Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap

1939-05-26 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:39, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Sr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1939 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om förfogande i vissa fall över

egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfog

andelag).

Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 291, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag
i
om

förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap

(beredskapsförfogandelag).

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan

del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk

för ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen,

äger Konungen förordna:

a) att då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av

det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär

personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,

ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar

eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforderligt

för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat

siitt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av vederbörande militäre

befälhavare tillhandahålla vad sålunda erfordras;

b) att, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare av hästar,

fordon och fartyg, vilka, enligt vad därom finnes särskilt stadgat, uttagits

för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg, skola vara skyldiga att i den

utsträckning, som i förordnandet angives, och på anfordran av den myndighet,

Konungen föreskriver, ställa nämnda egendom till krigsmaktens förfogande;

samt

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 39.

1SH8 39 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde

skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.

Ställes del av krigsmakten, som avses i första stycket, på krigsfot, vare

förordnandet såvitt avser denna del utan verkan från och med den dag

rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov; dock må enligt bestämmelserna

i denna lag tagas i anspråk egendom, vars ägare eller innehavare

redan anmodats att ställa egendomen till förfogande.

2§-

Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter

sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest

mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.

3 §■

Anfordran skall ske skriftligen. Har i fall, som avses i 1 § första stycket

b), till egendomens ägare eller innehavare högst ett år innan anfordran göres

avsänts förberedande skriftligt besked om vad han i händelse av anfordran

har att iakttaga, må dock anfordran ske på annat, i nämnda besked angivet

sätt.

A vad som mottages skall lämnas kvitto.

’ 4§.

Egendomen skall tillhandahållas vederbörande militäre befälhavare å tid

och plats, som angivas i anfordran eller i besked, varom förmäles i 3 §

första stycket.

Vid avlämnandet skola följa:

med häst grimma och grimskaft, foder för tre dygn ävensom, där så kan

ske, täcke av ylle eller nöthår, täckgjord samt fodertornister;

med hästfordon, utom vanliga tillbehör, erforderligt seltyg för dess anspänning;
med

motorfordon och motorredskap dess vanliga tillbehör, däri inbegripet

förefintliga särskilda anordningar för persontransport, ävensom reservdelar

i mån av tillgång;

med fartyg alla för dess drift och skötsel samt besättningens inkvartering

ombord nödvändiga inventarier, reservdelar däri inbegripna, ävensom, där

så kan ske, proviant för åtta dagar, beräknad efter den ordinarie besättningens

storlek, samt bränsle och smörjämnen för tre dygns gång; samt

med luftfartyg alla för dess drift och skötsel nödvändiga tillbehör ävensom

nödiga reservdelar i mån av tillgång.

5§-

Markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt.

Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma

att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom

tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militäre

befälhavare finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages

med äganderätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

6§-

Ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag utgår enligt

de grunder, som äro stadgade i 7—-10 §§ rekvisitionslagen.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den militäre

befälhavare, som mottagit egendomen. Annan ersättning bestämmes

av samme befälhavare, därest det fordrade beloppet finnes vara skäligt. I

annat fall hänskjutes ersättningsfrågan till vederbörande, enligt rekvisitionslagen

utsedda lokala värderingsnämnd.

Örn förfarandet vid ersättnings bestämmande och om fullföljd av talan

skola de beträffande rekvisition givna bestämmelserna i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

7 §•

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som tages i anspråk

med äganderätt, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen,

framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall

ock gälla i fråga örn den, som har rätt att kvarhålla egendom till säkerhet

för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall, örn borgenären

det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom,

som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part

det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara

på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

8 §-

Vägrar eller försummar någon att fullgöra vad honom åligger på grund

av anfordran enligt denna lag, äger vederbörande militäre befälhavare låta

genom polismyndighetens försorg uttaga det begärda.

Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse, som nu sagts,

dömes till dagsböter.

9 §-

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Böter tillfalla kronan.

10 §.

Närmare bestämmelser för tillämpning av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamna enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Från och med nämnda dag skall lagen den 31 mars 1938 (nr 88) örn

skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m. för

krigsmaktens behov upphöra att gälla.

I fråga om de skäl, som ligga till grund för det genom propositionen framlagda

förslaget, får utskottet, i den män redogörelse därför ej lämnas här

nedan, hänvisa till propositionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

Katten att tvångsvis taga i anspråk egendom för krigsmaktens behov

regleras genom fem särskilda lagar, envar med därtill hörande tillämpningsförfattning.

Den grundläggande lagen på detta område är rekvisitionslagen,

den nu gällande utfärdad den 31 mars 1938 (nr 87). Enligt denna

bestämmes ersättningen för rekvirerade förnödenheter, där den ej utgår efter

taxa, av lokala värderingsnämnder och en riksvärderingsnämnd. Till rekvisitionslagen

ansluta sig häst- och fordonsanskaffningslagen den

27 april 1934 (nr 84) samt fartygsuttagningslagen den 9 april 1926

(nr 66). Dessa lagar äro utfärdade med stöd av § 74 regeringsformen och kunna

därför icke träda i tillämpning förrän vid mobilisering. Rätten att taga i

anspråk förnödenheter och tjänstbarheter tillkommer enligt nu nämnda lagstiftning

militära myndigheter eller särskilt utsedda organ. Häst- och fordonsanskaffningslagen

samt fartygsuttagningslagen reglera även den förberedande

uttagningen i fredstid av de hästar, fordon och fartyg, som avses

att vid mobilisering i första hand tagas i anspråk. Ersättningsfrågor avgöras

enligt den förra lagen av lokala mönstringsnämnder, enligt den senare

lagen i samma ordning som vid rekvisition.

Under det att rekvisitionslagen avser mera lokala och tillfälliga behov

samt häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen tillgodose

behovet av speciella förnödenheter vid mobilisering, har såsom grundval

för en mera omfattande behovstäckning och för krigsindustriens igångsättande

utfärdats en särskild förfogandelag, militära förfogandelagen

den 31 mars 1938 (nr 89). För att bestämmelserna i denna lag skola träda

i tillämpning förutsättes i princip riksdagens medgivande; dock äger

Konungen meddela förordnande av provisorisk natur örn lagens tillämpning.

Förfoganderätten handhaves enligt lagen av Konungen.

En förfoganderätt av långt mera begränsad räckvidd än den i militära

förfogandelagen stadgade är medgiven enligt lagen den 31 mars 1938 (nr 88)

om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter m. m.

för krigsmaktens behov. Sistnämnda lag — den s. k. förnöden hetslagen

— är närmast avsedd för det fall, att den militära personalen,

såsom skedde år 1914, sändes utanför förläggningsorterna, vare sig, i fråga

örn beväringen, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver (§ 28

mom. 1 värnpliktslagen) eller ock, beträffande landstormen, för hemortens

försvar, till skydd för mobilisering av beväringen eller till skydd för särskilt

hotade platser (§ 36 mom. 2 värnpliktslagen). Då militär personal, utan att

vara ställd på krigsfot, för ändamål, som omnämnes i § 28 mom. 1 eller

§ 36 mom. 2 värnpliktslagen, beordras till tjänstgöring å sådan plats, att

dess förläggning icke lämpligen kan ske i de av krigsmakten vanligen använda

lokaler, eller ock till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå,

äger sålunda enligt förnödenhetslagen Konungen, där så av särskilda

skäl finnes erforderligt, förordna, att ägare eller innehavare av förnödenheter,

transportmedel, rum för personal, hästar och fordon ävensom materialier

och annat, som är oundgängligen erforderligt för tjänstens fullgörande

och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande Nr 89.

skola vara skyldiga att på anfordran av vederbörande militära befälhavare

tillhandahålla vad sålunda erfordras. För vad som tages i anspråk utgår

full ersättning. Anfordran skall, där så lämpligen låter sig göra, i första

hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning

tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga. I de fall, då ersättning

icke betalas av vederbörande militära befälhavare, må ersättningsfrågan avgöras

av den militära myndighet, som Konungen bestämmer (enligt tillämpningsförordningen

vederbörande centrala förvaltningsmyndighet). Nämnda

myndighet har att utbetala vad som tinnes skäligt. Erhåller sökanden icke

den ersättning han begärt, må han inom viss tid draga frågan under riksvärderingsnälundens

prövning. Över nämndens beslut må klagan ej föras.

Vissa påföljder äro stadgade för vägran eller försummelse att fullgöra anfordran.

Under åberopande av bland annat erfarenheterna under krisen i september

1938 har chefen för försvarsstaben i skrivelse den 30 december 1938 framlagt

förslag dels till vissa ändringar i 1938 års förnödenhetslag och dels till lag

örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla hästar och fordon m. m.

för särskild del av krigsmakten.

Det nu framlagda förslaget bygger i väsentliga delar på vad chefen för

försvarsstaben föreslagit.

Körande behovet av en utvidgad lagstiftning anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Sköld, vid remissen till lagrådet bland annat följande:
»Under

nuvarande förhållanden kräves, att försvarsberedskapen skall kunna

i ett hotande utrikespolitiskt läge snabbt förstärkas och att förstärkningen

skall kunna ske under former, som väcka så litet uppseende som möjligt.

Därest mobiliseringsorder utfärdas, kunna visserligen med stöd av rekvisitionslagen,

häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen skyndsamma

åtgärder vidtagas för åvägabringande av nödig materiell beredskap,

men mobilisering är en uppseendeväckande åtgärd, som av naturliga skäl icke

bör tillgripas, då samma resultat kan uppnås på annan väg. Utan att mobilisering

tillgripes kan tvångsanskaffning av förnödenheter enligt nu gällande

lagstiftning äga rum med stöd av antingen militära förfogandelagen eller

lagen örn skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnödenheter

m. m. för krigsmaktens behov, den s. k. förnödenhetslagen. Militära förfogandelagen,

som för sin tillämpning kräver riksdagens medgivande eller,

örn riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar skall sammanträda, utfärdande

av riksdagskallelse, är avsedd för tillgodoseende av behoven i stort,

och den i lagen stadgade proceduren tillgodoser icke i erforderlig grad

kravet på snabbhet, då det t. ex. gäller den för försvarsberedskapens etablerande

utomordentligt betydelsefulla anskaffningen av hästar och fordon. Yad

här yttrats om militära förfogandelagen gäller även örn den allmänna förfogandelag,

som enligt ett av chefen för justitiedepartementet förut denna

dag framlagt förslag skulle komma att ersätta förstnämnda lag. Förnödenhets
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

lagen slutligen avser endast sådana, huvudsakligen tillfälliga och oförutsedda

behov, vilka kunna uppkomma för militär personal, som kommenderas till

tjänstgöring utom förläggningsorten.

Såsom chefen för försvarsstaben framhållit har den utrikespolitiska krisen

under september 1938 ådagalagt behovet av vidsträcktare möjligheter att —

oberoende av mobilisering och riksdagskallelse — tillgodose det för en tillfällig

förstärkning av försvarsberedskapen erforderliga behovet av hästar,

fordon, fartyg, luftfartyg och flygfält. Den härför erforderliga lagstiftningen

skulle enligt försvarsstabschefens förslag åstadkommas dels genom antagande

av en ny lag angående tillhandahållande av nyssnämnda transportmedel

och dels genom ändringar i förnödenhetslagen, så att denna komme

att avse även markområden. Emot detta förslag kan emellertid invändas,

att då antalet författningar på detta område redan uppgår till tio, det med

hänsyn till möjligheten för de verkställande organen att överblicka lagstiftningen

synes betänkligt att tillskapa ytterligare en lag jämte tillämpningsförfattning.

Ett lämpligare sätt för den ifrågasatta lagstiftningens genomförande

torde vara att omarbeta förnödenhetslagen jämte tillhörande tilllämpningsförfattning

så, att dessa författningar komma att innefatta samtliga

bestämmelser, som äro ur beredskapssynpunkt erforderliga för ett snabbt

tillfredsställande av mera lokala behov i ett sådant läge, att mobilisering

eller riksdagens inkallande icke lämpligen bör ifrågakomma. En sålunda

utvidgad lag torde böra erhålla benämningen lag örn förfogande i vissa fall

över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag).»

Den nu föreslagna beredskapsförfogandelagen är således avsedd att ersätta

1938 års förnödenhetslag.

Till närmare belysning av innehållet i den föreslagna lagstiftningen anser

sig utskottet böra lämna följande redogörelse.

För tillämpning av den nya lagen förutsättes, liksom enligt förnödenhetslagen,

särskilt förordnande av Konungen. Sådant förordnande må enligt 1 §

i förslaget meddelas, när så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen

vid sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot,

tages i anspråk för ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2

värnpliktslagen. I anslutning härtill må anmärkas, att Kungl. Maj:ts förslag

(proposition nr 233) örn ändring av sistnämnda stadgande, av riksdagen

bifallits.

Under 1 § a) upptagas bestämmelser örn rätt att taga i anspråk förnödenheter

m. m., då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av

det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär

personal beordrats till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå. I

sådant fall skola ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för

personal, hästar eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen

erforderligt för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet

kan på annat sätt anskaffas, vara skyldiga att på anfordran av veder
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39. 7

börande militäre befälhavare tillhandahålla vad sålunda erfordras. Dessa bestämmelser

äro i huvudsak hämtade från 1 § förnödenhetslagen.

Enligt 1 § b) skola, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare

av hästar, fordon och fartyg, vilka, enligt ,vad därom finnes särskilt

stadgat (d. v. s. enligt häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen),

uttagits för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg vara skyldiga

att i den utsträckning, som angives i Konungens förordnande, och på

anfordran av den myndighet, Konungen föreskriver, ställa nämnda egendom

till krigsmaktens förfogande. Angående detta stadgande har departementschefen

anfört:

»Syftet med de av chefen för försvarsstaben föreslagna nya bestämmelserna

örn tillhandahållande vid försvarsberedskap av hästar och fordon, särskilt

motorfordon, torde huvudsakligen vara att bereda möjlighet för truppförbandens

snabba organiserande. I vad rör ianspråktagandet av fartyg

lärer avses såväl ett snabbt möjliggörande av transport av vissa truppförband

som ett tillgodoseende på tillräckligt tidigt stadium av marinens behov

av hjälpfartyg. Det sist sagda har sin motsvarighet för flygvapnets del

såvitt angår luftfartyg. För nu angivna slag av förfogande kan tydligen icke

uppställas den förutsättningen, att behovet av transportmedel skall hänföra

sig till någon utom förläggningsorten befintlig del av krigsmakten. I en lag

av förevarande art synes dock en viss begränsning av förfoganderätten böra

stadgas, och denna torde beträffande ifrågavarande slag av egendom lämpligen

kunna bestå däri, att i Konungens förordnande skall angivas, i vilken

utsträckning transportmedel skola ställas till förfogande. Konungens beslut

skulle sålunda komma att innehålla, exempelvis, att för visst län ett specificerat

antal personbilar, lastbilar, omnibussar, motorcyklar etc. skulle ställas

till visst truppförbands förfogande. Självfallet måste ett dylikt beslut

baseras på en på förhand gjord planläggning, eventuellt innefattande olika

alternativ för olika beredskapslägen. Måhända kan det därvid befinnas

lämpligt att genom särskilda föreskrifter på det sätt sammanknyta planläggningen

med Konungens beslut, att påbjudandet av försvarsberedskap av

visst slag utan vidare skall anses innebära förordnande örn anskaffning av

transportmedel i överensstämmelse med fastställd plan. Enligt försvarsstabschefens

förslag skulle anfordran att tillhandahålla hästar, fordon och

fartyg begränsas till sådana, som enligt häst- och fordonsanskaffningslagen

respektive fartygsuttagningslagen uttagits för krigsmaktens behov. Då

nämnda uttagning avser de för krigsbruk bäst lämpade transportmedlen och

sker i långt större omfattning än den anskaffning, som kan beräknas ifrågakomma

enligt förevarande lag, synes den föreslagna bestämmelsen ändamålsenlig.

Anfordran örn tillhandahållandet skulle enligt förslaget göras av vederbörande

militära myndighet. Lämpligheten av denna bestämmelse torde

kunna vara föremål för tvekan. Det väsentliga bestyret med uttagningen av

motorfordon enligt häst- och fordonsanskaffningslagen liandhaves nämligen av

länsstyrelsen eller organ, som i huvudsak utses av denna. Vissa praktiska

skäl synas därför tala flir att åt länsstyrelserna uppdrages att utfärda anfordran

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 39.

beträffande dylika fordon. Behov av att träffa bestämmelse härom i lagen

lärer dock icke föreligga, utan torde där beträffande nu ifrågavarande fall —

då det ej är fråga örn tillgodoseende av oförutsedda behov för personal utom

förläggningsorten — kunna stadgas, att tillhandahållandet skall ske på anfordran

av den myndighet, Konungen föreskriver.»

Även stadgandet under 1 § c), att ägare eller innehavare av visst i Konungens

förordnande angivet markområde skall ställa detta till krigsmaktens förfogande,

innebär en nyhet i jämförelse med förnödenhetslagen. Såsom motivering

för ett dylikt stadgande har chefen för försvarsstaben i ovannämnda skrivelse

anfört:

En annan erfarenhet från septemberkrisen, som i detta sammanhang torde

få framhållas, är nödvändigheten att vid förstärkt försvarsberedskap tillgodose

flygvapnets behov av flygfält. De permanenta flygplatserna äro härför

icke tillräckliga, vare sig ifråga örn antal eller belägenhet. Ett ianspråktagande

av mark för dylikt ändamål lärer, med hänsyn till de omständigheter,

varunder det sker, vara att helt jämställa med åtgärder, som vidtagas

med stöd av förnödenhetslagen. Avfattningen av denna lag synes emellertid

icke medgiva sådant ianspråktagande. Markområde torde därför uttryckligen

böra omnämnas bland de nyttigheter, vilka jämlikt nämnda lag skola

på anfordran tillhandahållas.

I propositionen har departementschefen örn ifrågavarande stadgande anfört

bland annat:

»Rätten att taga i anspråk markområden linder de i lagen angivna allmänna

förutsättningarna torde---icke böra underkastas annan inskränkning,

än att markområdena skola angivas i Konungens beslut, vilket med hänsyn

till den planläggning, som äger rum, icke torde möta svårigheter. Särskild

bestämmelse om vem som skall göra anfordran blir vid sådant förhållande

obehövlig. I detta sammanhang må framhållas, att det föreslagna uttrycket

»markområden» givetvis inbegriper annat än flygfält. Då emellertid behov

av mark kan föreligga även för andra ändamål, t. ex. uppställningsplatser för

kustartilleri eller luftvärnsartillen, synes intet vara att invända mot den föreslagna

terminologien.»

Enligt 1 § andra stycket skall, om del av krigsmakten ställes på krigsfot,

förordnande såvitt angår denna del vara utan verkan från och med den dag

rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov. Dock må enligt bestämmelserna

i beredskapsförfogandelagen tagas i anspråk egendom, vars ägare

eller innehavare redan anmodats att ställa egendomen till förfogande. Angående

detta stycke har departementschefen anfört:

»Andra stycket, vilket saknar motsvarighet i förnödenhetslagen och försvarsstabschefens

förslag, reglerar det fall, att mobilisering anbefalles efter det

att förordnande meddelats enligt 1 § beredskapsförfogandelagen. Då vid

mobilisering rekvisitionslagen står till buds för erforderliga tvångsförfoganden,

bör såsom huvudregel gälla, att ett med avseende å viss del av krigsmakten

redan meddelat sådant förordnande skall vara utan verkan från och med den

dag, då efter mobilisering av nämnda del rekvisition må äga rum för fyllande

av dess behov. Har emellertid egendomens ägare eller innehavare redan an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

modats enligt beredskapsförfogandelagen att ställa egendomen till förfogande,

skulle det innebära onödig omgång att påbörja ett nytt förfarande enligt

rekvisitionslagen, och det meddelade förordnandet bör därför behålla sin

giltighet.»

Genom 2 § i förslaget föreskrives, att anfordran, som avses i 1 §a), skall,

där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till den som å orten driver

rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är

i fråga. Stadgandet överensstämmer i sak med vad som gäller enligt förnödenhetslagen.

Enligt 3 § skall anfordran ske skriftligen. Undantag göres dock för den

händelse att, i fall som avses i 1 § b), till egendomens ägare eller innehavare

högst ett år innan anfordran göres avsänts förberedande skriftligt besked örn

vad han i händelse av anfordran har att iakttaga; i sådant fall må anfordran

ske på annat i beskedet angivet sätt. Å vad som mottagits skall lämnas kvitto.

Beträffande denna paragraf har departementschefen anfört:

»Denna paragraf motsvarar 2 § andra stycket förnödenhetslagen och 2 §

första stycket i försvarsstabschefens förslag. Från dessa paragrafer Ilar upptagits

stadgandet, att anfordran skall göras skriftligen samt att kvitto skall

lämnas å vad som mottages. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, örn

regeln att anfordran skall göras skriftligen undantagslöst bör gälla enligt

beredskapsförfogandelagen. Visserligen förekommer motsvarande bestämmelse

i rekvisitionslagen, men vid mobilisering gäller enligt 13 § häst- och

fordonsanskaffningslagen, att ägare av uttagna hästar och fordon skola

vid mobiliseringsorder självmant inställa dessa å viss på förhand bestämd

mönstringsplats, varest rekvisitionen kan tillställas vederbörande. Kravet

på största möjliga skyndsamhet blir härigenom tillgodosett. Örn däremot

vid anbefallande av försvarsberedskap skrivelser med inställelseorder skulle

utsändas till varje häst- eller fordonsägare, skulle därav uppkomma en viss

omgång. Det torde emellertid, örn blott vederbörande äro på förhand underrättade

om vad de i händelse av anfordran enligt lagen hava att iakttaga

ävensom angående det sätt, varpå anfordran skall meddelas (t. ex. telefonmeddelande

från landsfiskalen eller tillkännagivande i radio), icke behöva

möta betänkligheter att eftergiva kravet på skriftlig anfordran. Det förberedande

beskedet bör dock icke få ligga hur långt tillbaka i tiden som helst,

utan därvidlag torde böra stadgas en tidsgräns av förslagsvis ett år.»

Egendomen skall tillhandahållas vederbörande militäre befälhavare å tid

och plats, som angivas i anfordran eller i det i 3 § omförmälda beskedet. Bestämmelse

härom har införts i 4 §. Denna paragraf upptager dessutom stadganden

örn de tillbehör, som skola medfölja transportmedel av olika slag,

vilka föreskrifter i huvudsak hämtats från häst- och fordonsanskaffningslagen

samt fartygsuttagningslagen.

Enligt 5 § skola markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk

med nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd

eller komma att väsentligt minska i värde, övertages med äganderätt. Annan

egendom skall tagas i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 0 sami. 1 avd. Nr 39. 1288 89 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 39.

militäre befälhavare finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen

övertages med äganderätt. Departementschefen har i anslutning till denna

paragraf framhållit, att det i regel icke torde föreligga något behov för krigsmakten

att vid försvarsberedskap övertaga transportmedel med äganderätt,

samt vidare anfört:

»Frågan bör emellertid även ses ur den enskilde rättsägarens synpunkt.

Agaren av t. ex. en bil kan mången gång vara så beroende av

egendomen för nyttiggörande av sin egen arbetskraft, att en tvångsuthyrning

av egendomen, därvid han icke kan påräkna annan ersättning än som

motsvarar förlorad avkastning eller nytta samt värdeminskning, kan försätta

honom i en brydsam ekonomisk situation. Med hänsyn härtill torde det

vara skäligt, att ägaren — på samma sätt som stadgas i 3 § 2 mom. lagen

örn förfoganderätt för luftskyddets behov — blir berättigad påfordra, att

staten skall inlösa egendomen. Vid sådant förhållande och med hänsyn till

de olika slag av egendom, nu ifrågavarande lag skulle omfatta, torde jämväl

staten böra tillerkännas en allmän rätt att övertaga lös egendom med

äganderätt. Dock torde, såsom chefen för försvarsstaben föreslagit, av statsekonomiska

skäl böra stadgas, att icke blott markområden och rum utan

även fartyg och luftfartyg undantagslöst skola tagas i anspråk med nyttjanderätt.

I lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov har det mot

nu ifrågavarande paragraf svarande stadgandet erhållit den utformningen,

att egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma

att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt, under det att

annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke länsstyrelsen

finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen skall övertagas med

äganderätt. Då förevarande lag liksom luftskyddsförfogandelagen avser ett

beredskapsläge, som ej förutsätter mobilisering, har det ansetts lämpligt att

åt denna paragraf giva en med luftskyddsstadgandet överensstämmande avfattning,

därvid åt vederbörande militäre befälhavare givits den befogenhet,

som i fråga örn luftskyddet tillkommer,länsstyrelsen.»

Enligt 6 § skall ersättning för tillhandahållande av egendom utgå enligt

de i 7—10 §§ rekvisitionslagen stadgade grunderna. Ersättning, som skall

utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den militäre befälhavare, som mottagit

egendomen. Annan ersättning bestämmes av samme befälhavare, därest

det fordrade beloppet finnes vara skäligt. I annat fall skall ersättningsfrågan

hänskjutas till vederbörande, enligt rekvisitionslagen utsedda lokala värderingsnämnd.

Örn förfarandet vid ersättnings bestämmande och örn fullföljd

av talan skola de beträffande rekvisition givna bestämmelserna i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

Såsom jämförelse må nämnas, att enligt förnödenhetslagen skall, örn egendomens

ägare icke åtnöjes med den av vederbörande militäre befälhavare eller

förvaltningsmyndighet erbjudna ersättningen, ersättningsbeloppet fastställas

av riksvärderingsnämnden.

Efter att ha erinrat örn sistnämnda stadgande har departementschefen

anfört:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 39. 11

»Med den omfattning, förfoganden enligt nu ifrågavarande förslag skulle

kunna erhålla, torde — — — en dylik bestämmelse kunna tänkas komma att

medföra vissa svårigheter i tillämpningen. Örn, såsom väl kan tänkas,

förvaltningsmyndigheten genomgående fastställer lägre ersättningsbelopp

än dem, som ägarna anse skäliga, kan därav föranledas ett stort antal

klagomål hos riksvärderingsnämnden, vilka, örn sedan mobilisering inträffar,

försena nämndens handläggning av viktigare ärenden. Det torde

med hänsyn härtill vara mest ändamålsenligt, att enligt den ifrågasatta

beredskapsförfogandelagen ersättningen bestämmes i samma ordning som

enligt rekvisitionslagen. Av en sådan anordning skulle följa, att även

rekvisitionslagens taxor bleve tillämpliga vid förfoganden enligt nu ifrågavarande

lag, vilket i hög grad torde vara ägnat att förebygga onödiga klagomål.

Ersättning, som utgår efter taxa, skulle då komma att bestämmas av

vederbörande militäre befälhavare och annan ersättning i första hand av den

lokala värderingsnämnden, såvida ej ersättningen överstiger 20,000 kronor,

samt eljest av riksvärderingsnämnden. För det fall att taxa ej är tillämplig

torde dock böra bibehållas den enligt förnödenhetslagen förutsatta befogenheten

för vederbörande befälhavare att godkänna det fordrade ersättningsbeloppet.

»

7 § innehåller vissa bestämmelser örn skydd för innehavare av pant- och

retentionsrätter m. m. De i 8—10 §§ upptagna stadgandena hava hämtats från

5—7 §§ förnödenhetslagen.

Utskottet har vid sin granskning av det framlagda lagförslaget icke funnit

anledning till erinran mot detsamma och får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 26 maj 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Eskhult, Branting, Karl Johan

Olsson, Emil Andersson*, Theodor Magnusson*, Caap* och Roos;

från andra kammaren: herrar Lindqvist, Olsson i Mellerud, Larsson i Hede,

Lindberg i Stockholm och Werner i Höjen*, fru Gustafson* samt herrar Hansson

i Vännäsby* och Björling.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:392 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbet s. 4 i texten