Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om särskilda rättsmedel, m. m.

1939-06-01 · 25 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:46, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om särskilda rättsmedel, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om särskilda rättsmedel, m. m.

Genom en den 12 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 307, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen antaga nedan intagna vid propositionen fogade

förslag till

1) lag om särskilda rättsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen; samt

3) lag örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.

Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Beträffande de skäl som ligga till grund för de framlagda lagförslagen får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Angående gällande bestämmelser örn resning och andra extraordinära

rättsmedel må nämnas följande.

I 31 kap. rättegångsbalken finnas upptagna bestämmelser om återbrytande

av dom som vunnit laga kraft. Enligt 1 § tillkommer det allenast Konungen

att återbryta sådan dom eller att återställa laga tid som är försutten. Genom

§ 18 l:o regeringsformen har det överlämnats åt regeringsrätten, såvitt

angår mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga prövning, och beträffande

övriga mål åt högsta domstolen att återbryta dom eller återställa

försutten tid. Återställande av försutten tid innebär befogenhet för den sökande

att, ehuru den i lagen föreskrivna tiden för talan utgått, ändock föra

sådan talan. Ansökan härom må enligt 2 § nämnda kapitel ej bifallas, med

mindre sökanden visar ''synnerlig orsak och skäl, att han resning förty i saken

njuta må''. Den viktigaste grunden för återställande av försutten tid är,

att sökanden av laga förfall varit hindrad att inom rätt tid bevaka sin talan.

Återbrytande av dom i egentlig mening, vilket i det allmänna språkbruket

benämnes resning, behandlas i 3 §. Förutsättningen härför är att någon

funnit nya skäl och menar att dom, som vunnit laga kraft, därmed kan hävas.

Bifalles resningsansökningen, skall målet förvisas till den rätt som

sist dömt däri. Denna upptager målet till ny prövning och äger, örn skälen

finnas så giltiga, ändra den förra domen. Örn så icke blir fallet, skall den som

sökt resning gälda vederparten kostnadsersättning och skadestånd och kan

därjämte fällas till ansvar för rättegångsmissbruk. Beträffande fullföljd

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 46.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande AJr 46.

av ett efter resning upptaget mål gälla enahanda regler som för fullföljd av

annat mål.

Uttrycket ''skäl’ i 3 § Ilar i praxis uppfattats såsom åsyftande faktiska omständigheter

eller bevis av betydelse för målet. Fordran på att skälet skall

vara nytt innebär, att det ej åberopats i målet samt att det icke varit för

sökanden känt, när målet handlades eller att han då icke insett eller bort inse

dess betydelse för avgörandet. Den omständigheten att en rättsgrund åberopas,

som icke tidigare anförts i målet, anses icke kunna utgöra anledning

till resning. Det torde sålunda icke hava förekommit, att felaktig uppskattning

av förebragt bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning ansetts

såsom resningsskäl.

I de numera upphävda 21 och 22 §§ i 25 kap. rättegångsbalken meddelades

vissa bestämmelser örn klagan över domvilla. Såsom exempel å sådan

domvilla upptogs i 21 §'', bland annat, att dom fällts av den som ej varit lagligen

förordnad till domare eller ej svurit domared, att rätten ej varit domför,

att dom meddelats över det som ej varit instämt eller att den dom som

vunnit laga kraft blivit ändrad. Hade parten varit närvarande vid rätten

själv eller genom ombud, hänvisades han i 21 § att föra talan mot domen

genom besvär i vanlig ordning. Försummades det, fick hans talan i hovrätten

ej upptagas, om ej Konungen fann skäl att återställa försutten tid. I 22 §

behandlades det fall, att någon dömdes frånvarande ostämd eller att domaren

i någon tvist två parter emellan fällde sådan dom, att den tredje eller annan

som ej varit hörd därav lede förfång; i sådant fall ägde han att inom natt

och år från det han fick veta det söka ändring däri i hovrätten. I samband

med 1901 års ändringar i fullföljdsförfarandet uteslötos bestämmelserna i

21 §, varemot stadgandet i 22 § i något förändrad avfattning bibehölls och

upptogs i nuvarande 10 § i 25 kap. Talan som där avses fullföljes genom

besvär i vanlig ordning. Enligt 30 kap. 38 § skall vad i 25 kap. 10 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning i fråga om klagan över utslag som meddelats

av hovrätt. I dylika fall gäller icke vad i 30 kap. är stadgat om inskränkning

i parts rätt att fullfölja talan. Ehuru rättegångsfel icke upptagits bland

resningsanledningarna i 31 kap. 3 §, har dock en viss tendens gjort sig märkbar

att utvidga paragrafens tillämpning till detta område.

Ett med rättskrafts- och resningsinstituten nära sammanhängande ämne

behandlas i 17 kap. 32 § rättegångsbalken. Detta lagrum behandlar frågan

örn återupptagande av brottmål till den tilltalades nackdel på grund av nya

skäl och omständigheter samt innebär i huvudsak, att hovrätt äger till hans

nackdel upptaga sådant mål, dock med undantag för tre grupper av mål,

nämligen mål däri penningböter äga rum, mål vari den tilltalade dömts till

straff som sedermera verkställts samt mål om statsbrott. Angående detta

lagrums ställning till resningsinstitutet råder i viss mån oklarhet. Enligt

den mening, som torde vara den förhärskande, innebär lagrummet icke någon

begränsning i högsta domstolens befogenhet att medgiva resning. Vad

lagrummet enligt denna mening vill utsäga är, att i de åsyftade fallen återupptagande

kan ske utan resning, då i dessa fall någon rättskraft icke tillkommer

det tidigare avgörandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

3

Ben omfattning, vari ifrågavarande rättsmedel kommit till användning

under de senaste åren, framgår av en översikt, vilken bifogats propositionen

såsom Bilaga C och Bilaga D. Av denna översikt framgår, bland

annat, att antalet av Kungl. Maj:t under åren 1936—1938 avgjorda resningsansökningar

utgjort respektive 71, 59 och 48. Av ansökningarna biföllos

respektive 8, 7 och 5 eller sålunda tillhopa 20 ansökningar. I dessa fall hade

det beslut, som resningsansökningen avsåg, meddelats av högsta domstolen

i 2 mål, av hovrätt i 1, av allmän underrätt i 9, av ägodelningsdomare i 3,

av länsstyrelse i 1, av kammarrätten i 1 och av överlantmätare i 3.

Antalet mål, som av hovrätt återupptagits jämlikt 17 kap. 32 § rättegångsbalken,

utgjorde under åren 1920—1938 sammanlagt 26.

Processkommissionen (1926) upptog i sitt förslag de nuvarande

principerna för resningsinstitutet såväl i fråga om den myndighet, som

ägde medgiva resning, som beträffande resningsgrunderna. Till dessa hänfördes

av processkommissionen även grovt rättegångsfel. Dessutom upptogs

som resningsgrund brottsligt förfarande med avseende å målet av ledamot

eller befattningshavare i rätten, part, ombud eller ställföreträdare, örn förfarandet

kunde anses hava medverkat till en oriktig utgång. Vad särskilt angår

brottmål skulle resning kunna beviljas såväl till förmån som till nackdel för

den tilltalade, i sistnämnda fallet dock endast i mera begränsad omfattning.

Någon motsvarighet till den befogenhet, som nu tillkommer hovrätt att återupptaga

brottmål till nackdel för den tilltalade, upptogs icke i förslaget.

Resningsinstitutet behandlades icke i propositionen (nr 8 0) till

1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Ej heller upptogs frågan under riksdagsbehandlingen av förenämnda proposition.

Frågan angående utsträckt möjlighet att återbryta dom i brottmål har varit

föremål för behandling i en av professorn Å. Hassler och advokaten G.

Stjernstedt såsom sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetad promemoria

den 19 december 1935 med därvid fogat förslag till lag

om tillägg till 31 kap. 3 § rättegångsbalken. De sakkunniga föreslogo, att

de i lagrummet redan upptagna resningsanledningarna skulle bibehållas samt

att till lagrummet skulle fogas ett andra stycke av innehåll att, om justitiekanslern

eller ock riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman

funne det vara av synnerlig vikt, alt mål, vari någon genom laga kralt ägande

dom sakfällts för brott, ånyo bleve prövat, han hade att på begäran av

den sakfällde göra ansökan därom, varefter Konungen, när skäl därtill vore,

ägde återbryta domen. Resning skulle alltså principiellt tillåtas oberoende

av örn den åberopade grunden hänförde sig till rättstillämpningen eller bevisningen

och i sistnämnda fall oberoende av örn nya skäl åberopades eller

fråga vore allenast örn en förnyad bevisprövning på det redan föreliggande

materialet. De föreslagna reglerna avsågo icke tvistemål och i brottmål allenast

resning till den tilltalades förmån.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

över promemorian avgåvos yttranden av justitiekansler!!, justitieombudsmannen

och militieombudsmannen, vilka i väsentliga delar avstyrkte de sakkunnigas

förslag. Promemorian och yttrandena överlämnades till processlagberedningen.

Frågan om ändrad lagstiftning rörande resning upptogs därefter i en av

herr Lundstedt vid 1937 års riksdag väckt motion, Il: 98. Första lagutskottet,

som behandlade motionen, hemställde i utlåtande nr 9, att motionen

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Som skäl anfördes,

att 1935 års förslag vore för yttrande överlämnat till processlagberedningen,

som hade att i samband med den allmänna rättegångsreformen överväga frågan

örn anordnande av de särskilda rättsmedlen. Utskottets hemställan biträddes

av riksdagen.

I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk

(Statens offentliga utredningar 1938: 43 och 44) har frågan om de särskilda

rättsmedlen ägnats en ingående behandling. Inledningsvis har processlagberedningen

framhållit, att den uppgift, som borde anvisas dessa rättsmedel,

berodde i första hand på det ordinära förfarandet och de garantier för rättssäkerheten,

som detta förfarande erbjöde. Det läge i sakens natur, att de

extra ordinära rättsmedlen endast borde komma till användning i den utsträckning

som kunde anses betingad av att i särskilda fall de nyss antydda

garantierna icke kunde anses tillräckliga. Processlagberedningen har härom

anfört:

En avvikelse från denna grundsats skulle leda till att å de extra ordinära

rättsmedlen skulle överflyttas i huvudsak samma uppgifter, som tillkomme

det ordinära förfarandet. Härav skulle oundvikligen bliva följden, att det

ordinära förfarandet försvagades. Rättsskipningens säkerhet skulle härigenom

bliva lidande. Det är nämligen uppenbart, att de allmänna förutsättningarna

för materiellt riktiga avgöranden i regel äro gynnsammare i ett ordinärt

än i ett extra ordinärt förfarande. I rättssäkerhetens intresse måste därför

en klar och bestämd gräns uppdragas mellan det ordinära och det extra

ordinära förfarandet. Det är från de nu angivna utgångspunkterna, som beredningen

ansett sig böra behandla denna fråga.

Processlagberedningen har därefter först upptagit spörsmålet, huruvida

den rättstillämpning, som i det ordinära förfarandet i ett givet fall ägt rum,''

borde i extra ordinär väg kunna göras till föremål för omprövning. Efter att

hava berört förslagets innehåll i fråga om den ordinära fullföljdsrätten har

processlagberedningen framhållit, att även i det ordinära förfarandet fall

kunde förekomma, då stor tvekan kunde råda om den riktiga rättstillämpningen.

En sådan tvekan vore emellertid i viss mån förenad med ali rättsskipning,

och det vore uppenbart, att den icke avlägsnades därigenom, att ett

extra ordinärt förfarande anvisades. Särskilt måste det väcka betänklighet,

om syftet med ett sådant förfarande skulle vara att genom inrättande av en

särskild resningsinstans vid sidan av domstolarna eller på annat mera indirekt

sätt påverka domstolarnas rättsskipning. En sådan anordning skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande .Yr 46.

icke stå i goel överensstämmelse med den i våra grundlagar hävdade principen

om domarmaktens oberoende ställning. Tydligt vore ock, att det läge

utanför resningsinstitutets uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt

rättsgrundsatser, som ej ägt tillämpning vid den tid, då domen meddelades,

utan först senare vunnit erkännande. Beredningen ansåge sig därför icke

som allmän regel kunna förorda, att frågor, som uteslutande anginge lagtolkning

eller rättstillämpning, gjordes till föremål för omprövning i extra

ordinär ordning. Ett väsentligt annat förhållande syntes beredningen föreligga

i de fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen

blivit oriktig. Såsom justitiekanslern och riksdagens ombudsmän påpekat

borde med hänsyn till rättsskipningens auktoritet en uppenbart oriktig rättstillämpning

kunna rättas även i extra ordinär väg.

Vidare har processlagberedningen anfört:

Den materiella resningsgrund, som upptages i rättegångsbalken, hänför sig

till bevisningen men är begränsad till det fall, att nya skäl kommit i dagen.

I de förslag, för vilka redogörelse lämnats, har ifrågasatts, att en omprövning

i extra ordinär väg av bevisningen skulle kunna komma till stånd även

för det fall, att nya skäl ej tillkommit, och alltså på den grund, att den bevisprövning,

som i ordinär väg ägt rum, vöre oriktig. Beträffande denna fråga

anser sig beredningen först böra erinra, att enligt beredningens förslag fullföljd

av bevisfrågan i ordinär väg är tillåten. På denna punkt avviker förslaget

från flera främmande processystem, i vilka såsom beträffande jurymål

bevisprövningen sker i en enda instans. Att i sådana fall större behov föreligger

av ett extra ordinärt rättsmedel för omprövning av bevisningen, ligger

i öppen dag. I detta sammanhang måste vidare beaktas de garantier för bevisningens

riktiga bedömande, som beredningens förslag innehåller. Såsom förut

framhållits beträffande de allmänna grundsatserna i fråga örn förfarandets

anordnande syfta dessa grundsatser i främsta rummet till att den materiella

grundvalen för domen må bliva säkrare och tillförlitligare. Av stor vikt i

detta hänseende är principen örn bevisningens omedelbarhet. Denna princip

innebär, att bevisningen, särskilt den muntliga bevisningen, skall upplagas

omedelbart av den dömande rätten. Även beträffande fullföljdsförfarandet

lia bestämmelser meddelats till skydd för bevisningens omedelbarhet. Sålunda

må hovrätt i regel icke göra ändring i den bevisbedömning, som underrätten

verkställt på grundval av omedelbar bevisupptagning, med mindre beviset

omedelbart upptages ånyo av hovrätten. Beredningen finner lika med justitiekanslern

och riksdagens ombudsmän i hög grad osannolikt, att några ytterligare

garantier i detta hänseende skulle kunna tillvägabringas genom en omprövning

i extra ordinär väg. I många fall skulle, särskilt i vidlyftiga och

mera invecklade mål, det erbjuda stora praktiska svårigheter att ånyo samla

hela det material, som legat till grund för det i ordinär väg träffade avgörandet.

Med all sannolikhet måste bevisprövningen vid målets återupptagande

i stor utsträckning ske på grundval av uppteckningar från den tidigare handläggningen.

Då kravet på bevisningens omedelbarhet alltså på kanske väsentliga

punkter måste uppgivas, kan befaras, att materialet vid omprövningen

föreligger i ett försiimrat skick. Och även för de fall, då omprövningen kan

ske på en bevisning, sorn upptages ånyo omedelbart, ligger i sakens natur,

att utsagor, som sålunda avgivas kanske lång tid efter den tilldragelse, som de

avse, icke vinna i tillförlitlighet. Beredningen anser sig på dessa skäl icke

kunna biträda tanken på en utvidgning av resningsinstitutet i den riktningen,

att en omprövning av bevisningen skulle kunna medgivas även i sådana fall,

då några nya omständigheter och bevis ej tillkommit.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

l örsta lagutskottets utlåtande Nr 46.

Enligt beredningens förslag utgöra, liksom enligt gällande rätt, nya omständigheter

och bevis den huvudsakliga materiella resningsgrunden. Klart

är, att verkan av de nytillkomna omständigheterna och bevisen icke får bedömas

isolerad från vad tidigare förekommit i målet. Den bevisning, som

redan prövats, kan vara av större eller mindre styrka. Är det förstnämnda

förhållandet, måste större krav ställas å den nya bevisningen, medan tilltron

till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig ganska

obetydliga omständigheter. Regeln erhåller på detta sätt en smidighet, som

för högsta domstolen öppnar möjlighet att taga hänsyn till förhållandena i

varje särskilt fall. Som resningsgrund bör kunna åberopas varje förhållande

av faktisk natur, som är ägnat att påverka domarens uppfattning i bevisfrågan.

Hit äro att hänföra såväl sådana fall, då värdet av ett tidigare förebragt

bevis helt elimineras -— ett vittne övertygas om att lia avgivit falsk utsaga,

en handling, som hållits för äkta, finnes vara falsk — som sådana, då

beträffande de för målet betydelsefulla omständigheterna tillgång vinnes till

nya upplysningskällor av vilket slag dessa än må vara. Som allmän regel

måste dock fasthållas, att det som tillkommit är ägnat att rubba tilltron till

det tidigare avgörandet. Utan ett sådant villkor skulle resningsinstitutet uppenbart

komma att sakna nödvändig begränsning.

Beträffande grunderna för resningsinstitutet har processlagberedningen

ansett, att någon skillnad icke borde göras mellan tvistemål och brottmål.

Däremot har processlagberedningen funnit det klart, att vid rättsreglernas

närmare utformning en viss skillnad mellan de båda slagen av mål borde

beaktas. Härom har processlagberedningen närmare anfört:

I tvistemål bör kunna ställas större krav på parterna, att de redan vid den

ordinära behandlingen av målet och dess fullföljande framlägga hela materialet.

Endast i den mån parten kan göra sannolikt, att han ej då kunnat

åberopa de nya omständigheterna eller bevisen eller i varje fall att han haft

giltig ursäkt att ej göra det, bör resningsskäl anses föreligga. Beträffande

brottmålen möter icke någon betänklighet att uppställa väsentligt strängare

fordringar för resning till den tilltalades nackdel än då resningen skulle

bliva till förmån för den tilltalade. Ett återupptagande mot den tilltalade

bör endast kunna ske i fråga om grövre brött, och starka skäl tala för att,

liksom i fråga om tvistemålen, även i detta fall den ordinära behandlingen

i främsta rummet kommer till användning. Är däremot fråga om resning

till den tilltalades förmån, bör sådan stå öppen oberoende av brottets beskaffenhet,

och det bör, då någon bevisskyldighet principiellt icke kan utkrävas

av den tilltalade, ej heller läggas honom till last, att han underlåtit att i ordinär

väg åberopa de omständigheter eller bevis, som han gör gällande i resningsväg.

Även i ett annat hänseende har processlagberedningen ansett mindre stränga

villkor böra uppställas för resning i brottmål till den tilltalades förmån samt

härutinnan yttrat:

I fråga om resning i tvistemål liksom i brottmål till den tilltalades nackdel

bör krävas, att sannolikhet föreligger, att om de nya omständigheterna eller

bevisen förebragts i målet, detta skulle erhållit en annan utgång. I nu åsyftade

fall göra sig de intressen, som tala för upprätthållande av det tidigare

avgörandet, gällande med större styrka; i synnerhet har detta avseende å

den tilltalade. Även om denna fordran i allmänhet bör uppställas också vid

resning till den tilltalades förmån, äro dock de allmänna intressen, som kräva,

att ej den oskyldige fälles till ansvar, starkare än samhällets plikt att vaka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46. 7

över att ej någon skyldig går fri från straff; särskilt med hänsyn till allmänhetens

förtroende för straffrättsskipningen synes möjlighet böra stå öppen

att erhålla en omprövning till den tilltalades förmån redan då de nya omständigheterna

eller bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades

skuld till det brott, för vilket han dömts.

Processlagberedningen har vidare förordat att, i likhet med vad fallet vore

i flera främmande processlagar, som grund för resning borde upptagas det

förhållandet, att ledamot av domstolen eller där anställd tjänsteman eller motparten

eller ombud eller ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig

till brottsligt förfarande, som kunde antagas hava inverkat å målets utgång.

Ett förhållande av nu angiven art innebure en så allvarlig brist med

hänsyn till rättegångens objektivitet, att det icke kunde lämnas obeaktat.

En särställning bland resningsgrundema har processlagberedningen funnit

de grövre rättegångsfelen intaga. Processlagberedningen har erinrat örn

att i 25 kap. 21 § rättegångsbalken i detta lagrums ursprungliga lydelse upptagits

vissa rättegångsfel, som i lagrummet betecknats som domvilla. En

ligt beredningens åsikt talade starka skäl för att, i nära anslutning till tankegången

i 1734 års lag, upptaga klagan över domvilla som ett särskilt rättsmedel

vid sidan av resningsinstitutet. Resningsinstitutet erhölle på detta sätt

en naturlig avgränsning till de fall, då ett återupptagande skedde på materiella

grunder. Klagan över domvilla har processlagberedningen föreslagit

skola ordnas efter samma grunder, som beredningen tillämpat i fråga örn

besvärsförfarandet. Sådan klagan borde, örn domvilla förelåge i lägre instans,

kunna föras i närmast högre instans; förelåge domvilla i högsta domstolen,

borde klagan upptagas av denna. Till domvilla har processlagberedningen

ansett böra hänföras varje grovt rättegångsfel av beskaffenhet att

kunna antagas hava inverkat på utgången.

Processlagberedningen har slutligen förordat, att den materiella resningsrätten

fortfarande handhades av högsta domstolen. En överflyttning av denna

rätt å annat organ, eventuellt Kungl. Majit i statsrådet eller särskild för

detta ändamål inrättad institution, har processlagberedningen ansett icke stå

i överensstämmelse med de konstitutionella grunder, å vilka vårt rättsväsende

vilade. Det nu anförda har processlagberedningen ock funnit äga tillämpning

å det förberedande resningsorgan, som förordats i motionen i ämnet till

1937 års riksdag. I motionen hade angivits som ett av huvudsyftena med

denna anordning, att den i viss mån skulle innefatta en motvikt mot högsta

domstolen. Processlagberedningen har uttalat, att i själva verket skulle härigenom

skapas en instans över högsta domstolen.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har processlagberedningen i

sitt förslag till rättegångsbalk upptagit i sjunde avdelningen under rubriken

Örn särskilda rättsmedel lagbestämmelserna i ämnet. Processlagberedningen

har därjämte i den speciella motiveringen till rättegångsbalken närmare uttalat

sig angående innebörden av de särskilda lagrummen i förenänmda avdelning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Inom justitiedepartementet hava därefter upprättats lagförslag i ämnet, i

stort sett överensstämmande med vad processlagberedningen förordat med de

jämkningar som betingas av bestämmelsernas inpassande i den nu gällande

rättegångsordningen.

Vid remitterandet den 31 mars 1939 till lagrådet av de upprättade förslagen

anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman, efter att

hava redogjort för de gällande bestämmelserna och framkomna reformförslag

bland annat följande.

^ Såsom av den föregående redogörelsen framgår äro gällande svensk rätts

stadganden rörande de särskilda rättsmedlen synnerligen knapphändiga och

delvis även oklara. Särskilt i fråga örn återbrytande av dom, i det följande

benämnt resning, lida gällande regler av ofullständighet såväl beträffande

de grunder, på vilka resning må beviljas, som ock i fråga om förfarandet vid

handläggning av dylika ärenden. I stor utsträckning hava dessa regler därför

måst kompletteras genom praxis. Frågan om en reform av hithörande bestämmelser

har, pa sätt i det föregående anförts, tidigare varit föremål för

behandling dels av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga,

som under 1935 avlämnat en promemoria med förslag till vissa ändrade

bestämmelser örn resning, och dels vid 1937 års riksdag i anledning av

en inom andra kammaren väckt motion.

Sedan processlagberedningen numera avlämnat sitt betänkande med förslag

till ny rättegångsbalk, synes tidpunkten vara inne att närmare överväga,

huruvida ej frågan om en reglering av de särskilda rättsmedlen bör utbrytas

ur sitt sammanhang med den allmänna rättegångsreformen och göras till

föremål för särskild lagstiftning. Det är visserligen tydligt, att spörsmålet om

dessa rättsmedel och den omfattning, i vilken de böra kunna anlitas, i viss

mån är beroende på utformningen av det ordinära förfarandet och de garantier

för rättssäkerheten, som detta förfarande erbjuder. Ofullständigheten

och otydligheten i gällande bestämmelser på detta viktiga område utgöra

emellertid en sådan brist i vårt rättegångsväsen, att den bör avhjälpas snarast

möjligt och utan avbidan på den tidpunkt, då en ny rättegångsordning kan

tiäda i kraft. Några hinder torde icke möta häremot ur vare sig principiell

eller praktisk synpunkt. Tillses bör naturligen, att åt bestämmelserna gives

en sadan utformning, att de icke komma i strid med de principer, som böra

gälla i en ny rättegångsordning.

De särskilda rättsmedel, som gällande lag upptager, äro återställande av

försutten tid, i lagen benämnt resning, samt återbrytande av dom. Lagens

terminologi överensstämmer emellertid ej med det allmänna språkbruket, enligt

vilket jämväl återbrytande av dom benämnes resning. I processlagberedningens

förslag brukas resning såsom beteckning för vad som i gällande lag

benämnes återbrytande av dom, medan för det rättsmedel, som för närvarande

i lagen benämnes resning, användes beteckningen återställande av försutten

tid. De sålunda föreslagna beteckningarna användas ock i det följande.

Beträffande de allmänna principer, som böra ligga till grund för en reglering

av de särskilda rättsmedlen, kan jag ansluta mig till processlagbered
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

9

ningens uttalanden. För de enskilda parterna är av största vikt, att den

regeln upprätthålles, att rättstvister, som blivit av domstol slutligen avgjorda,

icke kunna göras till föremål för förnyad rättegång. Utan att äga trygghet,

att ett slutligt avgörande ej kan när som helst rubbas, kunna de icke

inrätta sitt handlande efter det meddelade avgörandet, och den osäkerhet,

som härav bleve följden, komme att återverka även på andra än parterna.

En sådan osäkerhet skulle undergräva den allmänna tilliten till rättsskipningen.

Kravet på slutliga domstolsavgörandens orubblighet gör sig principiellt

gällande med avseende å såväl tvistemålen som brottmålen. Å andra

sidan är allmänt erkänt, att regeln härom icke kan under alla förhållanden

iakttagas. I särskilda fall måste möjlighet finnas till en ny behandling av

målet. Sådana fall äro exempelvis, då vid själva förfarandet viktiga processuella

regler åsidosatts eller då efter domens meddelande omständigheter

uppdagas, som komma avgörandet att framstå som materiellt oriktigt, eller

då en part av giltig anledning varit urståndsatt att inom föreskriven tid begagna

ett honom till buds stående rättsmedel mot domen. Av vikt är, att

i lagen tydligt angives, under vilka förutsättningar möjlighet finnes att få

en laga kraftvunnen dom hävd och målet upptaget till förnyad behandling.

Processlagberedningens förslag till lagstiftning på ifrågavarande område

synes ägnat att läggas till grund för en reform även under nuvarande rättegångsordning.

De i beredningens förslag upptagna bestämmelserna i ämnet

sammanhänga visserligen nära med den föreslagna anordningen av rättegångsförfarandet

i övrigt men torde efter vissa jämkningar kunna inpassas

i den gällande rättegångsordningen.

Beträffande resning, som på sätt förut nämnts motsvarar det nuvarande

återbrytande av dom, möter till en början spörsmålet, på vilka grunder sådan

bör kunna beviljas. Gällande lag intager härutinnan den ståndpunkten, att

för resning förutsättes, att den som söker resning företer nya skäl. Enligt

praxis åsyftas härmed icke rättsgrunder utan faktiska omständigheter eller

bevis, vilka kunna vara av betydelse för avgörande av den sak, som utgjort

föremål för prövning i domen. Att skälen skola vara nya innebär, att sökanden

icke förut haft vetskap om dem eller att han åtminstone ej förstått, vilken

betydelse för saken de ägde. Däremot kan en omprövning i extra ordinär

väg uteslutande på grundval av det tidigare i målet förebragta materialet,

alltså utan att nya skäl tillkommit, enligt gällande rätt icke äga rum. Såsom

resningsgrund kan sålunda icke åberopas att felaktig uppskattning av förebragt

bevisning eller oriktig lagtolkning eller rättstillämpning skulle ha förekommit.

1 det förut nämnda av särskilda sakkunniga år 1935 utarbetade förslaget

ävensom i det förslag, som motionsvis framlades vid 1937 års riksdag, åsyftades,

att resning skulle kunna beviljas även utan att några nya skäl tillkommit

och alltså i ändamål att erhålla en omprövning av målet allenast på det

tidigare förebragta materialet. Medan 1935 års förslag gällde allenast resning

i brottmål till den tilltalades förmån, avsåg 1937 års förslag såväl tvistemål

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

som brottmål. Enligt båda förslagen skulle en viss förprövning av resningsansökningen

äga rum av myndighet, som stöde utanför högsta domstolen.

I de över 1935 års förslag avgivna yttrandena av justitiekanslersämbetet

samt riksdagens justitieombudsman och militieombudsman avstyrktes, att

resningsmöjligheterna så utvidgades, att en omprövning av bevisningen kunde

ske även om nya skäl ej åberopades. Såsom skäl härför anfördes bland

annat, att en omprövning på redan föreliggande material skulle inkräkta på

den uppgift, som tillkomme det ordinära fullföljdsförfarandet, och rubba den

fasthet och stadga, som vore nödvändig i varje instansordning. Om en tilltalad

icke utnyttjade tillgängliga ordinära rättsmedel, syntes icke försvarligt

att bereda honom annan väg att få till stånd en omprövning. Av praktiska

skäl måste ock samhället draga en gräns för omprövningarna. Härvid erinrades

därom att i vårt land, i motsats till vad fallet vöre i en del andra länder,

även bevisfrågan finge dragas upp till högsta instans. Hade bevisningen

salunda prövats, funnes ingen sannolikhet, att en ny prövning på samma

material skulle leda till ett riktigare resultat. De brister, som vidlådde vårt

rättegångsväsen, vore av annan art och hänförde sig till de grundläggande

principerna för rättegångsförfarandet. Dessa brister avsåge bland annat

själva sättet för upptagande av bevismaterialet och en därav föranledd osäkerhet

i fråga om bevisprövningen. Vidgade möjligheter till resning kunde

icke förväntas i nämnvärd grad avhjälpa dessa brister. Jämväl i fråga örn

möjligheten att medgiva resning på grund av oriktig rättstillämpning intogo

justitiekanslern och riksdagens ombudsmän en avvisande ståndpunkt. Dock

borde, då domen vore grundad på uppenbart förbiseende eller misstag med

avseende å tillämpningen av gällande rätt, resning kunna beviljas.

Processlagberedningen bär, såsom av den föregående redogörelsen Damgar,

icke ansett sig kunna som allmän regel förorda, att frågor, som uteslutande

angå lagtolkning eller rättstillämpning, göras till föremål för omprövning

i extra ordinär ordning. Enligt beredningens förslag kunde mot ett

avgörande i rättsfrågan talan i regel fullföljas till högsta instans. Visserligen

kunde även i det ordinära förfarandet fall förekomma, då stor tvekan kunde

råda om den riktiga rättstillämpningen. En sådan tvekan vore emellertid

i viss mån förenad med all rättsskipning, och det vore uppenbart, att den icke

avlägsnades därigenom, att ett extra ordinärt förfarande anvisades. Särskilt

måste det väcka betänklighet, om syftet med ett sådant förfarande skulle

vara att genom inrättande av en särskild resningsinstans eller på annat mera

indirekt sätt påverka domstolarnas rättsskipning. Tydligen läge det ock

utanför resningsinstitutets uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt

rättsgrundsatser, som ej ägt tillämpning vid den tid, då domen meddelades,

utan först senare vunnit erkännande. Ett väsentligt annat förhållande förelåge

i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstillämpningen

blivit oriktig. Med hänsyn till rättsskipningens auktoritet borde en

uppenbart oriktig rättstillämpning kunna rättas även i extra ordinär

väg. Ej heller har beredningen ansett sig kunna biträda tanken på

en utvidgning av resningsinstitutet i den riktningen, att en omprövning av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

11

bevisningen skulle kunna medgivas även i sådana fall, då några nya omständigheter

eller bevis ej tillkommit. I detta hänseende framhöll beredningen,

att enligt beredningens förslag fullföljd ej blott av rättsfrågan utan även

av bevisfrågan i ordinär väg vore tillåten. På denna punkt avveke förslaget

från flera främmande processystem, i vilka såsom beträffande jurymål

bevisprövningen skedde i en enda instans. Beredningen erinrade vidare om

de garantier för bevisningens riktiga bedömande, som beredningens förslag

innehölle, och framhöll, att det vore i hög grad osannolikt, att några ytterligare

garantier i detta hänseende skulle kunna tillvägabringas genom en

omprövning i extra ordinär väg.

De skäl, som sålunda anförts mot tanken på att möjliggöra resning uteslutande

för omprövning av det redan förut i målet förebragta materialet,

synas i hög grad beaktansvärda. För en part, som är missnöjd med ett av

domstol träffat avgörande, ställer rättsordningen till förfogande ordinära

rättsmedel, genom vilka möjlighet beredes honom att få sin sak omprövad

i högre instans. Har parten utan giltigt skäl underlåtit att begagna den utväg

att få en förment oriktig dom omprövad, som det regelmässiga fullföljdsförfarandet

erbjuder, synes fog ej finnas för att medgiva honom att

anlita ett extra ordinärt rättsmedel. Härvid må särskilt framhållas att enligt

vår rätt, i motsats till vad fallet är inom flera främmande rättegångssystem,

fullföljd till högsta instans är i såväl tvistemål som brottmål tillåten

ej blott i fråga örn rättstillämpningen utan även beträffande bevisprövningen.

Uppenbarligen gör sig behovet av ett extra ordinärt rättsmedel för omprövning

av bevisningen starkare gällande i sådana fall, där såsom i jurymal

bevisprövningen sker i en enda instans. Genom att i mål, där saväl rättsfrågan

som bevisningen varit föremål för bedömande i högsta domstolen, tilllåta

resning för omprövning uteslutande av det redan förebragta materialet

skulle i själva verket tillskapas en ytterligare instans utöver de redan befintliga.

Av praktiska skäl måste dock någonstädes en gräns dragas för omprövningarna.

Jag finner mig fördenskull icke kunna tillstyrka en allmän

utvidgning av resningsinstitutet i sådan riktning, att resning skulle kunna

beviljas uteslutande för omprövning av det tidigare förebragta materialet

utan att några nya omständigheter eller bevis tillkommit. Däremot synas mig

starka skäl föreligga för att, såsom processlagberedningen förordat, öppna

möjlighet till resning i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag

rättstillämpningen blivit uppenbart felaktig.

Beträffande de grunder, som i övrigt böra kunna föranleda resning, kan

jag ansluta mig till processlagberedningens förslag. Såsom resningsgrund

bör sålunda till en början upptagas det förhållandet, att ledamot av rätten

eller där anställd tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare eller, såvitt

angår brottmål, åklagaren eller rättegångsbiträde med avseende å målet gjort

sig skyldig lill brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets

utgång. Vidare bör resning kunna beviljas, då ett i målet tidigare förebragt

bevis visat sig helt värdelöst, såsom då en åberopad skriftlig handling

varit falsk eller då part, som förelagts edgång, eller vittne eller sakkunnig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

avgivit falsk utsaga. Hit bör även hänföras det fall, att i målet anlitad tolk

vid fullgörande av sitt uppdrag avgivit falsk utsaga. Tydligt är, att ett visst

orsakssammanhang måste föreligga mellan den falska handlingen eller utsagan

samt den utgång malet fatt. Härutinnan synes ej böra fordras mera

än att handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången.

Då fråga är om resning i brottmål till men för den tilltalade böra i

viss man strängare fordringar uppställas. Härtill återkommer jag i det

följande.

Såsom grund för resning bör slutligen upptagas, att omständigheter eller

bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas. På sätt processlagberedningen

framhållit är verkan av de nytillkomna omständigheterna eller bevisen ej att

bedöma isolerad fran vad tidigare förekommit i målet. Den bevisning, som

redan prövats, kan vara av större eller mindre styrka. Är det förstnämnda

förhållandet, måste större krav ställas på den nya bevisningen, medan tilltron

till en mindre bindande bevisning kan rubbas även av i och för sig

ganska obetydliga omständigheter. Som resningsgrund bör kunna åberopas

varje förhållande av faktisk natur, som är ägnat att påverka domarens uppfattning

i bevisfrågan. I fråga om resning i tvistemål liksom i brottmål till

den tilltalades nackdel synes böra krävas, att sannolikhet föreligger, att

därest de nya omständigheterna eller bevisen förebragts i målet, detta skulle

erhållit en annan utgång. Då fråga är örn resning i brottmål till den tilltalades

förmån torde emellertid, såsom processlagberedningen anfört, denna

fordran ej böra under alla förhållanden strängt upprätthållas. I detta fall

synes möjlighet böra öppnas att medgiva resning, även då de nya omständigheterna

eller bevisen icke äro av den styrka, att deras förebringande sannolikt

skulle hava föranlett annan utgång av målet, men de likväl äro ägnade

att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till det brott, för vilket han

dömts. Vid bedömandet av resningsfrågan torde även böra beaktas exempelvis

ett sadant förhållande som att i de domstolar, där målet behandlats,

betydande meningsskiljaktigheter förelegat. Hänsyn bör ock tagas till

beskaffenheten av det brott, för vilket den tilltalade dömts. Såsom beredningen

framhållit kan en dylik vidgad resningsmöjlighet vara av betydelse

särskilt i grova brottmål.

Jämväl i ett annat hänseende torde beträffande villkoren för resning på

grund av nya omständigheter eller bevis viss skillnad böra göras mellan å

ena sidan resning i tvistemål och i brottmål till den tilltalades nackdel och,

å den andra, resning i brottmål till den tilltalades förmån. I tvistemål bör

på parterna ställas det anspråket, att de i rättegången framlägga alla omständigheter

och bevis, som äro av betydelse för avgörandet och varom de

äga kännedom. Part bör icke erhålla tillfälle att genom ny rättegång upphjälpa

det bristfälliga sätt, på vilket han utfört sin talan. Detsamma bör

gälla i fråga örn åklagare och målsägande i brottmål. Såsom villkor för resning

i tvistemål och i brottmål till den tilltalades nackdel bör därför uppställas,

att parten gör sannolikt, att han icke före domens meddelande eller

genom fullföljande av talan i vanlig ordning kunnat göra gällande de lill

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

13

grund för resningsansökan åberopade omständigheterna eller bevisen eller att

han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Någon motsvarande inskränkning

i rätten att söka resning torde däremot icke böra gälla beträffande

resning i brottmål till den tilltalades förmån, särskilt med hänsyn till att

någon bevisskyldighet principiellt icke åligger den tilltalade.

Beträffande återupptagande till den tilltalades nackdel av rättskraftigt avgjorda

brottmål erbjuder, såsom förut omnämnts, gällande rätt, vid sidan

av resning, en förenklad möjlighet genom bestämmelserna i 17 kap. 32 §

rättegångsbalken. På sätt framhållits av processlagberedningen torde nämnda

bestämmelser icke innefatta någon begränsning i högsta domstolens befogenhet

att medgiva resning; samma uppfattning har ock uttalats av

processkommissionen. Det synes mindre lämpligt att vid sidan av varandra

finnas två olika möjligheter till återupptagande av brottmål till den

tilltalades nackdel. Sättet för dylikt återupptagande bör vara detsamma som

gäller beträffande andra mål. I samband med regleringen av resningsinstitutet

torde därför 17 kap. 32 § rättegångsbalken böra upphävas; resning bör

sålunda utgöra den enda möjligheten att få ett brottmål återupptaget till den

tilltalades nackdel.

Med hänsyn till den nutida uppfattningen örn den tilltalades ställning och

det berättigade i hans anspråk på att endast då starka samhälleliga skäl göra

sig gällande bliva underkastad ny rättegång örn en avgjord sak böra i vissa

avseenden strängare förutsättningar uppställas för resning till hans nackdel.

Sålunda torde det förhållandet, att domen grundats på uppenbart oriktig

rättstillämpning, icke böra föranleda resning; för sådant fall synes allenast

den ordinära fullföljden böra stå åklagaren eller målsäganden till buds. I

övrigt böra visserligen enahanda omständigheter, som utgöra resningsgrund

i andra mål, kunna åberopas till stöd för resning till den tilltalades nackdel,

men vissa inskränkningar synas härvid påkallade. Sålunda bör brottsligt

förfarande med avseende å målet av domare eller vid rätten anställd

tjänsteman eller åklagare, ombud, ställföreträdare eller rättegångsbiträde

icke kunna föranleda resning, med mindre förfarandet kan antagas hava

medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts under väsentligt

mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas. Enahanda begränsning

bör göras, då såsom resningsgrund åberopas, att ett i målet förebragt

bevis varit falskt. Vad angår de fall, då nya omständigheter eller bevis

åberopas, torde resning överhuvud icke böra kunna förekomma beträffande

lindrigare brott utan allenast, om brottet är så allvarligt, att samhällets

krav på ett rättmätigt straff framträder med större styrka. I sådant avseende

synes böra fordras, att straffarbete kan följa å brottet. Det bör vidare

förutsättas, att de nya omständigheterna eller bevisen sannolikt skulle hava

lett till att den tilltalade dömts för brottet eller att detta hänförts under väsentligt

strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. Såsom villkor för

resning till den tilltalades nackdel på grund av nya omständigheter eller

bevis bör, på sätt förut sagts, liksom i tvistemål stadgas att den part, som

söker resning, gör sannolikt, att lian icke vid den rätt, som meddelat domen,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheterna eller bevisen

eller att han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

Befogenhet att medgiva resning tillkommer enligt gällande rätt allenast

Konungen. Denna befogenhet utövas jämlikt § 18 l:o regeringsformen av

högsta domstolen med undantag för sådana mål, som tillhöra regeringsrättens

prövning. Varken processkommissionen eller tidigare förslag i fråga

örn rättegångsväsendets ombildning ifrågasatte någon ändring härutinnan.

Enligt 1935 års sakkunnigförslag skulle hittills gällande ordning bibehållas;

dock skulle resningsansökningar i brottmål i vissa fall underkastas en förprövning

av justitiekanslern, justitieombudsmannen eller militieombudsmannen.

Jämväl i det förslag, som 1937 framlades inom riksdagen, bibehölls

högsta domstolen som beslutande instans i resningsfrågor; detta förslag innebar

emellertid en väsentlig inskränkning i högsta domstolens fria prövningsrätt.

Enligt förslaget skulle frågor angående resning upptagas till förberedande

handläggning av en särskild nämnd, bestående av fem av Kungl. Majit för

viss tid utsedda ledamöter, av vilka tre antingen skulle vara innehavare av

professur i privaträtt, straffrätt eller processrätt vid någon av de juridiska

fakulteterna eller ock tillhöra Sveriges advokatsamfund. Minst en av ledamöterna

skulle vara professor vid sådan fakultet och minst en av dem

skulle tillhöra advokatsamfundet; återstående två ledamöter skulle icke innehava

befattning i statens tjänst. Efter begäran av part skulle nämnden äga

att hos högsta domstolen göra ansökan om resning; bifall till sådan ansökan

finge ej vägras med mindre synnerliga och av högsta domstolen bestämt angivna

skäl däremot vöre. Enligt processlagberedningens förslag skall resningsrätten

fortfarande handhavas av högsta domstolen. Beredningen framhåller,

att en överflyttning av denna rätt å annat organ, eventuellt å Kungl.

Majit i statsrådet eller särskild för detta ändamål inrättad institution, icke

torde stå i överensstämmelse med de konstitutionella grunder, å vilka vårt

rättsväsende vilar; detta syntes ock äga tillämpning å det förberedande

resningsorgan, som förordats i den förutnämnda motionen vid 1937 års

riksdag.

Även frånsett de betänkligheter, som på sätt processlagberedningen framhållit

möta mot ett överflyttande av prövningsrätten i resningsfrågor å annat

organ än högsta domstolen, må framhållas, att genomförandet av en förändring

härutinnan skulle förutsätta ändringar i regeringsformen. Detta synes

även vara fallet, därest såsom föreslogs vid 1937 års riksdag genom inrättandet

av ett särskilt organ för förberedande prövning av resningsfrågor

högsta domstolens fria prövningsrätt i dylika frågor skulle begränsas. Då

syftet med den nu ifrågasatta lagstiftningen är att i avbidan på den allmänna

rättegångsreformen åstadkomma en provisorisk reglering av de särskilda

rättsmedlen, följer redan härav, att lagstiftningen bör utformas på sådant

sätt, att för dess genomförande några grundlagsändringar icke bliva erforderliga.

Prövningen av frågor angående resning bör sålunda alltjämt ankomma

på högsta domstolen. Emellertid synes kunna ifrågasättas att meddela vissa

särskilda bestämmelser rörande högsta domstolens sammansättning vid be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

15

handling av dylika frågor. Elt önskemål, som stundom framkommit, är att

då ansökan om resning avser en av högsta domstolen meddelad dom, de

ledamöter, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej böra deltaga i resningsfrågans

prövning till förekommande av den uppfattningen, att de därvid

skulle kunna låta sig påverkas av den mening de förut haft i saken. Det

synes därför lämpligt att i förevarande sammanhang som regel föreskriva,

att högsta domstolens beslut rörande resning i nu antydda fall skall fattas

av ledamöter, som ej deltagit i den dom resningsansökan avser. Bestämmelser

i sådant syfte torde lämpligen kunna upptagas i lagen den 14 maj

1915 angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

Liksom för närvarande bör möjlighet finnas för den som av giltig anledning

hindrats att iakttaga en processuell frist att genom särskilt rättsmedel

få den försuttna tiden återställd. Även i fråga örn detta rättsmedel, vilket

torde böra benämnas återställande av försutten tid, bör i enlighet med processlagberedningens

förslag beslutanderätten tillkomma högsta domstolen.

Såsom tidigare framhållits medgives allmänt i främmande lagstiftningar

återupptagande av ett genom laga kraftvunnen dom avgjort mål på den

grund, att rättegångsfel förekommit vid målets behandling. Huruvida enligt

svensk rätt resning kan erhållas på grund av rättegångsfel, är icke uttryckligen

angivet i lagen. I praxis torde dock hava förekommit, att resning medgivits

i dylika fall; jämväl återställande av försutten tid har stundom kommit

till användning, då rättegångsfel förelupit. För ett särskilt fall kunna

vissa omständigheter med avseende å rättegången giva anledning till ny

prövning av ett genom laga kraftvunnen dom avgjort mål. I 25 kap. 10 §

rättegångsbalken stadgas, att örn i underrätt någon dömes ohörd eller där

fälles sådant utslag att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång,

han äger att inom ett år från det utslaget blev honom kunnigt söka ändring

däri hos hovrätten genom besvär (s. k. nullitetsbesvär). Enligt 30 kap.

38 § samma balk gäller motsvarande regel i fråga örn klagan över utslag,

som meddelats av hovrätt. Till sin karaktär äro nullitetsbesvär ett extra

ordinärt rättsmedel, ehuru de i lagen behandlats såsom en art av det ordinära

rättsmedlet besvär.

Någon tvekan torde icke kunna råda därom, att då rättegångsfel av allvarligare

art förelupit, möjlighet bör finnas att få ett laga kraftvunnet avgörande

underkastat ny prövning. Rättegången saknar här den garanti för

rättssäkerhet, som lagen själv uppställt. Enligt processlagberedningens förslag

har för nu avsedda fall anordnats ett särskilt rättsmedel, benämnt besvär

över domvilla, vid sidan av resningsinstitutet; sistnämnda institut erhåller

på detta sätt en naturlig avgränsning till de fall, då ett återupptagande

sker på materiella grunder. Den sålunda föreslagna anordningen synes innebära

en tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål och torde utan

olägenhet kunna inpassas i gällande rättegångsordning. Klagan över dom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

Utskottet.

villa bär sålunda i huvudsak ordnas efter samma grunder som gälla för det

ordinära rättsmedlet besvär. Föreligger domvilla i lägre instans, bör klagan

däröver föras i närmast högre instans; klagan över domvilla i högsta domstolen

bör upptagas av högsta domstolen. Av enahanda skäl, som anförts

beträffande resning, bör, då besvär över domvilla avse dom eller beslut, som

meddelats av högsta domstolen, i prövningen av besvären i regel ej få deltaga

ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet.»

I anledning av att den nya lagen om särskilda rättsmedel föreslogs skola

träda i kraft den 1 juli 1939 ifrågasatte lagrådet huruvida icke, med hänsyn

till den korta tid som återstode, dagen för ikraftträdandet borde framflyttas

till en senare tidpunkt. Departementschefen har emellertid, under framhållande

av att några mera väsentliga olägenheter av förslagets bestämmelse

om dagen för ikraftträdandet icke syntes vara att befara, ansett sig sakna

anledning att föreslå någon ändring härutinnan. I anledning av erinringar

som lagrådet i övrigt framställt mot de remitterade förslagen hava erforderliga

ändringar vidtagits i lagförslagen.

Med de i propositionen framlagda förslagen avses att införa nya regler örn

de särskilda rättsmedlen, omfattande resning, återställande av försutten tid

och besvär över domvilla. Förslagen överensstämma i huvudsak med vad

processlagberedningen förordat i sitt betänkande med förslag till rättegångsbalk.

Till departementschefens uttalande, att processlagberedningens förslag

till lagstiftning på ifrågavarande område synes ägnat att läggas till grund

för en reform även under nuvarande rättegångsordning, kan utskottet ansluta

sig. Då de av beredningen förordade bestämmelserna nära sammanhänga

med det av beredningen föreslagna ordinära rättegångsförfarandet,

hava naturligen sådana jämkningar måst vidtagas, som äro nödvändiga för

bestämmelsernas inpassande i den nu gällande rättegångsordningen. Dessa

jämkningar äro emellertid huvudsakligen av formell natur och rubba icke

grunderna för anordningen av de särskilda rättsmedlen.

Vad angår de grunder, på vilka resning må kunna beviljas, upptager förslaget

i första hand det förhållandet, att ledamot av rätten eller annan, som

tagit befattning med målet, gjort sig skyldig till brottsligt förfarande samt

att i målet åberopat skriftligt bevis varit falskt eller att falsk utsaga avgivits

av part under menedsansvar, vittne, sakkunnig eller tolk. Att med hänsyn

till beskaffenheten av dessa resningsgrunder strängare krav på orsakssammanhanget

mellan den förelupna oriktigheten och målets utgång icke böra

uppställas än att det angivna förfarandet kan antagas hava inverkat på målets

utgång, synes icke kunna vara föremål för delade meningar.

Beträffande frågan, huruvida resning bör kunna beviljas uteslutande i

syfte att erhålla en omprövning av det redan tidigare i målet förebragta bevismaterialet,

har departementschefen, i anslutning till vad processlagberedningen

framhållit, funnit sig icke kunna tillstyrka en utvidgning i antydd

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

17

riktning av resningsinstitutet. Särskilt med hänsyn till att i vår rätt fullföljd

av bevisfrågan till högsta instans är tillåten i ordinär väg, finner sig

utskottet böra godtaga förslaget i denna del. För resning i nu antydda fall

bör sålunda förutsättas att sökanden kan förebringa omständigheter eller

bevis, som ej tidigare åberopats. Såsom i propositionen framhållits bör vidare

för resning fordras, att sannolikhet föreligger att, därest de nya omständigheterna

eller bevisen förebragts i rättegången, målet skulle hava erhållit

en annan utgång. Då fråga är om resning i brottmål till den tilltalades

förmån, skall emellertid enligt förslaget detta krav icke under alla förhållanden

strängt upprätthållas. Möjlighet att erhålla resning har i sådana

fall medgivits icke blott då dylik sannolikhet föreligger utan även eljest då

med hänsyn till de åberopade omständigheterna eller bevisen och vad i övrigt

förekommer synnerliga skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade

förövat det brott för vilket han dömts, prövas ånyo. Syftet härmed är att

möjliggöra resning redan då de nya omständigheterna eller bevisen äro

ägnade att framkalla tvivelsmål örn den tilltalades skuld till brottet. Departementschefen

har framhållit, att vid bedömandet av resningsfrågan även

bör beaktas ett sådant förhållande som att i de domstolar, där målet behandlats,

betydande meningsskiljaktigheter förelegat, varjämte hänsyn bör

tagas till beskaffenheten av det brott för vilket den tilltalade dömts; särskilt

i grova brottmål kunde en dylik vidgad resningsmöjlighet vara av betydelse.

Med det i lagtexten förekommande uttrycket »vad i övrigt förekommer»

åsyftas uppenbarligen allenast omständigheter som hänföra sig

till själva resningsärendet och målets tidigare behandling. Jämväl i detta

hänseende kan utskottet ansluta sig till förslaget.

Enligt gällande rätt kan fel i den rättstillämpning, som ligger lill grund

för domen, icke åberopas som resningsskäl. Processlagberedningen har i

sitt betänkande framhållit, att oriktig rättstillämpning i regel icke borde

kunna åberopas som resningsgrund och till stöd härför framhållit bland

annat, att tvekan rörande den riktiga rättstillämpningen i viss män vore

förenad med all rättsskipning och att det vore uppenbart, att den icke avlägsnades

därigenom att ett extra ordinärt förfarande anvisades. Enligt beredningens

uppfattning läge det ock utanför resningsinstitutets uppgift att

bereda tillfälle till en omprövning enligt rättsgrundsatser, som ej ägt tilllämpning

vid den tid, då domen meddelades, utan först senare vunnit erkännande.

Ett väsentligt annat förhållande förelåge emellertid enligt beredningen

i sådana fall, då på grund av förbiseende eller misstag rättstilllämpningen

blivit oriktig, och beredningen har därför icke ansett sig böra

göra den ovan antydda regeln helt undantagslös utan i detta hänseende föreslagit,

att en uppenbart oriktig rättstillämpning borde kunna rättas även i

extra ordinär väg. Såsom exempel härpå anför beredningen vid 1 § som behandlar

resning i tvistemål, att domstolen förbisett eller uppenbart misstolkat

en gällande lagbestämmelse, att domstolen tillämpat ny lag, som i det

föreliggande fallet ej är tillämplig, i stället för gammal eller omvänt. Departementschefen

har biträtt den av beredningen sålunda föreslagna utvidg
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 samt. lavd. Nr 46. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

ningen av resningsinstitutet. I motiveringen till 2 § i det nu föreliggande

lagförslaget har departementschefen såsom exempel på fall, som åsyftades

med den ifrågavarande resningsgrunden, anfört att iterationsstraff felaktigt

ådömts, att oriktig tillämpning av strafflagens konkurrensregler lett till

högre straff än som bort ådömas, att ny lag tillämpats i stället för gammal,

som bort gälla, eller omvänt, att strafflatituden i åberopat lagrum överskridits

eller att straff ådömts, ehuru preskription inträtt.

Utskottet har hyst viss tvekan huruvida icke den av departementschefen

gjorda exemplifieringen kan giva anledning till en något för snäv tolkning

av lagbestämmelserna, i det att ifrågavarande resningsgrund endast skulle

kunna tillämpas i sådana fall, då oriktigheten i rättstillämpningen berott av

att förbiseende eller misstag uppenbart föreligger. Enligt utskottets mening

bör ifrågavarande resningsgrund kunna åberopas även i fråga örn en rättstillämpning

som — ehuru den icke innefattar ett uppenbart förbiseende eller

misstag — dock vid resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstår

som oriktig. Under nu antydda förutsättningar bör alltså även en misstolkning

av en lagbestämmelse kunna åberopas som resningsgrund. Då emellertid

den av utskottet sålunda uttalade uppfattningen torde vara väl förenlig

med den avfattning som lagtexten erhållit i propositionen, har utskottet

icke ansett sig böra härutinnan framställa någon erinran.

I 4 § av förslaget till lag om särskilda rättsmedel stadgas, att resning ej

må sökas av annan åklagare än i 30 kap. 6 § 3 mom. rättegångsbalken avses.

Enligt numera tillämpad rättspraxis anses åklagare behörig att söka

resning även till den tilltalades förmån. Uppenbarligen innebär förslaget

icke någon avvikelse härifrån.

Tidpunkten för ikraftträdandet av den nya lagen om särskilda rättsmedel

har föreslagits till den 1 juli 1939. Med hänsyn till den korta tid som återstår

till nämnda dag och då det för övrigt synes lämpligast att en lag av

denna karaktär träder i kraft vid ett årsskifte, har utskottet ansett sig böra

föreslå, att dagen för ikraftträdandet framflyttas till den 1 januari 1940.

Härav föranledes motsvarande ändring i övriga i propositionen framlagda

lagförslag.

I lagen angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar

föreslås den ändring att, då avdelning behandlar ansökan örn resning

eller besvär över domvilla i något av högsta domstolen avgjort mål eller

ärende, ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej må tjänstgöra på

avdelningen, örn domfört antal ledamöter ändå är att tillgå. Däremot meddelas

icke någon föreskrift hur domstolen skall vara sammansatt när, efter

beslut om resning i ett av högsta domstolen avdömt mål, själva målet ånyo

förekommer till avgörande i domstolen. Det synes emellertid i vissa fall vara

lämpligt att vid målets förnyade upptagande de ledamöter som tidigare

tjänstgjort vid dess första avdömande icke deltaga i handläggningen, och

det torde kunna förutsättas att, när skäl därtill äro, hänsyn tages härtill

vid uppkommen fråga om domstolens sammansättning vid själva målets

prövning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

19

Utöver vad sålunda anförts har utskottet vid sin granskning icke funnit

anledning till erinran mot de framlagda förslagen. Utskottet får därför

hemställa,

att riksdagen, nied förklarande att riksdagen funnit viss

ändring böra vidtagas i de genom förevarande proposition

framlagda lagförslagen, måtte för sin del antaga följande

förslag till

/Kungl. Maj.ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

i) Lag

om särskilda rättsmedel.

Härigenom förordnas som följer:

Om resning.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna

resning beviljas,

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller rättegångsfullmäktig

eller ställföreträdare för part med avseende å målet gjort sig skyldig

till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller örn part

under menedsansvar eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga

samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller

genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset

eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2 §•

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade

resning i ansvarsfrågan beviljas,

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller

rättegångsfullmäktig eller ställföreträdare för part eller rättegångsbiträde

med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antagas

hava inverkat på målets utgång;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om vittne,

sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan

kan antagas hava inverkat på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts

eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats

eller ock med hänsyn till vad salunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga

skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket

han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

3 §•

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade resning

i ansvarsfrågan beviljas,

1. örn sadant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat eller utsaga,

som avgivits av den tilltalade under menedsansvar, varit falsk och detta kan

antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts

under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. örn å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som ej

tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava

lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt

strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom

fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller

han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §■

Vill någon söka resning, skall han hos Konungen göra skriftlig ansökan

därom. Resning må ej sökas av annan åklagare än i 30 kap. 6 § 3 inom.

rättegångsbalken sägs.

Ansökan om resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §

första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå

ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,

ma tiden räknas fran den dag, då dom däröver vann laga kraft. Resning i

tvistemål på grund av förhållande, som''avses i 1 § första stycket 4, skall

sökas inom sex månader från den dag, då domen vann laga kraft.

5 §•

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

21

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §

första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten

eller beviset ej åberopats i rättegången.

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis

sökanden åberopar.

6 §•

Avvisas ej resningsansökan, skall motparten höras däröver på sätt i rättegångsbalken

är stadgat om besvär, som anförts hos Konungen. Finnes ansökan

ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

När skäl äro därtill, må förordnas, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare

åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §•

Beviljas resning, förordnar Konungen, att målet skall ånyo upptagas av den

rätt, som sist dömt i målet; dock äger Konungen, då resning beviljas i tvistemål

eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes uppenbar,

omedelbart ändra domen.

Skall målet återupptagas av underrätt och uteblir sökanden från det rättegångstillfälle,

till vilket målet efter resningen först utsättes, vare resningen

förfallen; uteblir motparten, må målet företagas utan hinder därav. I kallelse

skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga om

åklagare.

8 §•

Avser dom i brottmål icke ansvar, gälle beträffande resning i målet vad

om resning i tvistemål är stadgat. Är i brottmål, som rör ansvar, även fråga

örn skadestånd eller annat dylikt anspråk, skall ock målet i denna del anses

som tvistemål; beviljas resning i ansvarsfrågan, må dock utan hinder av

vad örn resning i tvistemål är föreskrivet resning samtidigt beviljas även i

målet i övrigt.

9 §•

Vad i 1—8 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning beträffande

annat rättens beslut.

Örn återställande av försutten tid.

10 §.

Har någon försuttit laga tid för fullföljande eller bevakande av talan eller

för sökande av återvinning eller för vidtagande av annan åtgärd i rättegång

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj-.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

och förelåg för hans underlåtenhet laga förfall, som han icke kunde i rätt tid

anmäla, må på ansökan av honom den försuttna tiden återställas.

H §•

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,

sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år från den dag, då tiden utgick,

hos Konungen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, åge vad i 5 och 6 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning.

Örn besvär över domvilla.

12 §.

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen

rör, på grund av domvilla undanröjas,

1. om målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid

fullföljd högre rätt haft att självmant beakta;

2. om rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller

fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider

förfång; eller

4. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas

hava inverkat på målets utgång.

13 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall han till den rätt, där talan mot

domen skolat fullföljas, eller, om fullföljd ej kunnat äga rum, till Konungen

ingiva besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom sex månader från den dag, då domen vann laga

kraft. I fall, som avses i 12 § 3, åge dock klagande, som erhållit kännedom

örn domen först efter det denna vunnit laga kraft, föra besvär inom samma

tid efter det sådan kännedom vunnits.

14 §.

Om besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant

ärende äge i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat örn besvär motsvarande

tillämpning; beträffande besvär, som skola föras omedelbart hos

Konungen, gälle dock ej vad i 30 kap. rättegångsbalken är stadgat om nedsättning

av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning

eller om inskränkning i parts rätt att fullfölja talan.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskrives,

vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

23

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig

eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny

handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

15 §.

Vad i 12—14 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning beträffande

annat rättens beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 ja1939.

nuari 1940.

Genom lagen upphävas 17 kap. 32 §, 25 kap. 10 §, 30 kap. 38 § och 31

kap. rättegångsbalken. Har före lagens ikraftträdande fråga, som avses i

17 kap. 32 § rättegångsbalken, väckts i hovrätt, skall med avseende därå

äldre lag fortfarande gälla.

Vad i 25 kap. 10 § och 30 kap. 38

§ rättegångsbalken är stadgat om tid,

inom vilken besvär må föras, skall

fortfarande äga tillämpning i fråga

om besvärstid, som börjat löpa före

lagens ikraftträdande. Skall i annat

fall än nu sagts enligt denna lag ansökan

göras eller besvär föras inom

viss tid, må denna ej räknas från tidigare

dag än den 1 juli 1939.

Vad i 25 kap. 10 § och 30 kap.

38 § rättegångsbalken är stadgat om

tid, inom vilken besvär må föras, skall

fortfarande äga tillämpning i fråga

om besvärstid, som börjat löpa före

lagens ikraftträdande. Skall i annat

fall än nu sagts enligt denna lag ansökan

göras eller besvär föras inom

viss tid, må denna ej räknas från tidigare

dag än den 1 januari 1940.

2) Lag

om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

49 §.

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt örn återvinning enligt

12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt lagen om särskilda rättsmedel

på grund av domvilla anfört besvär över dom, som eljest bör såsom

laga kraftvunnen anses, gånge utan hinder därav domen i verkställighet såsom

laga kraftvunnen, såvitt ej rätten, där talan är anhängig, annorledes

förordnar.

Verkställighet av----till efterrättelse.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ej må ansökan om resning eller återställande av försutten tid eller beslut,

varigenom sådan ansökan beviljats, hindra doms fullbordan, såvitt ej

Konungen i anledning av ansökan annorledes förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1939. Har före nämnda dag ogillande

av dom yrkats enligt 25 kap. 10

§ eller 30 kap. 38 § rättegångsbalken,

skall dock äldre lag fortfarande gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1940. Har före nämnda dag

ogillande av dom yrkats enligt 25

kap. 10 § eller 30 kap. 38 § rättegångsbalken,

skall dock äldre lag

fortfarande gälla.

3) Lag

om ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl. Maj:ts

högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 6 §§ lagen den 14 maj 1915 angående

Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar skola betecknas

såsom 6 och 7 §§, dels ock att i lagen skall med nedan angivna lydelse upptagas

en ny med 5 betecknad paragraf:

5 §•

Då avdelning behandlar ansökan örn resning eller besvär över domvilla i

något av högsta domstolen avgjort mål eller ärende, må ej ledamot, som

deltagit i det tidigare avgörandet, tjänstgöra på avdelningen, örn domfört antal

ledamöter ändå är att tillgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 ja1939.

nuari 1940.

Stockholm den 1 juni 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Eskhult, Branting,

Ewerlöf, Karl Karlsson, Gärde och Karl Johan Olsson;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Olsson i Mellerud, Gezelius, Lundstedt,

Larsson i Hede, Lindberg i Stockholm och Gustafsson i Lekåsa.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 46.

25

Särskilda yttranden

dels av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Bergquist, Gezelius och Larsson

i Hede, vilka anfört:

»Förevarande proposition har avlämnats till riksdagen först den 16 maj

1939 och motionstiden i anledning av densamma utgick den 30 i samma

månad. Med hänsyn till den synnerligen knappa tid, som sålunda står

riksdagen till buds för granskning av de i propositionen innefattade betydelsefulla

lagförslagen, och då enligt vår mening ärendet — vars framläggande

icke föranletts av någon under riksdagen inträffad händelse — ej

är av den brådskande natur, att riksdagen det oaktat har anledning att ingå

i saklig prövning av detsamma, hava vi yrkat att utskottet skulle föreslå

riksdagen att lämna propositionen utan bifall. Då detta vårt yrkande icke

vunnit bifall inom utskottet, hava vi emellertid funnit oss böra deltaga i

granskningen av lagförslagen.»

dels ock av herrar Branting och Lundstedt, vilka anfört:

»Vi skulle, örn förslag därom förelegat, hava givit vår anslutning till en

sådan konstruktion av resningsinstitutet, att ansökning om resning skall

prövas av en instans, som till sin sammansättning icke är identisk myndighet

med högsta domstolen. Som bekant har en sådan anordning nyligen införts

i Danmark. Då emellertid något förslag av sådan art icke föreligger och

det nu framlagda förslaget enligt vår mening medför värdefulla förbättringar,

hava vi velat tillstyrka bifall härtill utan att dock därmed vilja hava

sagt, att den föreslagna konstruktionen innefattar den bästa lösningen.»

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 9 sami. 1 avd. Nr 10.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:419 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 8: o) lagen den 26 maj 1909 s. 4 i texten