Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m.
1939-05-26 · 32 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 32 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1939:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1939 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän förfogandelag m. m.
Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 284, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till
1) allmän förfogandelag;
2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90)
om förfoganderätt för luftskyddets behov;
3) lag om ändrad lydelse av 7—11 samt 13 och 14 §§ lagen den 31 mars
1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag); samt
4) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84)
om anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(häst- och fordonsanskaffningslag).
I fråga örn de skäl som ligga till grund för Kungl. Maj :ts förslag får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Gällande lagstiftning angående förfogande.
Enligt 74 § regeringsformen äger Konungen, då enligt beslut av Konungen
i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse rikets krigsmakt eller någon
del därav ställes på krigsfot, i den ordning, på det sätt och på de villkor
samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmes i särskild
av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner eller
enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i
orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga
behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet
tillgodoses. Med stöd härav ha utfärdats följande nu gällande lagar, nämligen
lagen den 31 mars 1938 angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen), lagen
den 9 april 1926 angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande
på krigsfot (fartygsuttagningslagen) samt lagen den 27 april 1934 örn
anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(häst- och fordonsanskaffningslagen).
Rekvisitionslagen avser att tillgodose den tillfälliga och lokala militära
behovstäckningen. Efter mobilisering må Konungen bestämma, att vissa
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 36.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
närmare angivna förnödenheter och tjänstbarheter, som finnas i orten och
erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka ej
kunna tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet på annat sätt, rekvireras
från kommuner eller enskilda. Genom rekvisition kunna anskaffas
exempelvis kvarter, mat, foder och bränsle, beväpnings- och utrustningsper
sedlar samt arbetsmanskap. Full ersättning utgår för tjänstbarhet och för
med äganderätt övertagna förnödenheter. För förnödenhet, sominnehaves med
nyttjanderätt, utgår i regel full ersättning för förlorad avkastning och nytta.
För avgörande av ersättningsfrågor skola finnas en riksvärderingsnämnd för
hela riket och lokala värderingsnämnder. Riksvärderingsnämnden består av
ordförande och fyra andra ledamöter, av vilka ordföranden och två ledamöter
utses av Konungen för fyra år. För vinnande av erforderlig sakkunskap
skola för varje ärende övriga två ledamöter utses av ordföranden bland personer,
som finnas upptagna å förslag, vilka kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
årligen skola upprätta å personer med sakkunskap inom särskilda
näringsområden. För detta ändamål skola enligt föreskrifter i tillämpningsförordningen
till rekvisitionslagen kommerskollegium årligen föreslå minst
fem personer i var och en av tolv näringsgrupper och lantbruksstyrelsen
minst tio personer för lanthushållningens olika grenar. Lokala värderingsnämnder
skola finnas för varje landstingsområde och för varje stad, som ej
deltager i landsting, samt bestå av ordförande, vald av landstinget eller stadsfullmäktige,
samt två ledamöter, utsedda den ene av arméfördelningschef
eller militärbefälhavare och den andre av länsstyrelsen, samtliga för fyra år.
Kan på förhand lämpligen bestämmas efter vilka pris ersättning bör utgå för
fullgjord rekvisition, skola taxor å nämnda pris upprättas. Prissättningen
sker med hänsyn till de vid tiden för taxornas upprättande gängse pris. Riksvärderingsnämnden
verkställer prissättning i taxa rörande förnödenheter
och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt, antingen för hela riket
eller för viss ort, samt bestämmer tillika, vilka förnödenheter och tjänstbarheter,
som av de lokala värderingsnämnderna skola prissättas i taxa. Dessa
kunna verkställa prissättning särskilt för olika delar av respektive områden.
Av de lokala nämnderna beslutade taxor underställas riksvärderingsnämndens
prövning. Är taxa tillämplig, fastställes ersättningen av den myndighet,
som mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.
Om någon förmenar, att tillämpning av taxa på grund av särskilda
omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga om ersättning till honom,
må han söka ändring hos riksvärderingsnämnden. Finnes ej pris utsatt
i taxa, bestämmes ersättningen av den lokala värderingsnämnden, såvida
ej är fråga om ersättning för kvarter eller om belopp, överstigande 20,000
kronor, då riksvärderingsnämnden bestämmer ersättningen. Ersättningen
skall bestämmas med hänsyn till det gängse priset å förnödenheten och tjänstbarheten
vid tiden för rekvisitionens utgörande. Ändring i lokal värderingsnämnds
beslut i ersättningsfråga sökes hos riksvärderingsnämnden, vars beslut
ej må överklagas. Riksvärderingsnämnden har med stöd av rekvisitionslagen
upprättat taxor å vissa förnödenheter och tjänstbarheter samt be
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
3
stämt, vilka förnödenheter och tjänstbarheter som skola taxesättas av de lokala
nämnderna. I riksvärderingsnämndens taxor upptagas bl. a. järn, textilier,
trä, specerier, läder och oljor samt löner till chaufförer, maskinister
m. fl. I de lokala värderingsnämndernas taxor skola upptagas hl. a. tegel,
kött, mjöl, smör och lantliushållningsprodukter samt löner till grovarbetare
m. fl. Fartygsuttagningslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen
medgiva kronan rätt att — likaledes vid mobilisering
— taga i anspråk de fartyg, hästar och fordon, som erfordras för
krigsmaktens mobiliseringsbehov, samt reglera tillika systemet för de under
fredstid behövliga förberedelserna för nämnda behovs tillgodoseende. Syftet
med dessa lagar är att bereda möjlighet att redan under lugna tider kunna
på förhand träffa sådana anstalter, att vid blivande mobilisering fartyg, hästar
och fordon genast kunna tagas i bruk. Enligt fartygsuttagningslagen
skall ersättningen bestämmas efter de grunder, varom i rekvisitionslagen
stadgas. Enligt häst- och fordonsanskaffningslagen skall värdet av det uttagna
fastställas av särskilda mönstringsnämnder. Fulla värdet skall ersättas.
Nu nämnda lagar kompletteras av lagen den 31 mars 1938 örn förfogande
över viss egendom för krigsmaktens behov (militära förfogandelagen) och
lagen samma dag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter
m. m. för krigsmaktens behov (den s. k. förnödenhetslagen).
Den militära förfogandelagen är avsedd att tjäna som grundval
för en mera omfattande behovstäckning. Den kan tillämpas, då rikets
försvar eller säkerhet eljest det kräver. Förordnande härom meddelas
av Konungen med riksdagens samtycke och må gälla för viss tid eller
tillsvidare. Under tid då riksdagen icke är samlad äger Konungen
giva dylikt förordnande, sedan, örn riksdagen ej ändå skall sammanträda
inom trettio dagar, riksdagskallelse utfärdats. Sålunda meddelat förordnande
må dock ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det
riksdagen sammanträtt. För fyllande av sådana krigsmaktens behov, som
ej kunna med tillräcklig skyndsamhet eller för skälig kostnad tillgodoses
genom uppköp i marknaden eller annorledes, äger Konungen förordna, att
innehavare av förnödenhet, som är användbar för krigsbruk eller för tillverkning,
beredning eller iståndsättande av sådan förnödenhet, är pliktig att mot
ersättning avstå densamma till kronan, att dylik förnödenhet skall få beslagtagas,
att ägare eller innehavare av fabrik eller annan dylik anläggning skall
mot ersättning till kronan upplåta egendomen eller del därav jämte inredning
eller utrustning ävensom vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning
av inredningen eller utrustningen, samt att ägare eller innehavare av fabrik
eller annan dylik anläggning skall för kronans räkning mot ersättning ombesörja
tillverkning, beredning eller iståndsättande av viss förnödenhet. Innehavare
av förnödenhet eller av anläggning, vid vilken skall för kronans
räkning tillverkas förnödenhet, må utan hinder av förordnande behålla
och använda så mycket av förnödenheten, som ej uppenbarligen överstiger
oundgängligt behov för honom och den, som av honom njuter kost eller stat.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
Om vad sålunda får behållas eller användas beslutar länsstyrelsen. Sådant
beslut kan överklagas hos Konungen. Beslag skall efter ansökan hävas,
om Konungen icke inom vissa tidsfrister förordnar om förnödenhetens avstående
till kronan. Förordnande må avse alla eller blott vissa ägare eller
innehavare av egendom av angivet slag och blir gällande efter delgivning
med vederbörande. Förnödenhet, som skall avstås, avlämnas inom tid och
å ort inom länet, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill
bemyndigat. Ersättning kan i så fall utgå även för forsling. Äganderätten
till förnödenheten övergår till kronan vid avlämnandet eller besittningstagandet,
dock att kronan redan dessförinnan står faran för förnödenheten.
Anspråk på ersättning prövas enligt i rekvisitionslagen omförmälda grunder,
därvid ersättning för förnödenhet, som skall avstås, bestämmes efter det
pris, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande eller, om beslag
föregått, det pris, som gällde då förordnande örn beslaget gavs. Om sätt och
tid för ersättningens bestämmande och erläggande skall gälla vad i rekvisitionslagen
stadgas om likvid för fullgjord rekvisition. Envar är vid förfrågan
av länsstyrelse eller polismyndighet pliktig uppgiva innehavet av förnödenhet.
Man har räknat med, att sedan den militära förfogandelagen trätt i tilllämpning,
rekvisitionsrättens användning skall i huvudsak endast behöva
ifrågakomma inom den egentliga krigsskådeplatsen.
Den s. k. förnödenhetslagen har till syfte att tillgodose vissa
speciella behov av förnödenheter vid försvarsberedskap. Denna lag är sålunda
avsedd att tillämpas på ett tidigare stadium än rekvisitionslagarna.
Enligt förslag, som framlagts för årets riksdag genom Kungl. Maj:ts proposition
nr 291, skall denna lag ersättas med en ny utvidgad beredskapsförfogandelag.
Det civila luftskyddets behov av förnödenheter m. m. tillgodoses genom
lagen den 31 mars 1938 örn förfoganderätt för luftskyddets
behov. Denna lag skall träda i tillämpning då luftskyddstillstånd är
rådande. Konungen äger enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 förordna,
att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd, om riket befinner
sig i krig eller krigsfara. I luftskyddsförfogandelagen stadgas, att länsstyrelse
äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål, taga i anspråk
markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,
materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves av kommuner
eller enskilda, m. m. För egendomen lämnas i princip full ersättning, och
anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition
för krigsmaktens behov.
Mera vid sidan av nu nämnda förfogandelagar ligger lagen den 17 juni
1932 örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för
ordningsmaktens behov. Enligt denna lag skall, då polisstyrka
sammandrages för ordningens upprätthållande, länsstyrelsen äga förordna,
att ägare eller innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal,
hästar och fordon ävensom materialier och annat, som är oundgäng
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
5
ligen erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och icke med tillräcklig
skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att
på anfordran av polischefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl
mot full ersättning tillhandahålla vad sålunda erfordras. Motsvarande
skall gälla, när militär personal användes för upprätthållande av allmän
ordning.
Översikt över den av världskriget 1914—1918 föranledda allmänna
förfogandelagstiftningen.
Under världskriget visade det sig i folkförsörjningens intresse nödvändigt
att utrusta de statliga organen med vittgående extraordinära befogenheter
för reglering av produktion, omsättning och konsumtion. Redan vid krigets
början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag örn förfogande över vissa varor
vid krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll Konungen rätt att i fråga
om de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris och förordna om förnödenheternas
avstående till kronan mot lösen. Den förfoganderätt för kronan,
som härigenom infördes, motsvarade i viss mån den rekvisitionsrätt varom
fanns stadgat i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner
och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov. Inlösningsförfarandet
vid förfogande ordnades också i väsentlig överensstämmelse
med rekvisitionslagens föreskrifter. 1914 års lag, som gällde till och med den
30 april 1915, förlängdes därefter för ett år. År 1916 utbrötos bestämmelserna
om maximipris till en särskild lag, vilken liksom den nya förfogandelagen
antogs på ett år. Denna uppdelning stod i samband med att omfattningen
av den egentliga förfogandelagstiftningen väsentligt utvidgades. Under
det att densamma förut huvudsakligen avsett möjlighet att ordna befolkningens
förseende med förnödenheter, infördes däri bestämmelser dels
om varors avstående för direkt statsändamål, särskilt för krigsbruk, dels
ock om förfogande av produktions- och transportmedel för civila och militära
syften. Såväl förfogande- som maximiprislagens giltighetstid förlängdes
sedermera år från år till 1921, då de upphörde att gälla. I samband
med dessa förlängningar utvidgades förfoganderättens tillämpningsområde
med ledning av gjorda erfarenheter och lagen fick sin slutliga utformning
genom förfogandelagen den 26 april 1918. Innehållet av denna lag var i
huvudsak följande.
Vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden ägde Konungen påfordra, att egendom
avstodes eller eljest ställdes till förfogande på sätt av det följande
framgår. Funnes erforderligt, antingen för tillgodoseende inom riket
eller någon del därav eller å särskild ort av befolkningens behov av
livsmedel, foder för kreatur, vara, som vore avsedd att genom sin förbränning
alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan för befolkningen
viktig förnödenhet eller för beredande av tillgång till vara, som
vore behövlig för krigsbruk eller annat statens ändamål, för kommun el
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
ler allmän inrättning eller eljest för något särskilt ändamål av betydelse
för det allmänna, att vara, som nu vore nämnd eller som kunde användas
för åstadkommande, beredande, iståndsättande, tillhandahållande eller
transport av dylik vara, ställdes till kronans förfogande, skulle innehavaren
vara pliktig att, om Konungen så förordnade, till kronan mot ersättning
avstå varan. Vore vara, som på grund av meddelat förordnande skulle
avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordrades för varans användande
till det därmed avsedda ändamålet, vöre innehavaren, örn Konungen
förordnade, pliktig att, innan varan avstodes eller därefter, låta den undergå
nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med varan
och ortens sed skulle ha verkställts av innehavaren. För behov som nu
sagts ägde Konungen förordna om beslag å varan. Hade ej inom trettio
dagar från det beslag blev gällande innehavaren förpliktats avstå varan till
kronan, och ingav han till Konungens befallningshavande en till Konungen
ställd ansökning om beslagets hävande, skulle beslaget upphöra att gälla,
där ej sådant förpliktande skedde inom lika tid från utgången av nyss
nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs. Där det
för tillgodoseende av sådant behov av vara prövades nödigt, att kronan förfogade
över fastighet, byggnad eller annan anläggning eller järnväg, fartyg
eller annat transportmedel utan att sådan egendom avstodes till kronan,
skulle ägare eller innehavare av egendomen vara pliktig att, i den mån
Konungen så förordnade, mot ersättning ej mindre till kronan upplåta egendomen
eller del därav med tillhörande inredning eller utrustning än även
tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning.
Ägare eller brukare av fastighet, som upplätes för drivande av jordbruk,
ägde dock, där han ej annorstädes förfogade över bostad, att få sig anvisat
nödigt bostadsutrymme å fastigheten. Ägare eller innehavare av byggnad
skulle vidare, där det funnes oundgängligen erforderligt för beredande av bostad
för husvilla, vara pliktig till kronan mot ersättning upplåta byggnaden
eller del därav, så framt den ej av honom eller annan användes till bostad
eller för rörelse eller annan verksamhet eller eljest genom upplåtelsen avsevärd
skada eller olägenhet skulle vållas. Erfordrades att från fastighet tillhandahölles
vara, som där frambringades eller funnes tillgänglig, eller att
vid fabrik eller annan anläggning tillverkades, bereddes eller iståndsattes
viss vara, eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställdes
forsling av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal. som för varans
framställning eller tillhandahållande erfordrades, utan att kronan i övrigt
förfogade över egendomen, skulle ägare eller innehavare av sådan egendom
vara pliktig att mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans frambringande,
beredande, tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande erfordrades,
eller verkställa sådan forsling.
Utan hinder av förordnande varom nu sagts finge innehavare av vara
behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstege oundgängligt
behov för honom eller den, som av honom njöte kost eller stat.
Innehavare av vara, som skulle avstås till kronan eller tagits i beslag, skulle
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
7
vara pliktig upplägga, förvara och vårda den mot ersättning för nödig kostnad
därför. Anspråk på ersättning av kronan, som föranleddes av lagen,
skulle prövas enligt de grunder, om vilka förmäldes i gällande lag angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov. Detta innebar, att ersättningen skulle beräknas efter det
avståddas fulla värde. Angående sätt och tid för ersättningens bestämmande
och erläggande skulle gälla vad i samma lag stadgades örn likvid för
fullgjord rekvisition. Konungen ägde i den mån så prövades nödigt föreskriva,
att egendomen skulle avstås eller upplåtas eller arbete utföras icke
endast åt kronan utan även åt annan, som i förordnandet bestämdes.
Det ålåge en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller
enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning, huruvida och i
vilken myckenhet han innehade i lagen avsedd vara. Vägrade någon vid
sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen eller funnes skälig anledning
misstänka, att han sökte vilseleda om sitt innehav av varan, ägde
Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning av salubod, magasin,
kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogade, samt taga del
av hans handelsböcker och andra dylika handlingar. Vad vid sådan undersökning
inhämtades finge ej yppas i vidare mån än som erfordrades för
vinnande av det med undersökningen avsedda ändamål. Den, som med vetskap
därom, att förordnande enligt lagen meddelats, olovligen förfogade över,
undanstucke, skadade eller förstörde vara eller annan egendom, som förordnandet
avsåge, eller eljest åsidosatte vad på honom ankomme till fullgörande
av förox-dnandet eller av eljest enligt lagen behörigen meddelade
föreskrifter eller ock att fullgöra honom åliggande skyldighet att taga hand
om sådan vara, skulle dömas till böter från och med etthundra till och med
tiotusen kronor eller till fängelse. Vöre omständigheterna synnerligen förmildrande,
finge böterna nedsättas till tio kronor; vore de synnerligen försvårande,
finge dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vore, om
någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag
av kronobetjänt vägrade att lämna upplysning om innehav av vara,
eller vid förfrågan eller vid undersökning härom sökte vilseleda örn sitt innehav
av varan.
De i propositionen framlagda förslagens tillkomst.
I skrivelse den 3 januari 1934 till Kungl. Majit från ordföranden i rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap framhölls behovet av att
villna klarhet rörande den rättsliga grundvalen för genomförande av den
krigs- eller krislidshushållning, som inom kommissionen planerades. Skrivelsen
utmynnade i en framställning bland annat i’örande omarbetande av
lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att
fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov samt om utarbetande av förslag
till lag örn förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden ävensom till sådana bestämmelser i härmed sam
-
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
manhängande ämnen, som kunde befinnas erforderliga. Sedan Kungl. Maj :t
den 16 februari 1934 uppdragit åt särskilt tillkallad sakkunnig (nuv. borgmästaren
G. Strandell) att biträda rikskommissionen med ifrågavarande arbete,
överlämnade kommissionen med skrivelse den 2 november 1934 till
Kungl. Majit av motiv åtföljda förslag till lag angående skyldighet för kommuner
och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag),
lag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter
m. m. för krigsmaktens behov samt lag om förfogande över viss
egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag). Dessa förslag ha
legat till grund för propositionen nr 3 till 1938 års riksdag och de lagar i ämnet,
som den 31 mars 1938 utfärdats (Sv. förf.-saml. nr 87—89). I sin skrivelse
den 2 november 1934 framhöll rikskommissionen, att lagstiftningen
om rätt för staten att under krig och andra utomordentliga förhållanden
tvångsvis förfoga över enskild egendom måste syfta till att tillgodose två till
arten ganska skilda ändamål. Först och främst gällde det att reglera den
militära behovstäckningen. För den på detta område erforderliga planläggningen
krävdes, att en permanent lagstiftning redan under fredstid funnes,
som i förväg klart utstakade gränserna för de i och för krigföringen behövliga
tvångsförfogandena. Vidare måste de statliga organen utrustas med befogenheter
att under tider av svåra ekonomiska rubbningar kunna genomföra
en sådan reglering av produktion, omsättning och konsumtion, som
krävdes i den allmänna folkförsörjningens intresse. Detta borde uppnås
bl. a. genom en allmän förfogandelag efter mönster av under världskriget
bär gällande lagar. Det syntes icke nödvändigt, att denna lagstiftning vore
av permanent natur, utan det vore tillräckligt, att den förelåge utarbetad
för att, om förhållandena det påkallade, framläggas till antagande och utfärdande.
I anslutning härtill har rikskommissionen med skrivelse den 27 september
1938 till Kungl. Majit överlämnat av motiv åtföljda förslag till lag om förfogande
över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(allmän förfogandelag) samt till lag om överflyttande å statens värderingsnämnd
av de riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheter.
Det av rikskommissionen avlämnade förslaget till allmän förfogandelag
överensstämde i huvudsak med 1918 års förfogandelag. Förslaget innebar,
att Konungen skulle vid krig, krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äga i enlighet med
vad i lagen stadgades påfordra, att egendom eller annat mot ersättning
avstodes eller eljest ställdes till förfogande för ändamål, varom i lagen förmäldes.
Enligt kommissionens mening borde förslag till lagstiftning icke
föreläggas riksdagen förrän en sådan krissituation inträdde, som påkallade
dess tillämpning. Lagen förutsattes skola erhålla temporär giltighet. I och
med att den allmänna förfogandelagen trädde i kraft, skulle den militära
förfogandelagen upphöra att gälla. I huvudsakligen två hänseenden innebar
förslaget i övrigt avvikelser från 1918 års förfogandelag, nämligen beträffande
ersättningens storlek och formerna för ersättningens bestämmande.
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
9
Vad angår ersättningens storlek stadgades i rikskommissionens förslag i
princip, att ersättning skulle utgå med belopp som prövades skäligt med
hänsyn till gällande pris. Vidare föreskrevs, att om maximipris åsatts förnödenhet,
skulle ersättningen ej få fastställas högre än maximipriset.
Rikskommissionen anförde härom:
Grundprincipen vid taxesättningen enligt rekvisitionslagen är, att pris å
arbete och varor skall bestämmas till fulla värdet vid tiden för taxornas upprättande.
Denna princip må vara brukbar, då det gäller de tillfälliga uppköp
och det ''utfordrande av förnödenheter och tjänstbarheter’, som kan
ifrågakomma för fyllande av tillfälliga militära behov, men den kan lätt leda
till orimliga konsekvenser, då fråga är om prissättningen vid omfattande
varuregleringar, varvid de satta priserna kunna bli avgörande för prisförhållandenas
gestaltning å vidsträckta varuområden, ja för hela prisnivån. Det
måste finnas möjligheter att här från statens sida föra en målmedveten prispolitik
i samverkan med de statsorgan, som ha att leda hela kris- eller krigstidshushållningen.
Under en tid, då fria marknadsförhållanden icke äro rådande,
kunna de av tillfällig brist och abnormt stegrad efterfrågan påverkade
dagspriserna icke få bliva avgörande för prisregleringen å de varuområden,
som underkastas det allmännas kontroll, utan man måste utgå från mera
objektivt bestämda beräkningsgrunder. Den ledande principen bör därvid
vara den — vartill man även i flera av de krigförande länderna, framför allt
England, småningom arbetade sig fram -—- att ersättning vid statliga förfoganden
skall ges för nödvändiga kostnader men därutöver såvitt möjligt
blott medgivas en skälig vinstprocent. Naturligtvis möta för förverkligandet
av ett sådant system mycket stora svårigheter, och det torde knappast
vara lämpligt om ens möjligt att i en lag i detalj söka fixera de grunder,
varpå prissättningsarbetet bör baseras. I det föreliggande lagförslaget har
man därför inskränkt sig till att fastslå den allmänna grundsatsen, att vid
statliga förfoganden enligt ifrågavarande lag skall utgå ersättning, som prövas
skälig med hänsyn till gällande pris. En sådan grundsats, rätt tillämpad,
synes vara ägnad att möjliggöra en prissättning, som tillgodoser förutnämnda
önskemål.
Beträffande formerna för ersättningens bestämmande innebar rikskommissionens
förslag, att riksvärderingsnämndens uppgifter skulle i samband med
den allmänna förfogandelagens antagande överflyttas på en ny nämnd, statens
värderingsnämnd, som skulle ha en något annorlunda ordnad sammansättning
än riksvärderingsnämnden. Föreskrifter örn statens värderingsnämnds
sammansättning meddelades i förslaget till förfogandelag. Nämnden
skulle bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter samt dessutom en representant
för industrikommissionen och en representant för folkhushållningskommissionen,
utsedda av vardera av dessa kommissioner. Konungen skulle
äga föreskriva, att nämndens åligganden uppdelades på två eller flera avdelningar,
envar med förut nämnd sammansättning. Nämnden .skulle äga höra
sakkunniga. Enligt förslaget skulle de i rekvisitionslagen omförmälda lokala
värderingsnämnderna icke lia någon befattning med värderingarna enligt
förfogandelagen. I en särskild lag örn överflyttande å statens värderingsnämnd
av de riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheter, som skulle utfärdas
samtidigt med den allmänna förfogandelagen, föreslogs, att vad i lag
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
eller författning vöre stadgat angående riksvärderingsnämndens åligganden
och befogenheter skulle äga avseende å statens värderingsnämnd.
Rikskommissionens förslag har inom justitiedepartementet undergått en
förberedande, huvudsakligen formell bearbetning, varefter yttranden däröver
i anledning av remiss avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statens
jordbruksnämnd, Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län. Vid kommerskollegiets yttrande har
fogats utlåtande från Stockholms handelskammare. I samtliga yttranden har
lagstiftningen i princip tillstyrkts.
Förslaget till allmän förfogandelag har därefter undergått ytterligare överarbetning
inom justitiedepartementet, därvid vissa jämkningar vidtagits. Under
överarbetningen har funnits erforderligt att även vidtaga vissa ändringar
i luftskyddsförfogandelagen, rekvisitionslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen.
De i propositionen framlagda förslagens innehåll.
Förslaget till allmän förfogandelag innebär att lagen redan nu skall antagas
såsom en provisorisk lag att gälla till och med den 31 mars 1940. Lagen
skall få tillämpas, när Konungen med riksdagens samtycke så bestämmer,
men örn riksdagen icke är samlad skall Konungen kunna meddela förordnande
härom, därest riksdagskallelse utfärdas eller riksdagen skall sammanträda
inom trettio dagar. Sålunda meddelat förordnande skall dock ej gälla
längre än trettio dagar från det riksdagen sammanträtt om det icke inom
nämnda tid blir av riksdagen gillat.
Beträffande ersättningsgrunderna har som en allmän huvudregel stadgats,
att ersättning vid förfogande skall utgå med belopp, som prövas skäligt med
hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal
handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.
Någon uttrycklig bestämmelse om att ersättningen ej får bestämmas
högre än maximipris har ej upptagits.
Med hänsyn till att den allmänna förfogandelagen redan nu skall antagas
har föreslagits, att rekvisitionslagens bestämmelser örn riksvärderingsnämndens
sammansättning ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen
föreslagit beträffande statens värderingsnämnd, och att riksvärderingsnämnden
bibehålies såsom centralt organ även sedan förfogandelagen
trätt i tillämpning. Av de ledamöter i nämnden, som enligt förslaget skulle
tillsättas av industrikommissionen och folkhushållningskommissionen, skulle,
innan sådana organ kommit till stånd, den ene utses av kommerskollegium
och den andre av lantbruksstyrelsen. Bestämmelserna i förslaget till allmän
förfogandelag om statens värderingsnämnds sammansättning ha därför utgått
och den särskilda lagen om överflyttande till statens värderingsnämnd av de
riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheterna har icke upptagits bland förslagen.
Åtskilliga mindre betydande ändringar i förhållande till 1918 års lag föreslås
därjämte. Härom hänvisas till propositionen.
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
11
Förslagen till ändringar i övriga lagar avse huvudsakligen ersättningsreglerna
och bestämmelserna om formerna för ersättningens bestämmande.
Angående innebörden av förslagen anför föredragande departementschefen
i propositionen:
»Erfarenheterna från det senaste världskriget giva vid handen, att det vid
krig eller krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållanden
kan vara nödvändigt att företaga ingripande åtgärder av olika slag i syfte
att reglera produktion och konsumtion av förnödenheter, som äro av vikt
för folk- eller krigshushållningen. Under världskriget gavs i sådant hänseende
åt Kungl. Maj:t bland annat en vidsträckt rätt att förfoga över förnödenheter,
som voro av vikt för befolkningen eller det allmänna.
Det nuvarande tidsläget måste anses oundgängligen kräva, att frågan om
en beredskapslagstiftning av detta slag upptages till övervägande. Från
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har också förslag härom
inkommit till Kungl. Majit. Den närliggande frågan om prispolitiken
under utomordentliga förhållanden och en lagstiftning örn maximipris kommer
senare i dag att anmälas av chefen för finansdepartementet.
De hos oss nu gällande förfogandelagarna avse huvudsakligen militära
förhållanden. De viktigaste av dessa lagar äro den militära förfogandelagen,
som tillgodoser krigsmaktens omedelbara behov av förnödenheter i allmänhet
vid krig eller krigsfara, och rekvisitionslagen, som avser de mera tillfälliga
och lokala behoven av förnödenheter vid mobilisering.
Enligt såväl rikskommissionens förslag som det remitterade förslaget skulle
i händelse av krig, krigsfara eller eljest utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden antagas en förfogandelag, utformad i nära anslutning till de
under världskriget gällande allmänna förfogandelagarna. Denna lag skulle
emellertid icke föreläggas riksdagen, förrän en situation inträtt, som kunde
antagas påkalla lagens tillämpning. Sedan lagen trätt i kraft, skulle den militära
förfogandelagen upphöra att äga giltighet.
Det torde vara uppenbart, att under utomordentliga situationer en allmän
förfogandelagstiftning icke kan undvaras. Visserligen är det önskvärt, att de
regleringar med avseende å produktion och konsumtion, som vid dylika tillfällen
kunna finnas erforderliga, såvitt möjligt ske med stöd av frivilliga
överenskommelser. Med hänsyn, bland annat, till den organisation, som numera
i motsats till förhållandena under det senaste världskriget är uppbyggd
för avsättningen av de viktigaste livsmedlen från jordbruksproduktionen, torde
också större möjligheter till frivilliga överenskommelser vara för handen
än under nyssnämnda kristid. I sista hand måste emellertid medel finnas att
även utan enskildas biträde kunna vidtaga åtgärder, vilka ur det allmännas
synpunkt framstå såsom nödvändiga och ändamålsenliga.
En lagstiftning av den art, varom här är fråga, måste uppenbarligen lämna
möjlighet att snabbt, smidigt och effektivt ingripa med de åtgärder, som
påkallas av de skiftande förhållanden, vilka kunna uppkomma vid ett krisläge.
Det synes därför ofrånkomligt att giva en dylik lagstiftning en avsevärd
räckvidd. Lagstiftningen bör emellertid komma till användning endast
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
i utomordentliga situationer och på grund av synnerligen starka skäl. Förfoganden
med stöd av densamma böra självfallet icke givas större omfattning
än som oundgängligen påkallas av förhållandena. I ett yttrande har ifrågasatts
att införa särskilda, mera begränsade regler om förfogande, avsedda
för mindre allvarliga situationer. Detta synes varken vara erforderligt eller
lämpligt. I dylika fall torde finnas goda utsikter att genom frivilliga avtal
med exempelvis sammanslutningar av producenter eller återförsäljare komma
till rätta med föreliggande svårigheter.
Att såsom rikskommissionen föreslagit uppskjuta den erforderliga lagstiftningen
till dess en aktuell krissituation inträtt anser jag ej tillrådligt. Det
måste vara av största vikt att omedelbart vid uppkomsten av en sådan situation
kunna igångsätta de regleringar inom folk- eller krigshushållningens
område, som kunna vara påkallade. Över huvud måste man bereda sig på
att ett krisläge kan uppstå hastigare än vad man tidigare föreställt sig. Ett
önskemål är vidare, att de principer, varå lagstiftningen bygger, granskas av
riksdagen redan innan en situation inträder, som kan påkalla lagstiftningens
tillämpning.
I anslutning till vad rikskommissionen föreslagit och vad som stadgades i
kristidens förfogandelagar torde böra gälla, att lagstiftningen skall kunna sättas
i tillämpning vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Med hänsyn till de genomgripande verkningar, som förfoganden med stöd
av en lagstiftning av förevarande art kunna medföra för den enskilde, bör
uppenbarligen under tid då riksdagen är samlad fordras riksdagens samtycke
för att lagstiftningen skall få tillämpas. Det torde emellertid vara nödvändigt
att bemyndiga Konungen att under tid, då riksdagen ej är samlad,
meddela förordnande härom. I detta hänseende kan ledning hämtas av bestämmelserna
i militära förfogandelagen. I likhet med vad där stadgas bör
gälla, att Konungen skall vara pliktig att innan Konungen meddelar sådant
förordnande utfärda riksdagskallelse, såvida ej riksdagen ändock skall sammanträda
inom trettio dagar, örn av Konungen meddelat förordnande ej
blir av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat,
bör detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
Det torde kunna förutsättas, att Konungen ej använder sig av detta
bemyndigande, örn ej väsentliga olägenheter skulle vara förbundna med ett
uppskov. I sådana utomordentliga situationer, som här avses, är det självfallet,
att Konungen har behov av riksdagens stöd.
Det må anmärkas, att vad nu anförts i allt väsentligt synes äga motsvarande
tillämpning även i fråga om lagstiftningen om maximipris. Sålunda torde
en av riksdagen godkänd maximiprislagsliftning böra föreligga redan före
ett krisläge, som kan påkalla lagstiftningens tillämpning, för att vara färdig
att komma till användning så snart av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga
förhållanden det påkalla. I förslaget till maximiprislag har chefen
för finansdepartementet också anslutit sig till denna uppfattning.
I och med att en förfogandelag av nu föreslagen natur antages kommer
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
13
den militära förfogandelagen icke längre att ha någon uppgift att fylla, varför
densamma kan upphävas.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår är rikskommissionens
förslag till allmän förfogandelag beträffande de särskilda bestämmelserna
om förfoganden i huvudsak uppgjort efter mönster av 1918 års förfogandelag.
Innehållet i sistnämnda lag var resultatet av ett under flera år fortsatt
lagstiftningsarbete, varvid tillfälle gavs att småningom utfylla de luckor, som
vid tillämpningen framträtt. Ett för en kommande kris avsett förslag till ny
förfogandelag synes därför i stort sett kunna grundas på stadgandena i
nämnda lag. Endast i två mera väsentliga hänseenden förekomma i rikskommissionens
förslag vissa avvikelser från 1918 års lag, nämligen med avseende
å dels ersättningens storlek vid förfogande, dels ock formerna för
ersättningens bestämmande.
Vad först angår frågan om ersättningens storlek hänvisade 1918 års förfogandelag
härutinnan till då gällande rekvisitionslag, enligt vilken ersättning
för i anspråk tagen egendom skulle utgå efter fulla värdet. Samma
princip tillämpas jämväl enligt 1938 års rekvisitionslag och övriga nu gällande
förfogandelagar.
I rikskommissionens förslag till allmän förfogandelag stadgades, liksom
enligt det remitterade förslaget, att den ersättning skulle utgå, som prövades
skälig med hänsyn till gällande pris. I motiven anförde kommissionen, att
ersättning i anledning av förfoganden borde givas för nödvändiga kostnader
och därutöver såvitt möjligt med en skälig vinstprocent.
Ersättningsbestämmelsernas avfattning torde emellertid icke giva uttryck
åt den innebörd de enligt motiven avsetts skola äga. Det gällande priset å en
vara kan sålunda överstiga omkostnader och skälig vinst. Såsom i ett yttrande
framhållits skulle bestämmelserna kunna leda till att den som under
fredstid anskaffat ett lager av en viss vara, varå sedan stor knapphet uppkomme
med påföljd att priset för varan starkt ginge i höjden, erhölle gottgörelse
efter alltför högt pris.
Det synes ej vara möjligt att i lag uttömmande angiva alla de omständigheter,
som böra inverka på ersättningens bestämmande vid förfogande. Såsom
en allmän huvudregel torde emellertid böra stadgas, att ersättning vid
förfogande skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga
kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst
eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.
Under världskriget tillämpades den praxis, att när förnödenhet, varå maximipris
fastställts, togs i anspråk enligt förfogandelagstiftningen, ersättningen
för förnödenheten bestämdes till maximipriset. Någon föreskrift härom
fanns dock icke i förfogandelagarna. I rikskommissionens förslag till allmän
förfogandelag har upptagits ett stadgande om att ersättningen ej får bestämmas
högre än maximipriset. Emellertid har jag ej ansett, att erfarenheten
givit vid handen, att tillräcklig anledning föreligger för att i lagen upptaga en
uttrycklig bestämmelse härom.
I motiven till sitt förslag har rikskommissionen anfört, att principen örn
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
ersättning till fulla värdet kunde godtagas, då det gällde sådan rekvisition av
förnödenheter och tjänstbarheter, som enligt rekvisitionslagen kunde ifrågakomma
för fyllande av tillfälliga militära behov. Det torde dock icke vara
lämpligt, att ersättningsreglerna i anledning av statliga förfoganden skola
hava olika lydelse i lagar, som kunna komma att tillämpas jämsides och å
samma slag av förnödenheter. De nu föreslagna ersättningsreglerna böra därför
göras tillämpliga även i fråga om gottgörelse enligt rekvisitionslagen.
Detsamma bör även gälla beträffande lagen om förfogande för luftskyddets
behov, häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen. Jag
har därför, i samråd med chefen för försvarsdepartementet, låtit upprätta förslag
till motsvarande ändringar i ersättningsreglerna i rekvisitionslagen samt
häst- och fordonsanskaffningslagen ävensom, i samråd med chefen för socialdepartementet,
till motsvarande ändringar i ersättningsreglerna i luftskyddsförfogandelagen.
Däremot erfordras ej någon ändring i fartygsuttagningslagen,
då denna beträffande värderingen endast hänvisar till rekvisitionslagen.
Vad härefter angår frågan örn formerna för ersättningens bestämmande
föreskrevs i 1918 års förfogandelag, att därutinnan skulle gälla vad i rekvisitionslagen
stadgades örn likvid för fullgjord rekvisition. Den enligt då gällande
rekvisitionslag bestämda organisationen för värderingarna utgjordes
av en central nämnd för hela riket, riksvärderingsnämnden, och lokala värderingsnämnder,
över vilkas beslut besvär kunde anföras hos riksvärderingsnämnden.
1938 års rekvisitionslag överensstämmer med avseende å organisationen
för värderingarna i huvudsak med vad sålunda tidigare gällt.
Enligt rikskommissionens förslag skulle emellertid i samband med att förfogandelagen
trädde i tillämpning och vissa kristidskommissioner tillsattes,
vilket förutsattes skola ske samtidigt, riksvärderingsnämnden ersättas av en
central nämnd med något ändrad sammansättning, kallad statens värderingsnämnd.
Innan så skett skulle riksvärderingsnämnden fungera som högsta
värderingsorgan beträffande rekvisitionsfrågor samt rörande ersättningar
enligt förfogandelagen för luftskyddets behov och enligt militära förfogandelagen.
Enligt förslaget skulle, då den allmänna förfogandelagen trädde i
tillämpning, de lokala värderingsnämnderna icke ha att befatta sig med ersättningsfrågor
enligt denna lag, vilka i stället skulle avgöras av den centrala
värderingsmyndigheten. De lokala nämnderna skulle i fortsättningen endast
verkställa taxesättningar och värderingar enligt rekvisit*mslagen och enligt
förfogandelagen för luftskyddets behov.
Medan riksvärderingsnämnden består av fem ledamöter, av vilka tre, däribland
ordföranden, utses av Kungl. Majit samt övriga två ledamöter utses
av ordföranden för varje särskilt ärende bland vissa av kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen föreslagna personer, skulle enligt rikskommissionens
förslag statens värderingsnämnd bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda
ledamöter samt därutöver av två ledamöter, den ena utsedd av industrikommissionen
och den andra av folkhushållningskommissionen. Nämnden skulle
kunna uppdelas på avdelningar samt vid behov äga höra sakkunniga.
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
15
Genom de föreslagna nya grunderna för sammansättningen av den centrala
värderingsnämnden erhåller denna en fastare uppbyggnad än den nuvarande
riksvärderingsnämnden, vilket är ägnat att medföra ett mera enhetligt
bedömande av ersättningsfrågorna. Genom att de centrala organ, som
enligt den uppgjorda planen för förvaltningssystemet under en kristid närmast
skola handhava krisförvaltningen å industriens och folkhushållningens
områden, skola utse två ledamöter i nämnden, ökas även möjligheterna för
en önskvärd samverkan mellan nämnden och ifrågavarande krisorgan.
Det synes vidare lämpligt, att de lokala värderingsnämndernas befattning
med prissättningen under en kristid icke avser ersättning i anledning av förfoganden
enligt allmänna förfogandelagen. De lokala värderingsnämndema
togos för övrigt endast i mycket ringa mån i anspråk i fråga om ersättningar
enligt kristidens förfogandelagar.
Rikskommissionens förslag innebar såsom förut nämnts, att förslaget till
allmän förfogandelag icke skulle föreläggas riksdagen förrän en krissituation
inträtt och att genom en särskild lag, som skulle utfärdas samtidigt med
förfogandelagen, skulle bestämmas, att riksvärderingsnämndens åligganden
skulle överflyttas å statens värderingsnämnd. Om såsom tidigare förordats
den allmänna förfogandelagen redan nu antages, torde icke finnas något
bärande skäl att giva den centrala nämnden nytt namn. I stället böra
rekvisitionslagens bestämmelser om riksvärderingsnämndens sammansättning
ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit
beträffande statens värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden bibehållas
såsom centralt organ även sedan förfogandelagen trätt i tillämpning.
Av de ledamöter i nämnden, som enligt förslaget skulle tillsättas av
industrikommissionen och folkhushållningskommissionen, torde, innan sådana
organ kommit till stånd, den ene böra utses av kommerskollegium och den
andre av lantbruksstyrelsen. Sedan kommissionerna tillsatts, synes Kungl.
Maj:t böra i administrativ väg förordna, att dessa ledamöter skola utses
av kommissionerna. I lagen torde dock endast böra stadgas, att ifrågavarande
båda ledamöter skola utses den ene av kommerskollegium och den andre av
lantbruksstyrelsen eller ock, om Konungen så bestämmer, av andra centrala
myndigheter med sakkunskap inom industriens eller folkhushållningens område.
Vad i rikskommissionens förslag och det remitterade förslaget stadgas
om statens värderingsnämnd bör sålunda i stället ha avseende å riksvärderingsnämnden.
Bestämmelserna i förslaget om statens värderingsnämnds
sammansättning kunna utgå och den särskilda lagen om överflyttande
till statens värderingsnämnd av de riksvärderingsnämnden åvilande
skyldigheterna blir följaktligen icke erforderlig.»
Vid sin granskning av förslaget till allmän förfogandelag har lagrådet beträffande
de regler om ersättningens storlek, vilka upptagits i 14 §, gjort
följande erinran:
»Motiveringen till de i paragrafen upptagna nya reglerna örn beräkning av
ersättning för förnödenhet eller annat synes giva rum för den tolkningen,
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
att vid bestämmande av ersättning avgörande vikt skulle fästas vid anskaffningskostnaderna
i det särskilda fallet. En sådan tolkning kan emellertid ej
gärna vara avsedd. Då i stor utsträckning ersättning skall utgå enligt taxa,
följer därav, att för förnödenheter av enahanda slag, som samtidigt tagas
i anspråk, ersättningen skall sättas lika, oavsett örn vissa ersättningsberättigade,
vilkas anskaffningskostnader varit låga, därigenom göra större vinst
än andra. Då emellertid paragrafens avfattning är väl förenlig med den
tolkning, som här förutsatts vara den riktiga, synes någon ändring av dess
avfattning ej vara av nöden.»
I anledning härav har departementschefen anfört, att ersättningsreglerna,
därest ej i särskilda fall omständigheterna till annat föranleda, synas böra
tolkas såsom lagrådet anfört.
Lagrådet har mot förslagen till allmän förfogandelag och till ändring i vissa
delar av luftskyddsförfogandelagen framställt vissa erinringar, vilka i
propositionen blivit beaktade.
Utskottets yttrande.
Det föreliggande förslaget till allmän förfogandelag avser att jämte förslaget
till maximiprislag skapa de legala förutsättningarna för tillgodoseendet
av statens och befolkningens behov av förnödenheter under utomordentliga
förhållanden. Det måste hälsas med tillfredsställelse, att riksdagen redan nu
får taga ställning till den beredskapslagstiftning som i sådant hänseende
är avsedd att träda i tillämpning.
Förslaget till allmän förfogandelag bygger, såsom av den föregående redogörelsen
framgår, i huvudsak på den under världskriget gällande förfogandelagstiftningen.
Förslaget ger staten gentemot de enskilda medborgarna vidsträckta
befogenheter, vilka man i vanliga fall icke gärna skulle vilja se
tillämpade. Det bör därför också vara en huvuduppgift för lagstiftningen
att tjäna såsom medel för åvägabringande av godvilliga överenskommelser i
lagstiftningens syfte.
De huvudprinciper på vilka förslaget i formellt hänseende vilar finner utskottet
böra godtagas. Utskottet ansluter sig sålunda till förslaget, att för lagens
sättande i tillämpning i princip fordras riksdagens samtycke, men att
möjlighet beredes för Kungl. Majit att provisoriskt förordna härom efter
riksdagskallelse eller om riksdagen skall sammanträda inom trettio dagar.
Vid granskning av förslaget har utskottet särskilt uppmärksammat de
punkter i övrigt, i vilka förslaget mera väsentligt avviker från den under
världskriget gällande förfogandelagstiftningen, nämligen frågorna om ersättningens
storlek och formerna för ersättningens bestämmande.
Det är uppenbarligen av synnerlig betydelse att ersättningsreglerna formuleras
på ett sådant sätt, att å ena sidan försök att utnyttja rådande knapphet
på förnödenheter för egen otillbörlig vinning förhindras samt att å andra
sidan prissättningen icke sker så att den medför produktionsminskning eller
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
17
varornas försvinnande från marknaden. I förslagets 14 § Ilar ersättningsregeln
formulerats så, att ersättning skall utgå med belopp som prövas skäligt
med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning,
normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande
förhållanden. Någon fullt tillfredsställande eller uttömmande regel på detta
område torde näppeligen kunna uppställas. Därtill äro förhållandena alltför
skiftande. Utskottet anser den föreslagna ersättningsbestämmelsen i 14 §
kunna godtagas.
Med avseende å tillämpningen av denna bestämmelse vill utskottet understryka,
att undantag från huvudregeln örn enhetlig prissättning oberoende av
en individuell kostnadsprövning böra ifrågakomma endast i de fall, då den,
från vilken förnödenheterna inlösas, i rådande läge kan anses intaga en faktisk
monopolställning.
På samma sätt gäller enligt utskottets mening, att kostnadsprövningen,
när fråga är om flera producenter eller importörer, bör utgå från de allmänt
rådande produktions- eller anskaffningskostnaderna och blott i nyss angivna
undantagsfall avse de för det inlösta varulagret nödvändiga produktionskostnaderna.
Vid taxesättning av exempelvis jordbruksprodukter måste särskild hänsyn
tagas även till utgifter avseende framtida produktion.
Utskottet vill även framhålla vikten av att uttrycket normal handelsvinst
i nämnda paragraf tolkas efter omständigheterna, så att, när införseln och
produktionen är av särskild vikt eller förbunden med större risk, ett högre
belopp än eljest vid ersättningsberäkningen inräknas såsom vinst.
Vad härefter angår frågan om formerna för ersättningens bestämmande
är uppenbart, att prissättningen ställer stora krav på de organ åt vilka den
anförtros. Av särskild betydelse synes vara, att under en krissituation folkliushållningskommissionen
och industrikommissionen komma att vara representerade
i riksvärderingsnämnden. Utskottet vill i detta sammanhang understryka
angelägenheten av att nämnda kommissioner sammansättas så, att
de olika producent- och konsumentintressena därvid bliva på bästa sätt tillgodosedda.
I fråga om den närmare utformningen av de särskilda bestämmelserna i
förslaget till allmän förfogandelag har utskottet endast funnit skäl att anmärka
följande.
Enligt 4 g kan fastighet tagas i anspråk för kronans räkning med nyttjanderätt.
Därvid utgår ersättning jämlikt 14 § andra stycket för den för upplåtaren
förlorade avkastning eller nytta samt jämlikt 18 § fjärde stycket för skada
å eller avsevärd försämring av egendomen. Under världskriget föranledde
dylika upplåtelser av skogsavverkningsrätt åtskilliga tvistigheter, särskilt beträffande
frågan örn den tidpunkt, efter vilken ersättningen skulle beräknas,
samt beträffande frågan örn ersättning skulle — för det fall att kronan för
skogsavverkning förfogat över fastigheten utan att sedermera någon avverkning
ägt rum —• utgå för förlust som skogsägaren lidit därigenom att han
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 36.
2
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
förhindrats att själv avverka och tillgodogöra sig de högre priser som gällde
då kronan tog fastigheten i anspråk. Lagrådet har i anslutning till ett uttalande
av föredragande departementschefen framhållit, att örn skogsavverkningsrätt
tages i anspråk, det ligger nära till hands att låta tidpunkten för själva
avverkningen vara avgörande, därest priset stigit eller sjunkit eller taxa ändrats
under upplåtelsetiden. Utskottet finner detta vara en tillfredsställande
tolkning. Förslagets bestämmelser torde vidare icke kunna grunda någon
rätt till ersättning för förlust på grund av att skogsägare själv förhindrats avverka
genom ett förfogande av nyss angiven art. Detta torde också anses rimligt,
då en dylik ersättningsregel skulle leda alltför långt. Den enskilde måste
ju finna sig i att under utomordentliga förhållanden låta sin rätt i viss mån
stå tillbaka för det allmännas krav. Emellertid torde det, så långt möjligt är,
böra tillses, att förfogande icke i dylika eller andra fall sker på ett sådant sätt,
att de enskilda förorsakas onödiga kostnader och obehag. Det synes därför
vara lämpligt, att i lagen uttryckligen angives att, därest förfogande på grund
av särskilda omständigheter medför synnerlig skada eller olägenhet, ansökan
må göras hos Konungen om hävande av förfogandet. Dylik ansökan bör få
inlämnas till länsstyrelsen. Föreskrift i sådant syfte torde böra intagas i 8 §
första stycket.
Enligt 11 § skall ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås
till kronan eller tagits i beslag, vara pliktig upplägga, förvara och vårda den.
Ersättning härför utgår enligt 17 §. Under världskriget inträffade ej sällan,
att varor, över vilka kronan förfogat, förstördes på grund av bristfällig vård.
Till förekommande härav synes i 11 § böra intagas en föreskrift örn skyldighet
för ägare eller innehavare, som ej tillfredsställande kan fullgöra vårdnadsplikten
beträffande förnödenhet, som skall avstås till kronan eller tagits i beslag,
att därom ofördröjligen göra anmälan hos länsstyrelsen.
Mot övriga lagförslag har utskottet ingen erinran att göra.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa
ändringar böra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas, måtte för sin
del antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
1) Allmän förfogandelag.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelse.
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
19
(Kungl. Maj tis förslag:) (Utskottets förslag:)
ej är samlad, förordna, att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock
må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit
riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock sihäll sammanträda inom trettio
dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio
dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda
tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,
som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
Om förfogande.
2 §•
Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose
behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen,
eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för
krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, att sådan
förnödenhet ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare därav
pliktig att, om Konungen så föreskriver, avstå densamma till kronan, i
den mån den icke må av ägaren eller innehavaren behållas enligt vad nedan
i 10 § stadgas.
Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett
skick, som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet,
vare ägaren eller innehavaren, om Konungen så bestämmer, pliktig att innan
förnödenheten avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den
mån denna enligt gängse förfarande med förnödenheten och ortens sed
skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om förnödenheten ej tagits
i anspråk av kronan.
Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter
föreskriftens meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes
till riket eller inom riket införes till visst område.
3 §•
För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen föreskriva, att
beslag skall läggas å där avsedd förnödenhet. Sådan föreskrift må meddelas
jämväl beträffande förnödenhet, som avses i 2 § sista stycket. Då beslag
lagts å förnödenhet, må ägare eller innehavare av förnödenheten icke förfoga
däröver i vidare mån än i 10 § stadgas.
Ilar ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller innehavaren
förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till
länsstyrelsen en till Konungen ställd ansökning örn beslagets hävande, skall
beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid
från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter
ingavs.
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
< Kungl. Maj.ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
4 §•
Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att
kronan förfogar över fastighet,* byggnad, järnväg eller annan anläggning eller
över fartyg, motorfordon eller annat transportmedel utan att egendomen
avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i
den mån Konungen så föreskriver, ej mindre till kronan upplåta egendomen
eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även
tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller
utrustningen. Vad nu är stadgat gäde ock om byggnad, som erfordras till
bostad åt driftspersonal, samt om mark eller byggnad för upplag.
Ägare eller innehavare av fastighet eller byggnad, som enligt föregående
stycke upplåtes, är dock berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme
å fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över
bostad.
5 §■
Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att
från fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller finnes
tillgänglig, att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller
iståndsättes viss förnödenhet eller ock att med järnväg, fartyg, motorfordon
eller annat transportmedel verkställes forsling av viss förnödenhet eller av
arbetare eller driftspersonal, allt utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,
vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, i den mån
Konungen så föreskriver, ombesörja, att förnödenheten frambringas, tillverkas,
beredes, iståndsättes eller tillhandahålles eller forsling som nyss sagts
verkställes, så ock vidtaga därför erforderliga åtgärder.
Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 10 § stadgas förfoga
över förnödenhet, som enligt vad nu sagts skall tillhandahållas från fastigheten
eller tillverkas vid anläggningen.
6 §•
Finnes erforderligt, för att bereda bostad åt husvilla, att kronan förfogar
över byggnad, vare ägare eller innehavare av byggnaden pliktig att, efter
vad Konungen föreskriver, upplåta byggnaden eller del därav till kronan, i
den mån ej byggnaden erfordras till bostad eller för rörelse eller annan verksamhet
eller eljest genom upplåtelsen skulle vållas avsevärd skada eller olägenhet.
Vad sålunda stadgas om byggnad skall äga motsvarande tillämpning
beträffande markområde eller annat utrymme.
7 §•
Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose
befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft för belysning,
drivkraft eller annat dylikt ändamål eller för att bereda tillgång till
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
21
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
elektrisk kraft för något ändamål av betydelse för det allmänna, att från
starkströmsanläggning tillhandahålles elektrisk kraft för kronans räkning
eller att kronan eljest förfogar över anläggningen eller del därav utan att anläggningen
avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av anläggningen,
örn Konungen så föreskriver, pliktig att på anfordran av den Konungen därtill
bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen för kronans
räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller upplåta anläggningen
eller del därav till kronan under den tid och i den omfattning, som för varje
särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.
8 §. 8 §.
Förfogande skall verkställas så, att
den vars rätt därav beröres icke lider
större förfång än av omständigheterna
föranledes. Menar någon att förfogande
på grund av särskilda omständigheter
för honom medför synnerlig
skada eller olägenhet, må han
till länsstyrelsen ingiva till Konungen
ställd ansökan örn hävande av förfogandet.
Tages växande skog i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller 5 §,
må avverkning bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller innehavaren
utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas i lag stadgade;
dock må avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning
ej ske utan tvingande skäl.
9 §•
Föreskrift enligt 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 § må avse alla eller blott vissa ägare
eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften vare gällande
mot ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift, som
avser förnödenhet, vilken framvinnes eller införes efter föreskriftens delgivning,
gälla från det förnödenheten framvunnits eller införts.
10 §.
Har föreskrift meddelats enligt 2 § första eller tredje stycket, 3 § första
stycket eller 5 §, må ägare eller innehavare av förnödenhet behålla eller
använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov
för honom och den, som av honom njuter kost eller stat. Där i särskilt
fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock Konungen eller den Konungen därtill
bemyndigat förbjuda ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över
förnödenhet, som förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.
I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger
Förfogande skall verkställas så, att
den vars rätt därav beröres icke lider
större förfång än av omständigheterna
föranledes.
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat bestämma, huru mycket av
förnödenheten, som ägare eller innehavare må behålla eller använda. Beslut,
varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande för
frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren dessförinnan
vidtagit.
Har beslut, som avses i denna paragraf, meddelats av annan än Konungen,
må ägaren eller innehavaren sist å tjugonde dagen från det han erhöll
del av beslutet anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till
efterrättelse utan hinder av anförda besvär, örn ej Konungen annorlunda
förordnar.
11 §•
11 §•
Ägare eller innehavare av förnödenhet,
som skall avstås till kronan
eller tagits i beslag, vare pliktig upplägga,
förvara och vårda den. Kan
ägaren eller innehavaren ej tillfredsställande
fullgöra vårdnadsplikten,
skall han därom ofördröjligen göra
anmälan hos länsstyrelsen.
Förnödenhet, som jämlikt 2 § skall avstås till kronan, skall av ägaren eller
innehavaren avlämnas inom tid och å ort inom länet eller angränsande
län, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill bemyndigat.
Ägare eller innehavare av förnödenhet,
som skall avstås till kronan
eller tagits i beslag, vare pliktig upplägga,
förvara och vårda den.
12 §.
Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnats eller eljest tagits
i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.
13 §.
Meddelas föreskrift, varom stadgas i 2, 4, 5, 6 eller 7 §, äger Konungen
tillika förordna, att egendom eller annat skall avstås eller eljest ställas till
förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan utan åt annan, som därvid
bestämmes.
Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas örn kronan
i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans
ställe.
Om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.
14 §.
För förnödenhet eller annat, som jämlikt 2 § avstås till kronan eller enligt
5 § ställes till kronans förfogande, för forsling, som enligt sistnämnda
paragraf verkställes för kronans räkning, samt för elektrisk kraft, som enligt
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
23
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
7 § tillhandahålles för kronans räkning, utgår ersättning nied belopp, som
prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller
återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt
inverkande förhållanden.
I fråga om egendom, som enligt 4, 6 eller 7 § upplåtes till kronans begagnande,
lämnas ersättning efter enahanda grund för den för upplåtaren förlorade
avkastning eller nytta.
15 §.
I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning
enligt 14 § bör utgå, skola taxor å nämnda pris upprättas. I taxorna
upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 14 §
angivna grunderna för ersättningens fastställande och med hänsyn till föreliggande
omständigheter vid tiden för taxornas upprättande. Taxa skall
gälla för riket eller för visst område av riket.
Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas av riksvärderingsnämnden.
Finnes i taxa upptaget pris för förnödenhet eller annat, som avses i 14 §,
skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock må, där taxans
tillämpning skulle på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig
obillighet, ersättningen av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre
belopp.
över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan
ej föras.
16 §.
Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen
örn förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § första stycket,
då föreskriften meddelades,
om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 2 § andra stycket undergått
beredning, då beredningen fullbordades,
om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,
då framvinnandet eller införandet skedde, samt
om förnödenhet eller annat enligt 5 § ställts till kronans förfogande, forsling
enligt samma paragraf verkställts för kronans räkning eller elektrisk
kraft enligt 7 § tillhandahållits för kronans räkning, då egendomen ställdes
till förfogande, forslingen verkställdes eller kraften tillhandahölls.
17 §.
Har ägare eller innehavare av förnödenhet enligt 11 § upplagt, förvarat
eller vårdat förnödenheten, må han därför åtnjuta ersättning efter vad som
finnes skäligt. Skall förnödenheten avlämnas å annan ort än den där för
-
24
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
nödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren för förnödenhetens forsling
till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning efter vad som finnes skäligt; i
fråga örn sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad i 14--16 §§
är stadgat.
18 §.
Skall förnödenhet jämlikt 2 § avstås till kronan eller jämlikt 5 § ställas till
kronans förfogande, och möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande
hinder att förnödenheten tages i besittning för kronans räkning, stånde
kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres, försämras eller
minskas.
Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrustning
av egendom som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt
finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas.
Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten avstås
till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget,
gälde kronan skälig ersättning för skadan.
Har egendom, varöver kronan förfogat jämlikt 4, 6 eller 7 §, lidit skada
eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.
19 §.
Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet,
som Konungen därtill bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut
må sökas hos riksvärderingsnämnden.
Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av riksvärderingsnämnden.
över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej
föras.
20 §.
Ersättning enligt denna lag skall, så snart den blivit till beloppet bestämd,
gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet,
eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.
Fullgör ej den, som enligt 13 § satts i kronans ställe, honom åliggande
skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, vare kronan
pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen.
21 §.
Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås
till kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,
framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma
skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla förnödenheten till
säkerhet för förfallen fordran.
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
25
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären
det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnödenhet,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet,
där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet
förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
Om uppgiftsplikt.
22 §.
Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet
lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnödenhet,
som avses i 2 §, eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller
iståndsatt förnödenhet, som avses i 5 §, eller framställer elektrisk kraft vid
anläggning, som avses i 7 §.
Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning
misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, varom
upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal
eller annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans
handelsböcker och affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående
undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande
tid, då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna
angående husrannsakan äga tillämpning.
Om straff och åtal.
23 §.
Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4,
5, 6 eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört
förnödenhet eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra
honom enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet
eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften
eller av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes
med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas.
Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 22 § vägrat att lämna
upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning
eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet
rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.
24 §.
Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan undersökning
eller granskning, som i 22 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som
erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller
26
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.
25 §.
Fälles någon till straff enligt 23 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes,
förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas,
förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.
26 §.
Brott, som i 24 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse
av målsäganden.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och
utdömd ersättning, varom i 25 § förmärs, tillfalla kronan.
Särskilda bestämmelser.
27 §.
Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot
ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—22
§§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande
enligt 4, 5, 6 eller 7 § gäde ej längre än till nyss angivna tid; dock skall,
där fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av
föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen gälla
under bestämd tid, dock högst fem år. I fråga om ersättning, vartill någon
enligt denna lag är berättigad vid förstnämnda tid, eller för upplåtelse, som
därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.
28 §.
Konungen äger meddela bestämmelser örn delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, om verkställighet av föreskrift, varom stadgas i 2, 3, 4,
5, 6 eller 7 §, samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt
denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser,
som må erfordras för tillämpning av denna lag.
29 §.
Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt att tvångvis taga i
anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar
tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet för luftskyddets behov
eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till
och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag,
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
27
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 27 § stadgas rörande
upplåtelse av fastighet för drivande av jordbruk och rörande ersättning
skall äga giltighet även därefter. I 24 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt
och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift
ävensom vad där stadgas i fråga om sådant under tiden för lagens giltighet
begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen
i övrigt upphört att gälla.
Genom denna lag upphäves lagen den 31 mars 1938 (nr 89) örn förfogande
över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).
2) Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om
förfoganderätt för luftskyddets behov.
Härigenom förordnas, att dels 20 och 21 §§ lagen den 31 mars 1938 om
förfoganderätt för luftskyddets behov skola upphöra att gälla, dels 5 § 1
och 2 mom. samt 7, 16, 17 och 18 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock nuvarande 22 § i lagen skall betecknas
20 §.
5 §.
1 mom. För åtgärd---av kronan.
För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med belopp,
som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion
eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen
regelmässigt inverkande förhållanden.
Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lämnas ersättning efter
enahanda grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastning
eller nytta. Har egendomen i följd av dess begagnande för luftskyddsändamål
lidit skada eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.
Har åtgärd varom i 4 § 1 mom. sägs vidtagits, må, efter vad skäligt finnes,
ersättning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren i följd därav
fått vidkännas.
2 mom. Ersättning utgår icke till kommun för materiel, som inom luftskyddsområde,
vartill kommunen hör, tages i anspråk för ordnings- eller
vakttjänst, brandtjänst, indikerings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparationstjänst,
sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för
mistad avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som
tages i anspråk med nyttjanderätt. Beträffande ersättning för sjukhusvård
vid krig eller krigsfara gäller vad särskilt är stadgat.
28
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
7 §.
Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som med äganderätt
tagits i anspråk, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,
framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma
skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen till
säkerhet för förfallen fordran.
Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall, örn borgenären det
yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom,
som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part
det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara
på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.
16 §.
Har någon åsidosatt föreskrift eller föreläggande, som meddelats med
stöd av denna lag eller enligt 20 § utfärdade bestämmelser, straffes med
dagsböter eller fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må
dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, där någon i fall, som
i 8 § första stycket sägs, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift om förhållande,
som i sistnämnda lagrum avses.
Fälles någon till straff enligt första stycket må domstolen, efter ty skäligt
finnes, förklara egendom som undanhållits förverkad eller, örn den ej kan
tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.
17 §.
Innehållet av upplysning, som lämnats enligt 8 §, samt vad som inhämtats
vid undersökning eller granskning, som avses i samma paragraf, må ej
yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med upplysningens
avfordrande eller med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
18 §.
Brott, som---av målsäganden.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och utdömd
ersättning, varom i 16 § andra stycket förmäles, tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
29
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
3) Lag
om ändrad lydelse av 7—11 samt 13 och 14 §§ lagen den 31 mars 1938
(nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag).
Härigenom förordnas, att 7—11 samt 13 och 14 §§ rekvisitionslagen skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
7 §•
Vid bestämmande av ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet i andra
fall än i 5 och 6 §§ avses skola följande grunder tillämpas:
1. För förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet
skall lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till
nödvändiga kostnader vid produktion eller åderförsäljning, normal handelsvinst
eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.
Nödgas forman — — — tillhörde krigsmakten.
2. För förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas
ersättning efter den under 1 angivna grund för den för upplåtaren förlorade
avkastning eller nytta.
Då anspann —----tillryggalagda våglängden.
8 §•
I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersättning
bör utgå för fullgjord rekvisition, som avses i 7 §, skola taxor å nämnda
pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med
tillämpning av de i 7 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande
och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tidpunkten för taxornas
upprättande.
Finnes i taxa upptaget pris för fullgjord rekvisition, skall ersättningen därför
utgå i enlighet med taxan; dock må ersättningen enligt vad i 14 § första
stycket sägs bestämmas till högre belopp.
Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter
och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitionens utgörande.
9 §•
Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inledning eller utrustning
av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt
finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vidkännas.
Har skada eller avsevärd försämring uppkommit å förnödenhet, som tagits
i anspråk med nyttjanderätt, lämnas skälig ersättning därför.
30
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
(Kungl. Maj.ts förslag:)
(Utskottets förslag:)
10 §.
För forsling av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplatsen samt för
återforsling av förnödenhet, som efter nyttjande återställes, lämnas ersättning
efter vad som finnes skäligt; i fråga om sådan ersättning skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 7 och 8 §§ är stadgat.
11 §•
För upprättande---annorlunda nedan stadgas.
Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad
nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna
och förordnar en av dem att vara ordförande. Av övriga ledamöter utses
den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen eller ock,
om Konungen så bestämmer, av andra centrala myndigheter med sakkunskap
inom industriens eller folkhushållningens område. För en var av ledamöterna
utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de utav
Konungen utsedda ledamöterna och ställföreträdarna skola minst en ledamot
och en ställföreträdare hava utövat domarämbete.
Om så finnes erforderligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfattning
äger Konungen föreskriva, att riksvärderingsnämnden skall arbeta å
två eller flera avdelningar. Varje avdelning skall bestå av fem ledamöter,
utsedda på sätt i andra stycket föreskrives. Konungen förordnar vice ordförande
att leda arbetet å avdelning, där ordföranden ej tjänstgör. För en
var av ledamöterna utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de
utav Konungen utsedda ledamöterna och ställföreträdarna å varje avdelning
skola minst en ledamot och en ställföreträdare hava utövat domarämbete.
Ärendena fördelas mellan de olika avdelningarna i enlighet med bestämmelser,
som Konungen meddelar efter förslag av nämnden.
Såväl ledamöter som ställföreträdare i riksvärderingsnämnden utses tillsvidare
för viss tid, dock högst fyra år.
Lokal värderingsnämnd---fyra år.
Uppstår för---- avsedd nämnd.
13 §.
Ersättning, som skall utgå efter taxa, varom förmäles i 8 §, fastställes till
beloppet av den myndighet, som för kronans räkning mottagit det rekvirerade
eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande. Ändring i myndighetens
beslut må sökas hos den lokala värderingsnämnden genom besvär.
Ersättning, som---annorlunda stadgas.
Ersättning för---omedelbara avgörande.
14 §.
Menar någon, att tillämpning av taxa, varom förmäles i 8 §, på grund av
särskilda omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga om honom
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
31
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)
tillerkänd ersättning, må ersättningen av riksvärderingsnämnden bestämmas
till högre belopp.
Ändring i---genom besvär.
över beslut---ej föras.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Ordföranden
och de ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts av Konungen i enlighet
med hittills gällande bestämmelser, så ock deras ställföreträdare skola
fortfarande tjänstgöra under den tid, för vilken de blivit utsedda.
4) Lag
angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84) om
anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot
(häst- och fordonsanskaffningsiag).
Härigenom förordnas, att 15 § häst- och fordonsanskaffningslagen skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
15 §.
1. Hästar och fordon, som varda inmönstrade och förty skola avstås för
krigsmaktens behov, ävensom vid mönstringsförrättning avlämnade tillbehör
och förnödenheter inlösas av staten mot ersättning, vilken av vederbörande
mönstringsnämnd fastställes till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till
nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst
eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.
Kunna hästar----av krigsmakten.
För inställande---fastställda grunder.
2. De fastställda---Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Stockholm den 26 maj 1939.
På första lagutskottets vägnar:
K. SCHLYTER.
32
Första lagutskottets utlåtande Nr 36.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Branting,
Ewerlöf, Karl Karlsson, Gärde och Brandt;
från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist och Hedlund i Östersund, fru
Östlund* samt herrar Olsson i Mellerud, Gezelius, Werner i Höjen* och Hansson i Vännäsby*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
\
Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
392190
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1939:389 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag m. m. s. 2 i texten