Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m.

1939-05-26 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1939 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till allmän förfogandelag m. m.

Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 284, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till

1) allmän förfogandelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90)

om förfoganderätt för luftskyddets behov;

3) lag om ändrad lydelse av 7—11 samt 13 och 14 §§ lagen den 31 mars

1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra

rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag); samt

4) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84)

om anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot

(häst- och fordonsanskaffningslag).

I fråga örn de skäl som ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Gällande lagstiftning angående förfogande.

Enligt 74 § regeringsformen äger Konungen, då enligt beslut av Konungen

i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse rikets krigsmakt eller någon

del därav ställes på krigsfot, i den ordning, på det sätt och på de villkor

samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmes i särskild

av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller

enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i

orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga

behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet

tillgodoses. Med stöd härav ha utfärdats följande nu gällande lagar, nämligen

lagen den 31 mars 1938 angående skyldighet för kommuner och enskilda

att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen), lagen

den 9 april 1926 angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande

på krigsfot (fartygsuttagningslagen) samt lagen den 27 april 1934 örn

anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot

(häst- och fordonsanskaffningslagen).

Rekvisitionslagen avser att tillgodose den tillfälliga och lokala militära

behovstäckningen. Efter mobilisering må Konungen bestämma, att vissa

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 36.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

närmare angivna förnödenheter och tjänstbarheter, som finnas i orten och

erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka ej

kunna tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet på annat sätt, rekvireras

från kommuner eller enskilda. Genom rekvisition kunna anskaffas

exempelvis kvarter, mat, foder och bränsle, beväpnings- och utrustningsper

sedlar samt arbetsmanskap. Full ersättning utgår för tjänstbarhet och för

med äganderätt övertagna förnödenheter. För förnödenhet, sominnehaves med

nyttjanderätt, utgår i regel full ersättning för förlorad avkastning och nytta.

För avgörande av ersättningsfrågor skola finnas en riksvärderingsnämnd för

hela riket och lokala värderingsnämnder. Riksvärderingsnämnden består av

ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka ordföranden och två ledamöter

utses av Konungen för fyra år. För vinnande av erforderlig sakkunskap

skola för varje ärende övriga två ledamöter utses av ordföranden bland personer,

som finnas upptagna å förslag, vilka kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

årligen skola upprätta å personer med sakkunskap inom särskilda

näringsområden. För detta ändamål skola enligt föreskrifter i tillämpningsförordningen

till rekvisitionslagen kommerskollegium årligen föreslå minst

fem personer i var och en av tolv näringsgrupper och lantbruksstyrelsen

minst tio personer för lanthushållningens olika grenar. Lokala värderingsnämnder

skola finnas för varje landstingsområde och för varje stad, som ej

deltager i landsting, samt bestå av ordförande, vald av landstinget eller stadsfullmäktige,

samt två ledamöter, utsedda den ene av arméfördelningschef

eller militärbefälhavare och den andre av länsstyrelsen, samtliga för fyra år.

Kan på förhand lämpligen bestämmas efter vilka pris ersättning bör utgå för

fullgjord rekvisition, skola taxor å nämnda pris upprättas. Prissättningen

sker med hänsyn till de vid tiden för taxornas upprättande gängse pris. Riksvärderingsnämnden

verkställer prissättning i taxa rörande förnödenheter

och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt, antingen för hela riket

eller för viss ort, samt bestämmer tillika, vilka förnödenheter och tjänstbarheter,

som av de lokala värderingsnämnderna skola prissättas i taxa. Dessa

kunna verkställa prissättning särskilt för olika delar av respektive områden.

Av de lokala nämnderna beslutade taxor underställas riksvärderingsnämndens

prövning. Är taxa tillämplig, fastställes ersättningen av den myndighet,

som mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.

Om någon förmenar, att tillämpning av taxa på grund av särskilda

omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga om ersättning till honom,

må han söka ändring hos riksvärderingsnämnden. Finnes ej pris utsatt

i taxa, bestämmes ersättningen av den lokala värderingsnämnden, såvida

ej är fråga om ersättning för kvarter eller om belopp, överstigande 20,000

kronor, då riksvärderingsnämnden bestämmer ersättningen. Ersättningen

skall bestämmas med hänsyn till det gängse priset å förnödenheten och tjänstbarheten

vid tiden för rekvisitionens utgörande. Ändring i lokal värderingsnämnds

beslut i ersättningsfråga sökes hos riksvärderingsnämnden, vars beslut

ej må överklagas. Riksvärderingsnämnden har med stöd av rekvisitionslagen

upprättat taxor å vissa förnödenheter och tjänstbarheter samt be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

3

stämt, vilka förnödenheter och tjänstbarheter som skola taxesättas av de lokala

nämnderna. I riksvärderingsnämndens taxor upptagas bl. a. järn, textilier,

trä, specerier, läder och oljor samt löner till chaufförer, maskinister

m. fl. I de lokala värderingsnämndernas taxor skola upptagas hl. a. tegel,

kött, mjöl, smör och lantliushållningsprodukter samt löner till grovarbetare

m. fl. Fartygsuttagningslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen

medgiva kronan rätt att — likaledes vid mobilisering

— taga i anspråk de fartyg, hästar och fordon, som erfordras för

krigsmaktens mobiliseringsbehov, samt reglera tillika systemet för de under

fredstid behövliga förberedelserna för nämnda behovs tillgodoseende. Syftet

med dessa lagar är att bereda möjlighet att redan under lugna tider kunna

på förhand träffa sådana anstalter, att vid blivande mobilisering fartyg, hästar

och fordon genast kunna tagas i bruk. Enligt fartygsuttagningslagen

skall ersättningen bestämmas efter de grunder, varom i rekvisitionslagen

stadgas. Enligt häst- och fordonsanskaffningslagen skall värdet av det uttagna

fastställas av särskilda mönstringsnämnder. Fulla värdet skall ersättas.

Nu nämnda lagar kompletteras av lagen den 31 mars 1938 örn förfogande

över viss egendom för krigsmaktens behov (militära förfogandelagen) och

lagen samma dag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov (den s. k. förnödenhetslagen).

Den militära förfogandelagen är avsedd att tjäna som grundval

för en mera omfattande behovstäckning. Den kan tillämpas, då rikets

försvar eller säkerhet eljest det kräver. Förordnande härom meddelas

av Konungen med riksdagens samtycke och må gälla för viss tid eller

tillsvidare. Under tid då riksdagen icke är samlad äger Konungen

giva dylikt förordnande, sedan, örn riksdagen ej ändå skall sammanträda

inom trettio dagar, riksdagskallelse utfärdats. Sålunda meddelat förordnande

må dock ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det

riksdagen sammanträtt. För fyllande av sådana krigsmaktens behov, som

ej kunna med tillräcklig skyndsamhet eller för skälig kostnad tillgodoses

genom uppköp i marknaden eller annorledes, äger Konungen förordna, att

innehavare av förnödenhet, som är användbar för krigsbruk eller för tillverkning,

beredning eller iståndsättande av sådan förnödenhet, är pliktig att mot

ersättning avstå densamma till kronan, att dylik förnödenhet skall få beslagtagas,

att ägare eller innehavare av fabrik eller annan dylik anläggning skall

mot ersättning till kronan upplåta egendomen eller del därav jämte inredning

eller utrustning ävensom vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning

av inredningen eller utrustningen, samt att ägare eller innehavare av fabrik

eller annan dylik anläggning skall för kronans räkning mot ersättning ombesörja

tillverkning, beredning eller iståndsättande av viss förnödenhet. Innehavare

av förnödenhet eller av anläggning, vid vilken skall för kronans

räkning tillverkas förnödenhet, må utan hinder av förordnande behålla

och använda så mycket av förnödenheten, som ej uppenbarligen överstiger

oundgängligt behov för honom och den, som av honom njuter kost eller stat.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

Om vad sålunda får behållas eller användas beslutar länsstyrelsen. Sådant

beslut kan överklagas hos Konungen. Beslag skall efter ansökan hävas,

om Konungen icke inom vissa tidsfrister förordnar om förnödenhetens avstående

till kronan. Förordnande må avse alla eller blott vissa ägare eller

innehavare av egendom av angivet slag och blir gällande efter delgivning

med vederbörande. Förnödenhet, som skall avstås, avlämnas inom tid och

å ort inom länet, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill

bemyndigat. Ersättning kan i så fall utgå även för forsling. Äganderätten

till förnödenheten övergår till kronan vid avlämnandet eller besittningstagandet,

dock att kronan redan dessförinnan står faran för förnödenheten.

Anspråk på ersättning prövas enligt i rekvisitionslagen omförmälda grunder,

därvid ersättning för förnödenhet, som skall avstås, bestämmes efter det

pris, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande eller, om beslag

föregått, det pris, som gällde då förordnande örn beslaget gavs. Om sätt och

tid för ersättningens bestämmande och erläggande skall gälla vad i rekvisitionslagen

stadgas om likvid för fullgjord rekvisition. Envar är vid förfrågan

av länsstyrelse eller polismyndighet pliktig uppgiva innehavet av förnödenhet.

Man har räknat med, att sedan den militära förfogandelagen trätt i tilllämpning,

rekvisitionsrättens användning skall i huvudsak endast behöva

ifrågakomma inom den egentliga krigsskådeplatsen.

Den s. k. förnödenhetslagen har till syfte att tillgodose vissa

speciella behov av förnödenheter vid försvarsberedskap. Denna lag är sålunda

avsedd att tillämpas på ett tidigare stadium än rekvisitionslagarna.

Enligt förslag, som framlagts för årets riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition

nr 291, skall denna lag ersättas med en ny utvidgad beredskapsförfogandelag.

Det civila luftskyddets behov av förnödenheter m. m. tillgodoses genom

lagen den 31 mars 1938 örn förfoganderätt för luftskyddets

behov. Denna lag skall träda i tillämpning då luftskyddstillstånd är

rådande. Konungen äger enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 förordna,

att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd, om riket befinner

sig i krig eller krigsfara. I luftskyddsförfogandelagen stadgas, att länsstyrelse

äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål, taga i anspråk

markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,

materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves av kommuner

eller enskilda, m. m. För egendomen lämnas i princip full ersättning, och

anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition

för krigsmaktens behov.

Mera vid sidan av nu nämnda förfogandelagar ligger lagen den 17 juni

1932 örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för

ordningsmaktens behov. Enligt denna lag skall, då polisstyrka

sammandrages för ordningens upprätthållande, länsstyrelsen äga förordna,

att ägare eller innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal,

hästar och fordon ävensom materialier och annat, som är oundgäng
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

5

ligen erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och icke med tillräcklig

skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att

på anfordran av polischefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl

mot full ersättning tillhandahålla vad sålunda erfordras. Motsvarande

skall gälla, när militär personal användes för upprätthållande av allmän

ordning.

Översikt över den av världskriget 1914—1918 föranledda allmänna

förfogandelagstiftningen.

Under världskriget visade det sig i folkförsörjningens intresse nödvändigt

att utrusta de statliga organen med vittgående extraordinära befogenheter

för reglering av produktion, omsättning och konsumtion. Redan vid krigets

början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag örn förfogande över vissa varor

vid krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll Konungen rätt att i fråga

om de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om förnödenheternas

avstående till kronan mot lösen. Den förfoganderätt för kronan,

som härigenom infördes, motsvarade i viss mån den rekvisitionsrätt varom

fanns stadgat i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner

och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov. Inlösningsförfarandet

vid förfogande ordnades också i väsentlig överensstämmelse

med rekvisitionslagens föreskrifter. 1914 års lag, som gällde till och med den

30 april 1915, förlängdes därefter för ett år. År 1916 utbrötos bestämmelserna

om maximipris till en särskild lag, vilken liksom den nya förfogandelagen

antogs på ett år. Denna uppdelning stod i samband med att omfattningen

av den egentliga förfogandelagstiftningen väsentligt utvidgades. Under

det att densamma förut huvudsakligen avsett möjlighet att ordna befolkningens

förseende med förnödenheter, infördes däri bestämmelser dels

om varors avstående för direkt statsändamål, särskilt för krigsbruk, dels

ock om förfogande av produktions- och transportmedel för civila och militära

syften. Såväl förfogande- som maximiprislagens giltighetstid förlängdes

sedermera år från år till 1921, då de upphörde att gälla. I samband

med dessa förlängningar utvidgades förfoganderättens tillämpningsområde

med ledning av gjorda erfarenheter och lagen fick sin slutliga utformning

genom förfogandelagen den 26 april 1918. Innehållet av denna lag var i

huvudsak följande.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden ägde Konungen påfordra, att egendom

avstodes eller eljest ställdes till förfogande på sätt av det följande

framgår. Funnes erforderligt, antingen för tillgodoseende inom riket

eller någon del därav eller å särskild ort av befolkningens behov av

livsmedel, foder för kreatur, vara, som vore avsedd att genom sin förbränning

alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan för befolkningen

viktig förnödenhet eller för beredande av tillgång till vara, som

vore behövlig för krigsbruk eller annat statens ändamål, för kommun el
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

ler allmän inrättning eller eljest för något särskilt ändamål av betydelse

för det allmänna, att vara, som nu vore nämnd eller som kunde användas

för åstadkommande, beredande, iståndsättande, tillhandahållande eller

transport av dylik vara, ställdes till kronans förfogande, skulle innehavaren

vara pliktig att, om Konungen så förordnade, till kronan mot ersättning

avstå varan. Vore vara, som på grund av meddelat förordnande skulle

avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordrades för varans användande

till det därmed avsedda ändamålet, vöre innehavaren, örn Konungen

förordnade, pliktig att, innan varan avstodes eller därefter, låta den undergå

nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med varan

och ortens sed skulle ha verkställts av innehavaren. För behov som nu

sagts ägde Konungen förordna om beslag å varan. Hade ej inom trettio

dagar från det beslag blev gällande innehavaren förpliktats avstå varan till

kronan, och ingav han till Konungens befallningshavande en till Konungen

ställd ansökning om beslagets hävande, skulle beslaget upphöra att gälla,

där ej sådant förpliktande skedde inom lika tid från utgången av nyss

nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs. Där det

för tillgodoseende av sådant behov av vara prövades nödigt, att kronan förfogade

över fastighet, byggnad eller annan anläggning eller järnväg, fartyg

eller annat transportmedel utan att sådan egendom avstodes till kronan,

skulle ägare eller innehavare av egendomen vara pliktig att, i den mån

Konungen så förordnade, mot ersättning ej mindre till kronan upplåta egendomen

eller del därav med tillhörande inredning eller utrustning än även

tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning.

Ägare eller brukare av fastighet, som upplätes för drivande av jordbruk,

ägde dock, där han ej annorstädes förfogade över bostad, att få sig anvisat

nödigt bostadsutrymme å fastigheten. Ägare eller innehavare av byggnad

skulle vidare, där det funnes oundgängligen erforderligt för beredande av bostad

för husvilla, vara pliktig till kronan mot ersättning upplåta byggnaden

eller del därav, så framt den ej av honom eller annan användes till bostad

eller för rörelse eller annan verksamhet eller eljest genom upplåtelsen avsevärd

skada eller olägenhet skulle vållas. Erfordrades att från fastighet tillhandahölles

vara, som där frambringades eller funnes tillgänglig, eller att

vid fabrik eller annan anläggning tillverkades, bereddes eller iståndsattes

viss vara, eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställdes

forsling av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal. som för varans

framställning eller tillhandahållande erfordrades, utan att kronan i övrigt

förfogade över egendomen, skulle ägare eller innehavare av sådan egendom

vara pliktig att mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans frambringande,

beredande, tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande erfordrades,

eller verkställa sådan forsling.

Utan hinder av förordnande varom nu sagts finge innehavare av vara

behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstege oundgängligt

behov för honom eller den, som av honom njöte kost eller stat.

Innehavare av vara, som skulle avstås till kronan eller tagits i beslag, skulle

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

7

vara pliktig upplägga, förvara och vårda den mot ersättning för nödig kostnad

därför. Anspråk på ersättning av kronan, som föranleddes av lagen,

skulle prövas enligt de grunder, om vilka förmäldes i gällande lag angående

skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens

behov. Detta innebar, att ersättningen skulle beräknas efter det

avståddas fulla värde. Angående sätt och tid för ersättningens bestämmande

och erläggande skulle gälla vad i samma lag stadgades örn likvid för

fullgjord rekvisition. Konungen ägde i den mån så prövades nödigt föreskriva,

att egendomen skulle avstås eller upplåtas eller arbete utföras icke

endast åt kronan utan även åt annan, som i förordnandet bestämdes.

Det ålåge en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller

enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning, huruvida och i

vilken myckenhet han innehade i lagen avsedd vara. Vägrade någon vid

sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen eller funnes skälig anledning

misstänka, att han sökte vilseleda om sitt innehav av varan, ägde

Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning av salubod, magasin,

kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogade, samt taga del

av hans handelsböcker och andra dylika handlingar. Vad vid sådan undersökning

inhämtades finge ej yppas i vidare mån än som erfordrades för

vinnande av det med undersökningen avsedda ändamål. Den, som med vetskap

därom, att förordnande enligt lagen meddelats, olovligen förfogade över,

undanstucke, skadade eller förstörde vara eller annan egendom, som förordnandet

avsåge, eller eljest åsidosatte vad på honom ankomme till fullgörande

av förox-dnandet eller av eljest enligt lagen behörigen meddelade

föreskrifter eller ock att fullgöra honom åliggande skyldighet att taga hand

om sådan vara, skulle dömas till böter från och med etthundra till och med

tiotusen kronor eller till fängelse. Vöre omständigheterna synnerligen förmildrande,

finge böterna nedsättas till tio kronor; vore de synnerligen försvårande,

finge dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vore, om

någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag

av kronobetjänt vägrade att lämna upplysning om innehav av vara,

eller vid förfrågan eller vid undersökning härom sökte vilseleda örn sitt innehav

av varan.

De i propositionen framlagda förslagens tillkomst.

I skrivelse den 3 januari 1934 till Kungl. Majit från ordföranden i rikskommissionen

för ekonomisk försvarsberedskap framhölls behovet av att

villna klarhet rörande den rättsliga grundvalen för genomförande av den

krigs- eller krislidshushållning, som inom kommissionen planerades. Skrivelsen

utmynnade i en framställning bland annat i’örande omarbetande av

lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att

fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov samt om utarbetande av förslag

till lag örn förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden ävensom till sådana bestämmelser i härmed sam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

manhängande ämnen, som kunde befinnas erforderliga. Sedan Kungl. Maj :t

den 16 februari 1934 uppdragit åt särskilt tillkallad sakkunnig (nuv. borgmästaren

G. Strandell) att biträda rikskommissionen med ifrågavarande arbete,

överlämnade kommissionen med skrivelse den 2 november 1934 till

Kungl. Majit av motiv åtföljda förslag till lag angående skyldighet för kommuner

och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag),

lag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov samt lag om förfogande över viss

egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag). Dessa förslag ha

legat till grund för propositionen nr 3 till 1938 års riksdag och de lagar i ämnet,

som den 31 mars 1938 utfärdats (Sv. förf.-saml. nr 87—89). I sin skrivelse

den 2 november 1934 framhöll rikskommissionen, att lagstiftningen

om rätt för staten att under krig och andra utomordentliga förhållanden

tvångsvis förfoga över enskild egendom måste syfta till att tillgodose två till

arten ganska skilda ändamål. Först och främst gällde det att reglera den

militära behovstäckningen. För den på detta område erforderliga planläggningen

krävdes, att en permanent lagstiftning redan under fredstid funnes,

som i förväg klart utstakade gränserna för de i och för krigföringen behövliga

tvångsförfogandena. Vidare måste de statliga organen utrustas med befogenheter

att under tider av svåra ekonomiska rubbningar kunna genomföra

en sådan reglering av produktion, omsättning och konsumtion, som

krävdes i den allmänna folkförsörjningens intresse. Detta borde uppnås

bl. a. genom en allmän förfogandelag efter mönster av under världskriget

bär gällande lagar. Det syntes icke nödvändigt, att denna lagstiftning vore

av permanent natur, utan det vore tillräckligt, att den förelåge utarbetad

för att, om förhållandena det påkallade, framläggas till antagande och utfärdande.

I anslutning härtill har rikskommissionen med skrivelse den 27 september

1938 till Kungl. Majit överlämnat av motiv åtföljda förslag till lag om förfogande

över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

(allmän förfogandelag) samt till lag om överflyttande å statens värderingsnämnd

av de riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheter.

Det av rikskommissionen avlämnade förslaget till allmän förfogandelag

överensstämde i huvudsak med 1918 års förfogandelag. Förslaget innebar,

att Konungen skulle vid krig, krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äga i enlighet med

vad i lagen stadgades påfordra, att egendom eller annat mot ersättning

avstodes eller eljest ställdes till förfogande för ändamål, varom i lagen förmäldes.

Enligt kommissionens mening borde förslag till lagstiftning icke

föreläggas riksdagen förrän en sådan krissituation inträdde, som påkallade

dess tillämpning. Lagen förutsattes skola erhålla temporär giltighet. I och

med att den allmänna förfogandelagen trädde i kraft, skulle den militära

förfogandelagen upphöra att gälla. I huvudsakligen två hänseenden innebar

förslaget i övrigt avvikelser från 1918 års förfogandelag, nämligen beträffande

ersättningens storlek och formerna för ersättningens bestämmande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

9

Vad angår ersättningens storlek stadgades i rikskommissionens förslag i

princip, att ersättning skulle utgå med belopp som prövades skäligt med

hänsyn till gällande pris. Vidare föreskrevs, att om maximipris åsatts förnödenhet,

skulle ersättningen ej få fastställas högre än maximipriset.

Rikskommissionen anförde härom:

Grundprincipen vid taxesättningen enligt rekvisitionslagen är, att pris å

arbete och varor skall bestämmas till fulla värdet vid tiden för taxornas upprättande.

Denna princip må vara brukbar, då det gäller de tillfälliga uppköp

och det ''utfordrande av förnödenheter och tjänstbarheter’, som kan

ifrågakomma för fyllande av tillfälliga militära behov, men den kan lätt leda

till orimliga konsekvenser, då fråga är om prissättningen vid omfattande

varuregleringar, varvid de satta priserna kunna bli avgörande för prisförhållandenas

gestaltning å vidsträckta varuområden, ja för hela prisnivån. Det

måste finnas möjligheter att här från statens sida föra en målmedveten prispolitik

i samverkan med de statsorgan, som ha att leda hela kris- eller krigstidshushållningen.

Under en tid, då fria marknadsförhållanden icke äro rådande,

kunna de av tillfällig brist och abnormt stegrad efterfrågan påverkade

dagspriserna icke få bliva avgörande för prisregleringen å de varuområden,

som underkastas det allmännas kontroll, utan man måste utgå från mera

objektivt bestämda beräkningsgrunder. Den ledande principen bör därvid

vara den — vartill man även i flera av de krigförande länderna, framför allt

England, småningom arbetade sig fram -—- att ersättning vid statliga förfoganden

skall ges för nödvändiga kostnader men därutöver såvitt möjligt

blott medgivas en skälig vinstprocent. Naturligtvis möta för förverkligandet

av ett sådant system mycket stora svårigheter, och det torde knappast

vara lämpligt om ens möjligt att i en lag i detalj söka fixera de grunder,

varpå prissättningsarbetet bör baseras. I det föreliggande lagförslaget har

man därför inskränkt sig till att fastslå den allmänna grundsatsen, att vid

statliga förfoganden enligt ifrågavarande lag skall utgå ersättning, som prövas

skälig med hänsyn till gällande pris. En sådan grundsats, rätt tillämpad,

synes vara ägnad att möjliggöra en prissättning, som tillgodoser förutnämnda

önskemål.

Beträffande formerna för ersättningens bestämmande innebar rikskommissionens

förslag, att riksvärderingsnämndens uppgifter skulle i samband med

den allmänna förfogandelagens antagande överflyttas på en ny nämnd, statens

värderingsnämnd, som skulle ha en något annorlunda ordnad sammansättning

än riksvärderingsnämnden. Föreskrifter örn statens värderingsnämnds

sammansättning meddelades i förslaget till förfogandelag. Nämnden

skulle bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter samt dessutom en representant

för industrikommissionen och en representant för folkhushållningskommissionen,

utsedda av vardera av dessa kommissioner. Konungen skulle

äga föreskriva, att nämndens åligganden uppdelades på två eller flera avdelningar,

envar med förut nämnd sammansättning. Nämnden .skulle äga höra

sakkunniga. Enligt förslaget skulle de i rekvisitionslagen omförmälda lokala

värderingsnämnderna icke lia någon befattning med värderingarna enligt

förfogandelagen. I en särskild lag örn överflyttande å statens värderingsnämnd

av de riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheter, som skulle utfärdas

samtidigt med den allmänna förfogandelagen, föreslogs, att vad i lag

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

eller författning vöre stadgat angående riksvärderingsnämndens åligganden

och befogenheter skulle äga avseende å statens värderingsnämnd.

Rikskommissionens förslag har inom justitiedepartementet undergått en

förberedande, huvudsakligen formell bearbetning, varefter yttranden däröver

i anledning av remiss avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Malmöhus

samt Göteborgs och Bohus län. Vid kommerskollegiets yttrande har

fogats utlåtande från Stockholms handelskammare. I samtliga yttranden har

lagstiftningen i princip tillstyrkts.

Förslaget till allmän förfogandelag har därefter undergått ytterligare överarbetning

inom justitiedepartementet, därvid vissa jämkningar vidtagits. Under

överarbetningen har funnits erforderligt att även vidtaga vissa ändringar

i luftskyddsförfogandelagen, rekvisitionslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen.

De i propositionen framlagda förslagens innehåll.

Förslaget till allmän förfogandelag innebär att lagen redan nu skall antagas

såsom en provisorisk lag att gälla till och med den 31 mars 1940. Lagen

skall få tillämpas, när Konungen med riksdagens samtycke så bestämmer,

men örn riksdagen icke är samlad skall Konungen kunna meddela förordnande

härom, därest riksdagskallelse utfärdas eller riksdagen skall sammanträda

inom trettio dagar. Sålunda meddelat förordnande skall dock ej gälla

längre än trettio dagar från det riksdagen sammanträtt om det icke inom

nämnda tid blir av riksdagen gillat.

Beträffande ersättningsgrunderna har som en allmän huvudregel stadgats,

att ersättning vid förfogande skall utgå med belopp, som prövas skäligt med

hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal

handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Någon uttrycklig bestämmelse om att ersättningen ej får bestämmas

högre än maximipris har ej upptagits.

Med hänsyn till att den allmänna förfogandelagen redan nu skall antagas

har föreslagits, att rekvisitionslagens bestämmelser örn riksvärderingsnämndens

sammansättning ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen

föreslagit beträffande statens värderingsnämnd, och att riksvärderingsnämnden

bibehålies såsom centralt organ även sedan förfogandelagen

trätt i tillämpning. Av de ledamöter i nämnden, som enligt förslaget skulle

tillsättas av industrikommissionen och folkhushållningskommissionen, skulle,

innan sådana organ kommit till stånd, den ene utses av kommerskollegium

och den andre av lantbruksstyrelsen. Bestämmelserna i förslaget till allmän

förfogandelag om statens värderingsnämnds sammansättning ha därför utgått

och den särskilda lagen om överflyttande till statens värderingsnämnd av de

riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheterna har icke upptagits bland förslagen.

Åtskilliga mindre betydande ändringar i förhållande till 1918 års lag föreslås

därjämte. Härom hänvisas till propositionen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

11

Förslagen till ändringar i övriga lagar avse huvudsakligen ersättningsreglerna

och bestämmelserna om formerna för ersättningens bestämmande.

Angående innebörden av förslagen anför föredragande departementschefen

i propositionen:

»Erfarenheterna från det senaste världskriget giva vid handen, att det vid

krig eller krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden

kan vara nödvändigt att företaga ingripande åtgärder av olika slag i syfte

att reglera produktion och konsumtion av förnödenheter, som äro av vikt

för folk- eller krigshushållningen. Under världskriget gavs i sådant hänseende

åt Kungl. Maj:t bland annat en vidsträckt rätt att förfoga över förnödenheter,

som voro av vikt för befolkningen eller det allmänna.

Det nuvarande tidsläget måste anses oundgängligen kräva, att frågan om

en beredskapslagstiftning av detta slag upptages till övervägande. Från

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har också förslag härom

inkommit till Kungl. Majit. Den närliggande frågan om prispolitiken

under utomordentliga förhållanden och en lagstiftning örn maximipris kommer

senare i dag att anmälas av chefen för finansdepartementet.

De hos oss nu gällande förfogandelagarna avse huvudsakligen militära

förhållanden. De viktigaste av dessa lagar äro den militära förfogandelagen,

som tillgodoser krigsmaktens omedelbara behov av förnödenheter i allmänhet

vid krig eller krigsfara, och rekvisitionslagen, som avser de mera tillfälliga

och lokala behoven av förnödenheter vid mobilisering.

Enligt såväl rikskommissionens förslag som det remitterade förslaget skulle

i händelse av krig, krigsfara eller eljest utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden antagas en förfogandelag, utformad i nära anslutning till de

under världskriget gällande allmänna förfogandelagarna. Denna lag skulle

emellertid icke föreläggas riksdagen, förrän en situation inträtt, som kunde

antagas påkalla lagens tillämpning. Sedan lagen trätt i kraft, skulle den militära

förfogandelagen upphöra att äga giltighet.

Det torde vara uppenbart, att under utomordentliga situationer en allmän

förfogandelagstiftning icke kan undvaras. Visserligen är det önskvärt, att de

regleringar med avseende å produktion och konsumtion, som vid dylika tillfällen

kunna finnas erforderliga, såvitt möjligt ske med stöd av frivilliga

överenskommelser. Med hänsyn, bland annat, till den organisation, som numera

i motsats till förhållandena under det senaste världskriget är uppbyggd

för avsättningen av de viktigaste livsmedlen från jordbruksproduktionen, torde

också större möjligheter till frivilliga överenskommelser vara för handen

än under nyssnämnda kristid. I sista hand måste emellertid medel finnas att

även utan enskildas biträde kunna vidtaga åtgärder, vilka ur det allmännas

synpunkt framstå såsom nödvändiga och ändamålsenliga.

En lagstiftning av den art, varom här är fråga, måste uppenbarligen lämna

möjlighet att snabbt, smidigt och effektivt ingripa med de åtgärder, som

påkallas av de skiftande förhållanden, vilka kunna uppkomma vid ett krisläge.

Det synes därför ofrånkomligt att giva en dylik lagstiftning en avsevärd

räckvidd. Lagstiftningen bör emellertid komma till användning endast

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

i utomordentliga situationer och på grund av synnerligen starka skäl. Förfoganden

med stöd av densamma böra självfallet icke givas större omfattning

än som oundgängligen påkallas av förhållandena. I ett yttrande har ifrågasatts

att införa särskilda, mera begränsade regler om förfogande, avsedda

för mindre allvarliga situationer. Detta synes varken vara erforderligt eller

lämpligt. I dylika fall torde finnas goda utsikter att genom frivilliga avtal

med exempelvis sammanslutningar av producenter eller återförsäljare komma

till rätta med föreliggande svårigheter.

Att såsom rikskommissionen föreslagit uppskjuta den erforderliga lagstiftningen

till dess en aktuell krissituation inträtt anser jag ej tillrådligt. Det

måste vara av största vikt att omedelbart vid uppkomsten av en sådan situation

kunna igångsätta de regleringar inom folk- eller krigshushållningens

område, som kunna vara påkallade. Över huvud måste man bereda sig på

att ett krisläge kan uppstå hastigare än vad man tidigare föreställt sig. Ett

önskemål är vidare, att de principer, varå lagstiftningen bygger, granskas av

riksdagen redan innan en situation inträder, som kan påkalla lagstiftningens

tillämpning.

I anslutning till vad rikskommissionen föreslagit och vad som stadgades i

kristidens förfogandelagar torde böra gälla, att lagstiftningen skall kunna sättas

i tillämpning vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Med hänsyn till de genomgripande verkningar, som förfoganden med stöd

av en lagstiftning av förevarande art kunna medföra för den enskilde, bör

uppenbarligen under tid då riksdagen är samlad fordras riksdagens samtycke

för att lagstiftningen skall få tillämpas. Det torde emellertid vara nödvändigt

att bemyndiga Konungen att under tid, då riksdagen ej är samlad,

meddela förordnande härom. I detta hänseende kan ledning hämtas av bestämmelserna

i militära förfogandelagen. I likhet med vad där stadgas bör

gälla, att Konungen skall vara pliktig att innan Konungen meddelar sådant

förordnande utfärda riksdagskallelse, såvida ej riksdagen ändock skall sammanträda

inom trettio dagar, örn av Konungen meddelat förordnande ej

blir av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat,

bör detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Det torde kunna förutsättas, att Konungen ej använder sig av detta

bemyndigande, örn ej väsentliga olägenheter skulle vara förbundna med ett

uppskov. I sådana utomordentliga situationer, som här avses, är det självfallet,

att Konungen har behov av riksdagens stöd.

Det må anmärkas, att vad nu anförts i allt väsentligt synes äga motsvarande

tillämpning även i fråga om lagstiftningen om maximipris. Sålunda torde

en av riksdagen godkänd maximiprislagsliftning böra föreligga redan före

ett krisläge, som kan påkalla lagstiftningens tillämpning, för att vara färdig

att komma till användning så snart av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga

förhållanden det påkalla. I förslaget till maximiprislag har chefen

för finansdepartementet också anslutit sig till denna uppfattning.

I och med att en förfogandelag av nu föreslagen natur antages kommer

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

13

den militära förfogandelagen icke längre att ha någon uppgift att fylla, varför

densamma kan upphävas.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår är rikskommissionens

förslag till allmän förfogandelag beträffande de särskilda bestämmelserna

om förfoganden i huvudsak uppgjort efter mönster av 1918 års förfogandelag.

Innehållet i sistnämnda lag var resultatet av ett under flera år fortsatt

lagstiftningsarbete, varvid tillfälle gavs att småningom utfylla de luckor, som

vid tillämpningen framträtt. Ett för en kommande kris avsett förslag till ny

förfogandelag synes därför i stort sett kunna grundas på stadgandena i

nämnda lag. Endast i två mera väsentliga hänseenden förekomma i rikskommissionens

förslag vissa avvikelser från 1918 års lag, nämligen med avseende

å dels ersättningens storlek vid förfogande, dels ock formerna för

ersättningens bestämmande.

Vad först angår frågan om ersättningens storlek hänvisade 1918 års förfogandelag

härutinnan till då gällande rekvisitionslag, enligt vilken ersättning

för i anspråk tagen egendom skulle utgå efter fulla värdet. Samma

princip tillämpas jämväl enligt 1938 års rekvisitionslag och övriga nu gällande

förfogandelagar.

I rikskommissionens förslag till allmän förfogandelag stadgades, liksom

enligt det remitterade förslaget, att den ersättning skulle utgå, som prövades

skälig med hänsyn till gällande pris. I motiven anförde kommissionen, att

ersättning i anledning av förfoganden borde givas för nödvändiga kostnader

och därutöver såvitt möjligt med en skälig vinstprocent.

Ersättningsbestämmelsernas avfattning torde emellertid icke giva uttryck

åt den innebörd de enligt motiven avsetts skola äga. Det gällande priset å en

vara kan sålunda överstiga omkostnader och skälig vinst. Såsom i ett yttrande

framhållits skulle bestämmelserna kunna leda till att den som under

fredstid anskaffat ett lager av en viss vara, varå sedan stor knapphet uppkomme

med påföljd att priset för varan starkt ginge i höjden, erhölle gottgörelse

efter alltför högt pris.

Det synes ej vara möjligt att i lag uttömmande angiva alla de omständigheter,

som böra inverka på ersättningens bestämmande vid förfogande. Såsom

en allmän huvudregel torde emellertid böra stadgas, att ersättning vid

förfogande skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga

kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Under världskriget tillämpades den praxis, att när förnödenhet, varå maximipris

fastställts, togs i anspråk enligt förfogandelagstiftningen, ersättningen

för förnödenheten bestämdes till maximipriset. Någon föreskrift härom

fanns dock icke i förfogandelagarna. I rikskommissionens förslag till allmän

förfogandelag har upptagits ett stadgande om att ersättningen ej får bestämmas

högre än maximipriset. Emellertid har jag ej ansett, att erfarenheten

givit vid handen, att tillräcklig anledning föreligger för att i lagen upptaga en

uttrycklig bestämmelse härom.

I motiven till sitt förslag har rikskommissionen anfört, att principen örn

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

ersättning till fulla värdet kunde godtagas, då det gällde sådan rekvisition av

förnödenheter och tjänstbarheter, som enligt rekvisitionslagen kunde ifrågakomma

för fyllande av tillfälliga militära behov. Det torde dock icke vara

lämpligt, att ersättningsreglerna i anledning av statliga förfoganden skola

hava olika lydelse i lagar, som kunna komma att tillämpas jämsides och å

samma slag av förnödenheter. De nu föreslagna ersättningsreglerna böra därför

göras tillämpliga även i fråga om gottgörelse enligt rekvisitionslagen.

Detsamma bör även gälla beträffande lagen om förfogande för luftskyddets

behov, häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen. Jag

har därför, i samråd med chefen för försvarsdepartementet, låtit upprätta förslag

till motsvarande ändringar i ersättningsreglerna i rekvisitionslagen samt

häst- och fordonsanskaffningslagen ävensom, i samråd med chefen för socialdepartementet,

till motsvarande ändringar i ersättningsreglerna i luftskyddsförfogandelagen.

Däremot erfordras ej någon ändring i fartygsuttagningslagen,

då denna beträffande värderingen endast hänvisar till rekvisitionslagen.

Vad härefter angår frågan örn formerna för ersättningens bestämmande

föreskrevs i 1918 års förfogandelag, att därutinnan skulle gälla vad i rekvisitionslagen

stadgades örn likvid för fullgjord rekvisition. Den enligt då gällande

rekvisitionslag bestämda organisationen för värderingarna utgjordes

av en central nämnd för hela riket, riksvärderingsnämnden, och lokala värderingsnämnder,

över vilkas beslut besvär kunde anföras hos riksvärderingsnämnden.

1938 års rekvisitionslag överensstämmer med avseende å organisationen

för värderingarna i huvudsak med vad sålunda tidigare gällt.

Enligt rikskommissionens förslag skulle emellertid i samband med att förfogandelagen

trädde i tillämpning och vissa kristidskommissioner tillsattes,

vilket förutsattes skola ske samtidigt, riksvärderingsnämnden ersättas av en

central nämnd med något ändrad sammansättning, kallad statens värderingsnämnd.

Innan så skett skulle riksvärderingsnämnden fungera som högsta

värderingsorgan beträffande rekvisitionsfrågor samt rörande ersättningar

enligt förfogandelagen för luftskyddets behov och enligt militära förfogandelagen.

Enligt förslaget skulle, då den allmänna förfogandelagen trädde i

tillämpning, de lokala värderingsnämnderna icke ha att befatta sig med ersättningsfrågor

enligt denna lag, vilka i stället skulle avgöras av den centrala

värderingsmyndigheten. De lokala nämnderna skulle i fortsättningen endast

verkställa taxesättningar och värderingar enligt rekvisit*mslagen och enligt

förfogandelagen för luftskyddets behov.

Medan riksvärderingsnämnden består av fem ledamöter, av vilka tre, däribland

ordföranden, utses av Kungl. Majit samt övriga två ledamöter utses

av ordföranden för varje särskilt ärende bland vissa av kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen föreslagna personer, skulle enligt rikskommissionens

förslag statens värderingsnämnd bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda

ledamöter samt därutöver av två ledamöter, den ena utsedd av industrikommissionen

och den andra av folkhushållningskommissionen. Nämnden skulle

kunna uppdelas på avdelningar samt vid behov äga höra sakkunniga.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

15

Genom de föreslagna nya grunderna för sammansättningen av den centrala

värderingsnämnden erhåller denna en fastare uppbyggnad än den nuvarande

riksvärderingsnämnden, vilket är ägnat att medföra ett mera enhetligt

bedömande av ersättningsfrågorna. Genom att de centrala organ, som

enligt den uppgjorda planen för förvaltningssystemet under en kristid närmast

skola handhava krisförvaltningen å industriens och folkhushållningens

områden, skola utse två ledamöter i nämnden, ökas även möjligheterna för

en önskvärd samverkan mellan nämnden och ifrågavarande krisorgan.

Det synes vidare lämpligt, att de lokala värderingsnämndernas befattning

med prissättningen under en kristid icke avser ersättning i anledning av förfoganden

enligt allmänna förfogandelagen. De lokala värderingsnämndema

togos för övrigt endast i mycket ringa mån i anspråk i fråga om ersättningar

enligt kristidens förfogandelagar.

Rikskommissionens förslag innebar såsom förut nämnts, att förslaget till

allmän förfogandelag icke skulle föreläggas riksdagen förrän en krissituation

inträtt och att genom en särskild lag, som skulle utfärdas samtidigt med

förfogandelagen, skulle bestämmas, att riksvärderingsnämndens åligganden

skulle överflyttas å statens värderingsnämnd. Om såsom tidigare förordats

den allmänna förfogandelagen redan nu antages, torde icke finnas något

bärande skäl att giva den centrala nämnden nytt namn. I stället böra

rekvisitionslagens bestämmelser om riksvärderingsnämndens sammansättning

ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit

beträffande statens värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden bibehållas

såsom centralt organ även sedan förfogandelagen trätt i tillämpning.

Av de ledamöter i nämnden, som enligt förslaget skulle tillsättas av

industrikommissionen och folkhushållningskommissionen, torde, innan sådana

organ kommit till stånd, den ene böra utses av kommerskollegium och den

andre av lantbruksstyrelsen. Sedan kommissionerna tillsatts, synes Kungl.

Maj:t böra i administrativ väg förordna, att dessa ledamöter skola utses

av kommissionerna. I lagen torde dock endast böra stadgas, att ifrågavarande

båda ledamöter skola utses den ene av kommerskollegium och den andre av

lantbruksstyrelsen eller ock, om Konungen så bestämmer, av andra centrala

myndigheter med sakkunskap inom industriens eller folkhushållningens område.

Vad i rikskommissionens förslag och det remitterade förslaget stadgas

om statens värderingsnämnd bör sålunda i stället ha avseende å riksvärderingsnämnden.

Bestämmelserna i förslaget om statens värderingsnämnds

sammansättning kunna utgå och den särskilda lagen om överflyttande

till statens värderingsnämnd av de riksvärderingsnämnden åvilande

skyldigheterna blir följaktligen icke erforderlig.»

Vid sin granskning av förslaget till allmän förfogandelag har lagrådet beträffande

de regler om ersättningens storlek, vilka upptagits i 14 §, gjort

följande erinran:

»Motiveringen till de i paragrafen upptagna nya reglerna örn beräkning av

ersättning för förnödenhet eller annat synes giva rum för den tolkningen,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

att vid bestämmande av ersättning avgörande vikt skulle fästas vid anskaffningskostnaderna

i det särskilda fallet. En sådan tolkning kan emellertid ej

gärna vara avsedd. Då i stor utsträckning ersättning skall utgå enligt taxa,

följer därav, att för förnödenheter av enahanda slag, som samtidigt tagas

i anspråk, ersättningen skall sättas lika, oavsett örn vissa ersättningsberättigade,

vilkas anskaffningskostnader varit låga, därigenom göra större vinst

än andra. Då emellertid paragrafens avfattning är väl förenlig med den

tolkning, som här förutsatts vara den riktiga, synes någon ändring av dess

avfattning ej vara av nöden.»

I anledning härav har departementschefen anfört, att ersättningsreglerna,

därest ej i särskilda fall omständigheterna till annat föranleda, synas böra

tolkas såsom lagrådet anfört.

Lagrådet har mot förslagen till allmän förfogandelag och till ändring i vissa

delar av luftskyddsförfogandelagen framställt vissa erinringar, vilka i

propositionen blivit beaktade.

Utskottets yttrande.

Det föreliggande förslaget till allmän förfogandelag avser att jämte förslaget

till maximiprislag skapa de legala förutsättningarna för tillgodoseendet

av statens och befolkningens behov av förnödenheter under utomordentliga

förhållanden. Det måste hälsas med tillfredsställelse, att riksdagen redan nu

får taga ställning till den beredskapslagstiftning som i sådant hänseende

är avsedd att träda i tillämpning.

Förslaget till allmän förfogandelag bygger, såsom av den föregående redogörelsen

framgår, i huvudsak på den under världskriget gällande förfogandelagstiftningen.

Förslaget ger staten gentemot de enskilda medborgarna vidsträckta

befogenheter, vilka man i vanliga fall icke gärna skulle vilja se

tillämpade. Det bör därför också vara en huvuduppgift för lagstiftningen

att tjäna såsom medel för åvägabringande av godvilliga överenskommelser i

lagstiftningens syfte.

De huvudprinciper på vilka förslaget i formellt hänseende vilar finner utskottet

böra godtagas. Utskottet ansluter sig sålunda till förslaget, att för lagens

sättande i tillämpning i princip fordras riksdagens samtycke, men att

möjlighet beredes för Kungl. Majit att provisoriskt förordna härom efter

riksdagskallelse eller om riksdagen skall sammanträda inom trettio dagar.

Vid granskning av förslaget har utskottet särskilt uppmärksammat de

punkter i övrigt, i vilka förslaget mera väsentligt avviker från den under

världskriget gällande förfogandelagstiftningen, nämligen frågorna om ersättningens

storlek och formerna för ersättningens bestämmande.

Det är uppenbarligen av synnerlig betydelse att ersättningsreglerna formuleras

på ett sådant sätt, att å ena sidan försök att utnyttja rådande knapphet

på förnödenheter för egen otillbörlig vinning förhindras samt att å andra

sidan prissättningen icke sker så att den medför produktionsminskning eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

17

varornas försvinnande från marknaden. I förslagets 14 § Ilar ersättningsregeln

formulerats så, att ersättning skall utgå med belopp som prövas skäligt

med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning,

normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande

förhållanden. Någon fullt tillfredsställande eller uttömmande regel på detta

område torde näppeligen kunna uppställas. Därtill äro förhållandena alltför

skiftande. Utskottet anser den föreslagna ersättningsbestämmelsen i 14 §

kunna godtagas.

Med avseende å tillämpningen av denna bestämmelse vill utskottet understryka,

att undantag från huvudregeln örn enhetlig prissättning oberoende av

en individuell kostnadsprövning böra ifrågakomma endast i de fall, då den,

från vilken förnödenheterna inlösas, i rådande läge kan anses intaga en faktisk

monopolställning.

På samma sätt gäller enligt utskottets mening, att kostnadsprövningen,

när fråga är om flera producenter eller importörer, bör utgå från de allmänt

rådande produktions- eller anskaffningskostnaderna och blott i nyss angivna

undantagsfall avse de för det inlösta varulagret nödvändiga produktionskostnaderna.

Vid taxesättning av exempelvis jordbruksprodukter måste särskild hänsyn

tagas även till utgifter avseende framtida produktion.

Utskottet vill även framhålla vikten av att uttrycket normal handelsvinst

i nämnda paragraf tolkas efter omständigheterna, så att, när införseln och

produktionen är av särskild vikt eller förbunden med större risk, ett högre

belopp än eljest vid ersättningsberäkningen inräknas såsom vinst.

Vad härefter angår frågan om formerna för ersättningens bestämmande

är uppenbart, att prissättningen ställer stora krav på de organ åt vilka den

anförtros. Av särskild betydelse synes vara, att under en krissituation folkliushållningskommissionen

och industrikommissionen komma att vara representerade

i riksvärderingsnämnden. Utskottet vill i detta sammanhang understryka

angelägenheten av att nämnda kommissioner sammansättas så, att

de olika producent- och konsumentintressena därvid bliva på bästa sätt tillgodosedda.

I fråga om den närmare utformningen av de särskilda bestämmelserna i

förslaget till allmän förfogandelag har utskottet endast funnit skäl att anmärka

följande.

Enligt 4 g kan fastighet tagas i anspråk för kronans räkning med nyttjanderätt.

Därvid utgår ersättning jämlikt 14 § andra stycket för den för upplåtaren

förlorade avkastning eller nytta samt jämlikt 18 § fjärde stycket för skada

å eller avsevärd försämring av egendomen. Under världskriget föranledde

dylika upplåtelser av skogsavverkningsrätt åtskilliga tvistigheter, särskilt beträffande

frågan örn den tidpunkt, efter vilken ersättningen skulle beräknas,

samt beträffande frågan örn ersättning skulle — för det fall att kronan för

skogsavverkning förfogat över fastigheten utan att sedermera någon avverkning

ägt rum —• utgå för förlust som skogsägaren lidit därigenom att han

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 36.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

förhindrats att själv avverka och tillgodogöra sig de högre priser som gällde

då kronan tog fastigheten i anspråk. Lagrådet har i anslutning till ett uttalande

av föredragande departementschefen framhållit, att örn skogsavverkningsrätt

tages i anspråk, det ligger nära till hands att låta tidpunkten för själva

avverkningen vara avgörande, därest priset stigit eller sjunkit eller taxa ändrats

under upplåtelsetiden. Utskottet finner detta vara en tillfredsställande

tolkning. Förslagets bestämmelser torde vidare icke kunna grunda någon

rätt till ersättning för förlust på grund av att skogsägare själv förhindrats avverka

genom ett förfogande av nyss angiven art. Detta torde också anses rimligt,

då en dylik ersättningsregel skulle leda alltför långt. Den enskilde måste

ju finna sig i att under utomordentliga förhållanden låta sin rätt i viss mån

stå tillbaka för det allmännas krav. Emellertid torde det, så långt möjligt är,

böra tillses, att förfogande icke i dylika eller andra fall sker på ett sådant sätt,

att de enskilda förorsakas onödiga kostnader och obehag. Det synes därför

vara lämpligt, att i lagen uttryckligen angives att, därest förfogande på grund

av särskilda omständigheter medför synnerlig skada eller olägenhet, ansökan

må göras hos Konungen om hävande av förfogandet. Dylik ansökan bör få

inlämnas till länsstyrelsen. Föreskrift i sådant syfte torde böra intagas i 8 §

första stycket.

Enligt 11 § skall ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås

till kronan eller tagits i beslag, vara pliktig upplägga, förvara och vårda den.

Ersättning härför utgår enligt 17 §. Under världskriget inträffade ej sällan,

att varor, över vilka kronan förfogat, förstördes på grund av bristfällig vård.

Till förekommande härav synes i 11 § böra intagas en föreskrift örn skyldighet

för ägare eller innehavare, som ej tillfredsställande kan fullgöra vårdnadsplikten

beträffande förnödenhet, som skall avstås till kronan eller tagits i beslag,

att därom ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelsen.

Mot övriga lagförslag har utskottet ingen erinran att göra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa

ändringar böra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas, måtte för sin

del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1) Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

19

(Kungl. Maj tis förslag:) (Utskottets förslag:)

ej är samlad, förordna, att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock sihäll sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda

tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Om förfogande.

2 §•

Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose

behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,

eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för

krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, att sådan

förnödenhet ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare därav

pliktig att, om Konungen så föreskriver, avstå densamma till kronan, i

den mån den icke må av ägaren eller innehavaren behållas enligt vad nedan

i 10 § stadgas.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett

skick, som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet,

vare ägaren eller innehavaren, om Konungen så bestämmer, pliktig att innan

förnödenheten avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den

mån denna enligt gängse förfarande med förnödenheten och ortens sed

skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om förnödenheten ej tagits

i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter

föreskriftens meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes

till riket eller inom riket införes till visst område.

3 §•

För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen föreskriva, att

beslag skall läggas å där avsedd förnödenhet. Sådan föreskrift må meddelas

jämväl beträffande förnödenhet, som avses i 2 § sista stycket. Då beslag

lagts å förnödenhet, må ägare eller innehavare av förnödenheten icke förfoga

däröver i vidare mån än i 10 § stadgas.

Ilar ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller innehavaren

förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till

länsstyrelsen en till Konungen ställd ansökning örn beslagets hävande, skall

beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid

från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter

ingavs.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

< Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

4 §•

Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att

kronan förfogar över fastighet,* byggnad, järnväg eller annan anläggning eller

över fartyg, motorfordon eller annat transportmedel utan att egendomen

avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i

den mån Konungen så föreskriver, ej mindre till kronan upplåta egendomen

eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även

tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller

utrustningen. Vad nu är stadgat gäde ock om byggnad, som erfordras till

bostad åt driftspersonal, samt om mark eller byggnad för upplag.

Ägare eller innehavare av fastighet eller byggnad, som enligt föregående

stycke upplåtes, är dock berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme

å fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över

bostad.

5 §■

Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att

från fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller finnes

tillgänglig, att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller

iståndsättes viss förnödenhet eller ock att med järnväg, fartyg, motorfordon

eller annat transportmedel verkställes forsling av viss förnödenhet eller av

arbetare eller driftspersonal, allt utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,

vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, i den mån

Konungen så föreskriver, ombesörja, att förnödenheten frambringas, tillverkas,

beredes, iståndsättes eller tillhandahålles eller forsling som nyss sagts

verkställes, så ock vidtaga därför erforderliga åtgärder.

Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 10 § stadgas förfoga

över förnödenhet, som enligt vad nu sagts skall tillhandahållas från fastigheten

eller tillverkas vid anläggningen.

6 §•

Finnes erforderligt, för att bereda bostad åt husvilla, att kronan förfogar

över byggnad, vare ägare eller innehavare av byggnaden pliktig att, efter

vad Konungen föreskriver, upplåta byggnaden eller del därav till kronan, i

den mån ej byggnaden erfordras till bostad eller för rörelse eller annan verksamhet

eller eljest genom upplåtelsen skulle vållas avsevärd skada eller olägenhet.

Vad sålunda stadgas om byggnad skall äga motsvarande tillämpning

beträffande markområde eller annat utrymme.

7 §•

Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose

befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft för belysning,

drivkraft eller annat dylikt ändamål eller för att bereda tillgång till

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

21

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

elektrisk kraft för något ändamål av betydelse för det allmänna, att från

starkströmsanläggning tillhandahålles elektrisk kraft för kronans räkning

eller att kronan eljest förfogar över anläggningen eller del därav utan att anläggningen

avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av anläggningen,

örn Konungen så föreskriver, pliktig att på anfordran av den Konungen därtill

bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen för kronans

räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller upplåta anläggningen

eller del därav till kronan under den tid och i den omfattning, som för varje

särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.

8 §. 8 §.

Förfogande skall verkställas så, att

den vars rätt därav beröres icke lider

större förfång än av omständigheterna

föranledes. Menar någon att förfogande

på grund av särskilda omständigheter

för honom medför synnerlig

skada eller olägenhet, må han

till länsstyrelsen ingiva till Konungen

ställd ansökan örn hävande av förfogandet.

Tages växande skog i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller 5 §,

må avverkning bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller innehavaren

utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas i lag stadgade;

dock må avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning

ej ske utan tvingande skäl.

9 §•

Föreskrift enligt 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 § må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften vare gällande

mot ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift, som

avser förnödenhet, vilken framvinnes eller införes efter föreskriftens delgivning,

gälla från det förnödenheten framvunnits eller införts.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 2 § första eller tredje stycket, 3 § första

stycket eller 5 §, må ägare eller innehavare av förnödenhet behålla eller

använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov

för honom och den, som av honom njuter kost eller stat. Där i särskilt

fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock Konungen eller den Konungen därtill

bemyndigat förbjuda ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över

förnödenhet, som förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger

Förfogande skall verkställas så, att

den vars rätt därav beröres icke lider

större förfång än av omständigheterna

föranledes.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat bestämma, huru mycket av

förnödenheten, som ägare eller innehavare må behålla eller använda. Beslut,

varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande för

frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren dessförinnan

vidtagit.

Har beslut, som avses i denna paragraf, meddelats av annan än Konungen,

må ägaren eller innehavaren sist å tjugonde dagen från det han erhöll

del av beslutet anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till

efterrättelse utan hinder av anförda besvär, örn ej Konungen annorlunda

förordnar.

11 §•

11 §•

Ägare eller innehavare av förnödenhet,

som skall avstås till kronan

eller tagits i beslag, vare pliktig upplägga,

förvara och vårda den. Kan

ägaren eller innehavaren ej tillfredsställande

fullgöra vårdnadsplikten,

skall han därom ofördröjligen göra

anmälan hos länsstyrelsen.

Förnödenhet, som jämlikt 2 § skall avstås till kronan, skall av ägaren eller

innehavaren avlämnas inom tid och å ort inom länet eller angränsande

län, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill bemyndigat.

Ägare eller innehavare av förnödenhet,

som skall avstås till kronan

eller tagits i beslag, vare pliktig upplägga,

förvara och vårda den.

12 §.

Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnats eller eljest tagits

i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.

13 §.

Meddelas föreskrift, varom stadgas i 2, 4, 5, 6 eller 7 §, äger Konungen

tillika förordna, att egendom eller annat skall avstås eller eljest ställas till

förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan utan åt annan, som därvid

bestämmes.

Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas örn kronan

i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans

ställe.

Om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.

14 §.

För förnödenhet eller annat, som jämlikt 2 § avstås till kronan eller enligt

5 § ställes till kronans förfogande, för forsling, som enligt sistnämnda

paragraf verkställes för kronans räkning, samt för elektrisk kraft, som enligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

23

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

7 § tillhandahålles för kronans räkning, utgår ersättning nied belopp, som

prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller

återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt

inverkande förhållanden.

I fråga om egendom, som enligt 4, 6 eller 7 § upplåtes till kronans begagnande,

lämnas ersättning efter enahanda grund för den för upplåtaren förlorade

avkastning eller nytta.

15 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

enligt 14 § bör utgå, skola taxor å nämnda pris upprättas. I taxorna

upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 14 §

angivna grunderna för ersättningens fastställande och med hänsyn till föreliggande

omständigheter vid tiden för taxornas upprättande. Taxa skall

gälla för riket eller för visst område av riket.

Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas av riksvärderingsnämnden.

Finnes i taxa upptaget pris för förnödenhet eller annat, som avses i 14 §,

skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock må, där taxans

tillämpning skulle på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig

obillighet, ersättningen av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre

belopp.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan

ej föras.

16 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

örn förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § första stycket,

då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 2 § andra stycket undergått

beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,

då framvinnandet eller införandet skedde, samt

om förnödenhet eller annat enligt 5 § ställts till kronans förfogande, forsling

enligt samma paragraf verkställts för kronans räkning eller elektrisk

kraft enligt 7 § tillhandahållits för kronans räkning, då egendomen ställdes

till förfogande, forslingen verkställdes eller kraften tillhandahölls.

17 §.

Har ägare eller innehavare av förnödenhet enligt 11 § upplagt, förvarat

eller vårdat förnödenheten, må han därför åtnjuta ersättning efter vad som

finnes skäligt. Skall förnödenheten avlämnas å annan ort än den där för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

nödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren för förnödenhetens forsling

till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning efter vad som finnes skäligt; i

fråga örn sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad i 14--16 §§

är stadgat.

18 §.

Skall förnödenhet jämlikt 2 § avstås till kronan eller jämlikt 5 § ställas till

kronans förfogande, och möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande

hinder att förnödenheten tages i besittning för kronans räkning, stånde

kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres, försämras eller

minskas.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning

av egendom som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt

finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas.

Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten avstås

till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget,

gälde kronan skälig ersättning för skadan.

Har egendom, varöver kronan förfogat jämlikt 4, 6 eller 7 §, lidit skada

eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

19 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,

som Konungen därtill bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut

må sökas hos riksvärderingsnämnden.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av riksvärderingsnämnden.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej

föras.

20 §.

Ersättning enligt denna lag skall, så snart den blivit till beloppet bestämd,

gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet,

eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Fullgör ej den, som enligt 13 § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, vare kronan

pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen.

21 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås

till kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma

skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till

säkerhet för förfallen fordran.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

25

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,

som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,

där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet

förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om uppgiftsplikt.

22 §.

Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet,

som avses i 2 §, eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller

iståndsatt förnödenhet, som avses i 5 §, eller framställer elektrisk kraft vid

anläggning, som avses i 7 §.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom

upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal

eller annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans

handelsböcker och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående

undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande

tid, då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna

angående husrannsakan äga tillämpning.

Om straff och åtal.

23 §.

Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4,

5, 6 eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört

förnödenhet eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra

honom enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet

eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften

eller av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes

med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till straffarbete i högst två år dömas.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 22 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

24 §.

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning

eller granskning, som i 22 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter

eller fängelse.

25 §.

Fälles någon till straff enligt 23 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes,

förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas,

förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.

26 §.

Brott, som i 24 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och

utdömd ersättning, varom i 25 § förmärs, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot

ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—22

§§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande

enligt 4, 5, 6 eller 7 § gäde ej längre än till nyss angivna tid; dock skall,

där fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av

föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen gälla

under bestämd tid, dock högst fem år. I fråga om ersättning, vartill någon

enligt denna lag är berättigad vid förstnämnda tid, eller för upplåtelse, som

därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

28 §.

Konungen äger meddela bestämmelser örn delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, om verkställighet av föreskrift, varom stadgas i 2, 3, 4,

5, 6 eller 7 §, samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt

denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser,

som må erfordras för tillämpning av denna lag.

29 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt att tvångvis taga i

anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar

tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet för luftskyddets behov

eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

27

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 27 § stadgas rörande

upplåtelse av fastighet för drivande av jordbruk och rörande ersättning

skall äga giltighet även därefter. I 24 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt

och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift

ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden för lagens giltighet

begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen

i övrigt upphört att gälla.

Genom denna lag upphäves lagen den 31 mars 1938 (nr 89) örn förfogande

över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

2) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om

förfoganderätt för luftskyddets behov.

Härigenom förordnas, att dels 20 och 21 §§ lagen den 31 mars 1938 om

förfoganderätt för luftskyddets behov skola upphöra att gälla, dels 5 § 1

och 2 mom. samt 7, 16, 17 och 18 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock nuvarande 22 § i lagen skall betecknas

20 §.

5 §.

1 mom. För åtgärd---av kronan.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med belopp,

som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion

eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen

regelmässigt inverkande förhållanden.

Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lämnas ersättning efter

enahanda grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastning

eller nytta. Har egendomen i följd av dess begagnande för luftskyddsändamål

lidit skada eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

Har åtgärd varom i 4 § 1 mom. sägs vidtagits, må, efter vad skäligt finnes,

ersättning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren i följd därav

fått vidkännas.

2 mom. Ersättning utgår icke till kommun för materiel, som inom luftskyddsområde,

vartill kommunen hör, tages i anspråk för ordnings- eller

vakttjänst, brandtjänst, indikerings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst,

sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för

mistad avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som

tages i anspråk med nyttjanderätt. Beträffande ersättning för sjukhusvård

vid krig eller krigsfara gäller vad särskilt är stadgat.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

7 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som med äganderätt

tagits i anspråk, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma

skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen till

säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall, örn borgenären det

yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom,

som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part

det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara

på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

16 §.

Har någon åsidosatt föreskrift eller föreläggande, som meddelats med

stöd av denna lag eller enligt 20 § utfärdade bestämmelser, straffes med

dagsböter eller fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, där någon i fall, som

i 8 § första stycket sägs, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift om förhållande,

som i sistnämnda lagrum avses.

Fälles någon till straff enligt första stycket må domstolen, efter ty skäligt

finnes, förklara egendom som undanhållits förverkad eller, örn den ej kan

tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.

17 §.

Innehållet av upplysning, som lämnats enligt 8 §, samt vad som inhämtats

vid undersökning eller granskning, som avses i samma paragraf, må ej

yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med upplysningens

avfordrande eller med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

18 §.

Brott, som---av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och utdömd

ersättning, varom i 16 § andra stycket förmäles, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

29

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

3) Lag

om ändrad lydelse av 7—11 samt 13 och 14 §§ lagen den 31 mars 1938

(nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra

rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag).

Härigenom förordnas, att 7—11 samt 13 och 14 §§ rekvisitionslagen skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

7 §•

Vid bestämmande av ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet i andra

fall än i 5 och 6 §§ avses skola följande grunder tillämpas:

1. För förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet

skall lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till

nödvändiga kostnader vid produktion eller åderförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Nödgas forman — — — tillhörde krigsmakten.

2. För förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas

ersättning efter den under 1 angivna grund för den för upplåtaren förlorade

avkastning eller nytta.

Då anspann —----tillryggalagda våglängden.

8 §•

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning

bör utgå för fullgjord rekvisition, som avses i 7 §, skola taxor å nämnda

pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med

tillämpning av de i 7 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande

och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tidpunkten för taxornas

upprättande.

Finnes i taxa upptaget pris för fullgjord rekvisition, skall ersättningen därför

utgå i enlighet med taxan; dock må ersättningen enligt vad i 14 § första

stycket sägs bestämmas till högre belopp.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitionens utgörande.

9 §•

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inledning eller utrustning

av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt

finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas.

Har skada eller avsevärd försämring uppkommit å förnödenhet, som tagits

i anspråk med nyttjanderätt, lämnas skälig ersättning därför.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

(Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

10 §.

För forsling av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplatsen samt för

återforsling av förnödenhet, som efter nyttjande återställes, lämnas ersättning

efter vad som finnes skäligt; i fråga om sådan ersättning skall i tilllämpliga

delar gälla vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

11 §•

För upprättande---annorlunda nedan stadgas.

Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad

nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna

och förordnar en av dem att vara ordförande. Av övriga ledamöter utses

den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen eller ock,

om Konungen så bestämmer, av andra centrala myndigheter med sakkunskap

inom industriens eller folkhushållningens område. För en var av ledamöterna

utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de utav

Konungen utsedda ledamöterna och ställföreträdarna skola minst en ledamot

och en ställföreträdare hava utövat domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfattning

äger Konungen föreskriva, att riksvärderingsnämnden skall arbeta å

två eller flera avdelningar. Varje avdelning skall bestå av fem ledamöter,

utsedda på sätt i andra stycket föreskrives. Konungen förordnar vice ordförande

att leda arbetet å avdelning, där ordföranden ej tjänstgör. För en

var av ledamöterna utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de

utav Konungen utsedda ledamöterna och ställföreträdarna å varje avdelning

skola minst en ledamot och en ställföreträdare hava utövat domarämbete.

Ärendena fördelas mellan de olika avdelningarna i enlighet med bestämmelser,

som Konungen meddelar efter förslag av nämnden.

Såväl ledamöter som ställföreträdare i riksvärderingsnämnden utses tillsvidare

för viss tid, dock högst fyra år.

Lokal värderingsnämnd---fyra år.

Uppstår för---- avsedd nämnd.

13 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, varom förmäles i 8 §, fastställes till

beloppet av den myndighet, som för kronans räkning mottagit det rekvirerade

eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande. Ändring i myndighetens

beslut må sökas hos den lokala värderingsnämnden genom besvär.

Ersättning, som---annorlunda stadgas.

Ersättning för---omedelbara avgörande.

14 §.

Menar någon, att tillämpning av taxa, varom förmäles i 8 §, på grund av

särskilda omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga om honom

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

31

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

tillerkänd ersättning, må ersättningen av riksvärderingsnämnden bestämmas

till högre belopp.

Ändring i---genom besvär.

över beslut---ej föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Ordföranden

och de ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts av Konungen i enlighet

med hittills gällande bestämmelser, så ock deras ställföreträdare skola

fortfarande tjänstgöra under den tid, för vilken de blivit utsedda.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84) om

anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot

(häst- och fordonsanskaffningsiag).

Härigenom förordnas, att 15 § häst- och fordonsanskaffningslagen skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

1. Hästar och fordon, som varda inmönstrade och förty skola avstås för

krigsmaktens behov, ävensom vid mönstringsförrättning avlämnade tillbehör

och förnödenheter inlösas av staten mot ersättning, vilken av vederbörande

mönstringsnämnd fastställes till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till

nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Kunna hästar----av krigsmakten.

För inställande---fastställda grunder.

2. De fastställda---Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande Nr 36.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Branting,

Ewerlöf, Karl Karlsson, Gärde och Brandt;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist och Hedlund i Östersund, fru

Östlund* samt herrar Olsson i Mellerud, Gezelius, Werner i Höjen* och Hansson i Vännäsby*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

\

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

392190

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:389 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m. s. 2 i texten