Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.

1939-02-14 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Antom till riksdagens kansli den 15 februari 1939 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder

till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första

kammaren av herr Domö m. fl. och nr 91 i andra kammaren av herr Bagge m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som kunna

vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser, samt örn framläggande

av de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, far utskottet

hänvisa till motionerna.

Spörsmålet örn lämpliga åtgärder för att främja arbetsfreden har vid upprepade

tillfällen behandlats i riksdagen och efter framställningar från riksdagens

sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda

av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.

I utskottets utlåtanden nr 22 vid 1924 års riksdag och nr 56 vid 1936 års

riksdag, vilka utlåtanden avgåvos i anledning av då väckta motioner i ämnet,

har utskottet lämnat en utförlig historik, till vilken utskottet såvitt angår

tiden från och med 1887 till och med 1933 anhåller att få hänvisa.

Vid 1934 års riksdag väcktes tio motioner angående lagstiftning till arbetsfredens

bevarande m. m. (1:148, I: 149, 1:154, I: 241, I: 242, lii 287, lii 289,

II: 340, lii 496 och lii 497). I dessa motioner berördes en mängd till arbetsfredsfrågan

hörande spörsmål, däribland om åtgärder till förebyggande av

samhällsfarliga arbetskonflikter samt angående en beredskapslagstiftning.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet. Utskottet hemställde i sitt

utlåtande nr 51 bland annat, att riksdagen i anledning av motionerna måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta om en

allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder på föreningsrättens

och arbetsrättens områden, som kunde vidtagas i syfte att rättsligen

utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsen och att främja

arbetsfreden, samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Herrar Sigfrid Hansson och Magnusson i Kalmar avgåvo särskilt yttrande

till utskottets utlåtande. Reservation anmäldes av herr Norman jämte fyra

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. 2 avd. Nr 10. 377 39 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

andra ledamöter, vilka hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan och avlät därefter skrivelse till

Kungl. Maj:t (nr 373) den 11 juni 1934.

Den 31 december 1934 anmäldes riksdagens nyssnämnda skrivelse i statsrådet.

Statsministern Hansson förordade därvid, att en förberedande utredning

skulle verkställas angående ingripanden från samhällets sida på vissa

områden av det ekonomiska livet. Statsministerns anförande till statsrådsprotokollet

har återgivits i andra lagutskottets förut omförmälda utlåtande

nr 56 vid 1936 års riksdag (sid. 8—12).

Till sakkunniga för verkställande av den av statsministern förordade utredningen

utsåg Kungl. Majit överståthållaren T. Nothin, disponenten vid Åtvidabergs

fabriker E. Ericsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare,

nuvarande statssekreteraren F. Severin.

Vid 1935 års riksdag framställdes motionsvis (1:179, I: 253 och II: 439)

yrkanden angående lagstiftning till arbetsfredens främjande.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 36 hemställde,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att det pågående

utredningsarbetet beträffande arbetsfredsfrågan bedreves i sådan ordning,

att förslag angående de spörsmål, örn vilkas utredning riksdagen år 1934

gjort framställning, måtte kunna föreläggas riksdagen utan det dröjsmål, som

skulle medföras av ett avvaktande av utredningens slutförande i övriga med

sistnämnda spörsmål sammanförda frågor.

Reservationer anfördes dels av herr Sigfrid Hansson jämte sex andra ledamöter

(blank reservation), dels ock av herr Österström jämte fem andra ledamöter,

vilka biträdde utskottets hemställan men ansågo, att utskottet därför

bort anföra annan motivering.

Riksdagen biföll utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen

för densamma.

Be sakkunniga för verkställande av utredning angående ingripanden från

samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet avgåvo den 9

december 1935 betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred. De sakkunnigas

uttalanden och förslag hava upptagits i del I av betänkandet (stat.

off. utredn. 1935:65). I del II (stat. off. utredn. 1935:66) hava sammanförts

utarbetade redogörelser för nu gällande bestämmelser på olika områden,

för tidigare behandling av förekommande frågor, för utländska förhållanden

m. m. I förevarande sammanhang anhåller utskottet att få särskilt

hänvisa till bil. 22 i del II med rubrik »Lagstiftning och lagförslag i

Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och på det allmänt

ekonomiska området m. m.» (sid. 408—458).

I del I hava de sakkunniga i särskilda kapitel behandlat »Den svenska

folkförsörjningen» (sid. 15—90) samt »Arbetsfreden» (sid. 91—129). —

Under huvudrubriken »Förbud mot arbetskonflikter och därmed samman
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. 3

hängande spörsmål» (sid. 112—119) har efter en »Översikt» behandlats

frågorna om »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter» och »Förbud

mot arbetskonflikter i vissa fall». Beträffande den förstnämnda av dessa

två frågor har föreslagits (sid. 118), att genom särskilda sakkunniga måtte

utredas, huruvida och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna förhindras

i sådana fall, där verksamheten icke avser att i främsta rummet tillgodose

ett arbetsgivarens ekonomiska intresse. — å sid. 119 123 har därefter be
handlats

frågan om »Förbud mot vissa stridsåtgärder», därvid hemställts,

att åt en eller flera sakkunniga måtte uppdragas att söka genom förhandling

med vederbörande organisationer åvägabringa överenskommelser enligt

vissa i betänkandet angivna riktlinjer samt att därefter frågan örn erforderlig

lagstiftning i ämnet måtte upptagas till utredning och omprövning.

Under rubriken »Beredskapslagstiftning» (sid. 124—125) hava de sakkunniga

förklarat sig tillstyrka utarbetandet och framläggandet av förslag till en

beredskapslagstiftning, varvid i första hand vissa vägar, som angivits i betänkandet,

borde undersökas.

Efter vad sålunda förekommit i anledning av riksdagens skrivelse nr

373/1934 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

I den ovannämnda avdelningen »Förbud mot s. k. samhällsfarliga konflikter»

hava de sakkunniga anfört bland annat:

Även örn man i huvudsak torde få överlämna åt parterna själva att losa

intressekonflikterna, torde dock alltid finnas fall, då så stora samhällsintressen

stå på spel, att det kommer att framstå som en nödvändighet för staten

att söka åvägabringa en lösning. Med hänsyn härtill Ilar vid olika tilltallen

påyrkats förbud för s. k. samhällsfarliga konflikter. Vid de försök, som harvid

o-jörts att fastställa innebörden av detta begrepp, har det visat sig ytterst

svårt att finna en tillfredsställande definition. En granskning av de olika

förslagen rörande förbud mot s. k. samhällsfarliga arbetsinställelser visan

att man merendels låtit sig ledas av intrycken från någon särskild, befarad

eller utbruten, konflikt och med tanke på de menliga verkningarna av denna

i det särskilda fallet velat förbjuda alla konflikter av dylik art. En närmare

undersökning utvisar emellertid, att en lagstiftning, som måste äga generell

tillämplighet och gälla för längre tid, knappast kan bygga på en sådan grund.

En konflikt, som vid ett givet tillfälle för en så långt möjligt opartisk bedömare

ter sig som verkligt menlig för hela folket, kan under andra förhållanden

vara av betydelse blott för de stridande parternas ekonomi.

I den mån en konflikt ter sig såsom allmänt skadlig på grund av sina ekonomiska

följder, lärer orsaken därtill vara att söka antingen i konfliktens omfattning

eller i den för vederbörande näringsgren särskilt olyckliga tidpunkten

för konflikten, som exempelvis kan medföra, att en svensk exportvara

i en ömtålig situation varaktigt förlorar en utländsk marknad till lika allvarlig

skada för båda parterna och till men för vår framtida folkförsörjning.

Uti intetdera fallet låter det sig emellertid göra att finna någon sådan punctpieti

avgränsning från andra konflikter, att den kan en gang för alla tastställas.

Det är nämligen såväl i ena som andra hänseendet en skillnad mot

andra konflikter, icke till arten utan till graden. Såvida man icke vill förbjuda

alla arbetskonflikter överhuvudtaget, lärer därför i ovan antydda tall

tvångsingripande från samhällets sida icke kunna ske i form av i lag utformat

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

generellt konfliktförbud utan måste övervägas från fall till fall. Till frågan

om dylikt ingripande återkomma vi senare under rubriken beredskapslagstiftning.

Skola vissa konflikter kunna generellt avlysas, måste någon annan indelningsgrund

sökas. Nära till hands ligger därvid att söka förutsättningen i

den omständigheten, att stat eller kommun är arbetsgivare. Emellertid synes

inte heller denna omständighet kunna utan vidare anses giva vid handen, att

verksamheten är av den art, att en arbetsnedläggelse därinom skulle kunna

betecknas såsom farlig för samhället.

Större möjlighet att uppställa ett tillfredsställande kännetecken på sådana

konflikter, som av hänsyn till det allmännas bästa i första hand böra undvikas,

förefinnes, örn man som utgångspunkt vid bedömandet tager det ändamål,

som verksamheten är avsedd att tillgodose. Därest arbetsavtalet icke

avser att tillgodose något arbetsgivarens ekonomiska intresse, lärer nämligen

en arbetsinställelse i regel beröra mera omedelbart viktiga samhälleliga funktioner.

Ett förhindrande av arbetsinställelser i dylika fall synes stå i nära

överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare torde det

vara lättare att här finna vägar för en rättvis avvägning av parternas mot

varandra stridande intressen. Exempel på dylika slag av arbetsanställning

erbjuda polis, brandkår, renhållningsverk och sjukvårdspersonal. Även här

komma givetvis att finnas gränsfall av mer eller mindre tveksam art. Kommunala

anläggningar för belysning, kraft, distribution av vatten och gas

m. m drivas i viss mån såsom affärsföretag och lämna ofta ett betydande

överskott. Emellertid torde även i dessa fall affärsvinsten icke vara det avgörande

motivet utan ortens förseende med de angivna förnödenheterna.

Dessa företag synas därför närmast vara att jämställa med dem, där arbetsavtalet

enligt sin natur icke avser att tillgodose arbetsgivarens ekonomiska

intresse. Nära jämförliga härmed äro vissa statliga företag med monopolställning,

vilka blott i andra hand avse att bereda statsinkomster, medan staten

darmed främst vill tillgodose ett allmänhetens intresse. Hit äro att räkna

exempelvis post- och telegrafverken. Mera tveksamt är örn man till denna

grupp även kan räkna företag, som driva sin rörelse delvis i konkurrens med

enskild verksamhet av liknande art, t. ex. statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Ett förhindrande av arbetsnedläggelser inom företag, som ovan berörts,

torde kunna åvägabringas på olika sätt.

En väg, sorn man i vårt land redan beträtt i vissa fall, har varit att bereda

de anställda tjänstemannaställning, i vilket fall arbetsnedläggelser, utan att

de anställda i vederbörlig ordning erhållit avsked från sin tjänst, komma att

medföra ansvar för tjänstefel och på så sätt bliva förbjudna. Förutsättningen

för en dylik anordning synes böra vara, att vederbörande företag drives av

eller kommun eller kommunal samfällighet. Huruvida tjänstemannaställning

kan beredas anställda vid samtliga statliga och kommunala företag

av det slag, som ovan nämnts, kan ej bedömas utan en närmare utredning.

Undersökas bör ock huruvida all personal vid dylika företag lämpligen kan

givas tjänstemannaställning. Svårighet härutinnan torde möta.

• ^ytterligare utväg, som bör bli föremål för undersökning, är huruvida

icke för den personals del, som ej kan givas tjänstemannaställning, enhetliga

lönereglementen kunna tänkas utfärdade. I så fall måste efterlevandet

härav garanteras genom ett lagstadgat förbud mot stridsåtgärder jämte därtill

knutna lämpliga påföljder.

”Vare sig det ena eller det andra alternativet väljes, lärer det vara ofrånkomligt,

att lönefrågan för kommunalt anställda avgöres efter mera enhet
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. O

liga normer. Detta kan ske antingen genom ett lönereglemente, som för

hela landet fastställes av statsmakterna, eller ock sålunda att av vederbörande

kommuner uppgjorda löneavtal eller lönereglementen prövas av en central

statlig myndighet. Givetvis måste härvid hänsyn tagas till de olika förhållanden,

som råda på olika orter.

En annan möjlighet, som är tänkbar och som i varje fall bör övervägas,

där tjänstemannaställning ej kan beredas de anställda, är på visst sätt avfattade

avtal, vilka innebära större garantier för arbetsfreden än de nu i allmänhet

brukade. Härvid skulle den anordningen kunna tänkas, att vid sidan

av det vanliga kollektivavtalet samt med annan och längre giltighetstid

än detta fastställes en särskild förhandlingsordning, som förbjuder arbetsinställelser

under förhandlingsordningens giltighetstid samt närmare reglerar,

huru under denna tid uppkomna konflikter mellan parterna skola^ lösas.

Aven andra utvägar kunna tänkas. Skulle trots allt en konflikt uppstå inom

de arbetsområden, varom nu är fråga, kan ett biläggande därav tänkas kunna

åvägabringas genom ingripande enligt en beredskapslagstiftning.

Vare sig det ena eller andra av de i det föregående angivna alternativen

väljes synas de grupper av anställda, varom här är fråga, böra i löne- och

andra hänseenden ställas i en i förhållande till närmast jämförbara befattningshavare

i den rent fria verksamheten så mycket bättre ställning, som

med hänsyn till vad ovan anförts finnes skälig. I motsatt fall skulle ett förbud

mot stridsåtgärder för dessa gruppers vidkommande kunna icke blott

uppfattas såsom en obillig begränsning av deras medel att hävda sina intressen

utan jämväl befaras föranleda tillgripandet av hemliga, mera elakartade

metoder.

Vid 1936 års riksdag hemställdes dels i likalydande motionerna I: 154 av

herr Hamrin m. fl. och II: 368 av herr Andersson i Rasjön m. fl., att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta

samt skyndsamt, örn möjligt under 1936 års riksdag, för riksdagens

granskning och godkännande framlägga förslag till beredskapslagstiftning

av viss i motionerna angiven beskaffenhet, dels ock i likalydande motionerna

I: 269 av herr Bagge m. fl. och lii 584 av herr Anderson i Norrköping m. fl.,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn omedelbart igångsättande

av utredning och framläggande så snart ske kunde för riksdagen

av förslag rörande, bland annat, de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att

främja arbetsfreden.

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande, nr 56, över motionerna, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte

låta slutföra erforderliga utredningar rörande frågan örn att tillskapa en

beredskapslagstiftning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill dessa

utredningar kunde föranleda.

Reservation anmäldes av herr Linder jämte ytterligare sex ledamöter, vilka

ansett, att utskottet bort helt avstyrka motionerna.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren

biföll reservationen. Frågan hade följaktligen fallit.

Vid 1937 års riksdag framställdes i likalydande motionerna I: 170 av herr

Velander m. fl. och 11:350 av herr Bagge m. fl. yrkanden om utredning

opaginerad Kontrollera mot PDF

b Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

rörande de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förhindra samhällsfarliga

arbetsinställelser.

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 20, över motionerna bland

annat:

Såsom utskottet ovan erinrat pågå sedan maj månad 1936 överläggningar

mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen örn sådana arbetsmarknadsproblem,

som eventuellt kunna regleras genom överenskommelser

mellan de båda organisationerna, Utskottet har i ett tidigare utlåtande (nr 7) i

anledning av motioner örn vissa ändringar i kollektivavtalslagen uttalat, att

det är av stor betydelse för arbetsfreden, att arbetsgivare och arbetare bi

bringas en bättre förståelse för varandras synpunkter. Insikten örn önskvärdheten

av en dylik samverkan har utan tvivel ökats högst väsentligt under

senare år. På frivillighetens väg torde nämligen åtskilliga åtgärder kunna

vidtagas i syfte att främja ett förtroendefullt samarbete mellan parterna på

arbetsmarknaden till gagn för dem själva och för samhället. Utskottet får

i detta sammanhang även åberopa vad utskottet rörande värdet av dylika

överläggningar mellan olika intressesammanslutningar anfört i sitt förut denna

dag avgivna utlåtande nr 18 (sid. 15).

I förevarande båda, motioner påkallas utredning örn åtgärder till förhindrande

av samhällsfarliga arbetsinställelser.

Såsom framgår av de sakkunnigas uttalanden i detta ämne, vilka återgivits

å sid. 24—26 i detta utlåtande, torde det möta svårigheter att begreppsmässigt

avgränsa de samhällsfarliga konflikterna. Ehuru de ovan omförmälda

överläggningarna mellan de båda huvudorganisationerna på arbetsmarknaden

icke torde komma att direkt avse konflikter, i vilka stat eller kommun är

part, lära emellertid de normer, varom berörda organisationer enas, kunna

Wiva av betydelse för arbetsmarknaden i dess helhet och sålunda även för

förhållandena inom det statliga och kommunala arbetsområdet.

Med hänsyn till att frågan örn de samhällsfarliga konflikterna i anledning

av de sakkunnigas betänkande är föremål för prövning av Kungl. Maji samt

under beaktande jämväl av de pågående överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen har utskottet icke funnit skäl föreligga

för riksdagen att hos Kungl. Majit göra framställning beträffande det i

motionerna berörda spörsmålet.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Reservation avgavs av herr Tamm jämte tre andra ledamöter, vilka tillstyrkte

en utredning rörande de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte att förhindra

allmänfarliga arbetsinställelser.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Även vid 1938 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Sålunda framställdes

i likalydande motionerna 1:179 av herr Domö m. fl. och II: 287 av herr Bagge

m. fl. samma yrkande som i de nu föreliggande motionerna,

Andra lagutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 6, över motionerna, att vad

utskottet rörande förevarande spörsmål anfört vid 1937 års riksdag syntes

utskottet fortfarande äga sin fulla giltighet. Under sådana omständigheter

hade utskottet icke funnit skäl föreligga för riksdagen att i anledning av

motionerna göra någon framställning till Kungl. Majit i ämnet.

Reservation avgavs av herr P. Sandström och ytterligare tre ledamöter,

vilka förordade en utredning i ämnet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

[ samband med framläggandet av förslag till nytt civilt avlöningsreglemente

har 1936 års lönekommitté uttalat sig för att frågan om statstjänstemannens

ställning vid arbetskonflikt skulle göras till föremål för särskild utredning och

överväganden av på detta område sakkunniga personer. Yid motiveringen av

detta förslag påpekade lönekommittén, att statstjänstemännens ställning vid

arbetskonflikt för närvarande icke i något avseende författningsmässigt reglerats.

Praxis syntes i allmänhet ha utvecklat sig därhän, att tjänsteman icke

under konflikt beordrades att utföra annat arbete än det, som han vanligen

hade att utföra. Ramen för tjänstemannens arbetsområde vidgades alltså icke

vid konflikt att omfatta sådana utanför hans vanliga åligganden fallande

arbeten, vilka vore föremål för konflikten. Vid en reglering i författningsform av

tjänstemännens ställning under arbetskonflikt måste enligt kommitténs mening

å ena sidan hänsyn tagas till samtliga de stridsmetoder, som inom den enskilda

arbetsmarknaden erkändes såsom lojala medel i arbetstvister; å andra sidan

måste särskilt beaktande skänkas åt frågan örn säkerställande av för samhällslivet

oundgängliga arbeten och överhuvud åt den särställning staten såsom

arbetsgivare intager.

Efter Kungl. Maj:ts den 28 oktober 1938 givna bemyndigande har chefen

för finansdepartementet tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet

biträda med utredning av frågan örn statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter.

Enligt meddelade direktiv borde de synpunkter, som framlagts

av lönekommittén, bli vägledande för utredningsarbetet.

Utskottet får i förevarande sammanhang erinra örn det den 20 december

1938 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i

Sverige träffade huvudavtalet (det s. k. Saltsjöbadsavtalet). I den allmänna

motivering, som den av nämnda organisationer våren 1936 tillsatta arbetsmarknadskommittén

fogat vid sitt förslag till huvudavtal, har uttalats, att så länge

arbetsmarknadens organisationer vore beredda att beakta jämväl de allmänt

samhälleliga intressen, som vore förknippade med deras verksamhet, de åtgärder,

som rimligen kunde påkallas av hänsyn till arbetsfreden, syntes

naturligast och ändamålsenligast böra ankomma på organisationerna själva.

I anslutning härtill har kommittén yttrat följande:

Från sin nu angivna utgångspunkt har arbetsmarknadskommittén inriktat

sig på att bereda ökade möjligheter för intressetvisternas fredliga avveckling

och att söka förebygga stridsåtgärder, som äro menliga för utomstående eller

för det allmänna. Härvid har kommittén funnit angeläget att i första hand

effektivisera nu gällande former för förhandlingar och uppgörelser mellan

parterna samt främja en allmän avspänning i förhållandet dem emellan.

Vissa i det föreliggande huvudavtalet reglerade frågor äro av sådan natur

att deras prövning närmast får karaktären av en lämplighets- eller billighetsprövning,

där avgörandet väsentligen blir beroende av en avvägning av de

varandra motstående intressena. Så är fallet med frågorna örn uppsägning av

arbetsavtal och permittering samt behandling av konflikter berörande samhällsviktiga

funktioner. Den intresseavvägning, som enligt avtalet skall förekomma

i dylika frågor, är icke av beskaffenhet att böra ankomma på domstol.

För prövningen av nyss berörda spörsmål upprättas eldigt avtalet ett särskilt

centralt organ, arbetsmarknadsnämnden, vars ledamöter till lika antal utses

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

av envar av arbetsgivareföreningen oell landsorganisationen. Denna nämnd

har också tillagts befogenhet att härutöver behandla frågor av allmän eller

eljest större betydelse för arbetsmarknaden.

Avtalet innehåller i kap. Y vissa bestämmelser örn behandling av konflikter

berörande samhällsviktiga funktioner. Enligt dessa stadganden skola arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen för att i möjligaste mån förhindra

att arbetskonflikter inverka störande på samhällsviktiga funktioner till skyndsam

prövning gemensamt upptaga varje konfliktsituation, där skydd för ett

allmänt intresse påkallas antingen av endera organisationen eller av offentlig

myndighet eller ock av annat därmed jämförligt organ, som företräder det

ifrågakommande allmänna intresset (§ 1). Prövningen av uppkommen fråga

örn undvikande, begränsande eller hävande av i § 1 avsedd arbetskonflikt

skall företagas i arbetsmarknadsnämnden (§ 2). Har vid behandling av sådant

ärende, som angives i § 2, majoritet vunnits för undvikande eller hävande,

helt eller delvis, av en konflikt och för en därmed sammanhängande erforderlig

reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på arbetsgivareföreningen och

landsorganisationen att i enlighet därmed, envar å sin sida, ofördröjligen vidtaga

åtgärder för genomförande av en uppgörelse mellan berörda parter (§ 3).

Beträffande bestämmelserna i kap. Y har arbetsmarknadskommittén i sin

allmänna motivering anfört följande:

Kommittén har vid prövning av frågan örn de s. k. samhällsfarliga konflikterna

sökt bedöma behovet av särskilda åtgärder till skydd mot störning av

verksamhet, som tillför befolkningen livsviktiga nyttigheter, social omvårdnad

och annat dylikt. I den offentliga diskussionen ha meningarna varit mycket

delade örn hur man riktigast skall bestämma och begränsa de verksamhetsområden,

vilka med hänsyn till sin egenskap av särskilt samhällsviktiga böra

skyddas mot arbetskonflikter. Kommittén förmenar, att någon ens tillnärmelsevis

tillfredsställande avgränsning av sådana områden över huvud ej kan

åstadkommas med anspråk på objektivitet och allmängiltighet. Hedan det förhållandet

att samhällets intresse alltid är beroende av den aktuella konfliktens

omfattning gör en sådan på förhand fixerad gränsdragning omöjlig. En viss

verksamhet är i och för sig ytterst sällan så fundamentalt samhällsviktig att

den måste skyddas mot alla konflikter. Å andra sidan kan en konflikt, som i

och för sig ingalunda är riktad mot särskilt samhällsviktiga funktioner, likväl

genom sina yttringar i visst begränsat avseende försvåra eller omöjliggöra

verksamhet, som är nödvändig för tillgodoseende av befolkningens säkerhet

till liv eller hälsa. 0

Då alltså behovet att undvika eller begränsa en viss konflikt är beroende av

omständigheterna i det särskilda fallet, lärer någon annan utväg icke finnas

än att låta intresseavvägningen, med hänsyn jämväl till samhällsvikten, äga

rum i varje konfliktsituation för sig. En återblick på de öppna konflikter, som

under gångna tider förekommit i vårt land, visar att man icke med fog kan mot

parterna på arbetsmarknaden rikta den anmärkningen att de i sina intressekonflikter

brustit i hänsyntagande till i verklig mening samhällsviktiga intressen.

Organisationerna å ömse sidor lia tvärtom medvetet sökt undvika att förekommande

konflikter trätt dylika intressen för nära. För att emellertid skapa

gynnsammare förutsättningar för strävandena i sådan riktning föreslår kommittén

en fastare form för prövning av uppkommande frågor örn åtgärder i

syfte att vid arbetskonflikt undvika ett störande av samhällsviktiga funktioner,

därvid kommittén ansett arbetsmarknadsnämnden vara lämpligaste forum för

prövningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

9

Genom huvudavtalet hava arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

förbundit sig att utöva den verksamhet i arbetsmarknadsnämnden och vad därmed

sammanhänger, som enligt avtalet ankommer på dem, samt att verka för

att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget såsom kollektivavtal mellan

de till dem hörande förbunden. I den mån så sker blir avtalet jämväl i övrigt

med rättsverkan enligt gällande lag örn kollektivavtal bindande för arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen. Vid antagande av huvudavtalet

mellan förbund å ömse sidor skall avtalet godkännas att med rättsverkan enligt

lagen örn kollektivavtal gälla tills vidare med en uppsägningstid av sex månader.

Örn mellan parterna finnes kollektivt löneavtal vid den tidpunkt, då

huvudavtalet med iakttagande av sådan uppsägningstid skulle utlöpa, skall

dock huvudavtalet upphöra att gälla först samtidigt med löneavtalets utlöpande.

Spörsmålet örn åtgärder till arbetsfredens främjande har sedan lång tid

tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Riksdagen har vid

flera tillfällen tagit initiativ till utredningar i hithörande ämnen och Kungl.

Majit har även föranstaltat örn en förberedande undersökning angående

ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet.

Resultatet av denna undersökning, vilken verkställts av vissa sakkunniga, har

den 9 december 1935 framlagts i ett betänkande örn folkförsörjning och arbetsfred.

I detta har bland annat frågan örn förbud mot s. k. samhällsfarliga

konflikter behandlats. I sådant hänseende hava de sakkunniga hemställt örn

ytterligare utredning, huruvida och i vilken omfattning arbetskonflikter kunna

förhindras i sådana fall, där verksamheten icke avser att i främsta rummet

tillgodose ett arbetsgivarens ekonomiska intresse. Betänkandet är beroende

på Kungl. Majits prövning. Vidare må erinras, att chefen för finansdepartementet

efter Kungl. Majits den 28 oktober 1938 givna bemyndigande tillkallat

vissa sakkunniga för utredning av det mera begränsade problemet örn statstjänstemäns

ställning vid arbetskonflikter. Vid fullgörandet av detta utredningsuppdrag

torde de sakkunniga komma att beröra vissa av de spörsmål,

som kunna uppkomma vid en samhällsfarlig konflikt.

1 förevarande båda motioner har påkallats utredning om åtgärder till förhindrande

av allmänfarliga arbetsinställelser. Då samma fråga behandlades

åren 1937 och 1938 förklarade utskottet i sina av riksdagen godkända utlåtanden

i ämnet, att utskottet icke funnit skäl föreligga att i anledning av

motionerna göra någon framställning till Kungl. Majit. Utskottet hänvisade

till att betänkandet örn folkförsörjning och arbetsfred vore föremål för prövning

av Kungl. Majit samt till de då pågående överläggningarna mellan arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen. Dessa överläggningar hava numera

lett till ett mellan nämnda huvudorganisationer träffat avtal, i vilket såsom

ett särskilt kapitel ingå vissa bestämmelser örn behandling av konflikter

berörande samhällsviktiga funktioner. Enligt dessa bestämmelser skola arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen gemensamt till skyndsam prövning

upptaga varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 9 sami. 2 avd. Nr 10.

Utskottet.

377 39 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10.

antingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av

annat därmed jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna

intresset. Denna prövning skall företagas i den av huvudorganisationerna utsedda

arbetsmarknadsnämnden. Om majoritet inom nämnden vinnes för undvikande

eller hävande helt eller delvis av en konflikt och för en därmed

sammanhängande erforderlig reglering av arbetsvillkoren, skall det ankomma

på arbetsgivareföreningen och landsorganisationen att i enlighet därmed

envar å sin sida ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse

mellan de berörda parterna.

Såsom i utskottets redogörelse här ovan framhållits har det träffade avtalet

icke omedelbart blivit i full utsträckning bindande vare sig för de båda huvudorganisationerna

eller för de till dem hörande förbunden. Arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen hava genom avtalet allenast utfäst sig att

utöva den verksamhet i arbetsmarknadsnämnden och vad därmed sammanhänger,

som enligt avtalet ankommer på dem, samt att verka för att avtalet

blir genom fri överenskommelse antaget såsom kollektivavtal mellan de till

dem hörande förbunden. Först i den mån så sker blir avtalet även i övrigt

med rättsverkan enligt lagen om kollektivavtal bindande för arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen. Med hänsyn härtill är det enligt utskottets

mening icke möjligt att redan nu tillförlitligt bedöma i vilken utsträckning

genom det i avtalet reglerade förfarandet kan förhindras, att arbetskonflikter

inverka störande på samhällsviktiga funktioner. Den fortsatta utvecklingen

på detta område bör enligt utskottets mening avvaktas. Utskottet vill i detta

sammanhang erinra om arbetsmarknadskommitténs uttalande, att så länge

arbetsmarknadens organisationer äro beredda att beakta jämväl de allmänt

samhälleliga intressen, som äro förknippade med deras verksamhet, de åtgärder,

som rimligen må påkallas av hänsyn till arbetsfreden, naturligast och

ändamålsenligast böra ankomma på organisationerna själva. Riktigheten av

detta uttalande synes utskottet knappast kunna ifrågasättas.

Av vad här anförts framgår, att frågan örn de samhällsfarliga konflikterna

i anledning av de sakkunnigas betänkande är beroende på Kungl. Maj:ts prövning

samt att spörsmålet om statstjänstemäns ställning vid arbetskonflikter

för närvarande är under utredning. Med hänsyn härtill och i betraktande av

att det mellan arbetsgivareföreningen och landsorganisationen träffade avtalet

ännu icke trätt i full tillämpning har utskottet icke funnit skäl föreligga för

riksdagen att hos Kungl. Maj :t göra framställning beträffande det i motionerna

berörda spörsmålet.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna I: 43 och II: 91 icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 10. 11

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Tamm, Löfvander, Knut

Petersson, Olof Carlsson, Sten och Wistrand;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Skoglund, Pettersson i

Hällbacken, Hallagård, Sandström, Hermansson i Norrköping, Barnekow och Holm.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Tamm, Knut Petersson, Wistrand, Skoglund, Sandström och Barnekow

under yrkande, att motionerna I: 43 och II: 91 måtte av riksdagen bifallas

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.