Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. Första lagutskottet Ilar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 21 i första kammaren av herr Roos och nr 49 i andra kammaren av herr Bergquist.

1939-02-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:7, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. Första lagutskottet Ilar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 21 i första kammaren av herr Roos och nr 49 i andra kammaren av herr Bergquist.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

11

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1939 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser

rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri

rättegång.

Första lagutskottet Ilar till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 21 i första kammaren av herr Roos

och nr 49 i andra kammaren av herr Bergquist. I motionerna, vilka äro

likalydande, anhålles, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning örn ändrade bestämmelser

rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Av motiveringen

till motionärernas hemställan framgår att denna åsyftar ersättning till

biträde vid rättegång i överrätt.

Lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång behandlar i en första avdelning

fri rättegång vid underrätt. Enligt 1 § i lagen må på vissa villkor fri rättegång

vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt

första domstol i jorddelningsmål och i vattenmål beviljas den, som icke äger

tillgång till gäldande av de med rättegången förenade kostnader eller efter

deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande

av honom åliggande underhållsskyldighet. Förmånen av fri rättegång

kan innefatta bland annat rätt att på det allmännas bekostnad erhålla

biträde i rättegången. Enligt 5 § må sålunda, om part som beviljats fri rättegång

finnes icke kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller

eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen vid talans

anhängiggörande eller utförande, lämplig person förordnas att därvid biträda

honom. Sålunda förordnat biträde erhåller ersättning av allmänna

medel.

I en andra avdelning i lagen upptagas bestämmelser om fri rättegång i hovrätt

och hos Konungen. Enligt 10 § första stycket är part som vid underrätt

åtnjutit fri rättegång som regel berättigad att då målet fullföljes till hovrätten

jämväl därstädes åtnjuta förmånen av fri rättegång. Medellös part äger

ock eljest i hovrätten komma i åtnjutande av fri rättegång. Förmånen av

fri rättegång i hovrätt innefattar emellertid icke i och för sig rätt till biträde

på det allmännas bekostnad. Härutinnan stadgas i 10 § andra stycket att,

där hovrätt i allo eller i huvudsakliga delar bifaller ändringssökande av part,

som i hovrätten åtnjuter fri rättegång, hovrätten må på partens begäran i

det slutliga utslaget tillerkänna biträde, som parten anlitat för rättegången

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

därstädes, ersättning av allmänna medel. Enligt en år 1936 i samband med

tillkomsten av bestämmelserna rörande utsträckt användning av muntliga

förhör i hovrätt i 10 g vidtagen lagändring kan tilltalad, som i hovrätt åtnjuter

fri rättegång, i viss utsträckning erhålla ersättning för sin personliga

inställelse vid muntligt förhör i hovrätten; bestämmelse härom upptages i

tredje stycket av 10 §. Bestämmelserna i 10 § äga, med undantag av nyssnämnda

stadgande i tredje stycket, enligt 11 § motsvarande tillämpning i

fråga om mål som 1’ullföljes hos Konungen.

Ovannämnda bestämmelser rörande parts rätt att vid rättegång i hovrätt

och hos Konungen erhålla biträde på det allmännas bekostnad hava gällt

oförändrade sedan tillkomsten av 1919 års lag. Denna lag överensstämde i

det stora hela med ett den 31 december 1917 av särskilda sakkunniga avlämnat

betänkande med förslag till lag om fri rättegång jämte tillhörande författningsförslag.

1 betänkandet anfördes i förevarande fråga bland annat

följande:

I sådana mål, i vilka den fattiga parten vunnit i underrätten och alltså har

att utföra svarandetalan i hovrätten, synes det mindre än annars behövligt,

att advokat särskilt förordnas att biträda parten. Har han haft advokatbiträde

redan i underrätten, torde han kunna påräkna biträde av samme advokat

i hovrätten, och i annat fall lär det icke möta någon svårighet för honom

att genom närmaste rättshjälpskontor eller eventuellt rättshjälpskontoret i

hovrättsstaden få sin svarandetalan bevakad. Och även annan advokathjälp

torde i ett dylikt fall med lätthet kunna anskaffas med hänsyn till sannolikheten

för att hovrätten fastställer det överklagade utslaget, därvid svaranden

ju städse tillerkännes ersättning för sina kostnader i hovrätten, jämväl omfattande

advokatarvodet.

Vad vidare angår sådana mål, där den fattiga parten redan i underrätten

haft av det allmänna bekostat rättegångsbiträde, men icke desto mindre tappat,

torde man kunna förvänta, att advokaten, om det finnes någon större

utsikt att vinna ändring, skall vara parten behjälplig med målets fullföljande,

örn lagen blott ställer i utsikt, att advokaten skall få sina kostnader täckta,

därest han vinner ändring i underrättens utslag. Icke heller här lär man

alltså behöva slå in på den mycket svår genomför bara anordningen att på

förhand förordna advokat att biträda part vid målets fullföljande. Däremot

leder nyssnämnda synpunkt till att man bör, såsom i förslaget skett, bereda

möjlighet för vinnande fattig parts advokat att erhålla ersättning av allmänna

medel, när ersättningsskyldighet ej ålägges motparten.

Beträffande slutligen mål, i vilka den fattiga parten i underrätten ej haft

rättegångsbiträde och i utslaget tappat, ställer sig saken i viss mån annorlunda.

Att parten förlorat i underrätten kan ju just hava berott därpå, att

han i avsaknad av rättegångsbiträde icke fått sina synpunkter ordentligt

framförda eller målet eljest behörigen utrett. Eftersom parten här icke har

någon advokat att konferera med beträffande målets fullföljande, kunde det

synas särskilt nödvändigt att sörja för att han i dessa fall erhölle sakkunnigt

biträde. Då man emellertid har anledning antaga, att i alla mål av större

betydelse för vederbörande part advokat varit förordnad redan i underrätten,

och det varken ur de fattiga parternas eller från det allmännas synpunkt är

önskvärt att i alltför hög grad underlätta rena bagatellmåls fullföljande till

högre instans, samt även i nu ifrågavarande mål svårigheten av en rationell

förprövnings anordnande lägger betydande hinder i vägen för ett förordnan
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

13

de från det allmännas sida av advokat att biträda vid talans fullföljande, torde

man även beträffande dessa mål böra stanna vid de möjligheter till erhållande

av advokathjälp, som skulle öppnas genom rättshjälpskontorens

större utbredning samt genom en i utsikt ställd ersättning av allmänna medel

till rättegångsbiträdet i sådana fall, då ändring vinnes i överklagade utslaget.

Ville man, utöver vad lagförslaget i överensstämmelse med vad nu sagts

innehåller, ytterligare garantera part, som förlorat i underrätten, möjlighet

att erhålla advokatbiträde för talans fullföljande i hovrätten, skulle hovrättens

befogenhet att tillerkänna fattig parts rättegångsbiträde ersättning av allmänna

medel måhända kunna utsträckas även till sådana fall, då parten,

fastän han ej vunnit ändring i underrättens utslag, dock ej saknat skäl till

fullföljande av talan i målet.

Här må erinras om att häktad person enligt lagen den 19 juni 1919 angående

förordnande av rättegångsbiträde åt häktad äger utan inskränkning erhålla

sådant biträde jämväl vid rättegång i hovrätt och hos Konungen.

Vid 1937 års riksdag behandlade utskottet en motion angående ändring i

lagen om fri rättegång i ett annat avseende än det varom nu är fråga. I enlighet

med utskottets hemställan i utlåtande nr 33 anhöll riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning örn

sådan ändring av lagen om fri rättegång, att medellös part må, utöver vad

för närvarande gäller, av allmänna medel kunna erhålla hjälp till sin inställelse

inför domstol, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Syftet var att bereda medellös part ersättning

för sin personliga inställelse vid underrätt. Detta ärende är föremål för utredning

inom justitiedepartementet.

I förevarande motioner anföres bland annat:

Erfarenheterna under de år ifrågavarande lagstiftning varit i tillämpning

lia visat, att det med nuvarande regler ofta nog kan vara synnerligen svårt

för en medellös part att få kvalificerad advokathjälp vid utförande av talan

i högre instans. Då en part vunnit i underrätt men hans motpart överklagar

underrättens dom, är det ofta av stor vikt att den vinnande parten bevakar

sin talan i överrätten och där bemöter de nya påståenden och den nya

bevisning, som motparten där kan förebringa. Som den medellöse partens

advokat i sådant fall icke kan påräkna gottgörelse vare sig av sin huvudman

eller av allmänna medel, utan endast i bästa fall har utsikt att utfå ersättning

av motparten, är det naturligt att en advokat icke är villig att nedlägga

arbete och kostnader på målet. I de fall, då den medellöse parten förlorat

i underrätten, blir vid fråga örn fullföljd det praktiska resultatet, att

parten antingen måste försöka anskaffa medel till advokatarvode eller att

hans advokat utan säkerhet för ersättning får utföra arbete och vidkännas

kostnader eller ock — vilket kanske är det vanligaste — att parten får avstå

från att fullfölja talan.

En sådan ordning som den nu angivna kan icke anses tillfredsställande

och det står icke i överensstämmelse med lagstiftningens anda och syfte, att

en medellös part på grund av bristande tillgångar skall förhindras från att få

sin rättsfråga allsidigt prövad. Frågan har under senare år fått än större

betydelse än tidigare genom införande av muntliga förhör inför hovrätt, då

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

det är av särskild vikt att part vid sådant förhör biträdes av kvalificerad

jurist.

En lösning av spörsmålet kan sökas på olika vägar. Enklast torde vara

att tillerkänna överrätt fri prövningsrätt, huruvida ersättning av allmänna

medel bör tillerkännas rättegångsbiträde i fri rättegång; möjligen böra därvid

några restriktiva bestämmelser införas, såsom att ersättning skall utgå

endast örn medellös part haft grundad anledning att fullfölja talan eller anlita

biträde för svaromåls avgivande. Även andra förbehåll kunna tänkas.

Utskottet. Motiveringen till den ståndpunkt, som statsmakterna vid tillkomsten av

1919 års lag om fri rättegång intogo beträffande frågan i vilken utsträckning

förmånen av biträde på det allmännas bekostnad skulle medgivas medellös

part vid rättegång i överrätt, torde framgå av de i utskottets redogörelse intagna

uttalandena av i ärendet tillkallade sakkunniga, vilkas förslag i denna

del i huvudsak överensstämde med den sedan antagna lagen. Att nämnda förmån

i lagen tillerkändes endast part som är klagande i överrätten och därtill

vinner bifall till sin talan i allo eller i huvudsakliga delar, synes hava

berott dels på att man vid införandet av det nya institutet fri rättegång ansåg

sig böra iakttaga viss försiktighet och dels på att man hyste förhoppningar

att medellös parts behov av biträde i många fall bomme att kunna

tillgodoses i annan ordning, därvid man bland annat fäste avseende vid inrättandet

av offentliga rättshjälpsanstalter. Erfarenheterna under den tid

som förflutit sedan lagens tillkomst torde emellertid hava visat, att dessa

förhoppningar icke blivit helt infriade. Osäkerheten i fråga om möjligheterna

att erhålla ersättning till biträde i överrätt torde i många fall leda antingen

till att parten nödgas avstå från att utföra sin talan i överrätten eller

också till att den advokat, som av hänsyn till parten åtager sig att sköta hans

sak i överrätten, åsamkas direkta utgifter oaktat det ur alla synpunkter måste

anses hava varit erforderligt för parten att i överrätten anlita biträde. Numera

tillkommer även att den utsträckta användningen av muntliga förhör

i hovrätt föranleder ökat behov av biträde i hovrätt.

Vad angår den hjälp, som vid rättegång i överrätt skulle kunna lämnas av

offentliga rättshjälpsanstalter, må framhållas att sådana anstalter ännu icke

blivit inrättade i den utsträckning som avsågs vid tillkomsten av 1919 års

lag om fri rättegång. Ovannämnda sakkunniga räknade med att rättshjälpsanstalter

under årens lopp skulle komma att inrättas i varje landstingsområde

ävensom i de städer som ej tillhöra landsting. Hittills hava dock allenast

åtta offentliga rättshjälpsanstalter kommit till stånd. Härjämte bör

beaktas, att rättshjälpsanstalternas verksamhet till mycket stor del är inriktad

på att lämna olika rättssökande hjälp vid konsultationer och dylikt

angående frågor som icke leda till rättegång. Av naturliga skäl måste anstalternas

möjligheter att lämna biträde i rättegångsmål av mera invecklad

beskaffenhet eller av specialmåls karaktär, såsom jorddelningsmål och vattenmål,

vara i viss mån begränsad, liksom även i sådana fall då parterna å

ömse sidor i samma mål hava fri rättegång. Dessa båda institut, nämligen

fri rättegång å ena samt rättshjälpsanstalter å andra sidan, kunna med hän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

15

syn till deras delvis olika inriktning icke anses utesluta varandra. Utskottet,

som anser att en utvidgning av den fria rättegången i den riktning motionärerna

åsyfta bör övervägas, vill därför samtidigt understryka önskvärdheten av

att inrättandet av nya rättshjälpsanstalter befrämjas, då därigenom rättssökandes

hjälpbehov kunna tillgodoses å en mångfald områden, där användande av

institutet fri rättegång icke synes möjligt.

Vid utformningen av bestämmelser om vidgad rätt till ersättning åt biträde

i överrätt i fri rättegång lärer — såsom ock i motionerna antytts —

böra skapas vissa garantier så att ej biträde anlitas i fall då något behov

därav ej kan anses föreligga. På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om ändrade

bestämmelser i syfte att i vidgad utsträckning bereda möjlighet

till ersättning till biträde i överrätt i fri rättegång samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

Stockholm den 10 februari 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson*, Eskhult,

Ewerlöf, Gärde, Karl Johan Olsson och Brandt;

från andra kammaren: herrar Bergquist och Lindqvist, fru Östlund samt herrar

Byberg, Olsson i Mellerud, Gezelius, Berg* och Hansson i Vännäsby.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:67 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång. a1 i texten