Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.
1939-02-14 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1939:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Antom till riksdagens kansli den 15 februari 1939 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder
till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första
kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som kunna
vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt örn framläggande
av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, far utskottet
hänvisa till motionerna.
Spörsmålet örn lämpliga åtgärder för att främja arbetsfreden har vid upprepade
tillfällen behandlats i riksdagen och efter framställningar från riksdagens
sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.
I utskottets utlåtanden nr 22 vid 1924 års riksdag och nr 56 vid 1936 års
riksdag, vilka utlåtanden avgåvos i anledning av då väckta motioner i ämnet,
har utskottet lämnat en utförlig historik, till vilken utskottet såvitt angår
tiden från och med 1887 till och med 1933 anhåller att få hänvisa.
Vid 1934 års riksdag väcktes tio motioner angående lagstiftning till arbetsfredens
bevarande m. m. (1:148, I: 149, 1:154, I: 241, I: 242, lii 287, lii 289,
II: 340, lii 496 och lii 497). I dessa motioner berördes en mängd till arbetsfredsfrågan
hörande spörsmål, däribland om åtgärder till förebyggande av
samhällsfarliga arbetskonflikter samt angående en beredskapslagstiftning.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet. Utskottet hemställde i sitt
utlåtande nr 51 bland annat, att riksdagen i anledning av motionerna måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om en
allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens
och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att rättsligen
utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja
arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Herrar Sigfrid Hansson och Magnusson i Kalmar avgåvo särskilt yttrande
till utskottets utlåtande. Reservation anmäldes av herr Norman jämte fyra
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 10. 377 39 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
andra ledamöter, vilka hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan och avlät därefter skrivelse till
Kungl. Maj:t (nr 373) den 11 juni 1934.
Den 31 december 1934 anmäldes riksdagens nyssnämnda skrivelse i statsrådet.
Statsministern Hansson förordade därvid, att en förberedande utredning
skulle verkställas angående ingripanden från samhällets sida på vissa
områden av det ekonomiska livet. Statsministerns anförande till statsrådsprotokollet
har återgivits i andra lagutskottets förut omförmälda utlåtande
nr 56 vid 1936 års riksdag (sid. 8—12).
Till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade utredningen
utsåg Kungl. Majit överståthållaren T. Nothin, disponenten vid Åtvidabergs
fabriker E. Ericsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare,
nuvarande statssekreteraren F. Severin.
Vid 1935 års riksdag framställdes motionsvis (1:179, I: 253 och II: 439)
yrkanden angående lagstiftning till arbetsfredens främjande.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 36 hemställde,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det pågående
utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedreves i sådan ordning,
att förslag angående de spörsmål, örn vilkas utredning riksdagen år 1934
gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som
skulle medföras av ett avvaktande av utredningens slutförande i övriga med
sistnämnda spörsmål sammanförda frågor.
Reservationer anfördes dels av herr Sigfrid Hansson jämte sex andra ledamöter
(blank reservation), dels ock av herr Österström jämte fem andra ledamöter,
vilka biträdde utskottets hemställan men ansågo, att utskottet därför
bort anföra annan motivering.
Riksdagen biföll utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen
för densamma.
Be sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från
samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet avgåvo den 9
december 1935 betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred. De sakkunnigas
uttalanden och förslag hava upptagits i del I av betänkandet (stat.
off. utredn. 1935:65). I del II (stat. off. utredn. 1935:66) hava sammanförts
utarbetade redogörelser för nu gällande bestämmelser på olika områden,
för tidigare behandling av förekommande frågor, för utländska förhållanden
m. m. I förevarande sammanhang anhåller utskottet att få särskilt
hänvisa till bil. 22 i del II med rubrik »Lagstiftning och lagförslag i
Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och på det allmänt
ekonomiska området m. m.» (sid. 408—458).
I del I hava de sakkunniga i särskilda kapitel behandlat »Den svenska
folkförsörjningen» (sid. 15—90) samt »Arbetsfreden» (sid. 91—129). —
Under huvudrubriken »Förbud mot arbetskonflikter och därmed samman
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. 3
hängande spörsmål» (sid. 112—119) har efter en »Översikt» behandlats
frågorna om »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter» och »Förbud
mot arbetskonflikter i vissa fall». Beträffande den förstnämnda av dessa
två frågor har föreslagits (sid. 118), att genom särskilda sakkunniga måtte
utredas, huruvida och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras
i sådana fall, där verksamheten icke avser att i främsta rummet tillgodose
ett arbetsgivarens ekonomiska intresse. — å sid. 119 123 har därefter be
handlats
frågan om »Förbud mot vissa stridsåtgärder», därvid hemställts,
att åt en eller flera sakkunniga måtte uppdragas att söka genom förhandling
med vederbörande organisationer åvägabringa överenskommelser enligt
vissa i betänkandet angivna riktlinjer samt att därefter frågan örn erforderlig
lagstiftning i ämnet måtte upptagas till utredning och omprövning.
Under rubriken »Beredskapslagstiftning» (sid. 124—125) hava de sakkunniga
förklarat sig tillstyrka utarbetandet och framläggandet av förslag till en
beredskapslagstiftning, varvid i första hand vissa vägar, som angivits i betänkandet,
borde undersökas.
Efter vad sålunda förekommit i anledning av riksdagens skrivelse nr
373/1934 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
I den ovannämnda avdelningen »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter»
hava de sakkunniga anfört bland annat:
Även örn man i huvudsak torde få överlämna åt parterna själva att losa
intressekonflikterna, torde dock alltid finnas fall, då så stora samhällsintressen
stå på spel, att det kommer att framstå som en nödvändighet för staten
att söka åvägabringa en lösning. Med hänsyn härtill Ilar vid olika tilltallen
påyrkats förbud för s. k. samhällsfarliga konflikter. Vid de försök, som harvid
o-jörts att fastställa innebörden av detta begrepp, har det visat sig ytterst
svårt att finna en tillfredsställande definition. En granskning av de olika
förslagen rörande förbud mot s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser visan
att man merendels låtit sig ledas av intrycken från någon särskild, befarad
eller utbruten, konflikt och med tanke på de menliga verkningarna av denna
i det särskilda fallet velat förbjuda alla konflikter av dylik art. En närmare
undersökning utvisar emellertid, att en lagstiftning, som måste äga generell
tillämplighet och gälla för längre tid, knappast kan bygga på en sådan grund.
En konflikt, som vid ett givet tillfälle för en så långt möjligt opartisk bedömare
ter sig som verkligt menlig för hela folket, kan under andra förhållanden
vara av betydelse blott för de stridande parternas ekonomi.
I den mån en konflikt ter sig såsom allmänt skadlig på grund av sina ekonomiska
följder, lärer orsaken därtill vara att söka antingen i konfliktens omfattning
eller i den för vederbörande näringsgren särskilt olyckliga tidpunkten
för konflikten, som exempelvis kan medföra, att en svensk exportvara
i en ömtålig situation varaktigt förlorar en utländsk marknad till lika allvarlig
skada för båda parterna och till men för vår framtida folkförsörjning.
Uti intetdera fallet låter det sig emellertid göra att finna någon sådan punctpieti
avgränsning från andra konflikter, att den kan en gang för alla tastställas.
Det är nämligen såväl i ena som andra hänseendet en skillnad mot
andra konflikter, icke till arten utan till graden. Såvida man icke vill förbjuda
alla arbetskonflikter överhuvudtaget, lärer därför i ovan antydda tall
tvångsingripande från samhällets sida icke kunna ske i form av i lag utformat
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
generellt konfliktförbud utan måste övervägas från fall till fall. Till frågan
om dylikt ingripande återkomma vi senare under rubriken beredskapslagstiftning.
Skola vissa konflikter kunna generellt avlysas, måste någon annan indelningsgrund
sökas. Nära till hands ligger därvid att söka förutsättningen i
den omständigheten, att stat eller kommun är arbetsgivare. Emellertid synes
inte heller denna omständighet kunna utan vidare anses giva vid handen, att
verksamheten är av den art, att en arbetsnedläggelse därinom skulle kunna
betecknas såsom farlig för samhället.
Större möjlighet att uppställa ett tillfredsställande kännetecken på sådana
konflikter, som av hänsyn till det allmännas bästa i första hand böra undvikas,
förefinnes, örn man som utgångspunkt vid bedömandet tager det ändamål,
som verksamheten är avsedd att tillgodose. Därest arbetsavtalet icke
avser att tillgodose något arbetsgivarens ekonomiska intresse, lärer nämligen
en arbetsinställelse i regel beröra mera omedelbart viktiga samhälleliga funktioner.
Ett förhindrande av arbetsinställelser i dylika fall synes stå i nära
överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare torde det
vara lättare att här finna vägar för en rättvis avvägning av parternas mot
varandra stridande intressen. Exempel på dylika slag av arbetsanställning
erbjuda polis, brandkår, renhållningsverk och sjukvårdspersonal. Även här
komma givetvis att finnas gränsfall av mer eller mindre tveksam art. Kommunala
anläggningar för belysning, kraft, distribution av vatten och gas
m. m drivas i viss mån såsom affärsföretag och lämna ofta ett betydande
överskott. Emellertid torde även i dessa fall affärsvinsten icke vara det avgörande
motivet utan ortens förseende med de angivna förnödenheterna.
Dessa företag synas därför närmast vara att jämställa med dem, där arbetsavtalet
enligt sin natur icke avser att tillgodose arbetsgivarens ekonomiska
intresse. Nära jämförliga härmed äro vissa statliga företag med monopolställning,
vilka blott i andra hand avse att bereda statsinkomster, medan staten
darmed främst vill tillgodose ett allmänhetens intresse. Hit äro att räkna
exempelvis post- och telegrafverken. Mera tveksamt är örn man till denna
grupp även kan räkna företag, som driva sin rörelse delvis i konkurrens med
enskild verksamhet av liknande art, t. ex. statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
Ett förhindrande av arbetsnedläggelser inom företag, som ovan berörts,
torde kunna åvägabringas på olika sätt.
En väg, sorn man i vårt land redan beträtt i vissa fall, har varit att bereda
de anställda tjänstemannaställning, i vilket fall arbetsnedläggelser, utan att
de anställda i vederbörlig ordning erhållit avsked från sin tjänst, komma att
medföra ansvar för tjänstefel och på så sätt bliva förbjudna. Förutsättningen
för en dylik anordning synes böra vara, att vederbörande företag drives av
eller kommun eller kommunal samfällighet. Huruvida tjänstemannaställning
kan beredas anställda vid samtliga statliga och kommunala företag
av det slag, som ovan nämnts, kan ej bedömas utan en närmare utredning.
Undersökas bör ock huruvida all personal vid dylika företag lämpligen kan
givas tjänstemannaställning. Svårighet härutinnan torde möta.
• ^ytterligare utväg, som bör bli föremål för undersökning, är huruvida
icke för den personals del, som ej kan givas tjänstemannaställning, enhetliga
lönereglementen kunna tänkas utfärdade. I så fall måste efterlevandet
härav garanteras genom ett lagstadgat förbud mot stridsåtgärder jämte därtill
knutna lämpliga påföljder.
”Vare sig det ena eller det andra alternativet väljes, lärer det vara ofrånkomligt,
att lönefrågan för kommunalt anställda avgöres efter mera enhet
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. O
liga normer. Detta kan ske antingen genom ett lönereglemente, som för
hela landet fastställes av statsmakterna, eller ock sålunda att av vederbörande
kommuner uppgjorda löneavtal eller lönereglementen prövas av en central
statlig myndighet. Givetvis måste härvid hänsyn tagas till de olika förhållanden,
som råda på olika orter.
En annan möjlighet, som är tänkbar och som i varje fall bör övervägas,
där tjänstemannaställning ej kan beredas de anställda, är på visst sätt avfattade
avtal, vilka innebära större garantier för arbetsfreden än de nu i allmänhet
brukade. Härvid skulle den anordningen kunna tänkas, att vid sidan
av det vanliga kollektivavtalet samt med annan och längre giltighetstid
än detta fastställes en särskild förhandlingsordning, som förbjuder arbetsinställelser
under förhandlingsordningens giltighetstid samt närmare reglerar,
huru under denna tid uppkomna konflikter mellan parterna skola^ lösas.
Aven andra utvägar kunna tänkas. Skulle trots allt en konflikt uppstå inom
de arbetsområden, varom nu är fråga, kan ett biläggande därav tänkas kunna
åvägabringas genom ingripande enligt en beredskapslagstiftning.
Vare sig det ena eller andra av de i det föregående angivna alternativen
väljes synas de grupper av anställda, varom här är fråga, böra i löne- och
andra hänseenden ställas i en i förhållande till närmast jämförbara befattningshavare
i den rent fria verksamheten så mycket bättre ställning, som
med hänsyn till vad ovan anförts finnes skälig. I motsatt fall skulle ett förbud
mot stridsåtgärder för dessa gruppers vidkommande kunna icke blott
uppfattas såsom en obillig begränsning av deras medel att hävda sina intressen
utan jämväl befaras föranleda tillgripandet av hemliga, mera elakartade
metoder.
Vid 1936 års riksdag hemställdes dels i likalydande motionerna I: 154 av
herr Hamrin m. fl. och II: 368 av herr Andersson i Rasjön m. fl., att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta
samt skyndsamt, örn möjligt under 1936 års riksdag, för riksdagens
granskning och godkännande framlägga förslag till beredskapslagstiftning
av viss i motionerna angiven beskaffenhet, dels ock i likalydande motionerna
I: 269 av herr Bagge m. fl. och lii 584 av herr Anderson i Norrköping m. fl.,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn omedelbart igångsättande
av utredning och framläggande så snart ske kunde för riksdagen
av förslag rörande, bland annat, de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att
främja arbetsfreden.
Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 56, över motionerna, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
låta slutföra erforderliga utredningar rörande frågan örn att tillskapa en
beredskapslagstiftning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill dessa
utredningar kunde föranleda.
Reservation anmäldes av herr Linder jämte ytterligare sex ledamöter, vilka
ansett, att utskottet bort helt avstyrka motionerna.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren
biföll reservationen. Frågan hade följaktligen fallit.
Vid 1937 års riksdag framställdes i likalydande motionerna I: 170 av herr
Velander m. fl. och 11:350 av herr Bagge m. fl. yrkanden om utredning
opaginerad Kontrollera mot PDF
b Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
rörande de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förhindra samhällsfarliga
arbetsinställelser.
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 20, över motionerna bland
annat:
Såsom utskottet ovan erinrat pågå sedan maj månad 1936 överläggningar
mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen örn sådana arbetsmarknadsproblem,
som eventuellt kunna regleras genom överenskommelser
mellan de båda organisationerna, Utskottet har i ett tidigare utlåtande (nr 7) i
anledning av motioner örn vissa ändringar i kollektivavtalslagen uttalat, att
det är av stor betydelse för arbetsfreden, att arbetsgivare och arbetare bi
bringas en bättre förståelse för varandras synpunkter. Insikten örn önskvärdheten
av en dylik samverkan har utan tvivel ökats högst väsentligt under
senare år. På frivillighetens väg torde nämligen åtskilliga åtgärder kunna
vidtagas i syfte att främja ett förtroendefullt samarbete mellan parterna på
arbetsmarknaden till gagn för dem själva och för samhället. Utskottet får
i detta sammanhang även åberopa vad utskottet rörande värdet av dylika
överläggningar mellan olika intressesammanslutningar anfört i sitt förut denna
dag avgivna utlåtande nr 18 (sid. 15).
I förevarande båda, motioner påkallas utredning örn åtgärder till förhindrande
av samhällsfarliga arbetsinställelser.
Såsom framgår av de sakkunnigas uttalanden i detta ämne, vilka återgivits
å sid. 24—26 i detta utlåtande, torde det möta svårigheter att begreppsmässigt
avgränsa de samhällsfarliga konflikterna. Ehuru de ovan omförmälda
överläggningarna mellan de båda huvudorganisationerna på arbetsmarknaden
icke torde komma att direkt avse konflikter, i vilka stat eller kommun är
part, lära emellertid de normer, varom berörda organisationer enas, kunna
Wiva av betydelse för arbetsmarknaden i dess helhet och sålunda även för
förhållandena inom det statliga och kommunala arbetsområdet.
Med hänsyn till att frågan örn de samhällsfarliga konflikterna i anledning
av de sakkunnigas betänkande är föremål för prövning av Kungl. Maji samt
under beaktande jämväl av de pågående överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen har utskottet icke funnit skäl föreligga
för riksdagen att hos Kungl. Majit göra framställning beträffande det i
motionerna berörda spörsmålet.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.
Reservation avgavs av herr Tamm jämte tre andra ledamöter, vilka tillstyrkte
en utredning rörande de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förhindra
allmänfarliga arbetsinställelser.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Även vid 1938 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Sålunda framställdes
i likalydande motionerna 1:179 av herr Domö m. fl. och II: 287 av herr Bagge
m. fl. samma yrkande som i de nu föreliggande motionerna,
Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 6, över motionerna, att vad
utskottet rörande förevarande spörsmål anfört vid 1937 års riksdag syntes
utskottet fortfarande äga sin fulla giltighet. Under sådana omständigheter
hade utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att i anledning av
motionerna göra någon framställning till Kungl. Majit i ämnet.
Reservation avgavs av herr P. Sandström och ytterligare tre ledamöter,
vilka förordade en utredning i ämnet.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
[ samband med framläggandet av förslag till nytt civilt avlöningsreglemente
har 1936 års lönekommitté uttalat sig för att frågan om statstjänstemannens
ställning vid arbetskonflikt skulle göras till föremål för särskild utredning och
överväganden av på detta område sakkunniga personer. Yid motiveringen av
detta förslag påpekade lönekommittén, att statstjänstemännens ställning vid
arbetskonflikt för närvarande icke i något avseende författningsmässigt reglerats.
Praxis syntes i allmänhet ha utvecklat sig därhän, att tjänsteman icke
under konflikt beordrades att utföra annat arbete än det, som han vanligen
hade att utföra. Ramen för tjänstemannens arbetsområde vidgades alltså icke
vid konflikt att omfatta sådana utanför hans vanliga åligganden fallande
arbeten, vilka vore föremål för konflikten. Vid en reglering i författningsform av
tjänstemännens ställning under arbetskonflikt måste enligt kommitténs mening
å ena sidan hänsyn tagas till samtliga de stridsmetoder, som inom den enskilda
arbetsmarknaden erkändes såsom lojala medel i arbetstvister; å andra sidan
måste särskilt beaktande skänkas åt frågan örn säkerställande av för samhällslivet
oundgängliga arbeten och överhuvud åt den särställning staten såsom
arbetsgivare intager.
Efter Kungl. Maj:ts den 28 oktober 1938 givna bemyndigande har chefen
för finansdepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan örn statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter.
Enligt meddelade direktiv borde de synpunkter, som framlagts
av lönekommittén, bli vägledande för utredningsarbetet.
Utskottet får i förevarande sammanhang erinra örn det den 20 december
1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i
Sverige träffade huvudavtalet (det s. k. Saltsjöbadsavtalet). I den allmänna
motivering, som den av nämnda organisationer våren 1936 tillsatta arbetsmarknadskommittén
fogat vid sitt förslag till huvudavtal, har uttalats, att så länge
arbetsmarknadens organisationer vore beredda att beakta jämväl de allmänt
samhälleliga intressen, som vore förknippade med deras verksamhet, de åtgärder,
som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden, syntes
naturligast och ändamålsenligast böra ankomma på organisationerna själva.
I anslutning härtill har kommittén yttrat följande:
Från sin nu angivna utgångspunkt har arbetsmarknadskommittén inriktat
sig på att bereda ökade möjligheter för intressetvisternas fredliga avveckling
och att söka förebygga stridsåtgärder, som äro menliga för utomstående eller
för det allmänna. Härvid har kommittén funnit angeläget att i första hand
effektivisera nu gällande former för förhandlingar och uppgörelser mellan
parterna samt främja en allmän avspänning i förhållandet dem emellan.
Vissa i det föreliggande huvudavtalet reglerade frågor äro av sådan natur
att deras prövning närmast får karaktären av en lämplighets- eller billighetsprövning,
där avgörandet väsentligen blir beroende av en avvägning av de
varandra motstående intressena. Så är fallet med frågorna örn uppsägning av
arbetsavtal och permittering samt behandling av konflikter berörande samhällsviktiga
funktioner. Den intresseavvägning, som enligt avtalet skall förekomma
i dylika frågor, är icke av beskaffenhet att böra ankomma på domstol.
För prövningen av nyss berörda spörsmål upprättas eldigt avtalet ett särskilt
centralt organ, arbetsmarknadsnämnden, vars ledamöter till lika antal utses
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
av envar av arbetsgivareföreningen oell landsorganisationen. Denna nämnd
har också tillagts befogenhet att härutöver behandla frågor av allmän eller
eljest större betydelse för arbetsmarknaden.
Avtalet innehåller i kap. Y vissa bestämmelser örn behandling av konflikter
berörande samhällsviktiga funktioner. Enligt dessa stadganden skola arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen för att i möjligaste mån förhindra
att arbetskonflikter inverka störande på samhällsviktiga funktioner till skyndsam
prövning gemensamt upptaga varje konfliktsituation, där skydd för ett
allmänt intresse påkallas antingen av endera organisationen eller av offentlig
myndighet eller ock av annat därmed jämförligt organ, som företräder det
ifrågakommande allmänna intresset (§ 1). Prövningen av uppkommen fråga
örn undvikande, begränsande eller hävande av i § 1 avsedd arbetskonflikt
skall företagas i arbetsmarknadsnämnden (§ 2). Har vid behandling av sådant
ärende, som angives i § 2, majoritet vunnits för undvikande eller hävande,
helt eller delvis, av en konflikt och för en därmed sammanhängande erforderlig
reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på arbetsgivareföreningen och
landsorganisationen att i enlighet därmed, envar å sin sida, ofördröjligen vidtaga
åtgärder för genomförande av en uppgörelse mellan berörda parter (§ 3).
Beträffande bestämmelserna i kap. Y har arbetsmarknadskommittén i sin
allmänna motivering anfört följande:
Kommittén har vid prövning av frågan örn de s. k. samhällsfarliga konflikterna
sökt bedöma behovet av särskilda åtgärder till skydd mot störning av
verksamhet, som tillför befolkningen livsviktiga nyttigheter, social omvårdnad
och annat dylikt. I den offentliga diskussionen ha meningarna varit mycket
delade örn hur man riktigast skall bestämma och begränsa de verksamhetsområden,
vilka med hänsyn till sin egenskap av särskilt samhällsviktiga böra
skyddas mot arbetskonflikter. Kommittén förmenar, att någon ens tillnärmelsevis
tillfredsställande avgränsning av sådana områden över huvud ej kan
åstadkommas med anspråk på objektivitet och allmängiltighet. Hedan det förhållandet
att samhällets intresse alltid är beroende av den aktuella konfliktens
omfattning gör en sådan på förhand fixerad gränsdragning omöjlig. En viss
verksamhet är i och för sig ytterst sällan så fundamentalt samhällsviktig att
den måste skyddas mot alla konflikter. Å andra sidan kan en konflikt, som i
och för sig ingalunda är riktad mot särskilt samhällsviktiga funktioner, likväl
genom sina yttringar i visst begränsat avseende försvåra eller omöjliggöra
verksamhet, som är nödvändig för tillgodoseende av befolkningens säkerhet
till liv eller hälsa. 0
Då alltså behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt är beroende av
omständigheterna i det särskilda fallet, lärer någon annan utväg icke finnas
än att låta intresseavvägningen, med hänsyn jämväl till samhällsvikten, äga
rum i varje konfliktsituation för sig. En återblick på de öppna konflikter, som
under gångna tider förekommit i vårt land, visar att man icke med fog kan mot
parterna på arbetsmarknaden rikta den anmärkningen att de i sina intressekonflikter
brustit i hänsyntagande till i verklig mening samhällsviktiga intressen.
Organisationerna å ömse sidor lia tvärtom medvetet sökt undvika att förekommande
konflikter trätt dylika intressen för nära. För att emellertid skapa
gynnsammare förutsättningar för strävandena i sådan riktning föreslår kommittén
en fastare form för prövning av uppkommande frågor örn åtgärder i
syfte att vid arbetskonflikt undvika ett störande av samhällsviktiga funktioner,
därvid kommittén ansett arbetsmarknadsnämnden vara lämpligaste forum för
prövningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
9
Genom huvudavtalet hava arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
förbundit sig att utöva den verksamhet i arbetsmarknadsnämnden och vad därmed
sammanhänger, som enligt avtalet ankommer på dem, samt att verka för
att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget såsom kollektivavtal mellan
de till dem hörande förbunden. I den mån så sker blir avtalet jämväl i övrigt
med rättsverkan enligt gällande lag örn kollektivavtal bindande för arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Vid antagande av huvudavtalet
mellan förbund å ömse sidor skall avtalet godkännas att med rättsverkan enligt
lagen örn kollektivavtal gälla tills vidare med en uppsägningstid av sex månader.
Örn mellan parterna finnes kollektivt löneavtal vid den tidpunkt, då
huvudavtalet med iakttagande av sådan uppsägningstid skulle utlöpa, skall
dock huvudavtalet upphöra att gälla först samtidigt med löneavtalets utlöpande.
Spörsmålet örn åtgärder till arbetsfredens främjande har sedan lång tid
tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Riksdagen har vid
flera tillfällen tagit initiativ till utredningar i hithörande ämnen och Kungl.
Majit har även föranstaltat örn en förberedande undersökning angående
ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.
Resultatet av denna undersökning, vilken verkställts av vissa sakkunniga, har
den 9 december 1935 framlagts i ett betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred.
I detta har bland annat frågan örn förbud mot s. k. samhällsfarliga
konflikter behandlats. I sådant hänseende hava de sakkunniga hemställt örn
ytterligare utredning, huruvida och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna
förhindras i sådana fall, där verksamheten icke avser att i främsta rummet
tillgodose ett arbetsgivarens ekonomiska intresse. Betänkandet är beroende
på Kungl. Majits prövning. Vidare må erinras, att chefen för finansdepartementet
efter Kungl. Majits den 28 oktober 1938 givna bemyndigande tillkallat
vissa sakkunniga för utredning av det mera begränsade problemet örn statstjänstemäns
ställning vid arbetskonflikter. Vid fullgörandet av detta utredningsuppdrag
torde de sakkunniga komma att beröra vissa av de spörsmål,
som kunna uppkomma vid en samhällsfarlig konflikt.
1 förevarande båda motioner har påkallats utredning om åtgärder till förhindrande
av allmänfarliga arbetsinställelser. Då samma fråga behandlades
åren 1937 och 1938 förklarade utskottet i sina av riksdagen godkända utlåtanden
i ämnet, att utskottet icke funnit skäl föreligga att i anledning av
motionerna göra någon framställning till Kungl. Majit. Utskottet hänvisade
till att betänkandet örn folkförsörjning och arbetsfred vore föremål för prövning
av Kungl. Majit samt till de då pågående överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Dessa överläggningar hava numera
lett till ett mellan nämnda huvudorganisationer träffat avtal, i vilket såsom
ett särskilt kapitel ingå vissa bestämmelser örn behandling av konflikter
berörande samhällsviktiga funktioner. Enligt dessa bestämmelser skola arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen gemensamt till skyndsam prövning
upptaga varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 9 sami. 2 avd. Nr 10.
Utskottet.
377 39 2
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.
antingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av
annat därmed jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna
intresset. Denna prövning skall företagas i den av huvudorganisationerna utsedda
arbetsmarknadsnämnden. Om majoritet inom nämnden vinnes för undvikande
eller hävande helt eller delvis av en konflikt och för en därmed
sammanhängande erforderlig reglering av arbetsvillkoren, skall det ankomma
på arbetsgivareföreningen och landsorganisationen att i enlighet därmed
envar å sin sida ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse
mellan de berörda parterna.
Såsom i utskottets redogörelse här ovan framhållits har det träffade avtalet
icke omedelbart blivit i full utsträckning bindande vare sig för de båda huvudorganisationerna
eller för de till dem hörande förbunden. Arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen hava genom avtalet allenast utfäst sig att
utöva den verksamhet i arbetsmarknadsnämnden och vad därmed sammanhänger,
som enligt avtalet ankommer på dem, samt att verka för att avtalet
blir genom fri överenskommelse antaget såsom kollektivavtal mellan de till
dem hörande förbunden. Först i den mån så sker blir avtalet även i övrigt
med rättsverkan enligt lagen om kollektivavtal bindande för arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets
mening icke möjligt att redan nu tillförlitligt bedöma i vilken utsträckning
genom det i avtalet reglerade förfarandet kan förhindras, att arbetskonflikter
inverka störande på samhällsviktiga funktioner. Den fortsatta utvecklingen
på detta område bör enligt utskottets mening avvaktas. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om arbetsmarknadskommitténs uttalande, att så länge
arbetsmarknadens organisationer äro beredda att beakta jämväl de allmänt
samhälleliga intressen, som äro förknippade med deras verksamhet, de åtgärder,
som rimligen må påkallas av hänsyn till arbetsfreden, naturligast och
ändamålsenligast böra ankomma på organisationerna själva. Riktigheten av
detta uttalande synes utskottet knappast kunna ifrågasättas.
Av vad här anförts framgår, att frågan örn de samhällsfarliga konflikterna
i anledning av de sakkunnigas betänkande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning
samt att spörsmålet om statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter
för närvarande är under utredning. Med hänsyn härtill och i betraktande av
att det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen träffade avtalet
ännu icke trätt i full tillämpning har utskottet icke funnit skäl föreligga för
riksdagen att hos Kungl. Maj :t göra framställning beträffande det i motionerna
berörda spörsmålet.
Utskottet får därför hemställa,
att motionerna I: 43 och II: 91 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 februari 1939.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. 11
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Knut
Petersson, Olof Carlsson, Sten och Wistrand;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson i
Hällbacken, Hallagård, Sandström, Hermansson i Norrköping, Barnekow och Holm.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Tamm, Knut Petersson, Wistrand, Skoglund, Sandström och Barnekow
under yrkande, att motionerna I: 43 och II: 91 måtte av riksdagen bifallas
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.