Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande reglering av brandpersonalens arbetstid. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 171 i första kammaren av herr Theodor Magnusson och herr Heuman samt nr 248 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

1939-02-23 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:15, Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande reglering av brandpersonalens arbetstid. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 171 i första kammaren av herr Theodor Magnusson och herr Heuman samt nr 248 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lagstiftning rörande

reglering av brandpersonalens arbetstid.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två

inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 171

i första kammaren av herr Theodor Magnusson och herr Heuman samt nr

248 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen matte

besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte

vidtaga sådana åtgärder, som kunna befinnas lämpliga för att brandpersonalens

arbetstidsförhållanden måtte genom lagstiftning bliva reglerade.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt brandstadgan den 15 juni 1923 åligger det varje stad att i enlighet

med bestämmelserna i stadgan vidmakthålla ett brandväsen, som kan

anses tillfredsställa skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand (1 §).

För varje stad skall finnas brandordning, upptagande de föreskrifter, som

utöver de i brandstadgan eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser

äro erforderliga för fullständigt och ändamålsenligt ordnande

av stadens brandväsen. Till fullständigande av brandordningen äga stadsfullmäktige

utfärda särskilda reglementen för brandstyrka, brandchef och

vice brandchef samt för skorstensfejare (2 §). I varje stad skall finnas en

brandstyrka av sådan omfattning, att stadens trygghet mot skada av

brand kan anses tillfredsställande. Brandstyrkan skall i regel vara sammansatt

dels av avlönad personal och dels av personal, som inträder på

grund av medborgerlig plikt. Avlönad brandstyrka är yrkesbrandkår, när

medlemmarna äro anställda med skyldighet att för avtalad tid odelat

ägna sig åt brandtjänsten, och borgarbrandkår, när medlemmarna äro

för avtalad tid förbundna att, vid sidan av sin borgerliga sysselsättning,

ägna viss tid åt brandtjänst. Yrkesbrandkar skall vara kasernerad inom

brandstation. Borgarbrandkårens medlemmar skola genom ändamålsenlig

alarmeringsanordning kunna inkallas till tjänst å varje tid av dygnet. Den

Bihang till riksdagens ''protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. Nr 15. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

på medborgerlig plikt grundade brandstyrkan utgör allmänna brandkåren.

Denna skall bestå av erforderligt antal till eldsläckningstjänst lämpliga personer,

som uttagits bland de tjänstpliktiga. Skyldig att tjänstgöra i allmänna

brandkåren är envar i staden boende arbetsför man från och med

det år, under vilket han fyller 20 år, till och med det, under vilket han fyller

50 år. Där avlönad brandstyrka finnes av sådan storlek, att stadens

trygghet mot skada av brand kan anses tillfredsställande, äger länsstyrelsen

på därom gjord framställning medgiva, att allmän brandkår ej skall

upprättas. Likaledes må i stad, där s. k. frivillig brandkår finnes, denna

kunna efter länsstyrelsens beprövande helt eller delvis ersätta annan brandstyrka

(5 §). I brandordningen eller reglemente skola närmare bestämmelser

meddelas angående brandchefens och vice brandchefens ävensom brandstyrkans

åligganden samt vad därmed har samband (8 §).

I en särskild avdelning av brandstadgan, innefattande bestämmelser angående

landsbygden har föreskrivits, att då landskommun därom

gor framställning eller då länsstyrelse med hänsyn till byggnadstäthet eller

befintligheten av eldfarliga inrättningar finner sådant erforderligt för beredande

av trygghet mot skada av brand, äger länsstyrelsen efter vederbörandes

hörande förordna, att vad i nämnda avdelning stadgas skall helt eller

delvis gälla inom viss kommun å landet eller del därav (24 §). För kommun

skall i sådant fall finnas brandordning, upptagande de föreskrifter, som

utöver de i brandstadgan eller eljest i vederbörlig ordning meddelade bestämmelser

äro erforderliga (25 §).

Lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning äger — med vissa

i lagen närmare angivna undantag — tillämpning å varje rörelse, industriell

eller icke, så ock å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller

annat dylikt särskilt arbetsföretag, för såvitt i rörelsen eller företaget till

arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare,

häri icke inräknad arbetare, som användes till arbete, vilket avses i undantagsbestämmelserna

(1 §).

Arbetsrådet har i ett särskilt fall förklarat, att nämnda lag icke ägde tillämpning

beträffande det av städernas brandkårer i tjänsten utförda arbetet.

Härmed torde arbetsrådet hava avsett att uttala, att den verksamhet,

som utövas av städernas brandväsen, icke är hänförlig till vare sig rörelse

eller arbetsföretag i lagens mening (se det av chefen för arbetsrådet John

Nordin utgivna arbetet »8-timmarslagen» sid. 19).

Därjämte må erinras om stadgandet i lagens 10 § 1 mom. rörande sådant

arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse som faller under lagens bestämmelser.

Beträffande dylikt arbete må Konungen, där tillämpningen av huvudregeln

angående arbetstiden prövas medföra synnerliga svårigheter, på

framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande föreskriva annan begränsning

av tiden för arbetares användande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Frågan om lagstiftning rörande brandpersonalens arbetstidsförhållanden

har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Vid 1928 års riksdag väcktes två motioner, II: 286 av herr Samuelsson

m. fl. och II: 290 av herr Törnkvist i Karlskrona m. fl., i vilka framställdes

vissa yrkanden rörande brandpersonalens arbetstidsförhållanden. I förstnämnda

motion hemställdes, att lagen om arbetstidens begränsning skulle

omfatta brandmännen vid yrkesbrandkårer i landet eller, örn detta icke

bifölles, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning

och förslag angående begränsning av brandmännens tjänstgöringstid.

— I motionen II: 290 hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit till 1930 års riksdag, då lagen om

arbetstidens begränsning ånyo torde komma under statsmakternas omprövning,

ville låta verkställa utredning rörande arbetstidsförhållandena vid

rikets fasta brandkårer samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde giva anledning.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 15, anförde andra lagutskottet följande:
Den

verksamhet, som utövas av städernas brandväsen, är icke hänförlig

till vare sig rörelse eller sådana arbetsföretag, som omförmälas i lagen om

arbetstidens begränsning. Denna lag äger således icke tillämplighet beträffande

brandmännens tjänstgöringsförhållanden. I detta avseende överensstämmer

den svenska åttatimmarslagen med den vid Washington-konfBrensen

år 1919 föreslagna konventionen angående arbetstidslagstiftning. Enligt

utskottets förmenande måste det väcka starka betänkligheter att, såsom

nu föreslås, utvidga denna lagstiftning till att omfatta sådan verksamhet

som den här ifrågavarande.

Under behandlingen år 1926 av förslaget till lag om arbetstidens begränsning

yttrade utskottet vid övervägande av frågan angående lagens giltighetstid,

att, då frågan om revision av Washington-konventionen enligt en

bestämmelse i densamma skulle tagas under övervägande inom tio år från

det konventionen först trädde i kraft, vilket skedde den 13 juni 1921, lagens

giltighetstid lämpligen borde bestämmas till utgången av år 1930. Härjämte

anförde utskottet, att det givetvis torde kunna förutsättas, att Kungl.

Majit under den fortsatta provisorietiden komme att med uppmärksamhet

följa utvecklingen, såväl inom som utom landet, av de förhållanden, vilka

kunde vara av betydelse för frågan örn upprätthållandet och gestaltningen

av förevarande lagstiftning och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de

ledande industristaternas ställning. Vid sådant förhållande torde icke, såsom

i motionen II: 290 föreslås, vara lämpligt att göra hemställan hos

Kungl. Majit örn verkställande till 1930 års riksdag, då lagen örn arbetstidens

begränsning förväntas ånyo komma under prövning, av utredning

rörande arbetstidsförhållandena vid rikets brandkårer.

Ej heller synas enligt utskottets mening tillräckliga skäl föreligga att till

utredning upptaga frågan om reglering av arbetstiden vid brandkårerna

genom en vid sidan av den nu gällande åttatimmarslagen utfärdad formellt

fristående lagstiftning. Med hänsyn till de växlande förhållanden, under

vilka verksamheten vid brandkårerna måste utövas i olika städer och sam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

hällen, och ej minst till nödvändigheten att jämförelsevis fritt kunna avväga

proportionen mellan brandmännens effektiva arbetstid och den tjänstgöringstid,

som ej kan anses vara av arbetstids natur, möta tydligen svårigheter

att på detta område reglera arbetsförhållandena med generella bestämmelser.

Då ej heller omständigheter påvisats, som giva vid handen, att vederbörande

kommuner såsom arbetsgivare bestämma brandmännens arbetstidsförhållanden

på ett sådant sätt, att anledning finnes för riksdagen att

trots här anförda betänkligheter ingripa för att med lagstiftning reglera

nämnda förhallanden, far utskottet hemställa, att förevarande motioner

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation anfördes av herr Linder jämte sex andra ledamöter. I reservationen

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande tjänstgöringsförhållandena

vid de fasta brandkårerna i riket samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Vid 1929 års riksdag väcktes en motion, lii 178 av herr Törnkvist i Karlskrona,

i vilken framställdes samma yrkande som i motionen lii 290 vid 1928

års riksdag.

I sitt utlåtande, nr 6, anförde utskottet, att utskottet vid det förnyade

övervägande, som ägnats spörsmålet, icke funnit skäl föreligga att frångå

den ståndpunkt, som utskottet intagit vid frågans behandling år 1928, i

följd varav utskottet hemställde om avslag å den då föreliggande motionen.

Även mot detta utlåtande anfördes reservation, denna gång av herr Linder

och fem andra ledamöter, med samma yrkande som i reservationen vid

1928 års riksdag.

Utskottets hemställan blev emellertid bifallen av riksdagen.

Även vid 1930 års riksdag blev frågan föremål för prövning. I anledning

av den då framlagda propositionen med förslag till lag angående fortsatt

giltighet av 1926 års arbetstidslag väcktes av fru Nordgren m. fl. en motion,

lii 392, i vilken hemställdes, att arbetstidslagen jämväl skulle omfatta personalen

vid yrkesbrandkårer, såväl brandförmän som brandmän.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, ruis,

att utskottet icke funnit anledning frångå den uppfattning, utskottet

hävdat vid de båda närmast föregående riksdagarna, och förty icke kunde

förorda bifall till motionärernas hemställan.

I motiveringen till de nu föreliggande motionerna har även berörts möjligheten

att genom kollektivavtal reglera brandpersonalens arbetsvillkor.

Frågan örn sådan möjlighet är förhanden har i ett fall underställts

regeringsrättens prövning. Här må lämnas en kortfattad redogörelse för vad

i detta hänseende förekommit.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vid stadsfullmäktiges i Uppsala sammanträde den 15 april 1919 förelåg

till behandling ett förslag till kollektivavtal med manskapet vid stadens

brandkår. Förutom rena avlöningsbestämmelser innehöll förslaget föreskrifter

om antagning och avsked, befordran till brandförman och vice brandförman,

befordringsgrunder, uppsägning och lydnadsplikt, om rätt för

brandchef i vissa fall att avskeda personal utan iakttagande av föreskriven

uppsägningstid och att meddela varning, om arbetstiden och dess indelning,

örn semester, föreningsrätt, förbud mot strejk, lockout, bojkott

eller blockad, förbud mot tillhörande av organisation i vissa fall samt

om biläggande av meningsskiljaktigheter mellan parterna.

Stadsfullmäktige beslöto vid sammanträdet bland annat att dels uppdraga

åt stadens lönenämnd att å stadens vägnar med den av brandmän

vid stadens brandkår bildade avdelningen av svenska kommunalarbetareförbundet

träffa kollektivt avtal av den lydelse, förslaget utvisade, dels

förklara, att gällande reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla

i de delar, detsamma vore stridande mot avtalets bestämmelser.

Sedan besvär över beslutet anförts hos länsstyrelsen i Uppsala län, undanröjde

länsstyrelsen genom utslag den 30 september 1919 stadsfullmäktiges

beslut. Länsstyrelsens utslag var av följande innehåll:

Som enligt § 4 i gällande (1874 års) brandstadga för rikets städer, om

bestämmelser för brandstyrkan och dess befäl ansages vara av nöden utöver

vad i brandstadgan eller i fastställd brandordning innehölles, sådana

bestämmelser skulle meddelas i särskilt reglemente, som av stadsfullmäktige

eller, där de ej funnes, allmänna rådstugan utfärdades, samt utövningen

av den rätt, som salunda tillkomme stadens beslutande myndighet,

icke kunde för längre eller kortare tid bindas genom avtal,

alltså och då förevarande s. k. kollektivavtal, som förutsatte viss organisation

av brandstyrkan och vid vars antagande uttryckligen förklarats, att

»nu gällande reglemente för brandkåren skulle upphöra att gälla i de delar,

detsamma vore stridande mot avtalets bestämmelser», avsåge ämnen, vilka

efter sin beskaffenhet och förut tillämpad uppfattning tillhörde området

för sådant reglemente, som förut sagts, o .

funne länsstyrelsen stadsfullmäktiges klandrade beslut, för sa vitt därigenom

godkänts avtal i sådana ämnen, överskrida deras befogenhet, som

beslutet fattat, och prövade förty med anledning av besvären lagligt samma

beslut, vilket uppenbarligen fattats endast under förutsättning att det

skulle bliva i sin helhet gällande, att undanröja.

Vid föredragning av ärendet den 4 maj 1920 fann regeringsrätten ej skäl

att göra ändring i länsstyrelsens utslag. (Se regeringsrättens årsbok 1920

ref. nr 35.)

Svenska kommunalarbetareförbundet har sedermera i skrivelse till Kungl.

Maj:t den 16 januari 1933 anhållit, att sådana åtgärder måtte vidtagas,

som lämpligen kunde finnas påkallade för undanröjande av de i nuvarande

lagstiftning förefintliga hindren för slutande av kollektivavtal för brandpcrsonal.

Sedan viss utredning verkställts och yttranden inhämtats från åt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

skillra myndigheter och sammanslutningar, har en redogörelse för vad i

ärendet förekommit lämnats i propositionen nr 66 till 1934 års riksdag med

förslag till lag om ändring i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av landsting

eller kommun drivna sjukhus. I propositionen har lämnats en utredning om

den kollektiva avtalsformens användning beträffande brandpersonal m. m.

(sid. 25 28) samt en översikt av de yttranden, som avgivits över kommu
nalarbetareförbundets

framställning (sid. 28—32).

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anförde i propositionen

bland annat följande:

Vad beträffar brandpersonal, framgår av den föregående redogörelsen

att regeringsrätten i ett fall funnit hinder möta för stadsfullmäktige att

reglera, denna personals anställningsvillkor i kollektivavtalets form. Sedermera

ha emellertid, åtskilliga städer efter förhandlingar med personalen

traftat uppgörelser i dessa frågor. Sådana uppgörelser ha antingen erhållit

kollektivavtalets form eller ock fastställts såsom av stadsfullmäktige eller

något deras organ utfärdade bestämmelser. Vid träffande av kollektivavtal

synes nyssnämnda utslag av regeringsrätten ha beaktats på det sätt, att i

avtalet gjorts förbehåll om giltigheten av de föreskrifter, vilka stadsfullmäktige

utfärdat eller komme att utfärda såsom brandordning och brandreglemente.

Något lagligt hinder lärer icke finnas för stadsfullmäktige att på sätt sålunda

flerstädes redan skett efter förhandlingar med personalen enhetligt

reglera dess anställningsvillkor, eventuellt även i kollektivavtalets form.

I fråga örn brandpersonalen innefattade propositionen intet förslag.

I en den ol januari 1939 meddelad dom i mål mellan svenska sjukhuspersonalförbundet,

a ena, samt Norrbottens läns landsting och direktionen

för Pitea lasarett, a andra sidan, har arbetsdomstolen enhälligt uttalat,

att det med hänsyn till nu gällande lagstiftning måste betraktas såsom en

åtminstone i väsentliga avseenden öppen fråga, för vilka kategorier av sådana

arbetstagare hos stat eller kommun, som kunna betecknas såsom

tjänstemän, kollektivavtal över huvud kunde slutas. För bedömandet av

det till behandling förevarande målet hade det icke varit erforderligt, att

arbetsdomstolen inginge på denna fråga i hela dess vidd, utan arbetsdomstolen

hade i huvudsak kunnat inskränka sig till ett något mindre omfattande

spörsmål, nämligen i vilken utsträckning frågor om antagande och

entledigande av arbetstagare med tjänstemannaställning ävensom frågor

angående dessas skyldigheter i tjänsten kunde regleras genom kollektivavtal.

Enligt domen äro i kollektivavtal intagna bestämmelser i sådant

hänseende icke bindande, såvitt angar tillsättande av befattningshavare

med ämbetsmannaansvar, men däremot bindande vid tillsättande av befattningshavare,

som icke äro underkastade dylikt ansvar.

Här må även erinras om en i Svenska stadsförbundets tidskrift för år

1937 (sid. 171—181) intagen uppsats, i vilken professorn i straffrätt vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Uppsala universitet F/G. P:son Wetter behandlat frågan om ämbetsmannaansvar

för kommunala arbetstagare. I uppsatsen har bland annat närmare

utvecklats den uppfattningen, att tjänster t. ex. vid en brandkår, även om

de på sitt område äro de mest underordnade, likväl äro nödvändigt förbundna

med en självständig utövning av den betydenhet, att ämbetsmannaansvaret

där fyller funktionen att upprätthålla verksamhetens effektivitet

(sid. 180). Av intresse i detta sammanhang torde även vara den redogörelse,

som lämnats å sid. 35—45 i det av de sakkunniga rörande förhandlingsrätt

för kommunala tjänstemän avgivna betänkandet (statens offentliga

utredningar 1938: 56).

Av städer med yrkesbrandkår hava följande slutit mer eller mindre fullständiga

kollektivavtal med brandpersonalen, nämligen Gävle, Hudiksvall,

Lund, Mariestad (kombinerad yrkes- och borgarbrandkår), Söderhamn,

Umeå, Uppsala, Visby (kombinerad yrkes- och borgarbrandkår) och Västerås.

Därjämte finnas kollektivavtal för borgarbrandkårerna i Boden, Lidköping

och Nässjö. (Avtalet för Boden omfattar enligt uppgift endast en

befattningshavare.) I åtskilliga av dessa kollektivavtal finnas bestämmelser

örn ordinarie arbetstid och om fridygn. På andra håll har man, utan kollektivavtalets

form, sökt tillmötesgå personalens önskningar på annat sätt,

därvid de meddelade bestämmelserna i vissa fall reellt sett stå kollektivavtalet

mycket nära.

I anledning av framställning från svenska kommunalarbetareförbundet

lämnade Kungl. Majit den 7 december 1934 i uppdrag åt socialstyrelsen

att verkställa utredning rörande arbetstidsjörhållandena vid yrkesbrandkårerna.

Sedan utredningsuppdraget fullgjorts, hava resultaten av undersökningen

offentliggjorts i Sociala meddelanden årgång 1935 sid. 665—690.

De framlagda siffrorna hänföra sig i allmänhet till tiden omkring den 1

mars 1935. Vissa ur utredningen hämtade uppgifter må här återgivas. Antalet

vid yrkesbrandkårerna i Sveriges städer anställda brandförmän och

brandmän med full tjänstgöring utgjorde 920. Brandtjänstens anordning

karakteriseras främst av hur ofta det s. k. fridygnet återkommer. I Stockholm

åtnjöto de ordinarie brandmännen 4 fridygn under varje 9-dagarsperiod.

För övrigt medgavs ledighet vart tredje dygn i 7 städer, vart fjärde

dygn i 12 städer, ett dygn för varje period om 4—5 dagar i en stad, vart

femte dygn i 12 städer, vart sjätte dygn i 3 städer och 4 dygn för

varje period örn 28 dagar i 2 städer. För den egentliga brandpersonalen växlade

den genomsnittliga fritiden per vecka i olika städer mellan 24 och 73

timmar, medan tjänstgöringstiden i sin helhet uppgick till lägst 95 och högst

144 timmar i veckan. Den ordinarie arbetstiden varierade mellan 16%

och 31 timmar i veckan, vartill på flertalet håll kom tjänstgöring som telegrafvakt.

Örn hänsyn tages till såväl den ordinarie arbetstiden som — i

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

förekommande fall — tjänstgöringen som telegrafvakt, skulle den effektiva

arbetstiden per vecka hava uppgått till lägst 19% och högst 65 timmar.

Häri inräknades icke tiden för utryckningsarbetet, vilket beträffande en

stad uppgick till i medeltal 6% timmar i veckan men i allmänhet till avsevärt

kortare tid.

Frågan om genomförande av en laglig reglering av brandpersonalens arbetstid

har vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Riksdagen

har emellertid icke funnit skäl att göra någon framställning till Kungl.

Majit örn utredning i ämnet.

Sedermera har Kungl. Majit i anledning av en framställning från svenska

kommunalarbetareförbundet givit socialstyrelsen i uppdrag att enligt en av

Kungl. Majit godkänd plan verkställa utredning rörande arbetstidsförhållandena

vid yrkesbrandkårerna. Vid föredragning av ärendet i statsrådet

har dåvarande chefen för socialdepartementet anfört, att en sådan utredning

borde företagas, innan slutlig ställning toges till frågan örn en laglig

reglering av brandpersonalens arbetstid. Sedan socialstyrelsen fullgjort

sitt uppdrag, har resultatet av undersökningen år 1935 framlagts.

Utmärkande för arbetstidsförhållandena på ifrågavarande område är,

att en avsevärd del av brandmännens tjänstgöring icke innebär effektiv

sysselsättning. Detta förhållande har, såsom av de i redogörelsen här ovan

lämnade uppgifterna framgår, kommit till tydligt uttryck vid socialstyrelsens

undersökning.

Enligt utskottets mening tala starka skäl för att den utveckling i riktning

mot en reglerad arbetstid, som sedan länge försiggått på ett flertal

områden, även kommer brandpersonalen till godo. De säregna och på olika

orter skiftande förhållanden, under vilka verksamheten vid brandkårerna

måste utövas, komma emellertid sannolikt att vålla avsevärda svårigheter

vid en eventuell laglig reglering av hithörande spörsmål. Att inordna brandpersonalen

under den allmänna arbetstidslagen synes knappast låta sig

göra. En tänkbar utväg vore att genomföra en särlagstiftning för ifrågavarande

personal. Den omständigheten, att det här gäller en förhållandevis

liten yrkesgrupp, torde ej böra utgöra hinder därför. Om en sådan särlagstiftning

komme till stånd, skulle bestämmelserna troligen kunna smidigare

anpassas efter de växlande förhållandena inom verksamhetsområdet.

Ovannämnda framställning från svenska kommunalarbetareförbundet

är, i vad angår brandpersonalens arbetstidsförhållanden, sedan socialstyrelsen

verkställt den anbefallda utredningen alltjämt beroende på Kungl.

Majits prövning. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit även i fortsättningen

skall ägna uppmärksamhet åt det invecklade och svårlösta spörsmålet

örn en reglering av arbetstiden för ifrågavarande personal. Vid sådant

förhållande har utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för riks
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15. 9

dagen att för närvarande göra någon framställning i ämnet till Kungl.

Majit.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1:171 och II: 248 icke måtte föranleda

till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Linder, Löfvander, Knut Petersson, Sten,

Wistrand, Ekströmer och Wahlberg;

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,

Sandström, Hermansson i Norrköping*, Gardell och Hansson i Örebro* samt fröken

Andersson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1089. 9 sami. 2 avd. Nr 15.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.