Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

1939-02-23 · 6 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1939:17, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen örn livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 23 februari 1939 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring

i förordningen örn livräntetillägg av statsmedel

åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 10,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Karlsson i Grängesberg

hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att första paragrafen i förordningen

den 3 juni 1938 örn livräntetillägg åt vissa livräntetagare må erhålla följande

ändrade lydelse:

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt livräntetillägg,

motsvarande 125 procent av livräntan. Tillägg utgår ej för livränta

som grundas på försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av

riksförsäkringsanstalten.»

I fråga örn de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande, får

utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1 § i förordningen den 3 juni 1938 om livräntetillägg av statsmedel

åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete skall den, som äger rätt till livränta

enligt 1901 års lag, erhålla ett årligt livräntetillägg motsvarande 125 procent

av livräntan. I fråga om livränta till skadad arbetare skall tillägg emellertid

icke utgå för livränta, som understiger 90 kronor. Tillägg skall ej heller utgå

för livränta, som grundas på försäkring enligt 24 § i 1901 års lag. Livräntetilläggen

skola bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas av riksförsäkringsanstalten

. I

I 1901 års lag stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen

sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning

till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Utövade staten

eller kommun sådan verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet

även staten eller kommunen. Enligt 4 § skulle, då olycksfall med
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 sami. ti avd. Nr 17. 469 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

fort bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan, i ersättning utgivas

en årlig livränta, i förra fallet å 300 kronor och i senare fallet å det lägre

belopp, som svarade mot arbetsförmågans minskning; dock att livränta icke

skulle utgå därest arbetsförmågan icke blivit nedsatt med minst en tiondel.

Hade olycksfallet inom två år medfört döden, skulle utgivas till änka en årlig

livränta av 120 kronor, så länge hon levde ogift, och till varje minderårigt

barn en årlig livränta av 60 kronor, till dess det fyllt femton år; dock att livräntor

till efterlevande sammanlagt skulle uppgå till högst 300 kronor.

Arbetsgivare kunde genom att i riksförsäkringsanstalten försäkra sina

arbetare mot olycksfall i arbetet fritaga sig från ersättningsskyldighet. Yar

arbetsgivare skyldig att utgiva livränta enligt lagen, kunde han genom inköp

i riksförsäkringsanstalten av dylik livränta befria sig från betalningsskyldigheten.

I övrigt kunde ersättningsskyldigheten fastställas genom avtal eller

genom dom av allmän domstol eller skiljemän; dock att avtal, enligt vilket

i stallet för livränta skulle på en gång erläggas visst belopp, icke var gällande

i annat fall än då livräntans belopp skulle understiga 45 kronor örn året.

Arbetsgivare, som utövade annan verksamhet än i lagen avsågs, kunde

enligt 23 § frivilligt genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda ersättning

enligt de i lagen stadgade grunder för skada till följd av olycksfall i

arbetet. Även arbetare ägde, jämlikt 24 §, genom försäkring i riksförsäkringsanstalten

bereda sig sådan ersättning.

Nu berörda lag har upphävts genom lagen den 17 juni 1916 örn försäkring

för olycksfall i arbete, vilken sistnämnda lag trätt i kraft den 1 januari 1918.

Ersättningsanspråk, som grundas å olycksfall, vilka inträffat före sistnämnda

dag, skola dock bedömas enligt äldre lag.

1938 års förordning örn livräntetillägg äger icke tillämpning å sådana livräntor

enligt 1901 års lag, för vilka staten som arbetsgivare bär ansvaret.

Redan vid 1918 års riksdag framlades proposition (nr 176) med förslag om

höjning av dessa livräntor. Enligt propositionen skulle tillägg utgå, bland

annat, till arbetare, som var berättigad till livränta med ett årligt belopp av

minst 90 kronor. Såsom skäl för ifrågavarande begränsning av rätten till

tiilaggsersattning anförde föredragande departementschefen, statsrådet Schotte,

bland annat, att de arbetare, vilka genom olycksfall i arbete ådragit sig

.luc .n8are skador och tillerkänts däremot svarande ersättning, i regel vore i

jämförelsevis ringa grad för sitt uppehälle beroende av denna ersättning. En

granskning av riksförsäkringsanstaltens årsredogörelser för meddelade beslut

i fråga örn bestämmande av invaliditetsgrad hade dock givit vid handen, att

s ador, som beräknades medföra 30 procent nedsättning av arbetsförmågan

kunde vara av så allvarlig beskaffenhet, att de i väsentlig grad minskade den

skadades förmåga att genom arbete förtjäna sitt uppehälle.

ioi^Uf^°re^Se 0m ^1''köJninff av ifrågavarande livräntor utfärdades den 28 juni

1918 (nr 522). Denna kungörelse upphävdes genom ny kungörelse i samma

amne den 10 juni 1921 (nr 410). I

I motionen II: 238 vid 1930 års riksdag hemställde herr Osberg, att riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. o

dagen måtte besluta sådan ändring av 1921 års kungörelse, att jämväl arbetare,

som uppbure livräntor med belopp understigande 90 kronor, skulle bliva

berättigade till tilläggsersättning. Bankoutskottet, som behandlade motionen,

inhämtade yttrande över densamma av statskontoret, som i ärendet hörde

riksförsäkringsanstalten. Anstalten anförde därvid bland annat, att med

hänsyn till den långa tid, som förflutit sedan de olycksfall inträffat, till följd

varav ifrågavarande livräntor beviljats, vederbörande livräntetagare på grund

av vunnen anpassning i flertalet fall icke kunde i ekonomiskt hänseende anses

hava någon mera avsevärd olägenhet av olycksfallet. Riksförsäkringsanstalten

ansåge det därför kunna ifrågasättas, om ett allmänt behov förelåge av tillläggsersättning

å nu ifrågavarande livräntor. Å andra sidan kunde den möjligheten

icke uteslutas, att i vissa fall livräntetagare på grund av olycksfallets

verkningar befunne sig i ett bekymmersamt läge. Därtill komme, att det måhända

från början inneburit en viss orättvisa att uppdraga en gränsskillnad

av ifrågavarande slag mellan livräntor uppgående till 90 kronor årligen och

sådana understigande detta belopp. Riksförsäkringsanstalten ansåge sig därför

icke böra avstyrka bifall till motionen.

I bankoutskottets med anledning av motionen avgivna utlåtande nr 33 lämnades

vissa uppgifter å kostnaderna för genomförande av den av motionären

föreslagna ändringen. Därav framgick, att kostnadsökningen skulle belöpa

sig till ett belopp av sammanlagt 5,017 kronor 34 öre. —- Bankoutskottet ifrågasatte,

huruvida icke i de av motionären avsedda fallen av lättare olycksfallsskador

sådan anpassning i allmänhet vunnits, att något mera trängande behov

av tilläggsersättning knappast kunde sägas vara för handen. Å andra sidan

syntes dock vissa billighetsskäl tala för ett upphävande av den onekligen i och

för sig mindre tilltalande begränsningen i rätten till tilläggsersättning. Då

ett upphävande av denna begränsning syntes kunna ske utan större kostnader

för staten, fann utskottet, att åtgärder i sådant syfte borde vidtagas. — På

hemställan av utskottet medgav riksdagen, att tilläggsersättning fick utgå

jämväl å livräntor understigande 90 kronor årligen. I enlighet därmed

ändrades 1921 års kungörelse genom kungörelse den 23 maj 1930 (nr 172).

Ändringen trädde i kraft den 1 januari 1931.

Frågan örn beviljande av livräntetillägg jämväl åt sådana i privat tjänst

skadade personer, som uppbära livräntor enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag,

har före tillkomsten av 1938 års förordning i ämnet vid flera tillfällen

varit föremål för riksdagens prövning. En utförlig redogörelse för vad i

sådant hänseende förekommit finnes intagen i proposition nr 5 till 1938 års

riksdag med förslag till förordning örn livräntetillägg (sid. 4—13). Till denna

redogörelse får utskottet hänvisa. Av redogörelsen framgår bland annat, att

med anledning av väckta motioner andra kammaren vid 1924 och 1925 års

riksdagar på hemställan av sammansatt stats- och andra lagutskott (utlåtande

nr 4/1924 och 4/1925) godkänt förordningar angående livräntetillägg för dem,

som ägde rätt till livränta enligt 1901 års lag. Enligt förordningarna, som voro

likalydande, skulle i fråga örn livränta till skadad arbetare tillägg ej utgå,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

om livräntan understege 90 kronor. Första kammaren avslog vid 1924 års

riksdag utskottets hemställan samt biföll vid 1925 års riksdag med avslag å

utskottets hemställan en av herr von Koch avgiven reservation avseende en

förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken omfattning tilläggsersättning

borde givas de livränteberättigade. Genom sammanjämkning sistnämnda

år biträdde andra kammaren det av första kammaren fattade beslutet. — Utredning

i ämnet verkställdes därefter på Kungl. Maj:ts uppdrag av riksförsäkringsanstalten

och pensionsstyrelsen gemensamt. I skrivelse den 28

oktober 1925 till fullgörande av uppdraget anförde ämbetsverken bland annat,

att skador, som föranledde lägre invaliditetsgrader, i de flesta fall vore av

mindre betydelse för vederbörandes arbetsförmåga, sedan en tid förflutit efter

olycksfallet. Rätten till tilläggsersättning kunde enligt ämbetsverkens uppfattning

utan tvekan inskränkas till att avse livräntetagare med minst 30

procent invaliditet.

I propositionen nr 5 till 1938 års riksdag med förslag till förordning örn

livräntetillägg anförde departementschefen, statsrådet Möller:

Medan det av andra kammaren åren 1924 och 1925 godkända förslaget icke

förutsatte någon vidare behovsprövning än att i fråga örn tillägg till invalidlivräntor

sådant tillägg skulle utgå allenast där invaliditeten icke understege

30 procent, har riksdagen i sin skrivelse sistnämnda år utgått från att en mer

allmän behovsprövning borde ske i varje särskilt fall. Riksförsäkringsanstalten

och pensionsstyrelsen hava härutinnan förordat, att den, som vore taxerad

till inkomst- eller förmögenhetsskatt, icke borde beviljas tilläggsersättning.

I likhet med försäkringsrådet finner jag dock en dylik bestämmelse ägnad att

vålla praktiska svårigheter vid tillämpningen, vilka knappast skulle stå i

relation till den skäligen ringa besparing för statsverket, som genom bestämmelsen

skulle åstadkommas. Att helt bortse från vederbörande livräntetagares

behov av förhöjt understöd torde emellertid ur kostnadssynpunkt vara uteslutet,

Med hänsyn härtill vill jag förorda det förslag, som redan två gånger

vunnit andra kammarens godkännande.

I anledning av propositionen väckte herr Karlsson i Grängesberg en

motion, II: 80, vari hemställdes örn sådan ändring av det i propositionen framlagda

förordningsförslaget, att livräntetill äggen skulle utgå med 150 procent

av livräntan; dock att ifråga om livränta till skadad arbetare, tillägg icke

skulle utgå för livränta, som understege 45 kronor. På hemställan av sammansatt

stats- och andra lagutskott (utlåtande nr 3) biföll riksdagen propositionen

i oförändrat skick.

Till utredning örn antalet personer, som enligt 1901 års olycksfallsförsäkringslag

äro berättigade till livränta på grund av invaliditet understigande

30 procent, får utskottet hänvisa till vidstående i propositionen nr 5 till

1938 års riksdag intagna inom riksförsäkringsanstalten upprättade sammanställning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

På grund ar 1901 års olycksfallsersättningslag livränteberiittigade personer

vid 1936 års slut.

Livräntan6 art

På grund av olycks- fallsförsäkring i

riksförsäkrings- anstalten utgående

På grund av liv- ränteköp i riksför- säkringsanstalten

utgående

Övriga

(uppskattade

siffror)

Antal

Ärligt

belopp

kronor

Antal

Årligt

belopp

kronor

Antal

Årligt

belopp

kronor

Invalidlivräntor ..................

2,441

167,316

1,242

97,373

8,830

588,600

10—14 % ........................

781

24,312

149

5,124

2,530

82,000

15 29 ''» ......................

1,194

71,847

727

43,281

4,540

267,000

30—49 » ........................

308

33.000

224

23,747

1,040

107,000

50 74 » ........................

175

29,728

119

19,356

585

99,800

75 99 » ........................

21

4,829

16

3,765

90

19,300

100 » ........................

12

3,600

7

2,100

45

13,500

Efterlevandelivränior (änkor)......

211

25,680

152

18,240

570

68,400 ;

Tillsammans

2,652

192,996

1,394

115,613

\ 9,400

657,000

Beträffande tillförlitligheten av de i sammanställningen lämnade uppgifterna

anfördes i propositionen följande:

I fråga om tillförlitligheten av siffrorna för de »övriga» livräntorna har

från anstaltens sida framhållits, att siffrorna grundade sig på en uppskattning,

för vilken något mera tillförlitligt material icke stått till buds och som därför

mäste anses ytterligt osäker, men att antalet livräntor och deras årliga belopp

sannolikt icke underskattats. Vid uppskattningen hade hänsyn icke kunnat

tagas till den omständigheten, att ett troligen icke obetydligt antal livräntor,

understigande 45 kronor örn året, utbytts mot ett kapital för en gång, liksom

givetvis icke heller till det förhållandet, att ett antal livräntor, även det sannolikt

icke obetydligt, över huvud taget icke utginge på grund av obekantskap

med lagens bestämmelser, särskilt under de första åren av dess giltighetstid,

arbetsgivarens iråkade konkurs eller obestånd eller av annan anledning.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln punkt 36) har till livräntetillägg

enligt 1938 års förordning upptagits ett förslagsanslag av 500,000

kronor. — I detta sammanhang må erinras örn en vid innevarande års riksdag

av herr Karlsson i Grängesberg väckt motion, 11:11, i vilken hemställes om

höjning av nu ifrågavarande anslag till 900,000 kronor. Motionen har hänvisats

till statsutskottet.

De livräntor, som utgå enligt 1901 års lag angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete, äro med nuvarande förhållanden uppenbarligen

i många fall att anse som otillräckliga. Vissa livräntetagare enligt 1901

års lag äro jämväl enligt en år 1938 utfärdad förordning berättigade till livräntetillägg

av statsmedel. Sådant tillägg utgår emellertid icke till skadad

arbetare för livränta understigande 90 kronor. I förevarande motion yrkas

sådan ändring i förordningen, att denna begränsning bortfaller.

Nämnda förordning av år 1938 avser icke livräntor, för vilka staten i sin

egenskap av arbetsgivare är ansvarig. Bestämmelser örn tilläggsersättning till

TJtskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

0 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

sådana livräntor äro meddelade i en år 1921 utfärdad kungörelse. Enligt denna

kungörelse i dess ursprungliga lydelse utgick icke tillägg åt skadad arbetare

för livränta understigande 90 kronor. Denna begränsning upphörde emellertid

att gälla från och med den 1 januari 1931.

Onekligen kunna vissa skäl tala för borttagande av nu ifrågavarande begränsning

jämväl beträffande livräntor till arbetare, som skadats under arbete

1 enskild tjänst. Frågan om skäligheten av denna begränsning har emellertid

så sent som vid förra årets riksdag varit föremål för statsmakternas prövning.

Enligt utskottets mening hava sådana skäl icke förebragts, att riksdagen nu

bör frångå sitt vid förra året fattade beslut i detta hänseende. Utskottet förbiser

härvid icke, att en sådan gränsdragning, som den nu ifrågavarande, i

vissa fall kan medföra olägenheter. Såsom riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

i sin ovannämnda skrivelse framhållit, torde emellertid skador,

som föranleda lägre invaliditetsgrader, i de flesta fall vara av mindre betydelse

för vederbörandes arbetsförmåga, sedan en tid förflutit efter olycksfallet.

Vidare måste enligt utskottets mening staten beträffande sina egna

arbetstagare anses hava större skyldigheter än i fråga örn arbetare i enskild

tjänst att tillse, att livräntor på grund av olycksfall i arbete utgå med sådan

förhöjning, som skäligen kan föranledas av ändrade levnadsförhållanden.

Slutligen bör i detta sammanhang beaktas, att stora grupper av anställda,

framför allt inom jordbruket och sjöfarten, icke omfattades av 1901 års lag.

Som följd härav utgår i allmänhet icke någon som helst ersättning till personer,

vilka drabbats av invaliditet till följd av olycksfall i arbete före den

1 januari 1918 inom verksamhetsområden, som icke avsågos i nämnda lag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet icke funnit skäl föreslå

riksdagen att i anledning av motionen vare sig besluta ändring i 1938 års förordning

örn livräntetillägg åt vissa livräntetagare eller göra någon framställning

till Kungl. Majit.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 23 februari 1939.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Norman, Tamm, Hagman*), Löfvander, Västberg*),

Knut Petersson*), Olof Carlsson och Wistrand*;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken,

Hallagård, Sandström, Hermansson i Norrköping*) och Barnekow, fröken Andersson*)

samt herr Holm.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Hermansson i Norrköping.

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.