Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tilt lag om ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken.

1939-02-16 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1939:9, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tilt lag om ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

tilt lag om ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken.

Genom en den 28 oktober 1938 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 4, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Majit under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 35 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 35 § rättegångsbalken skall erhålla följande

ändrade lydelse:

11 kap.

35 §.

Skall någon till hovrätt stämmas, give käranden till hovrätten in skriftlig

ansökning om stämning. Stämning till hovrätt må, i den ordning Konungen

bestämmer, i hovrättens ställe givas av ledamot av hovrätten eller befattningshavare

vid denna. I övrigt vare om stämning till hovrätt lag som i

fråga örn stämning till underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1939.

Ansökan örn stämning till underrätt kan göras muntligen eller skriftligen.

Enligt 11 kap. 3 § rättegångsbalken gives stämning till häradsrätt av häradshövdingen

eller av denne förordnad stämningsgivare. Stämning till rådhusrätt

gives jämlikt samma lagrum av den som är därtill satt eller, där någon

sådan ej finnes, av rättens ordförande.

Skall någon stämmas till hovrätt åligger det enligt 11 kap. 35 § rättegångsbalken

käranden att hos hovrätten göra skriftlig ansökan om stämning.

Bestämmelsen örn skriftlig stämningsansökan till hovrätt sammanhänger

med hovrätternas på skriftligt förfarande grundade arbetssätt, över

dylik ansökan tillkommer det vederbörande hovrättsdivision att besluta.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 1 avd. Nr 9—11. 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Beträffande stämning av vittne till underrätt respektive hovrätt gäller enligt

17 kap. 3 § rättegångsbalken vad om partsstämning är för motsvarande

fall stadgat.

Den vid 1936 års riksdag beslutade lagstiftningen angående utsträckt användning

av muntliga förhör i hovrätt har medfört, bland annat, ökat inkallande

av vittnen i mål vid hovrätt. I en inom justitiedepartementet upprättad

promemoria i ämnet har framhållits, att då det icke torde kunna

anses erforderligt att stämningsansökan — i varje fall icke då fråga vore

om stämning av vittne — erhölle den nuvarande omständliga behandlingen,

syntes en förenklad stämningsgivning till hovrätt höra övervägas. Saken

borde enligt uttalande i promemorian lämpligen ordnas efter i huvudsak

samma princip som gällde i fråga om underrätt. Stämningen till hovrätt

skulle sålunda kunna givas av ledamot av hovrätten eller befattningshavare

vid denna. Frågan vem som inom hovrätten skulle ifrågakomma såsom

stämningsgivare borde enligt promemorian regleras i administrativ ordning.

Det finge sålunda ankomma på vederbörande hovrätt att hos Kungl. Majit

hemställa om ändring i arbetsordningen, varigenom ifrågavarande åliggande

lades på viss eller vissa personer inom hovrätten. Måhända vore det lämpligt

att tillsvidare meddela särskilda bestämmelser endast såvitt anginge vittnesstämningar,

i vilket hänseende frågan hade sin egentliga betydelse. För

genomförandet av den föreslagna ordningen erfordrades emellertid att 11

kap. 35 § rättegångsbalken underginge viss ändring. I anledning härav hade

i ett vid promemorian fogat förslag till lag om ändrad lydelse av sistnämnda

lagrum upptagits ett stadgande av innehåll att stämning till hovrätt finge,

i den ordning Konungen bestämde, i hovrättens ställe givas av ledamot av

hovrätten eller befattningshavare vid denna.

Över promemorian och lagförslaget hava rikets hovrätter efter remiss

avgivit utlåtanden. Lagändringen har tillstyrkts av Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland. Göta

hovrätt har funnit den föreslagna lagändringen möjliggöra en ordning, som

vore för både hovrätterna och parterna fördelaktigare än den nuvarande,

men ifrågasatt ytterligare lättnad i förevarande hänseende. Hovrätten har

härutinnan hemställt, att den ifrågasatta lagändringen finge det innehåll,

att stämning till hovrätt kunde givas ej endast av ledamot av hovrätten eller

befattningshavare vid denna utan även —- åtminstone såvitt anginge vittne

— av allmän åklagare i målet.

I propositionen anför departementschefen följande:

»Den utsträckta användningen av muntliga förhör i hovrätt, som blivit en

följd av 1936 års lagstiftning i ämnet, synes, på sätt i förenämnda promemoria

föreslagits och av hovrätterna tillstyrkts, böra föranleda till införande avbestämmelser

örn en förenklad stämningsgivning till hovrätt. Såsom stämningsgivare

torde böra ifrågakomma ledamot av hovrätten eller befattningshavare

vid denna. Däremot torde icke, på sätt i ett yttrande över promemorian

ifrågasatts, allmän åklagare böra medgivas rätt att utfärda stämning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr t).

3

å vittne i tjänstemål. För hovrättens planläggning av förhöret synes nämligen

hovrätten böra utan tidsutdräkt erhålla uppgift å de personer vilka

äro avsedda att höras såsom vittnen. Detta önskemål tillgodoses bäst genom

att vittnesstämning begäres i hovrätten.»

Beträffande frågan i vilka fall vittne eller sakkunnig skall höras i hovrätt

erinras örn följande.

Rörande muntliga förhör i hovrätt i fullföljda mål innehåller rättegångsbalken

regler i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 §. Enligt dessa båda lagrum

äger hovrätt, då den i ett fullföljt mål finner nödigt att, till vinnande

av utredning i målet, muntligt förhör med parterna hålles, anställa sådant

förhör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att

hålla förhöret. I fråga örn besvärsmål gäller vidare, att då klagande, som

dömts till visst strängare straff, i besvärsskriften eller, örn hovrätten förordnat

örn motpartens hörande över besvären, inom förklaringstiden begärt

att bliva personligen hörd inför hovrätten, är muntligt förhör obligatoriskt,

såvida icke särskilda skäl däremot äro. Avses med förhöret företrädesvis

att vinna upplysning rörande viss omständighet eller finner hovrätten nödigt

att i målet höra vittne eller sakkunnig, skall hovrätten angiva detta

i beslutet. I vissa fall må ändring i underrätts utslag i fråga örn straff icke

göras utan att den tilltalade bereus tillfälle att komma tillstädes vid muntligt

förhör.

Vid framläggande av proposition till riksdagen 1931 angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform (nr 80 s. 116) anförde dåvarande chefen för

justitiedepartementet i fråga om bevisupptagning i överrätterna bl. a.: En

tillämpning av omedelbarlietsprincipen kräver, att det material, varå underrätten

grundat sin dom, åter förebringas inför överinstansen i den mån det

äger betydelse för de frågor, som dragits under överrättens prövning. Denna

princip bör emellerlid icke i fråga om överrättsförfarandet uppehållas i

hela sin stränghet. Överrättens uppgift i fråga om bevisningen bör i första

hand avse en överprövning av underrättens verksamhet härutinnan. Underrättens

bevisningsresultat kvarstår, i den mån ej genom den i över rätten

förebragta bevisningen tilltron till detsamma rubbats. Därest överrättens

uppgift i fråga örn bevisningen på detta sätt begränsas, göra sig icke

samma betänkligheter gällande att såsom bevis i överrätten åberopa protokollen

över bevisupptagningen i underrätten. Helt visst råder icke mer än

en mening därom, att det i varje fall bör stå parten öppet alt i mellaninstansen

förebringa sin bevisning ånyo, alltså på nytt låta där avhöra sina

vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning.

I sitt i anledning av denna proposition avgivna utlåtande (nr 1 s. 25) yttrade

särskilda utskottet: Lika med departementschefen finner utskottet rikligt,

atl i hovrätt bevisningen får förebringas genom åberopande av det i

underrätten förda protokollet sami atl domstolen alltid bör äga förordna,

att bevisningen skall i erforderliga delar ånyo omedelbart förebringas. Däremot

kan utskottet icke förorda, att rätt tillerkännes part att under alla

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottet.

förhållanden åter förebringa sin bevisning. Därigenom skulle part erhålla

möjlighet att i onödan framtvinga ett upprepande av underrättsförfarandet

med därav följande tidsförlust och kostnader ej blott för det allmänna utan

även för motparten, vittnen med flera. Det synes därför böra läggas i domstolens

hand att pröva, huruvida behov av förnyad bevisupptagning föreligger.

Dessa regler torde böra gälla även för de grövre brottmålen. Jämväl i

dessa mål bör det bliva beroende på domstolens avgörande, huruvida bevisningen

skall framläggas omedelbart eller förmedlas genom protokoll.

I processlagberedningens den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk

anföres å sid. 515 i motiven (Stat. off. utr. 1938: 44): »Såsom

framgår av 35 kap. 13 § är frågan huruvida muntligt bevis, som upptagits

vid underrätten, skall upptagas ånyo i hovrätten, beroende av hovrättens beslut.

Hovrätten äger förordna, att sådant bevis skall upptagas ånyo, om

bevisupptagningen finnes vara av betydelse för utredningen. Yrkar part,

att dylikt bevis åter skall upptagas, har hovrätten att pröva, huruvida upptagandet

kan anses sakna betydelse. Tillika äger hovrätten den rätten i allmänhet

tillkommande befogenheten att avvisa bevisning, som finnes sakna

betydelse, och att i vissa fall självmant föranstalta om bevisning. Med hänsyn

härtill och då parterna sålunda icke ha en ovillkorlig rätt att få av dem

åberopade bevis upptagna, torde det vara erforderligt, att hovrätten vid utsättande

av huvudförhandling bestämmer, i vilken utsträckning muntlig bevisning

kommer att upptagas, och underrättar parterna därom. Hovrätten

skall även kalla vittnen och sakkunniga, som skola höras. Hovrättens beslut

att inkalla vissa vittnen eller sakkunniga hindrar ej, att part till huvudförhandlingen

medför andra personer, som han anser böra höras. Det tillkommer

dock alltid hovrätten att pröva, huruvida deras hörande bör tilllåtas.

»

Förevarande förslag åsyftar i främsta rummet ett förenklat förfarande i

fråga örn stämning av vittne till hovrätt, då muntligt förhör inför hovrätten

hålles. För närvarande behandlas ansökan om sådan stämning av vederbörande

hovrättsdivision, under det att enligt förslaget stämning skulle efter

Kungl. Maj:ts bestämmande kunna givas av ledamot av hovrätten eller befattningshavare

hos denna. Någon olägenhet av att — liksom en ledamot i

hovrätt för närvarande äger besluta kommunikation i besvärsmål — tillerkänna

en ledamot behörighet att besluta om vittnesstämning till hovrätt torde

icke uppstå; prövning av stämningsansökningen bör i dylika fall liksom

vid beslut om kommunikation ankomma på ordföranden eller vice

ordföranden å divisionen. Denna överflyttning av beslutanderätten innebär

ej rubbning av den hovrätten tillkommande befogenheten att pröva huruvida

vittnets hörande är erforderligt. Åt befattningshavare vid hovrätt synes beslutanderätt

i fråga om vittnesstämning böra anförtros allenast i det fall då

advokatfiskal för talan i mål varmed hovrätten tager befattning såsom

första instans. Här synes advokatfiskalen kunna erhålla rätt att själv instämma

de vittnen han finner erforderliga; i tveksamma fall lär han icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 9.

5

underlåta att inhämta divisionsordförandens mening. Utskottet, som förutsätter

att rätten att pröva frågor örn stämning till hovrätt kommer att av

Kungl. Ma,j:t i hovrätternas arbetsordningar regleras under hänsynstagande

till vad ovan anförts, har med hänsyn härtill icke velat framställa någon erinran

mot det framlagda förslaget.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 16 februari 1939.

På första lagutskottets vägnar:

K. SCHLYTER.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Schlyter, Karl Emil Johanson, Wagnsson, Ewerlöf,

Gärde, Karl Johan Olsson, Verner Andersson och Brandt;

från andra kammaren: herrar Bergquist, Lindqvist, Olsson i Mellerud, Gezelius och

Berg, fru Gustafson samt herrar Hansson i Vännäsby och Gustafsson i Lekåsa*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1939:69 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen örn kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt upp a1 i texten