äro att hänföra under 5 kap. 6 § strafflagen har ej upptagits i

nyssnämnda båda lagar. Av uttalandena vid lagarnas tillkomst framgår

emellertid att dessa skyddsåtgärder icke varit avsedda för lagöverträdare av

ovan angivna kategori. Man ville undvika att de på en och samma anstalt

sammanfördes med unga lagöverträdare, beträffande vilka man hade särskilt

goda förhoppningar örn att de genom den uppfostrande behandlingen

skulle kunna helt återanpassas till samhällslivet och på vilka de själsligt abnorma

kunde antagas utöva ett ogynnsamt inflytande. I den mån emellertid

inom tvångsuppfostrings- och ungdomsfängelseorganisationen möjligheter fö

religga till en differentiering av klientelet, så att psykiski abnorma elever

kunna behandlas å särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar, kommer frågan

i ett annat läge. Vad angår ungdomsfängelse har redan det vidsträckta

användandet av denna behandlingsform nödvändiggjort anlitandet av även

andra anstalter än den särskilda ungdomsanstalten i Skenäs. I ungdomsfängelsenämndens

för år 1938 avgivna berättelse har framhållits, att domstolarna

visat sig hysa en viss benägenhet att till ungdomsfängelse döma även personer

med psykopatisk läggning eller med tydligt framträdande utvecklingshämning.

Nämnden har därvid förklarat sig icke finna anledning att reagera

mot att praxis slår in på en utvidgning av det klientel för vilket ungdomsfängelse

närmast varit avsett, blott erforderligt anstaltsutrymme är för handen;

en praxis av antydd innebörd skulle icke komma i strid med lagens

ordalydelse, förutsatt att vederbörande icke äro att anse som oemottagliga

för den fostran och utbildning som med ungdomsfängelse avses. Ej heller

utskottet finner anledning att göra någon erinran mot en utveckling av

praxis i sådan riktning att personer, vilkas sinnesbeskaffenhet i viss mån

avviker från det normala men vilka dock få anses mottagliga för den med

ungdomsfängelse avsedda fostran, dömas jämlikt lagen om ungdomsfängelse.

Utskottet finner därför någon ändring av ifrågavarande lag icke vara erforderlig

för tillgodoseende av det huvudsyfte som ligger till grund för de nu

behandlade motionerna. Vad åter angår tvångsuppfostran föreligger för närvarande

icke samma möjlighet till differentiering av klientelet som beträffande

till ungdomsfängelse dömda. 10 § tvångsuppfostringslagen pekar också

direkt på att den som lider av rubbad själsverksamhet ej bör dömas till

tvångsuppfostran. I den mån sålunda gällande lagstiftning ej erbjuder möjlighet

att anordna tillfredsställande vård av psykiskt abnorma unga lagöverträdare

synes det ingå i det strafflagberedningen lämnade utredningsuppdraget

i fråga örn behandlingen av abnorma brottslingar att väcka förslag om

erforderliga åtgärder.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

31

I motionen I: 374 har påyrkats viss omläggning och utvidgning av rättsstatistiken.

Inom den nuvarande statistiken föres ej någon fortlöpande sammanställning

över återfall i brott redovisade med utgångspunkt från det första

brottet. Vid förarbetena till de nu framlagda lagförslagen har för en fyraårsperiod,

åren 1922—1925, upprättats statistik över i vad mån de därunder

villkorligt eller ovillkorligt dömda — såvitt de redovisats i straffregistret

— under en tioårsperiod efter brottets begående ånyo förövat brott. Uppenbarligen

vore det för bedömande av den villkorliga domens verkningar av

största värde att en fortlöpande sådan statistik fördes; i synnerhet som med

de nya lagarna införes en ny hos oss ännu oprövad form av villkorlig dom.

Utskottet vill därför förorda skrivelse till Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i motionen hemställts.

Genom den nya lagstiftningen om villkorlig dom kommer domstolarnas befattning

med skyddsarbetet beträffande de villkorligt dömda att erhålla en

väsentligt ökad omfattning. För underlättande av domstolarnas verksamhet

har bland annat enligt 25 § i förslaget till lag om villkorlig dom möjliggjorts

tillsättning av s. k. övervakningsnämnder; detta har dock gjorts beroende

av frivilligt initiativ från domstolarnas sida. Den största betydelsen äger

emellertid den i förevarande proposition omnämnda organisationen av övervakningsarbetet,

varom förslag framlagts i den till statsutskottet hänvisade

propositionen nr 87. Förslaget innebär i främsta rummet tillsättandet av

statliga funktionärer, skyddskonsulenter, med uppgift bland annat att tillhandagå

domstolarna vid avgörandet av frågor örn tillsyn och omhändertagande

av villkorligt dömda. Departementschefen har i förevarande proposition

(nr 86) — i anledning av att i vissa yttranden gjorts gällande att domstolarna

skulle alltför mycket betungas av de uppgifter som komme att åvila

dem i följd av den nya lagstiftningen — framhållit att detta icke torde behöva

befaras örn konsulenter med tillräcklig kompetens och erfarenhet stå

till deras förfogande. Departementschefen har tillika uttalat, att förverkligandet

av konsulentorganisationen över huvud taget lärer utgöra en väsentlig

förutsättning för att lagstiftningen skall erhålla den praktiska betydelse

som är avsedd. Utskottet vill giva sin fulla anslutning till dessa uttalanden,

och utskottet har vid sitt tillstyrkande av en ny lagstiftning efter de grunder

som angivas i propositionen utgått från att organisatoriska anordningar

komma till stånd i huvudsaklig anslutning till vad sålunda föreslagits.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i de genom förevarande proposition,

nr 86, framlagda lagförslagen, måtte för sin del antaga

följande förslag till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

i) Lag

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

övertygas någon örn brott och finnes, med hänsyn särskilt till den brottsliges

karaktär och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga,

att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott,

må domstolen under förutsättningar som angivas i denna lag

antingen, i samband med ådömande av straff, förordna att med straffets

verkställande skall villkorligt anstå,

eller ock, där det av särskilda skäl eller ock, i samband med sakerförfinnes

lämpligare, i samband med sa- klaring, förordna om villkorligt ankerförklaring,

förordna örn villkor- stånd med straffets ådömande.

ligt anstånd med straffets ådömande. Finnes förordnande enligt 8 § böra

meddelas, skall, där ej särskilda skäl

till annat föranleda, med straffets ådömande

anstå. I annat fall bär som

regel straffet bestämmas i domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den

allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff.

2 §. 2 §.

Villkorlig dom som i 1 § sägs må Villkorlig dom som i 1 § sägs må

brukas, om å brottet eller, där flera brukas, örn å brottet eller, där flera

brott förövats, å något av dem kan brott förövats, å något av dem kan

följa straffarbete eller fängelse, dock följa straffarbete eller fängelse, dock

ej såvida den brottslige finnes förskyl- ej såvida den brottslige finnes förskylla

högre straff än straffarbete i ett la högre straff än straffarbete i ett

år eller fängelse i två år. år eller fängelse i två år eller till ung
domsfängelse

dömes.

Villkorlig dom enligt 1 § må ej meddelas, där den tilltalade tillika dömes

ovillkorligt till straffarbete eller fängelse.

3 §•

Har tilltalad under de fem åren närmast före brottet undergått straffarbete,

omedelbart ådömt fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering

eller tvångsuppfostran, må villkorlig dom enligt 1 § meddelas allenast såframt

synnerliga skäl därtill föranleda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

33

(Kungl. Majt.s förslag:) (Utskottets förslag:)

Samma lag vare, där den tilltalade under de fem åren närmast före brottet

erhållit villkorlig dom, som ej avsett förvandlingsstraff för böter.

4 §.

Meddelas beslut om förvandling av böter, må genom villkorlig dom beviljas

anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, såframt omständigheterna

ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar

vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras

för hans tillrättaförande.

5 §•

I villkorlig dom, som meddelas enligt

1 §, skall fastställas en prövotid

av tre år eller, om den tilltalade dömts

till allenast böter, två år, räknat från

den dag utslaget i vad angår den villkorliga

domen till följd av nöjdförklaring

eller eljest vann laga kraft mot

den dömde.

I villkorlig dom, som allenast avser förvandlingsstraff för böter, skall prövotiden

bestämmas till två år.

Om förlängning av prövotiden stadgas i 12 och 14 §§.

5 §•

I villkorlig dom, som meddelas enligt

1 §, skall fastställas en prövotid

av tre år eller, om den tilltalade förskyllt

allenast böter, två år, räknat

från den dag utslaget i vad angår den

villkorliga domen till följd av nöjdförklaring

eller eljest vann laga kraft mot

den dömde.

6 §•

Den villkorligt dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt

leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning

på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och

med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga

står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.

7 §■

1 villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas, att den dömde under prövotiden

skall stå under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas att han

ändock skall låta sig rätta.

I dom enligt 4 § skall förordnas örn I dom enligt 4 § skall förordnas om

övervakning, där det finnes erforder- övervakning, där det av särskilda skäl

ligt. finnes erforderligt.

8 §•

I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet,

omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans till
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 35. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

rättaförande, må, jämte det förordnande meddelas örn övervakning, tillika

åläggas honom att

a. ställa sig till efterrättelse särskilda

bestämmelser beträffande hans utbildning,

arbetsanställning eller vistelseort;
-

a. ställa sig till efterrättelse särskilda

bestämmelser beträffande hans utbildning,

arbetsanställning, vistelseort,

bostad eller användande av fritid;

b. avhålla sig från bruk av rusdrycker;

c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan an
-

stalt;

d. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller

andra tillgångar.

Domstolen äger ock, när det finnes

lämpligare och av barnavårdsnämnd

i avgivet yttrande föreslagits,

överlämna åt nämnden att vidtaga

åtgärd för den dömdes omhändertagande

för skyddsuppfostron.

Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas, att den dömde bör å tid och

sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åliggande skyldighet att

gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet.

9 §•

övervakning skall stå under tillsyn av övervakningsdomstol och utövas

av övervakare.

Har den villkorliga domen meddelats av allmän underrätt, är denna övervakningsdomstol,

där ej i domen annan allmän underrätt utses därtill. Har

domen ej meddelats av allmän underrätt, skall sådan domstol i domen utses

till övervakningsdomstol. Tillsyn å övervakning må av övervakningsdomstolen

flyttas till annan allmän underrätt.

övervakare förordnas i samband med beslut om övervakning, där så lämpligen

kan ske. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen att snarast

möjligt förordna övervakare, övervakningsdomstolen må kunna entlediga

övervakaren och förordna annan i hans ställe.

övervakningsdomstols befogenhet enligt denna paragraf skall, då domstolen

ej håller sammanträde, utövas på landet av domaren och i stad med

rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten, som är satt att taga befattning med

ärenden enligt denna lag.

10 §.

Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad

och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt

hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.

övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

35

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn

till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.

11 §•

Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller upphävas, då anledning

därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, må beslut

meddelas örn dess upphörande, såframt det av särskilda skäl kan antagas

att den dömde låter sig rätta utan övervakning.

12 §.

Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott,

något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, må domstolen

efter omständigheterna

a. förordna om övervakning;

b. meddela föreskrift jämlikt 8 §;

c. förordna om prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver

den i domen bestämda tiden;

d. besluta att varning skall tilldelas den dömde; eller ock

e. förklara anståndet förverkat.

Meddelas på grund av denna paragraf sådan föreskrift som i 8 § sägs,

skall ock förordnas örn övervakning, där så ej tidigare skett. Förklaras

anståndet förverkat, skall tillika bestämmas straff för brottet, där det ej

skett i den villkorliga domen.

13 §.

1 mom. Varder den, som erhållit

villkorlig dom enligt 1 §, övertygad att

hava begått nytt brott under prövotiden,

må domstolen förklara anståndet

förverkat; och skall sådan förklaring

städse meddelas, om det nya brottet

finnes förskylla straffarbete eller

fängelse, övertygas han om brott som

förövats före prövotidens början, må

under förutsättningar som angivas i

1—3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet

skall avse jämväl detta brott;

meddelas ej sådant förordnande, skall

antingen anståndet förklaras förverkat

eller ock straff ådömas och verkställas

för allenast det brott, varom den dömde

sålunda övertygats.

13 §.

1 mom. Varder den, som erhållit

villkorlig dom enligt 1 §, övertygad

att hava begått nytt brott under prövotiden,

må domstolen förklara anståndet

förverkat; och skall, där ej särskilda

skål till annat föranleda, sådan

förklaring meddelas, om det nya brottet

finnes förskylla straffarbete eller

fängelse, övertygas han örn brott som

förövats före prövotidens början, må,

under förutsättningar som angivas i

1—3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet

skall avse jämväl detta brott;

meddelas ej sådant förordnande, skall

antingen anståndet förklaras förverka!

eller ock straff ådömas och verkställas

för allenast det brott, varom

den dömde sålunda övertygats.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Då i fall som ovan sägs anstånd förklaras förverkat, skall gemensamt

straff för de brott som äro i fråga ådömas i enlighet med vad därom är

stadgat. Vad nu sagts gäde ock, då anstånd som beviljats med verkställande

av straff förklaras skola avse jämväl annat brott.

2 mom. Där den som erhållit villkorlig dom enligt 4 § övertygas om

brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras förverkat.

3 mom. Ålägges villkorligt dömd förvandlingsstraff för böter, må anståndet

förklaras förverkat.

14 §.

Därest i fall som avses i 13 § anståndet ej förklaras förverkat, äger domstolen

i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade bestämmelser med

avseende å den villkorliga domen.

15 §.

Att i vissa fall då anstånd förklarats förverkat domstolen må döma till

tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt för det

brott som avsetts med den villkorliga domen, därom är särskilt stadgat.

16 §.

Åtgärd enligt 12 § må beslutas endast om fråga därom väckes före prövotidens

utgång eller, vid tillämpning av 14 §, såframt frågan uppkommer i mål

som anhängiggjörts före prövotidens utgång. Ej må efter prövotidens utgång

förordnande meddelas om övervakning, föreskrift enligt 8 § eller varning,

utan att prövotiden samtidigt förlänges.

Anstånd må ej enligt 13 § förklaras förverkat, med mindre fråga därom

uppkommer i mål som anhängiggjorts, i fall som avses i 3 mom. av samma

paragraf före prövotidens utgång och eljest inom ett år från prövotidens

utgång.

Kan anstånd ej längre förklaras förverkat, vare straff förfallet.

17 §.

Uppkommer vid polisdomstol eller poliskammare, i mål mot någon som

tidigare erhållit villkorlig dom, fråga om ändrade bestämmelser med avseende

å den villkorliga domen, må målet hänskjutås till allmän underrätt;

och skall så alltid ske, då anståndet finnes böra förklaras förverkat.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mål om förvandling

av böter enligt vad därom är stadgat upptagits av domare på landet eller

ledamot i rådhusrätt.

18 §.

Ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen

eller, där anståndet ej är förenat med övervakning, av den domstol

som först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

37

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

I rättens ställe må sådant ärende upptagas på landet av domaren och i

stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som i 9 § sägs, så ock

av övervakningsnämnd varom i 25 § förmäles. Ärendet må, där så finnes

lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid ske, då anstånd finnes

böra förklaras förverkat.

19 §.

Framställning örn åtgärd jämlikt 11 eller 12 § göres av allmän åklagare,

av övervakare eller annan, som enligt särskilt meddelade bestämmelser har

befattning med övervakningen, eller ock av den dömde. Sådan fråga må

jämväl väckas av myndighet som jämlikt 18 § äger upptaga ärendet.

I ärende som här avses skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig,

där fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet

enligt 8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Innan beslut

meddelas, örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle

beredas allmän åklagare eller enskild målsägande som i målet yrkat ansvar

att utföra talan örn bestämmande av ansvar för det brott som avsetts med

den villkorliga domen.

20 §.

Varning skall meddelas den dömde personligen. Kan det ej genast ske,

skall den som fattat beslutet om varning föranstalta därom att varningen

meddelas den dömde så fort ske kan; och må i sådant fall varningen meddelas

jämväl av annan i 18 § avsedd myndighet än den som fattat beslutet

om varning.

21 §.

På framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd

skall polismyndighet lämna handräckning för den dömdes

inställande i ärende som ovan i denna lag sägs.

22 §.

Beslut som meddelats jämlikt 9 § må icke överklagas.

Mot underrätts slutliga utslag angående fråga som avses i 11 eller 12 § må,

därest utslaget icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast den

villkorligt dömde föra talan.

Har domaren å landet eller ledamot av rådhusrätt beslutat åtgärd jämlikt

11 eller 12 §, må talan mot beslutet föras av den dömde i den ordning som

är stadgad om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål.

Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut åge hos underrätten

påkalla prövning av beslutet.

23 §.

Beslut som jämlikt 12 eller 14 § meddelas i fråga örn övervakning, skyldighet

enligt 8 § eller prövotidens förlängning skall, där ej annorlunda förordnas,

omedelbart lända till efterrättelse.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

24 §.

Vill den dömde före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslaget i

vad det avser den villkorliga domen, må förklaringen avgivas inför underrätt

som meddelat utslaget eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring må ock

avgivas inför domare eller ledamot av rådhusrätt som i 9 § sägs eller ock inför

tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse. Förklaring, vilken

avgives inför annan än underrätt som meddelat utslaget, skall icke gälla

utan att utslaget eller rättens eller domarens bevis örn målets utgång, såvitt

den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen.

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse nied vad nu sagts, må icke

återtagas. Har den dömde besvärat sig över utslaget, skola besvären anses

återkallade genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen

avser.

25 §.

övervakningsnämnd må av allmän

underrätt tillsättas för behandling av

frågor som enligt denna lag kunna ankomma

på sådan nämnd. Nämnden

skall bestå av minst tre ledamöter. Av

ledamöterna skall minst en vara lagfaren

befattningshavare vid domstol

som tillsatt nämnden samt om möjligt

en vara läkare. Domstolen förordnar

en av ledamöterna att vara ordförande

i nämnden.

Flera domstolar må förena si;

25 §.

övervakningsnämnd må av allmän

underrätt tillsättas för behandling av

frågor som enligt denna lag kunna

ankomma på sådan nämnd. Nämnden

skall bestå av minst tre ledamöter.

Av ledamöterna skall minst en vara

lagfaren befattningshavare vid domstol

som tillsatt nämnden. Domstolen

förordnar en av ledamöterna att vara

ordförande i nämnden.

om gemensam övervakningsnämnd.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen

eller brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för

krigsmakten; dock må villkorlig dom beviljas beträffande brott mot 8

kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete.

Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga örn förlust av ämbete, tjänst eller

annan allmän befattning eller i fråga örn påföljd, som avses i 2 kap. 20 §

strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning.

27 §.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att

någon dömes till straff skall äga motsvarande tillämpning, då genom villkorlig

dom beviljas anstånd med straffs ådömande, och skall, där skilda verkningar

följa av olika straffarter, sådan dom anses lika med dom å fängelse

eller, om i den villkorliga domen så förordnats, dom å straffarbete.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

39

(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

28 §.

De närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av denna lag

meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas 1—24 §§ samt 29 § lagen den 28 juni 1918 angående

villkorlig straffdom; dock skola jämväl efter den nya lagens ikraftträdande

nämnda lagrum tillämpas i fall då villkorlig dom meddelats eller meddelas

i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

Vad i lag eller särskild författning är stadgat med avseende å villkorlig

straffdom skall äga tillämpning beträffande villkorlig dom enligt den nya

lagen, ändå att straff icke utsatts i domen.

2) Lag

om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga

rum för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden

samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.

2 §•

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild förundersökning

äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i

1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts

gäde ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot

villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 §

lagen om villkorlig dom.

Ej må till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse dömas eller anstånd

enligt 1 § lagen om villkorlig dom beviljas, utan att särskild förundersökning

ägt rum eller därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig.

3 §•

Beslut örn särskild förundersökning meddelas, före målets handläggning

vid domstol av dess ordförande och därefter av domstolen. Beslut örn förundersökning

beträffande häktad skall skyndsamt meddelas, sedan anmälan

örn häktningen inkommit till domstolens ordförande.

Till förundersökare förordnas lämplig och villig person.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

4 §•

Domstolen eller dess ordförande må, när skäl därtill äro, besluta att

läkarintyg angående tilltalad skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket

skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest

den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare, örn möjligt

en psykiater.

Där utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall läkarintyg som

ovan sägs vara införskaffat, innan någon dömes till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse.

Tilltalad, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den tilltalade, må polismyndighet

lämna handräckning för hans inställande.

5§-

Barnavårdsnämnd skall på begäran

av förundersökaren, åklagaren, domstolen

eller dess ordförande meddela

tillgängliga upplysningar beträffande

tilltalad som ej fyllt tjuguett dr och

föreslå lämpliga åtgärder för hans rättande.

Enahanda skyldighet åligger nykterhetsnämnd

beträffande person med

vilken nämnden tagit befattning.

5 §•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd

skola på begäran av förundersökaren,

åklagaren, domstolen eller

dess ordförande meddela upplysningar

beträffande tilltalad, med vilken

nämnden har att taga befattning, och

föreslå de åtgärder som nämnden

må finna erforderliga för hans rättande.

6 §■

Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,

att kännedom om personliga förhållanden, vilka inför domstolen framkomma

i anledning av utredning som avses i denna lag, i följd av rättegångens

offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna förordna att målet i vad

angår dylik utredning skall handläggas inom stängda dörrar.

Utan hinder av sådant beslut må domstolen medgiva tilltalads anhöriga

ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, rätt att övervara

handläggningen.

7 §■

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta

efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete

samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet

ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet

skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

41

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

8 §•

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphävas dels lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig

straffdom i de delar densamma icke upphäves genom lagen om villkorlig

dom, dels 1—3 §§ och 4 § andra stycket lagen den 6 juni 1924 innefattande

bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, dels ock

4 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse.

I mål som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande skall dock

äldre lag tillämpas.

3) L a g

med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finner domstol i brottmål, vari talan om ansvar föres mot någon som ej

fyllt tjuguett år, att förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olägenhet

till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antagas bliva

föremål, må domstolen kunna förordna att målet skall handläggas inom

stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas, och är jämväl

någon som uppnått nämnda ålder tilltalad i målet, skall domstolen, där det

finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, såsom särskilt mål

handlägga åtalet mot den underårige.

Utan hinder av beslut som avses i första stycket må domstolen medgiva

tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till

nytta, rätt att övervara handläggningen.

2 §•

Ej må domstol döma underårig till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse,

med mindre den som har vårdnaden örn honom, där så kunnat ske, blivit

hörd i målet.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser

örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga i de delar densamma

icke upphäves genom lagen örn särskild förundersökning i brottmål.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Mårts förslag:) (Utskottets förslag:)

4) Lag

om ändring i vissa delar ar 5 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 20 § strafflagen1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives samt att till kapitlet skall fogas en ny paragraf,

betecknad 24 §, av nedan angivna lydelse:

20 §.

Ådömt straff---omedelbart ådömts.

Ådömda böter---laga kraft.

Har villkorligt anstånd med verkställande av straff, enligt vad särskilt är

stadgat, förklarats förverkat, skall tid som ovan sägs räknas från det beslutet

därom vann laga kraft.

24 §.

Om bortfallande av straff för brott, beträffande vilket villkorlig dom meddelats,

skall jämte bestämmelserna i detta kap. gälla vad i lagen om villkorlig

dom är stadgat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

5) Lag

om ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten* skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas vid tillämpning av denna lag,

därom är särskilt stadgat.

34 §.

Gemensamt straff---sistnämnda brott.

Sammanträffar brott,---därtill föranleda.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla disciplinstraff, med brott, beträffande

vilket villkorlig dom anses böra meddelas, må disciplinstraffet

ådömas särskilt.

Är brottslig---icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. 1 2

1 Senaste lydelse, se 1937: 121.

2 Senaste lydelse av 34 §, se 1938: 262.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

43

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

6) Lag

örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

16 kap.

10 §.

Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande

av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller

ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande

av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare

eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersökning

i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela

upplysning i målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången

eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig

från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,

särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet

av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av underrätt

meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad eller beslag

eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hävande

av sådan åtgärd ogillats.

Vad i---partens klagan.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,

skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant

hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under

rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall

talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som

rörer förundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen om särskild

förundersökning i brottmål, eller som angår fullmäktig eller vittne eller

annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträde

åt part eller tolk, underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet

att, där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar

eljest underrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången

givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang

med fullföljd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med be
1

Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 10 § 1933: 183 samt beträffande 25 kap. 5 §

1924: 210.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

slutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet

blivit under rättegången meddelat.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

7) Lag

om tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1 skall

fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Vad sålunda stadgats utgöre ej hinder för tilltalad att söka ändring i hovrätts

utslag, varigenom han erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med

straffs ådömande.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

8) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) örn

tvångsnppfostran.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 14 och 15 §§ lagen den 13 mars 1937 örn

tvångsuppfostran skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §•

övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens

slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till tvångsuppfostran,

skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att tvångsuppfostran

jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller

träda i stället för straff som utsatts i domen.

3 §.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av annan

anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkorliga

domen avsett sådant brott och den dömde ej fyllt aderton år, under de förutsättningar

i övrigt som angivas i 1 §, döma honom till tvångsuppfostran

att träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen

och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

1 Senaste lydelse, se 1937: 469; jfr 1938: 39.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

45

(Kungl. Majlis förslag:) (Utskottets förslag:)

14 §.

Misstänkes den, som ådömts tvångsuppfostran, att hava före slutlig utskrivning

begått brott, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av

målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm,

å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter styrelsens hörande

avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.

15 §.

Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men

innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångsuppfostran

skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.

Denna lag träder i kraft, beträffande 14 § dagen efter den då lagen, enligt

därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling

och i övrigt den dag Konungen förordnar.

9) L a g

angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om

ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 2, 3, 19, 20 och 27 §§ lagen den 15 juni 1935 örn

ungdomsfängelse1 skola erhålla följande lydelse:

2 §•

övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens

slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till ungdomsfängelse,

skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att ungdomsfängelse

jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller

träda i stället för straff som utsatts i domen.

3 §.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av

annan anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkorliga

domen avsett sådant brott och detta förövats innan den dömde fyllt

tjuguett år, under de förutsättningar i övrigt som angivas i 1 §, döma honom

till ungdomsfängelse att träda i stället för straff för det brott som föranlett

den villkorliga domen och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare

straff, jämväl därför.

Senaste lydelse av 20 §, se 1938: 257.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

19 §.

Misstänkes den, som ådömts ungdomsfängelse, att hava före domen begått

brott, eller misstänkes han att hava begått brott efter domen men före

frigivningen eller tillsynstidens utgång, och hör brottet under allmänt åtal

eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är

begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter

nämndens hörande avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.

20 §.

Ådömes någon ungdomsfängelse sedan han blivit till straff dömd men

innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att

ungdomsfängelse skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav

återstår.

Vad i---ungdomsfängelse ådömes.

27 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i

stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke förlust

av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som

avses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i

annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft, beträffande 19 § dagen efter den då lagen, enligt

därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling

och i övrigt den dag Konungen förordnar.

10) Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag

Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 2

2 §‘

övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens

slut begått brott som i 1 § 3. sägs, och dömes han därför till förvaring, skall

domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att förvaringen jämväl

skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller träda i stället

för straff som utsatts i domen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

47

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av

annan anledning än brott som i 1 § 3. sägs, må domstolen, därest den villkorliga

domen avsett sådant brott samt den dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet

varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles och kan antagas även

vid brottets begående hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet, under de

förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, döma honom till förvaring att

träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen

och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

13 §.

Ådömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan

han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen

tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället

för straffet eller vad därav återstår.

Vid bestämmandet---till straff.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

ll) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn.1 barnavårdslagen den 6 juni 1924

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 44 §* samma

lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av nedan angivna lydelse:
2

§•

3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande

åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap,

om adoption, örn barn utom äktenskap, örn förbud för vissa underhållsskyldiga

att avflytta från riket, om förmynderskap, örn förskoltering

av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap.

45 § strafflagen, i lagen örn särskild förundersökning i brottmål och i förordningen

om mödrahjälp.

44 §.

4 mom. Misstankes den, som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem,

att hava före slutlig utskrivning begått brott, och hör brottet under allmänt

åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brot
1

Senaste lydelse, se beträffande 2 § 3 mom. 1937: 387 samt beträffande 44 § 1936: 266 och

1937: 78.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

tet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden

att efter hörande av skyddshemmets styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

12) Lag

angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av

alkoholister (alkoholistlag).

Härigenom förordnas, att i alkoholistlagen den 12 juni 1931 skall införas

en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse:

49 a §.

Misstänkes den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,

att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag

icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta

under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer

det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest

å landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida

åtal lämpligen bör ske.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

B) att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 374, i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan omläggning eller

utvidgning av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och

andra grupper av brottslingar i den mån redovisning sker i

straffregistret, att därav kan på ett tillfredsställande sätt utrönas

vilken verkan olika slag av samhällsreaktion under en

följd av år haft på de under vart år lagförda;

C) att de i ärendet väckta motionerna I: 249 och 259 samt

II: 374, 380 och 394, i vad de icke blivit besvarade genom utskottets

hemställan under A) och B), icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Branting, Ewerlöf,

Karl Karlsson, Gärde, Karl Johan Olsson och Verner Andersson;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Hedlund i Östersund, Lindmark*,

Byberg, Olsson i Mellerud, Gezelius och Lindberg i Stockholm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Branting, Olsson i Mellerud och Lindberg i Stockholm vilka anfört:
»Med

den nu framlagda lagen föreslås, såväl i Kungl. Maj:ts som i utskottets

version, ett blandat straffsystem av den innebörden, att domstolarna vid avkunnande

av villkorlig dom skola kunna antingen — såsom hittills — i domen

utsätta ett visst, villkorligen ådömt straff eller också allenast förklara den

villkorligt dömde saker till brottet, utan att i domen bestämmes något visst

straff (det s. k. anglosaxiska systemet). Såsom synes av utskottsutlåtandet

har inom utskottet vid övervägande av frågan örn den villkorliga domens utformning

sympatier uttalats för en övergång över hela linjen till det anglosaxiska

systemet. På anförda grunder har emellertid utskottsmajoriteten

stannat vid att förorda det blandade systemet, dock med viss justering av

Kungl. Maj :ts förslag. Vi ha ansett att, i stället för detta blandade system,

den ordningen, att vid villkorlig dom allenast sakerförklaring må förekomma,

bort genomföras. Till motivering anföres:

En sådan konstruktion av den villkorliga domen, att straffet i vissa fall

utsättes,^ i andra icke, måste medföra att hela systemet blir invecklat och

oöverskådligt. Men olägenheterna med det blandade systemet äro icke blott

av formell natur, även allvarliga sakliga invändningar kunna anföras emot

en sådan ordning. Utskottet har också erkänt, att olägenheter följa av att

två olika system komma till användning, samt genom sitt ändringsförslag i

förhållande till den kungl, propositionen sökt ’i möjligaste män’ förebygga

dessa olägenheter. Vi kunna emellertid icke anse att utskottet i tillräcklig

grad lyckats härmed.

För den allmänna uppfattningen torde helt naturligt de domar komma att

te sig som strängare, där det villkorligt ådömda straffet utsättes i domen, och

de domar mildare, där den tilltalade allenast sakerförklaras och något straff

icke utsättes. Såsom nu lagen av utskottet konstruerats är emellertid meningen

att ett rakt motsatt betraktelsesätt skall gälla: vid smärre tillfälliga

förseelser skall närmast villkorlig dom med utsatt straff komma till användning,

vid allvarligare förseelser däremot eller mera utpräglad vanart eller

brottslighet hos den tilltalade må villkorlig dom med allenast sakerförklaring

tillämpas. Förklaringen är ju den, att i sammanhang med sakerförkla
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 35.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

ring skall kompletterande givas sådana bestämmelser, enligt lagens 8 §, som

må anses erforderliga för den brottsliges tillrättaförande. I realiteten följer

sålunda med sakerförklaring och sådant förordnande åtminstone i vissa fall

en strängare samhällsreaktion på den brottsliga gärningen än när visserligen

det villkorligt ådömda straffet utsattes i domen, men vidare konsekvenser icke

behöva anmäla sig för den villkorligt dömde. Vi finna emellertid, att man

icke kan bortse ifrån hur den villkorliga domen kommer att framstå utåt,

inför allmänheten, och det synes då ur olika synpunkter icke lyckligt att

vid ringare förseelser straffet utsättes, men vid allvarligare brott eller mera

utpräglad vanart eller social misskötsel något straff icke utsättes i domen.

Ytterligare må beaktas: Straffets utsättande i den villkorliga domen kommer

för den dömde alltid att utgöra en viss chikan eller belastning. Men om

domstolen över huvud taget i ett visst fall med hänsyn till den brottsliges karaktär

och personliga förhållanden finner skälig anledning antaga, att den

tilltalade utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott,

förefaller det motsägelsefullt, att domstolen likväl skall nödgas belasta den

tilltalade med en hypotetisk straffdom, som väl oftast måste verka nedsättande

för den dömde, både i egna och andras ögon, och som måhända därigenom

försvårar hans tillrättaförande. Med straffets utsättande motverkar

alltså domaren i viss mån sin egen avsikt att genom sitt förordnande rätta

den tilltalade utan straff. Så mycket mera inkonsekvent synes det vara, att

straffet skall utsättas i domen i de lindrigaste fallen, där den tilltalade efter

domens avkunnande lämnas helt åt sitt öde, men icke i de mera svårartade

fallen, där likväl den tilltalade får ett visst stöd för sin framtida vandel genom

domstolens särskilda förordnande enligt 8 §.

Vidare måste uppmärksammas följande: I de fall, där den villkorligt dömde

ånyo begår brott, torde domstolen ha mera nackdel än gagn av, att i den

första domen visst straff fixerats. Vid den andra lagföringen måste domstolen

uppenbarligen taga stor hänsyn till svarandens uppförande under prövotiden.

Det torde väl ofta bli just den tilltalades allmänna hållning och

leverne under denna period som liksom kastar en belysning bakåt på bedömandet

av det första brottet. Andra gången kan domstolen se det första

brottet i klarare dager och bör därför också ha jämförelsevis fria händer

vid straffets utmätande. Det kan ju hända, att utredningen vid andra lagförandet

ger vid handen, att det första brottet bort bedömas betydligt strängare

än som skedde. Det kan också hända att den andra förseelsen, som ånyo

fört den dömde inför domstolen, icke står i något som helst förhållande till

den första lagöverträdelsen och måhända tillkommit av en olycklig tillfällighet

samt att den tilltalade f. ö. under prövotiden visat sin goda vilja och

förmåga att socialt inordna sig. Sålunda helt olika fall torde visa, att ett

redan vid den första lagöverträdelsen fixerat straff ofta nog illa låter sig

förenas med domstolens möjlighet att senare pa lämpligaste sätt bestämma

samhällsreaktionen. Dessa argument emot straffets fixerande i den villkorliga

domen ha också av utskottet i annat sammanhang antytts. Näi

dessutom utskottet föreslagit den ändringen i 13 §, att den som fått villkorlig

s. 51 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 35.

51

dom och ånyo begår brott, som förskyller frihetsstraff, icke ovillkorligen skall

hava förverkat anståndet, utgör även detta ett skäl emot utsättande av ett

bestämt straff i det första utslaget.

över huvud taget har man ju i modern straffrätt allt mera avlägsnat sig

från systemet med stela, fixa straff och i stället närmat sig den uppfattningen,

att domstolarna, givetvis inom vissa gränser, inför varje individuellt fall

skola äga möjlighet att relativt fritt bestämma samhällsreaktionen. Denna

uppfattning har ju också kommit till uttryck i den nya lagen om straffsammanläggning.

Det vid första brottillfället bestämda straffet måste därför i praktiken oftast

bli antingen meningslöst eller till visst hinder vid eventuell senare straffmätning.

Till förmån för systemet med straffets utsättande i den villkorliga domen

ha främst anförts allmänpreventiva synpunkter. Genom straffets utsättande

skulle således allmänheten bringas att beakta, att den eller den gärningen av

lagen anses böra bestraffas med så och så många månaders straffarbete, låt

vara att i det speciella fallet den tilltalade sluppit undan med villkorlig dom.

Detta resonemang skulle måhända kunna äga viss bärighet, om straffet alltid

utsattes vid villkorlig dom, men torde näppeligen verka övertygande, när samtidigt

det systemet införes, att just vid vissa mera kvalificerade lagöverträdelser

eller svårare vanart straffet icke skall utsättas, utan allenast sakerförklaring

förekomma.

För övrigt må i detta sammanhang anmärkas, att straffets allmänpreventiva

verkan knappast framstår särskilt klar vid villkorlig dom, där ju straffdomen

allenast avses såsom ett hot som ingen önskar behöva verkställas.

Snarare kan sägas, att ett system som laborerar med fixa straffdomar, vilka

antingen alls icke komma i tillämpning eller också därvid helt omändras, torde

vara ägnat att minska respekten för given dom och därmed just ur allmänpreventiv

synpunkt verka menligt.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:388 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrad kommunal indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m. H s. 1 i texten